23 - Stratford.


  Träd efter träd försvann ur mitt synfält.
 Det var bara någon kilometer kvar till Stratford. Justin hade föreslagit att eftersom att jag nu fått hälsa på min familj så var det bara mer än rätt om han fick göra samma sak. Skillnaden var dock att jag fick följa med honom.
”Kan du räcka över min kopp?” frågade Justin mjukt utan att släppa vägen med blicken.
 Lydigt sträckte jag mig efter hans kaffekopp som stod placerad i mugghållaren och räckte den till honom. Han nickade som tack och tog sedan en klunk av sitt kaffe. Jag följde hans exempel, något som fick min mugg att bli tömd på bara några klunkar.
”Lägg den på golvet bara”, hänvisade han mig.
”Okej”, svarade jag entonigt och lät muggen falla till golvet på bilen.
 Bilen förblev tyst efter det i flera minuter. Stjärnorna hade börjat uppenbaras på himlavalvet och månen var större än någonsin på flera veckor. Inte för att jag hade sett på den på flera veckor, om ens månader, men på något sätt kändes det som det.
”Är du trött?” frågade Justin mig kärleksfullt och flätade samman våra fingrar.
”Nej”, skakade jag på huvudet i hopp om att han skulle se det i ögonvrån. ”Du?”
”Nej. Ryan undrade om vi ville komma förbi när vi kom fram. Vill vi det?”
 Jag drog ett djupt andetag. Var frågan verkligen om vi ville det, eller om det var okej att Justin gjorde det. I bakhuvudet visste jag om att han så gärna ville åka dit, så jag nickade. ”Okej. Men jag har jätteont i magen så är det okej om jag träffar de i morgon bitti istället?”
”Självklart.”
 Jag kramade om hans hand extra hårt. Under vissa omständigheter var det omöjligt att ens tänka tanken om att vara arg på Justin. Med jämna mellanrum var han lite som en hundvalp som kissat på golvet. Det var omöjligt att klandra den eftersom att den inte visste bättre.
 Jag pressade min kind mot fönstret och andades ut. Ett tunt lager kondens lade sig över rutan efter min utandning. Uttråkat höjde jag armen och ritade ett hjärta i fukten. Hjärtat förblev kvar på fönstret i en halv minut tills jag tröttnade på det och suddade ut det.
 
✯ | via Tumblr

”Vi är snart framme”, försäkrade Justin mig och höjde min hand för att kyssa den. Knoge efter knoge blev berörd av hans mjuka läppar. En elektrisk stöt for genom min kropp. Armar och ben knottrade sig och nackhåren reste sig på mig.
”Jag förstår inte hur du gör det där”, skakade jag förbluffat på huvudet.
 Han skrattade lågt. ”Gör vadå?”
”Får mig att bli nykär varje gång du rör vid mig. Kysser mig. Talar till mig. Skrattar, ler. Bara andas.” ”Du måste veta att det är samma sak med dig. Jag är i chock varje gång jag ser på dig. Tänker alltid ’Hur kunde jag bli så lyckligt lottad att få just denna underbara människa till min fru?’ Det är ett mirakel att du står ut med mig.”
 Jag fnös retsamt. ”Det är ett mirakel att du står ut med mig.”
Tystnaden återvände ända tills vi såg Stratford skylten dyka upp i horisonten. Ett brett leende letade sig genast fram på Justins läppar, ett leende som snabbt smittade av sig på mig.
 Mitt ansikte reflekterades i fönsterrutan framför mig, likaså Justins. Ju närmre skylten vi kom desto oroligare blev jag. Anledningen var okänd för mig, det fanns inget att vara rädd för i Stratford. Det hade aldrig inträffat något  hemskt i Stratford när vi vistats där, bara bra saker.
”Du ser blek ut”, konstaterade Justin. Skylten for förbi oss och flera hus tornade upp framför oss.
”Bara magont, som sagt.”
 Han verkade inte tro mig, men nickade i alla fall. Jag sneglade på klockradion som visade för mig att klockan hade slagit halv tolv. Det förklarade varför halva staden var nedsläckt. Egentligen hade jag ingen lust alls att bli lämna ensam i vår lägenhet av Justin, men jag hade heller ingen lust att åka med till Ryan enbart för att stirra på killarna medan de spelade tevespel.
 Vårt lägenhetshus uppenbarades i mitt synfält och jag kände mig genast lugnare, när Justin körde förbi det. Med vidöppen mun såg jag förtvivlat på huset som försvann längre och längre bort. ”Varför körde du förbi?! Jag skulle ju hem!”
”Vi ska bara förbi till mormor och morfar först. Ta det lugnt, jag tänker inte direkt kidnappa dig.”
 En fnysning lämnade mina läppar. ”Det hoppas jag verkligen inte att du ska.”
 Justin såg hastigt på mig med ett busigt leende på läpparna. ”Det skulle vara något nu när jag tänker efter…”
”Kidnappar du mig så tar jag ut en skilsmässa!” utbrast jag teatraliskt och skrattade lågt.
”Pax för barnen!” Justin såg på mig samtidigt som han vickade med ögonbrynen.
”Pax för huset”, flinade jag.
 Justin flämtade dramatiskt till. ”Tar du huset över barnen?!”
”Men”, suckade jag och himlade med ögonen, ”du tog ju barnen. Jag kan ju inte också ta de.”
”Vi ses i rättegången.”
”Pax för vår advokat”, skrattade jag. Justin slog till ratten och skakade på huvudet med sammanbiten käke. Därefter lutade han sig hastigt över växeln och kysste mig mjukt på kinden.
”Jag älskar dig.”
”Vad bra. Tack.”
”Jag älskar dig”, upprepade han frustrerat.
”Jag hörde”, svarade jag och drog en hand genom mitt hår.
 Justin suckade högt och ljudligt. ”Jag. Älskar. Dig.”
 Jag lutade mig fram med en hand på hans kind. ”Och jag dig.”
”Se? Var det så svårt att säga?”
 Dianes och Bruces hus var litet, men otroligt gulligt. Deras minibuss stod parkerad utanför och hade det inte varit för det diskreta ljuset som teven slängde ut på gräsmattan genom vardagsrumsfönstret så hade man kunnat tro att ägarna till huset låg och sov.
 Det var kallt i Stratford i jämförelse med Los Angeles. Jag drog min kofta tätare kring min överkropp och tog mig upp till ytterdörren där Justin redan stod och väntade. Han lyfte på porslinshunden som stod bredvid dörren för att ta ut extranyckeln som fanns där.
”Hallå?” var det någon som ropade i samma stund som vi öppnade dörren.
”Det är vi”, svarade Justin och skyndade sig ut ur hallen utan att klä av sig eller ens stänga dörren. Jag gjorde det åt honom innan jag följde hans spår. I vardagsrummet fann jag honom stå, fångad i Bruces omfamning.
”Hur har du haft det?” log Bruce mot Justins axel.
”Bra, och ni?”
”Jättebra!”
 Ner från övervåningen kom Diane, iförd en morgonrock. När hon såg mig skyndade hon sig genast fram för att krama om mig. Jag besvarade gladeligen kramen och frågade artigt om hur hon mådde.
”Bara bra, hjärtat. Hur är det med dig då?”
”Det är bra. Lite trött, vi har kört från Toronto”, förklarade jag med ett trött leende som visade hur jag kände.
 Diane slog sig för kinden. ”Varför i hjärtans fröjd körde ni?”
 Jag såg på Justin som lyckligt samtalade med sin morfar. ”Vi kände för en liten roadtrip.”
”Åh”, nickade Diane och lät sin blick flacka mellan mig och Justin. ”Jag förstår. Ni har inte haft så mycket ensamtid på senaste tiden.”
”Nej, precis. Barnen är just nu hos min pappa och Elenor i Sverige, så detta är första gången vi är ensamma och bara kan slappna av i bilen. Dessutom så var Justin sugen på att köra lite, så…”
 Diane strök mig vänligt över armen och gick sedan till Justin för att hälsa. Innan jag gick hälsade på Bruce smög jag in på badrummet. Min spegelbild skrämde mig aningen och jag blev nästan förvånad över att Diane inte hade fått en hjärtattack när hon sett mig.
 Djupa påsar hängde under ögonen på mig, som passande nog var rödsprängda. Min hår var en enda stor röra och mina läppar hade hudflisor som stack upp här och var. Jag drog igång vattnet och tvättade ansiktet flera gånger med tvål tills jag kände mig något mer presentabel.
 Bruce tog emot mig, precis som Diane, med en kram. ”Vackrare än någonsin.”
”Åh, om det är någon som är vacker här så är det Diane”, fnittrade jag.
”Hur hade du det i Sverige? Justin talade om för mig att du har varit där en sväng”, ville Bruce veta.
 Jag log stort. ”Det var toppen! Jag umgicks mycket med vänner som jag inte träffat på länge och gick på många utflykter med mina syskon och barnen. Det var verkligen jätte skönt att bara få komma iväg lite.”
”Jag förstår. Justin ringde mig någon kväll när du var borta och gnällde över hur avundsjuk han var över att du fick resa iväg men inte han. Så jag bjöd hit honom! Men han ville självklart inte komma utan dig.”
 Jag skulle precis svara när jag kände Justins arm slingra sig kring min midja. ”Vad pratar ni om då?”
”Hemligheter”, skrockade Bruce och stötte lätt till mig i axeln med sin knytnäve.
”Precis. Du får inte veta”, flinade jag mot Justin.
 Han lutade sig mot mitt öra. ”Du kommer ångra det där…”
”Jaså?” andades jag trotsigt till svar. ”Du kommer nog ångra att du sa att jag kommer ångra mig.”
 Justin kisade med ögonen. ”Det där var det dummaste svaret jag hört på länge, men okej.”
 Hans läppar snuddade lätt vid min käke och fick min hud att knottra sig. ”Vi är här fyra dagar ungefär”, informerade Justin Bruce leendes.
 
baby | via Tumblr
"We'll be here for four days."

”Bra, då har vi gott om tid för att träffas!”
”Ja då. Ni måste ju komma och hälsa på oss också!” föreslog jag entusiastiskt.
 Diane slöt upp vid Bruces sida och nickade gillandes. ”Det låter som en bra idé. Vi får ta det inom en snar framtid. Jag saknar mina små barnbarns barn, de små änglarna. Hur har de det?”
”Båda två mår prima. Ollie är fortfarande aningen skakis efter det som hände men bortsett från det så är allt som vanligt. Två pigga och alerta barn.”
 Både Diane och Bruce nickade.
 Det blev tyst i vardagsrummet och allt som hördes var teven, där en värderreporter informerade samhället om att det skulle bli bra väder under den kommande veckan. Min blick gled trött över vardagsrummet som jag varit i flera tusen gånger. Foto efter foto täckte väggarna och hyllorna, sprickorna på Bruces insjunkna skinnfåtölj var större än sist och ett flertal blommor stod uppradade på fönsterbrädan.
 Det var så här jag föreställde mig min och Justins framtid. I ett sött litet hus, i ett lugnt samhälle med foton på våra barnbarn och barnbarns barn. Vi skulle sitta ute på verandan på soliga dagar och dricka kaffe medan vi vaktade barnbarnen som skulle springa i vattenspridaren för att svalka sig. Bara tanken fick en rysning att fara genom min ryggrad.
”Vet du?” viskade Justin mjukt i örat på mig.
”Vadå?” viskade jag till svar, trots att Bruce och Diane inte kunde höra då de hade gått in i köket.
”Jag tänker inte åka till Ryan”, förklarade han och fuktade sedan sina läppar. ”Jag vill hellre umgås med dig.


”Justin?” ropade jag förföriskt och lät min jeans falla till golvet så att jag enbart stod iförd i mina underkläder. Sovrummet var mörkt, vilket skulle tvinga Justin till att tända lampan när han kom.
”Vad är det?” svarade han från vad som lät som flera meter härifrån.
 Jag gned mina läppar mot varandra. ”Kan du komma hit?”
 Han suckade, lågt men tillräckligt högt för mig att höra inne i sovrummet. ”Kom du. Jag gör en macka!”
Jag himlade med ögonen och såg på klockan. Halv elva. Att äta vid den här tiden var inte det bästa, men jag kunde inte hindra honom.
 Så sexigt jag förmådde mig att gå, tog jag mig ut till köket och drog med mina händer över min kropp. Justin såg upp från sin macka och slutade med ens att bre den. Hans händer granskade min kropp från topp till tå.
”Hubba, hubba”, utbrast han samtidigt som han lade ifrån sig kniven. Med långsamma steg tog han sig runt köksön i försök att komma närmre mig, men för varje steg han tog framåt så tog jag ett bakåt.
”Uh-uh”, skakade jag på huvudet och höll upp ett strängt finger.
Justin lutade huvudet bakåt. ”Allvarligt?”
 Med en hand placerad på min midja nickade jag. ”Allvarligt.”
”Du kan inte hålla mig borta för alltid”, hotade han och höjde utmanande på ögonbrynen.
”Joho, du.”
”Försök.. stoppa…” Han tog ett stort steg tillbaka, som för att ta sats. ”Mig.”
 Han tog fart och kastade sig mot mig. Ett gällt skrik lämnade min strupe, varpå jag började springa. Justins andetag flåsade mig i nacken, så jag ökade farten och rundade soffan. Han skrattade lyckligt bakom mig, alldeles för nära.
”Nej!” tjöt jag skrattandes och började springa mot köket igen. Mina fotsulor klibbade fast sig mot golvet, något som tillät mig att springa ännu snabbare. ”Kom inte närmre, Justin! Jag varnar dig.”
”Jag kommer ta d…” Han skulle precis avsluta sin mening när en ljudlig duns hördes bakom mig.
 Med uppspärrade ögon vred jag på huvudet och fann Justin liggandes på golvet med slutna ögon. Hjärtat dunkade i öronen på mig när jag tog mig fram till honom. ”Det är inte roligt om du skojar nu, Justin.”
 Inget svar.
 Långsamt böjde jag mitt huvud mot hans läppar, där jag till min lättnad hörde små men oregelbundna andetag lämna hans strupe. Sedan tog jag tag i hans axlar och började ruska på hans livlösa kropp.
”Justin?! Justin! Svara mig!” Ljudet av förtvivlan hördes i min röst. Mina ögon var snabbt vattenfyllda och tårarna hotade med att rinna över. Varför nu? Vad hade jag gjort för att förtjäna detta? Jag tryckte mina handflator mot Justins bröstkorg. ”Nej. Du får inte lämna mig. Inte nu. Inte någonsin.”
Ahhhh, shit?! Vad tror ni händer med Justin nu? :O Kommer han överleva? Är han ens på vippen till död? Väldigt segt skrivet kapitel, skrev det i brått eftersom detta är ett tidsinställt då jag ska på semester nu och kommer inte ha tillgång till internet! Hoppas verkligen att ni gillade det och kan överösa mig och Ema med kommentarer nu, lite snålt på sistone eller vad tycker ni? puss och kram! // Liv 

22 - He's mine, and I'm his.

 
När hon förstod vad jag ville komma till med detta lade hon armarna om min nacke och lutade kinden på min axel.
“Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det som hände kommer aldrig hända igen, det ska jag se till. Men bara om du lovar mig en sak.”
“Vadå?” frågade Alex utan att se upp på mig.
“Att du aldrig lämnar mig.”

“God morgon, hjärtat”, viskade Justin sträckte på sig varpå han vände sig om mot mig och log.
“Morgon”, mumlade jag tillbaka och kysste Justins bicep som var sträckt precis ovanför mitt huvud.
 Han såg kärleksfullt på mig samtidigt som hans händer letade sig mot min midja och drog mig mot sin kropp. Justin strök undan några hårslingor ur ansiktet på mig när jag placerade huvudet på hans axel. “Jag har saknat detta.”
J ustin höjde ett undrande ögonbryn. “Saknat vad? Detta,” han pekade mellan oss “eller, detta”, sa han innan han helt plötsligt satt gränsle över mig med läpparna mot mina.
 Jag kunde inte hjälpa det låga fnittret som lämnade min strupe. Justin kunde vara så barnslig ibland. Men han hade rätt. Jag hade saknat både det ena och det andra. Vi hade inte varit intima på ett bra tag och där han satt ovanpå mig fick mitt underliv att dra ihop sig på ett sätt det aldrig gjort innan.
“Vad?” skrattade Justin och drog undan huvudet. Hans händer tog tag i mina handleder och höll de ovanför mitt huvud.
“Justin Drew Bieber, jag har saknat allt med dig. Sexet? Hell yes”, skrattade jag och vände bort ansiktet.
“Hmmm, vet du hur sexig du är just nu i detta ögonblicket? När du erkände att du vill ligga? Det är hett baby.” viskade Justin sådär som bara han kan, varpå han började kyssa mig längs käkbenen och ner mot min hals.
 Hans läppar lämnade blöta spår efter sig ända ner till min troskant vilket fick mig att rysa till. Justin såg upp på mig och jag såg på honom med hungriga ögon. Han log sitt sneda leende och fortsatte sedan ner över mina spetstrosor.
 “Mhmm…” Det kändes så bra. Jag hade inte känt såhär på väldigt länge och jag behövde Justin, lika mycket som han verkade behöva mig. I ett ryck fick Justin av mig mina trosor och de låg någonstans där jag inte kunde se dem.
“Håll i dig baby.” mumlade han och särade på mina ben. “Så våt, hjärtat.”
 Han kysste mig där nere och pressade sedan sin tunga i mig. En slags värme spred sig i min kropp. Jag skulle inte orka hålla i mig länge om han fortsatte så där.
“Justin”, stönade jag “bara kör.” Jag pressade huvudet ner i madrassen så att min kropp formades till en båge.
“Så sugen alltså?” Justin såg på mig när han lutade sig över mig för att kyssa mig. Jag nickade som svar på hans fråga och försökte ivrigt få av honom hans vita Calvin Klein kalsonger. Justin lyfte upp min överkropp och drog sakta av mig t-shirten jag bar. Han sög på mina bröstvårtor tills de blev alldeles styva innan han drog ifrån och ställde sig på knä mellan mina ben.
 Han drog några gånger i sin penis innan han sakta trängde in i mig. “Åh vad jag har saknat dig.” mumlade han.
 
 
“Väntar du besök?” undrade Justin när han lade sig till rätt bredvid mig. Jag försökte tänka men kom inte på vem det kunde vara som plingade på dörren så jag skakade på huvudet till svars.
“Jaja, jag går och öppnar. Vi är inte klara här Fröken, det kommer en round two.” berättade han samtidigt som han drog på sig sina jeans, utan boxers.
“Jag längtar.” fnittrade jag. Jag kände mig nykär på något sätt. Fortfarande i smekmånadfasen som alla pratar om att man har i början av ett förhållande. Alla känslor som jag haft de senaste veckorna, som gjort att mitt och Justins förhållande vilat på en tunn tråd var som bortblåsta. Allting kändes nytt och underbart.
“Babe? Carlena är här! Ni skulle tydligen hänga idag.” Justin tittade in genom dörren. Jag fick smått panik över att jag låg där helt naken och svettig efter att precis haft sex med Justin. Men det gick snart upp för mig att jag dagen innan hade bestämt träff med Car för jag mådde dåligt över vad som hade hänt.
“Just det.” flinade jag sockersött. “Förlåt, jag glömde det.”
 Justin grimaserade och lämnade rummet. Jag antog att han förstod att jag behövde fräscha upp mig innan jag gick ut. Speciellt eftersom vi skulle hänga. Jag reste mig upp ur sängen och gick mot väskorna som låg på golvet framför garderoben. Ur en av väskorna plockade jag fram ett par stringtrosor i spets och ett par ballerina strumpor och ur den andra väskan plockade jag fram ett par cyckelshorts från Nike och en oversized T-shirt som egentligen var Justins. Hans kläder var mycket skönare än mina. Ett par leopard Vans låg slängda i garderoben, de plockade jag även upp och gav mig iväg till badrummet.
 En snabb dusch senare stod jag fullt påklädd i badrummet. Håret brydde jag mig inte ens om att kamma utan satte upp det i en bulle mitt på huvudet och lämnade sedan badrummet. Justin stod i köket och stekte ägg och bacon medan Carlena satt vid köksön och drack Gatorade.
“Heeeeeej Car!” ropade jag och kramade henne bakifrån där hon satt på den höga barstolen. Hon skrattade och kramade tillbaka mig så gott hon kunde.
“Hej, Lex.” skrattade hon.
“Hur är läget?” undrade jag och hoppade upp på stolen bredvid.
Hon snurrade ett varv på stolen, “Det är fab. Jag chillar så gott jag kan. Själv då?”
“Det är okej antar jag. Fortfarande lite jobbigt med tanke på vad som pågick den senaste månaden men jag står fortfarande här.” Jag försökte mig på ett besvärat leende.
“Kämpa på Alex, du klarar det.” sa Carlena och klappade mig på axeln.
Jag log igen. “Älskling kan du räcka mig en flaska vatten?”
 Utan att svara öppnade Justin kylskåpet för att ta ut en vattenflaska åt mig. Han kysste flaskans hals ett flertal gånger innan han räckte över den till mig. “Nu är ditt vatten välsignat.”
 
(38) Tumblr
"Your water is blessed now."
 
“Verkligen?” höjde jag på ögonbrynen och tog ett flertal klunkar av det svala vattnet. Justin log stort mot mig, ett kärleksfullt men fortfarande busigt leende. Carlena harklade sig högt från sin plats som för att informera oss om att hon fortfarande befann sig i samma rum som oss. Skrattandes vände jag all min uppmärksamhet mot henne.
“Vi borde börja röra oss snart”, berättade hon och slog på sin handled, där en klocka skulle ha suttit.
Jag tog ännu en klunk av vattnet. “Varför då?”
 Carlena gav mig ett minst lika busigt leende som Justins, om inte busigare. “Vi har planer.”
“Car?” flämtade jag, nyfiken över vad dessa ‘planer’ var för något. “Berätta!”
“Nej. Det är en hemlighet.”
“Det är orättvist! Hur vet jag att du inte tänker styckmörda mig?”
“Det vet du inte”, ryckte hon på axlarna och bytte en retfull blick med Justin.
Justin harklade sig, “Alex?” han såg på mig, “Vi har planer, om du kommer ihåg.”
“Jag kommer ihåg.” bekräftade jag och hoppade ner från stolen. “Och jag lovar att vi ska göra det så fort jag blir av mer Car.” Jag kysste Justin i mungipan och vände mig om för att gå.
“Lite till bara.” mumlade han och snurrade runt mig så han kunde kyssa mig igen. Hans tunga masserade min och just då ville jag egentligen bara slänga ut Carlena och hoppa i säng med Justin. Dock var jag en bättre vän än så. Jag drog ifrån kyssen.
“Jag är hemma till middag. Jag vill ha något naket.” berättade jag och slickade mig om läpparna.
“Okej guys, äckligt. Jag drar nu och din lilla röv kommer be om nåd om du inte kommer ner inom två minuter.” ropade Carlena och började gå mot dörren.
“Hey! Hennes rumpa är inte liten!” ropade Justin efter henne.
“Hej då, boss. Vi ses!”
“Det är nog bäst att jag drar. Vill ju inte att min rumpa ska må dåligt innan ikväll, den kanske kan komma till användning.”
“Åhhhh du dödar mig älskling. Gå nu. Jag får väl äta all denna frukosten själv.” Justin kysste mig på pannan och smiskade mig på röven när jag vände mig om för att gå mot dörren.
“Älskar dig mannen.”
“Älskar dig med frugan!” Jag skrattde åt vårt tramseri medan jag gick ut mot bilen.
 Carlena klev in vid passagerarsätet med ett leende lekandes på sina läppar. ”Har någon berättat för er att ni är bedårande?”
”Säkert”, skämtade jag och slängde med håret åt alla håll. Skrattandes tryckte jag in nyckeln i tändningen för att sedan kunna köra ut från min parkeringsplats.
”Vart ska vi?” frågade jag nyfiket.
”Åk till dansstudion.”
 Jag sken upp i ett stort leende. ”Om vi ska göra det jag tror att vi ska göra så älskar jag dig, Car.”
 Carlena såg på mig med putande läppar. ”Erkänn att du älskar mig ändå.”
”Alltid”, medgav jag och ryckte på axlarna.
 Carlena slog på radion där en relativt gammal låt, Fancy, spelades. Vi började med ens sjunga med trots att det inte lät något vidare. Vi såg på varandra med jämna mellanrum och brast ut i skratt.
”Det var ett tag sedan man hörde den”, flinade Carlena lyckligt.
”Två eller tre år, tror jag”, informerade jag henne om och blev genast ställd. Två år. Vad hade jag egentligen haft för mig? Tiden bara gick och gick, samtidigt som det kändes som om jag inte gjorde något meningsfullt med mitt liv. Visst så hade jag ungefär sextio år kvar att leva, men på samma gång kunde jag inte undgå att få känslan att döden bara var runt hörnet. Patetiskt.
”Det ser ut som att du har sett ett spöke”, konstaterade Car skrattandes.
Jag log stelt mot henne till svar. ”Jag förstår inte hur min hjärna fungerar ibland.”
”Hur så?”
”Nu började jag tänka på döden helt plötsligt”, erkände jag med en axelryckning. ”Att det typ inte är lång tid kvar att leva, fastän det är flera år.”
”Du har rätt, din hjärna verkar inte riktigt okej. Borde vi söka upp en doktor?” retades hon och knackade mig på tinningen med pekfingret.
"Ha-ha, och nej jag hoppas verkligen att vi slipper söka upp en doktor. Det har jag ingen lust med.”
”Vem har det?”
 Vi slutade tala därför att vi var framme vid studion. Jag drog ur nyckeln och drog ett djupt andetag när motorn slutade brumma under oss. I tystnad satt vi och iakttog den beigea fasaden framför oss. ”Det var ett tag sedan jag dansade”, erkände jag, aningen sorgset.
"Jag vet”, log Carlena och kramade om min hand. ”Men jag tror inte direkt att du har glömt hur man gör.”
Jag log stelt mot henne. ”Hoppas inte det.”
Carlena viftade med handen. ”Äh, skärp dig. Kom så går vi in.”
 Vi lämnade bilen bakom oss för att istället träda in i byggnaden. Receptionen var tom på folk, men Carlena ansåg inte att det var ett problem utan fortsatte bara gå. Jag gick efter henne, tills vi nådde studion hon hade hyrt till oss. En stor spegel täckte hela väggen som man såg när man trädde in i rummet. Vid en annan vägg var en balettstång upphängd och i änden av rummet fanns en dörr som ledde in till toaletterna.
”Kom!” log Carlena och sprang ut på golvet. Jag slog försiktigt igen dörren bakom mig. Sedan gick jag fram till mitten av rummet där Carlena stod och såg på henne i spegeln.
”Du har inte de bästa skorna, men det går nog ändå”, trodde hon samtidigt som hon gestikulerade ner mot mina Vans.
”Kan man ju hoppas,” skrattade jag.
 Carlena lämnade mig ensam på golvet för att slå på musiken. En låt jag aldrig hört förut började dåna ur högtalarna som var placerade i taket på rummet. Golvet vibrerade av den kraftiga basen, likaså mitt hjärta.
 Carlena log uppmanande mot mig. ”Kom igen!”
 Jag drog ett djupt andetag utan att släppa mig egna blick i spelen. Tyst räknade jag till fyra och började sedan röra på fötterna. Till en början var det bara små basiska steg, men de utvecklades snabbt. Kanterna av mitt synfält blev suddiga och allt jag kunde se, allt jag kunde koncentrera mig på, var min egen rörandes spegelbild.
 Musiken tog sig snabbt från mina öron ner till mina fötter, som automatiskt rörde sig. Carlena fanns inte med i min värld vid det här laget. Svetten började tränga sig ut ut min hy i nacken. Små pärlor rann ner längs min rygg och sögs sedan upp av tyget till mina byxor. Hjärtat dunkade i öronen på mig, pulsen i halsen. Rytmen till musiken började tona ut och verkligheten kom till min kännedom igen. Melodin stannade tvärt och likaså mina fötter. Svetten rann längs hela min kropp, något som faktist inte fick mig att känna mig äcklad utan duktig.
 Tunga andetag lämnade min strupe och mitt hjärta slog hårt i bröstkorgen på mig. Carlena började långsamt applådera från sin plats bredvid stereon. Jag såg på henne. Ett leende började växa på mina läppar. ”Shit, Alex. Det är som att du aldrig har tagit en paus.”
”Jag har det väl i blodet”, skrattade jag och slog mig trött ner bredvid henne. Hon räckte vänligt över en vattenflaska, vara innehåll jag snabbt slukade.
”Jag förstår inte hur du kunde tro att du skulle vara dålig!” skakade hon chockat på huvudet.
”Det var inte direkt mitt bästa uppträdande. Jag är ganska ringrostig, men jag är nog snart tillbaka till det så jag var förut.”
Carlena nickade instämmande. ”Ingen förväntar sig att du ska gå tillbaka till precis som förut.”
”Car...” Jag såg allvarligt in i hennes ögon. ”Ingen har dött. Alla mår bra. Jag mår bra. Snart kommer allt detta vara bortglömt. Allt är bra och jag mår bra.”
”Jag vet det. Men man ska aldrig ta att någon mår bra för givet.”
”Det har du alldeles rätt i.”
Carlena lutade sitt huvud bakåt och tog en klunk av vattnet. ”Nu tycker jag att vi ska prata om något roligare. Hur är det med dig och Justin? Kärare än någonsin antar jag?”
”Just nu. Det har varit så mycket på senaste tiden att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Först kidnappningen, sen hamnade jag i fängelse, sen kom Selena med in i bilden... Det har hänt en massa saker som jag inte ens kan förklara utan att känna mig sinnessjuk. Både Justin och jag har gjort så fruktansvärt många fel under den senaste tiden.”
 Carlena tog in det jag sade. Nickandes smälte hon orden jag uttalat och fuktade sedan sina läppar. ”Det ni har råkat ut för är ganska normalt. Bortsett från kidnappningen då. Att tjafsa efter något stort har hänt - det är normalt. Men jag kan knappt föreställa mig hur det måste kännas för dig.”
”Det är jobbigt”, erkände jag och lade huvudet på sned. Ett litet leende spred sig på mina läppar. ”Men tillsammans med Justin klarar jag mig. Det har jag alltid gjort och kommer alltid göra, hur mycket vi än kommer bråka. Han är min och jag... Jag är hans.”
Visst skrev Ema sex-scenen utmärkt? Orkar inte. Hoppas ni gillade detta kapitel och överöser oss med kommentarer! Vi bli jätteglada då, precis lika glada som vi hoppas att ni blir när ett nytt kapitel är uppe på bloggen :-) Ha det bäst! Kommentera, puss // Ema & Liv.

21 - Never leave me.

Mitt synfält blev snabbt suddigt svarta prickar började dansa framför ögonen på mig. Hur kunde han? Jag snörvlade till och tryckte in nyckeln i tändningen.
 Innan jag backade ut från min parkering såg jag till att tuta så högt jag kunde. Jag brydde mig inte om jag väckte hela grannskapet. Justin och Selena kunde gott och väl vakna och inse vad de hade gjort. Sedan körde jag ut från parkeringen. Bort från vårt grannskap. Bort från huset. Bort från Selena. Bort från Justin.
 
Jag hade ont i min arm men jag visste inte varför. Försiktigt öppnade jag mina ögon för att sedan inse att jag hade somnat i soffan. Jag tvingade mig själv att blinka flera gånger innan jag återfick min syn. Jag låg i soffan, med armen under rumpan och med benen hopslingrade med Selenas. Herre Gud. Selena.
 Snabbt utan att tveka för ens en sekund hoppade jag upp på fötter och såg mig omkring. Det var bara vi här. Vi kollade på film igår kväll och måste ha somnat i soffan. Jag kan inte sova i soffan med mitt ex. Hur bra vänner vi än är så är jag gift och har barn. Jag får inte sova med ex flickvänner. Jag får bara inte.
“Justin.. Vad håller du på med?” mumlade Selena. Hon gnuggade sig i ögonen och såg upp på mig.
“Detta är fel. Selena, detta är så fel.” Jag drog en hand genom håret och traskade över till kylen. Mina ögon fastnade på skålen med jordgubbar som såg väldigt saftiga ut men istället tog jag mig en flaska vatten, stängde kylen och gick och satte mig på en av barstolarna vid köksön.
“Vad är det som är så fel?” undrade Selena och la en hand på min axel. Jag skakade av mig den.
“Du och jag. Vi kan fan inte sova tillsammans.” mumlade jag och följde henne med blicken när hon slog sig ner på stolen bredvid mig.
“Äsch, kom igen Justin.. Det var ju inte så som om något hände. Vi sov i soffan till och med. Alla våra plagg var på oss. Det är ju inte heller så som att något hände.” Selena ruskade på huvudet. Hennes hår stod åt alla håll och hon hade mascara smulad runt ögonen.
“Tänk om Alex hade sett oss”, andades jag, upprörd över vad som hade inträffat.
“Då skulle jag förklara för henne. Du var ledsen över vad du hade sagt i telefon och hörde av dig till mig, så jag kom förbi med lite kinamat och filmer. Det var inget mer än så! Du har inget att oroa dig över. Alex borde förstå. Men du”, hon pekade på mig och såg seriöst in i mina ögon, “borde be om ursäkt. Jag må vara din kompis, men vad fan, Justin. Så där säger man inte. Inte till någon.”
 Jag skakade på huvudet. Bara av att tänka på de hemska orden jag slängt ur mig fick mig att vilja kräkas. Hur vidrig fick man vara egentligen? Alex hade inte gjort något mot mig över huvud taget, men ändå hade jag betett mig som ett svin. “Jag vet… jag ska prata med henne när hon kommer hem.”
“Du borde ringa henne. Nu. Berätta för henne att du vill prata med henne.”
 “Okej. Min mobil ligger där uppe på laddning, så jag ska bara gå och hämta den. Jag kommer snart.”
 Jag lämnade Selena ensam i köket och gick ut i hallen där, till min förvåning, Alex resväskor stod. Fan. Med en klump i halsen såg jag upp på övervåningen. Det var knäpptyst. Hon kanske sov?
 Jag började försiktigt gå upp för trapporna. Ursäkt efter ursäkt spelades upp i huvudet på mig. Hur skulle jag förklara detta? När jag nådde sista trappsteget hade jag kommit på vad som kändes som flera tusen förklaringar. Jag pressade min hand mot nacken och började gå mot vårt sovrum.
 När jag kom in fann jag sängen orörd. Djupa veck uppenbarades i pannan på mig och jag gled med blicken över rummet. Garderobsdörrarna stod på glänt och större delen av Alex kläder var spårlöst försvunna. Med bestämda steg tog jag mig fram till byrån där vi bevarade lätta väskor, och såg att två saknades.
“Helvete.” mumlade jag.
 Jag tog min telefon. Inga missade samtal, inga sms. Ingenting. Jag ringde genast upp Alex och tog mig ut ur vårt sovrum. På väg mot trappan ångrade jag mig och gick tillbaka för att kika in i barnens rum. Varken Oliver eller Avalanna var i sina respektive rum, vilket fick mig att undra ifall Alex inte planerar att ta barnen och lämna mig. Vad ska jag göra ensam? Jag kan inte vara utan Alex. Hur kan jag vara så dum och bete mig som en jävla idiot? Alex svarade inte. Jag hade ringt henne flera gånger. Varje gång gick jag direkt fram till telefonsvar.
“Selena?” ropade jag när jag nådde bottenvåningens golv.
“Vad?” Selena stod i dörrvalvet som ledde in till vardagsrummet. Hon hade tvättat av sitt ansikte och satt upp sitt fågelbo till hår i en bulle högt upp på huvudet.
“Alex har varit här. Hon såg oss”, flåsade jag. Mitt hjärta slog så hårt i bröstkorgen på mig att jag nästan kunde tro att det skulle hoppa ut och lägga sig på golvet framför mig i en stor pöl med blod.
 Selena korsade armarna över sitt bröst. “Hur vet du det?”
 Jag skakade på huvudet av hopplöshet. “Hennes väskor”, jag pekade med hela armen på Alex väskor som stod bredvid mig på golvet, “och så har hon packat ner sina kläder. Hon har lämnat mig.”
“Skärp dig. Ta dig samman!” väste Selena skarpt. “Vart tror du att hon har åkt?”
 Min hjärna var en enda stor röra. Jag kunde inte tänka. Det kändes som om jag befann mig på en karusell som inte åkte annat än upp och ner. Jag drog ett djupt andetag och försökte koncentrera mig. Vart skulle Alex ta vägen om hon var ledsen?
 Då slog det mig.
“Hennes lägenhet.”
 
(11) Tumblr
"Her apartment."

“Åk dit då!” Selena viftade med händerna mot dörren.
 Jag såg ner på min utstyrsel. Mjukisbyxor och en t-shirt. Det fick duga. Jag roffade åt mig ett par bilnycklar utan att se efter till vilken bil de gällde och rusade sedan ut ur huset. Snabbt som bara den backade jag ut ur garaget och körde ut på den folktomma gatan. Vad var klockan ens? Jag såg på min telefon och den visade strax efter åtta på morgonen. Utan att bry mig om hastighetsbegränsningen trampade jag på gasen och bilen brummade iväg.
 En kvart senare parkerade jag min bil på gata utanför Alex lägenhet. Jag lämnade allting i bilen förutom nycklarna eftersom jag behövde de för att låsa. Jag låste bilen och på väg upp mot dörren kastade jag en blick mot parkeringen där Alex bil stod så fint parkerad.
Jag tryckte på siffrorna som låste upp dörren till mig och sprang upp för de väldigt få trappstegen som skulle ta mig till Alex lägenhet. Utan att ens ha tänkt ut vad jag skulle säga eller hur jag skulle förklara situationen tryckte jag in nyckeln och låste upp dörren. När jag var inne i lägenheten sparkade jag igen dörren innan jag sprang in till vardagsrummet. Min blick fastnade på soffan där jag såg Alex ligga. Jag gick sakta fram till henne och satte mig på golvet precis framför henne.
 Jag kunde se att hon hade gråtit. Hennes ansikte var vänt mot mig, hon hade den där typiska Alex-rynkan i pannan och hennes händer hade hon under kinden. Jag kysste hennes panna. Hon luktade Alex, jag hade saknat den lukten så mycket att jag skulle kunna döda för den i just den stunden. Min hand letade sig upp till hennes hårfäste och jag strök henne varsamt där och över kinden.
 Alex måste ha känt av min beröring, då hon försiktigt särade på ögonlocken. Till en början log hon mot mig tills hon insåg varför hon var hos sig och inte hos oss. Med sammanbitna tänder hävde hon sig upp och kröp längre bort ifrån mig i soffan.
“Vad vill du?” Hennes röst var iskall. Som när man pratar med sin största fiende.
“Alex…” viskade jag med gråten i rösten.
“Nej.” Hon skakade bestämt på huvudet. Det dröjde inte länge förrän hennes ögon var vattenfyllda och tårar rann ner för hennes sköra kinder. Hon slutade inte skaka på huvudet för något. “Du kan inte behandla mig så som du har behandlat mig, och sedan komma hit som om ingenting har hänt.”
“Jag är ledsen. Jag…” Jag visste inte vad jag skulle säga. Hela vägen hit hade jag tänkt ut ett tal, som nu var som bortblåst. Det var nästan på gränsen till att jag inte kunde alfabetet längre.
“Först är du en riktig skitstövel mot mig. Sedan…” hon snörvlade bakom sina händer. “Sedan umgås du med Selena för att inte nämna att du sov med henne?! Hur kunde du Justin? Jag såg er! Försök inte förneka något.” Alex hulkade och tårarna rann likt floder längs hennes kinder. “Istället för att ringa och se till att jag mådde bra så hörde du av dig till Selena. Fy fan för dig, Justin.”
 Allt hon sa var rätt. Jag hade inget att komma med. Jag hade gjort bort mig, rejält denna gången. Att ringa Selena när jag egentligen borde ha ringt Alex och bett om ursäkt direkt hade varit ett korkat drag. Hur hade jag tänkt egentligen? Hur hade jag tänkt över huvud taget på senaste tiden? Det var som om någon tog över min kropp med jämna mellanrum.
“Jag vet att jag var en fullkomlig idiot mot dig. Jag saknade dig och kände mig övergiven. För att vara ärlig så var jag arg på dig för att du från ingenstans bestämde dig för att åka till Sverige och ta barnen med dig. Jag blev ensam kvar. Varför kunde du inte vänta tills jag fick semester?”
“Jag behövde en paus, Justin! En paus från dig. En paus från allt kaos. Jag behövde komma tillbaka till min familj och vänner. Allt som har hänt på senaste tiden… jag vet inte ens vad jag ska säga. Att jag ens måste förklara mig är absurt. Du om någon borde förstå! Dessutom så insisterade du om att vi skulle åka utan dig eftersom att du behövde jobba. Men du kanske har glömt bort det? Precis som du har glömt bort allting annat, till exempel att du har en fru.”
 Jag fuktade mina läppar. “Okej. Du har rätt. Jag bad dig att åka utan mig. Förlåt, jag ska inte anklaga dig för det. Men jag kände mig fortfarande övergiven. Jag hade varit utan er i flera dagar, både dig och Oliver. Även Ava för den delen. Sen när jag äntligen har fått tillbaka er så åker ni? Jag saknade dig och var arg på livet. Jag var trött. Därför betedde jag mig som en fullkomlig idiot. Förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt! Jag vet inte vad jag ska göra för att gottgöra dig älskling.”
“Jag förlåter dig”, svarade Alex och drog med sina handflator över kinderna. “Men att du behandlade mig som skräp förklarar inte varför du sov tillsammans med Selena. Varför du praktiskt taget var otrogen.”
“Alex, läs mina läppar. Ingenting hände! Jag mådde som skit efter vårt samtal och hörde av mig till Selena. Vi pratade och hon hjälpte mig bara med hela be om ursäktdelen som du vet att jag suger på. Sedan somnade vi under en film.”
“Och ni kollade på film under samma filt? Lyckat, Justin. Verkligen.” Alex applåderade sarkastiskt.
“Jag måste ha dragit den över mig i sömnen. För när vi satt i soffan var det Selena som låg under filten och inte jag. Jag vet helt ärligt inte.”
“Jag saknade dig Justin, det var därför jag kom hem tidigare. För att jag visste att allting det du sa till mig på telefonen, det var inte du. Jag tror vi båda fick nog av allting som hade hänt, vi behövde egentligen varandra. Jag var därför tvungen till att komma hem. Jag ville att du skulle krama mig. Så hårt och tröstande som bara du kan. Men sedan fann jag dig med Selena. Det knäckte mitt hjärta. Hemma träffade jag på Victor och mådde dåligt över det och när jag skulle berätta det för dig fick du ditt jävla dampanfall. Som grädden på moset så fick mitt fotoalbum där hemma mig att sakna min mamma. Så jag har gått och tänkt på henne och allting har verkligen bara varit katastrof.”
 Jag suckade. Jag har verkligen varit en dålig man för min fru, en dålig far för mina barn och en dålig idol för mina fans. Men vad som sårar mig mest är att jag har behandlat mitt livs kärlek så vidrigt som jag har. “Ställ dig upp.”
 Alex såg upp på mig. “Va?”
“Ställ dig upp.”
“Justin vad…” Mer hann Alex inte säga förrän mina händer fann hennes kropp och lyfte upp henne så att jag kunde lägga armarna om henne. När hon förstod vad jag ville komma till med detta lade hon armarna om min nacke och lutade kinden på min axel.
“Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det som hände kommer aldrig hända igen, det ska jag se till. Men bara om du lovar mig en sak.”
“Vadå?” frågade Alex utan att se upp på mig.
“Att du aldrig lämnar mig.”
Shit. Detta skrev vi klockan 5 på morgonen - svensk tid. Hoppas verkligen att ni visar er uppskattning över att vi satt uppe mitt i natten för att skriva till er och kommenterar många fina underbara kommentarer!

 Tyckte ni Alex gjorde rätt i att överreagera? Tror ni Selena är ute efter något mer än vänskap med Justin? Hm... det återstår att se. Puss och kram från oss båda, we love you. Kommentera! Ema och Liv. ♥

TIDSINSTÄLLDA.

Nu kommer jag åka iväg på semester, och kommer inte ha internet uppkopling hela tiden precis så som Ema har det nu. Därför har jag slitit med tidsinställda denna helg, så ni kommer fortfarande ha en jämn uppdatering! Bra va? Dock kommer jag inte alltid, inte Ema heller, kunna lägga ut på faceboo/instagram när ett nytt kapitel är uppe så ni kommer få gå in på dessa tider och datum!
Hoppas ni har ett toppenlov så hörs vi när jag kommer hem! Puss, puss, puss. <3
 
(BTW Ja, jag vet att 22 inte är med för Ema har ej skrivit klart det ännu men jag ska försöka få klart det. <3)
 
 

20 - Housewife.

 
”Jag är dum i huvudet”, skrattade jag lågt åt mig själv.
”Alex?” frågade en röst bakom mig. Jag snurrade runt med hela kroppen och såg på gestalten som stod framför mig. Till en början var det svårt för mig att urskilja konturerna i ansiktet, men när jag väl gjorde det kändes det som om all alkohol jag druckit under natten rann av mig.
”Victor?” utbrast jag kyligt.
 
 
 Jag drog åt min hästsvans. Klockan var strax efter sju på kvällen och jag hade precis gått och lagt alla barn. Pappa och Elenor hade jag skickat iväg till en restaurang för att slappna av. De hade gjort så mycket för mig under mitt besök här.
 Tyra och jag hade träffats för två dagar sedan och fikat men jag hade inte nämnt att jag stött på Victor. Det hade gått en vecka sedan jag träffat honom. Jag ville berätta för Tyra men hon skulle överreagera och be alla hon känner att skicka iväg honom härifrån. Det ville jag inte. Han må ha gjort något hemskt mot mig och min familj, men jag ville inte få honom bannlyst. Jag ville inte ha något med honom att göra över huvud taget.
 Jag svepte min tumme över mobilskärmen och klickade fram Justins nummer. Om jag skulle berätta för någon så var det Justin. Han kanske skulle bli arg men det var bättre för alla parter ifall han visste att Victor var utsläppt.
 Signal efter signal gick fram tills han äntligen svarade. ”Hej älskling.”
”Hej babe. Vad gör du?” frågade jag och kunde inte undgå från att le stort.
”Inget särskilt. Själv då?” gäspade han i andra änden.
 Jag drog med handen över mitt nakna ben, uppåt mot shortsen jag bar. ”Sitter i soffan. Barnen somnade nyss.”
 Justin hummade i andra änden. ”Jaha. Vad har ni gjort idag då?”
 Fast han frågade så lät han inte intresserad. Det var som när man frågade en gammal vän man träffat på stan om hur de hade det - man brydde sig egentligen inte men man frågade för att vara artig. Jag drog med min tunga över tänderna. ”Vi har varit i badhuset och sen var vi på McDonalds.”
”Kul.”
”Vad har du gjort då?” frågade jag hårt. Jag bet mig i tungan och hoppades att han inte hade märkt mitt bitska tonfall.
”Äh”, svarade han och drog ett djupt andetag. ”Jobbat. Inget speciellt.”
”Justin, vad är det med dig?” Nu kunde jag inte hålla mig längre. Om han inte ville prata så kunde han bara säga det, något han brukade göra, men nu fortsatte han i vilket fall. Något stod inte rätt till.
”Va? Har jag gjort något?” flämtade han dumt.
”Det låter som om du inte bryr dig ett dyft över vad jag berättar. Du är här men samtidigt inte. Vad är det som uppehåller dig? Kollar du på teve eller vad är det?” Vid det här laget hade jag hunnit bli redigt irriterad. Min bröstkorg höjdes och sänktes hastigt.
 Han suckade i andra änden. ”Får man inte vara lite trött? Nej, för då blir lilla Alex galen!”
 Jag drog efter andan. ”Varför är du så himla arrogant? Vad har jag gjort dig? Du kan skjuta undan tröttheten för någon minut! Åtminstone när jag pratar om våra barn! För guds skull Justin.”
”Okej, så du är perfekt eller?”
”Det säger jag inte.”
”Det låter som att det är precis det du säger. ’Åh, kolla på mig jag är i Sverige med barnen och är inte trött alls medan min man drar in en massa pengar åt mig.’ Ge dig Alex. Jag arbetar, därför har jag all rätt att vara trött. Du ska inte klaga. Jag kan slå vad om att Elenor och Robert tar hand om barnen majoriteten av tiden.”
”Nu är du orättvis. Att du ens använder pengar som ett argument gör mig förbannad, Justin. Wow, du är rik. Grattis. Om du inte har märkt det så jobbar jag också men för tillfället kan jag inte det eftersom att mitt barn nyligen har varit kidnappad och jag har suttit i fängelse. Fast det kanske inte är okej för dig? Du kanske skulle föredra om jag var en hemmafru som med glädje tog emot dina pengar?”
”Det gör du redan. Du behöver inte vara en hemmafru för att ta emot mina pengar. Om du hade haft några egna skulle du inte behövt mina. Det är ju jag som försörjer våra barn! Du gör ingenting för de.”
 En isande kyla spred sig i kroppen på mig. Mitt hjärta slutade slå och istället började min tinning dunka. Det kändes som om all ilska i hela världen fyllde mig. Jag drog ett djupt andetag, men det kändes inte tillräckligt. ”Att du ens säger så… det där är det vidrigaste du någonsin har sagt till mig Justin, vet du det? Jag har ingen som helst aning om vad det är för fel på dig just nu. Ring upp mig när du har lite vett i skallen.”
 Jag lade på och slängde mobilen så långt ifrån mig jag förmådde. Den slog emot den hårda parketten men jag brydde mig inte om något gick sönder. Allt jag kunde tänka på var de hårda orden Justin nyss yttrat. Hur vågade han säga så? Vad hade fallit i honom?
 Jag drog ett djupt andetag i försök att lugna ner mig själv. Samtalets syfte hade varit att berätta om mitt och Victors möte men Justin hade gjort det omöjligt för mig. Synd för honom. Jag förlorade inget på att inte berätta men jag visste att han skulle vilja veta vad som hade hänt.

”Vad gör du här?” Det kändes som om någon hade hällt en hink iskallt vatten över mitt huvud. Frågorna susade omkring i huvudet på mig, gjorde det svårt för mig att avgöra vad som var verklighet och inte.
”Jag blev utsläppt förra veckan. Från fängelset alltså”, berättade han och kliade sig bekymrat i nacken. Jag betraktade honom. Han var mycket muskulösare nu än innan. Konturerna av en tvättbräda syntes under hans snäva t-shirt. Hans hår var aningen längre och en skäggstubb hade växt ut i hans ansikte.
”Jag kan inte… jag vill inte prata med dig. Lämna mig ifred”, svarade jag och kände kräkan hota med att komma upp. Min mage vände sig upp och ner, sida till sida flera gånger. Jag vände på klacken för att komma iväg från Victor.
”Gå inte!” Han slöt upp vid min sida, så jag ökade farten. ”Alex, jag vill prata med dig. Kan du inte stanna?”
”Jag vill inte ha med dig att göra sa jag. Kan du låta mig vara ifred?” fräste jag barskt.
”Nej. Du är skyldig mig att lyssna.”
  Jag stannade upp och såg på honom med höjda ögonbryn. ”Skyldig dig? Jag är inte skyldig dig ett skit, Victor. Du förstörde mina bröders liv, praktiskt taget. Du förtjänade det du fick.”
 Han skakade på huvudet. ”Ja, men du var inte särskilt trevlig när jag bad om ursäkt.”
”Nej. Vad förväntade du dig? Att jag skulle krama om dig, kyssa dina kinder och säga att vi kunde återgå till att vara bästa vänner igen? Då trodde du fel. Inse bara att du klantade dig och att det inte finns något du kan göra för att gottgöra mig.”
”Jag lärde mig min läxa i fängelset, okej?” Han andades tungt och släppte inte min blick för så mycket som en sekund. ”Jag förstår att det jag gjorde var ett misstag. Men jag hindrade det också från att gå längre. Om du inte kommer ihåg det så var det jag som tillkallade polis. Alex, jag förstår att du är arg och så men du måste gå vidare.”
”Det har jag gjort! Jag har gått vidare. Jag har en familj nu, Victor. Gå vidare du med. Glöm mig.”
”Du var med i större delen av mitt liv. Jag kan inte bara glömma dig!”
 Jag skakade frustrerat på huvudet. ”Du får försöka.”
 Sedan skyndade jag mig därifrån. När jag hade svängt förbi husknuten började jag springa och slutade inte förrän jag endast var några meter ifrån tågstationen. Jag böjde mig ner med händerna på knäna och andades tungt med huvudet mellan benen.
 Det sved i halsen och det dröjde inte länge innan mitt maginnehåll låg framför mig på gatan. Jag drog med handryggen över min mun och placerade mitt hår bakom öronen. Innan jag fortsatte mot stationen vred jag på huvudet för att försäkra mig om att Victor inte hade följt efter mig.
 Det hade han inte.
 

Ytterdörren öppnades och stängdes, något som fick mig att vakna upp ur mina tankar. Låga röster hördes ifrån hallen och strax därefter kom pappa in i vardagsrummet. Han såg på mig med ett stort leende.
”Är du vaken?”
”Klockan är åtta”, konstaterade jag och drog ner volymen på teven.
”Oj. Vi trodde att den var betydligt mycket mer. Tydligen så hade vi fel.”
 Jag ryckte slappt på axlarna. ”Tydligen.”
 Elenor slöt upp bakom pappa. ”Vad hittade ni på då?”
”De fick potatisbullar till middag, kollade på bolibompa och somnade sedan. Det var ganska lätt.”
”Ja, de har lekt som tokar idag. Badhuset tröttade verkligen ut de”, skrattade Elenor och försvann in i köket. Pappa kom och slog sig ner bredvid mig och placerade sin arm kring mina axlar.
”Har det hänt något? Du ser lite nedstämd ut.”
”Nej…” mumlade jag. Varför sade jag nej? Jag kunde berätta. ”Eller jo.”
 Han drog mig närmre sin kropp. ”Berätta.”
”Jag ringde Justin för att… eh… säga att jag saknade honom och berätta vad vi hade gjort idag. Han verkade väldigt frånvarande så jag undrade vad det var, och då blev han helt galen och började skälla på mig. Han sade att jag inte arbetade och att han var den i vår familj som drog in alla pengar. Att han försörjde barnen och att jag inte gjorde något för våra barns skull.”
 Pappa satt tyst ett tag. Nickade och tog in det jag hade sagt. Det brände i ögonvrån på mig men jag kämpade emot. Jag ville inte gråta. Jag var inte ledsen, tvärtom. Jag var arg.
”Jaså?” hummade han efter en stund. ”Jag tror att Justin är väldigt utmattad. Det låter verkligen inte som honom. Det är inte likt honom. Någonting måste ha hänt. Antingen så har han bråkat med någon eller så saknar han dig bara, men kan inte visa det på rätt sätt. Ibland kan det bli så. Det hände många gånger att jag skällde på din mamma när hon befann sig utomlands, även fast jag inte var arg. Jag saknade henne bara. I flera dagar gick jag runt med ångest och när hon äntligen kom hem så blev allt bra igen. Kärlek kan göra en sjuk. Inte alltid på ett bra sätt.”
 Jag pressade samman mina läppar. Det fanns en poäng i det han sade, men Justin borde ha messat eller ringt tillbaka vid det här laget då. Inte för att det hade gått så speciellt lång tid men utan för att han måste ha insett vad han hade gjort. ”Jag antar att du har rätt.”
”Så klart har jag rätt. Jag är din pappa. Pappor har alltid rätt”, skrockade pappa och kysste mig försiktigt på pannan.
 I den stunden försökte jag strunta i Justin. Han må vara min drömprins, men min pappa skulle alltid vara min kung.


 Huset tornade upp framför mig.
Jag hade återvänt tillbaka till Los Angeles och till Justin, medan barnen fått stanna hos pappa och Elenor i Sverige. Det hade tagit emot att lämna de, tvärs över Atlanten, men det var bra för de att umgås med annan familj än bara oss. Dessutom var det bra ifall de bättrade på sin svenska.
 Jag parkerade bilen varsamt bakom Justins ferrari och klev sedan ur. I bagageutrymmet låg tre resväskor som kändes betydligt mycket tyngre här än vad de hade gjort när jag burit de i Sverige. Jag släppte ner de på marken så tyst jag förmådde då jag inte ville att Justin skulle vakna och låste sedan bilen.
 Nynnandes på en Gyllene Tider låt gick jag upp till ytterdörren. Nyckeln gled in i låset och dörren öppnades med ett klick. Jag smög in med väskorna efter mig och slog försiktigt igen dörren. Väskorna lät jag stå kvar i hallen eftersom att jag inte ville ge ifrån mig onödiga ljud. På tå, likt en ninja, smög jag in i vardagsrummet där jag till min förvåning inte var ensam. I soffan låg Justin med en filt över sig och bredvid honom Selena. Båda sov tungt, relativt nära varandra.
 Helt plötsligt hade jag glömt bort hur man andades. Jag skyndade mig ut i hallen igen och upp för trappan. Jag kunde inte stanna kvar här. Det hade varit en sak om han hade slängt ur sig alla elakheter för att han saknat mig som pappa hade sagt - men det var en annan sak om han umgicks med Selena bakom min rygg. Det var hans kompis och det förstod jag, men han hade undgått att nämna det när vi hade pratat och han hade bråkat med mig för världens minsta sak. Någonting sade mig att hon hade med det att göra.
 När jag kom upp på rummet tog jag första bästa ryggsäck och tryckte ner så mycket kläder som fick plats. Mina tre resväskor stod förvisso i hallen men kläderna där var mestadels smutsiga och jag orkade inte sortera de här och nu. Jag ville bara komma här ifrån.
 Med två ryggsäckar fulla med kläder och underkläder rusade jag ner till bottenvåningen igen. Utan att slänga så mycket som en blick in i vardagsrummet lämnade jag huset och satte mig i bilen. Tårarna brände bakom ögonlocken. Det kändes som om någon höll sin hand i ett hårt grepp kring min strupe. Det var omöjligt för mig att andas. Mitt synfält blev snabbt suddigt svarta prickar började dansa framför ögonen på mig. Hur kunde han? Jag snörvlade till och tryckte in nyckeln i tändningen.
 Innan jag backade ut från min parkering såg jag till att tuta så högt jag kunde. Jag brydde mig inte om jag väckte hela grannskapet. Justin och Selena kunde gott och väl vakna och inse vad de hade gjort. Sedan körde jag ut från parkeringen. Bort från vårt grannskap. Bort från huset. Bort från Selena. Bort från Justin.
Shit.
Tror ni det hände något mellan Justin och Selena? Stackars Alex. Justin var en riktig skitstövel i detta kapitel! Fy. Hatade att skriva honom så här, hahah. Tror ni de kommer lösa det? Var det smart av Alex att lämna kvar barnen i Sverige? Tycker ni Alex borde ha stannat upp och lyssnat på vad Victor hade att säga? Förtjänar han det? Eller var det bra att hon gick därifrån?
 Skrivet av Liv, igen, hehe. Fick sånt ryck och bara skrev detta. Sorry Ema <3 Kommentera lovelies! / Liv.

19 - Party from dusk till dawn.

Jag tvekade. Skulle Alex ta illa upp ifall jag gick ut med Selena? Det kändes fel. Hon var mitt ex. Vi kunde inte umgås utan att folk drog egna slutsatser. Om Alex såg bilder på oss i tidningen så skulle hon antingen bli rasande eller bara rycka på axlarna. Frågan var vilket alternativ som var mest trovärdigt.

Men Selena var inte bara mitt ex. Hon var min kompis. Det kunde inte skada någon. Vi skulle ju bara gå ut på middag? Om Alex blev sur var det hennes problem. Det finns inget att bli svartsjuk på. ”Okej”, log jag. ”Middag låter suveränt.”

 
”Jag tog första bästa plan när du berättade att du skulle komma hit”, pladdrade Tyra på.
”Jaså? Blev inte Nicolas besviken över att du åkte för att umgås med din kompis i Sverige hellre än att umgås med honom?” skrattade jag. Mitt tonfall lät hånande trots att jag inte menade att skämta.
 Tyra ryckte på axlarna. ”Han vet inte att jag har åkt. Än. Eller det kanske han har. Jag lämnade en lapp på sängen, så jag antar att han ser den när han slutar jobba.”
 Jag höjde på ett ögonbryn. ”Berättade du för din pojkvän att du skulle åka till Sverige över en lapp?”
”Ja?” Tyra fick det att låta som om det var vanligt att göra så. ”Och säg inte pojkvän, det låter som att jag dejtar en liten pojke då. Mansvän låter bättre.”
”Nej, mansvän låter som att du dejtar en prostituerad.”
”Sak samma. Hur tog Justin det när du berättade att du skulle åka hit med barnen och lämna honom helt ensam?”
 Jag svalde hårt. Varje gång Justins ansikte dykt upp i huvudet på mig hade jag placerat det i en liten låda och tryckt iväg den. Varför jag hade undvikt honom visste jag inte ens själv. Hela situationen med Selena och att han knappt verkade bry sig gjorde mig förvirrad. Det var omoget av mig att överhuvudtaget ens dra förhastade slutsatser och fly landet. Egentligen borde vi bara slå oss ner och prata igenom våra känslor.
”Bra”, ljög jag och nickade snabbt för att få det att se trovärdigt ut.
”Alex, du vet att-” började Tyra men hann inte längre förrän jag satte på radion på högsta volym.
”Jag älskar den här låten!” skrek jag och viftade med armarna över huvudet. Elenor hade tagit med sig barnen ut på lunch så Tyra och jag var helt ensamma i lägenheten.
 Tyra såg på mig med rynkad panna. Hon verkade inte köpa att Justin var okej med att jag inte befann mig hos honom, men hon verkade heller inte vilja samtala mer om det. Istället drog hon ner volymen och satte sig till rätta i soffan.
”Vi två ska ut i kväll!” utbrast hon. Faktumet över att det inte var en fråga oroade mig.
”Jag kan inte. Jag är en mamma och har ansvar över två barn som redan råkat ut för mer än nödvändigt. Om du tror att jag tänker lämna de så är du galen”, protesterade jag, så snabbt att jag inte hann andas.
 Tyra viftade med händerna för att torka sina nymålade naglar. ”Jag är säker på att Elenor och din pappa kan ta hand om de! Bara för en liten stund. Snälla? Sist jag var ute med dig och festade var på din födelsedag Alex. Din artonårsdag. Det är ett helt liv sen!”
 Jag snörpte på munnen. ”Jag vet inte. Kanske.”
”Jag ska få ditt kanske att bli ett ja!” kvittrade hon och fuktade sina läppar. Jag skakade på huvudet. Det var tveksamt om hon skulle lyckas. Antingen så skulle hon få med mig och då skulle jag bara oroa mig hela kvällen, eller så skulle hon inte få med mig och istället vara sur på mig.
 Det duggade utanför fönstret. Vattendropparna ändrade färgen på asfalten från ljusgrå till mörkt. Folk sprang runt nedanför byggnaden med jackorna över sina huvuden, i full fart med att skynda sig hem innan det värsta började. Jag suckade djupt. Ville Tyra att vi skulle ta oss ut och festa när det regnade? Tanken fick min hud att knottra sig.
”Här, du borde ha detta!” tyckte Tyra och väckte mig ur mina tankar. Jag såg ner på det ljusblå nagellacket hon höll i. Djupa veck uppenbarades i min panna.
”Blått?” spottade jag ur mig med avsmak. ”Varför inte typ… svart? Eller vinrött!”
”Därför att blått är fint. Se så, börja måla nu så att det hinner torka innan dina små troll återvänder.”
 
http://media.tumblr.com/tumblr_mah74aBJzs1qkdght.gif
"Because blue is nice."

 Jag himlade med ögonen. ”Du menar väl änglar?”
 Tyra rullade in sina läppar, såg upp i taket och låtsades fundera. ”Nej, jag menar troll.”
”Ha-ha, vi får väl se när du får barn. Små franska blondiner som springer runt och säger Bonjour dagarna i ända.”
”Mina barn kommer inte säga bonjour!”
”Jaså? Vill du inte att Nicolas ska vara pappan till dina barn? Mannen som befruktar ditt ägg?” utbrast jag teatraliskt samtidigt som jag drog med penseln över min tumnagel. Tyra gav ifrån sig ett äcklat kräkljud.
”Säg aldrig det där igen.”
”Säg aldrig vadå? Att han ska befrukta din livmoder?”
”Usch Alex, du är så äcklig.”
”Det är ju det som händer när man får barn!” skrattade jag och började måla andra handen.
 Tyra reste sig upp, skakandes på huvudet. Hon försvann in i köket och kom snart tillbaka med ett glas med vatten med sig. Det förvånade mig. Tyra hade aldrig tyckt om vatten särskilt mycket. Hon föredrog hellre söta drycker eller drycker med hög alkoholhalt. Men aldrig vatten.
”Går du på någon diet eller?” skämtade jag och lutade mig tillbaka för att börja blåsa på mina naglar.
”Faktiskt. Jag försöker förlora fem kilo”, erkände hon bakom sitt vattenglas.
 Jag spärrade upp ögonen. ”Varför då?! Din kropp är perfekt som den är!”
 Hon rynkade ogillandes på näsan och ställde ner sitt glas. ”Jag har känt mig ovanligt stor på senaste tiden. Nicolas modellvänner är smala som stickor! Bredvid de ser jag ut som en val.”
”Så det är på grund av Nicolas anorektiska modellvänner som du vill gå ner i vikt?”
”Nej, för mig också. Jag vill må bra över min kropp. Och det är inget fel med att vara anorektiker!”
”Tyra.” Jag vred på hela min kropp så att jag satt med mitt ansikte mot hennes. ”Anorexi är en mentalsjukdom. Det är inget man önskar sig. Anorektiska människor lider, för de har en felaktig bild på hur de borde se ut. Om jag kunde skulle jag fixa deras ideal så att de insåg att de redan var vackra, men det kan jag inte. Det är inget fel med att vara anorektiker, men det är fel att inte försöka ta sig ur det och det är fel att önska sig det. Ingen anorektiker i världen önskar någon annan sin sjukdom.”
 Tyra stirrade stumt på mig. Det var knäpptyst i lägenheten och allt som kunde höras var de hårda regndropparna som slog mot fasaden. Sekund efter sekund tickade förbi. Sekunder som blev minuter. Jag iakttog Tyra hela tiden, för att kunna se hur hon reagerade.
”Wow”, flämtade hon efter ett tag.
”Tänk efter en gång extra nästa gång. Och om Nicolas någonsin får dig att må dåligt över hur du ser ut så förtjänar han inte dig.
 Tyras ögon var blanka. ”Förlåt. Jag menade inte att jag skulle… jag bara… förlåt.”
 Jag slöt mina armar kring hennes kropp. ”Du behöver inte be mig om ursäkt. Jag berättade bara för dig om hur det står till.”
 Hon nickade mot min axel och sköt sig sedan tillbaka. ”Du, vad säger du om att gå ut på en springtur?”
”Det öser ner ute Tyra!” upplyste jag henne medan jag gestikulerade med händerna mot fönstret.
”Vi kan gå till gymmet?” föreslog hon och slog vädjande ihop händerna.
 Jag tryckte tungan mot gommen. ”Okej då. För din skull.”
 Hon klappade exalterat med händerna. ”Åh, det var så länge sedan jag tränade.”
  Jag såg ner på mina händer. Det hade gått ett bra tag sedan jag tränade också. Grammy galan hade varit senast jag dansat och det hade varit innan helvetet bröt ut. Tyras förslag hade varit mer än bra. Jag behövde röra på mig och fokusera på annat än mitt liv i Los Angeles, även om det bara var för en timme eller två.   


”Jag förstår inte var”, flåsade jag och slog mina händer mot låren, ”du får all extra energi ifrån.”
 Tyra såg flinandes upp på mig, men svarade inte. Jag ruskade på huvudet och lyfte på min vattenflaska till mina läppar. Svetten rann ner för mina tinningar, i nacken och över ryggen. Det fanns inte en enda maskin på hela gymmet som vi inte hade använt.
 Regnet utanför hade upphört och solen kikade fram bakom två grå moln. Att vädret var bättre gjorde mig därefter på bättre humör. Att gå hit hade varit en pina, men att gå hem skulle vara lättare eftersom att vi skulle förbli torra.
”Okej. Nu slutar vi lata oss och skyndar oss tillbaka till dig. Klockan är redan fem så vi borde äta och sen börja fixa oss. Julia, Adam och Sophie kommer och möter upp oss på stationen sen så åker vi tillsammans!” berättade Tyra exalterat och studsade upp och ner på sin plats.
”Tyra”, skakade jag på huvudet. Hon var som ett litet barn, kunde inte ta ett nej. ”Jag är verkligen jättetrött nu och allt jag vill är att gå hem till mina barn och umgås med de.”
”Alex. Du är fortfarande ung och har kompisar. Kan du försöka ta nytta av det? Om du hela tiden bestämmer dig för att dissa alla dina vänner för att umgås med dina barn - som du redan träffar flera timmar om dagen - så kommer folk börja ta avstånd från dig. Kom igen! Du behöver inte vara där hela natten, men åtminstone ett litet tag.”
 Orden träffade mig likt ett knytnävslag i magen. Den värsta delen var inte vad hon sa, utan att hon hade rätt. Helt fullkomligt rätt. Folk skulle börja ta avstånd. Det var inte en tanke utan det var ett faktum. Jag tog ännu en klunk av mitt vatten och nickade sedan. ”Okej. Visst, jag följer med.”
”Bra.”
 Vi klädde på oss våra ytterkläder och lämnade sedan gymmet. Vägen hem till mig var inte lång utan tog enbart ett par minuter. Just idag kändes de få minuterna som timmar. Tyra och jag gick sida vid sida, i tystnad genom gatorna. Byggnad efter byggnad försvann bakom oss och ännu fler uppenbarades framför oss. Vi hade inte bråkat eller var osams, men ett kyligt täcke hade lagt sig över oss. Jag tyckte inte om det över huvud taget.
 Jag förstod varför Tyra hade blivit irriterad. Självklart. Men på samma gång ändå inte. Hon skulle inte förstå kärleken jag har till mina barn förrän hon själv fick barn. Det var något som inte gick att beskriva. Ord räcker inte till och detta var, förhoppningsvis, inte sista gången vi skulle träffas. Det fanns tusentals fler tillfällen för oss att gå ut och festa så jag förstod inte varför vi behövde göra det just idag.
 Vi var hemma på nolltid. Lägenheten var fylld av ljud. Både teven och radion stod på, Leo stod och sjöng på broder Jakob och Ava kröp omkring och jollrade. Ett leende växte sig stort på mina läppar i samma stund som jag klev över gaveln.
”Vi är tillbaka!” ropade jag för att upplysa Elenor, som genast kom in i hallen.
”Oj! Har ni tränat eller?” skrattade hon och granskade våra svettiga ansikten.
 Tyra nickade. ”Ja, jag kände att vi inte gjorde något nyttigt här så… Ja. Sen så tänkte vi vara lite fina och fräscha till i kväll också!”
 Elenor rynkade pannan och såg på mig. ”Vad händer i kväll?”
 Jag vred på mig likt en mask med blicken i golvet. ”Jo… Tyra tyckte att vi skulle gå ut. Men jag vill gärna stanna hemma med barnen och jag vill verkligen inte att du och pappa ska behöva stressa med de!”
”Struntprat!” väste Elenor retsamt. ”Tyra har fullkomligt rätt. Du skulle behöva en kväll med gamla vänner. Ava och Ollie är inga bördor för oss inte, vi tar hand om de med nöje! Gå ut och njut Alex. Du förtjänar det.”
”Där ser du”, viskade Tyra nöjt vid min sida.
”Okej”, nickade jag och gav Elenor ett tacksamt leende innan jag gick upp till övervåningen med Tyra hack i häl. När jag skulle ta sista trappsteget kom jag på att jag inte hade hälsat på varken mina syskon eller barn. Jag skulle precis vända om och gå tillbaka ner för trappan när Tyra pressade upp mig.
”Du kan mysa med barnen efter att vi har duschat.”
”Okej då”, suckade jag.
 Vi gick tillsammans in i badrummet och drog av oss våra svettiga träningskläder. Vi hade känt varandra såpass länge att se varandra nakna inte var något konstigt. Dessutom var vi bästa vänner och tjejer. Vi kunde vara avslappnade med varandra.
 Båda två klev in under den varma strålen, med ett stort mellanrum mellan kropparna. Utan att prata skrubbade vi oss rena - från topp till tå. Rakning, inpackning och ansiktsmask. Rubbet. Vi stod där inne såpass länge att våra fingrar hann bli alldeles rynkiga.
”Vi har varit här inne i nästan en timme”, skrattade Tyra och räckte mig en handduk.
”Oj”, fnittrade jag till svar. Ett lager kondens hade lagt sig över spegeln och gjorde det omöjligt för mig att se min spegelbild. Jag ryckte på axlarna åt det. Luften inne på badrummet var kvav och varm, vilket gjorde det svårt för oss att andas ordentligt. Vi skyndade oss med att smörja in våra ansikten och kroppar och rusade sedan in på mitt rum.
”Nu till det roligaste!”
 I flera timmar satt vi och fixade smink och hår. Mitt hår låg i lösa lockar över mina axlar, något som fick mig att känna mig ovanligt snygg. Det hade gått lång tid sedan jag klätt upp mig. Tyra bar en svart, tight klänning med långa ärmar. Hennes hår var platt och ögonlocken mörka. Min klänning sken bredvid hennes. Guldfärgad med paljetter.
”Äntligen! Mina armar gör ont av allt arbete. Nu är vi i alla fall redo för att festa från solnedgång till soluppgång!”
 Elenor hade ställt fram varsin tallrik pastasallad åt oss som vi snabbt skyfflade i oss. Barnen hade redan somnat vilket gjorde det omöjligt för mig att spendera lite tid tillsammans med de. Jag såg besviket ner på mina fingrar.
”Vad fina ni är tjejer!” berömde Elenor oss ifrån soffan.
”Tack, El”, svarade Tyra glatt och drog en hand genom sitt hår. ”Ska vi gå Alex?”
 Jag såg på henne med ett leende. ”Ja. Nu kör vi.”


 När vi hade kommit till klubben hade jag intalat mig själv om att jag bara skulle stanna kvar där i några få timmar. Få timmar hade övergått till en mängd timmar och innan jag visste ordet av var solen på väg upp över horisonten. Klockan hade knappt passerat fyra på morgonen ännu och klubben var fortfarande fylld med folk.
 Musikens höga, monotona rytm bankade som en hammare i min skalle. Besökarna på klubben stod och hoppade i takt till låten som om det inte fanns någon morgondag. Jag hade gett upp att dansa för flera minuter sedan eftersom att trängseln hade blivit för mycket för mig och satt nu istället vid baren med ett glas vatten. Det doftade starkt av svett och sprit i lokalen. Lukten fick det att snurra i huvudet på mig, så jag försökte att andas med munnen så mycket som möjligt.
”Alex!” sluddrade Tyra bakom mig. Jag struntade i att se bakåt då jag visste att hon var påväg åt mitt hål. Som jag hade trott slöt hon upp bredvid mig inom bara några få sekunder. ”Vad g-gör du här?-hick-”Du ska ju d-dansa! Med m-mig!”
”Ja”, andades jag långdraget. ”Tyra jag är trött. Jag… jag… jag ska hem.”
 Även fast jag inte ville erkänna det var jag minst lika berusad som Tyra själv. Jag hade hällt i mig flera olika sorters drinkar under kvällens gång utan att så mycket fråga om vad de innehöll. Något sade mig att jag skulle ångra mig i morgon bitti. ”Hem?! Näää…”
 Jag svepte innehållet i mitt glas. ”Jo. Vi ses i morgon.” Jag kysste hennes kind och trängde mig sedan genom folkmassorna, på väg mot utgången. När jag stod utanför klubben drog jag av mig klackarna och började gå längs gatan.
 Asfalten var sval mot mina fotsulor men det var inget annat än skönt. Jag drog en trött hand genom mitt hår och kisade med ögonen mot horisonten. Flera kvarter bort kunde jag skymta tågstationen. Min hjärna befallde mig att sucka, men inte ett knyst lämnade min strupe. Bakom mig kunde jag höra klubbens dunkande musik. Jag antog att min huvudvärk skulle dunka i ungefär samma rytm i morgon när jag vaknade.
”Jag är dum i huvudet”, skrattade jag lågt åt mig själv.
”Alex?” frågade en röst bakom mig. Jag snurrade runt med hela kroppen och såg på gestalten som stod framför mig. Till en början var det svårt för mig att urskilja konturerna i ansiktet, men när jag väl gjorde det kändes det som om all alkohol jag druckit under natten rann av mig.
”Victor?” utbrast jag kyligt. 
OJOJOJ. Victor? Vad tror ni händer nu? Kommer Alex vilja prata med Victor? Tror ni hon kommer berätta för Justin om sitt möte med honom? Och tror ni Alex gör rätt i att ha misstankar angående Justins och Selenas relation? Berätta vad ni tror! Det är spännande för oss att läsa era idéer och tankar ;) 
 Skrivet av Liv and Liv only. Ema ville också vara med och skriva meeeeen jag var så sugen så skrev klart det på någon timme bara. Hehe. Kommentera så är ni änglar! Puss och kram // Liv.
 

18 - Sometimes it's hard to face reality.

I samma stund som jag skulle berätta om Selenas besök hos oss hoppade något upp framför bilen. Jag skrek till när föremålet rullade upp på motorhuven. Snabbt pressade jag foten mot bromsen och knep ihop ögonen.
”Alex? Alex, vad hände?” Mobilen hade fallit ner på golvet, mellan bromsen och gasen. Men jag tordes inte ta upp den, inte heller öppna ögonen.
 
 

”Är du inte riktigt klok?”

Personen jag kört på låg vid sidan av bilen, med huvudet begravt i händerna. Mörkret gjorde det svårt för mig att se vem det var. Med långsamma och försiktiga kliv gick jag närmre personen, som rabblade upp en hel ramsa svordomar.

”F-förlåt”, stammade jag. Dels för att jag var ledsen, dels för att jag ville att personen skulle se upp på mig. Smaken av galla spred sig i munnen på mig.

”Gud, jag förstår att du vill ha Justin för dig själv men att köra på mig är väl ändå att överdriva?”

Selena.

Jag drog efter andan. ”Selena? Förlåt! Herregud, jag såg dig inte! Det är så mörkt. Du kom från ingenstans. Förlåt! Mår du bra?”

Selena reste sig upp med en hand tryckt mot pannan. ”Mitt huvud gör ont, men bortsett från det mår jag väl bra. Trots omständigheterna.” Hon gav mig en kall blick. Jag undrade vad hon skulle säga till Justin. Kanske skulle hon förvrida historien och säga att jag med mening kört över henne.

”Låt mig parkera bilen så går vi in till Justin”, nickade jag och vände mig om för att gå tillbaka till bilen när en tanke slog mig. Jag vände snabbt på mig igen. ”Vad gjorde du här förresten?”

”Justin bad mig komma. Han hade tråkigt, så jag kom och höll honom sällskap.”

 


Selena Gomez Gifs | via Tumblr

"Justin asked me to come. He was bored, so I came and gave him some company."

 

 Svartsjukan brusade upp inom mig. Det drog i Selenas läppar och jag kunde se i hennes ögon att hon njöt över att Justin hade hört av sig till henne istället för att be mig komma hem. Eftersom att jag litade på Justin så visste jag att inget hade hänt, men Selena fick det att låta som om jag hade varit helt pantad som lämnat Justin i händerna på henne. Men de var gamla kompisar och jag kunde inte stå i vägen för det.

Jag parkerade bilen, plockade upp mobilen från golvet bara för att se att Tyra hade lagt på och sedan ringt samt messat mig flera gånger. Jag skickade snabbt iväg ett sms som berättade att jag mådde bra och att det bara hade varit Selena jag kört på. Hon svarade med ett Bra, det förtjänade hon.

”Kommer du eller?” Selena hade hunnit före mig till dörren. Suckandes låste jag bilen efter mig, och gick upp till henne. Ljuset från huset lyste upp framsidan svagt, vilket gjorde att jag kunde skymta något i ansiktet på Selena.

”Herregud!” utbrast jag förskräckt. Jag drog med tummen över hennes panna där en strimma blod rann. ”Du blöder. Vi borde ta dig till ett sjukhus. Det kanske är farligt.”

”Äh”, andades hon och viftade avvärjande med handen. ”Vi träffar er husdoktor bara.”

”Hm”, hummade jag, skeptisk över hennes beslut. Om något skulle hända så skulle jag vara ansvarig. Jag ville inte ha Selenas blod på mina händer - något jag ironiskt nog redan hade.

”Justin!” ropade jag när dörren slogs upp.

”Schyy, du väcker barnen”, hyschade han mig med ett brett leende på sina läppar, ett leende som på en gång suddades ut när han såg Selenas blodiga panna. Nu när vi stod under en lampa kunde jag se ett jack strax under hennes hårfäste. ”Vad har hänt?!”

”Jag pratade i telefon med Tyra, och helt plötsligt så stod Selena på vägen. Jag hann inte bromsa.”

”Vi måste åka till sjukhuset”, konstaterade Justin medan han iakttog såret.

Selena himlade med ögonen. ”Ge er. Ring er husdoktor. Han kan avgöra om vi måste åka till sjukhuset eller inte.”

Justin snörpte på munnen. ”Okej. Vänta här så ringer jag honom. Alex, ropa om något händer.”

”Självklart.”

Selena satte sig ner i soffan och började uttråkat pilla på kanten till en kudde. Ett tjockt täcke lade sig över rummet. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Förlåt? Det hade jag sagt flera hundra gånger redan och ett förlåt kunde inte gottgöra vad jag hade gjort. Jag masserade min tinning i jakt efter på något att prata om.

”Hur ska jag kunna gottgöra dig?” sade jag snabbt innan jag hann tänka efter.

”Ska jag vara ärlig Alex?” frågade Selena och såg mig djupt in i ögonen.

Jag ryckte på axlarna. ”Ja, det skulle ju vara trevligt om du var det.”

Hon nickade, men det verkade inte som om hon nickade åt mig. ”Jag vet inte. Jag har väldigt ont i huvudet just nu och är ganska omskakad. Jag kommer berätta för dig när jag kan tänka klart, okej?”

Det oroade mig lite. Hennes ögon sade att det inte var någon fara. Hon skulle vara snäll. Men hennes tonfall sade mig motsatsen. Hon kunde knappast begära Justin av mig. Inte för en sådan här liten sak. Liten och liten, den kanske inte var liten men hon hade i alla fall inte dött. ”Okej.”

Det knackade på dörren. Jag antog att det var husdoktorn och skulle just resa mig upp när jag hörde att Justin öppnade dörren. Mummel hördes från hallen och inom kort dök Justin upp i dörrvalvet tillsammans med en kort man med mustasch. Edgar Warren, vår husdoktor, var en man jag inte träffat på allt för många gånger. Han hade befunnit sig på vårt bröllop men enbart i någon timme och det hade varit första gången jag träffat honom.

”Edgar! Så trevligt att se dig”, log jag och böjde mig ner en aning för att krama om honom.

”Detsamma Alex. Du är lika vacker som när jag sist såg dig, om inte vackrare!” skrockade Edgar och höll kvar i mina armar en stund. ”Nå, vart är patienten?”

Justin gestikulerade med handen mot Selena som fortfarande satt med kudden i sitt knä. Edgar vaggade fram till soffan och slog sig ner på den tomma platsen bredvid Selena. Han räckte fram handen och log stort mot henne.

”Edgar Warren, till er tjänst!”

Selena verkade inte finna Edgar roande överhuvudtaget, men log i alla fall. ”Selena.”

”Så”, började Edgar och slog upp sin portfölj som var proppad med hjälpmedel. ”Du har blivit påkörd av en bil.”

”Påkörd av Alex, ja”, rättade hon honom innan hon sträckte på nacken för att ge Edgar en bättre syn på vad som hade hänt. Han undersökte såret noggrant, varpå han tog upp en våtservett ur sin väska. Blodet var borta på nolltid och såret blev tydligare. Det såg ut att vara ganska djupt. Jag tog tag i Justins bicep och tryckte till.

”Detta borde sys. Jag skickar en remiss till sjukhuset så tar de emot dig. Vill du åka nu eller i morgon bitti?”

”Nu.”

”Har du någon som kan skjutsa dig? Du borde inte köra i det här tillståndet.”

Selena såg storögt upp på Justin. Jag antog att hon inte ville bli skjutsad av mig, eftersom att jag förmodligen i hennes ögon körde som en galning. Justin harklade sig besvärat. ”Jag ringer din mamma.”

”Kan inte du skjutsa mig?” protesterade Selena.

”Selena, jag har en fru…” påminde Justin henne och sneglade diskret mot mig.

”Bara för att jag vill ha skjuts efter att din fru har kört på mig så betyder inte det att jag fortfarande är kär i dig. Jag behöver bara en kompis”, fräste Selena. Tydligen så hade hon tagit illa upp.

”Jag ringer din mamma. Jag kommer och träffar dig i morgon, okej?”

Selena nickade. ”Okej då.”

“Jag kan köra dig om du vill.” Orden lämnade min mun innan jag ens hann inse vad det var jag sa. Både Justin och Selena vände hastigt sina huvud åt mitt håll. “Det är det minsta jag kan göra, eftersom det var jag som orsakade skadan. Det gör inte mig något.”

“Alex…”

 

(15) Tumblr

"Alex..."

 

“Nej Justin det är lugnt. Du hade ju ändå jobb. Så slipper Selenas mamma oroa sig.” Justins blick var tom när han såg på mig. Som om jag inte var där. Vilket fick mig att undra vad som egentligen pågick mellan oss. Det har varit konstigt ända sedan jag lämnade anstalten där de höll mig häktad.

“Vilken underbar idé Alexandra, vad snällt av dig! Justin, vilken underbar fru du har. Släpp henne aldrig.” utbrast Edgar.

“Inga planer på att göra det.” hojtade Justin glatt. För glatt. Jag trodde till och med att han gjorde till sig. Men varför skulle han göra det? Jag var nog bara paranoid.  Han skakade doktorns hand och ledde honom mot utgången.

“Du behöver inte köra mig Alexandra. Jag förstår om du vill vara med Justin.” mumlade Selena till mig. Det lät som om hon menade det. Verkligen menade det.

“Det är det minsta jag kan göra. Jag är med Justin varje dag. Han dör inte av att vara några timmar utan mig. Kom.” Jag sträckte ut min hand och hon tog den. Sedan ledde jag henne ut till garaget och satte henne i Justins bil. “Jag ska bara byta om till något skönare och hämta något att dricka åt oss. Läsk eller vatten?”

“Om ni har Gatorade, vilken smak som helst, annars vatten tack.” Jag nickade och försvann in i huset igen. Justin mötte mig vid trappan och följde mig hack i häl upp mot vårt sovrum.

“Vad fan ska du köra henne för? Hennes mamma kan köra henne. Jag nekade henne för att jag ville vara med dig.” Han tog tag i min hand precis när vi gick in i vårt sovrum.

“Jag vill hjälpa henne. Det var jag som skadade henne Justin.” Jag roffade åt mig min hand och gick in i vår garderob, drog åt mig mig Jucy Couture mjukisdress och gick ut i sovrummet igen.

Justin såg på mig med ögon stora som tefat medan jag bytte om. När jag var klar slängde jag in de använda kläderna på golvet i garderoben.

“Justin,” mumlade jag och gick sakta fram till honom och placerade mina händer på hans axlar. “Selena var inte bara din flickvän, utan ni var också bra vänner. Precis som vi. Det är uppenbart att hon fortfarande betyder mycket för dig. Så jag gör detta för din skull. Jag vill vara snäll mot henne.”

Justin suckade och stäckte ut sin hand för att placera den på min kind. Jag slappnade av av hans beröring. Hans tumme smekte mig tröstande. “Har någon någonsin berättat för dig vilken underbar människa du är? För du är så bra att jag inte ens kan beskriva det.” Han tryckte mitt ansikte långsamt närmre sitt och kysste mig fjäderlätt på munnen. “Älskar dig.”

“Och jag dig.” sa jag innan jag vände mig om och satte fart mot köket för att hämta drickan. På väg dit tänkte jag över vad som precis hade hänt. Varför sa jag det där? Jag ville att Justin skulle säga att jag skulle skita i Selena, att jag betydde mer. Men nej. Istället blev han glad för att jag sa det jag gjorde och det bekräftar bara att hon fortfarande betyder mycket för honom. Jag behöver verklige komma härifrån. Jag vill hem till min familj och ta en paus från Justin, för det är uppenbart att han inte behöver mig lika mycket som jag behöver honom.

Pennvässaren surrade bredvid mig när jag tryckte in pennan i den. Studion var tom på folk, bortsett från mig. Scooter hade bett mig åka hit för att ses men hade sedan inte dykt upp eftersom att Yael hade åkt på influensan. Det hade varit fel av mig ifall jag hade bett honom lämna sin fru när hon var sjuk.

Nu satt jag med ett pappersark framför mig och en penna i handen. Det låg flera skrynkliga pappersbollar spridda på golvet. Jag lutade mig tillbaka i stolen. Scooter hade föreslagit att jag skulle skriva om det svåra jag och min familj hade gått igenom, men det var svårt att få ner något såpass privat på papper. Förhållanden var en helt annan sak att skriva om.

Under tiden allt hade pågått hade jag praktiskt taget befunnit mig i en bubbla. Varje morgon hade jag vaknat och förnekat det som inträffade. Jag hade varit rädd för att möta verkligheten som den egentligen var.

”Hard to face reality…” viskade jag för mig själv. Det var som om jag befann mig i en tecknad film och en glödlampa lyste upp över mitt huvud. Jag lutade mig över bordet och började skriva, utan att ta en paus på flera minuter.

Några timmar senare, efter att jag hunnit skriva ytterligare två låtar, knackade det på dörren. Innan jag hann ropa Kom in! så öppnades dörren och Selena kom in. Hon log stort när hon såg papperna på skrivbordet framför mig.

”Skriver du?”

”Ja. Tre låtar är klara”, berättade jag nöjt. ”Eller snarare tre utkast.”

”Wow… det är bra gjort. Hur länge har du varit här?”

Jag rynkade pannan. ”Hur mycket är klockan?”

Selena såg ner på sitt armbandsur. ”Halv tio.”

”Redan? Då har jag varit här i tre timmar. Lite mer kanske”, svarade jag och gäspade högt.

”Vart har du Alex då?” frågade Selena nyfiket, varpå hon slog sig ner i fåtöljen snett bakom mig. När hon såg munkarna som låg på bordet roffade hon genast åt sig en.

En pirrande känsla spred sig i kroppen på mig när hon nämnde Alex namn. ”I Sverige med barnen.”

Selena nickade långsamt, som för att se intresserad ut. ”Varför åkte du inte med?”

”Jag måste jobba”, skrattade jag och sneglade menandes på pappersbunten framför mig.

”Ah”, fnissade hon dumt. ”Skulle du vilja gå ut att äta? Jag antar att du inte har hunnit äta middag än.”

Jag tvekade. Skulle Alex ta illa upp ifall jag gick ut med Selena? Det kändes fel. Hon var mitt ex. Vi kunde inte umgås utan att folk drog egna slutsatser. Om Alex såg bilder på oss i tidningen så skulle hon antingen bli rasande eller bara rycka på axlarna. Frågan var vilket alternativ som var mest trovärdigt.

Men Selena var inte bara mitt ex. Hon var min kompis. Det kunde inte skada någon. Vi skulle ju bara gå ut på middag? Om Alex blev sur var det hennes problem. Det finns inget att bli svartsjuk på. ”Okej”, log jag. ”Middag låter suveränt.”


Hej allihopa! 

Hoppas ni inte har glömt mig (Ema). Jag befinner mig just nu i USA och har precis skrivit det första kapitlet på väääääldigt länge. Jag och Liv satt och skrev detta tillsammans och det fick mig att inse hur mycket jag har saknat att skriva. Så nu hoppas jag bättra på mig. 

Vad tycker ni om detta kapitel? Tror ni Selena har något i baktanke när hon umgås så mycket med Justin och varför tror ni Alex känner som hon gör? Gjorde hon rätt som åkte hem till Sverige? Tror ni det kommer vara nyttigt för henne? 

Kommentera vad ni tycker och tänker. Vi älskar er alla massor. Muchlove/E och L

 

17 - To be sick or not to be.

”Ju-” började jag, men blev hindrad till att fortsätta av hans läppar.
 Vi snurrade återigen runt så att jag ännu en gång befann mig underst. Justin avbröt kyssen och drog ner mina trosor på några få sekunder. Båda flåsade som två marathon-löpare och våra kroppar skälvde av att röra vid varandra.
”Nu?” flåsade jag och såg ner på hans höjda ägodel.
”Nu”, svarade han snabbt innan han trängde in i mig.
 
 Solen sken starkt utanför fönstret.
 Justin stod framför mig, vid spisen och stekte omelett. Det doftade ljuvligt i hela huset. Ibland förstod jag mig inte på hur han kunde vara så bra på praktiskt taget allt. Han dansade, spelade instrument, sjöng, skrev, blev bra på bild och kunde laga mat som en Gud. Om jag inte visste bättre skulle jag kunnat tro att han var övernaturlig.
”Vad tänker du på?” frågade han utan att se på mig.
”Inget.”
”Inget?” upprepade han skeptiskt.
 Jag drog ett djupt andetag. ”Det är väl klart att jag tänker på något. Men inget väsentligt.”
 Han fnös roat. ”Okej. Inget värt att ödsla lite syre på eller?”
”Nej.”
”Okej.”
”Okej.”
”Okej.”
”Men lägg av!” utbrast jag och skrattade åt hur fånigt irriterande han var.
”Vad menar du? Jag har inte gjort något.” Justin såg ut som om det regnade och formade sina läppar till ett o. Jag skakade på huvudet. Det var ingen idé att fortsätta argumentera. Han skulle inte ge sig.
 Hans plötsliga barnslighet berodde antagligen på det faktum över att vi alla var samlade igen. Även fast det är en konstig synvinkel, så tror jag att dessa dagar separerade från varandra inte har bådat oss något annat än gott. Vi uppskattade det vi hade mer nu än vad vi hade innan. Som de säger, du vet inte vad du har förrän det är borta.  
 Tiden ifrån familjen hade gett mig ganska mycket tid att tänka över saker. Saker jag inte hade prioriterat rätt på senaste tiden. Jag hade satt familjen över så mycket annat som är viktigt. Familjen var viktig, självklart, men det fanns så mycket annat som hade minst lika stor betydelse. Jag hade inte hälsat på min familj, eller umgåtts med några kompisar. Jag hade inte tagit en dag bara för mig själv. Jag hade inte prioriterat mig själv. Om det var något jag lärt mig under mitt liv så var det att om man inte tar sig själv i första hand så blir inget bra i slutändan.
”Hoppas det smakar”, log Justin och lade försiktigt ner en tallrik med omelett framför mig.
”Tack”, svarade jag och drog på munnen en aning.
”Har det hänt något? Du har verkat nedstämd hela morgonen”, konstaterade Justin från sin plats rakt framför mig.
 Jag tog en klunk av mitt is-té, varpå jag skakade på mitt huvud. ”Nej. Allt är som det brukar.”
 Han fnös avfärdande åt mitt svar. ”Knappast. Du har gått igenom för mycket för att det ska kunna vara som det brukar.”
”Jag funderade bara.”
”Som vanligt.”
”På mig själv.”
”Jaså?” Han höjde förvånat på ögonbrynen. ”Det var något nytt.”
”Precis. Jag tänker för mycket på andra och för lite på mig själv. Det är inte bra. Hur ska jag kunna få andra att må bra när jag själv inte mår bra? Det är omöjligt.”
”Mår du inte bra, hjärtat?” En rysning for genom min ryggrad när han kallade mig för hjärtat.
”Jo. Eller…” Jag tuggade tveksamt på min underläpp. ”Jag vet inte.”
 Han nickade och svalde innehållet i sin mun. ”Du har rätt. Så, så, så rätt.”
 Jag ryckte lätt på axlarna. Min gaffel hade spetsat en bit omelett, men min aptit var som bortblåst. Jag mindes inte ens att jag varit hungrig från första början. ”Jag vet bara inte vad jag ska göra för att få det att bli bättre”, suckade jag uppgivet.
”Åk hem till dig. Du kanske hittar något som får dig att minnas den glädje du en gång kände.”
”Justin, du får mig att låta som en deprimerad person.”
”Är du inte det då?” frågade han och gnuggade sina handflator mot varandra. Jag såg ner på mitt knä. Vad skulle jag svara? Det kändes som om min hals snördes ihop. Under hela min och Justins relation hade det aldrig hänt att jag inte kunde svara eller berätta vad jag kände. Vad var annorlunda nu? Svaret var självklart. Nej. Jag var inte deprimerad. Verkligen inte. Eller var jag det? Hur skulle jag ha någon aning.
”Det är inget att skämmas över.” Justin hade, utan att jag märkt det, rundat köksön och stod nu med armarna slingrade kring min överkropp samtidigt som han lutade sin haka mot min axel. Jag tackade Gud över att jag satt ner.
”Jag vet ärligt talat inte. Jag tror inte det. Nej. Jag är inte deprimerad. Jag har bara glömt bort den viktigaste personen i mitt liv.”
”Dig själv?”
”Mig själv”, instämde jag.
”Det kan hända vem som helst. Jag kan glömma bort mig själv hur lätt som helst när jag är ute på turné. Det kan bli så hektiskt med fansen, alla möten och rep. Showerna håller på till sent och börjar nästan igen innan jag ens har hunnit gått och lägga mig. Tro mig eller inte, men jag vet vad du går igenom. Allt du behöver göra är att ta en paus från oss. Mig. Barnen. Gå tillbaka till som du hade det innan mig för ett tag.”
”Va?” flämtade jag, livrädd över att Justin menade att vi skulle skilja oss. ”Ska jag lämna dig?”
”För några timmar. Eller tills du känner dig redo att komma hem igen”, förklarade han och drog med sina läppar över huden på min nacke.
”Behandla mig inte som om jag är sjuk”, fräste jag. Han var ingen doktor. Han kunde inte avgöra hur jag skulle behandla mig själv och han kunde verkligen inte ta det på hans villkor.
 Han lutade huvudet bakåt. Ett frustrerat stön lämnade hans strupe. ”Gör som du vill bara.”
”Det tänker jag.”
 Jag hoppade av stolen och skyndade mig upp till vårt sovrum. Direkt när jag steg in i rummet banade jag iväg till garderoben där jag drog ut ett ljusblått, slappt linne samt ett par svarta virkade shorts. Jag granskade mig själv i helkroppspegeln som hängde på väggen och nickade nöjt åt mitt val.
 Med ett par vita Vans på mina fötter återvände jag ner till bottenvåningen där Justin stod och väntade på mig i hallen. Han granskade mig från topp till tå, log roat och drog en hand genom sitt hår. ”Vart ska du?”
 
bieebah.
"Where are you going?"

”Till min lägenhet.” Jag gick förbi honom till byrån, där mina nycklar till ferrarin låg.
”Vad ska du göra där?” fortsatte han fråga och gick efter mig till dörren.
”Hämta lite saker. Varför frågar du så mycket?”
”Får man inte undra eller?”
”Visst får du det. Vi ses sen!” Jag skickade iväg en slängkyss sekunden innan dörren slogs igen efter mig.
 Bilens motor spann under mig, något som fick ett brett leende att ta plats på mina läppar. Jag hade saknat att köra. Försiktigt backade jag ut från min parkeringsplats och såg sedan till att porten stängdes efter mig innan jag körde iväg.  
 Att köra till min lägenhet gick snabbt. Jag hade memorerat vägen dit såpass bra att jag hade kunnat köra dit i sömnen, eller till och med alkoholpåverkad utan att hamna fel. Det satt i mig. När jag kom fram parkerade jag på min personliga parkeringsplats  - som till min lycka faktiskt var ledig trots att jag inte hade stått parkerad där på flera månader - och drog ur nyckeln ur tändningen.
”Då så”, andades jag och gav mig själv en sträng blick i backspegeln.
 Under hela vägen upp till lägenheten höll jag nyckeln så hårt att den lämnade efter sig ett märke i min handflata. Jag drog lätt efter andan när jag såg märket och gnuggade min tumme mot det. Skakandes på huvudet tog jag upp nyckeln med min andra hand och tryckte in den i låset. Dörren gick upp med ett klick.
 Det var svalt i lägenheten och doftade nytvättat. Det var förståeligt med tanke på att jag hade tvättat varenda textil i hela lägenheten innan jag åkt härifrån sist. På hallmattan låg det en hög post. Den var stor, men mindre än vad jag hade förväntat mig.
 Jag plockade upp posten och placerade högen på diskbänken. Allt såg ut precis som jag hade lämnat det. Kuddarna i soffan låg vilandes i vardera hörn, doftljusen i fönstret stod släckta, gardinerna hängde med en ynka centimeters mellanrum. Att befinna mig här fyllde mig med ett lugn. Ett lugn jag inte kände hos Justin. Visst var jag lugn hos Justin, men det var två vitt skilda saker.
 Som om jag var rädd över att golvet skulle gå sönder bara av att gå på det, tippade jag på tå in till mitt sovrum. Garderobsdörrarna stod öppna på glänt, men gapade tomt då större delen av innehållet befann sig hemma hos Justin. Jag gav min säng en blick innan jag slängde mig över den.
 Madrassen formade sig under min kropp, kuddarna under mitt huvud. Hälften av kuddarna - den hälft Justin hade använt - doftade fortfarande rakvatten och tandkräm efter Justin, trots att jag hade tvättat de. Jag roffade åt mig en kudde och pressade den så hårt mot mitt ansikte som jag förmådde.
 Efter att ha legat i sängen i ett antal minuter hävde jag mig upp och gick fram till garderoben. Det var få plagg som hängde kvar men det var plagg jag hade saknat. På golvet till garderoben låg en gammal Tommy Hilfiger bag. Jag plockade upp bagen och pressade ner koftan, klänningen, yogabyxorna och den långärmade tröjan som fanns kvar i garderoben i den. Sedan förflyttade jag mig till in i badrummet där jag fann en halvfull bruk hårspray, en oöppnad body lotion och en hårkam som såg ut att vara i perfekt skick och pressade ner de sakerna i väskan.
 När jag hade pilat min väg genom hela lägenheten i jakt efter saker, släppte jag ner den fulla bagen på hallgolvet. Jag hade hunnit bli törstig efter allt letande så jag vände på klacken för att gå in i köket och ta ett glas vatten när det knackade på dörren. Jag antog att det var Justin med tanke på att han var den enda som visste om att jag befann mig här.
”Jaaaa?” undrade jag när jag lät dörren falla upp. Men jag hade haft fel. Där stod inte Justin.
”Hej!” Danny log stort mot mig. Utan att vänta på ett svar slog han armarna kring mig. Han doftade svett och korv, inte alls som Justin. Jag besvarade tafatt kramen, förvirrad över vad som pågick.
”Hur visste du att jag var här?”
”Det står på Twitter. Någon såg dig gå in här, tog ett foto som jag sedan såg. Så då tänkte jag ’varför inte? vi har inte setts på tre år’ och här är jag nu!” förklarade Danny entusiastiskt.
 ”Ja, här är du”, andades jag med tjock röst. ”Varför har du inte hört av dig? Varför är detta det första jag hör och ser från din sida på flera år?”
”Jag trodde inte du ville ha något med mig eller Katie att göra. Jag menar, du är ju en Bieber nu.”
”Och? Säg inte att du på riktigt tror så om mig, för då tror jag att jag svimmar.”
 Han ryckte likgiltigt på axlarna. ”Man vet aldrig vad som kan hända när man adderar pengar och människor med varandra.”
 Jag bet mig hårt i tungan för att inte skrika honom rakt i ansiktet. ”Och du trodde att jag skulle bli en skitstövel om jag fick känna på livet som rik? Herregud. Du fick en inbjudan till mitt bröllop! Vid det tillfället borde det väl ändå gå upp för dig att jag visst vill ha med dig att göra? Du är min kompis!”
”Ja. Förlåt.” Danny harklade sig. En ljusröd nyans sköljde över hans ansikte. ”Ska vi gå och fika?”
 
boy gif | Tumblr
"Yeah. Sorry."

”Varför då?” I samma stund som orden lämnade min mun ångrade jag mig. Vad var det för fråga?
”Berätta vad som har hänt. Sist jag såg dig hade Justin lämnat dig och du var på smällen och nu ser du bättre ut än någonsin. Det har hänt mycket antar jag. Eller, en del vet jag då jag kollar på teve. Men det skulle vara trevligt att få höra saker ur ditt perspektiv.”
”Vet du vad?” Jag lyfte upp bagen från golvet och slängde den över min axel. ”Fika låter underbart.”

 Danny och jag hade suttit på kafét i flera timmar när vi insåg att det hade hunnit bli mörkt ute. Justin hade både ringt och smsat mig ett dussintal gånger och Danny hade lovat sin pappa att ta hand om affären just i kväll, så vi hade båda varit tvungna att skynda oss iväg. Men det hade varit trevligt att sitta och prata med någon som praktiskt taget enbart var en åskådare. Att få berätta saker utan att han la sig i och tillrättavisade mig om att det inte alls gick till si och så. Danny hade tålmodigt suttit och lyssnat på mig när jag berättade om allt som hade hänt, precis så som jag hade lyssnat på honom.  
 Min telefon gav ifrån sig en tjutande signal, vilket fick mitt hjärta att stanna för en sekund. Efter att ha återhämtat mig lutade jag mig över växelspaken för att hinna svara innan samtalet gick till röstbrevlådan och tog tag i min telefon. Ett stort leende bredde ut sig över mina läppar när jag såg vem det var som ringde.
”Hej!” svarade jag glatt. ”Hur är det?”
”Bra”, suckade Tyra övertygande. ”Själv då?”
 Jag sög på min underläpp ett tag innan jag svarade. ”Helt okej.”
 ”Bara helt okej?” ifrågasatte hon kvickt.
”Jag är fortfarande aningen omskakad efter allt som har hänt. Men nu när jag är hemma känns allt lite bättre.”
”Bara lite?”
Jag vred på ratten. ”Mycket bättre”, rättade jag mig själv.
Hon spann nöjt i andra änden. ”Mycket bättre.”
”Hur är det hemma i Sverige då?” frågade jag och kastade en snabb blick upp mot det stjärnklädda himlavalvet.
”Just det…” började hon långsamt. ”Det är en sak jag inte har berättat för dig.”
”Ut med det”, befallde jag och blev genast nyfiken över vad det var hon dolde.
 Hon andades djupt ut, precis som man låter när man mediterar. ”Jag har flyttat till Paris!”
 Jag satte mitt egna saliv i halsen. ”Va? Paris?!”
”Ja! Visst är det underbart?”
”Ja, jo. Men varför Paris av alla städer?”
”Här kommer den andra nyheten… jag har träffat en fransman! Han heter Nicolas och äger en Louis Vuitton butik här i Frankrike. Jag bor i hans takvåning för tillfället, men så fort jag får ett jobb och en fast inkomst så ska vi börja söka efter ett gemensamt boende.”
”Wow…” flämtade jag förvånat. Det var mycket att ta in på en och samma gång.
”Är du inte glad för min skull?” pep Tyra överlyckligt i andra änden.
 Jag nickade men slutade tvärt när jag insåg att hon inte kunde se mig. ”Jo! Jätte glad! Herregud. Paris! Jag och Justin måste få komma och hälsa på någon gång. Så kan vi gå på dubbel dejter.”
 Tyra hummade upprymt. ”Det kommer bli alldeles, alldeles underbart!”
Jag log smått för mig själv. Jag var glad för Tyra, det var jag verkligen. Glad över att hon hade hittat någon som hon tyckte om och som hon ville bo tillsammans med. Tyra var högst kräsen över att bo tillsammans med folk, så jag antog att Nicolas hade gjort något rätt.
 I samma stund som jag skulle berätta om Selenas besök hos oss hoppade något upp framför bilen. Jag skrek till när föremålet rullade upp på motorhuven. Snabbt pressade jag foten mot bromsen och knep ihop ögonen.
”Alex? Alex, vad hände?” Mobilen hade fallit ner på golvet, mellan bromsen och gasen. Men jag tordes inte ta upp den, inte heller öppna ögonen.
Så där ja! Ännu ett kapitel uppe, och ännu ett steg närmre slutet på denna never-ending story. Haha. Vad tror ni Alex körde på? Kommer saken leva eller dö? Och är Alex deprimerad? VIlka kommer ihåg Danny förresten? Extra poäng till er som minns! 
Hoppas ni njöt av detta kapitel precis som jag hoppas att ni njuter av alla andra. Även detta skrev jag själv men det gick galant ändå. Ska försöka skriva klart nästa så snart som möjligt så att det kommer upp innan det har gått 5 dagar, hehe. Kommentera mina änglar! Det ger mig större inspiration. Ni var så bra en gång i tiden, can we go back to that? ;) Älskar er, xx Liv.

16 - Thinking about you.

 

 Under tystnad satt vi i bilen som var på väg mot mitt hus. Resan tog inte lång tid och bilen vände så snart jag hade klivit ur den. Visslandes knappade jag in portkoden och började gå mot ytterdörren när jag såg att någon satt där och väntade. Jag skyndade mig upp för grusgången för att kunna se personen som väntade, och blev minst sagt förvånad när jag såg vem det var.

“Selena? Vad gör du här?”

 
Jag trummade nervöst på den tomma platsen bredvid mig. Äntligen skulle jag få komma hem till min familj. Till Justin. Det kändes ytterst surrealistiskt. Tanken var överväldigande och fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Även fast jag inte hade spenderat alls så många dagar inlåst så kändes det som om jag hade varit ifrån min familj i flera år.
 Träd efter träd lämnade mitt synfält. Taxi chauffören körde ovanligt snabbt, som om han visste om att jag längtade hem och ville komma fram så snabbt som möjligt. Jag hade självklart inte haft pengar till taxin själv, så min advokat hade erbjudit sig att betala. En generös gest med tanke på att jag hade behövt promenera hem i annat fall.
”Ska du hem till familjen nu?” frågade chauffören från framsätet och såg leendes bak på mig i backspegeln.
”Va?” andades jag ut trots att jag klart och tydligt hade hört vad han sagt. ”Ja. Hur kunde du gissa det?”
”Jag hämtade upp dig vid ett fängelse. Vart annars skulle du åka efter att ha varit där?”
Jag skrattade dumt. ”Du har rätt.”
Han såg bort från vägen i en sekund för att plocka fram ett fotografi. ”Det här är min familj. Min fru och mina tre döttrar.”
 Jag tog emot kortet och granskade den lyckliga familjen som stod uppradad framför en julgran. ”Du har en vacker fru. För att inte tala om dina döttrar”, log jag innan jag räckte tillbaka fotot.
”Ja”, nickade han instämmandes.
 Samtalet dog sakta ut, men det gjorde mig inget. Jag var fullkomligt nöjd med att sitta tyst i baksätet och tänka på vad som väntade på mig hemma. Kanske stod Justin och lagade mat medan ungarna lekte med varandra. Eller så badade de tillsammans i poolen. Kanske så var Pattie där, eller Jeremy med Jazmyn och Jaxon. Vid närmare eftertanke så kanske inte Justin var hemma över huvud taget. Jag hade trots allt inte ringt och meddelat honom om min hemkomst.
 Jag skakade av mig tankarna. Det var bara att hoppas på det bästa.
 Förhoppningsvis skulle allt gå tillbaka till det normala igen. Att jag och Justin skulle kunna återvända till våra yrken och umgås med barnen samtidigt. Bortsett från familjen så fanns det inget mer jag saknade än dansen. Att få släppa alla bekymmer, även om bara för några få minuter. Känna svetten rinna längs nacken, benen röra sig till musiken och hjärtat slå i takt till basen. En varm stråle spred sig i ryggraden på mig.
”Vad ler du åt?” frågade chauffören som hade bevittnat mitt otroligt stora – och fåniga – leende i backspegeln.
”Livet”, svara jag, kort och gott.
”Ja… visst är det underbart?”
 Jag drog en hand genom mitt flottiga hår. Bilen svängde in på området där vårt hus stod placerat och jag kunde inte hindra bubblandet som tog fart i magen på mig. Chauffören märkte att jag blev uppspelt och ökade därför hastigheten. Väl framme vid huset så kunde jag höra hjulen stanna under mig.
”Vad fint du bor.”
”Tack”, log jag, varefter jag slog upp dörren. ”Tack för skjutsen. Ha det bra!”
Han blottade en vit, men krokig tandrad. ”Detsamma.”
 I samma stund som jag lät bildörren falla igen körde han iväg och lämnade mig ensam på gatan. Jag såg upp på den stora byggnaden som tornade upp framför mig. Nu var det dags.
 Med ett leende lekandes på läpparna knappade jag in portkoden. Som om jag klev på moln tog jag mig över grusgången tills jag slutade upp framför ytterdörren. Försiktigt kände jag på dörrhandtaget för att se efter om det var öppet – vilket det inte var. Så istället höjde jag min knytnäve och slog den tre gånger mot det mörka träet.
 Innanför dörren kunde jag höra hur någon kom gåendes mot mig. Fjärilarna i magen blev allt vildare ju högre ljudet blev. När jag hörde hur någon låste upp dörren från insidan kändes det som om mitt hjärta skulle hoppa ur bröstkorgen på mig. Dörren slogs upp och jag var beredd på att slänga mig i Justins famn, när jag insåg att det inte alls var Justin som hade öppnat.
”Selena?” utbrast jag förvånat.
”Alex?” flämtade Selena och slängde en blick över sin axel.
”Vem är det?” ropade Justin från köket. När Selena inte svarade kunde jag höra hur han satte av mot hallen. Han kom inte längre än till dörrvalvet, där han stannade för att iaktta mig. ”Alex? Är det verkligen du?”
”I egen hög person!” log jag och trängde mig förbi Selena för att, äntligen, få slänga mig i Justins famn.
 Han tryckte sina armar hårt kring min kropp samtidigt som han lämnade efter sig blöta kyssar på min nacke. Jag pressade mitt ansikte mot hans axel för att dra in hans underbara doft. Allt kändes perfekt.
”Varför ringde du inte?” Justin tryckte mig ifrån sig och såg mig djupt in i ögonen innan han pressade sina läppar mot mina, utan att invänta svar. Gladeligen besvarade jag kyssen. Jag tillät mina fingrar att vandra genom hans mjuka hår och drog med min tunga över hans underläpp. Vid det tillfället kändes det som om alla fjärilar i hela världen befann sig i magen på mig, att vi var de enda i hela universum och som om alla fyrverkerier som någonsin funnits exploderade runt omkring oss.
 Men allt det stoppades när Selena bestämde sig för att harkla sig. ”Justin?”
 
FOLLOW ME ON TWITTER - I FOLLOW BACK @selenagomezuhl | | via Tumblr
"Justin?"
 

Justin avbröt kyssen, men släppte inte taget om min kropp. ”Åh… just det.” Han såg ner på mig igen.
”Kom”, befallde jag och drog med mig honom igenom korridoren, in i arbetsrummet. När dörren var stängd bakom oss släppte jag taget om hans hand och snurrade runt så att jag kunde se honom i ögonen. ”Kan du förklara det där?”, krävde jag och gestikulerade med handen mot dörren.
”Det är verkligen inte som du tror…” började Justin försiktigt. ”Selena väntade här på mig tidigare idag. Hon hade läst om allt som hade hänt och sett min presskonferens live, och kände att hon ville komma hit för att visa sitt stöd. Ungarna blev självklart chockade med tanke på att de aldrig har träffat Selena, så jag presenterade de och sen så ville de att hon skulle stanna för att leka med dem.”
”Så du umgicks med Selena idag?”
”Ja, men bara som vänner och du måste tro mig.” Justin såg på mig med stora, vädjande ögon.
 Leendes tog jag ett steg närmre honom och slog mina armar runt hans nacke. ”Självklart.”
Våra läppar kolliderade i ännu en kyss. Kyssen vi inte hade fått avsluta i hallen.
 Hans tunga var varm mot min. Hans händer sökte sig längs min ryggrad tills de fann min BH. Instinktivt ryggade jag tillbaka. Justin såg på mig med rynkad panna. Jag slängde en nervös blick mot dörren och skakade sedan på huvudet.
”Selena är där ute. Med våra barn! Vi kan inte…” Jag skakade på huvudet. Det tog emot att säga det som behövde bli sagt. Jag ville så gärna. Mer än allt i hela världen. Men med Selena bara några rum bort gick det inte. Många saker klarade jag av - men att ha sex under samma tak som mina barn och min mans ex var inte en utav de.
”Jag förstår”, nickade Justin samtidigt som han sträckte sig efter min hand. Han flätade varsamt samman våra fingrar innan han reste sig upp. ”Vi tar det sen.”
 Han lutade sig fram och kysste mig mjukt över nyckelbenen. Elektriska stötar for genom huden på mig. Mina knän blev svagare och det kändes som om någon hade bytt ut min hjärna mot bomull. Jag fick snabbt tillbaka medvetandet när hans läppar lämnade min, nu brännheta, hy.
”Kom. Du måste ju få träffa barnen. Oliver”, påminde han mig flinandes.
 Ett åh formades på mina läppar, men jag yttrade det aldrig. Hur hemskt det än lät så hade jag helt glömt bort barnen. Inte för att de inte var viktiga, utan för att Justin också var viktig.
 Hand i hand lämnade vi rummet bakom oss och gick in i vardagsrummet där Selena satt på golvet tillsammans med barnen, som båda såg upp på oss i samma stund vi passerade dörrposten. Ava sken upp i ett stort, nästintill tandlöst, leende och Oliver skyndade sig fram till oss.
”Min lilla älskling”, viskade jag mot hans hårbotten när jag hade lyft upp honom.
 Selena såg ytterst besvärad ut efter att barnen hade lämnat henne ensam på golvet för att hälsa mig välkommen hem. Med snörpt mun reste hon sig upp för att istället sätta sig på soffan. I utkanten av mitt synfält kunde jag se Justin plocka upp något som han sedan räckte över till mig.
”Min mamma”, ryckte han på axlarna.
 Jag såg ner på chokladasken. Knutet till asken var det ett kort, med en stor skär elefant som höll i tre stora blå ballonger samtidigt som han skrek Välkommen hem! Jag log stort. Gesten var fin. Att hon hade lagt ner både pengar och omtanke i en present gladde mig.
”Jag får ringa henne sen och tacka så mycket.”
”Hoppas det inte gör något, barnen såg asken så vi öppnade och åt några bitar. Med hälften finns kvar!”
”Så klart att det inte gör något. Mi casa es tu casa.
”Gulligt”, log Selena, men leendet nådde inte ögonen riktigt. Jag svalde hårt. Varför kunde hon inte gå? Lämna oss ifred.
”Har inte du någonstans att vara?” frågade jag tonlöst. Jag hade ingen lust att låta dryg eftersom att Justin förmodligen skulle konfrontera mig om det ifall jag gjorde det. Hon hade inte gjort något fel, bortsett från det att hon inte kunde åka hem till sitt egna hus.
 Hon reste sig upp ur soffan med ett stön. ”Jo. Jag tänkte åka nu, lämna er ensamma.”
 Justin tog ett steg fram för att slå sina armar runt hennes kropp. ”Tack så mycket för hjälpen och för att du kom. Jag hör av mig i veckan så får vi ses, okej?”
 Selena nickade leendes åt Justin, gav mig en blick utan att sluta le och lämnade oss sedan ensamma. Två sekunder senare kunde vi höra hur dörren slogs igen. En tyngd lättade från mina axlar. Nu var det bara vi.


”Sover de?” viskade jag. Justin såg skrämt upp på mig och slog sedan igen dörren som ledde in till Olivers sovrum.
”Ja.”
”Vill du ha något att äta?”
”Vad finns det?”
 Jag rullade in mina läppar. ”Jag såg några bagels. Vi kan fixa iordning några?”
 Justin nickade med ett leende krökt på sina läppar. ”Det låter utmärkt. Jag ska bara sätta på mig något bekvämare.” Han såg menandes ner på sin utstyrsel - ett par jeans och en rutig skjorta.
 Jag nickade. Vi gick skilda vägar vid trappan, han till sovrummet och jag ner till köket. Det var mörkt på bottenvåningen. Ljuset från nattlampan som hängde på husets knut lyste upp hela framsidan och kastade ett nästan kusligt sken in i vardagsrummet. En rysning for genom min ryggrad. Jag kunde inte kontrollera det. Min hud knottrade sig och det kändes som om någon släppte ner en skopa glass innanför tröjan på mig.
 Jag skakade på huvudet. Vad var det att vara rädd för? Det var ingen där ute eller här inne som kunde göra mig illa. Jag tände lampan till köket och svassade fram till diskbänken samtidigt som jag slängde med mitt hår. Min kropp var fylld med energi som jag ville göra mig av med.
 När bagels, smör, kalkon och paprika stod uppradade på diskbänken satte jag igång med att fixa iordning några av de. Skära i brödet, bre på smör, placera en bit kalkon och sedan två strimlor paprika. Processen återupprepades flera gånger tills jag hade sex bagels framför mig på en tallrik. Det kanske var lite väl mycket, men hellre för mycket än för lite.
 Med två ölflaskor i ena handen och tallriken med alla bagels återvände jag upp till övervåningen. Justin satt på sängen, endas iförd ett par mjukisbyxor som avslöjade linningen till hans svarta boxers. Det krävdes bara en blick från vem som helst för att förstå att Justin spenderade många timmar i veckan på gymmet.
”Middagen är serverad!” skrattade jag och såg ner på den simpla måltiden jag åstadkommit.
”Det ser jätte bra ut. Tack så mycket, baby.”
 Jag rös när han kallade mig för baby. Utan att knappt kunna gå ordentligt, så började mina ben röra sig mot sängen. Jag slog mig ner bakom Justin, som snart vände sig om för att kunna sitta med sitt ansikte mot mitt. Tallriken och flaskorna lade jag ner på överkastet mellan oss.
”Smaklig måltid”, ryckte jag på axlarna innan jag tog upp en bagel. Jag blev glatt förvånad över att det var ätbart. Det hände sällan att jag klarade av att laga mat, även om det endast var en macka. Justin öppnade ölflaskan åt mig och innehållet var snart på väg ner för min strupe tillsammans med bageln.
”Hur var det?” frågade Justin efter att ha sett ut att fundera i flera sekunder.
”I fängelset?” Han nickade. ”Jag tänker inte ljuga, för det var ganska läskigt. Men de höll mig separerad från de andra fångarna. Jag menar - jag åt inte med de, hade inte aktiviteter tillsammans med de. Jag höll mig inne på min cell. Inte för att jag hade något val, men…”
”Jag saknade dig så mycket.”
 Jag svalde innehållet i min mun för att kunna svara. ”Och jag dig. Mer än vad du anar. Det kändes som om jag skulle bli galen av all saknad. Jag såg dig i mina drömmar, i taket, väggarna. Till och med vakterna såg ut som dig med jämna mellanrum!”
 Justin skakade på huvudet. ”Och ändå var du bara där i några dagar… detta bevisar att bandet mellan oss är starkt. Oändligt.”
”Det visste jag redan. Jag behövde inga bevis.”
 Det ryckte i Justins mungipa, men inget leende uppenbarades. Suckandes tog jag tag i de halvtomma flaskorna och tallriken som även den nästan var tom och lade ner de på golvet bredvid sängen, varpå jag kröp fram till Justin.
”Har det hänt något?” Jag placerade min tumme på hans haka för att höja hans ansikte så att han såg in i mina ögon.
”Jag saknade dig bara så himla mycket… De senaste veckorna har varit rena rama helvetet.”
”Jag vet… jag vet”, suckade jag långdraget. En sådan underbar människa som Justin förtjänade inte hälften av det han gick igenom. Jag skakade på huvudet. Han vek undan sin blick. Långsamt och förföriskt - trots att jag anade att han inte såg - fuktade jag mina läppar och lutade mig sedan fram för att låta de svepa över hans.
 Jag skulle precis luta mig tillbaka igen när hans hand pressades mot min nacke och förde mig närmre hans läppar igen. Jag tillät mina händer att glida upp över hans bröstkorg och lade armarna om hans hals. Hjärtat dunkade i öronen på mig. Blixtar sköt under ögonlocken på mig, gjorde det omöjligt för mig att skilja på vad som var upp och ner, höger och vänster.
 
Untitled

 Justin lutade sig närmre mig, så att jag föll ner på rygg med huvudet bland kuddarna. Jag sög åt mig extasen av hans läppar och blodet rusade i mina ådror. Justin var min drog. Min bästa sorts drog. Mina fingrar vandrade över hans nackhår, ner för hans rygg och runt revbenen tills de hamnade på hans mage. Jag drog med handflatorna upp och ner över hans välbyggda mage. Ett pirr satte av i halsgropen på mig och fortsatte ner till magen, för att sedan fortsätta ner ännu en bit till.
 Justins fingrar befann sig vid nederkanten på min tröja. Han började försiktigt dra den över min mage för att sedan dra den över mitt huvud. Hans läppar förflyttades från mina, ner till min hals istället. Jag tog tillfället i akt och började dra av mig mina shorts vilket lämnade mig i enbart underkläder. Orättvist, ekade en röst i huvudet på mig. Med ett bestämt tag rullade jag våra kroppar så att jag befann mig överst.
”Alex”, flämtade han när jag började kyssa honom över nacken, ner mot magen.
 När jag kom till hans navel lirkade jag in mina fingrar under linningen till hans byxor och drog ner de till knävecken, där han tog över själv. Under kalsongerna var Justin redan hård som en pinne. Jag såg frågandes upp på honom, enbart för att få ett nej till svar.
”Jag kan inte vänta längre”, andades han upphetsat.
 Flinandes drog jag ner hans kalsonger precis som jag hade dragit ner hans byxor. Sedan satte jag mig grensle över honom för att fortsätta vårt kyssande. Justin drog med sina händer upp för min rygg tills han kom till min BH, som han utan problem knäppte upp. Hans stora händer började genast massera mina bröst.
”Ju-” började jag, men blev hindrad till att fortsätta av hans läppar.
 Vi snurrade återigen runt så att jag ännu en gång befann mig underst. Justin avbröt kyssen och drog ner mina trosor på några få sekunder. Båda flåsade som två marathon-löpare och våra kroppar skälvde av att röra vid varandra.
”Nu?” flåsade jag och såg ner på hans höjda ägodel.
”Nu”, svarade han snabbt innan han trängde in i mig.
Herregud. Det glöder typ om mina fingrar just nu. Shit, vad jag har skrivit haha. På min födelsedag och allt, wooo. (Fyllde den 29:onde, vet ej när detta kommer komma upp, förhoppningsvis den 30:onde).

 Hoppas ni kan få era fingrar att glöda med genom att kommentera! Kämpade med detta, sex är typ det svåraste att skriva i hela berättelsen typ. Hoppas att jag lyckades. Kapitlet blev omkring 3000 ord långt! Kommentera vad ni tycker och vill se mer av så fixar jag det utan problem :) Puss och kram // Liv.

15 - Do you have any comment?

 Bara genom att tänka på Justin uppkom en stor smärta inom mig. Jag saknade honom så mycket att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Hans mjuka läppar mot mina, hans försiktiga beröring… alltsom hade med honom att göra.

 Ett rasslande läte utanför dörren fick mig att resa mig upp. Det tog bara några sekunder innan lätet försvann och dörren försiktigt slogs upp. Jag såg upp på gestalten som klev in i rummet med ett höjt ögonbryn.

”Jaha?” utbrast jag syrligt.

 

 

Jag tog en klunk av chai-latten min advokat, vars namn jag ännu inte uppfattat, hade tagit med sig till mig. Det var kallt i mötesrummet vi hade blivit placerade i. Situationen förbättrades inte heller direkt av att jag intog kall vätska istället för varm.

“Så…” harklade han sig och knäppte sina fingrar över bordsskivan. “Längtar du efter att få komma ut?”

“Nej. Jag stormtrivs här inne”, spann jag till svar med ett ironiskt leende lekandes på mina läppar. “Vad tror du? Det är väl självklart att jag längtar efter att få lämna det här stället. Men de kallar mig ju aldrig till en rättegång.”

“Det är därför att du inte kommer att genomgå en rättegång”, berättade han allvarligt.

“Va?”

“Du hörde mig.”

“Ingen rättegång?” upprepade jag och höjde trotsigt på ögonbrynen.

Han höjde på axlarna, “Ingen rättegång.”

Jag fuktade mina läppar och lutade mig över bordet, “Varför inte?”

“För att du är oskyldig. Ingen domare slösar tid på en oskyldig fånge.”

“Hur vet du att jag är oskyldig?” undrade jag och kunde inte låta bli att le stort.

“Vi har funnit en storts gummi på pistolen som används för att kopiera fingeravtryck”, nickade han övertygande. “Men det är irrelevant. Huvudorsaken till varför du är förklarad oskyldig är för att vi har hittat den lilla flickan du tog bild med utanför banken. Hennes mamma hörde av sig till mig så snart det kom ut i media att jag var din advokat.”

“Okej, så nu vet ni att det inte var jag som rånade banken.”

“Ja, nu vet vi det”, log han till svars, varpå han sträckte sig efter sin mugg med kaffe.

Jag förblev tyst i några sekunder innan jag tog till orda, “Så vad betyder detta?”

“Att du har blivit ditsatt av någon som vill ge dig skulden.”

“Det är ju självklart”, himlade jag med ögonen. “Men vad händer med mig?”

“Du är en fri kvinna.”

 Efter timmar av samtal hade Scooter lyckats övertala mig om att hålla i en presskonferens i alla fall. Det tog emot, men jag var tvungen att göra det. Annars skulle hela världen dra sina egna slutsatser och sprida rykten som i själva verket var värre än verkligheten.

“Det kommer gå bra. Säg bara sanningen”, uppmuntrade Alison mig från platsen framför mig.

Sanningen”, upprepade jag bittert.

 Varför skulle jag berätta sanningen när alla andra runtomkring mig bara ljög? Hittade på saker för att få mig att må bättre. Alex mådde inte bra, Oliver hade inte glömt bort det som hade hänt, kidnapparna skulle inte lämna oss ifred för gott och detta skulle för alltid vara något vi kommer komma ihåg.
 Mitt hjärta värkte i längtan efter Alex. Jag tänkte tillbaka på tiden vi hade haft innan barnen och innan vårt giftermål. Innan graviditeten. Vi hade varit så lyckliga. Allt hade varit perfekt. Oslagbart. Vad hade förändrats? Var det förbjudet att vara lycklig samtidigt som man var förälder?

“Vad tänker du på?” frågade Jen mig nyfiket.

“Varför man inte kan vara lycklig när man har barn”, svarade jag ärligt. Det var ingen idé med att ljuga och säga att jag inte tänkte på något. Tanken var inte hemlig och jag skulle kunna dra nytta av andra människors åsikter.

“Det kan man”, nickade Alison som hade hört vad jag sagt trots att hon satt med sin dator i famnen.

“Det verkar inte som det”, suckade jag djupt och drog en hand genom mitt hår.

“Saken är den”, började Jen och tog tag i min hand, “dina barn är något som du har skapat. Du är rädd, försiktigt och orolig över dem. Du älskar dem oavsett vad dem gör. Du skulle helt enkelt dö och döda för dem.”

Jag nickade och Jen fortsatte, “Därför ser andra, runtomkring en, ens barn som en svaghet. Dina barn är din svaga punkt. Alex är även en svag punkt hos dig. Folk ger sig efter svaga punkter för att såra människan så kraftigt som möjligt. Har du hört berättelsen om Akilles?” Jag skakade på huvudet. Jag visste om vem Akilles var, men jag hade aldrig fått berättelsen berättad för mig. “Han var en hjältemodig Gud. Han var osårbar eftersom att hans mor, gudinnan Thetis, doppade honom i floden Styx när han var liten. Men hon höll honom i hälen för att inte blöta ner sig själv och därefter blev Akilles svaga punkt hans häl. Hur glad och framgångsrik och mäktig Akilles än var så hade han en svag punkt precis som alla har, och precis som med dig klurade någon ut vad hans svaga punkt var.”

“Hälen.”

“Precis.”

“Så mina barn och Alex är som Akilles häl?”

Jen skrattade och kramade om min hand, “Inte riktigt med tanke på att du inte dör utan de. Men ja, på ett ungefär.”

 Jag nickade, men Jen var bara distraherande nog för ett tag då mina tankebanor återgick till Alex sekunden efter hon slutat tala. När skulle min Alex komma hem?

 Suckandes sträckte jag mig efter Cola burken som stod på bordet framför mig och drack en klunk. Det var bara fem minuter kvar tills jag skulle lämna detta rum för att inta ett annat där dussintals reportrar satt och väntade.

“Maihahi, maiaho, maihaha, maiahaha!” började Alfredo sjunga i falsett när han återvände in till rummet vi satt i. Ett högt skratt lämnade Alisons strupe och det dröjde inte länge innan alla som befann sig i rummet skrattade åt Alfredos fånigheter.

“Justin”, sade Scooter högt och strängt. Skrattsalvorna lade sig på en gång när jag reste mig upp för att lämna rummet. Scooter gick i tystnad vid min sida hela vägen till aulan där reportrar satt och väntade, ivriga över att få reda på vad som egentligen försiggick.

 

SheIsKarynCole | via Tumblr

 

“Kom ihåg, säg inte mer än du måste och säg sanningen”, påminde Scooter mig och gav mig inte tid till att svara innan han slog upp dörren.

 Kamerablixtrarna bländade mig i samma stund som jag klev över dörrposten. Praktiskt taget blind, började jag gå mot rampen där jag och Scooter skulle sätta oss. Med svarta prickar dansandes över mitt synfält tog jag mig upp för trappan och skyndade mig med att slå mig ner på min plats. Reportrarna var hetsiga och suktade efter informationen jag snart skulle ge dem.

“Vi håller i denna presskonferens”, harklade Scooter sig när han hade satt sig till rätta, “eftersom att händelserna kring Mr. Bieber och hans familj har varit väldigt oklara på senaste tiden. Ni får gärna börja ställa frågor till både Justin och mig.”

 Reportrarna började med en skrika från alla håll och kanter. Jag riktade mitt finger mot en lång medelålders man. “Är uppgifterna om att din fru, Alexandra Bieber, befinner sig bakom bom och galler korrekta?”

Jag lutade mig aningen närmre min mikrofon, “Ja. Det stämmer.”

“Och att brottet hon har begått är att råna en bank?”

“Min fru är oskyldig. Hennes advokat arbetar med att få fram bevis som kan få henne frikänd. Någon annan fråga?”

Reportrarna ställde sig upp ännu en gång, och denna gång pekade jag på en svarthårig kvinna, “Din son Oliver blev kidnappad under Grammys galan… är det sant att han nu befinner sig hemma igen?”

“Det är sant.”

“Hur mår Oliver efter detta? Har han fått tala med poliser, terapeuter eller har han fått någon annan sorts hjälp?”

Ett leende kröktes på mina läppar trots att jag inte fann situationen roande överhuvudtaget, “Min son är tre år gammal. Tror du han förstår syftet med en terapeut? Att han kan beskriva vad han tycker och känner efter det som har hänt?”

“Vart har din dotter hållit hus under dessa omständigheter?”

“Hos sin farmor, mestadels, men även hos mig och Alex. Nu bor hon med mig tillsammans med sin bror.”

 En reporter ställde sig upp utan att jag hade bett om en ny fråga, “Vad har du för kommentar om att folk anser att du är en dålig far och man som lät detta hända din familj? Jag menar, du var tydligen inte tillräckligt försiktigt eftersom att din son blev kidnappad när du befann dig knappa hundra meter ifrån honom, att din fru är anhållen för rån och att din dotter inte har någon fast bostad med två föräldrar som kan ge henne kärleken hon behöver? Kan du kommentera det, Bieber?”

Jag knöt ihop min knytnäve så hårt att mina naglar lämnade efter sig halvmånar i handflatan på mig. Min tunga tjocknade och det kändes som om någon hade tapetserat upp sandpapper i halsen på mig.

Jag harklade mig högt och pressade fram ett leende, “Nästa fråga… tack.

 

 

“Du gjorde bra ifrån dig”, berömde Alison mig när vi satt på Taco Bell, en halvtimma efter att presskonferensen hållit rum. Scooter och Yael nickade instämmande utan att riktigt se ut som att de menade det.

“Tack”, log jag och förde mitt sugrör till min mun.

“Nu när det är ur världen… vi måste boka lite studiotid snart. Du måste börja spela in ny musik”, tyckte Scooter och såg mig allvarligt in i ögonen. Jag vek av med blicken för att istället stirra på min burrito.

“Jag vet. Men inte förrän Alex är hemma igen.”

“Bra. Då säger vi det, studiotid och inspelning av låtar när Alex är frisläppt. Okej?”

Jag nickade motvilligt, “Okej.”

Jen såg förväntansfullt på mig, “Har du några nya låtar på lager?”

“Jag har några idéer”, erkände jag, “men inget är nerskrivet ännu. Vi får se hur det blir.”

“Du kan ju skriva om allt det här”, föreslog Alison och blinkade med ena ögat mot mig.

Jag skrattade till, “Ja. Kanske det, kanske…”

“Du borde göra det”, inflikade Scooter och nickade hektiskt. “Det är drama. Det är verkligt. Det är pengar.

“Vi får se”, upprepade jag och log stelt mot honom innan jag tog en tugga av min burrito.

 Det hade börjat regna utanför. Ett tiotal fans stod utanför ingången och försökte komma in, men restaurangen hade ställt ut två vakter i samma stund som jag hade trätt in i byggnaden för att förhindra kaos. Självklart kunde de inte hålla ut alla, vissa påstod att de var här för att äta men de lyckades hålla majoriteten ute och det räckte för mig. Att kunna åka till en offentlig restaurang för att äta utan komplikationer inträffade sällan. Ofta visste både fansen och pressen om vart jag skulle innan jag själv visste om det.

 Jag vaknade upp ur mina tankar i samband med att mina mobil började vibrera i fickan på mig. Med ett ursäktande leende reste jag mig upp och gick iväg till ett tomt bås för att svara på samtalet.

“Hallå?” andades jag ut i luren och förbannade mig själv över att jag inte hade sett efter vem det var som hade ringt innan jag svarade.

“Hej, gubben!”

Mamma.

“Hej. Vad är det?”

“Jo, jag var tvungen att åka iväg och hämta ut ett paket så jag tog med mig ungarna och…”

Innan hon hann tala till punkt avbröt jag henne, “Är Oliver kidnappad igen? Mår Ava bra?”

“Ja, ja, ungarna mår prima. Men saken är den att de somnade i bilen när jag var på väg hem till mig för att lämna paketet så jag tog med dem in och nattade de här hos mig. Jag hoppas att det är okej för dig?”

“Mamma, du behöver inte ringa och kontrollera sådant. Det är bara att messa och informera mig om att de sover hos dig bara. Det räcker.”

“Åh, okej”, skrattade hon dumt innan hon fortsatte, “så jag antar att det går bra att de sover här?”

“Ja, det går utmärkt.”

“Toppen. Vi ses imorgon då? Jag kommer förbi och lämnar barnen runt åtta för jag ska befinna mig på ett möte klockan nio!”

Jag log fastän jag visste om att hon inte kunde se mig, “Ja. Det går alldeles utmärkt. Vi ses imorgon. Jag älskar dig.”

“Älskar dig med.”

Jag återvände till bordet enbart för att finna det tomt. Med en rynka placerad mellan mina ögonbryn såg jag mig runt i restaurangen utan att finna mitt sällskap någonstans.

“Scooter?” ropade jag utan att bry mig om att de andra gästerna stirrade.

“Kom!” ropade Alison. Hon stod vid en bakdörr och vinkade frenetiskt åt mig att komma.

Mina ben förde mig snabbt till henne, “Vad är detta? Varför går vi ut här? Och vart tog min mat vägen?”

“Förlåt Justin”, ursäktade hon sig, “men vi måste verkligen åka. Det kryllar av fans och paparazzis på framsidan så vi måste skynda oss.”

 Med sin hand på min rygg föste Alison in mig i bilen innan hon själv klev in. I samma stund som dörren slogs igen började bilen rulla. Framsidan av restaurangen var, som Alison hade informerat mig, belamrad med folk. Alla var dock upptagna med att söka med blicken efter mig inne i restaurangen att de inte märkte när vi körde förbi de.

 Under tystnad satt vi i bilen som var på väg mot mitt hus. Resan tog inte lång tid och bilen vände så snart jag hade klivit ur den. Visslandes knappade jag in portkoden och började gå mot ytterdörren när jag såg att någon satt där och väntade. Jag skyndade mig upp för grusgången för att kunna se personen som väntade, och blev minst sagt förvånad när jag såg vem det var.

“Selena? Vad gör du här?”


Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här bortsett från att jag fick lite hjälp av underbaraste Becca från bieberheaven (<---- klicka klicka klicka) med detta kapitel! Thank you baby!

 Sen vill jag bara säga att jag är väldigt tacksam över att ni läser det jag skriver, verkligen. Blir lite starstruck varje gång jag ser statistiken och ser att folk faktiskt klickar sig in och läser mina arbeten. Men ett plus i kanten skulle vara om ni kunde lämna en liten kommentar om vad ni tyckte! Det räcker verkligen med ett "bra", hur stelt det än känns så blir jag överlycklig för varenda liten kommentar oavsett hur lång den är och vad den innehåller. Kom ihåg att jag älskar er woho! Kommentera! / Liv.


Ett privilegium.

Jag hatar mitt liv. Allt jag sett och allt jag gjort. Pappa för att han tog livet av sig, mamma för att hon gav upp. Mig själv för att jag inte kan hjälpa min syster. Jag hatar att gråta och jag hatar att skratta. Att klä av mig för att tjäna pengar. Att inte tjäna några pengar alls. Jag hatar allt jag har framför mig och allt i mitt minne. Det är vansinne.
Jag känner mig så stark men jag känner mig så skör, och mina bästa drömmar är drömmarna jag dör.
Det är svårt att berätta men svårt att hålla inne. Jag springer runt i cirklar, det är vansinne.
 

Alla måste veta vad detta ^ är. Annars är ni bebodda under en sten, fastän ni inte vet om det. Jag pratar om inget mindre än Julias DÖDLIGA novell Madness. Är helt ordlös när det gäller Julias novell (noveller för den delen). Har aldrig läst någon som skrivit så bra som Julia. Aldrig stött på någon så glad som Julia. Så snäll som Julia. Så perfekt som Julia. Kolla in på hennes blogg så ser ni, vilken ängel hon är mot sina läsare. Hon är hälften så snäll mot mig. Nej jag skojar bara.
 
Hatar er om ni inte redan läser Madness för vem kan ha missat Januarys och Justins spännande berättelse? Abraham Lincoln vrider sig säkert i graven, frustrerad över att han inte får läsa den. Den är så himla välskriven och Julias Justin är fantastisk. Han är så överdrivet sympatisk att jag tror jag dör. För att inte ens börja tala om January.... herregud. Allt med Julias blogg är perfektiooooon. Designen (av bästa Mickan) och trailern och kollagen och oefjvoeijskoasdk allt. Kan knappt skriva för det finns så mycket att skriva! Okej, det där lät helt oklart. Men ni förstår nog. Skulle kunna skriva en hel bibel om hur fin Julia är och hur bra Madness är men, ni får istället klicka er in på hennes blogg via bilden och se efter själva.
 
 
 

14 - Locked up.

“Se till att inget kommer hända honom tills jag kommer hem”, bad hon mig.
“Jag ska försöka.”
Hon skakade på huvudet, “Nej. Lova.”
Jag tvekade några sekunder. Hans säkerhet var inget jag kunde lova. Den dagen han föddes lovade jag att inget skulle hända honom, men jag misslyckades. Varför skulle jag lyckas nu?
 Med en klump i halsen svarade jag. “Jag lovar.”

 

"Justin?" Det bankade på min dörr. Sömndrucket såg jag min omkring i rummet, utan att resa mig upp ur min liggande position. Bankandet upphörde, och personen klev istället in i rummet.

 "Är du vaken?" frågade Scooter, som tydligen hade varit den mystiska bankaren.

 "Mhm", var allt jag fick ur mig. Klockan var ganska sent, strax efter elva. Jag undrade om någon hade tagit hand om barnen med tanke på att de inte hade kommit och väckt mig som de brukade.

 "Dags att kliva upp", log han och klappade till mitt ben innan han lämnade mig ensam i rummet igen.

 Jag suckade av utmattning. Bara tanken av att behöva klä på sig, äta och tala med folk gjorde mig tröttare än vad jag redan var. Motvilligt hävde jag mig upp och slängde mina ben över sängkanten. Med slöa steg tog jag mig in i badrummet. Jag gjorde det som behövdes göra, innan jag klev in under den varma duschstrålen. Jag masserade min hårbotten samtidigt som jag nynnade på Michael Jacksons låt, Smooth Criminal. Mina tankar for genast iväg mot Alex. Jag undrade vad hon höll på med just nu. Gick hon omkring i sin cell och tänkte på vad vi kanske höll på med eller var hon kanske delaktig i ett slagsmål? Det sistnämnda fick mig att rysa.

 När jag hade tvålat in hela min kropp vred jag av vattnet och virade en handduk, som jag först torkade mig med, kring min midja. Spegeln var så immig efter min varma dusch att jag inte kunde se mig själv under tiden jag borstade mina tänder. Men det var sak samma.

 

tumblr_n5php9seCJ1s2szuho1_500.gif (500×665)

 

 Så snart jag var färdig inne på badrummet gick jag ut i sovrummet igen där jag fann Alfredo sittandes på sängkanten. Ett leende kröktes på mina läppar, "Hej. Vad gör du här?"

"Alla är här, inte bara jag", berättade han och nickade mot dörröppningen.

"Vilka är alla?" frågade jag och drog en vit v-ringad t-shirt över mitt huvud.

 "Din mamma, Scooter, Alison, Jen, Yael... ja. Du vet, gänget."

Jag kliade mig i nacken, "Vem är det som har samlat alla dem? Och vem släppte in dem?"

 "Din mamma. Eller, Scooter samlade dem men din mamma fixade resten. Det finns munkar."

"Det är inte ett anonyma alkoholister möte. Vad ska vi med munkar till?" fräste jag och drog på mig ett par jeans.

Alfredo ryckte på axlarna, "Ingen aning. Men det är gott i alla fall."

 Jag fnös, "Det kan jag tro. Det skulle inte förvåna mig om allt detta handlar om någon turné."

 "Nej..." skakade han på huvudet. "Jag tror inte det."

 "Jag hoppas inte det. Nämner Scooter något om en turné eller spelning så lovar jag att min försovning kommer vara hans minsta problem. Jag kan inte arbeta, inte just nu."

 "Nej och det förstår vi alla, hoppas jag i alla fall."

  Jag log smått åt hans försök att lugna ner mig och slängde en silverkedja över halsen. Med kläderna sittandes på min kropp lämnade jag rummet tillsammans med Alfredo som hade börjat prata om en idé han hade till en musikvideo. Flera gånger konstaterade han att han förstod att jag inte kunde göra en video just nu, men att idén ändå fanns där om jag ångrade mig.

  Inne i vardagsrummet fanns det inte en enda sittplats ledig. Scooter stod lutad mot en vägg och pratade med Yael, medan resten av människorna som befann sig i mitt hem samtalade med varandra. Jag gick in i rummet med stora kliv och harklade mig högt för att få allas uppmärksamhet. "Nå? Vad är detta för möte?" ville jag genast få veta.

 "Vi tycker alla", började Scooter och svepte med armen över folkmassan, "att du borde hålla i en presskonferens."

 "Nu?"

"När annars?" undrade Alison med höjda ögonbryn.

"Alex sitter i fängelse, Oliver är precis tillbaka från en hemsk kidnappning och jag är ensam med två barn. Tror du att det är den bästa tiden för en presskonferens?"

"Ja!" utbrast Scooter som om det vore en självklarhet. "Det är en perfekt tid! Med allt som pågår är pressen ivriga, som hungriga lejon, på jakt efter snuskig information. Du kan ge den till dem."

"Och vad vinner jag på det?"

 "Uppmärksamhet."

"Som om jag inte redan har det", himlade jag med ögonen.

 ”Du får ännu mer uppmärksamhet. Allt världen undrar just nu är kommer Justins fru klara sig?”

Jag rullade in mina läppar, ”Kul för dem. Men jag orkar inte just nu.”

Scooter fuktade sina läppar och drog en frenetisk hand över sitt hår, ”Justin det är inte en begäran. Det är en order. Jag vill inte låta som en dum kolloledare för jag driver verkligen inte ett läger här. Men du måste göra detta. Det enda du behöver göra är att förklara vad som har hänt, säga att alla mår bra trots omständigheterna och påminna folk om att köpa din senaste singel.”

”Ska jag promota min egen musik medan min fru sitter inburad?”

”Ja.”

”Skulle du arbeta med mig i studion och gå med mig på intervjuer om Yael befann sig i Alex sits?”

 Scooter tvekade och placerade sin arm runt Yaels midja. ”Nej.”

”Precis”, nickade jag. Han kunde inte förvänta sig att jag skulle göra något när han inte heller skulle klara av det om han bar mina skor. ”Jag kan tala med pressen, men jag tänker inte be folk köpa min musik. Det får de göra självmant, i alla fall just nu.”

”Perfekt!” kvittrade Jen överlyckligt och skyndade sig ut ur rummet med sin mobil tryckt mot örat.

”Vi anordnar ett möte klockan fyra nu i eftermiddag?” föreslog Scooter och såg på mig med förväntansfulla ögon.

Jag suckade djupt, ”Visst.”

Han log stort, ”Toppen. Du anar inte hur mycket detta kommer hjälpa dig.”

Jag nickade trött. Hur skulle detta hjälpa mig? Alex skulle fortfarande vara ifrån mig fastän jag berättade för världen om hur vi hade det just nu. Detta skulle inte hjälpa någon annan än Scooter själv.

  Jag stirrade upp i det grå taket. Utanför min dörr kunde jag höra vakter strosa fram och tillbaka i korridoren. Det hade gått tre dagar redan och jag hade ännu inte blivit kallad till rättegång. Bara tanken av att Oliver befann sig hemma, inom räckhåll för Justin, och att jag befann mig här irriterade mig. Kunde inte staten visa lite hänsyn och genomföra min rättegång någon gång detta år?

  Suckandes försökte jag puffa till kudden under mitt huvud, men mitt försök var förgäves. Jag himlade med ögonen. Just vid detta tillfälle saknade jag min säng hemma i Sverige ofattbart mycket. Ingen säng jag någonsin legat i var skönare än den, inte ens Justins 100 000 dollars säng.

 

”Alex? Kan du komma ner hit!” ropade Elenor från bottenvåningen av vår lägenhet.

 Jag släppte ner min blyertspenna och var lättad över att få ta en paus från matteboken. ”Okej!”

 Med snabba steg lämnade jag mitt rum och joggade ner för trappan. Det gick någorlunda klumpigt eftersom att danspasset vi hade haft i skolan dagen innan hade lämnat efter sig en hemsk träningsvärk.

 ”Vad är det?” frågade jag när jag anlänt till vardagsrummet.

”Kan du hjälpa mig med detta?” log hon hjälplöst och viftade med ett lakan framför sitt ansikte. Skrattandes gick jag fram till henne och tog tag i två av de fyra hörnen, varpå jag tog två steg bak.

”Vart är pappa och killarna?” undrade jag nyfiket medan vi vikte lakanet. Elenor slet blicken från teven där nyheterna stod på och såg på mig med ett leende.

”Jag vet inte riktigt”, ryckte hon på axlarna innan hon återigen lät sin blick falla på teven.

 Jag pressade min tunga mot gommen och räckte över mina hörn. Hon log tacksamt mot mig, ”Tack.”

”Ingen orsak!”

”Ska du inte ha middag? Du har suttit där uppe i timmar nu.”

”Jag har matteprov imorgon. Claes var jättesträng med att vi skulle plugga”, ryckte jag besviket på axlarna. Min mage kurrade hungrigt efter en måltid. Familjen hade ätit timmar tidigare, medan jag hade varit tvungen att låsa in mig på mitt rum tillsammans med läxor.

Elenor fnös samtidigt som hon vek ihop en t-shirt, ”Äh, ät något du. Klockan är snart nio.”

Jag log mjukt mot henne och gjorde som hon sade. På diskbänken inne i köket stod det en tallrik med spagetti och köttfärssås åt mig. Maten hade hunnit bli kall, så jag stoppade in tallriken i mikron och hällde upp ett glas juice under tiden jag väntade.

”Hallå?” hörde jag min pappa ropa från hallen i samma stund som mikron pep till.

”Hej!” svarade Elenor glatt. ”Är ni redan tillbaka? Jag trodde det skulle ta lite längre tid.”

Pappa snörvlade till. Minusgraderna ute hade fått honom att åka på en rejäl förkylning. ”Nej, det gick snabbt. Grabbarna fick med sig varsin sak också.”

 Jake och Leo kom springandes med varsin stor Ikea kasse. De skyndade sig in på sina rum utan att så mycket hälsa på mig. Med rynkad panna lämnade jag köket för att se efter vad det var pappa hade köpt.

”Hej…” hälsade jag skeptiskt och försökte se vad det var som befann sig bakom hans rygg.

”Hej mitt hjärtegull!” svarade han glatt och omfamnade mig. Kylan från hans jacka smittade av sig på mig och orsakade gåshud över hela min kropp. ”Jag och killarna har varit iväg och köpt en sak åt dig.”

”Jaså?” utbrast jag med höjda ögonbryn.

”Ja… vi tänkte”, han slängde upp sin mössa på hatthyllan, ”du har ju haft din säng sedan du gick i sjuan. Du har växt några centimeter sen dess och du går faktiskt i gymnasiet nu, du kan ju inte ha en säng med trasiga plankor. Så…” han såg på Elenor med ett brett leende medan han hängde av sig jackan, ”vi har varit och köpt en ny säng åt dig!”

”Va?” flämtade jag och blinkade mot det stora paketet som stod på golvet bakom honom.

”Vi måste montera upp den. Och den har ingen stomme, men killarna tyckte den var jätteskön!”

”Tack!” skrek jag glatt och slängde mig runt halsen på honom. ”Tack, tack, tack!”

”Min prinsessa ska ju inte behöva sova på ett gammalt ruckel”, skrockade han. ”Men när du åker till Los Angeles efter sommaren så får sängen stanna här. Vi har inte råd att skicka den hela vägen över atlanten.”

”Nej, nej! Självklart! Åh, tack pappa!”

 

  Minnet fick mig att le. Den sängen hade varit en utav de bästa sakerna jag fått. Ännu en suck lämnade min strupe. Justin låg säkert i vår säng just nu, under våra mjuka duntäcken och drömde sött. Det kändes orättvist. Vad hade jag gjort för att förtjäna detta?

 Jag vred på mig i sängen och lade mig på sida – inte för att det var något skönare. Utan att kunna kontrollera det så började jag tänka på Tyra. Precis som med Justin så undrade jag vad hon höll på med just nu. Om hon kanske låg och sov, eller var och fikade med en kompis. Jag undrade även om hon visste om vad som hade hänt och om hon hade hört av sig till Justin.

 

”Alex din telefon ringer!” ropade Tyra över vardagsrummet.

”Svara och säg att jag är upptagen och ringer tillbaka sen.” svarade jag lugnt.

”Okej! Hallå?” svarade hon glatt och slängde upp fötterna i soffan. ”Ehm, hej! Detta är inte Alex. Detta är hennes vän Tyra. Hon är tyvärr upptagen just nu men... Hallå?” hon såg på mobilen och muttrade något för sig själv. ”Alex! Vem är JB i din kontaktlista? Han sa att han behövde snacka sedan när jag sa att du var upptagen så la han bara på luren.”

”Ehm... En vän. Från min skola bara.”

”Är det inte komiskt att han har samma initialer som Justin Bieber?”

Jag hade nu kommit in i vardagsrummet och såg på Tyra. Det var droppen jag kunde inte hålla det inne längre. Jag gav Tyra en blick som sa det där var Justin.

”Alex...” hon såg hoppfullt på mig. ”Pratade jag nyss med Justin Bieber på telefon?”

 

hanna | via Tumblr

"Alex..."

 

”Kanske...” svarade jag och slog ut armarna som ett oskyldigt barn med höjda axlar. Tyra kollade en stund på mig innan hon brast ut.

”AAAAAHHHHHHH!” skrek hon och rätt som det var hoppade hon rundor som ett litet barn. ”Fy fabian vad coolt! Men... Vänta.” hon tvärstannade sedan och såg undrande på mig. ”Varför har du hans nummer och varför skulle han vilja prata med dig?”

”Jo grejen är den...” började jag och berättade hela förloppet för Tyra om hur vi hade träffades igår på flygplatsen. Det som chockade mig mest var Tyras reaktion. Hon reagerade bättre än väntat.

”Ring honom och se vad han ville prata om.” hade hon sagt. Hon lovade mig samtidigt att om vi nu skulle ses inte vara med oss bara hon fick en autograf och en bild med honom. Jag hade förstås gått med på det och ringt upp Justin.

Några signaler gick utan något svar. Jag skulle just lägga på när jag hörde honom i andra änden.

”Jag hoppas verkligen detta är Alex och att jag inte har fått fel nummer!”

”Nejdå! Det var bara min vän som svarade innan. Jag skulle aldrig få för mig att ge ut fel nummer.” skrattade jag tillbaka och hörde Justin pusta ut.

”Så, vad gör du?”

”Inget sitter här med Tyra som för tillfället hyperventilerar för jag pratar med dig.”

”Haha. Aw, sätt på högtalaren.” bad han mig lika lugnt som jag hade bett Tyra svara i telefonen förut.

”Den är på nu.” meddelade jag honom så fort jag klickat på några knappar på min mobil.

”Hej Tyra!”

”Ehm... Hej Justin! Hur är det?” sa hon med en aning darrig röst, men jag såg hur hon försökte hålla tillbaka det.

”Jo jag mår bra tack! Men vet du vad som skulle få mig att må ännu bättre?”

”Nej vadå?” undrade hon förväntansfullt och sneglade snabbt upp på mig med en glimt i ögonen. Hon såg ut som ett barn i en godisaffär.

”Om jag kunde få låna din vän Alex i några timmar.” avslutade Justin sin mening.

”Aboslut!” svarade Tyra glatt. ”Men jag behöver träffa dig först bara för att försäkra mig om att du kommer ta hand om min Alexandra.” Hon tog ett djupt andetag,

”Och-kanske-skriva-en-autograf-och-ta-en-bild-med-mig!” sa hon i ett svep och fnissade en aning barnsligt.

”Det skulle vi nog kunna ordna.” skrattade Justin.

 

  Bara genom att tänka på Justin uppkom en stor smärta inom mig. Jag saknade honom så mycket att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Hans mjuka läppar mot mina, hans försiktiga beröring… allt som hade med honom att göra.

 Ett rasslande läte utanför dörren fick mig att resa mig upp. Det tog bara några sekunder innan lätet försvann och dörren försiktigt slogs upp. Jag såg upp på gestalten som klev in i rummet med ett höjt ögonbryn.

”Jaha?” utbrast jag syrligt.


Vem tror ni det är som kliver in i Alex cell? Vad tror ni Justin kommer säga på presskonferensen och när tror ni Alex rättegång kommer äga rum? Spännandeeeeee... or nah.

 Förlåt för världens segaste kapitel. Och världens segaste uppdatering. Ema har inte tid för bloggen just nu så det är bara jag! Borde egentligen inte klaga, majoriteten av alla bloggare klarar sig själva (Becca på Bieberheaven, Emma på smilingbieber, Erika på jbiebznovell, Ronja på simpleaswords och Julia på Bieb for example). Och nu är det sommarlov! När fick ni lov? Jag fick den 11!

 Hoppas ni gillade kapitlet trots att det var väldigt segt! Skrivet av moi! Älskar er alla till jupiter och tillbaka! (Till månen och tillbaka är upptaget ju, hähähähä) nej men for real ni är bäst och utan er skulle jag bokstavligen dö. Love y'all// Liv.


13 - Water and bread.

Han pressade sina små händer mot mina axlar och tryckte sig ifrån mig. Han blinkade ett par gånger innan han började söka igenom sina fickor efter något. Med rynkad panna väntade jag spänt på vad han skulle visa mig. Han drog upp en zippåse med ett papper i och räckte över det till mig.

“Du skuje ha det hä… de sa det”, förklarade han innan han slog sig runt min hals igen.

Bakom hans rygg tog jag ut pappret ur påsen och vecklade ut det för att kunna se vad det stod.

“Tack för lånet, Justin Bieber.”

 
 
 I vardagsrummet kunde jag höra Oliver och Ava skratta åt filmen de kollade på. Mitt hjärta slog ett extra slag när ljudet träffade mina trumhinnor. Ryan, som hade spenderat natten här tillsammans med Twist och Chaz, stod lutad in i kylskåpet.
 ”Ni har inget gott att äta”, klagade han innan han slog igen kylskåpsdörren.
 Jag reste mig upp från stolen jag satt på och gick själv fram till kylskåpet, som var fylld till bredden med mat. Med sammanpressade läppar kastade jag en plastförpackning med pannkakor till honom, varpå jag slog igen kylskåpsdörren för att istället se efter vad som fanns i skafferiet. När jag fann ett paket med färdiggjorda våfflor tog jag ner de och slog mig sedan ner på stolen jag för endast några sekunder sedan hade lämnat.
”Här”, mumlade Twist trött och viftade med handen mot mig för att förklara att även han ville ha våfflor. Utan att säga något, räckte jag över paketet och tog en tugga av våfflan jag själv tagit ut.
”Ska du åka till Alex?” frågade Chaz med en pannkaka i handen.
 Jag sneglade mot ingången till vardagsrummet, där jag kunde ana Avas och Oliver skuggor, ”Ja.”
 Ryan snörpte på munnen, ”Varför?”
Twist och Chaz suckade irriterat. Ryan ryckte på axlarna med uppspärrade ögon, som om han inte visste om vad det var som lät så dumt med att ifrågasätta mitt beslut. Jag skakade på huvudet.
”Varför tror du Ryan?” muttrade jag med höjda ögonbryn. ”Kanske för att Alex har rätt till att träffa Oliver, veta om att han är hemma, och för att hon inte ska behöva tro att jag inte stöttar henne i detta.”
”Självklart”, nickade Ryan.
 Det förblev tyst efter det svaret. Jag reste mig ännu en gång upp för att gå in i vardagsrummet och titta till ungarna. Oliver satt bakom Ava på golvet, med sina ben vid hennes och såg på Nalle Puh som sjöng om att han var ett grått litet regnmoln samtidigt som han lekte med hennes hår.
 Leendes slog jag mig ner i soffan och granskade de bakifrån. Oliver hade kommit till mig mitt i natten med en halvsovandes Ava vid sin sida och frågat om de fick sova bredvid mig. På morgonen hade det första han bett om varit att få bada i poolen, precis som sista morgonen vi hade tillsammans. Vattnet hade varit för kallt i poolen just då på morgonen, men han hade nöjt sig med att bada i badkaret.
 Det han hade gått igenom hade ändrat honom på sätt och vis. Även fast han var så liten, förstod han vad det var som hade skett och uppskattade att vara hemma mycket mer än vad han hade gjort tidigare. Han hade antagligen saknat oss så mycket att han tog vara på det nu när han var hemma. Det gladde mig att han ännu inte hade märkt att Alex varit borta för länge. Igår hade han frågat efter henne, men jag hade behövt ljuga. Det var en lögn som behövde ta slut nu.
 Om Oliver skulle följa med mig till fängelset för att hälsa på Alex idag så skulle han förmodligen bli ytterst förvirrad om jag inte tidigare hade berättat om att hon befann sig där. Hans ålder kanske skulle försvåra det hela, men han visste om att i fängelset var man bara om man hade gjort något fel, vilket Alex inte hade gjort.
“Pappa.” Oliver väckte mig ur mina tankar genom att peta mig på knäet.
“Mhm?” svarade jag och såg på honom. Han placerade sin hand på mitt lår för att kunna häva sig upp i min famn. När han satt sig i en bekväm position vred han på huvudet och såg på mig igen medan Ava förblev kvar på golvet.
“Jag saknade dig”, berättade Oliver utan att riktigt se in i mina ögon.
“Och jag dig. Mer än du anar. Vi var så oroliga, mamma och jag. Det skrämde oss att du var borta.”
 Han nickade, “Jag saknade Ava också.”
 Jag log smått, “Och Ava dig.”
“De var snälla”, fortsatte han sen med torr röst innan han tillade, “lite.”
“Hur menar du?”
“Jag fick kolla på Bumbibjörnarna, Lejonkungen och filmer och.. och.. jag fick god mat.”
 En klump utvidgades i halsen på mig. Det lät nästan som om han var tacksam, men på ett sätt kunde jag förstå honom. Med tanke på omständigheterna så hade han blivit behandlad förvånandsvis bra. Men bara för att de hade försett honom med mat och filmer gjorde inte situationen rätt.
“Jaha”, svarade jag oentusiastiskt och försökte komma på ett nytt samtalsämne. “Jag måste berätta en sak. En hemlighet.”
Hans ögon lyste upp, “Ja!”
“Idag ska du och jag hälsa på mamma”, förklarade jag och granskade hans ansikte för att se om han reagerade. Först sken han upp i ett stort leende, men det utbyttes snabbt med en rynka mellan ögonbrynen.
“Vart är mamma?”
“Mamma är i fängelset.”
“Va? Är mamma en tjuv? Har hon gjort något dumt? Har hon randiga kläder och äter vatten med bröd?” utbrast Oliver förtvivlat. Jag blev relativt förvånad över hans ordförråd. Inte för att han hade använt svåra ord utan för att han hade låtit så smart bara av att ha sagt den meningen. Precis som Leo när jag för första gången hade träffat honom.
“Mamma har inte gjort något! Polisen har bara… missförstått en sak. Mamma kommer komma hem snart. Men hon har saknat dig jätte mycket och du henne så jag tycker ni ska få träffas.”
“Okej”, sa han monotont och kramade om min biecep innan han återvände till sin plats bakom Ava.
 Chockad över hur enkelt det hade gått, reste jag mig upp och gick tillbaka in i köket där Chaz stod vid spisen och stekte något. Jag skrattade till, “Seriöst? Ni åt ju pannkakor nyss!”
“Jaja”, himlade han med ögonen. “Alla vi är hungriga så varför inte röra ihop lite korvstroganoff?”
“Och ris”, lade Twist till med ett finger i vädret.
“Okej. Ta för er bara, men jag kommer tyvärr inte kunna stanna på lunch. Jag ska ta med Oliver till Alex”, berättade jag med ett leende lekandes på mina läppar. Ryan visade att han gillade idén genom att göra tummen upp mot mig.
 Chaz vred på huvudet för att se på mig, “Ava då? Ska du ta med henne till ett fängelse?”
Twist fnös till, “Äh, det är inte direkt så att hon kommer komma ihåg det och få men för livet.”
“Men ändå. Kommer du kunna ha koll på båda?”
“Vi ska sitta i ett rum med en polis och Alex, Chaz. Oroa dig inte.”
“Men-”
“Okej!” utbrast jag. “Om du är så orolig över Ava så får du sitta barnvakt till henne under tiden jag och Oliver är iväg.”
“Men-” började Chaz igen.
“Inga men Chaz”, flinade Ryan.
“Du bad om det”, skrattade Twist och slog sin handflata mot Ryans.
 Jag skakade på huvudet åt deras dumheter. “Vi åker nu i alla fall.”
“Hälsa Alex och lycka till.”

 Fasaden var klädd i rött tegel. Runt omkring var stora staket uppsatta med kameror placerade vid varje hörn. Oliver kramade hårt om min hand när vi klev in genom den tunga metalldörren som ledde in till fängelset.
 Inne i väntrummet satt det bara en person, en kvinna som med snabba tag borstade sitt hår. Med höjda ögonbryn gick jag fram till receptionsdisken. Bakom satt en äldre man med stora glasögon vilandes på näsryggen.
“Namn?”
“Justin Bieber och Oliver Bieber. Vi är här för att hälsa på Alexandra Bieber”, berättade jag och sneglade på Oliver som ömsom nyfiket, ömsom förskräckt såg sig omkring.
“Williams!” ropade den gamla gubben. En mörkhyad vakt kom gåendes mot oss med trötta steg. Jag flyttade på mig när han nådde Oliver och mig, för att ge honom plats.
“Vad?” brummade vakten uttråkat.
“Bieber. Ta honom till sal 231 och ta dit Mrs. Bieber.”
“Mhm…” hummade vakten och viftade med handen åt mig och Oliver för att få oss att gå efter honom.
 Väggarna var vitmålade, med fönster utplacerade här och var. Det var verkligen inte som man hade föreställt sig. Som barn fick man lära sig att det var galler och att man bar randiga kläder men det var ju helt fel.
Olivers rädsla var som bortblåst och nu gick han bredvid mig utan att hålla i mig. Hans blick vandrade fascinerat över väggarna. Jag log åt hur han reagerade. Helt plöstligt stannade vakten framför oss och tillhänvisade oss in i ett rum.
“Hon kommer snart”, berättade han innan han lämnade oss.
 Jag sträckte mig efter handtaget och öppnade dörren. Rummet var även det ljust målat, med ett stort bord i centrum. Runtom bordet stod stolar som väntade på att bli använda och mot väggen stod det en soffa som såg ut som något man hämtade upp på soptippen.
Oliver gick genast fram till bordet och satte sig ner på en stol, för att sedan se på mig. “Pappa?”
“Ja”, harklade jag mig innan jag slog igen dörren bakom mig.
 Ett stort fönster täckte större delen av väggen till höger om mig. Det var galler utanför, så att ingen skulle kunna krossa rutan och rymma. Det hela skrämde mig lite. Att Alex befann sig i en sån här miljö. Att vi var tvungna att hälsa på henne i en sån här miljö.  
“När kommer mamma hem?” frågade Oliver mig medan han pillade på knapparna till sin skjorta.
“Snart”, lovade jag honom. Han såg skeptiskt upp på mig. Det var svårt att övertyga honom när jag knappt kunde övertyga mig själv. “Innan du vet ordet av så är hon hemma igen.”
“Jag hoppas det. Mamma lagar godare mat än du.”
 Dramatiskt särade jag på läpparna och flämtade, “Vad är det du säger? Tycker du att min mat är äcklig?”
Oliver skrattade förtjust, “Ja!”
“Nä, nu…” Jag såg på honom med kisande ögon. “Det är bestämt. Du får leva på vatten och bröd.”
“Nä!” skrattade han.
“Joho”, insisterade jag och petade honom i magen vilket orsakade mer skratt.
 
Justin Bieber.♥

 Skrattsalvorna lade sig dock så fort dörren vi nyligen kommit in genom öppnades, och Alex kom in. Ett stort leende spred sig på hennes läppar när hon såg mig. Hennes ögon bytte sedan riktning och hon såg på Oliver med halvöppen mun. Hon tog de få stegen man var tvungen till att ta för att komma fram till bordet, varpå hon böjde sig ner och drog upp Oliver i sin famn.
“Jag har saknat dig så mycket!” utbrast hon mot hans kropp.
“Mamma”, var det enda Oliver svarade med.
 I flera minuter stod de där och höll om varandra. Små tårar rullade ner för Alex kinder och om jag fick gissa så gjorde det säkert det hos Oliver också. Alex kysste Oliver flera gånger i både ansikte och hårbotten innan hon slog sig ner bredvid mig med Oliver i sitt knä.
“Varför ringde du inte? Och berättade?” Hon såg menandes ner på Oliver.
“Jag fick ett sms igår kväll, där det stod att han väntade. Så jag åkte dit och där satt Oliver helt ensam på en bänk. Han var så uppspelt när vi kom hem över att få träffa Ava och det var så mycket igår att jag inte hann ringa.”
Hon nickade, “Jag förstår dig.”
Jag drog ett djup andetag, “Hur är det?”
“Skit. Jag längtar hem till dig och barnen varje sekund. Maten är äcklig här och sängarna är ju inte direkt sköna.”
“Vi saknar dig också.”
“Jag hoppas bara att allt går som jag hoppas och att jag snart får komma hem till er.”
Oliver såg upp på Alex, “Jag saknar dig.”
“Och jag dig”, berättade hon och kysste honom långdraget på pannan.
“När är rättegången?” frågade jag utan att släppa Alex med blicken.
“Imorgon.”
“Ska du träffa advokaten idag då?”
“Ja.”
“Har han en plan?”
“Ja, men den är så lång att jag inte orkar berätta den.”
Jag nickade, “Okej.”
 I några sekunder satt hon tyst innan hon såg upp på mig. “Vet du vem som tog honom?”
“Nej”, svarade jag dystert. Det var inget jag ville mer just nu, bortsett från att få hem Alex, än att få reda på vem det var som hade tagit Oliver. Att inte ha den blekaste gjorde mig både frustrerad och förbannad. Polisen borde ha klurat ut det vid det här laget om de skötte sitt jobb.
“Se till att inget kommer hända honom tills jag kommer hem”, bad hon mig.
“Jag ska försöka.”
Hon skakade på huvudet, “Nej. Lova.”
Jag tvekade några sekunder. Hans säkerhet var inget jag kunde lova. Den dagen han föddes lovade jag att inget skulle hända honom, men jag misslyckades. Varför skulle jag lyckas nu?
 Med en klump i halsen svarade jag. “Jag lovar.”
Stress-skrev klart detta kapitel med tanke på att det har gått hela 5 dagar sen det senaste. Dock har ni varit lite dåliga på kommentarer på det förra kapitlet, men ni som kommenterade - ÄNGLAR. Detta blev lite kortare än vanligt.

 Nästa kapitel ska jag försöka få upp inom snart! Det är sommarlov förresten, när fick ni skolavslutning? Så himla skönt! Ledig i 11 veckor, åh. BTW hur tror ni det blir? Kommer Alex bli frisläppt eller kommer hon stanna i fängelset? Och HUR vill ni att det ska bli? Har ni några särskilda önskemål? Skrev detta själv eftersom att Ema har haft det ganska stressigt. PUSS OCH KRAM, HA DET BÄÄÄST ÄVEN FAST VÄDRET SUGER // Liv.

12 - He'll be waiting.

”Jag känner ingen där”, berättade jag.

”Jag antog det.”

Jag rullade in mina läppar. Kanske hade jag en chans i alla fall, att bli frikänd. Domaren kunde inte undgå de bevis min advokat hade snokat fram. De var självklara. Han drog en hand genom sitt hår och såg mig i ögonen.

”Oroa dig inte”, log han självsäkert, ”jag kommer få ut dig här ifrån.”

 

Alex hade ännu inte hört av sig och det hade gått nästan sju timmar sedan poliserna var här och hämtade upp henne. Jag hade för mig att man fick ett samtal när man satt i fängelset, men Alex kanske hade valt att inte bruka sitt förrän senare.

Mr. Fuller hade kommit förbi tidigare under dagen, strax efter att jag haft ett möte med Alex advokat. Det hade varit ett under att jag fått fram så mycket som en mening. Att inte veta hur Alex mådde påverkade mig negativt.

“Här”, mamma ställde ner en tallrik grillade rotfrukter på bordet framför mig.

Jag sköt den ifrån mig, “Jag är inte hungrig. Men tack ändå.”

Hon korsade armarna över sitt bröst, “Alex kommer att komma ut, hon har den bästa advokaten man kan önska sig!”

“Jag vet, det är inte det som bekymrar mig”, förklarade jag och sneglade på Ava som satt på golvet med ögonen fastklistrade på teletubbies, “det som bekymrar mig är att hon inte har hört av sig. Hon borde ha ringt vid det här laget.”

“Hon kommer ringa. Oroa dig inte”, försäkrade mamma mig med ett brett leende.

Jag nickade. Hon hade säkert rätt. Alex skulle ringa, så småningom. Även om hon inte skulle det så skulle vi ses, eftersom att jag hade rätten till det. Men att ses i fängelset var inget jag ville. Varför hon ens satt där var ofattbart. Hon var oskyldig och jag hoppades att domaren skulle förstå det vid rättegången.

Jag förstod inte riktigt hur Alex orkade. Det gjorde hon säkert inte. Hon hade precis förlorat sin son och blev nu skickad till fängelset. Det var för mycket för en person. Hon behövde mig, men jag kunde inte vara där för henne vilket sårade mig. Att behöva tänka på henne, ensam i en fängelsecell, kändes som fem hårda slag i magen. Hon förtjänade inte detta. Inget av detta.

Jag lyfte upp gaffeln som mamma hade placerat vid min hand och tryckte den genom en potatisklyfta medan jag såg på Ava. Hur skulle det sluta för henne? Tänk om Alex skulle bli oskyldigt dömd och Oliver inte skulle komma tillbaka - skulle hon då få stanna med mig eller skulle hon bli omplacerad till en annan familj? Tanken skrämde mig minst lika mycket som att Alex skulle bli dömd eller att Oliver inte skulle komma tillbaka.

“Övertänk inte det så mycket Justin. Då måste vi byta namn på dig till Justine.” skrattade mamma och satte sig på stolen mitt emot mig. Jag log. Hon hade rätt. Det skulle bara slita på mig om jag fortsatte att tänka på det så mycket som jag gjorde.

“Nej men allvaligt, Justin. Allting kommer ordna sig till slut. Jag lovar dig.”

Jag suckade, “Jag vet mamma. Det är bara det att det känns som om allting kom nu. Jag orkar inte mer. Jag vill gå tillbaka i tiden. Jag vill gå tillbaka till när jag och Alex precis blev tillsammans. Allting var bara så himla mycket lättare då.” Jag stoppade sista potatisbiten i munnen innan jag sköt tallriken ifrån mig.

“Men då hade du inte haft denna underbara familjen du har nu.”

“Vilken familj? Hälften av min familj saknas, mamma.” Jag reste mig upp, tog tallriken med mig och gick till diskhon. Jag ställde ner tallriken och tvättade mina händer snabbt.

“Jag lovar dig att det kommer fixa sig.” Mamma uttalade sin mening i samma stund som det ringde på dörren. Vem kunde det vara nu? Hoppas inte det var ett till av kidnapparens hotbrev, för ett sådant skulle jag inte klara av.

Jag gick till dörren och springandes bakom mig kom Ava glatt tjutandes. Hon älskade när vi fick besök. När öppnade dörren möttes jag av alla mina vänner. Ryan, Khalil, Chaz, Twist, Za och Alfredo. Ava kikade fram bakom mitt ben och när hon fick syn på Alfredo sprang hon in i hans famn. Jag pressade fram ett leende.

“Vi tänkte att du kunde behöva en guys-night”, berättade Za. Han höll upp ett sprillans nytt GTA och en påse med chips. Ryan höll fram ölen och alla log breda leenden som om de försökte övertala mig till något.

 

 

 

“Kom in grabbar.” Jag försökte besvara deras leenden med ett ännu bredare men jag tror inte riktigt jag lyckades. Jag uppskattade verkligen mina vänners försök i att muntra upp mig. Dock kände jag mig ändå inte glad. Jag kanske behövde en öl för att lugna tankarna.

“Justin mannen, hur är läget? Det var ett tag sedan man såg dig!” Twist klappade mig på ryggen och höll sedan om mina axlar när vi tog oss till vardagsrummet.

“Ja mannen, det var i alla fall inte igår.” skrattade jag.

“Hur var smekmånaden?” undrade han. “Vi sågs ju sist på bröllopet, så jag vill ha lite skvaller om smekmånaden.”

“Den var precis så som en smekmånad ska vara.” Jag log vid tillbaka blickarna från min och Alex smekmånad. Det hade varit så underbart att få vara, bara med henne.

“Spenderade ni mycket tid i sängen?” undrade Twist och kollade perverst på mig.

“Det tänker jag inte skvallra om.” skrattade jag och slingrade mig ur hans grepp.

“Nej just det, för att ‘A lady never tells’ eller hur är det nu man säger?” skrattade Twist och slog sig ner i fåtöljen. Jag nickade instämmande. Orken till att svara med något kaxigt fanns inte där.

Chaz, som var sist in i rummet eftersom att han artigt hade hälsat på mamma, slog igen dörren efter sig till spelrummet och slog sig sedan ner i fåtöljen bredvid min, utan att släppa mig med blicken. Jag visste redan vad han tänkte säga.

“Hur är det egentligen med dig Justin?” Bingo.

“Det är bra”, nickade jag försäkrande och lät min blick vandra över de bekymrade nunorna som omgav mig.

Twist snörpte på munnen, “Är det säkert?”

Ryan nickade, “Jag skulle i alla fall inte vara okej.”

“Inte jag heller”, höll Khalil med om.

“Om min fru och mitt barn var ifrån mig skulle jag må skit…” erkände Za och såg ner på sina händer.

Jag himlade med ögonen, “Visst, det är kanske inte den bästa tiden av mitt liv just nu men jag håller ihop. För Olivers och Alex skull. Den här veckan har varit ett helvete, och dagen har varit lika jobbig den med. Att inte kunna ha min familj samlad gör ont, jag ska inte ljuga. Men vi kommer snart vara tillsammans igen - det är något jag vet. Tills dess måste jag hålla ut. Vara stark.”

“Hur då? Hur ska du kunna vara stark Justin, helt ensam?” skakade Twist på huvudet.

“Äh, han är inte ensam”, protesterade Ryan och såg bittert på Twist, “han har oss.”

Jag skrattade, “Ja, det är sant. Jag har er.”

Khalil drog en hand över sitt snagg, “Du vet att vi alltid kommer finnas för dig? Speciellt nu. En för alla, alla för en.”

“Käften, Kal”, spottade Alfredo, som hade suttit tyst ett bra tag, ur sig.

“Vadå?” frågade Khalil dumt med höjda axlar.

“Lek inte att du är någon jävla musketör”, Alfredo kastade skrattandes en kudde rakt i ansiktet på Khalil, som hotfullt kisade med ögonen för att försäkra Alfredo om att hämnd var på väg.

“Vad har ni haft för er då?” frågade jag för att släppa tankarna om Alex och Oliver. Det kändes fel att inte tänka på de, men att göra det var för smärtsamt. Jag behövde en paus.

Killarna började babbla om alla projekt de hade för sig. Alfredo skulle vara regissör för någon ny musikvideo, Twist och Khalil skulle göra en ny låt, Chaz hade blivit erbjuden jobb, Ryan hade träffat en tjej och Za skulle åka till Indien för något välgörenhetsprojekt.

Det var skönt att höra om andras liv för en omväxling. Det enda som hade cirkulerat i huvudet på mig under hela denna helvetiska vecka hade handlat om mitt liv. Jag hade tröttnat för ett bra tag sedan.

“Ska vi spela eller?” undrade Alfredo och viftade med XBOX konsolerna från där han stod, vid teven.

“Jag och Justin är i lag”, bestämde Ryan snabbt. Jag såg på honom med ett leende lekandes på mina läppar och fick en blinkning till svar. Vi hade varit i lag på GTA enda sedan vi blev tillåtna till att spela det.

“Jag och Alfredo”, bestämde Khalil och sedan började det argumenteras om vem som skulle vara i lag med vem. Jag skrattade åt hur Za och Chaz bråkade över att få vara i lag med Twist - som enligt sig själv var för bra för att vara i lag.

Jag hävde mig upp ur fåtöljen mitt i allt, vilket fick Ryan att reagera, “Vart ska du bro?”

“Jag ska bara titta till Ava.” berättade jag och gick sedan ut ur rummet. Det blev genast tyst i mina öron så fort jag slog igen dörren. Det enda som hördes var mummel från teven, inifrån vardagsrummet.

Min ben styrde mig in dit och på direkten fann jag min mamma med Ava i sitt knä sittandes i soffan. Ett leende kröktes på mina läppar. Avas ögonlock var halvöppna, likaså hennes mun.

“Ska jag lägga henne?” frågade jag mamma som leendes nickade. Hon förstod att jag ville ha lite ensamtid med min dotter. Jag hade inte umgåtts med henne själv på ett bra tag. Inte för att hon förstod vad som pågick när vi var ensamma, men för mig betydde det allt.

Jag gick fram till där mamma satt och lyfte upp Ava, som hade bestämt sig för att slå igen ögonlocken och falla i sömn. Med min dotter i min famn gick jag upp för trapporna, in till hennes ljusgröna sovrum. Alex hade vägrat att måla Avas rum rosa. Hon hade ansett att det var stereotypiskt och att Ava inte skulle bli tvingad till att gilla färgen rosa endast för att samhället tyckte det.

Jag log åt tanken och lade ned Ava i sin säng. Försiktigt drog jag av henne sin klänning, samt strumpbyxor för att byta ut de mot hennes pyjamas. När den satt på hennes kropp böjde jag mig ner och placerade en kyss på hennes panna. Innan jag gick försäkrade jag mig om att ingen befann sig i rummet och att fönstret var låst.

När jag kom in i spelrummet igen var killarna i full gång med att slänga chips åt alla håll och skrika åt teven. Ibland förstod jag inte varför vi killar skrek på teven, när vi innerst inne visste om att det endast var vi själva som kunde påverka det som hände i spelet. Jag slog mig ner bredvid Ryan som satt och smsade.

“Och vem sitter du och smsar med ett smygleende på läpparna?” undrade jag och stötte till Ry med armbågen.

“Ingen viktig.” mumlade han till svar och stoppade undan sin telefon.

“Ingen viktig? Hon måste väl vara viktig om du smsar med henne när vi har vår guys night? Det var i alla fall vad ni sa till mig när jag och Alex började träffas.”

Ryan såg på mig och suckade. Han drog upp telefonen ur byxfickan och bläddrade fram en bild till mig. “Hon heter Leila. Hon jobbar på fiket i Toronto. Du vet det vi alltid brukade hänga på?” Framför mig hade jag en bild på en tjej med långt brunt hår. Hon hade de blåaste ögonen jag någonsin sett. Hade inte Alex varit mitt ideal för perfektion så skulle denna tjej kunna varit det.

“Wow, bro. Bra jobbat”, log jag och dunkade Ryan i ryggen. Han log snett.

“Jag vet inte hur jag ska bjuda ut henne bara…” berättade han nervöst utan att se upp från bilden på henne.

“Man up och gör det bara! ‘Vill du ta en fika någon dag?’ Svårare än så är det inte.”

 

bieber | via Tumblr

"Man up!"

 

“Jag tror nog hon inte är så sugen på att fika, hon jobbar trots allt på ett kafé.”

Jag suckade, “du förstår vad jag menar. Bjud henne på lunch, fråga om hon vill käka glass eller ta en promenad! Hitta på något att göra. Du börjar enkelt, sen gör du det lite mer romantiska efter kanske tredje dejten. Du bjuder på middag eller tar med henne på bio. Om hon hör av sig efter det, så låt det gå en dejt - sen slår du till och bjuder hem henne på hemlagad middag.”

Han nickade och tänkte över det jag nyss hade sagt innan ett leende tog plats på hans läppar, “Tack man!”

“Inga problem. Jag kommer ihåg att även jag behövde en knuff i ryggen för att våga ta till orda med Alex om sånt”, log jag och såg sedan ner på bilden igen som fortfarande syntes på hans mobil. “Ni passar bra ihop.”

“Tack”, log Ryan samtidigt som han dunkade mig i ryggen med hjälp av sin handflata.

“Ingen fara bro.” log jag. För första gången på hela kvällen var det ett leende som inte alls var framtvingat.

“Var det så du och Lex började dejta eller?” skrattade Ry.

“Nja inte riktigt. Det var mer, ‘Om du behöver någon att prata med så finns jag’. Så först var vi friendzonade, sedan insåg vi att vi ville vara mer än så. Vet du? Vår allra första dejt, skedde efter att vi hade varit tillsammans ett tag. Det var när vi var på turnén.” Jag kom på mig själv med att rabbla upp massa saker om Alex som Ryan säkert redan visste och inte brydde sig så mycket om. Jag såg ner på mina händer och slutade genast.

“Du saknar henne, va?”

Jag såg på Ryan och nickade. “Alltså det låter sjukt eftersom vi bara varit ifrån varandra i typ nio eller tio timmar nu. Men grejen är den att det är vetskapen om att inte få träffa henne när fan jag vill som stör mig. Det är det som gör att jag saknar henne. Och för att inte tala om Oliver.”

“Jag förstår bro. Du är stark som sitter här med oss och spelar som om allting är okej. Jag beundrar dig för det.”

Jag skulle precis svara och tacka när min mobil började vibrera i fickan till mina jeans. Så snabbt som jag kunde fiskade jag upp den, i hopp om att det var Alex som ringde, men det var det inte. Det var ännu ett sms, från okänt nummer.

 

“Miner Street vid S.S. Lane Victory Maritime Museum. Han väntar.”

 

Mitt hjärta gick genast upp i högvarv. Han? Oliver? Kidnapparen? Jag kände hur allt blod försvann ur mitt ansikte. Ryan såg på mig med rynkad panna, men det enda jag gjorde var att resa mig upp och lämna rummet.  

Jag rusade ut ur huset, i full fart mot bilarna. Snabbt kände jag igenom fickorna tills jag fann nycklarna till Range Rovern, som jag skyndade mig till. Utan att se mig för backade jag ut på gatan för att sedan börja köra i full fart mot motorvägen. Vad skulle hända när jag kom fram? Jag hade ingen aning. Och vem skulle vänta? Jag trodde knappast det skulle vara Oliver, men vem annars skulle det kunna vara? Jag var ivrig och full av adrenalin. Jag ville komma fram så fort som möjligt. Det skulle dock ta mig 45 minuter att köra dit. Miner Street låg på andra sidan av L.A men som tur var kunde jag köra på motorvägen runt om staden.

Jag plockade upp telefonen från passagerarsätet. Stressat klickade jag mig in på kontakter tills jag fann den jag letade efter och tryckte på ring. Efter några signaler hörde jag en röst i andra sidan luren.

“Sam här. Prata.”

“Tjena Sam, JB här. Jag behöver söka upp ett nummer.” rabblade jag upp som om jag hade skrivit ett manus till mig själv.

“Men hallå där Justin. Läget och sånt?” undrade Sam, mer avslappnat nu när han visste vem som sökte honom.

“Förlåt Sam, men jag har inte tid för kallprat just nu. Det är ganska akut. Kan du fixa det?”

“Absolut mannen. Skicka numret till mig så fixar jag det.”

“Tack bro, du är bäst.” Jag klickade Sam, skickade snabbt iväg ett sms innehållande numret som hade smsat mig och slängde sedan telefonen på sätet igen.

Jag kunde knappt tänka. Tankarna korsade varandra vilket gjorde det omöjligt för mig att uppfatta de. Det var som om jag befann mig i en egen liten värld. Omvärlden existerade inte, utan bara jag och mina oklara tankar. Det fanns egentligen inget att tänka på. Antingen var det Oliver som väntade på mig vid museet, eller så var det inte det och det återstod att se. Men tills dess att jag kom fram kunde jag inte göra något åt saken.

Som om jag hade en av och på knapp i mitt huvud slog jag av tankarna, så att det var alldeles tyst i huvudet på mig medan jag körde. Det var inte långt kvar nu. Mobilen vibrerade konstant i sätet bredvid mig. Det var killarna och mamma som undrade vart jag hade tagit vägen, om jag mådde bra. Jag struntade i att svara. Det var oväsentligt just nu.

Jag gasade på lite extra den sista biten, i hopp om att ingen polis befann sig i krokarna. När jag var framme vid museet parkerade jag bilen mitt emellan två parkeringsrutor utan att lägga så mycket som en tanke på att jag kunde få böter.

Med en smäll slog jag igen bildörren efter mig och lät min blick vandra över omgivningen tills jag såg något, längre bort, tvärs över gatan sittandes på en bänk. Det var som om någon gav mig en stöt. Direkt när jag såg den lilla pojken började jag springa. Orden korsade varandra igen. Oliver? Inte Oliver? Någon liten pojke? Kanske en flicka? Eller var det Oliver?

När jag väl var framme vid bänken fick jag det klart för mig. Oliver.

Med tårar rinnande ned för mina kinder slog jag mig ner på huk framför honom. Han såg upp på mig med rödgråtna ögon och tvekade inte en sekund innan han slängde sina armar runt min hals. Jag placerade mina stora händer om hans rygg för att hålla kvar honom i min omfamning medan jag grät mot hans axel.

“Pappa”, snyftade han mot min hals.

“Det är okej”, nickade jag och kysste honom ett dussintal gånger i hårbotten, “du är säker nu. Allt är bra. Ingen kommer någonsin göra illa dig igen, jag lovar.”

Han pressade sina små händer mot mina axlar och tryckte sig ifrån mig. Han blinkade ett par gånger innan han började söka igenom sina fickor efter något. Med rynkad panna väntade jag spänt på vad han skulle visa mig. Han drog upp en zippåse med ett papper i och räckte över det till mig.

“Du skuje ha det hä… de sa det”, förklarade han innan han slog sig runt min hals igen.

Bakom hans rygg tog jag ut pappret ur påsen och vecklade ut det för att kunna se vad det stod.

 

“Tack för lånet, Justin Bieber.”


Oooooooch Oliver är TILLBAKA! Finally tror jag många av er tycker, andra kanske känner att "vad ska berättelsen handla om nu då?" Var lugna, vi har ideér! :) Och hur tror ni det kommer gå med Alex? Och varför tror ni kidnapparna släppte Oliver just nu, och inte senare? Hur tror ni Alex kommer reagera nu när Oliver är ute? Kommer kidnapparna åka fast?

 

Detta kapitel är längre än vanligt, haha, lite mer än 3000 ord för att vara exakt. Damn. Kommentera vad ni tror och tycker! Vi slet med detta, vi ville få det helt perfekt. Skrivet utav båda! Som alltid - vi älskar er och ha en braaaa dag (eller natt beroende på när detta postas hehe) Puss/ E och L.


11 - Number one lawyer.

 Med rynkad panna nickade jag. Vad var det som pågick? Justin slöt upp vid min sida och placerade sin arm runt min midja. Han såg minst lika förvånad ut som jag kände mig. Varför frågade de efter mig?

”Ni är under arrest för rånet på City Bank som tog plats tidigare idag”, började den ena polisen och tog tag i min axel för att vrida på mig, varpå han spände fast mina händer med handklovar, ”Ni har rätt att tiga. Det ni säger kan och kommer att användas mot er vid en rättegång. Ni har rätt till juridiskt ombud och att ha detta närvarande vid förhör. Om ni inte har råd med ett juridiskt ombud kommer ni att tillhandahållas ett sådant på statens bekostnad.”

 

 Jag vankade irriterat av och an i min fängelsecell. De hade inte tilldelat mig en orange dräkt ännu, vilket gladde mig eftersom att jag inte ville vara ansedd som en riktig fånge. Jag hade inte gjort något och förtjänade inte att vara här. Hur det hade kunnat vara möjligt att polisen fått för sig att det var jag som var rånaren var frågan jag ställde mig själv gång på gång.

”Ta det lugnt, jag får ont i huvudet av att se dig gå fram och tillbaka”, suckade den spanska kvinnan jag fastnat i samma cell med.

”Säg inte åt mig vad jag ska göra och inte”, fräste jag till svar och började istället gå snabbare.

”Jag har gjort värre saker än du kan föreställa dig, chica, så om du vill hem igen till din vita familj i er stora villa så föreslår jag att du sätter dig ner”, hotade hon mig och pressade samman sina plommonröda läppar.

 Rädd över hennes hot slog jag mig ner på britsen någon meter ifrån henne. Hon hade kort svart hår, hårt i målad eyeliner och stark färgade läppar. Ett blått åtsittande linne täckte större delen av hennes överkropp och ett par svarta jeans hennes ben. Om fötterna bar hon ett par skyhöga klackar och hennes naglar var längre än hennes ögonfransar, målade i en glittrig färg.

”Så, vad har du gjort för att hamna här?” frågade hon samtidigt som hon granskade mig från topp till tå.

”Det behöver jag inte svara på”, svarade jag och försökte låta kaxig även fast jag var livrädd.

”Jaså, du leker smart? Ay ay ay, det är lika bra att berätta. Jag kommer ändå få reda på det förr eller senare.”

Jag tvekade några sekunder innan jag beslöt mig för att berätta, ”Jag är misstänkt för ett bankrån.”

Hon putade med läpparna, ”Och jag antar att du är oskyldig? Precis som alla ni vita tjejer.”

”Jag är oskyldig.”

”Okej, okej. Du behöver bara lura i domaren det”, skrattade hon och kliade sig på armen.

”Varför sitter du här då?”

”Jag blev hittad i min mans weedplantering”, berättade hon med ett leende krökt på sina läppar, som om det var något hon var stolt över. Jag antog att hon var uppväxt med att det var rätt att vara kriminell.

”Okej”, svarade jag monotont.

”Jag känner igen dig”, yttrade hon efter några sekunders tystnad. Jag suckade utan att svara. Hon såg på mig med höjda, ifyllda ögonbryn, ”är du känd eller något?”

”Inte direkt”, avslöjade jag.

”Vadå inte direkt? Antingen är du känd eller inte”, ville hon genast veta. Jag funderade på vad jag skulle svara. Jag ville inte ljuga men jag ville inte heller säga vem jag var. Hon var ingen jag kände eller brydde mig om. Inte kunde jag gå runt här och vara rädd för henne och låta henne bestämma.

Jag ställde mig upp och började återigen gå fram och tillbaka i cellen, “Hade jag varit känd så hade du väl vetat vem jag var eller hur?”

“Lek inte smart med mig.” kaxade hon efter att ha funderat ett tag.

Fotsteg hördes och både jag och kvinnan väntade spänt på att få se vem det var. Jag bad till Gud att det var Justin. Jag hade inte fått ringa mitt samtal ännu och jag ville inget annat än att höra hans röst eller se honom. Polisen stannade utanför vår cell. Det pep till och dörren sköts upp.

“Bieber, du ska på förhör”, muttrade mannen. Han tog tag i min armbåge för att kunna leda mig ut ur cellen.

“Bieber? BIEBER! Jag sa ju att jag kände igen dig din lilla slyna!” Orden som kvinnan yttrade tilltalade mig inte. Hon hade ändå fått reda på det förr eller senare. Det var säkert redan på nyheterna. Så klart de skulle ta upp att Justin Biebers fru hamnat i fängelse, mycket hellre än att rapportera om folk som varje dag blev mördade i krig.

Vi gick igenom några rum fulla med poliser som snackade juridiksnack som jag inte förstod tills vi kom till en korridor med massa dörrar. Varje dörr hade ett nummer. Polisen stannade utanför rum nummer fyra, scannade sin nyckeltag och öppnade dörren åt mig att stiga in.

“Slå dig ner. Mr. Fuller kommer strax och förhör dig.” mumlade han och precis innan han stängde dörren hann jag stoppa honom med min fråga.

“Ska jag inte ha min advokat med mig här eller? Och när ska jag få ringa mitt samtal?” Han kollade på mig men valde istället att ignorera mig, stänga dörren och lämna mig sittandes där utan något svar.

Rummet var litet. Väggarna var ljusa och det fanns ett bord med fyra tillhörande stolar. Inget sådant där fönster in till ett annat rum som fanns på tv syntes till. Det var udda. Inte alls så jag förväntade mig. Jag satt och rullade tummarna. Jag visste att jag inte hade gjort något fel, men ändå oroade det mig över att jag var här. Jag tänkte på Oliver som var, Gud vet var, och på Ava som var säker med Pattie. Och så Justin. Han var säkert hemma och slet håret av sig på grund av detta. Varför hände detta mig? Av alla? Hur kan de ha mig som en misstänkt? Jag gick ju knappt ens nära banken. Jag stod kanske 15 meter utanför. Minst.

Dörren in till rummet öppnades. En lång man i relativt långt svart hår klev in och slog sig ner framför mig. Jag korsade armarna för att se så tuff ut jag kunde. Han skulle inte få knäcka mig. Jag var oskyldig.

”Förhör med Alexandra Bieber, närvarande – Thomas Fuller”, sade polisen, Thomas, in i en mikrofon som stod på bordet mellan oss.

”Så… du sågs utanför City Bank tidigare idag. Hur kommer det sig?”

Jag tvekade innan jag svarade. Skulle jag berätta om hotbreven, eller skulle han se det som en ursäkt? Kanske kunde Justin komma hit med de och bevisa att jag blivit tvingad till att åka till banken eftersom att kidnapparna till vår son hade bett mig.

”Jag blev tillsagd.”

”Av vem då?” frågade han och läste i sitt block.

Jag ryckte på axlarna, ”Ingen aning.”

Han gned sina läppar mot varandra, ”Jag talade med din man för inte så länge sedan, Justin Bieber.”

”Jaha?” andades jag, lättad över att Justin hade talat med polisen och fått de att inse att de hade gjort ett misstag.

”Han berättade en hel del för mig”, berättade han medan han bläddrade i sitt block.

”Kan du berätta vad han sade?” Jag började bli irriterad. Vad försökte han få fram? Att han var en jobbig jävel eller?

”Han berättade att sedan er son, Oliver Bieber, blev kidnappad så har ni fått hotbrev. Är det sant?” Jag nickade stumt till svar. Han lutade sig över bordet och nickade mot mikrofonen, ”den hör inte nickningar.”

”Ja, det är sant.”

”Han visade mig breven, och smset du fick tidigare i morse.”

”Varför sitter jag fortfarande här då om du vet om att jag blev hotad till att göra det?”

”Eftersom att jag inte vet om vad du gjorde när du väl anlände till banken”, konstaterade han med ett höjt ögonbryn. Jag himlade med ögonen.

”Du vet ju om att jag blev hotad, så du måste ju ha läst smset jag fick senare? Att jag skulle åka där ifrån? Det kom exakt när rånet sägs ha inträffat”, berättade jag snabbt, utan att ta så mycket som en paus för att andas.

”Jag läste det”, bekräftade han, ”men jag vill att du berättar vad som hände.”

”Jag fick ett sms på morgonen som sade att jag skulle åka till banken”, nickade jag, ”så jag åkte dit i min porsche. När jag kom fram ställde jag mig vid en Katy Perry affisch precis som han eller hon eller de hade bett mig om att göra. Jag stod där i lite mindre än tre minuter innan jag fick ett till sms som bad mig åka där ifrån. Då kom det fram en liten flicka till mig, hon ville ta en bild och ha en autograf så det fick hon. Sen åkte jag där ifrån.”

”Då befann du dig fortfarande vid banken när rånet tog fart?”

”Jag hörde inget konstigt från banken. Men det är inte så konstigt, jag stod flera meter ifrån den.”

”Jag har en fråga, Mrs. Bieber”, han böjde sig ner under bordet och dök sedan upp igen med en plastpåse i handen. Bakom den genomskinliga plasten låg en pistol. Thomas såg på pistolen, sedan på mig. ”Har du sett denna någon gång i ditt liv?”

”Nej”, skakade jag på huvudet.

”Det är pistolen som användes vid rånet.”

”Jag har inte sett den”, upprepade jag och försökte låta säker på min sak.

Han lade ner pistolen på bordet, ”Dina fingeravtryck finns på den.”

Det kändes som om någon högg mig med en kniv i magen. ”Va?” flämtade jag förvånat.

”Du är fortfarande säker på att du aldrig har sett den, eller?”

”Det är omöjligt”, insisterade jag och såg ner på pistolen med uppspärrade ögon.

”Vi kommer undersöka brottsplatsen, för att finna bevis. Om det kommer fram att det är du som begick rånet, så kommer du inte få se dina barn eller din man på ett bra tag.”

 

 

 Min advokat, som enligt poliserna var den bästa i hela staten, klev ståtligt in i rummet där jag ensam satt. Jag trummade lätt med pekfingret mot bordsskivan utan att se upp på honom. I ögonvrån kunde jag se hur han skakade på huvudet, innan han slog sig ner framför mig tvärs över bordet.

”Så, du är Justin Biebers fru?”

”Så, du är statens bästa advokat?”

”Du är vass”, skrockade han och slog upp sin portfölj för att plocka fram en massa papper.

”Jag vet”, tillkännagav jag med ett fejkat leende. Det drog i hans läppar. ”Så du är här för att hjälpa mig?”

Han såg upp på mig från sina papper med höjda ögonbryn, ”Hjälpa dig? Behöver du hjälp? Jag som trodde att du var oskyldig.”

 

http://37.media.tumblr.com/tumblr_lo4rgsGj4O1qa60b8o1_500.gif

"Do you need help?"

 

Jag himlade menandes med ögonen, ”Jag är oskyldig men jag behöver hjälp med att övertyga domaren.”

”Åh”, log han dumt, ”jag förstår.”

”Du förstod redan från början”, mumlade jag irriterat och började peta på mina nagelband.

”Ja, men det är en grej jag har. Att retas med mina klienter.”

”Du retas säkert aldrig.”

Han ryckte på axlarna, ”Sant.”

”Så… ska du hjälpa mig eller inte?” ville jag veta. Han höll upp ett finger för att tysta mig och läste igenom, vad jag antog var brottet jag påstås skulle ha begått. När han var klar med första sidan bläddrade han till den andra – och sista – för att läsa även den. Så fort han hade läst klart de båda papprena, drog han en hand genom sitt mörka hår och såg upp på mig.

”Jag köper det inte”, skakade han sedan på huvudet utan att släppa mig med blicken.

”Vadå?” frågade jag, nyfiken över vad det var han inte köpte.

”Att du har rånat en bank. Du är gift med en utav världens rikaste människor, du har två barn varav ett är kidnappat och du bor i Calabasas. Varför skulle du känna ett behov av att råna en bank?”

”Adrenalinet kanske? Känslan över att bestämma?”

”Nej”, ruskade han bestämt på huvudet, ”du skulle inte klara av något sådant ensam.”

”Tänk om jag hade hjälp?” protesterade jag. Vad höll jag på med? Det var meningen att jag skulle göra mig fri från alla anklagelser, inte dra på mig fler misstankar.

Han lutade sig över bordet med knäppta händer, ”Vad försöker du bevisa? Att du inte alls är en tråkig, rik tjej utan faktiskt klarar av saker? Jag vet att du är oskyldig. Eller har du kanske lust att jag kämpar för det motsatta och får dig att hamna i fängelse i ungefär tio år? Då kommer du ut när dina barn är närmre tonåren än din livmoder.”

Jag svalde hårt. Tanken skrämde mig. Att inte få träffa Justin eller barnen när jag ville, utan när det var besökstid. Att jag skulle missa när Ava och Oliver började skolan. Mina barn skulle knappt känna igen mig när jag blev fri då. Det skulle vara som en galen tant från fängelset kom och började leva med de, samtidigt som hon förväntade sig att bli kallad för mamma.

”Har du någon idé?” gav jag med mig. Han log nöjt.

”Vad jag kan läsa i protokollet så sågs du utanför banken, strax innan rånet ägde rum. Men så vitt jag vet är det inte ett brott att stå utanför banken, eller hur?” han väntade på att jag skulle instämma innan han fortsatte, ”dock fann de dina fingeravtryck på vapnet.”

Jag rynkade pannan, ”Jag har inte rört ett vapen i hela mitt liv.”

”Jag har talat med en gammal vän till mig. Han är tekniker i detta fall, och enligt honom finns dina fingeravtryck inte på kulorna vilket är udda. Varför skulle du ladda en pistol med skyddade händer, men använda den utan handskar?” han höjde på sina buskiga ögonbryn, ”din man ringde mig i samma stund som du hamnade här. Jag fick gott om tid på mig att läsa om fallet och tala med några poliser. Jag hann även åka till en pistolexpert. Jag visade honom en bild och enligt honom är det en väldigt sällsynt pistol, som bara säljs i Europa. Då undrar jag hur du skulle fått tag på en pistol som kommer från Europa?”

”Man kan väl köpa sådana här med?”

”Det är högst osannolikt. Pistolerna är väldigt sällsynta och de som har såna här i USA säljer de oftast inte.”

”Men jag kommer ju från Europa?”

”Du har inte varit i Sverige, som Justin berättade att du kom ifrån, på ett tag vad jag har hört. Sist du åkte där ifrån så åkte du med ett allmänt flygplan och det är omöjligt att få med sig pistoler utan licens på flygplan och varken du eller Justin har licens.”

Jag skakade oförstående på huvudet, ”vad betyder det då? Om vi berättar det för domaren kommer han förstå att jag är oskyldig.”

”Jag kommer till det”, lugnade han mig, ”pistolen har ett serienummer och ägaren har valt att förbli anonym, men det stod vart ägaren bodde.”

”Och vart var det?” var jag nyfiken på att få reda på.

”Illinois.”

”Jag känner ingen där”, berättade jag.

”Jag antog det.”

Jag rullade in mina läppar. Kanske hade jag en chans i alla fall, att bli frikänd. Domaren kunde inte undgå de bevis min advokat hade snokat fram. De var självklara. Han drog en hand genom sitt hår och såg mig i ögonen.

”Oroa dig inte”, log han självsäkert, ”jag kommer få ut dig här ifrån.”


Vad tror ni?! Kommer Alex bli frikänd, eller kommer hon bli inlåst bakom bom och galler? Tyckte ni Justin gjorde rätt som berättade för komissarie Fuller om hotbreven, eller var det ett misstag? Vi vill veta vad ni tycker och tror!

 Skrivet utav Liv, men ett stort stycke skrivet av Ema! Hoppas ni gillade det och kan tänkas slänga in en åsikt eller två! Vi älskar er oändligt. Utan er vore vi inget, och vi är så tacksamma över de som faktiskt klickar sig in här dagligen. Det är sjuuukt. Bloggen vore inget utan er <3 Kärlek/ E och L.

 


Love Me Like You Do 2 - Trailer

 
Gjord av Liv! Vad tycker ni? Kommentera!
 

10 - City Bank.

Justin bet sig hårt i underläppen och såg ner på Ava igen. Försiktigt strök han med handen över hennes huvud. Man kunde se kärleken han hade till henne i hans blick men hur jobbigt det än var så var det vad som var bäst för Ava. Pattie hade rätt. Det var inte hälsosamt för henne att befinna sig hos oss när allt vi gjorde var att bråka och samtala med poliser. Hon fick ingen som helst uppmärksamhet av oss.

”Okej…” nickade han försiktigt. ”Hon kan bo hos dig mamma.”

 Jag såg på min dotter som hade somnat i Justins famn. Snart skulle hon vara tillbaka hos oss. Snart skulle allt vara bra igen eftersom att jag skulle hitta min son och hitta idioten som hade tagit honom. Han hade ingen aning om vad han hade gett sig in på.

 

 Klockan hade inte ens hunnit slå sju på morgonen när jag vaknade. Justin låg fortfarande med slutna ögonlock bredvid mig. Hans bröstkorg höjdes och sänktes för varje andetag han tog, vilket såg harmoniskt ut. För en sekund övervägde jag att väcka honom men kom sedan på att han förtjänade att sova.

 Gäspandes satte jag mig upp i sängen. Det var så tyst i huset att man hade kunnat tro att någon hade dött. Att barnen inte var i närheten gjorde hela tillvaron i huset hemsk. Inget skratt, leksaker eller barnfilmer hördes på långa vägar. Å andra sidan var det skönt att vara med Justin, men inte med tanke på omständigheterna. När allt var som vanligt skulle vi behöva en rejäl semester.

 Justin gnydde till bakom mig och rullade runt på mage, men vaknade inte. Jag reste mig upp ur sängen och drog på mig min morgonrock innan jag lämnade rummet. Det var ingen idé att vara kvar där. Skulle jag göra för mycket ljud så skulle han vakna och det var det sista jag ville.

 Lamporna var släckta i vardagsrummet men de behövde inte tändas eftersom att solljuset lyste upp, praktiskt taget, hela huset. Det var en av fördelarna med att ha överdrivet stora fönster, nackdelarna var att paparazzis fick ganska bra bilder på vad som försiggick här inne. Men det skedde sällan att de tog sig hit via bil. De flesta gångerna fick de sina bilder genom en helikopter men de brukade inte dröja sig kvar länge alls. Justin var noga med att ringa polisen varje gång de befann sig på vår mark.

 Allt var så annorlunda här. Skillnaden mellan Lund i Sverige och Calabasas i Los Angeles var stor. Här bodde det praktiskt taget bara miljonärer och miljardärer medan vilka som helst, oavsett ekonomi, bodde vart som helst i Sverige. Folket i mitt lägenhetshus var också inte de rikaste, så att flytta hit tillsammans med Justin hade varit en relativt stor omställning.

 Jag gick in i köket och ställde mig på tå för att nå till glasen. När jag hade fått ner ett glas, öppnade jag kylskåpet och tog ut ett juicepaket som jag tömde i glaset. När jag hade slängt den tomma kartongen gick jag in i vardagsrummet igen där jag slog på teven på låg volym. Det enda som visades den här tiden på dagen var nyheterna och barnteve. Jag beslöt mig för att se på barnteve eftersom att nyheter var det tråkigaste som fanns enligt mig.

 Medan jag såg på Musse Piggs klubbhus och sippade på min juice började jag tänka på hur det hade varit när jag var liten. Hur min mamma alltid hade tagit med sig souvenirer från ställena hon hade flugit till hem till mig. Pappa hade hängt upp ett hyllplan enbart för souvenirerna att stå på. Jag hade haft flera hundra av de, små miniatyrer av det lutande tornet i Pisa, Eiffeltornet, frihetsgudinnan och Jesus-statyn i Rio. Men jag hade slängt alla efter hennes bortgång. Det hade gjort för ont att se de stå i mitt rum dag ut och dag in. Det var självklart något jag ångrade nu, men jag kunde inte göra något åt saken. Ibland gör man dumma saker när man är arg eller ledsen, som man sedan ångrar längre fram i livet men inte kan göra något åt.

  I flera år hade jag klandrat min mamma för sin egen död. Att det var hennes fel att hon klivit på just det planet. Att hon hade dött. Att hon hade lämnat pappa. Att hon hade lämnat mig. Senare hade jag insett att det var menat att vara så. Ödet hade velat att hon skulle jobba på just det planet.

 Utan att jag insett det rann det tårar ner för mina kinder, rakt ner i juicen. Skrattandes åt hur fånig jag var torkade jag bort tårarna med hjälp av handryggen. Det var ingen idé att gråta för det. Inte längre. Hon hade älskat mig och jag henne. Vi hade haft det bra och snart skulle vi ses igen.

 Jag drack upp det sista av min juice och slog sedan av teven. Klockan var närmre halv åtta nu, och jag önskade att Justin kunde vakna. Jag hade ingen lust att sitta ensam så mycket som en minut till. När man var ensam hann man tänka och reflektera över saker, saker som man egentligen vill undvika att tänka på.

”God morgon”, harklade sig en hes röst bakom mig. Justin.

Leendes vred jag på huvudet och såg på honom, ”God morgon sömntuta. Har du sovit gott?”

Han gnuggade sig i hårbotten, ”Ja. Men grannen håller på att klippa gräsmattan och fönstret stod på glänt så jag vaknade. Helst hade jag velat sova i några timmar till.”

”Om jag kunde skulle jag ge dig en sömndryck så att du föll i sömn, men jag är glad över att du är vaken så jag hoppas att du förblir vaken.”

 Han skrattade och böjde sig ner för att placera en blöt kyss på mina läppar. En elektrisk stöt for igenom ryggraden på mig i samma stund som han placerade sin hand på min kind. Varje kyss jag fick dela med honom gjorde mig tusen gånger mer kär än vad jag redan var.

”Finns det något att äta? Jag är utsvulten”, gnällde han när kyssen var avslutat. Jag reste mig upp ur soffan med mitt tomma glas i handen. Med Justin i släptåg tog jag mig in i köket och slog upp kylskåpsdörren åt honom.

”Se efter själv”, tyckte jag innan jag började diska mitt glas.

”Vi har en diskmaskin”, påminde han mig samtidigt som han sökte igenom hyllplanen efter mat.

”Jag gillar att göra det själv”, svarade jag och ställde glaset upp och ner i diskstället.

Han tog ut en burk hallonyoghurt, ”Jag vet. Och det är därför jag älskar dig.”

Jag himlade med ögonen, ”Äh, du säger bara så för att. Hade du vetat hade du inte nämnt diskmaskinen.”

”Jag gjorde det för att jag ville höra ditt underbara svar.”

”Tyst med dig, äckel, och ät din yoghurt.”

”Jag är på väg din blinda apa.”

 Skrattandes slog jag mig ner vid köksön. Justin slängde locket till yoghurten i papperskorgen, varpå han slog sig ner bredvid mig.

 Utan att se mig i ögonen frågade han, ”Hur länge har du varit vaken?”

 Jag ryckte på axlarna, ”En halvtimme ungefär.”

”Varför väckte du mig inte?”

”För att jag visste att du ville sova.”

”Inte om du var vaken.”

”Du behöver sova Justin, så jag lät dig.”

”Men jag vill ju umgås med dig.”

 

patience | via Tumblr

"But I wan't to hang out with you."

 

”Men!” utbrast jag med halvöppen mun. ”Du vaknade ju ändå, så vad är grejen?”

”Jag vill bara irritera dig.”

”Jag vet, och du är en idiot för det.”

Han knuffade till mig i sidan, ”Detsamma, hörru.”

 Vi satt i tystnad medan han åt upp sin yoghurt. När paketet var tomt snurrade han på stolen så att han satt med kroppen mot mig och tog sedan tag i min för att göra detsamma. När vi satt mitt emot varandra såg han mig djupt in i ögonen.

”Du vet att du inte ska klandra dig för det som hände”, konstaterade han strängt.

”Jag vet”, klargjorde jag nickandes. Han pressade samman sina läppar och släppte mig inte med blicken. Det var som om vi lekte stirrleken och den som såg bort först förlorade.

”Och du vet att jag älskar dig, eller hur?”

Ett leende spred sig på mina läppar, ”och jag dig.”

 Jag raderade avståndet mellan oss och lät mina läppar snudda vid hans. Ett lågt stön lämnade hans mun, men bortsett från det var han tyst. Försiktigt bet han tag i min underläpp och drog med sina fingrar över min nacke. En bubblande känsla intog min mage och då kunde jag inte hålla mig längre, utan drämde mina läppar mot hans.

 Han log in i kyssen, nöjd över att ha fått mig på fall. Jag särade långsamt på mina läppar, gav hans tunga inträde till min mun. Våra tungor började lekfullt röra vid varandra. Jag drog med mina fingrar genom hans lena hår och tryckte hans huvud närmre mitt om det ens var möjligt. Han slet sina läppar ifrån mina, vilket gjorde mig aningen besviken, men jag blev snabbt nöjd igen när han istället började placera lätta kyssar längst min hals.

 Mitt i det hela fick jag ett sms. Ett sms som Justin inte kunde låta mig ignorera. Han avslutade genast det han höll på mig och såg ner på fickan till min morgonrock med en menande blick. Suckandes fiskade jag upp min telefon och knappade in mitt lösenord.

 

”Om du vill se din son igen, så befinn dig vid konsertaffischen utanför City Bank om en halvtimme. Kom ensam.”

 

 Med en klump i halsen räckte jag över telefonen till Justin som förbryllat rynkade pannan.

”Varför vill de att du ska åka till banken?”

Jag skakade på huvudet, ”Jag har ingen aning, Justin. Men om jag vill se Oliver igen, så måste jag åka dit enligt dem.”

Justin drog en frenetisk hand genom håret, ”Nej. Du åker inte dit själv.”

”Justin, vi vet inte om dem eller han är seriösa. Vi kan inte riskera något”, protesterade jag och hoppade av stolen. Jag var tvungen att klä på mig snabbt eftersom att det tog ett litet tag att ta sig till banken. När jag anlände till sovrummet slängde jag av mig morgonrocken och min pyjamas på golvet. Stressat sökte jag igenom min garderob i försök att hitta något simpelt att dra på mig.

 Efter sekunders letande, vilket jag ansåg var slöseri på tid, drog jag åt mig en byxdress. Innan jag lämnade rummet letade jag igenom Justins kläder efter bilnycklarna och fann de i hans jeans.

”Alex…” suckade Justin när jag kom ner till bottenvåningen igen.

”Justin, det finns inget du säger som kommer ändra mitt beslut. Jag tänker åka.”

 För att slippa höra hans argument så skyndade jag mig ut ur huset och slog mig ner i porschen som Justin hade gett mig i födelsedagspresent för några år sedan. Med gasen i botten körde jag ut ur vårt grannskap och svängde in på motorvägen. Jag hade knappt tjugo minuter på mig att ta mig till banken.

 Mobilen, som låg på passagerarsätet, ringde utan uppehåll. Justins namn lyste upp skärmen varje gång. För en sekund såg jag bort från vägen för att sätta på ljudlös. Jag skulle inte vända för något i världen.

 Trafiken var liten idag vilket gjorde att jag snabbare kunde ta mig in till staden. De få bilarna som körde runtomkring mig svängde av till en annan fil när de såg att det var en porsche som körde bakom de. Det var ovanligt för folk som bodde här så jag antog att de flesta som bytte fil var turister eller nyinflyttade.

 Det dröjde inte länge innan jag parkerade bilen framför banken. Fem minuter kvar. Med lugna steg gick jag över gatan och ställde mig framför affischen som berättade för samhället att Katy Perry skulle ha en konsert. Jag flackade med blicken runtomkring mig för att se efter om någon misstänksam person iakttog mig. Inget.

 Mobilen vibrerade i handen på mig i samma sekund som en svartklädd kvinna gick in i banken. Jag såg ner på min mobil och klickade upp meddelandet.

 

”Åk hem igen.”

 

Tre ord. Det var allt de gav mig.

  Jag skulle precis skynda mig tillbaka till bilen när en liten flicka petade mig på armen, ”Du är Justin Biebers fru, va?”

”Ja, det är jag”, svarade jag stressat och såg mig omkring. Flickans mamma log brett mot mig.

”Skulle jag kunna få en autograf?” pep den lilla flickan nervöst och räckte över en penna och papper.

”Självklart”, svarade jag leendes. När mitt namn stod på pappret räckte jag över det till henne, tog en snabb bild som hennes mamma tog och sprang sedan tillbaka till bilen. Jag var förvirrad. Varför hade de bett mig komma hit om det enda jag skulle göra var att vända?

 

 

”Pasta Carbonara, som beställt!” log jag mot Justin och ställde ner tallriken med rykande pasta framför honom.

”Åh”, flämtade han, ”du är bara bäst.”

”Jag vet”, svarade jag malligt och slog mig ner framför honom för att börja äta från min egen tallrik.

”Jag kan fortfarande inte släppa det. Varför bad dem dig åka dit?” frågade Justin samtidigt som han blåste på en pasta.

 Jag svalde ner innehållet i min mun, ”Jag vet inte, Justin. Det är ingen idé att älta det. Vi kommer väl antagligen att få reda på varför de ville ha mig där.”

 Han nickade med snörpt mun, ”Jag hoppas det.”

 Jag skulle precis påbörja ett nytt samtalsämne när det ringde på dörren. Justin såg på mig med höjda ögonbryn, som om han ville att jag skulle gå och öppna.

  Jag himlade med ögonen. När vi äntligen hade fått en lugn stund efter en hektisk morgon, så var någon tvungen att komma och förstöra den genom att ringa på dörren. Justin skrattade åt mig när jag suckandes reste mig upp och slog till mig på rumpan. Jag grimaserade mot honom för att visa att det inte alls var roligt att det alltid var jag som var tvungen till att gå och öppna ytterdörren så fort det knackade.

 Väl framme slog jag upp dörren och möttes av inget mindre än två poliser. ”Har det hänt något?”

”Alexandra Bieber?” läste den ena polisen upp från ett papper.

 Med rynkad panna nickade jag. Vad var det som pågick? Justin slöt upp vid min sida och placerade sin arm runt min midja. Han såg minst lika förvånad ut som jag kände mig. Varför frågade de efter mig?

”Ni är under arrest för rånet på City Bank som tog plats tidigare idag”, började den ena polisen och tog tag i min axel för att vrida på mig, varpå han spände fast mina händer med handklovar, ”Ni har rätt att tiga. Det ni säger kan och kommer att användas mot er vid en rättegång. Ni har rätt till juridiskt ombud och att ha detta närvarande vid förhör. Om ni inte har råd med ett juridiskt ombud kommer ni att tillhandahållas ett sådant på statens bekostnad.”


Sög det? Var det bra? Berätta! Vill verkligen veta vad ni tyckte... hehe. Skrivet av endast mig, Liv, igen. Skulle verkligen uppskatta om ni berättade vad ni tyckte! Varför tror ni polisen tror att Alex är rånaren? Varför ville kidnapparen/kidnapparna att Alex skulle åka till banken? Och tror ni Justin hade rätt i att Alex borde ha stannat hemma? Vad tror ni?

 Älskar er groooovt, det ska ni veta! Pusss pusss pusssssss /Liv.


9 - For the best.

”Vad är det?” ropade jag tillbaka samtidigt som jag hoppade ur sängen tog tag i min egna morgonrock och skyndade mig ner för trappan. Alex stod vid ytterdörren som stod på glänt med ett pappersark i ena handen, och ett kuvert i andra. ”Vad är det där för något?”

”K..koll..a.” stammade hon. Hennes arm skakade när hon räckte över pappret till mig. Stora, svarta bokstäver prydde det vita pappret och framställde ett meddelande klart och tydligt.

”Lämna polisen utanför om ni vill se er son igen.”

 

 

Allt jag kunde se var de svarta bokstäverna framför mig. Det var som om meddelandet var fastsvetsat på min näthinna. Jag hade legat sömnlös hela natten och tänkt på alla omöjliga scenarion som fanns.  Justin hade gått runt i hela huset, svärandes, hela morgonen. Han hade tyckt att vi skulle ringa polisen med detsamma.

Vad har vi att förlora på att ringa polisen?” hade han ilsket gormat.

Justin, polisen bor tvärs över gatan. Skulle vem det nu än är som tagit Oliver få nys om det, så… jag vill inte ens tänka på vad som skulle kunna hända honom då.”

”Precis! De bor tvärs emot oss. Det är konstigt att de inte såg hur någon gick igenom vår grind – som de tvingade oss hålla olåst – rakt fram till vår dörr och lämnade ett kuvert. Det är absurt!”

”Justin… vi får ta det lugnt. Inte dra några förhastade slutsatser. Vi får helt enkelt se vad kidnapparen vill oss. Han kanske bara är ute efter pengar?”

”Eller hon.”

 Sedan den konversationen hade vi inte utbytt så mycket som ett ord med varandra. Att veta om att kidnapparen hade gått rakt fram till vår dörr utan problem, men att Nick hade blivit överfallen skrämde mig. Hur hade de kunnat missa det? Han hade gått rakt under näsan på dem.

 Ringsignalen till vår hemtelefon väckte mig ur mina tankar. Jag reste mig upp ur soffan och gick fram till den, för att sedan svara. ”Hemma hos familjen Bieber, det är Alex?”

”Hej Alex! Det är Pattie.”

”Åh, hej! Vad är det? Har det hänt något med Ava?”

”Nej, nej. Allt är bara bra med Ava. Men jag har funderat på en sak som jag gärna skulle vilja diskutera med dig och Justin om.”

Jag rynkade pannan. ”Jaså? Vad då?”

Hon suckade djupt i andra änden. ”Det kanske är bättre om vi träffas någonstans. Jag vill inte ta detta på telefon.”

”Okej”, nickade jag och såg på klockan som hängde strax ovanför mitt huvud, ”låter halv tolv bra?”

”Toppen. Vi ses då!”

”Bra.”

 Jag ställde ner telefonen igen i sin hållare. Justin hade äntligen slutat svära och satt nu i soffan med sin dator uppfälld i knäet. Med långsamma steg gick jag fram till honom, varpå jag slog mig ner på armstödet.

”Vi ska möta Pattie om en timme. ”

”Vart?”

”Jag vet inte”, ryckte jag på axlarna. ”Kanske något café. Jag får smsa och fråga sen. Men nu vet du.”

Justin drog en frenetisk hand genom sitt rufsiga hår. ”Alex, vi kan inte gå och fika med min mamma när vi har fått ett hot – personligen överlämnat till oss.”

”Hon fick det att låta som om det var viktigt. Det var något hon inte ville ta över telefon.”

”Kan inte bara du åka? Jag måste försöka få kontakt med Secret Service som har filmer från min övervakningskamera. Den jäveln måste ha fastnat på film.”

”Hon var ganska tydlig med att hon ville prata med oss båda.” insisterade jag strängt.

Han såg hopplöst upp på mig, men nickade till slut. ”Okej då. Men tar det mer än en halvtimme så drar jag.”

 Jag ryckte på axlarna återigen och reste mig upp för att gå upp på övervåningen. Mitt hår var så flottigt att det nästan såg rent ut, och kläderna jag bar stank svett eftersom att jag praktiskt taget utsöndrat all min kroppsvätska under nattens gång.

 Väl uppe gick jag ingen annan stans än raka vägen in i badrummet. Kläderna lade jag prydligt ner i tvättkorgen innan jag klev in under de varma strålarna. Under några minuter glömde jag bort allting. I mitt huvud fanns det bara jag och Justin. När barnen inte befann sig här kunde jag ibland, hemskt som det låter, önska att de försvann för gott. Kärleken jag har till de är oändlig, men ibland kan man inte undgå att önska att allt vore som förut. Bara jag och Justin.

 Folk såg våra barn som våra svagheter nu. Och precis som nu så hade något träffat rätt. Utan barn hade vi aldrig behövt gå igenom allt detta. Vi hade kunnat resa jorden runt utan några bekymmer. Men nu hade vi två underbara barn, och de var hela vår värld. Man kan inte bara önska iväg något sådant även fast man vill.

 När alla produkter jag använt mig av hade åkt ner i avloppet slog jag av vattnet. Därefter sträckte jag mig efter två handdukar som jag virade runt mitt hår och min kropp. Spegeln var alldeles immig så det var omöjligt för mig att se hur jag såg ut i ansiktet. Men det spelade ingen större roll. Världen visste om vad som pågick och kunde inte klandra mig för att ha struntat i att gå på en ansiktsbehandling. Även fast jag inte kände något tvång till att göra det så smetade jag ut ett tunt lager av ansiktskräm över hela ansiktet. När jag hade ställt tillbaka burken med kräm i skåpet lämnade jag badrummet.

 Sovrummet var tomt, så jag antog att Justin fortfarande satt nere i vardagsrummet och höll på med vad det än var han höll på med. Jag gick fram till garderoben och roffade åt mig ett par relativt slitna jeans tillsammans med en t-shirt som var flera storlekar för stor för mig. Kläderna fick jag på mig på några få sekunder och drog sedan upp håret i en lös hästsvans. När mina svarta free-run satt på mina fötter gick jag ner till vardagsrummet igen, men Justin syntes inte till någonstans.

”Älskling?” ropade jag försiktigt och fick ett svar inifrån arbetsrummet som jag genast gick in i. Scooter stod lutad mot skrivbordet, medan Justin satt i soffan med knäppta händer.

”Hej Scooter.” hälsade jag lågt. Scooter omfamnade mig försiktigt och höll kvar sina armar runt min kropp några sekunder längre. Jag antog att det var för att visa sin medkänsla.

”Justin ska ha en presskonferans senare idag.” upplyste Scooter mig och kliade sig nervöst i nacken.

 Med höjda ögonbryn såg jag på Justin som med sammanpressade läppar såg rakt fram. ”Jaså, det ska han?”

”Fansen måste få veta vad det är som pågår.”

”Vadå? Läser de inte tidningen?” utbrast jag upphetsat. ”Scooter, vår sons kidnappning är på teve dagligen. Hur kan de ha missat den?!”

 Scooter nickade. ”Jag tror inte de har missat den, Alex, men Justin måste ge de något mer att gå på.”

”Varför då?! Vad har de med saken att göra?!” skrek jag och viftade med händerna hejvilt omkring mig.

”Det är hans fans.”

”Och?! Vem fan bryr sig?! De har ingen rätt att veta om vad som händer vår familj! Visst, det är tack vare de som Justin har åstakommit så här mycket framgång och allt det där skitsnacket men det ger de inte rättigheten att inkräkta hans liv. Det skulle lika gärna kunna vara någon av de som har tagit Oliver!”

”Alex, nu räcker det.” Scooter gestikulerade med handen för att få fram att jag skulle lägga av.

”Det är mina fans”, förklarade Justin bakom mig, ”du kan inte få mig att strunta i mina fans Alex. Mycket i mitt liv kan du påverka, men kontakten jag har med mina fans är inte något av de sakerna.”

 

Untitled

"It's my fans."

 

”Det spelar ingen roll. De är människor, Justin. De är kapabla till vad som helst. Alla är det. Visst, i din åtanke så är presskonferensen till för dina fans men resten av samhället kommer ta del av informationen också. Kidnapparen kommer ta del av informationen.”

”Jag är inte dum i huvudet Alex”, suckade Justin och jag kunde nästan höra hur han himlade med ögonen. ”Jag kommer fan heller dela med mig av att vi har kontaktat FBI, eller att vi har fått hotbrev. Det finns saker jag kommer utesluta.”

”Vänta…” Scooter såg på Justin med spända ögon. ”Hotbrev? Varför vet inte jag om detta?”

”Igår kväll var det någon som kom och lämnade ett brev utanför vår ytterdörr. Det stod att om vi kontaktade polisen så skulle Oliver fara illa.”

”Men ni har ju kontaktat polisen?”

”Det var innan vi fick brevet.”

”Om kidnapparen får reda på det då? Ni kan ju inte direkt skicka iväg poliserna nu.”

”Wow, Scooter, menar du det? Jag som trodde det skulle fungera.” muttrade jag sarkastiskt.

 Scooter korsade armarna över sitt bröst. ”Vad ska ni göra nu då?”

Justin reste sig upp från soffan, ”Jag ska ha ett möte med Secret Service senare idag och ta en titt på vad övervakningskameran som du fick mig att sätta upp har fångat på film”, berättade Justin.

”Sen då? Vad gör du om han faktiskt har blivit fångad på film?” konstaterade jag snabbt innan Scooter han säga något.

”Jag ringer upp Agent Silver och berättar om informationen?” sade Justin och fick det att låta som en självklarhet – vilket det kanske var. ”Har du någon bättre plan eller?”

”Nej. Men att gå till polisen strider mot det kidnapparen bad oss.” påminde jag honom ilsket.

”Vi har ju redan tillkallat polis! Jag tror nog han vet om det, för annars skulle han inte ha skickat det meddelandet helt oannonserat.”

Jag spände blicken i Justin, ”Nej men han kanske fick för sig att vi övervägde att ringa polisen.”

”Va?” Justin kisade med ögonen. ”Det du nyss sa låter inte vettigt Alex. Han vet, okej?”

”Och hur vet du det?”

”Hallå? Vad är det med er?” utbrast Scooter tillräckligt högt för oss båda att sluta prata. Han flackade med blicken mellan oss. ”Vart är kärleken? Vart är Alex och Justin? De två starkaste människorna jag känner? För det jag ser är fan inte de. Vad vinner ni på att bara bråka hela tiden? Ni kan inte slösa tid på detta! Av alla som har umgåtts med er de senaste dagarna har jag fått höra att det är allt ni gör. Bråka. Vad löser det? Tror ni Oliver kommer tillbaka för att ni bestämmer er för att vara dryga och arroganta mot varandra? Va?”

 Både Justin och jag såg skamset ner i golvet. Scooter hade rätt och vi visste om det. Ända sedan Oliver hade försvunnit hade jag varit en riktig idiot. Allt jag hade gjort var att skälla på Justin, som från början försökt göra allt enklare för mig.

”Justin.” ”Alex.” började vi i mun på varandra.

”Förlåt. Du har inte varit något annat än snäll mot mig och jag har bara skällt på dig. Du förtjänar inte det. Du lider lika mycket som jag. Jag har varit en riktig dumskalle de senaste dagarna och jag är så, så, så ledsen över det. Du anar inte. Att bråka med dig är det sista jag vill göra.”

”Samma här! Jag förstår att du blir irriterad. Du är känslomässigt instabil just nu och jag gör det inte bättre genom att käfta tillbaka. Båda två har det jobbigt och vi borde inte göra det till någon tävling om vem som saknar Oliver mest. Vi borde finnas för varandra, stötta varandra tills allt detta är över. De senaste dagarna har varit ett levande helvete… jag hatar att bråka med dig, baby. Förlåt.”

 Jag gick rakt in i armarna på Justin och drog in hans doft i ett djupt andetag. Han pressade sina läppar mot min hårbotten för att lämna efter sig en kyss. Av ren njutning över att vi var sams slöt jag ögonlocken. Jag var medveten om att det var jag som hade dragit igång alla bråk de senaste dagarna, men det var slut på det. Från och med nu skulle vi stå vi varandras sida.

 

 

 Kontoret vi steg in i var ljust och stort. Två gigantiska fönster vätte ut mot Los Angeles gator, vilket skapade en magnifik utsikt över hela staden. Pattie satt på stolen bakom skrivbordet, något som förvånade mig eftersom att jag inte tog henne för kontorskvinnan.  På golvet framför skrivbordet satt Ava i ett stort babygym.

”Hej, mamma.” log Justin svagt men gick inte fram för att hälsa utan skyndade sig till Ava. Till skillnad från Justin gick jag runt skrivbordet och kramade om Pattie. Hon såg ovanligt pigg ut för att ha handskats med ett litet barn.

”Vad var det du ville prata om?” frågade jag och slog mig ner bredvid Justin som satt med Ava i knäet.

”Jo…” Pattie vred sig obekvämt i sin svarta läderstol. ”Jag har pratat med Jeremy, och dina föräldrar Alex. Även Scooter och vi tycker alla att det kanske skulle vara en bra idé ifall…”

Ifall vadå?” undrade jag dumt.

”Ifall Ava kom och bodde med mig ett litet tag.”

 Det kändes surrealistiskt. Pattie hade inte sagt det där nyss. Orden som jag ville slänga ur mig fastnade i halsen på mig. Justin såg upp på sin mamma med uppspärrade ögon, säkert lika förvånad över hennes uttalande som jag.

”Vad sa du, sa du?” morrade han sammanbitet och drog Avas kropp närmre hans egen.

”Ni har det för hetsigt, i och med att Oliver är borta. Ava ska inte behöva befinna sig i en miljö full av upprörda vuxna och poliser. Hon kommer ha det bra. Det är bara tills att allt är över.” förklarade Pattie lugnt, men man kunde se att hon var livrädd i ögonen på henne. ”Och Alex, dina föräldrar kommer hit nästa vecka och då kommer hon kunna vara med dem också. Det kommer bli bra!”

”Vår son är borta och du tycker att det är smart att ta ifrån oss vår dotter också?”

Pattie svalde hårt. ”Vi tar henne inte ifrån er. Självklart kan ni umgås med henne, det tar vi inte ifrån er, men att hon sover hos mig eller Jeremy eller hos Elenor och Robert.”

 Jag sneglade på Justin som med snörpt mun såg ner på Ava. Hon låg lutad med sin haka mot hans bröstkorg och dömande av vad man kunde se så var hon på väg att falla i sömn. Innan jag visste ordet av var min syn suddig.

”Ja”, nickade jag medan små tårar rullade ner för kinderna på mig.

”Ja, vadå?” Justin såg på mig med rynkad panna.

”Ja, låt henne bo hos Pattie. Hon har rätt. Det är bättre för alla inblandade. Hon kan komma tillbaka när allt med Oliver är löst. När han är tillbaka där han hör hemma.”

 Justin bet sig hårt i underläppen och såg ner på Ava igen. Försiktigt strök han med handen över hennes huvud. Man kunde se kärleken han hade till henne i hans blick men hur jobbigt det än var så var det vad som var bäst för Ava. Pattie hade rätt. Det var inte hälsosamt för henne att befinna sig hos oss när allt vi gjorde var att bråka och samtala med poliser. Hon fick ingen som helst uppmärksamhet av oss.

”Okej…” nickade han försiktigt. ”Hon kan bo hos dig mamma.”

 Jag såg på min dotter som hade somnat i Justins famn. Snart skulle hon vara tillbaka hos oss. Snart skulle allt vara bra igen eftersom att jag skulle hitta min son och hitta idioten som hade tagit honom. Han hade ingen aning om vad han hade gett sig in på.


Alltså.. vad tycker ni? Tror ni att det blir bättre eller sämre av att Ava försvinner ur bilden för ett litet tag? Och tror ni att övervakningskamerorna har fångat något intressant? Berätta vad ni tror och vad nu vill läsa! Ni måste komma med önskemål!

Detta kapitel var skrivet av mig - Liv - och enbart mig. Vad tyckte ni? Skulle vara djuuuupt tacksam och alla ni fina själar skulle kunna slänga in en mini kommentar så att jag vet om ni gillar/hatar det! Pusss på er! /Liv.

 

Tänkte börja med något nytt jag har sett att många bloggare gör.. hahah :)

Q: Vilken är er favoritbok/böcker just nu?

A: Min är The Fault in our stars och Insurgent!


8 - I love you.

”Alex.” morrade Justin med spänd käke, men slappnade snart av igen. ”Vi kan inte ödsla energi på att bråka.”

”Du har rätt.”

Med snabba steg gick jag förbi honom för att gå upp till övervåningen, där jag antog att min mobil låg. I samma stund som jag satte ner foten på första trappsteget, hörde jag hur ett flertal poliser skrek utanför ytterdörren. I hopp om att det var kidnapparen de kanske hade tagit fast rusade jag mot ytterdörren och slet upp den.

 

Man kunde höra inne i matsalen att ytterdörren slogs upp. Män, poliser, som skrek kunde man även höra. Jag såg på pappa med rynkad panna och skyndade mig sedan iväg mot hallen. På trappen utanför stod Alex. Med tomma ögon såg hon på hur ett flertal poliser höll fast en man med svart hoodie mot marken.

”Hey!” ropade agent Silver. Han drog med handen över sin flint i förskräckelse och stegade mot hopen med poliser.

”Låt oss se vad vi har här.” log agent Williams. Hon trodde kanske att de hade fångat kidnapparen, men så lätt kunde det inte vara. Oliver hade inte varit borta i mer än trettio timmar.

”Släpp! Jag är inte kidnapparen! Låt mig gå!” skrek mannen i svart hoodie samtidigt som han sparkade för att frigöra sig från polisernas hårda grepp. ”Jag är en vän till familjen!”

”Vänta...” andades jag och kramade om Alex arm. Rösten. Jag kände igen den. Det var...

”Alex! Det är ju jag, Nick. Be de släppa.” vädjade Nick och lutade huvudet bakåt så att luvan föll av hans huvud.

”Det är okej.” medgav Alex till poliserna som genast släppte taget om Nick.

”Inte visste jag att jag skulle bli överfallen när jag kom för att hälsa på.” skrattade Nick.

”Förlåt. Säkerhetsåtgärd.”

”Jag förstår.” han slog armarna kring Alex kropp efter att han hade kramat om mig. ”Hur är det, Lex?”

”Ja, vad tror du?” muttrade Alex lågt.

”Förlåt.” skakade Nick på huvudet. Jag snörpte på munnen och klev sedan åt sidan för att låta honom gå in. Alex stod kvar tillsammans med mig i några sekunder och såg på hur poliserna samtalade med varandra innan de gick tillbaka över gatan, in i grannhuset. Jag kunde ana en glimt av besvikelse i hennes ögon men jag förstod henne. Hon hade trott att det var kidnapparen. Jag kunde inte klandra henne – jag hade också hoppats på något bättre än Nick vid det här tillfället.

”Jag…” började hon med ljus röst. ”Jag går in.”

”Okej.” nickade jag och drog med handen över hennes rygg.

När dörren slogs igen bakom mig klev jag ner från trappen, ner på gångvägen där Nick nyligen hade legat. Agent Silver och Williams stod fortfarande kvar och diskuterade med polischefen.

”Vad händer nu?” frågade jag med stark röst, även fast det enda jag ville var att lägga mig på marken och gråta. Det kändes töntigt att ens tänka tanken på att gråta framför poliser, men det var min son som var borta och jäveln som hade tagit honom skulle få betala dyrt.

”Vi åker tillbaka till kontoret. Ni kommer fortfarande ha övervakning, men vi måste börja gräva djupare. Att sitta hemma hos er och dricka kaffe kommer inte hjälpa Oliver.” förklarade agent Williams.

Jag nickade. ”Ni har mitt nummer om något händer.”

Agent Silver sträckte fram sin valkiga hand. ”Självklart. Var försiktigt nu, Mr. Bieber, och ta hand om er fru.”

”Det ska jag.”

När jag hade hälsat alla hej då vände jag på klacken och gick in i huset igen. Teven var avstängd i vardagsrummet. Inte ett knyst hördes. Jag skulle kunna släppa en knappnål och fortfarande höra hur den slog mot golvet.

”Alex? Nick?” ropade jag och gick längre in i huset. ”Pappa? Jazzy?”

Ingen satt i varken köket eller matsalen heller. Vart kunde de ha tagit vägen? Hjärtat började slå snabbare i bröstkorgen på mig. Med påskyndade steg gick jag upp till övervåningen, som även den var folktom. Jag skyndade mig in i sovrummet men inte så mycket som en själ sågs till.

”Alex?!” ropade jag, denna gång högre.

”Ja?” svarade hon från bottenvåningen.

 Hastigheten på mitt hjärta saktade ner. Hon var här. Hon var inte borta. Jag tog mig återigen ner till bottenvåningen där Alex i köket stod lutad mot diskbänken. ”Varför skriker du?”

”Vart var du?”

”På baksidan.” berättade hon och nickade mot altandörren som stod på glänt. Där ute kunde jag se hur barnen lekte i poolen, och mina föräldrar samt Nick sittandes vid våra utemöbler. Klumpen i halsen försvann i samband med att jag såg det.

”Jag har tänkt på en sak.” sade hon sedan och såg nervöst upp på mig.

”Jaså?” andades jag ut. ”Vadå?”

 

Untitled

"What?"

 

”Tja, agenterna Bill och Bull sade ju att vi skulle tänka på om vi hade några fiender och jag kom typ på en…” tillkännagav hon lågmält, som om hon var rädd över att någon skulle höra.

”Vem då?”

”Nick.”

Ett kvävt skratt lämnade min strupe. ”Nu får du väl ändå ge dig Alex! Jag har arbetat med Nick i flera år. Han skulle aldrig göra något sådant mot oss.”

”Kommer du inte ihåg hur kär han var i mig? Hur han skrek på Leo? Han verkar ju vara kapabel till ungefär vad som helst! Tänk om han gör det för att hämnas. För att du fick mig, och jag dig, medan han inte fick någon. Han kanske är arg fortfarande.”

Jag såg ut genom fönstret på Nick som leendes samtalade med mina föräldrar. Allt som Alex sade lät vettigt, men samtidigt inte. Nick skulle aldrig göra något sådant mot mig. Visst, han hade skrikit på Alex lillebror för flera år sedan men han skulle aldrig kidnappa ett litet barn endast för svartsjukans skull.

”Bortse från det faktum att ni är kompisar. Att ni jobbar tillsammans. Tänk på hur han är som person. Har han någonsin dragit några olämpliga skämt? Blivit arg för någon småsak? Hamnat i slagsmål? Gjort något du aldrig trodde han skulle göra?”

”Alex…” andades jag ut. Även om hon hade rätt så hade vi inga bevis riktigt ännu. Vi kunde inte ringa hit polisen enbart för att vi trodde att det var Nick och vi kunde heller inte slänga ut honom ur vårt hus helt på måfå.

”Tänk på det.” upprepade hon.

”Jag gör det! Du har rätt. Det låter vettigt. Jag vet. Men vi har inga bevis, så för tillfället kan vi inte göra något åt saken!”

”Det kan vi väl!”

”Vad hade du tänkt göra?!” väste jag tyst, med tanke på att altandörren stod på glänt. ”Ta med dig kökskniven ut och tvinga honom att berätta vart Oliver är? Tror du att han skulle berätta det, om det nu är han som är kidnapparen? Du måste tänka smart Alex! Vi måste luska ur honom saker, en efter en om vi vill få reda på något.”

Hon såg upp på mig. En bekymmersrynka intog sin plats mellan hennes välplockade ögonbryn. Hon tänkte, och hon tänkte att jag hade rätt. Att man inte alls kan kräva att få svar direkt utan att det tar sin tid.

 

 

Vattendroppar lämnade spår efter mig när jag klev ut ur badrummet in i vårt sovrum. Alex hade somnat nere på soffan i vardagsrummet sist jag hade varit där nere och Ava hade fått åka med mamma hem till hennes lägenhet inne i staden. Hon hade blivit förkrossad när mamma skulle gå så vi beslöt att hon skulle få åka med och spendera natten där.

Jag sträckte mig efter ett par rena kalsonger att dra på mig. Därefter satte jag även på mig ett par svarta mjukisbyxor och en vit t-shirt eftersom att jag antog att det enda stället jag skulle befinna mig på ikväll var här. Innan jag hängde upp handduken på handdukstorken gnuggade jag den genom mitt hår för att få det någorlunda torrt.

När jag kände mig klar gick jag sakta ner för trappan och in i vardagsrummet. Alex andades lågt i soffan där hon låg och sov. Hela situationen gnagde på henne inombords och även om hon fick utbrott då och då så var hon förstörd på insidan. Jag visste detta eftersom jag kände precis det hon kände. Det gjorde ont. Ont i bröstet.

Jag såg på Alex och även om hon sov så hade hon den där rynkan i pannan som hon brukade ha när hon var bekymrad över något. Jag ville inte låta henne sova i soffan och ha ont i ryggen dagen efter så jag lyfte upp henne, så försiktigt jag kunde, i min famn. Mina ben stryrde mot trappan utan att jag behövde se mig för. Min blick lämnade inte Alex vackra ansikte för en sekund. När jag gick igenom dörrkarmen som ledde in till vårt sovrum råkade jag av misstag stöta till Alex fot i dörren. Hon gnuggade sig i ögonen och såg upp på mig efter ett tag.

Jag lade ner henne på sängen, “Förlåt hjärtat. Det var inte meningen att väcka dig.”

“Det gör inget. Vi borde ta vara på tiden vi har när vi är ensamma.” Hon tog tag i min t-shirt och drog ner mig över henne och lämnade en blöt kyss på mina läppar.

“Hmm” Jag behövde henne och hon behövde mig. Mina planer om en dejt efter galan var sedan länge bortblåsta, men vi behövde verkligen tid tillsammans. Trots omständigheterna.  

Jag lade mig på sida bredvid Alex och såg ner på henne. Hon lekte med mina fingrar som var placerade på hennes mage. Efter några minuter såg hon upp på mig. Hennes ögon fyllda med tårar.

“Jag trodde aldrig något sådant här skulle hända oss, Justin. Det känns overkligt.” Några tårar fann sin väg ner för hennes kinder.

“Jag vet älskling. Och du är otroligt stark, vet du det? Du är starkare än många mammor hade varit i denna situationen. Men du kan inte alltid vara stark. Det är okej att gråta och släppa ut alla känslorna, det är bara jag här.” viskade jag lugnande. Jag lät tårarna rinna. Hon behövde detta.

“Jag klarar inte av att förlora en människa till, bara sådär. Det kommer ta kål på mig. Min mamma Justin, jag fick inte säga hej då. Och nu händer samma sak med Ollie, jag sa inte hej då.” Tårarna sökte sig fram till mina ögon. Jag klarade inte av att se henne så här. Min Alex. Pratande om hennes mammas död, som oftast är ett förbjudet ämne.

“Vi kommer inte behöva säga hej då till Oliver. Han kommer tillbaka. Vi kommer hitta honom.” grät jag och letade efter Alexandras blick.

“Hur kan du vara så säker på det?”

Jag tog ett djupt andetag, “Det kan jag inte. Men jag ber till Gud varje sekund att vi hittar honom. Vi kan göra detta tillsammans, baby. Det är du och jag, så som det alltid har varit.”

Jag placerade en hand på min frus kind. Hon slöt ögonen och slappnade av av min beröring. Min tumme smekte varsamt bort några av hennes tårar några sekunder senare placerade Alex sin hand på min och lyfte den för att kyssa den. Först min handflata, sedan alla knogar och tillslut mina fingertoppar.

“Du och jag älskling. Vad vore jag utan dig?” viskade hon och fäste blicken vid mig. Sakta lutade jag mig fram till hennes läppar. När jag kunde känna hennes varma andetag stannade jag till i någon sekund.

“Du och jag hjärtat. Alltid.” andades jag för att sedan radera avståndet mellan våra läppar.

 

♥LittleBღ,

 

En explosion av känslor fyllde rummet och strax lutade jag hela min kropp över min Alex. Hennes händer letade sig till mitt hår där hon drog i en slinga i taget. Ett lågt, knappt hörbart stön lämnade mina läppar. Alex aning började bli aningen ojämn och hon gned sig, lustfyllt, mot mig. Jag ville ha henne. Jag behövde ha henne, just där och då.

Inga ord behövde yttras. Vi båda behövde det och det tog inte lång tid innan våra klädesplagg låg utspridda över sovrumsgolvet.

“Justin!” stönade Alex när jag långsamt trängde in i henne och fyllde henne med hela min längd.

 

Vi låg i vår säng, spritt språngande nakna, på överkastet. Jag låg på rygg med Alex på mitt bröst och mina armar om hennes lilla kropp. Hon ritade små mönster på mitt bröst vilket lämnade en behaglig känsla i kroppen.

Alex såg plötsligt upp på mig, “Gissa vad jag skriver?” sade hon och det fick det att låta som en fråga. Jag nickade åt henne för att besvara hennes fråga. Hon lutade sig upp på en armbåge och började sedan skriva några bokstäver mellan mina bröst.

Jag koncentrerade mig för att försöka tyda vad hon skrev. “Live us?” Jag såg på henne med ett undrande min.

“Love you, dummer.” fnissade hon. Åh älskade Alex. Jag hade inte hört henne fnissa på en evighet kändes det som.

“Vilken underbar syn.” mumlade jag leendes. Alex rynkade pannan. “Att se dig fnissa.” förklarade jag.

“Du fnissar inte så mycket själv.”

“Jag har inte haft så mycket att fnissa åt, de senaste dagarna.” Sorg fyllde min röst.

“Jag vet. Du behöver inte alltid vara så stark, det vet du va? Du är ingen superhjälte. Du är min Justin och det är okej att visa känslor. Jag vet att du förtränger dina känslor för min skull, men gör inte det. Jag klarar mig.” mumlade hon.

“Jag klarar mig också, baby. Så länge du är här kommer vi fixa det tillsammans.” viskade jag och kysste hennes läppar.

“Jag ska ingenstans. Jag älskar dig, Justin Drew.” Jag log av att höra henne använda mitt andranamn. Det lät så vackert när hon uttalade det.

“Jag älskar dig också, Alexandra Grace.” Jag fnissade och Alex lika så. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att scenen var tagen ur en romantisk film. Men detta var verkliga livet. Oliver var vekligen borta.

Både jag och Alex överraskades av dörrklockan som ringde. Tre plingande ljud hördes sedan tystnade det. Jag såg undrande på Alex och hon gav mig en lika förvirrad blick som jag kände mig.

“Väntar vi sällskap?” undrade jag.

“Nej. Jag går och ser efter vem det är.” mumlade hon och försökta ta sig ur min omfamning.

“Jag kan ta det hjärtat.”

“Nej det är lugnt, jag gör det. Måste ändå hämta något att dricka.” Jag lossade mitt grepp om henne och hon steg ur sängen. Hon gick fram till den vita fåtöljen där hennes sammetsrock låg placerad varpå hon plockade upp den och täckte henne kropp med den innan hon försvann ut ur sovrummet.

 Jag väntade tyst på att få information om vad som pågick och med ens ångrade jag lite att jag inte följde med henne ner. Klockan var ändå elva på kvällen och man vet aldrig vem det kan vara.

”Justin!” skrek Alex plötsligt i falsett från hallen.

”Vad är det?” ropade jag tillbaka samtidigt som jag hoppade ur sängen tog tag i min egna morgonrock och skyndade mig ner för trappan. Alex stod vid ytterdörren som stod på glänt med ett pappersark i ena handen, och ett kuvert i andra. ”Vad är det där för något?”

”K..koll..a.” stammade hon. Hennes arm skakade när hon räckte över pappret till mig. Stora, svarta bokstäver prydde det vita pappret och framställde ett meddelande klart och tydligt.

 

”Lämna polisen utanför om ni vill se er son igen.”


Ohhhh, där hände det någon. Förlåt för ännu en cliff! Men iallafall - nu fick ni er efterlängtade "Jalex" stund utan barnen! Det kommer minska med barnen, ärligt talat så hatar vi de lika mycket som er hahahha. Dumt va? Anyhow, vad tror ni händer nu då? Tror ni som Justin säger - att de kommer hitta Oliver snart? Och är det Nick som är kidnapparen som Alex tror? Kommentera era tankar! Vi ville veta vad ni tror! :D Puss, Ema och Liv.


7 - FBI.

OBS - Måste bara säga innan ni läser att Alex kommer vara väldigt sur och.. konstig i detta kapitel, men det är pågrund av stress! Så nu vet ni det! Enjoy :)
 

Justin spände käken. ”Mamma. Berätta för oss vad som har hänt. Nu.”

Pattie såg upp på oss med panikslagna ögon. ”Han är borta. Vi har finkammat hela arenan.”

Oron bubblade upp inom mig. ”Vem? Vem är borta? Avas gossedjur? Vi kan köpa ett nytt, det-”

”Nej.” avbröt hon mig hektiskt. ”Han tog honom och nu är han borta. Oliver är borta.”

 

Hjärtat dunkade i öronen på mig. Min tunga var torr och vägrade ge ifrån sig något tecken på att den fungerade. En stor klump av gråt satt fast i halsen på mig och hindrade ord från att lämna min strupe.

Pattie satt bredvid mig med tårar rinnandes ned för kinderna. Justin stod och samtalade med en polis, även han med tårar rinnandes. Ljud kom från alla håll och kanter. Poliser förhörde arbetare och möjliga vittnen, och alla såg på mig med sorgsna ögon. Sympatiska blickar. Det var som om de ville förmedla att de visste hur jag kände mig, men det gjorde de inte. Ingen som inte själv har upplevt det förstår hur det känns.

”Mrs. Bieber?” harklade sig en kvinna vid min sida. Jag såg stumt upp på henne. Hon såg vänlig ut, med kortklippt blont hår och gröna ögon.

Eftersom att jag hade förlorat talförmågan var jag tvungen att nicka. Hon fuktade sina läppar innan hon slog sig ner bredvid mig.

”Jag förstår att du kan känna dig upprörd, men-” längre än så han hon inte tala innan jag avbröt henne. Jag stod inte ut längre.

”Nej, du förstår inte!” skrek jag så högt jag förmådde. Alla tystnade och förflyttade sina blickar mot mig. ”Sluta. Säga. Att. Du. Förstår. Ingen här inne förstår. Mitt barn, min son, är borta! Och ni slösar tid på att försöka visa medkänsla! Hah! Hitta den jäveln som tog min son istället för att försöka få mig att må bättre, för jag kommer bara må bättre när jag håller min son i mina armar, med den satans idioten som tog honom bakom galler.”

Polisen blinkade förvånat mot mig. Patties gråtande upphörde och övergick till diskreta snyftande.

”Alex...” viskade Justin hest bakom mig och placerade sina armar runt mig. Jag vände på mig i hans omfamning så att mitt ansikte istället pressades mot hans axel.

 

Untitled

 

”De...” flämtade jag, men hann inte längre förrän tårarna började spruta. Inom kort så var Justins axel dygnblöt, och även min.

”Älskling.. De gör allt de kan. Vi... Vi kommer hitta honom.” snyftade Justin i försök att trösta mig.

 Jag skakade på huvudet under Justins muskulösa armar. Han visste inte det. Han kunde inte försäkra mig om att min lilla pojke skulle klara sig oskadd. Att han skulle komma hem helskinnad.

Rummet var så tyst att det enda som hördes var hur Justin och jag snyftade mot varandras kroppar. Pattie hade tystnat efter timmar av tårar och ingen annan i rummet hade mage nog att störa två sörjande föräldrar.

”Ms. Mallette?” harklade sig en polis lågt, men tillräckligt högt för att Justin och jag skulle höra. Jag slet mig loss ur Justins grepp och såg mellan Pattie och polismannen. ”Skulle du kunna berätta, i detalj, vad som hände?”

Pattie svalde hårt, men nickade. ”Jag gick med Oliver och Avalanna backstage, vi var på väg till logen som vi skulle befinna oss i. Vi hade varit i köket och ätit lite innan, så vi skulle gå till logen för att se på Justins uppträdande. På vägen dit…” hon slutade tala för att ta ett djupt andetag, ”på vägen dit började Avalanna gråta. Hon behövde bytas på. Så jag började istället gå mot badrummet, med Oliver i min hand. Men när jag skulle gå in på badrummet för att byta på Avalanna så började Oliver protestera. Han ville gå och leka i logen. Det var ganska stressigt, Avalanna grät och Oliver skrek. Då kom det fram en man till mig. Han var ganska stor, och muskulös men det vet ni redan om. Han erbjöd sin hjälp, han sa att han kunde ta med sig Oliver till logen eftersom att han ändå var på väg dit för att fylla på vattenlagret. Dum som jag är så litade jag på honom och lät honom gå iväg med Oliver och när jag var klar…” hon såg upp på mig och Justin med sorgsna ögon. En tår lämnade hennes ögonvrå, ”när jag var klar så var han borta.”

Jag drog efter andan. Jag hade redan hört henne berätta samma historia ett flertal gånger för olika poliser men ändå så gjorde det lika ont att höra den. Det var väntat att något liknande skulle inträffa. Scooter hade varnat oss redan i början på graviditeten. Han hade berättat att det inte skulle vara enkelt, utan att många skulle vara ute efter våra barn med tanke på Justins status. Och det visade sig att han hade rätt.

”Alex…” viskade Justin med tjock röst i örat på mig. Jag vred på huvudet för att se på honom.

”Ja?” viskade jag hest.

Han fuktade sina läppar. ”Ska vi ta och åka hem?”

Va? Vad talade han om? Åka hem? Jag skakade långsamt på huvudet. ”Nej… Oliver…”

”Polisen gör allt vad de kan. Vi kan inte göra så mycket du och jag… vi får fortsätta imorgon. Alex vi måste åka hem och sova så att vi orkar”, han drog undan några tårar med hjälp av sin handrygg, ”så att vi orkar leta efter honom imorgon.”

 En stor klump växte i halsen på mig. Tanken på att åka hem och gå och lägga mig i min säng medan Oliver befann sig Gud vet vart fick mig att må dåligt. Justin placerade varsamt sin arm kring min kropp och ledde mig ut ur rummet. Korridoren som skulle leda oss ut ur arenan var full av poliser som letade efter ledtrådar, sökte igenom kamerabevakningen, förhörde chefer. Alla såg på oss med stora, sympatiska ögon. Jag slog ner med blicken. Jag orkade inte se på någon just nu.

Det var kyligt ute men det var något vi inte behövde utstå länge då vår chaufför redan stod och väntade på oss. En polisbil stod placerad framför den svarta bilen vi skulle åka i, och en bakom. Vi hade fått det förklarat för oss att vi skulle ha bevakning dygnet runt ifall kidnapparna skulle försöka med något annat. Polismyndigheten hade hyrt huset tvärs över gatan från oss så att de skyldiga inte skulle förstå att vi var övervakade. Om de visste om det så kunde det gå riktigt illa, hade en av kommissarierna berättat för oss.

”Hur kan du inte ta det här på allvar?” undrade jag och såg på Justin när bilen började rulla.

”Va?” flämtade han oförstående. ”Tror du att jag inte tar detta på alvar? Att jag tycker att det är skoj att min son är borta? Hur kan du säga så till mig Alex?”

”Du verkar inte vara berörd av det alls. Kanske är det du som är kidnapparen, vad vet jag? Du kanske hatar det faktum att vi inte har någon ensamtid längre att du hellre dödar din son!”

Justin blev blossande röd. ”Nu får du ge dig!” röt han ilsket.

Jag ryckte till. Det hade gått lång tid sedan sist Justin skrek på mig. Men varför skulle han inte skrika på mig? Jag hade ju för Guds skull anklagat honom för att ha kidnappat sin egna son.

”Jag…” andades jag. Mitt synfält blev suddigt. ”Förlåt… förlåt. Jag menade det inte. Justin, baby. Förlåt.”

”Kom hit.” han sträckte ut sina armar. Jag makade mig närmre honom och tillät honom att slå sina varma armar kring mig. Försiktigt drog han med händerna upp över min kropp för att lugna ner mig.

”Det är lika jobbigt för mig som det är för dig, Alex. Tro inte att jag njuter av detta. För det gör jag inte. Men någon måste hålla ihop oss. Vi kan inte låta detta förstöra oss. Vi måste vara starka och göra vad som krävs för att få tillbaka Ollie.”

Jag nickade snyftandes. ”Du har rätt. Förlåt.”

Justin suckade tungt. ”Snälla, älskling… sluta be om ursäkt. Du har inte gjort något fel.”

”Jo. Jag borde inte ha dansat med dig ikväll. Jag borde ha lagt av med dansen när Oliver och Ava kom till världen, jag borde ha tagit mitt ansvar som mamma och varit där med dem. Tagit hand om mina barn. Det är mitt fel att han är borta. Jag var inte närvarande för att skydda honom.”

”Du kan inte klandra dig på det viset Alex. Det finns inget du kan göra åt saken nu. Tänk om du hade befunnit dig i samma situation som min mamma hade, med två skrikande barn. Hur skulle du hantera det då om samma man kom upp till dig och erbjöd sin hjälp?”

”Hade jag inte dansat hade jag och Pattie kunnat ta hand om dem, tillsammans.”

”Du gjorde inget fel.” viskade Justin återigen mot min panna. Hans varma andetag slog regelbundet mot min panna och lugnade på något vrickat sätt ner mig. Tystnaden lade sig likt ett täcke över bilen.

Mina tankar var så många att jag inte kunde urskilja orden. Det var som att min hjärna bestod av folk som talade i mun på varandra. För att slippa höra fokuserade jag istället på Justins andetag. Jag började räkna de, men hann knappt till sextio förrän jag föll i djup sömn.

 

 

Solens sken letade sig igenom gardinens fibrer. Nere i vardagsrummet stod teven påslagen. Jag antog att Oliver satt och såg på något barnprogram. Röster hördes från nedervåningen också. Hade vi gäster?

Jag särade försiktigt på ögonlocken. Platsen bredvid mig  i sängen var tom. Justin hade alltså redan klivit upp. Jag spann nöjt i samband med att jag sträckte på mig under det tjocka duntäcket. På golvet bredvid mig låg en hög med kläder. Danskläder. Då slog det mig. Oliver satt inte alls i vardagsrummet. Han var borta.

Det kändes som om någon drog en snara kring min hals. Jag fick genast svårt att andas och reste mig upp för att rusa till badrummet. Den påtvingade andningen orsakade svarta prickar som dansade framför ögonen på mig. Ett illamående tryckte i halsen på mig. Jag slog mig ner på knä mot det kalla kakelgolvet framför toaletten. Det tog inte lång tid innan kaskader av spyor forsade ut ur munnen på mig. Det sved i näsan av magsyran.

”Alex…” utbrast Justin från dörröppningen. I ögonvrån såg jag hur han skyndade sig mot mig för att hålla upp mitt hår. Varligt drog han med handen upp och ner över min rygg.

”Det är okej. Så ja… scchhy..” försäkrade han mig stillsamt.

”Vatten.” kraxade jag och sträckte på armen för att spola ner innehållet i toaletten.

Justin reste sig upp för att fylla ett glas till bredden med iskallt vatten.  Han räckte över det till mig, som på bara några sekunder svepte i mig det. Han böjde sig sedan ner och placerade sina händer vid min mage för att hjälpa mig upp.

”Vill du gå och lägga dig igen?” frågade han kärlekfullt och drog mig lugnt över håret.

”Nej.” svarade jag snabbt. ”Jag vill följa med dig ner. Vilka är här?”

Han stannade upp när vi trädde in i vårt sovrum och kysste mig på tinningen. ”Min familj och några agenter från FBI.”

”FBI?” flämtade jag. I mina tankar brydde sig FBI endast om bortkomna barn i filmer.

”Ja. Jag är ju Justin Bieber, så detta vart en större prioritering eftersom att det är ett terrorattentat eller något. Jag uppfattade inte allt de sa.”

Jag nickade och tog mig långsamt fram till vår garderob. Med tanke på att FBI befann sig i vårt kök och jag endast bar underkläder kunde det vara passande att klä på sig. Justin slöt upp vid min sida.

”Låt mig.”

 

Tumblr

"Let me."

 

”Nej.” spottade jag ur mig. ”Jag har förlorat min son, jag är ledsen. Inte förståndshandikappad. Jag kan gott och väl plocka fram kläder åt mig själv.”  

Justin tog ett steg tillbaka. ”Jag går ner och gör i ordning lite frukost till dig.”

”Jag är inte hungrig.”

”Detta tär på mig med Alex, men jag slutar inte äta för det.”

Jag roffade åt mig ett vitt linne och ett par slitna jeansshorts. ”Jag är inte hungrig.”

Han himlade med ögonen och lämnade mig sedan ifred. Jag drog ett djupt andetag och slog mig ner på sängen. Min blick föll mot bilden jag hade ståendes på mitt nattduksbord. Bilden på mig, Justin och Oliver precis efter att jag har förlöst honom. Det kändes som att få tusen knivar i magen när jag såg på bilden.

Jag drog upp mitt oborstade hår i en slarvig bulle innan jag klädde på mig. Före det att jag lämnade rummet klev jag i ett par slitna sneakers. Att klä på sig och på något sätt låtsas som om allt var okej kändes fel. För det var inte okej. Det var inte som det skulle.

”Alex.” hälsade Jeremy enformigt i samma stund som jag trädde in i köket. Han kramade om mig, men omfamningen varade inte länge vilket gladde mig. Jag hade inte tid med att stå och kramas.

”Har ni fått några ledtrådar?” frågade jag de två personerna som jag antog var de från FBI med tanke på deras dystra klädsel.

En av de, en kvinna med rött axellångt hår, nickade. ”Mannen jobbade på arenan under namnet Felix Pendergaast. Han uppgav att han var från Holland och att han endast behövde en praktik som skulle pågå i en vecka. Det var felaktig information, men det är allt vi har än så länge.”

Ilskan kokade inom mig. Jag ville bara få tag i den jäveln. ”Inga bilder? Ingenting?”

”Nej.” nu var det mannen som talade. Han såg ut att vara runt femtio år, med stor kulmage och flint. ”Vi gör allt vad vi kan för att hitta er son, Mrs. Bieber, men det kan ta ett tag.”

”Bäst för er att ni gör det då.”

”Vadå?” undrade kvinnan med rynkad panna.

Dumskalle.

”Hittar honom.”

”Alex, lugna ner dig.” tyckte Justin allvarligt från andra sidan köksbordet.

”Jag är lugn.” ljög jag skyndsamt. Men jag såg i hans blick att han visste att jag ljög. Alla i det här rummet visste att jag ljög. Jag harklade mig, ”Vart är Ava?”

”Jazmyn och Jaxon kollar på film med henne.” berättade Jeremy och nickade åt sina egna ord.

 Kanske berodde det på agenterna som satt med varsin kaffekopp framför sig vid mitt matsalsbord, men från ingenstans fick jag en känsla av att jag inte var välkommen här. I mitt egna hem. Jag var bara en gäst här, kändes det som. Min familj bodde inte här.

”… fiender?” hörde jag mannen, vars namn jag ej uppfattat, fråga Justin.

”Jag har inga fiender som jag vet om, men det finns ju självklart folk som har mig som måltavla.” talade Justin om för poliserna, som båda två nickade och antecknade.

”Och du?” nickade den kvinnliga agenten mot mig.

Jag skakade stumt på huvudet. ”Nej, inte vad jag vet om. Men som Justin säger – det är många som har honom som måltavla.”

Jeremy sög på sin underläpp samtidigt som han såg på mig. Hans blick var frånvarande, vilket förklarade att han förmodligen tänkte på något. Kanske var det han som hade fiender? Jag spände min käke. Det var jobbigt att tänka så om mina nära och kära, men man var tvungen att överväga varje liten möjlighet.

”Kanske bara är det en barnrövare?” gav jag som exempel.

”Nej”, skakade den kvinnliga agenten på huvudet, ”då hade han inte gått igenom så mycket trubbel för att komma åt Oliver. Skulle det vara en helt vanlig barnrövare så hade han åkt till ett dagis, eller en lekpark och tagit ett barn där. Men han gick igenom väldigt mycket jobb för att komma in på just den arenan, och få arbeta under just den kvällen.”

”Så den möjligheten är struken?”

”Inte nödvändigtvis struken, men vi fokuserar inte på att kolla upp frisläppta barnrövare. Detta är något helt annat.”

 Jag skyndade mig ut ur matsalen, in i köket. Det var för mycket att ta in på en och samma gång allt som sades. Mitt huvud orkade inte med det. Jag ryckte till mig den halvfulla vattenflaskan som stod på diskbänken och hällde i mig innehållet.

”Du har inte fel.” mumlade Justin bakom mig.

Jag vred på hela kroppen för att kunna se på honom. ”Nej, men jag har heller inte rätt.”

”Man måste överväga en massa olika saker innan man kan komma till en slutsats.”

”Det kanske är för sent när vi väl kommer på det.”

Han knep ihop ögonen och skakade på huvudet. ”Säg inte så, snälla. Vi måste tänka positivt.”

Jag kliade mig på armen. ”Det är inte så enkelt att bara tänka positivt när ens barn är någonstans, kanske helt ensam i ett kallt rum utan mat och vatten? Gråtandes, skrikandes efter oss? Alla är inte lika perfekta som Justin Bieber.”

”Alex.” morrade Justin med spänd käke, men slappnade snart av igen. ”Vi kan inte ödsla energi på att bråka.”

”Du har rätt.”

Med snabba steg gick jag förbi honom för att gå upp till övervåningen, där jag antog att min mobil låg. I samma stund som jag satte ner foten på första trappsteget, hörde jag hur ett flertal poliser skrek utanför ytterdörren. I hopp om att det var kidnapparen de kanske hade tagit fast rusade jag mot ytterdörren och slet upp den.


Vad tror ni Alex ser? Vad är det poliserna skrek om utanför dörren? Detta kapitel var inte så spännande, men ni måste förstå att vi måste ta det en gnutta realistiskt - och detta är antagligen vad som skulle hända en dag efter att ett barn har försvunnit ;)
Hoppas ni är nöjda med det jag skrivit, och att ni kommenterar! Detta kämpade jag - Liv - själv med så jag hoppas ni tar hänsyn till det. Pusssssss love yaaa, /Liv.


6 - Grammy Awards.

”Ollie!” pep Ava överlyckligt och drämde sina läppar mot Olivers.

Jag såg upp mot Justin, vars blick redan vilade på mig. Han log sitt typiska Justin-leende, ett leende som var omöjligt att inte besvara. Skakandes på huvudet böjde jag mig fram för att kunna möta hans läppar i en mjuk kyss.

”With every heartbeat, va?” viskade jag mot hans varma hud.

”Ja”, nickade han och kysste min underläpp. ”With every heartbeat.”

 

”Nu kan du öppna ögonen.” uppmanade Kiara, en av de hundra sminköserna som befann sig i vårt hus, mig. Som beställt slog jag försiktigt upp mina ögonlock för att inte förstöra något.

Mina ögon låg gömda bakom ett tjockt lager mascara och eyeliner, som dolde en fin skuggning på mina ögonlock. Mina kindben var sminkade med lite bronser, samt aningen rouge, och mina mörka ringar var som bortblåsta. Mer än så hade inte Kiara gjort. Det hade inte varit nödvändigt för den delen heller, under hela förmiddagen så hade jag befunnit mig på både spa och ansiktsbehandling. Mina naglar hade jag även hunnit få fixade.

”Det är perfekt. Tack Ki.” log jag mot henne i spegeln.

”Ingen orsak.” nickade hon innan hon försvann ut ur badrummet för att göra något.

Jag slängde en sista blick i spegeln innan även jag gick ut ur det kvava badrummet. Mitt hår hade blivit fixat för flera minuter sedan, så det var bara för mig att kliva i min klänning.

”Älskling?” ropade Justin från ute i korridoren.

”Här!” ropade jag och klev försiktigt ur den för stora t-shirten jag hade burit.

”Jo det är så att- wow.” flämtade Justin till när han såg mig, enbart iförd i underkläder. ”Du är het.”

”Det är inget du inte har sett förut.” himlade jag med ögonen. ”Vad var det?”

Han granskade mig från topp till tå innan han fortsatte, ”Jo, lilla Ava här ville ha lite välling men den verkar vara slut.”

Jag såg på Ava som med rödgråtna ögon befann sig  i famnen på Justin. ”Nej, det finns lite kvar.”

Jag böjde mig ner för att dra upp klänningen längst min kropp. När den hängde över mina axlar drog jag igen dragkedjan som fanns på sidan av den, och sedan var jag färdig.

”Nej, jag har tittat överallt.” skakade han på huvudet.

”Här.” suckade jag och sträckte ut armarna för att ta min dotter. ”Gå och sätt på dig din kostym så fixar jag välling.”

Med Ava vilandes på min höft stegade jag ut ur rummet, ned för trappan och in i köket som var alldeles folktomt. Ava andades tungt ut, vilket fick mig att släppa blicken från köksluckorna för att se på henne.

”Ja, jag håller med. Det är jättejobbigt att ha en massa människor här.” Hon nickade instämmande.

Ryckandes på axlarna fortsatte jag söka efter vällingpaketet tills jag fann det, gömt långt bak i skåpet. Ett ”bingo” lämnade mina läppar i samma stund som jag ställde ner paketet på diskbänken.

Med en hand fyllde jag hennes nappflaska med vatten, varpå jag hällde i två skopor vällingpulver.

”Nu ska du se.” mumlade jag till henne och skakade flaskan en sista gång innan jag ställde in den i mikron. ”Nu kommer vällingen!”

Ett överlyckligt tjut lämnade hennes strupe. ”Ja, ja, ja!” Mikron pep till och meddelade att vällingen var klar. Jag tog ut flaskan, smakade på vällingen för att försäkra mig om att Ava inte skulle bränna sig på den varpå jag räckte över den till henne. Ava log glatt och förde flaskan mot munnen.

Jag gick de få metrarna från köket till vardagsrummet för att stänga av tvn. När jag kastade en blick mot klockan och insåg att vi skulle vara på plats vid arenan om en timme så fick jag lite smått panik.

"Justin!" ropade jag och gick mot trappan. När jag inte fick något svar höll jag Ava så hårt jag kunde och sprang upp för trappan utan att snubbla på min klänning.

"Justin!" ropade jag andfått från dörrkarmen till vårt sovrum.

"Vad händer baby?"

Jag stannade till när min blick fastnade på Justin som kom ut ur badrummet. Han bar en mörk kostym med en vit skjorta och slips. Han var perfekt. Jag gick in i rummet och släppte ner Ava på sängen. Hon fortsatte att dricka sin välling som ingenting.

“Du är perfekt.” viskade jag och gick fram till Justin. Han placerade händerna på min midja medan jag fixade till hans slips.

“Mhm, lika perfekt som du mitt hjärta. Varför ropade du på mig innan?” undrade han och log.

 

(7) Понравившиеся посты | Tumblr

"Why did you call for me before?"

 

“Vi ska gå på röda mattan om en timme! Vi måste ju typ åka snart.”

Justin blundade och tog ett djupt andetag, “Kan vi inte skita i det och stanna hemma istället. Det kommer nog bli mycket bättre. Vi kan leka med barnen tills de somnar,” Justin tog en paus för att öppna ögonen och se på mig igen, “Och sedan kan vi fortsätta leka på den exakta platsen Ava sitter på just nu.” Det sista viskade Justin i mitt öra.

En våg av värme sköljde över min kropp av att tänka på vad Justin menade när han sa att vi skulle fortsätta leka. Hans förslag lät mycket bättre än Grammy Awards och jag funderade starkt på om vi bara borde stanna hemma. Men det kunde vi inte, vi kunde inte avboka en halvtimme innan. Vi hade kunnat avboka i morse, men nu är det försent.

”Justin, vi kan inte avboka knappt en halvtimme innan. Du vet att det inte fungerar så.” mumlade jag samtidigt som jag lämnade en blöt puss på hans kind. ”Men jag hade gärna gått med på det du har i tankarna.”

”Babe, jag är Justin Bieber och du är min fru Alexandra Bieber, vi kan göra vad vi vill.” viskade Justin hest.

Jag skrattade, ”Vem är du och vad har du gjort med min man? Justin, han från Stratford, känner du honom?” Jag fick inget svar innan Justin pressade sina läppar mot mina. Jag log in i kyssen och fick backa för att börja skratta.

”Jag älskar att du ser mig som mig, har jag sagt det?”

“Ja, varje dag.” svarade jag och vände mig om mot Ava. Hon hade somnat och den nu tomma flaskan låg fastklämd i hennes omfamning. Jag lossade på flaskan och precis när jag gjorde det tittade Scooter in i sovrummet.

“Hej ungar. Ni ser underbara ut.” Han kramade om Justin och placerade en puss på min kind. “Är Ava klar? Sammy tänkte köra nu, Pattie och Oliver sitter och väntar på henne i bilen.”

“Ja absolut. Justin kan du bära ner Ava?” Jag vände mig om och såg Justin gå fram till sängen. Jag antog att han ställde upp så jag gick in på badrummet och satte på mig mina smycken. När de var på klev jag i mina svarta klackar och letade upp min kuvertväska där jag lade i allt det vanliga. Kreditkortet, läppglans, alvedon och hemnycklar.

Innan jag gick ned såg jag mig om för att se så att jag inte glömt något. När allt verkade vara med gick jag ned för trappan. Justin väntade vid ytterdörren med blicken fastklistrad i sin telefon. Precis när han såg upp på mig vibrerade min telefon i handen. Justin hade twittrat.

 

@justinbieber: Grammys tonight with my lovley wife, kids and my beliebers.

 

Jag klickade mig in på min twitterprofil och gick och satte mig i bilen. Jag mumlade ett lågt “tack” till Justin gör att han höll uppe dörren. Jag läste lite tweets som fans skrivit och log. Jag läste vad de svarat på Justins tweet och svarade på några. Sedan bestämde jag för att skriva om kvällens gala jag också och knappade in en snabbt tweet. Justins telefon plingade till. När han låst upp harklade han sig och läste högt.

“@itsAlexB: me and my man on our way to Grammys, our kids are already there and fans are waiting. Excited.”

“Visst ska det bli kul?” undrade jag drygt.

“Härmapa. Varför härmar du mig?”

“Får jag inte twittra eller?” snäste jag.

“Jo, men du behöver ju inte kopiera mina tweets.” spottade han.

Nu blev jag arg. “Vadå kopiera dina tweets? Jag kopierade aldrig din tweet.”

“Nej, inte helt, men nästan.” Justin lade undan sin telefon och såg ut genom fönstret.

Vad fan. “Är du sur nu eller?” Scooter som verkade ha lagt märket till vårt lilla tjafs såg strängt på oss.

“Lägg av. Båda två. Bete er som vuxna nu och sluta bråka över sådana onödiga saker som en tweet.” Han hade rätt. Det var onödigt. Men jag tänkte inte säga något. Det var Justin som överreagerade.

“Du har rätt Scooter. Ta bort din tweet som du snodde av mig nu Lex.” Jag vände mig om för att se på Justin så snabbt och kraftigt att jag nästan bröt nacken.

“Vad sa du? Nej jag tänker inte ta bort den, sluta överreagera Justin.” spottade jag.

“Haha, jag skojar älskling. Jag driver med dig. Du skulle bara sett din min. Haha, så jävla ful du är när du är sur.” skrattade Justin och såg på mig.

“Du. Är. Ful. Hela. Tiden.” informerade jag honom och log ett fejkat leende.

“Du hade inte gift dig med mig om du tyckte jag var ful.” käftade Justin emot med självsäkerhet.

“Jo, jag gifte mig med dig bara för du har pengar.” Jag blinkade åt Justin och han blev stum. När han inte reagerade på ett tag var jag tvungen att bekräfta att jag drev. “Du vet att jag drev älskling, eller hur?”

“Jag fattade det.” Justin log och lutade sig mot mig för att pussa mig på pannan.

“Ni två är nog det konstigaste paret jag vet.” skrattade Scooter.

“Jag tar det som något positivt.”

“Jag håller med Justin. Konstigt är bra.”

“I måttlig mängd, ja.” sade Scooter allvarligt. Vi nickade och skrattade alla tre.

Min mobil vibrerade plötsligt i handen. Ett sms hade trillat in. Jag läste smset min svärmor skickat till mig.

”Pattie smsade nyss att de har anlänt till arenan.” berättade jag för Justin samtidigt som jag åter lade ner min mobil i den lilla kuvertväskan där den egentligen skulle befinna sig.

”Vad bra.” log Justin och kramade om min hand.

Barnen hade åkt några minuter innan oss till arenan tillsammans med Pattie, eftersom att de tillsammans med henne skulle se på galan från en loge, backstage. Jag kände mig säkrare med att de befann sig i ett rum fyllt av leksaker, mat och filmer än att yra omkring tillsammans med mig och Justin i en fullsatt arena. Galan skulle vilket som inte vara intressant för de, så de skulle inte kunna hålla sig länge innan rastlösheten skulle växa fram.

”Kommer du orka dansa?” frågade Justin mig med stora ögon.

”Ja, varför skulle jag inte det?” svarade jag. Det var självklart att jag skulle dansa under kvällens uppträdande. Justin hade nyligen släppt en singel som vi skulle uppträda till det första vi gjorde under kvällen.

”Du somnade inte direkt tidigt igår, och du vaknade inte sent.” påminde han mig med ett höjt ögonbryn, varpå han fuktade sina läppar.

 

He should be me | via Tumblr

 

Jag viftade med handen, ”Äh. Sömn är överskattat.”

Han fnös till, ”Vadå överskattat? Sömn är det bästa som finns.”

”Så du säger att det inte finns något bättre än sömn?” frågade jag honom, flinandes.

”Ja.”

”Så mina kyssar, mat, att uppträda, umgås med våra barn, träna, dricka, ha sex… inget av det är bättre tidsfördriv än sömn?”

Justin såg hastigt på mig. ”Wow, nu missförstod du mig… sömn må vara bra, men allt det du nyss sa är tusen gånger bättre.”

Ett nöjt leende spred sig på mina läppar. ”Jo, tack, jag vet.”

Han böjde sig fram för att placera en fjäderlätt kyss på mina läppar. Gladeligen besvarade jag den, men den hann inte utvecklas till något mer förrän bilen stannade och chauffören harklade sig i framsätet på limousinen.

”Vi är framme, Mrs och Mr. Bieber.”

Dörren vid Justin öppnades långsamt upp och en våg av skrik mötte oss. Justin klev ut ur bilen före mig, men var noggrann med att vänta precis utanför. När även jag hade klivit ur tog han tag i min hand och började gå. Blixtrarna var så starka att de nästan bländade mig. Mitt synfält blev snart suddigt och Justin var nästan som en hund, vars uppgift var att leda en blind.

Efter några meters promenad stannade vi äntligen, framför en pappersvägg med ett flertal upprepande tryck. Vi vred på oss så att vi stod riktade mot kamerorna, som alla skrek efter vår uppmärksamhet.

”Le.” påminde Justin mig och jag kom på mig själv med att stå med sammanpressade läppar.

Nickandes pressade jag fram ett brett leende, och försökte så gott jag kunde se in i alla kameror vilket var omöjligt med tanke på blixtrarna. Jag förstod inte hur Justin fortfarande kunde se. I ögonvrån såg jag hur han vred på sitt huvud för att se på mig, så jag följde hans exempel.

Hans hasselnötsbruna ögon såg djupt in i mina och för en sekund kändes det som om vi var ensamma. Dock så varade inte ögonblicket alls så långt som jag hade hoppats. En vakt kom upp bakom oss och väste att vi var tvungna att fortsätta gå, så det var det vi gjorde.

Vid ingången till arenan blev vi bemötta av en stor man, klädd i svarta kläder som informerade oss om att vi inte skulle gå in i arenan eftersom att vi skulle uppträda. Tillsammans med honom gick vi in genom en stor betongdörr, som ledde till en lång korridor. Ljudet från mina klackar ekade mellan de tomma väggarna när vi började gå.

Det kändes som om korridoren aldrig skulle ta slut, när den väl gjorde det.

”Här.” brummade vakten och föste in oss i en loge där Scooter, Dan och alla dansare satt. Dansarna var redan iförda sina scenkläder med tanke på att de hade befunnit sig här mycket längre än vad jag och Justin hade.

”Byt om.” beordrade Scooter oss och nickade mot två galgar där våra scenkläder hängde.

Lydigt gick vi fram till galgarna och tog med oss de in till rummet bredvid. När dörren slogs igen bakom oss klev vi snabbt ur våra kläder, så att vi båda stod enbart iförda i underkläder.

”Jag vill så gärna slita av dig de där sexiga underkläderna här och nu…” viskade Justin förföriskt och tog ett steg närmre mig. När hans hand snuddade vid min höft krävdes det inte lång tid innan gåshuden uppenbarade sig över hela min kropp.

Han drog sin hand upp och ner över ryggen på mig samtidigt som han varsamt placerade kyss efter kyss över halsen på mig. Ett lågt stön lämnade min strupe, och även fast jag egentligen ville fortsätta visste jag innerst inne att vi inte kunde.

”Justin…” flämtade jag. ”Vi måste… måste… byta om.”

Han rätade på sig. ”Jaså?”

Jag svalde hårt och blinkade ett par gånger för att sansa mig. ”Ja. Alla väntar ju på oss och vi ska upp på scen snart.”

”Okej. Men ikväll…” flinade Justin överlägset.

Jag himlade med ögonen och gick fram till mina kläder för att sätta på mig dem. Väl påklädda båda två lämnade vi omklädningsrummet. Logen som vi först hade kommit in i var nu nästintill tom. Carlena, J.D och Scooter var de enda som fortfarande satt kvar i rummet.

”Äntligen.” suckade J.D.

”Vad höll ni på med där inne egentligen?” flinade Carlena och vickade på ögonbrynen.

”Sak samma. Kom igen nu, vi måste gå.” berättade Scooter strängt och reste sig upp. Justin himlade med ögonen åt Scoots bossighet, men gjorde som han sade.

Vägen tillbaka mot arenan från logen gick betydligt mycket snabbare än vägen till logen. Arbetare sprang stressat fram och tillbaka bakom scenen. Det irriterade mig en aning. Varje gång man skulle uppträda så var arbetarna alltid lika stressade. Om man inte kunde se till att allt var perfekt när showen skulle starta kanske man skulle överväga att byta jobb. Prokrastinering var inte ett alternativ om man valde att arbeta backstage.

”Alex? Ni ska upp nu!” ropade Scooter irriterat till mig.

Jag småjoggade upp för den lilla rampen för att ansluta mig till mina arbetskamrater. Ute på scenen stod värden och drog några skämt, vilket även det irriterade mig. Varför var alltid programledare tvungna till att dra ut på precis allting?

”… Justin Bieber!” skrek en röst ute i arenan och alla började applådera.

”Kom igen!” väste Elysandra i örat på mig.

Hela hopen med dansare satte av ut mot dansgolvet som var mörkbelagt. Justin befann sig under scenen, då han skulle komma upp genom golvet.

Ett svagt ljus började lysa ovanför oss och meddelade att det var dags. Justin började hissas upp och musiken satte igång i högtalarna. Vid min sida stod John som lågt mumlade siffror. När han kommit till sex började jag dansa, precis som resten av dansarna gjorde.

Det tog ett tag innan jag kom in i rytmen, men när jag väl gjorde det försvann allt. Publiken, Justin, musiken, dansarna runtom mig. Jag var helt ensam. Inte ett enda bekymmer i världen berörde mig. Alla tankar som hade cirkulerat i huvudet på mig under dagen försvann. Min kropp gjorde det den skulle och mina känslor speglades i dansen. Jag glömde bort allt, nästan mitt namn, under tiden jag dansade. Det var konstigt hur en fysisk aktivitet kunde påverka mig så mycket psykiskt.

Innan jag visste ordet av så upphörde musiken och byttes ut mot applåder. Precis som efter varje show bockade jag innan jag sprang av scenen tillsammans med resten av gänget. När alla befann sig backstage började vi applådera för att berömma varenda en av oss för en bra show.

Justin kom fram till mig och slingrade sina armar kring min kropp. ”Du var helt magisk, älskling.”

”Då ska jag inte ens nämna hur bra du var.”

Han skrattade och kysste mig hårt på pannan. Vi kramade om alla dansare, inklusive Scooter innan vi började gå tillbaka mot logen då vi var tvungna att duscha av våra svettiga kroppar. Hand i hand tog vi oss förbi kändisar av olika slag, stora lådor med material och strålkastare. I samma stund som vi skulle svänga av för att börja gå igenom den oändliga korridoren ropade en stark röst på oss.

Samtidigt vred vi på våra huvuden endast för att se Pattie komma rusandes mot oss med rödsprängda ögon och mascara smetad runt ögonen. Jag rynkade pannan. Varför såg hon så upprörd ut?

”Mamma? Vad är det?” undrade Justin oroligt och kramade hårdare om min hand.

”Det var inte meningen. Ja… jag trodde han jobbade här!” skrek hon förskräckt.

”Pattie, lugna ner dig och berätta för oss varför du är så upprörd.” försökte jag lugna henne.

Hon skakade på huvudet. ”Jag… jag är så ledsen. Om jag visste… förlåt!”

Justin spände käken. ”Mamma. Berätta för oss vad som har hänt. Nu.

Pattie såg upp på oss med panikslagna ögon. ”Han är borta. Vi har finkammat hela arenan.”

Oron bubblade upp inom mig. ”Vem? Vem är borta? Avas gossedjur? Vi kan köpa ett nytt, det-”

”Nej.” avbröt hon mig hektiskt. ”Han tog honom och nu är han borta. Oliver är borta.”


Det ni alla har väntat på. Något spännande! Den som väntar på något gott... Vad tror ni har hänt? Vem tror ni har "tagit" Oliver? Tror ni ens att han är kidnappad? Och kommer de hitta honom isånafall?
 Vi kämpade - precis som med alla andra kapitel - med detta kapitel, så vi skulle verkligen uppskatta om ni tog er tiden till att kommentera. Puss. / E & L.


Gratitude

Hej kära läsare!
Jag och Liv är väldigt ledsna för att vi inte kan leverera lika mycket som vi gjorde innan. Detta är dels eftersom vi båda har sjukt mycket i skolan, vi har press på oss hemifrån men även för vi knappt får någon motivation från er läsare.
Vi ska inte dra alla över en kam, ni som faktiskt tar er tid och kommenterar, TACK! Vi älskar er. Men med tanke på hur hög standard vi håller på våra kapitel och hur mycket tid vi lägger ner på att skriva och ta hand om bloggen gör det ont att se hur lite respons vi får från er läsare.
Era kommentarer motiverar oss, ger oss nya idéer och framför allt bekräftar för oss att vi gör något rätt och att ni gillar det vi levererar.
Hade det inte varit för er läsare så hade vi inte varit här idag och det är vi otroligt tacksamma för. Men tänk er själva att ni lägger ner tid och arbete på en redovisning och ni gör ett galant jobb sedan när ni är klara så sitter publiken bara stilla och tittar på er. Inga applåder, ingenting. Ingen respons. Hur hade det känts för er då? Inte bra, eller hur? Så känns det för oss. Vi har över hundra besökare på vår blogg varje dag och får inte ens ihop 20 kommentarer. Det är som att tjugo personer applåderar åt oss av 200+.

Vi vill inte tjata, även om det kan verka så. Vi älskar er, var och en av er. Men vi behöver respons från er sida. Vi älskar att skriva, men får vi inga applåder kan vi ju lika bra hålla det för oss själva, eller hur? Nej. Antalet kommentarer är inte det viktigaste, men det ger oss mer motivation till att leverara.
Ni tar för givet att vi skriver känns det lite som, med tanke på att ni på något sätt förväntar er väldigt långa kapitel till ett väldigt lågt “pris”. Det tar tid att skriva. Tid av våra liv. Vi är inga robotar som sitter och skriver. Ändå tar vi oss tiden till att skriva, för er skull! Vi vill ju att ni ska ha något att läsa men också en reaktion på det ni läser.
Jag kan ta ett annat exempel. Ser ni en film, och sen när den är slut. Sitter ni bara och sittar på tvskärmen utan reaktioner? Om ni inte har någon att prata om filmen med så tänker vi väl ändå, “fy fan vad dålig film, de borde gjort si och så istället” eller “jävlar vilken suverän film, de lyfte fram hennes karaktär jätte bra”.
Precis så skulle vi vilja att ni reagerar på det vi skriver. Är det något ni inte gillar? BERÄTTA. Är det något ni skulle vilja ha mer av? BERÄTTA. Vi vill veta vad vi kan göra för att förbättra vårt skrivande men också berättelsen. Det kan vi inte göra om vi inte vet vad ni vill läsa om eller vad ni tycker är bra eller dåligt.

Så snälla, rara, söta läsare. Ge oss respons. Ge oss något att jobba med. Ge oss något att förbättra. Ge oss något mål. Vi ber er. Ge oss något att gå på.


5 - With every heartbeat.

Det var inget mer med det. Men ändå så hade han lyckats övertala mig till att ta det största rummet i hela huset till att bli vårt sovrum.
Jag frös så att jag skakade när jag tog av mig mina kläder för att i stället hoppa i min One Piece. Jag kände på min hud men den var varm. Varför frös jag så förbaskat mycket? Jag kanske höll på att bli sjuk.
“Kolla om jag har feber.” bad jag Justin när jag kom ut ur vår walk in closet. Han placerade en hand på min panna.
“Jävlar Alex du bränns!”
Även fast jag var trött och frusen så kände jag för att skämta, ”Så klart, jag är ju het.”

 

Skräckslagen.

Det är vad jag kände mig när jag vaknade upp, alldeles svettig, ur en mardröm. Förmodligen en feberdröm med tanke på min plötsliga temperaturs förändring igår. Skakandes på huvudet reste jag mig upp. Justins små snarkningar upphörde en stund när jag reste mig upp, men snabbt därpå började de igen.

Med slöa steg tog jag mig ut ur rummet, och klev in i Avas rum. I sin säng låg hon och sov sött.  Lättad, böjde jag mig ner och kysste hennes panna innan jag fortsatte in till Oliver som även han låg och sov. Till skillnad från Ava så låg Olivers täcke på golvet. Precis som Justin hade gjort när han var liten enligt Pattie, så rörde Oliver på sig väldigt mycket i sömnen. Ava hade dock ärvt min kapacitet till att sova stilla.

Gäspandes lade jag täcket över min son innan jag lämnade rummet och gick ned för trapporna, in i köket. Väl inne öppnade jag upp kylskåpet för att ta ut en vattenflaska, vars innehåll snabbt var på väg ner i halsen på mig.

Himlen hade skiftat till en aprikosartad färg utanför huset, vilket fick mig att undra hur mycket klockan egentligen var. Jag såg upp på ugnen, som hade en digital klocka inbyggd. Strax över fem var den. Det var meningslöst att gå och lägga sig igen, eftersom att både och Ava och Oliver snart skulle vara på fötter. Jag såg på klockan igen och räknade ut vad tiden var i Sverige. Lite mer än två på eftermiddagen. Perfekt. Pappa skulle nog vara hemma. Han brukade sluta tidigt på fredagar.

Jag gick till köket där hemtelefonen stod och laddade på bardisken. Jag tog tag i telefonen, slog numret som varit mitt hemnummer så länge jag kan minnas och gick sedan ut på bakgården. Jag lutade mig mot staketet och beundrade utsikten jag hade framför mig medan signalerna gick fram.

“Familjen Smith, det är Robert du talar med.”

“Pappa”, andades jag. “Det är jag.”

“Alex? Hej gumman! Vad gör du uppe nu?”

“Ehm”, tvekade jag. “Jag vaknade av törst och sedan kunde jag inte somna bara.” ljög jag. Jag ville inte oroa honom. Även om jag var vuxen nu och hade egen familj så skulle han bli orolig om jag berättade om min mardröm. “Hur är det med dig?”

“Gamla farsan? Jo då, jag lever ju än så länge.” berättade han och jag kunde höra hur han log på andra sidan.

“När sågs vi senast? Förra veckan? Eller var det två veckor sedan? Jag verkar ha tappat räkningen om dagarna. Hur som helst så saknar dig redan pappa.” berättade jag och lade min ena arm om mig för att behålla värmen.

“Håller barnen dig uppe så du har svårt att hålla koll på dagarna?” Både jag och pappa skrattade innan jag svarade med ett enkelt “nej”.

“Hur mår de små trollen?” undrade han samtidigt som jag hörde honom tugga på något.

“De mår bra. De saknade oss efter smekmånaden så igår var en familjedag. Vi var på Disneyland och sånt typ.” berättade jag och sparkade iväg en sten jag funnit på marken.

“Ja, jag såg det i någon tidning. Det är konstigt att efter så många år så har jag fortfarande inte vant mig vid att läsa om dig i varenda tidning.”

“Tro mig pappa, det har inte jag heller, haha. Men hur är det med mina syskon? Och El?”

Pappa tog ett djupt andetag, “Jake… Ja Jake har det fortfarande lite si sådär i skolan. Han har uppnått den ålder då man börjar tycka att det är coolt att skolka. Men Leo mår bra och El jobbar på som vanligt. Dock har det kommit någon ny lag för hur ofta man får ringa in en och samma läkare, så det är inte lika mycket för henne som det var innan.”

Jag slöt ögonen vid tanken på min bror. “Fortfarande samma gamla visa alltså? För Jake i skolan menar jag.”

Pappa var tyst och jag tog det som ett ja. Jag kanske inte borde pratat så mycket om det. Det var jobbigt redan som det var.

“Ikväll ska vi på en gala! Justin ska sjunga och självklart är han nominerad för några priser också.” sade jag, så glatt jag kunde, för att byta samtalsämne.

“Jaså vad kul! Har du hittat klänning och så då?”

“Ja det har jag. Du vet hur jag hatar vara ute i sista sekunden.” svarade jag.

“Vart ska barnen ta vägen? Det är synd att vi bor så långt ifrån. Jag skulle gärna vilja passa dem oftare.” tyckte pappa och lät lite sorgsen.

“Jag vet pappa. De ska faktiskt följa med. Och sen är det ju inte så som att ni inte kan flytta hit. Du vet, IT-branschen och läkaryrket ser likadant ut överallt i världen.” informerade jag honom och inspekterade mina naglar. Jag behövde en manikyr, mina naglar såg hemskare än hemskast ut. Jag memorerade i hjärnan att påminna mig själv att ringa till Nicky. Hon fick komma hit idag och fixa det. Jag hade inte tid att åka in till stan innan galan.

“Alex… Vi har pratat om detta.” mumlade min gamla far i andra änden.

“Ja pappa jag vet. Vi kanske får skicka över Ollie och Ava i någon månad. Det är ju ändå sommar nu.” Jag suckade vid tanken på att vara utan mina barn i en månad men glädjes åt att få vara med Justin.

“Woah!” skrek jag när jag kände ett par varma händer på mina höfter.

“Alex!? Vad händer?” frågade min pappa oroligt. Jag vände huvudet bakåt och såg Justin stå bakom mig. Nyvaken, med håret åt alla håll och kanter. Jag andades lättat ut.

“Det var bara Justin pappa. Jag var ute på bakgården och hörde inte när han kom ut.”

“Hälsa.” mumlade Justin mot min axel samtidigt som han kysste den lätt.

“Justin hälsar.” Jag vände mig om och såg ut mot naturen och soluppgången igen. “Han hälsar tillbaka.”

“Nej, nu tänker jag gå och hämta Leo från fritids. Lycka till ikväll, till er båda. Ta hand om er och ring om det är något. Eller om det inte är något. Du får ringa när du vill. Alla tider på dygnet.” babblade pappa på.

“Ja pappa. Hälsa alla från mig. Älskar dig, puss hej!”

“Älskar dig med gumman. Hej på dig.” Det var det sista jag hörde innan samtalet bröts.

Justins händer kramade om min midja och han verkade andas in min doft, eller något eftersom han begravt näsan i mitt hår och tog djupa andetag.

“Vad gör du?” skrattade jag.

“Jag bara luktar på dig.”

Hans svar fick mig att börja garva, “Luktar på mig? Alltså va? Har du blivit galen eller vad är det frågan om?” Justins händer letade sig innanför mitt linne och fann min navel. Med hans varma fingrar lekte han med den och ritade olika mönster på min mage.

“Jag har saknat dig. Fyra dagar räckte inte.”

 

FOLLOW ME ON TWITTER - I FOLLOW BACK @selenagomezuhl | via Tumblr

"I have missed you..."

 

Jag vände mig om i hans famn. Mina händer placerade jag på hans muskulösa axlar för att sedan se honom med en frågande blick i ögonen. “Jag menar… Jag har saknat dig och mig. Bara du och jag. Justin och Alex. Jalex. Vi fick inte så mycket av det i början av vårt förhållande. Och fyra dagar på smekmånad räckte inte. Vill du gå ut ikväll? Efter galan. En date? Du och jag?” Hans armar kramade om min midja och tryckte mig tryggt närmre honom. En rent kärleksfull gest.

“Jag saknar det också. Det låter perfekt. Bara du och jag. Min Justin.” viskade jag och placerade en blöt puss i mungipan på Justin.  

“Med varje hjärtslag mitt hjärta slår.” mumlade Justin och kysste min tatuering jag hade på min vänstra axel.

 

Det var dags. Jag hade bestämt mig. Det var nu eller aldrig. Jag ville göra detta, jag var helt säker. Eller tja… Nästan helt säker i alla fall.

Oliver hade precis somnat och jag lade försiktigt ned honom i spjälsängen. Jag satte på den ena babymonitorn och placerade den ovanför hans huvud. Den andra tog jag med mig ut ur rummet. När jag, så försiktigt jag kunnat, stängt dörren till sovrummet satte jag av ner mot vardagsrummet på nedervåningen. När jag passerade Justins och mitt kontor stannade jag upp och tog jag ett vitt papper och en svart tuschpenna från ett av skrivborden. Sedan fortsatte jag min färd mot vardagsrummet.

“Älskling? Var är du?” ropade jag.

“Här inne.” Jag följde rösten och fann Justin sittandes i vardagsrummet framför något skitprogram på Tv med sin gitarr i handen. “Sover han?”

Jag nickade och satte mig ner bredvid honom i soffan. Jag räckte fram pennan och pappret, “Kan du skriva ‘With every heartbeat’ där?” bad jag och pekade på pappret.

“Varför då?” undrade han med en rynkad panna.

“Bara gör det.” bad jag, lite för exalterad.

“Du är konstig.” mumlade han. “Här? Så här?” Han skrev det jag bad honom över hela pappret.

“Perfekt.” berömde jag när han var klar. Jag lyfte pappret och beundrade det. “Jag ska tatuera mig.”

“Va?” Justin blängde på mig.

“Jag ska tatuera in detta någonstans. Kanske på min axel. Vad tycker du?” Jag placerade pappersarket med texten på min axel och försökte se om det skulle sitta bra där.

“Det ska du inte.”

Jag frös till is, “Vadå det ska jag inte? Det ska jag visst. Jag vill.”

“Alex, förstör inte din fina kropp…” mumlade Justin och lade gitarren ifrån sig, så att den stod lutad mot armstödet till soffan.

“Vadå förstöra mig kropp? Du är ju helt täckt av tatueringar och jag anser inte att du har förstört din kropp.” spottade jag.

“Men…”

“Ångrar du dina tatueringar?” avbröt jag honom.

Han skakade bara på huvudet och såg ut att tänka på något. “Varför just ‘With every heartbeat’ och varför ska du ha min fula handstil på dig?”

“Kommer du ihåg när du lämnade mig och..”

“Påminn mig inte om det, hjärtat. Snälla.”

“Men lyssna bara.” bad jag och pussade honom på kinden med ett leende. Han skulle älska detta. “När du kom tillbaka och vi redde ut allting, så sa du något speciellt. Du sa att du älskade mig med varje hjärtslag ditt hjärta slår. Därav ‘With every heartbeat’ och din fina handstil vill jag ha eftersom det var du som sa de fina orden till mig.”  

 

“Kommer du ihåg hur skeptisk du var när jag sa att jag ville tatuera mig?” Jag log åt mitt minne och såg på honom.

“Ja, och jag fattar fortfarande inte varför du ville ha min fula handstil. Fast nu har du haft den så länge att det vore konstigt om den inte var där.” mumlade Justin och kysste min axel igen.

“När ska du fatta? Den betyder väldigt mycket för mig och eftersom det var du som uttalade just de orden så ville jag ha din handstil. Den representerar dig.” förklarade jag för femtioelfte gången.

“Du har sagt massor av saker som är av stor betydelse för mig, men jag har inte tatuerat in de. Jag kanske borde ta och göra det?” Justin vände huvudet och såg ut att fundera ett tag, när en idé slog mig.

“Jag vet!” utbrast jag.

“Du vet ingenting ju.” retades Justin med ett hånleende på läpparna.

“Hey! Jag vet allt.” Jag slog till honom på överarmen innan jag fortsatte, “Vi kanske borde göra en gemensam tatuering? Ollies och Avas födelsedatum? I romerska siffror kanske?”

“Det låter inte så dumt faktiskt. Vi måste först hitta en ledig plats på min kropp och sedan se till så att det blir fint på dig också.” Han såg fundersam ut. Hans grepp om mig hårdnade och han tryckte mig mot honom ännu mer.

Efter någon minut släppte Justin taget och fattade tag i min hand istället. Han ledde mig till en av solstolarna vid poolen och satte sig ned. Därefter drog han ned mig mellan sina ben och jag lutade mig mot hans bröstkorg. Vi låg bara där i tystnad och njöt av varandras sällskap. Ingen behövde säga något utan vi bara var.

“Hjärtat?”

 

Bieber 💖

"Sweetheart?"

 

“Mhm?” Jag vände mig om för att se upp på Justin.

“Kommer du ihåg dagen efter vi gick ut med att vi var i ett förhållande? Då när du bråkade med Tyra och när du fick läsa allas respons angående vårt förhållande? När du mådde skit dåligt och…”

“Justin, påminn mig inte. Det är något jag inte vill minnas.” suckade jag och försökte stänga ute minnena.

“Men det jag sa till dig när jag kom in på toan till dig. Jag menade det verkligen. Jag vill bara att du ska veta det.” informerade han och placerade fjäderlätta kyssar på min hals.

“Var kommer allt detta ifrån? Vad fick dig att tänka på det?” undrade jag med ett leende på läpparna. Justin var så oförutsägbar. Han visste hur man skulle få en tjej att känna sig lycklig och att han tar upp gamla händelser och minns vartenda ord är så otroligt gulligt att mitt hjärta smälter varje gång.

“Jag vet inte. Jag kom att tänka på det bara och jag ville…”

Justin blev avbruten av ljudet från altandörren som öppnades. Vi båda vände våra blickar för att se Ava komma gåendes mot oss med ostadiga ben. Hon sken upp i ett brett leende när hon mötte min blick som sände ett lyckorus genom hela min kropp. Ens barn är verkligen den största och finaste gåvan från Gud.

“Men titta, där är ju min lilla prinsessa!” utbrast Justin och sträckte sig efter henne. Jag fick sätta mig upp så att Ava kunde lägga sig på hans bröst.

“Mamma, pappa. Mojon.” hälsade hon och gav oss varsin puss på kinden.

”Ska det bli kul att umgås lite med farmor idag?” frågade jag henne samtidigt som jag drog med min hand över hennes rufsiga ursäkt till hår. Hon hade ärvt av både mig och Justin att vara blond som liten. Kanske skulle det ändras med åren precis som det hade gjort med mig och Justin, men det var omöjligt att säga.

 Skrattandes nickade hon. ”Fammo.”

”Mamma!” ropade Oliver från dörröppningen som ledde in till huset.

”Ja? Vad är det?” frågade jag och vred på huvudet för att se på honom. Med bestämda steg och en bekymmerrynka placerad mellan sina ögonbryn tog han sig fram till oss, varpå han med hela armen pekade mot poolen.

”Bada!”

”Nej, inte än lilla gubben. Det är alldeles för kallt i poolen. Nu på natten så har vattnet kylts ner.”

”Men det är inte is!” envisades han och stampade med foten.

Suckandes skakade jag på huvudet. ”Sen älskling.”

Hans ansikte skrynklades ihop i en sur grimas. ”Men jag vill!” skrek han i högan sky.

”Oliver.” utbrast Justin strängt. ”För det första så skriker du inte, det är väldigt tidigt och grannarna sover. Och du skriker heller inte mot din mamma. För det andra så ska du lyssna på vad mamma säger. Om hon säger nej, så är det nej. Du kan bada senare, poolen kommer inte försvinna.”

 Tom på ord såg Oliver på Justin. De få gångerna som Justin blev riktigt arg blev alltid både Ava och Oliver stumma som två stenar. Oliver andades tungt ut och in, innan stora krokodiltårar började falla ner för hans stora äppelformade kinder.

”Mamma.” snyftade han och klev rakt in i famnen på mig.

 Lugnt strök jag honom över ryggen med hjälp av min hand. ”Såja gubben, det är inte farligt.”

Justin lade huvudet på sned, som om han ville säga förlåt. Jag gestikulerade med handen att han fick göra det senare, även fast det egentligen inte fanns något att be om ursäkt för. Det var en del i uppfostran att vara sträng mot barnen. Om man alltid sade ja med ett leende på läpparna skulle de aldrig kunna handskas med ett nej senare i livet.

”Vet du gubben?” andades jag kärleksfullt ut och bar upp Oliver i mitt knä. Han pressade sin fuktiga kind mot mitt nyckelben samtidigt som han skakade på huvudet. ”Ikväll så ska vi på jätterolig gala! Vi ska vara finklädda och få god, god mat. Har du tur kanske farbror Twist är där och kan leka med dig.”

Oliver sken genast upp i ett leende. ”Ska pappa sjunga?”

Hans leende smittade snabbt av sig på både mig och Justin. ”Ja, och mamma ska dansa.”

”Farmor då?”

Både jag och Justin brast ut i skratt. När skrattsalvorna hade lagt sig skakade jag på huvudet. ”Nej, farmor ska leka med dig och Ava bakom scenen. Ni ska få titta på genom en tv, med kakor och en massa goda saker!”

”Ja!” utbrast Oliver. Ava snappade snabbt upp hans lycka och började klappa händerna. Oliver lutade sig mot henne och nickade. ”Ava? Ava! Ollie älskar Ava.”

”Ollie!” pep Ava överlyckligt och drämde sina läppar mot Olivers.

Jag såg upp mot Justin, vars blick redan vilade på mig. Han log sitt typiska Justin-leende, ett leende som var omöjligt att inte besvara. Skakandes på huvudet böjde jag mig fram för att kunna möta hans läppar i en mjuk kyss.

”With every heartbeat, va?” viskade jag mot hans varma hud.

”Ja”, nickade han och kysste min underläpp. ”With every heartbeat.


Ett litet gulligt kapitel! Lite mellan också, dock inte i längden. Det blev närmare 3000 ord denna gång också, hehe, så snåla inte med kommentarerna babes ;) Nästa kapitel kommer vara lite.. vad ska man säga? Proppfullt av händelser. Så, nu har ni något att se fram emot!

Med detta kapitel säger vi god morgon och ha en bra dag i skolan eller på jobbet, eller kanske hemma om det är där ni ska vara under dagen! Lycka till med alla prov och nationella, och krya på er om ni är sjuka. Vi älskaaaar er brutales. Puss! / Ema och Liv. ♥

 


4 - Forgive and forget.

Jag skakade på huvudet och klickade på Patties namn, varpå jag lyfte mobilen till mitt öra. Skakandes på huvudet tog Justin tag i sin tallrik, samt bestick och reste sig upp. ”Jag äter i sovrummet.”

Med halvöppen mun såg jag efter honom med inget annat än skuldkänslor inom mig. Trots att Justin tydligt var arg kunde jag inte lägga på. Vi får lösa det sen, tänkte jag bestämt.

”Alex! Hej!” hälsade Pattie glatt.

Jag svalde klumpen i min hals. ”Hej Pattie.” 

 
Jag slog mig ner på den obäddade sängen och såg mig omkring i rummet. Städerskan hade redan varit inne här och packat ner alla våra kläder eftersom att vi skulle resa hem idag. Hem till våra barn.
 När jag hade somnat igår kväll så hade Justin legat bredvid mig, men jag hade vaknat upp ensam. En konstig känsla hade satt av inom mig i samband med att jag fick gråten i halsen. Dock så fick jag skylla mig själv på sätt och vis. Det jag hade gjort var dubbelmoral. Själv så hade jag blivit sur på Justin när han hade struntat i mig första morgonen här, men gjorde sedan samma sak några dagar senare.
 Bitandes på min underläpp reste jag mig upp ur sängen för att lämna sovrummet. Ute i vardagsrummet kunde jag höra teven stå på.
”Justin?” ropade jag lågt och klev in i rummet, där jag fann soffan orörd. Suckandes vände jag på klacken och gick istället in i köket där en odiskad tallrik stod placerad på köksön. Vart kunde han ha tagit vägen?
”Justin?” denna gång ropade jag högre. Om han befann sig i huset kunde han omöjligt missa mitt rop.
Men jag fick inget annat än tystnad till svar. Irritationen grodde inom mig och med stora steg gick jag ut på baksidan där jag fann Justin, tränandes med Patrick.
”Fem till Justin!” skrek Patrick till Justin som med koncentrerat och svettigt ansikte kämpade med de sista fem armhävningarna.
Lättat andades jag ut. ”Här är ni.” sade jag för att tillkännage min närvaro.
Patrick såg på mig och sken genast upp i ett leende. ”Alex! Hej.”
”Vad gör ni?” frågade jag och tog några steg närmre för att få kontakt med Justin också.
”Tränar.” svarade Justin monotomt, varpå han klunkade i sig lite vatten.
Himlandes med ögonen nickade jag. ”Jag kan se det. Men… varför? Vi är här på semester.”
Justin reste sig upp. ”Jag hade lust.”
”Är han arg?” frågade jag Patrick på svenska, så att Justin inte skulle förstå vad det var vi talade om.
”Nej, arg är han inte. Han är kanske lite ledsen över att ni bråkade.”
”Jag förstår det, känslan är densamma hos mig.” suckade jag och såg nedstämt på Justin som såg ner på sina händer.
”Kan ni sluta prata svenska? Jag gillar inte att ni talar ett språk jag inte förstår framför mig.” harklade Justin sig och såg mig för första gången i ögonen.
Leendes nickade jag. ”Självklart.”
Han log till svars. ”Tack.”
Justin återvände till sin träning som om det inte fanns något som behövde redas ut vilket gjorde mig ledsen. Han hade inte sett på mig på hela morgonen förutom när han sade tack. Jag tog ett djupt andetag och vände mig om och gick mot stranden för att inte få ett vredesutbrott framför Patrick.
Jag återvände till att boxa på kuddarna Patrick höll framför mig. Diskret följde jag Alex med blicken när hon gick ner mot stranden. Jag var fortfarande sur på henne för igår och jag visste att hon kom ut hit för att snacka med mig. Kanske till och med be om ursäkt, men jag var mitt uppe i en träning och jag ville inte sluta bara för att prata. Jag behövde få ut ilskan på annat sätt och att slå på kuddarna Patrick höll framför mig var det perfekta sättet.
”Justin, mannen. Lugna dig.” Patrick tog några steg bakåt för att få min uppmärksamhet.
”Vad är det?” spottade jag ur mig.
Patrick suckade och nickade mot stranden där Alex satt. ”Ni borde kanske prata, det hjälper inte att du står här och slår skiten ur dessa boxningskuddar.”
”Jag..”
Patrick höll upp ett finger och avbröt mig, ”Säg inte att det inte är därför du står här och tränar röven av dig, för både jag och du vet att det är så. Du är ledsen eller arg för att ni bråkade, fine, men se till att lösa det. Det verkade i alla fall som om Alexandra ville det och hon sa att hon var ledsen över att ni hade bråkat.”
”Jag förstod den delen.” mumlade jag och såg mot Alex håll. Hon satt ner i sanden och kastade något, som jag antog var stenar, i vattnet.
”Bra att du börjar lära dig svenska, det börjar bli väldigt uttröttande att behöva översätta allt till dig när vi är i Sverige och träffar icke engelskpratande människor.”
Jag såg på Patrick där han hånlog mot mig, ”Whatever.” mumlade jag och slängde av mig boxningshandskarna för att sedan gå den vägen Alex hade gått ner mot stranden.
Jag var sur på henne för igår men också sur på mig själv för att jag var en jävla idiot mot henne precis. Jag borde ha pratat med henne åtminstone, eller väckt henne när jag vaknat och löst problemet. Men jag ville att hon skulle komma till mig och be om ursäkt, eftersom det var hon som sårade mig när hon sa att hon ångrade att vi hade gift oss. Jag hade aldrig, hur ilsken jag än var, kunnat säga att jag ångrar vårt äktenskap. Aldrig. Det fanns inte på kartan hos mig, ett liv utan Alex.
När jag nådde min fru, satte jag mig bredvid henne på stranden, med en halvmeter mellan oss utan att säga ett ord. Hon fortsatte att kasta sten i vattnet. Jag kollade bara ut mot horisonten och det glittrande vattnet. Solen stod högt på himlen och jag kände hur den stekte. Tur att jag inte hade något på mig förutom badshorts så att jag inte skulle få en sådan där ful bondebränna.
Jag sneglade mot Alexandra men hon verkade inte vilja bryta tystnaden. Jag antog att jag då fick göra det. Jag sträckte mig efter hennes hand som vilade på hennes lår och kramade om den.
”Förlåt för att jag var ett svin innan. Jag borde inte ha betett mig så barnsligt. Jag borde ha pausat träningen och pratat med dig om vad som hände igår.” Jag tog hennes hand i min och kysste hennes knogar en i taget. Alex slöt ögonen för några sekunder innan hon såg upp på mig.
 
JAWLINE ON POINT
"Im sorry."

”Jag var själv inte så mycket bättre igår kväll. Jag förstår inte varför du blev så sur över att jag ville prata med barnen bara.”
Jag himlade med ögonen, “Du verkar ju uppenbarligen inte förstå vad problemet är. Du sa att du ångrade vårt äktenskap Alexandra. Det var det som sårade mig, visst, att du ville prata med barnen blev jag irriterad över eftersom du hela tiden pratar med de. Vi är här på smekmånad, mamma tar hand om de. Slappna av lite.” Alex suckade, därefter vände hon blicken mot mig.
“Justin, det är mina barn så vad förväntar du dig? Såklart jag är orolig och vill prata med de.”
Ilskan från igår började bubbla upp till ytan igen. Hon förstod verkligen inte. “Jag sa ju att det inte ens var det det handlade om. Du ångrade vårt äktenskap, Alex. Fattar du vilka tankar jag tänkte hela natten eller?” spottade jag ur mig och reste mig upp innan jag snabbt gick tillbaka in till huset.
Eftersom jag för endast några minuter sedan tränat och svettats så var att hoppa in i duschen var ett faktum. Sedan vill jag låta det varma vattnet lugna ner mig och skölja bort min ilska så jag drog ned mina shorts och kalsoner hastigt innan jag steg in i det alldeles för stora duschområdet.
Det tog ett tag innan vattnet blev varmt men att få svalka sig lite innan spelade inte mig någon större roll. Det som spelade roll var om Alex fortfarande ville vara gift med mig eller inte. Det kändes som att hon verkligen menade det hon sa, men varför skulle hon då gå med på att gifta sig? För pengarna, kanske? Fast Alex hade ju pengar, så det kan inte vara det.
Jag stod ett tag och funderade när jag hörde dörren till duschen glida åt sidan och sedan två armar som slingrade sig runt min midja. Hon placerade sitt huvud mot min axel och lämnade en kyss där.
“Jag menade inte när jag sade att jag ångrade det. Jag skulle aldrig i hela mitt liv ångra det. Du gör mig hel Justin. Jag skulle aldrig ångra mitt liv med dig. Du vet att jag hade offrat livet för dig alla dagar på året.”
Jag slappnade av en aning och vände mig om så att jag kunde se på henne. Några tårar lämnade hennes ögon och gled ner över hennes rosenröda kinder. “Jag älskar dig så det gör ont, Justin.” snyftade hon.
Just då insåg jag, att vi var menade för varandra. Vi var starka och oskiljbara. Det var jag och Alex mot världen och det kunde ingen ändra på. Inte ens vi själva, för det var så Gud hade bestämt.
Jag placerade mina händer på hennes kinder och med tummarna strök jag bort tårarna som föll. “Jag älskade dig igår, jag älskar dig idag, jag kommer att älska dig imorgon och jag kommer att älska dig för alltid.” andades jag innan jag raderade avståndet mellan våra läppar.
En explosion av känslor fyllda med passion och kärlek exploderade kring oss. Alex slickade mig lätt på underläppen och jag gav henne tillgång till min mun. Hennes händer vandrade upp till min nacke och hon tryckte oss närmre varandra. Om det ens var möjligt.
Med ena handen på hennes kind lät jag den andra falla ner till hennes lår. Jag särade på hennes ben lite lätt och stack sedan in handen för att kunna massera hennes kön. När Alex fattade vinken så lät hon hennes händer falla till min heligaste del där hon utan att tveka fattade tag i den och började dra sin hand upp och ner.
När jag kände mig redo vände jag henne om med bakdelen mot mig. Hon böjde överkroppen framlänges och särade på benen.
“Justin, NU!” kved hon när jag förberedde mig för vad som skulle hända.
“Jag vill leka med dig lite baby.” Jag drog mitt ollon upp och ned för hennes öpping, som för att tortera henne en aning. Fram och tillbaka, upp och ned, väldigt sakta.
“JUSTIN!” skrek Alex.
“Du älskar mig ändå baby.” log jag innan jag trängde in i henne.
 Några timmar senare satt vi i bilen, på väg till flygplatsen för att lämna Hawaii och återvända till Los Angeles. Justin höll mig hårt i handen samtidigt som han smsade Pattie om att vi skulle lyfta om bara några minuter.
“När börjar repetitionerna?” frågade jag Justin nyfiket.
“Nästa vecka någon gång… jag är inte säker när. Vi får fråga Scooter.” tyckte han och nickade.
“Okej.” log jag. “När var galan?”
“I övermorgon tror jag.”
 Jag svarade inte utan log bara mot honom. Motorn till bilen slutade brumma och jag såg ut genom fönstret endast för att konstatera att vi var framme vid planet.
“Gå ut.” Justin puffade till mig i sidan med sin armbåge. Precis som han hade begärt så knäppte jag upp mitt bälte och klev ut ur bilen.
“Dude.” yttrade Patrick efter att både Alex och jag klivit ur bilen.
Både jag och Alex såg på honom, eftersom att det var omöjligt att tyda vem det var han tilltalade. Skrattandes nickade Patrick mot mig, som genast blev nyfiken.
”Jag har gjort upp ett schema för oss som vi ska använda oss av nu när vi ska ut på turné igen. Jag kan visa det för dig på planet om du vill?” berättade Patrick innan han började gå upp för trappan som ledde in till vårt plan.
”Det låter jätte bra.”
”Jag då?” undrade Alex nyfiket och såg på Patrick med höjda ögonbryn.
Han skrattade, ”Oroa dig inte, Alex, jag har fixat ett schema för dig med.” log han.
Hon andades lättat ut, ”Bra. Jag vill hålla formen.”
”Du är perfekt som du är.” försäkrade jag henne, varpå jag placerade en mjuk kyss på hennes tinning.
”Då ska jag inte ens börja med hur perfekt du är.” skakade hon på huvudet.  
Hand i hand klev vi in i flygplanet där Patrick samt våra alla vakter väntade på oss. Men istället för att slå oss ner tillsammans med dem gick vi bort till hörnet av rummet där det fanns två stolar placerade bredvid varandra bakom ett stort bord i någon träsort.
”Ska de bli skönt?” viskade jag när vi hade slagit oss ner.
”Vadå?” undrade Alex samtidigt som hon knäppte fast sitt säkerhetsbälte.
”Att komma hem, till ungarna, så som du har oroat dig.” konstaterade jag hånfullt.
Hon flätade samman våra fingrar. ”Det ska bli underbart att komma hem överhuvudtaget.”
Jag instämde. Att vara borta från barnen, allt jobb – verkligheten i fråga var skönt men det fanns ingen skönare känsla än att komma hem. Mitt och Alex hem var min fristad. Där kunde jag göra allt utan att bry mig om en enda sak i hela världen. När jag var hemma fanns bara familjen i mina tankar. Allt annat sköt jag undan till när jag gick ut.
”Jag har saknat dem så mycket…” suckade Alex och lutade sitt huvud mot min axel.

”Vi är hemma!” ropade Alex högt när vi trädde in i hallen. Hon skrek så pass högt att det inte skulle förvåna mig ifall grannen hörde, inte ens ifall grannens granne till vår granne hörde.
 Sekunden efter att Alex hade yttrat sin mening så hörde vi snabba steg röra sig mot oss. Det lät som en hjord med bebis elefanter som kom springandes, men det visade sig vara Oliver med Ava, Lily och Lilys lillebror Oscar i släptåg.
”Mamma!” utbrast Ollie överlyckligt och slängde sig i famnen på Alex.
Eftersom att Ollie var upptagen steg jag fram till barnaskaran som såg på oss med stora ögon och lyfte upp min dotter, som med tindrande ögon slog sina små händer om kinderna på mig.
”Hej, min lilla prinsessa.”
”Pappa.” jollrade hon överlyckligt och slängde huvudet bakåt så att hennes mörka hår gled av hennes bara axlar. Leendes kysste jag henne över hela ansiktet  innan jag räckte över henne till Alex för att istället hälsa på Ollie.
”Hur mår min favorit kille då?” undrade jag glatt och drog med handen över Ollies ljusa hår.
”Lily och jag har bakat, sen kollade vi på Ninja Turtles. Efter det badade vi! Farmor gör pip pip!” berättade han entusiastiskt. Jag nickade intresserat. Pip pip var Ollies egna ord för kyckling.
”Ska vi gå in till farmor?” frågade jag och såg på människorna runt omkring mig, som alla nickade.
 Ollie krånglade sig ur min famn för att kunna springa iväg med Lily till köket, före mig, Alex, Ava och Oscar. Väl inne i vårt överdrivet stora kök slogs vi av en underbar doft.
”Hej mamma.” hälsade jag och gick fram till henne.
”Åh! Hej på dig du.” log hon till svars.  
Alex log mjukt mot Pattie, men valde att inte säga något. Istället såg hon sig omkring i sitt hus innan hon släppte ned Ava och lämnade sedan köket för att gå upp till övervåningen. Mamma såg på mig med en bekymmerrynka mellan ögonen.
”Har ni bråkat?”
”Nej”, skakade jag på huvudet men ångrade mig snabbt, ”eller jo. Men vi har löst det nu.”
”Varför verkar Alex vara så nedstämd då?” fortsatte min mamma att fråga.
Jag vilade min blick på barnen som lekte på vardagsrumsgolvet med färgglada klossar. ”Hon är väl bara trött, antar jag.”
Mamma nickade, ”Du har antagligen rätt. Gå och packa upp du med Alex, det är mat om en kvart.”
 Jag kände mig panikslagen när jag sköljde mitt ansikte med iskallt vatten. Förmodligen berodde det på att jag hade valt för låg temperatur, men det var ändå något annat som kändes fel.
Jag tog tag i en handduk som jag torkade mitt ansikte med. Hur många gånger jag än hade tvättat ansiktet och borstat tänderna under de senaste fem minuterna så försvann inte den obehagliga känslan inom mig. Jag slog mig ner på huk och öppnade upp det lilla skåpet som fanns under handfatet för att finna vår medicinlåda. När jag väl såg den gröna metallådan plockade jag ut den och ställde ner den på handfatet. Lika snabbt som jag hade hittat lådan var den öppnad. Längst ner i lådan fann jag förpackningen med aspirin som jag hastigt slet upp. När två tabletter låg vilandes i handflatan på mig fyllde jag ett glas, som vi alltid hade ståendes på handfatet, med vatten. Tabletterna svalde jag lika enkelt som jag räknade till 1, 2, 3.
”Vad gör du?” frågade Justin och såg storögt på mig i den stora spegeln som täckte badrumsväggen.
 
Reckless and clumsy. | via Tumblr
"What are you doing?"

“Jag vet inte. Jag känner mig konstig.”
Han tog ett steg in i rummet och tillät sina fingertoppar att röra vid min höft. ”Har det hänt något?”
 ”Nej, det har inte hänt något. Jag är bara lite trött efter resan och jag har en obehaglig känsla.”
”Vad för känsla?”
“Jag vet inte riktigt. Jag fryser i alla fall, så jag behöver kläder.”
“Kom då.” sa Justin och ledde mig ut från badrummet.
Vi klev in i vårt onödigt stora sovrum. Justin tyckte att det var medelmåttigt, men för mig var detta stort som en lägenhet. Jag förstod inte hur han kunde tycka att sovrummet skulle vara stort. Det enda man gjorde där inne var att sova eller ha sex. Det var inget mer med det. Men ändå så hade han lyckats övertala mig till att ta det största rummet i hela huset till att bli vårt sovrum.
Jag frös så att jag skakade när jag tog av mig mina kläder för att i stället hoppa i min One Piece. Jag kände på min hud men den var varm. Varför frös jag så förbaskat mycket? Jag kanske höll på att bli sjuk.
“Kolla om jag har feber.” bad jag Justin när jag kom ut ur vår walk in closet. Han placerade en hand på min panna.
“Jävlar Alex du bränns!”
Även fast jag var trött och frusen så kände jag för att skämta, ”Så klart, jag är ju het.”
Ganska långt kapitel, så vi skulle verkligen uppskatta om alla tog sig tiden att slänga in en liten kommentar! Den behöver absolut inte vara lång! Vi älskar er, kommentera. / Ema och Liv!

3 - Something this perfect.

Justin svarade inte utan fortsatte bara upp till sovrummet. En stor säng stod centrerad i rummet, med två nattduksbord på vardera sida. Till höger om sängen fanns det en dörr som antagligen ledde in till badrummet, och till vänster en dörr som ledde ut till balkongen. Det var aningen kvavt i rummet, men det var inget jag brydde mig om.
”Vet du vad mer jag har pluggat in om smekmånader?” viskade Justin hest i örat på mig, vilket orsakade gåshud över hela min kropp.
”Nej.” förmådde jag mig att säga.
”Det inkluderar en säng...” började han och tog ett steg närmre den stora sängen, ”och nakenhet.”

 

Solen väckte mig ovanligt sent för att vara jag. Klockan hade slagit halv ett för ett tag sedan, och det var det senaste jag sovit till på ganska många år. Jag antog att det berodde på att vi inte hade några barn här.

Stönande sträckte jag på mig i sängen och slog förvånat upp ögonen när jag inte kände Justins kropp bredvid mig. Chockat satte jag mig käpprakt upp i sängen och såg mig omkring i rummet, endast för att finna hans reseväska öppnad. Han befann sig troligen nere i vardagsrummet.

Jag reste mig upp, utan att bry mig om att jag var naken, och gick raka spåret in i badrummet som låg vägg i vägg med sovrummet. I samma stund som jag hörde dörren slås igen bakom mig vred jag på vattnet.

Så snart första droppen vatten rann nedför huden på mig kände jag mig mycket piggare. I flera minuter stod jag i duschen, och det var inte förrän jag insåg att mina händer var alldeles skrynkliga som jag började tvätta både hår och kropp.

Nynnandes på en vaggvisa jag ofta sjöng för Ava, öppnade jag upp min reseväska när jag återigen befann mig ute i sovrummet. Jag bläddrade genom plaggen jag hade med mig och drog sedan fram ett par ljusa jeans shorts och den stora t-shirten jag hade köpt tillsammans med Tyra igår.

När kläderna satt på min kropp smörjde jag in mina ben och armar i bodylotion, och satte upp mitt hår i en bulle på huvudet. Nöjd över det jag åstakommit skyndade jag mig ned till köket där jag fann Justin.

“God morgon.” log han sexigt mot mig, endast iförd i sina mjukisshorts.

“Ja, det är sannerligen en god morgon.” instämde jag och slog mig ned på en utav barstolarna som stod placerade vid köksön han stod vid. “Vad gör du?”

“Våfflor.” sade han och såg upp på mig med ett brett leende.

“Hmm…” mumlade jag. “Jag är inte hungrig. Eller jag är inte sugen på mat.”

Justin frös till och slutade skramla med köksredskapen när hans besvikna blick mötte min. “Inte? Vad är du sugen på då?” undrade han.

Jag låtsades fundera ett tag och såg sedan hungrigt på honom, “Dig.”

“Mig?”

“Ja, dig. Jag är sugen på dig.” Jag nickade medan jag uttalade meningen som för att försöka övertyga mig själv om att det stämde. “Dig.” upprepade jag igen.

“Jag är redan din Alex.” sade Justin. Det såg ut som om han försökte se opåverkad ut när han återgick till att grädda våfflorna.

“Du vet vad jag menar älskling.” sade jag så sexigt jag bara kunde och lutade mig mot köksön medan jag smekte mig själv på nacken med ena handen.

“Jag är faktiskt inte så säker på att jag vet det faktiskt. Skulle du kunna vara lite mer nyanserad i din förklaring?” Åh, han måste ju vara dum i huvudet eller något. Han förstörde det roliga.

“Du vet…” mumlade jag och förde mitt pekfinger till min läpp. Jag masserade underläppen och slickade lätt på fingret innan jag lät det vandra ned för nacken och ner mellan brösten. Jag hittade bröstvårtan och lät fingret smeka den tills den blev alldeles hård. Ett tyst stön lämnade min strupe men det verkade inte påverka Justin alls.

“Alex, jag förstår verkligen inte vad du menar. Snälla förklara för mig vad du är sugen på så kan vi fixa det.” Han fortsatte att se ner på våffeljärnet och ignorerade mig helt och hållet. Ilskan bubblade upp inom mig. Var han verkligen så dum?

“Du är ju fan dum i huvudet. Skit samma jag går ut till poolen.”

Jag traskade surt iväg till sovrummet, letade reda på min tio dollars bikini från H&M som jag snabbt bytte om till och gick sedan ut till poolen som befann sig på baksidan av huset. Irriterad som jag var slog jag mig ned på solstolen med en smäll, och drog därefter på mig mina RayBans. Varför var han tvungen att förstöra det roliga? Vi var ju trots allt på vår smekmånad. Han hade inte ens visat ett tecken på sarkasm, så jag antog att han helt enkelt hade lust att vara en idiot just idag.

”Alex?” ropade han från insidan av huset.

Jag slängde inte så mycket som en blick mot huset. Han kunde minsann gå och ropa på mig, men jag tänkte inte röra mig ur fläcken. Som man bäddar, tänkte jag och skrattade lågt för mig själv som om jag vore en superhemsk ond skurk.

“Ah!” utbrast jag när jag kände två händer placeras på mina axlar. Förskräckt såg jag upp och bemöttes av Justins självbelåtna flin.

”Lägg av.” fräste jag bara och korsade armarna över bröstet. Skrattandes gick han runt solstolen och slog sig ned vid mina ben.

”Älskling.. Du vet att jag bara skämtade, eller hur?” försökte han släta ut det hela.

Jag fnös till svar, ”Skämtade? Justin jag försöker förföra dig på vår smekmånad och du tycker att det är läge att skämta då? Låtsas vara ointresserad? Nu får du väl ändå ge dig.”

”Meh...” stönade han, men sade inget mer efter det. I vad som kändes som flera minuter satt han bara där och såg ned på mina ben, tills han lutade sig ned och började placera våta kyssar längs de.

”Justin...” flämtade jag, helt oförberedd på händelsen.

”Mhm...” hummade han bara som svar och förflyttade kyssarna från benen till min höft, och sedan uppför magen ända tills han nådde mina läppar. ”Vadå?”

Jag svalde hårt men kunde inte få ut ett pip, så istället samlade jag hans hår i mina händer och tryckte hans ansikte närmre mitt så att våra läppar möttes i en kyss. Justins händer letade sig ned till min midja där han tryckte mig mot sig. Jag kände hur hård han var. Jag pressade mina händer mot Justins bröstkorg vilket fick honom att luta sig tillbaka. Jag följde efter så smidigt jag kunde utan att lämna hans läppar för ens en sekund.


http://media.tumblr.com/8326665996f35d4678e7a305edb0434a/tumblr_inline_mho15fZHiz1qz4rgp.gif

 

När vi satt på knä vred jag mig så att jag kunde putta ner Justin så att han nu låg på solstolen. Sedan slängde jag mig över honom så att jag satt gränsle över hans skrev och sammanlänkade våra läppar igen.

“Värst vad någon var ivrig idag.” mumlade Justin mot mina läppar.Jag förde mina händer ner till Justins byxkant och mina pekfingrar tryckte jag ner innanför kanten.

“Inga kalsonger Mr. Bieber?” andades jag och avbröt kyssen för att kunna dra ner hans shorts.

Långsamt fattade jag tag om linningen på Justins shorts. Jag drog girigt i tyget och behövde inte be Justin högt för att han skulle förstå vart jag försökte leda det. Han lyfte hjälpsamt sina höfter och jag kunde med lätthet föra plagget ned längst hans ben och avlägsna det från hans kropp, då det ändå bara var i vägen. Inte ens så mycket som ett par millimeters tjockt tyg ville jag skulle skilja oss åt.

Justin drog långsamt med handen genom mitt hår och lyckades direkt trassla in sina fingrar i mina slingor. I försök att vara förförisk slickade jag mig runt läpparna innan jag tog honom i munnen. Justins handflata pressades hårdare mot mitt bakhuvud och mjuka stön lämnade hans strupe.

”Snabbare.” stönade Justin och jag ökade takten.

Det kändes bra att kunna tillfredställa Justin på det sätt han ville. Han gjorde så mycket för mig och njutning i några minuter var ingenting i jämförelse med det. Vetskapen om att jag kunde ge Justin Bieber, mannen som hade allt man kan önska sig, ett antal minuters njutning fick mig att känna mig som världens mäktigaste. Det var nog en överdrift, men när jag hade Justin i munnen så hade jag honom praktiskt taget lindad runt mitt lillfinger.

”Alex!” utbrast Justin någon minut senare och strax därpå kom han i munnen på mig.

Som om det vore vatten i min mun svalde jag det innan jag klättrade upp och satte mig gränsle över honom igen. Skakandes på huvudet placerade han en hand i min svettiga nacke och pressade mina läppar mot hans. Det dröjde inte länge innan våra tungor rörde vid varandra.

Justins händer letade sig upp över min rygg tills han fann bandet till min bikiniöverdel som han lossade på.  Utan att avbryta kyssen tog han tag överdelen och slängde iväg den i riktning mot huset. Mina bröstvårtor styvnade vid samma stund som hans fingertoppar snuddade vid de. Hans händer rörde sig kärleksfullt nedåt, längst med min bröstkorg, sidorna av min midja och mina höfter. Varsamt knöt han upp min bikiniunderdel. Justins händer tog oblygt för sig av den numera nakna huden på min rumpa och hans beröring var fylld av begär. Han verkade precis lika upphetsad ut som jag kände mig.

Det kändes som slowmotion när vi lade oss ned på solstolen. Jag stödde mig med armbågarna på vardera sida om hans huvud och han smekte min midja med sina varma händer. Med fingrarna nedpressade i min hud drog han mina höfter intill sina med en oförsiktig stöt och stön lämnade bådas läppar. Jag pressade mina mot hans överläpp. Hans ögon var slutna och han hummade lågt. Det kändes som om tiden stod stilla runtomkring oss. Jag kysste honom hårt innan jag satte mig upp. Justin bet sig i läppen när jag såg ner på honom. Samtidigt som han såg barnsligt busig ut var jag säker på att han var sexigast i världen. Jag samlade allt mitt hår i ena min hand och lade det så förföriskt jag kunde över ena min axel. Det var precis så att båda mina knän fick plats på båda sidorna om hans höfter och med dem stödda mot solstolen kunde jag lyfta upp min kropp, känna honom mellan mina ben och försiktigt sänka mig över honom så att han utan problem gled in mig. Mitt huvud föll bakåt och jag stönade högt.

Med särade läppar stötte han åter in i mig och fyllde mig med en pirrande känsla som tog sig hela vägen från tippen av min tå till hårroten på mig. Jag lät ännu ett stön lämna min strupe innan jag såg ner på Justin som fuktade sina läppar.

“Jag älskar dig.” andades han kärleksfullt fram.

 

”Vart är han?!” skrek jag så högt mina lungor tillät mig.

”Han kommer snart Alex, ta det lugnt.” försökte Pattie trösta mig samtidigt som hon slängde oroliga blickar mot klockan som hängde ute i korridoren. Mitt under mitt och Patties yogapass så hade vattnet gått, och Pattie hade ringt Justin i bilen på väg till sjukhuset men han hade ännu inte anlänt.

Skulle han missa min förlossning så skulle jag aldrig förlåta honom, var de enda tankarna som cirkulerade i huvudet på mig angående Justin.

Men de tankarna var jag tvungen att skjuta bort för en stund. Smärtan var olidlig. För varje värk kändes det som om någon högg mig med tjugo knivar i ryggen, samtidigt som de tryckte upp en fotboll mellan benen på mig. Visst hade jag hört talas om att det gjorde ont att förlösa ett barn, men smärtan var underskattad.

”Pattie… epidural- nu!” skrek jag andfått, varpå jag greppade tag om kanterna på sängen för att kunna släppa ut min ilska. Pattie, som verkade skräckslagen över hur arg jag var, skyndade sig ut i korridoren.

Istället för att skrika så försökte jag koncentrera mig på min andning. Snart skulle smärtan vara som bortblåst, och det jag och Justin hade väntat på skulle ligga på mitt bröst. Vårt barn. Mitt barn.

”Hej. Är det här det är i behov av epiduralbedövning?” skrockade en stor doktor.

Med sammanpressade läppar och rynkad panna nickade jag. ”Gärna.”

Doktorn slog sig ned på en pall med hjul bredvid sängen. ”Jag skulle behöva be dig att sätta dig upp.”

Jag flämtade till, men gjorde som han sade. Pattie hjälpte till med att förflytta mina ben till sängkanten och lossade på rosetten som höll ihop rocken jag bar, för att blotta min rygg för läkaren som bara några sekunder senare tryckte in en nål där.

”Åh..” stönade jag när jag kände hur en stor del av smärtan försvann.

”Jag är här!” utbrast en hetsig röst ute i korridoren. Justin. ”Vart är hon? Alex?”

”Här inne!” ropade Pattie till Justin som dök upp i dörröppningen sekunden efter. Han sken upp i ett leende när han såg mig och skyndade sig fram till sängen där han formade sina händer runt kinderna på mig samtidigt som han placerade flera blöta kyssar i pannan på mig.

”Jag har inte missat det.”

”Nej…” viskade jag hest och lade mig ner i sängen igen.

”Förlåt”, sade han så snart doktorn hade lämnat rummet, ”det var inte meningen att komma så sent. Men det hade skett en olycka på motorvägen så det var meterlånga köer hela vägen hit.”

”Schh… det viktigaste är att du är här nu.” log jag och smekte försiktigt min mage när ännu en värk bröt ut. Jag bet mig hårt i tungan för att inte skrika rakt ut.

”Vart är sköterskorna? Är det inte dags för henne att krysta snart?” frågade Justin Pattie.

”Nej, inte riktigt ännu. Hon var bara fyra centimeter öppen för en halvtimme sedan, så det tar nog ännu en halvtimme innan hon får börja.”

”Skit snack. Ser du inte att hon har ont?!” utbrast Justin förtvivlat.

”Det är oke-” började jag men blev avbruten av Pattie.

”Ja, Justin, hon har ont. Det gör ont att föda barn. Vad hade du förväntat dig? Att Alex vatten skulle gå, och att hon med ett leende skulle förlösa ett barn? Det är inte riktigt så enkelt. Låt det ta sin tid.”

Justin blev tyst. Det fanns inget att svara med eftersom att Pattie hade rätt.

”Vad har du gjort idag?” andades jag ut med tjock röst för att få tänka på något annan än smärtan.

”Längtat efter dig.” log Justin och smekte min stora mage. ”Vad har du gjort då?”

”Jag ha-” Jag kunde inte avsluta meningen innan ännu en värk spred sig i ryggraden på mig.

Justin såg plågat ned på mig, som om han hade det värre än jag. ”Det är okej. Jag är här.”

Det enda jag kunde göra var att nicka. Jag sträckte mig efter mitt glas med vatten som stod placerat på nattduksbordet men i samma stund som jag tog tag i det så tappade jag det. Ett gällt skrik lämnade min strupe. Det kändes som om all smärta som någonsin funnits – all smärta efter svek, skador och död – tog plats inom mig innan det blev svart.

”Alex?” viskade Justin mjukt i örat på mig.

”Mhm…” hummade jag. Det luktade konstigt. Vad hade han gjort? Hade han bytt lakan medan jag sov? Försiktigt särade jag på ögonlocken, endast för att inse att jag inte var hemma. Förskräckt spärrade jag upp ögonen och såg mig omkring. Sjukhuset.

”Mitt barn…” viskade jag hest, sökandes efter den lilla varelsen som inte längre befann sig i magen på mig.

”Han är helt perfekt. Vänta en sekund.” svarade Justin lyckligt och lämnade sedan rummet. Paniken växte inom mig. Var det något fel? Mådde han inte bra? Förvirrat såg jag mig omkring i rummet. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte minnas något alls från förlossningen.

”Säg hej till din son.”

Jag såg upp på Justin som långsamt sänkte knytet han bar på, och placerade det på mitt bröst. Jag drog efter andan när jag fick syn på hans ansikte. Det såg ut som en ängel. Min syn blev suddig och mitt hjärta slog snabbare och snabbare i bröstkorgen på mig.

”Han är perfekt…” snyftade jag och böjde mig ned för att kyssa honom på pannan.

”Ja…” Justin satte sig ned på stolen bredvid sängen och såg mig djupt in i ögonen. ”Han är verkligen perfekt.”

Leendes nickade jag samtidigt som små tårar rullade ner för kinderna på mig. ”Vad hände? Varför kommer jag inte ihåg?”

”Du gick in i någon trans, eller något. Barnmorskorna förklarade för mig att smärtan var så överväldigande för dig att du på något sätt blev medvetslös, fast ändå inte. Förstår du? Du var här och krystade ut honom, men så snart han var ute så somnade du.”

”Hur länge har jag sovit? Hur mycket har jag missat?” frågade jag upphetsat.

”Du har bara sovit i lite mer än en halvtimme.”

I samma stund som Justin uttalade den meningen blev jag återigen lugn. Nickandes såg jag ner på min lilla son, som med slutna ögonlock pressade sin kind mot mitt bröst. En obeskrivlig värme spred sig inom mig.

”Jag älskar dig.” andades Justin i örat på mig och kysste mig sedan mjukt på kinden. ”Jag älskar er.”

 

 

 

”Alex nu får du ge dig. Vi sitter och äter middag!” utbrast Justin irriterat och gestikulerade över tallriken med kött och potatis.

”Vänta!” väste jag till svar utan att slita blicken från min mobil.

”De har det bra! Det är med min mamma för Guds skull, vad tror du att de håller på med? Du har ingen anledning till att vara orolig. Lägg undan den där nu och koncentrera dig på mig istället.”

Jag himlade med ögonen. ”Du får vänta. Jag vill höra hur mina barn mår.”

Justin slog näven i bordet. ”Alex! Vi har varit här i tre dagar. Vi ska hem imorgon du kan vänta till dess. Ge dig nu.”

”Om du inte kan tåla min oro kanske det var dåligt att vi gifte oss.” muttrade jag lågt, men tillräckligt högt för honom att höra.

”Vad sa du, sa du?” flämtade han monotomt. ”Är du helt seriös? Ångrar du redan att vi gifte oss?”

Med en klump i halsen såg jag upp på honom. ”Älskling… du vet att jag inte menar det. Det-… det slank bara ur mig. Förlåt.”

”Lägg bort telefonen. Nu.” sa han bestämt.

Jag skakade på huvudet och klickade på Patties namn, varpå jag lyfte mobilen till mitt öra. Skakandes på huvudet tog Justin tag i sin tallrik, samt bestick och reste sig upp. ”Jag äter i sovrummet.”

Med halvöppen mun såg jag efter honom med inget annat än skuldkänslor inom mig. Trots att Justin tydligt var arg kunde jag inte lägga på. Vi får lösa det sen, tänkte jag bestämt.

”Alex! Hej!” hälsade Pattie glatt.

Jag svalde klumpen i min hals. ”Hej Pattie.”  


Kommer påbörja nästa kapitel ikväll. Jag lovar er att det kommer vara klart innan jag går och lägger mig. Promiseee.

Detta fick vi liiite hjälp av, av finaste Julia som bloggar på bieb.blogg.se! Klicka HÄR för att läsa hennes underbara novell som heter Madness :) Bortsett från det - kommentera!


Two treasures.

Nu till ännu ett länkbyte (ber om ursäkt för att det är några på rad) med finaste Romina! Hon skriver just nu på en novell som heter New Moon med snyggsnygga Scarlett Johansson och självklart Justin! Hennes design (som hon själv har gjort) är även den, precis som novellen, to die for. Klicka er in på Celebnovell om ni inte redan läser via bilden! Här får ni handlingen ;)
 
Lek inte med elden - säger dom.
Men vad gör hon? Det exakt motsatta som får allas framtid att balanseras på en tunn livlina.
Att acceptera det faktum att fienderna ligger ett steg före har aldrig varit svårare. Inget och ingen går säkert längre. Dom får leva i skräck för personer som en gång varit nära och ta svåra beslut som aldrig funnits på kartan tidigare.

Justin och Scarlett är tillbaka. Enda skillnaden denna gång är att dom inte är tillsammans.
Han lever i rädsla för henne och hon lever i medlidande för honom.
Vad händer när inte ens det kan hålla dom isär? Vad händer när lågorna finner sin väg runt om dom två själarna?

Få reda på det genom att läsa New Moon.
 
◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊◊
 
Och sen ännu ett länkbyte med bästa Marielle på Firststeptwoforever. Marielle har skrivit ganska länge har jag för mig, trots att hon har problem med att sitta länge vid datorn och det tycker jag är super för hon skriver som en gudinna! Det är helt crazy bananas alltså. Om ni inte redan läser hennes nya novell The Night, så gör det nu genom att klicka på bilden! Och precis som ovan kommer en handling här :)
 
Roxanna VanDerHoltz 19 år, en av Los Angeles mest eftertracktade underkläders modeller. Hon lever verkligen livet fullt ut med både alkohol och sex. Hon spenderar dagarna framför kameror, och nätterna på hotellrum tillsammans med olika män. Många kallar henne hora, hon själv säger att hon vet vad hon vill ha. "Vad är det för fel om en kvinna vågar ta för sig i sängen?" Hon har aldrig varit med samma man två gånger, men vad händer kvällen då hon möter en som kan komma och förändra det? Justin Bieber kliver in på samma nattklubb som Rox, kan det vara en början på ett äventyr. Dom har en natt tillsammans, men kommer dem att få en hel framtid?
 
 

Extraordinary

Alltså detta är ett länkbyte jag suktat länge efter, så jag hoppas verkligen att ni tar åt er och klickar er in på Emmas fina blogg! Designen är TO DIE FOR och novellen... alltså jag ska inte ens börja. Har ni missat Smilingbieber (vilket jag tvivlar på att ni har) så klicka er in där NU via bilden! Här kommer en liten handling ;)
 
Jag och min tvillingbror Jason bor i ett hus i Savannah, vid den vackraste strand jag någonsin sett. Jag levde ett normalt tonårsliv, bortsett från att någon utav motsatta könet inte ens skulle lägga märke till mig om jag var utklädd till ett tiovåningshus. Jag var som osynlig tills det farligaste av levande ting flyttade in i mitt hem.
 
Elizabeth och Kevin Davis tar emot ungdomar som behöver ett hem på grund av familjeproblem eller andra problem som förhindrar deras studier. De går slutligen med på att ta emot ett av de största problem de stött på nämligen, Justin Bieber.
 
 
 

2 - Mr & Mrs Bieber

Jag lyfte undan slöjan hon hade över ansiktet och placerade sedan en hand på hennes korsrygg. Leendes drog jag henne till mig och pressade mina läppar mot hennes. Kyssen var fylld med kärlek och lycka. Det pirrade mer än vanligt inuti mig, och allt kändes helt perfekt.

Församlingen reste sig upp för att applådera, och då avslutade vi kyssen.

“Jag älskar dig.” Viskade jag i hennes öra utan att ta bort handen från hennes rygg.

“Och jag dig.” svarade hon mjukt.

Jag såg mig omkring i Bruces och Dianes sovrum. Foton på barnen och Justin som liten stod placerade på hyllorna, fönstret var öppnat och en sval bris intog rummet.
På baksidan av huset stod alla gäster och samtalade. Klockan hade passerat sex, och vi hade nyligen anlänt till huset. Efter vigseln så hade gästerna åkt hit medan jag och Justin stannat kvar vid kyrkan för att ta lite bröllopsfoton. Det kändes så overkligt. Jag var gift. Jag hade funnit mitt livs kärlek. Jag var både mamma och fru nu.
Skakandes på huvudet klev jag ur min fina bröllopsklänning och hängde upp den på en galge, för att kunna sätta på mig en mer avslappnad klänning att bära på mottagningen. Den nya klänningen var vardaglig, men tillräckligt fin för att kunna bäras under omständigheterna. Håret lät jag vara, eftersom att jag varken hade tid eller ork att ändra på frisyren. Alla stod ju där nere och väntade på mig.
“Kommer du snart eller?” skrattade Tyra från dörröppningen.
Jag klev i mina höga klackar. “Ja, nu kommer jag.”
Tillsammans gick vi ner till undervåningen, och sedan ut på baksidan. När gästerna såg att jag kom började de att applådera. Mina kinder blossade upp i en mörkröd nyans i samband med deras applåder. Justin, som verkade ha sett att jag blev generad, gick snabbt fram till mig och slog armarna kring min kropp.
“Du är så underbart vacker.” viskade han mot mitt hår.
“Jag kan inte säga något annat än detsamma.” mumlade jag mot hans axel, och tog sedan ett steg bak för att kunna placera en lätt kyss på hans läppar.  
Han flätade samman våra fingrar och drog sedan med mig till vår stora bröllopstårta. Vi hade alla redan ätit lite av den i kyrkan, så den var inte riktigt hel.
”Skulle jag kunna få allas uppmärksamhet?” ropade Pattie från scenen där Dan nyligen hade suttit och spelat lite. Alla tystnade och gav sin fulla uppmärksamhet till Pattie.
”Jag har föreställt mig den här dagen ända sedan Justin föddes... Hur det skulle vara när han gifte sig. För att vara ärlig så känns det konstigt. Jag har lämnat över min roll som den enda kvinnan i hans liv till en annan kvinna, som är den underbaraste människan som jag träffat. När jag föreställde mig Justins bröllop och allt som kommer med, föreställde jag mig aldrig att det skulle vara med en sådan vacker varelse som du Alex. Du är vacker från insidan, ut. Justin har verkligen gjort ett kap här. Jag är verkligen lycklig över att få ha dig i mitt liv. Över att Justin har dig i sitt liv! Du har givit honom så otroligt många välsignelser Alex. Du är en ren gudagåva. Jag önskar er all lycka i framtiden och jag hoppas att kärleken ni känner nu kommer finnas där tills ni båda slutar andas. Jag älskar er! Grattis!”
Applåder strömmade från alla håll och kanter. Både jag och Justin log tacksamt mot Pattie. Hon skickade en slängkyss till mig och Justin, lekfull som han är, låtsades fånga den och lade den i fickan på byxorna han bar.
"Här har vi turduvorna." sade Scooter när han slöt upp bakom oss. Jag och Justin vände oss om och såg Scooter och Yael stå med stora flin på läpparna.
"Hej på er! Jag är så glad att ni kunde komma." hälsade jag glatt och gav de båda en bamsekram.
"Vi skulle inte ha missat detta för allt i världen Lex." sade Yael och strök mig vänligt på armen. "Du ser strålande ut Mrs. Bieber."
"Man tackar Mrs. Braun." sade jag och neg.
Scoot och Justin skrattade åt våra dumheter, "hur känns det att vara gift dude?" undrade Scooter och slog till Justin på överarmen.
"Det känns som att vara ogift bara att Lex nu bär mitt efternamn istället för sitt." skrattade Justin.
Jag slutade lyssna på deras konversation och vände blicken ut mot folkmassan för att leta reda på mina barn. Jag hittade Ava lekandes med Jazzy vid tårtbordet, Jaxon studerade Dans gitarr men Ollie sågs inte till någonstans.
"Ursäkta mig." Jag smet ifrån mitt sällskap för att leta reda på Oliver men han var som bortblåst. Jag gick in i huset och kollade alla rummen i huset. När jag fortfande inte fann honom började paniken bubbla upp inom mig. Var var han?
"Ollie!" ropade jag. Jag kom upp från nedervåningen och när jag gick förbi hallen såg jag ut genom fönstret på ytterdörren att det var någon där. Jag gick sakta mot dörren med uppspärrade ögon. Där såg jag Ollie stå och prata med någon man. Mannen var inte någon jag kände. Han bar svarta jeans och en marinblå jacka, någon storlek för stor för honom skulle jag gissa då det såg ut som om han skulle drunkna i den.
Jag öppnade ytterdörren för att sedan stiga ut på verandan.
"Ollie?" ropade jag. När mannen fick syn på mig verkade han få bråttom därifrån. Jag gick ned för trapporna och styrde stegen mot Oliver som satt på trottoarkanten. När jag nådde Oliver var mannen så gott som spårlöst försvunnen.
"Vem var det där?"
"Hmm, jag vet inte mamma."
"Hur många gånger har jag sagt att du inte får tala med främlingar Ollie?"
"Men, han sa att han kände mig." försvarade Ollie mannen.
"Vad heter han?" frågade jag surt och lade armarna i kors över bröstet.
"Jag vet inte. Han sa inget namn mamma." mumlade han med sänkt huvud. Han visste att han hade gjort fel, därav mumlade han och vågade inte se mig i ögonen.
"Ollie, hur många gånger ska jag och pappa behöva säga att du inte får prata med främlingar och vara själv utan någon av vakterna? Du måste förstå att det är farligt för dig. Vi säger detta för att vi älskar dig, okej? Och vi har förklarat att det är på grund av pappas jobb som det är så. Det är inte alltid farligt men vi kan inte riskera någonting, okej? Gå aldrig iväg utan en av vakterna. Du skulle ha frågat Lewis, du gillar ju honom."
Ollie fortsatte att se ner i marken och nickade bara åt min predikan. Han såg ledsen ut. Ovanligt ledsen. Jag lyfte min klänning och satte mig ner på trottoarkanten bredvid min son.
"Varför var du här från första början ens?" undrade jag och lade en arm om honom.
Oliver såg upp på mig och suckade, "Jag saknar att leka med Lily."
Ett leende spred sig på mina läppar. Lily var vårt grannbarn hemma i L.A. Hon och Oliver var i samma ålder och brukade leka ofta.
"Aw. Ni kommer kunna leka snart igen, när allt detta är över. Om du vill kanske farmor vill passa dig och Ava hemma så ni kan få leka med Lily?" Jag strök en tröstande hand över hans rygg medan han såg på mig med förväntansfulla ögon.
"Lovar du?" frågade han.
"Ja, kom så frågar vi farmor om hon kan följa med hem." Jag ställde mig upp och sträckte ut min hand åt Oliver som han med glädje tog.
När vi började gå mot huset stack Justin ut huvudet genom ytterdörren och såg på oss.
"Där är ni! Jag har letat överallt efter er." sade han med ett brett leende på läpparna. Han öppnade dörren så vi kunde stiga in och stängde den sedan efter oss.
Oliver sprang iväg mot bakgården men jag kom inte någon vart när Justins hand fattade tag i min arm och snurrade runt mig så jag hamnade i hans famn.
"Jag längtar efter att få dig ur denna klänningen." viskade han hest och placerade blöta kyssar längst nacken och ner mot min axel.

Jag bet nervöst på naglarna. Justin hade gått på toaletten och lämnat mig ensam ute i flygplanet, som var på väg till en ö utanför Hawaii.
 Besvärat såg jag ned på min telefon som inte gav ifrån sig så mycket som ett pip. Men det var självklart, eftersom jag hade den på flygplansläge.
”Vad är det hjärtat?” frågade Justin när han kom tillbaka, fortfarande klädd i sin kostym.
”Det känns konstigt, att lämna barnen hos Pattie.” mumlade jag oroligt. ”Inte för att jag inte litar på henne. Men jag kommer inte få träffa mina små änglar på fyra hela dagar... Det känns som en evighet.”
”Alex... Slappna av. Vi ska på semester, smekmånad, du och jag. Ungarna kommer ha det alldeles utmärkt, mamma berättade att hon ska ta med de på både Zoo och vattenland. De kommer ha fullt upp. Bara koppla bort de, endast för dessa dagar.”
Jag nickade och drog med mina fingrar över hans mjuka kind. ”Det är ganska ofattbart hur du påverkar mig.”
Justin log mjukt. ”Då ska jag inte ens nämna hur du påverkar mig.”
Jag lutade mig framåt och pressade mina läppar mot hans. Hela jag fylldes av ett varmt lyckorus. Våra läppar samarbetade utmärkt med varandra. Han lutade tillbaka huvudet och tillät mig att lossa på flugan han hade kring
halsen.
 
https://31.media.tumblr.com/5bb1ffccad834c4263ef514c19643d42/tumblr_mg161zuSZN1re56emo1_500.gif 

Leendes raderade han avståndet mellan våra läppar. Justins hand letade sig in under min klänning för att kunna röra min kropp. Jag kunde känna hans mjuka fingrar mot det tunna lagret trosor och då visste jag vad detta skulle leda till.
”Justin...” flämtade jag mot hans fuktiga läppar.
”Mhm...”
”Nej... Nej...” kunde jag bara få fram, eftersom jag redan hunnit bli upphetsad.
”Vad menar du?” han avbröt kyssen och såg mig i ögonen. ”Vill du inte?”
”Jo! Jo, det vill jag verkligen! Men kanske inte flera tusen meter ovanför havet. Kan vi inte ta det när vi kommer till huset?”
Ett flin spred sig på hans läppar. ”Jag gillar hur du tänker.”
Skrattandes reste jag mig upp ur sätet för att gå fram till kylskåpet. Som vi ofta gjorde nu för tiden, så åkte vi i Justins privata jet-plan. Dels för att det var smidigare, dels för att så mycket kunde gå fel på ett offentligt plan.
Jag öppnade kylskåpsdörren och tog ut en flaska med päronjuice.
”Ska du ha något?” frågade jag Justin som satt och plockade med en kortlek.
”Ja, tack. En cola.”
Som beställt tog jag med mig en cola till våra platser och räckte över den till Justin.  
”Päronjuice Alex? Igen?”
”Döm inte.” skrattade jag bara och tog två stora klunkar av min dricka.
Under tiden jag bar Ava var päron det enda jag åt, praktiskt taget. Till frukost åt jag päronmos, till mellanmål päron och till allt drack jag päronjuice. Det förvånar mig att Ava inte är förtjust i päron över huvudtaget.
”Bara du inte är gravid igen, jag tycker att det räcker med Ava och Ollie för tillfället.” nickade Justin bestämt.
”Jag är inte gravid, jag skulle ha märkt det då.” skakade jag på huvudet. Justin och sina idéer..
”Nä, okej. Säger du det så.”
Jag ställde irriterat ned min juiceflaska på bordet som skiljde oss åt. Varför var han tvungen att ta upp det just nu, och förstöra mitt goda humör?
”För att bevisa det, tänker jag gå och  göra ett test.” muttrade jag, bestämd över att bevisa för Justin att han hade fel. Vi skulle inte ha några fler barn. Inte nu i alla fall.
”Vadå, nu?”
Jag reste mig snabbt upp, för snabbt. Svarta fläckar började dansa framför mina ögon och mina knän blev svaga. ”Uh... Ja... Nu.”
”Mår du bra?” frågade Justin oroligt och tog försiktigt tag i min handled.
”Ja.” fräste jag och skyndade mig till toaletten.
Väl inne låste jag dörren om mig och började rota i alla olika lådor efter ett graviditetstest. I den sista lådan fann jag ett, och slet snabbt sönder förpackningen.
Men att kissa på beställning var lättare sagt än gjort. Jag slog på kranen för att få lite hjälp, men inget hände. Jag suckade irriterat och skulle precis lämna toaletten när det började droppa. Leendes satt jag kvar och gjorde mitt, varpå jag lade ned testet på golvet.
Medan jag tvättade händerna började oron gro inom mig. Tänk om Justin hade rätt? Tänk om jag visst var gravid igen? Nej, sade en bestämd röst inom mig. Du är inte gravid. Du kan inte vara gravid, du har ju inte känt av något.
Testet gav ifrån sig ett pipande ljud vilket signalerade att mitt resultat nu fanns där. Med hjärtat i halsgropen böjde jag mig ned och tog upp testet.
Negativt.
Jag blev med ens överlycklig över att inte vara med barn, men ändå så fanns det en gnutta besvikelse inom mig. Med sammanpressade läppar slängde jag testet och gick ut till Justin.
”Nå?” han såg förväntansfullt upp på mig med höjda ögonbryn. ”Varför ser du så besviken ut? Var du gravid?”
Jag rynkade pannan. ”Tror du att jag inte känner min kropp? Precis som jag sade - jag är inte gravid.”
”Åh.” man kunde se hur besvikelsen växte i ögonen på honom. ”Även fast jag tycker det räcker med Ava och Ollie kan jag inte undgå att bli aningen besviken.”
”Samma här.” log jag dystert till svar.
Vi satt båda tysta en liten stund för att reflektera över graviditeten som inte existerade.
”Sak samma.” muttrade Justin efter en liten stund. ”Vi har två vackra barn och vi ville ju ändå inte att testet skulle visa positivt, så vad finns det att vara besviken på? Nu glömmer vi det här och firar att vi har gift oss istället.”
Jag hajade till. Det var nästan så att jag hade glömt bort att vi endast för några timmar sedan hade blivit vigda av en präst. Tanken fick det att bubbla inom mig.
”Ja, det tycker jag.” sade jag lyckligt och reste mig upp för att gå fram till Justin.
Han tog tag i min hand och drog ner mig i sitt knä. ”Jag älskar dig, Mrs. Bieber.”
”Och jag dig, Mr. Bieber.” fnissade jag likt en tioåring som precis fått sin första kyss.
Justin placerade sin hand på min kind och drog mig närmre, för att kunna kyssa mina läppar.
Den resterande tiden av resan satt vi och såg på något oväsentligt program på tv för att döda tid, och det verkade gå ganska bra för innan vi visste ordet av så ropade piloten att det endast var femton minuter kvar till landning.
Vi slängde chipspåsarna och läskburkarna vi tagit fram under resans gång och slog oss sedan ned på våra platser. Justin tog tag i min hand när planet började tappa höjd. Det hade blivit en vana att hålla honom i handen vid landning och start, med tanke på att han var flygrädd.
När planet äntligen hade stannat reste vi oss upp med vårt handbagage och lämnade planet för att sätta oss i en bil som väntade på oss utanför på landningsbanan.
”Hur var resan?” frågade Carl, en av våra livvakter som åkte med oss i bilen. Självklart hade vi med oss mer än en livvakt, men de åkte i en annan bil tillsammans med vårt bagage.
”Bra.” log jag vänligt till svar. Carl nickade och beordrade sedan chauffören att starta bilen.
”Vart är det vi ska egentligen?” frågade jag Justin och kramade om hans överarm.
”Vi är på en liten ö, strax utanför fastlandet. Vi är på väg till ett hus som jag har hyrt, enbart för oss två.”
”Är det bara vi?”
”I huset? Ja. På ön? Nej. Det bor folk här.”
Jag himlade med ögonen. ”Ja, jag antog det.”
Det var mörkt ute, men vägen var upplyst av gatlampor hela vägen till huset vi skulle bo i. Runt om huset fanns inget annat än djungel, men det tog inte mer än en kvart in till centrum.
Hand i hand lämnade jag och Justin bilen och vinkade hej då till majoriteten av vakterna. Ett antal skulle stanna kvar hos oss, i ett litet gästhus som låg placerat några meter ifrån det stora huset som jag och Justin skulle bo i. Vakterna hade redan burit in vårt bagage, så det var bara för oss att kliva in.
I samma stund som jag slog upp dörren kände jag Justins varma arm i knävecken på mig och innan jag visste ordet av befann jag mig i hans famn.
”Du har verkligen pluggat på smekmånader du.” skrattade jag utan att släppa hans blick.
”Rätt ska vara rätt Mrs. Bieber.” log han till svars och klev sedan in i huset. Rummen var inredda i ljusa möbler, men hade ett antal färgglada accessoarer här och var.
”Det är perfekt.” flämtade jag.
Justin svarade inte utan fortsatte bara upp till sovrummet. En stor säng stod centrerad i rummet, med två nattduksbord på vardera sida. Till höger om sängen fanns det en dörr som antagligen ledde in till badrummet, och till vänster en dörr som ledde ut till balkongen. Det var aningen kvavt i rummet, men det var inget jag brydde mig om.
”Vet du vad mer jag har pluggat in om smekmånader?” viskade Justin hest i örat på mig, vilket orsakade gåshud över hela min kropp.
”Nej.” förmådde jag mig att säga.
”Det inkluderar en säng...” började han och tog ett steg närmre den stora sängen, ”och nakenhet.”
HATAR ATT BEHÖVA BE OM URSÄKT I DETTA KAPITEL OCKSÅ. Åh. Lovade att det inte skulle ta så lång tid tills detta kapitel skulle komma upp, men det gjorde det ändå... hoppas ni är nöjda i alla fall!
Vi kommer börja med kapitel 3 direkt efter detta är publicerat, så förhoppningsvis kommer det upp någon gång i veckan.
 
Kommentera om ni tyckte om det! Vi vet om att vi suger just nu, men kommentera för era kommentarer peppar oss så grymt mycket! Kommeeenteraaaa :) /L&E.

1 - The Wedding

”Lexus!” tjöt en gäll röst bakom mig. En röst som var omöjlig att missa, trots att det lät något förskräckligt från alla håll. Jag vände mig leendes om men hann inte ens hälsa förrän Tyra hade slängt sina armar runt halsen på mig.

”Åh, vad jag har saknat dig!” skrek hon mot min axel.

”Jag har saknat dig med! Hur är det med dig? Hur mår du?” frågade jag ivrigt när Tyra äntligen hade tagit ett steg bak.

Hon rullade in sina läppar. ”Det är bara toppen med mig.”

Jag drog en hand genom mitt hår. ”Vad skönt. Eller alltså, det är bra att du mår bra och inte dåligt!”

Hon undvek att svara och granskade mig istället från topp till tå. Från mina vita Nike skor till min rufsiga ursäkt till hår.

”Alltså… wow.”

”Vadå wow?” skrattade jag och började skjuta på vagnen med hennes väskor, eftersom att jag gärna ville lämna flygplatsen innan bröllopet började.

”Du är ju inte alls fet!” konstaterade hon och viftade upprört med händerna upp och ner över min kropp för att visa vad hon menade.

Jag rynkade pannan. ”Borde jag vara det eller?”

Hon himlade med ögonen. ”Det är ju värsta lögnen! Att folk säger att alla som har fött barn blir feta, får bristningar och hängpattar och ser helt förstörda ut. Du har ju inte en enda mörk ring Alex! Det är ju sjukt! Och du har samma kropp som för några år sedan, innan du blev på smällen.”

”Justins personliga tränare Patrick har hjälpt mig enormt mycket. Tro mig, efter att ha fött två barn var jag ganska stor utav mig men Patrick hjälpte mig därifrån. Och är man förlovad med självaste Justin Bieber så är det en massa hudexperter som kommer och pillar med ens ansikte flera gånger i veckan. Så inget av detta har kommit naturligt.”

”Vaknar dem inte mycket? Jag menar – inte ens en hudexpert kan få mörka ringar att försvinna.” fnös Tyra samtidigt som hon applicerade ännu ett lager läppglans på sina fylliga läppar.

”Faktiskt inte. Både jag och Justin var riktiga sjusovare när vi var små, så jag antar att de har ärvt det av oss. Ava somnar kanske runt åtta på kvällen och kliver upp halv sex som tidigast. Ollie brukar oftast somna innan Ava, eftersom att han är äldre och har därför mer energi om dagarna. Han vaknar kanske runt åtta så sömnproblem är inget vi lider av.”

”Fan vad skönt! Hoppas mina barn blir lika lugna utav sig.”

Istället för att svara öppnade jag luckan till bagageutrymmet på min bil och tryckte ner hennes överdrivet stora – och tunga – väskor där. När jag smällde igen luckan så stod inte Tyra längre bredvid mig, utan satt prydligt och väntade på mig i passagerarsätet. Jag gick fram till dörren, öppnade den och slog mig ner bakom ratten.

”Så… nu har vi alltså ungefär tre timmar på oss innan vi måste till hotellet i Stratford för att fixa i ordning oss inför bröllopet. Justins sminköser kommer befinna sig där, samt våra klänningar och några till personer som ska vara brudtärnor. Just det, Pattie kommer också befinna sig där!”

”Och vart ska jag bo?” frågade hon hastigt när jag hade slutat prata.

”Alla gäster som inte har bostad i Stratford kommer bo på hotell. Justin har hyrt de två översta våningarna på hotellet där alla kommer få ett eget rum. Mottagningen kommer vara hemma hos Diane och Bruce och bröllopet kommer äga rum i Stratfords kyrka, där Bruce och Diane gifte sig. Vi vill ha det så.”

”Vad fint det låter! Juni-bröllop i Stratford. Justin och Alexandra Bieber.” Hennes leende smittade snabbt av sig på mig. Hon hade rätt. Det lät alldeles underbart.

”Kommer Alfredo?” frågade Tyra utan att släppa blicken från vägen.

Jag pressade samman mina läppar. ”Ja, det gör han.”

Hon suckade, ”Typiskt.”

Tyra och Alfredo hade inte talat på över två år, efter att de hade gjort slut. De hade bråkat i flera månader när det skedde, så de var inte lyckliga, men det gjorde det inte lättare för Tyra. Fredo hade varit hennes första långvariga förhållande och det hade gått i tusen bitar.

Men hon brydde sig fortfarande. Så fort hon fick chansen frågade hon om honom. Betydligt mycket oftare än vad han frågade om henne, men det berättade jag inte. Inte ens Tyra som hade en stark personlighet skulle ta det bra om jag berättade.

”Kommer det några snygga killar då?” frågade hon hastigt. Oberört, som om Alfredo inte var annat än en påse med skräp som hon hade slängt ut.

”Tyra”, suckade jag menandes, ”du behöver inte göra så här. Inte när du är med mig. Jag vet att det som hände mellan dig och Alfredo var något du inte ville skulle hända. Jag vet även att du fortfarande har känslor för honom, även fast det har gått några år. Och även fast han sårade dig genom att göra slut så skulle det vara lite väl brutalt om du ställde dig och hånglade med en främling framför honom bara för att bevisa något.”

”Precis som du sa Alex, så har det gått två år sedan vi gjorde slut. Kan jag inte få gå vidare?”

”Jo, men då ska det vara något som betyder något. Inte bara för att göra Fredo avundsjuk.”

Hon fnös. ”Han får också gå vidare. Det finns inget och ingen som hindrar honom. På riktigt Alex, det låter mer som om det är du som inte har gått vidare. Visst, jag kanske frågar om honom för att vi bestämde oss för att vara vänner. Jag vill veta hur mina vänner mår, det brukar man vilja.”

”Okej, Tyra. Gör vad du vill. Jag ska inte säga något mer om saken, jag lovar.” suckade jag och satte igång radion.

Även fast vi var bästa vänner så hade jag rätten till att bli irriterad på henne. Ibland var det bara för mycket. Hon kunde försöka att övertyga mig om att hennes känslor för Fredo var som bortblåsta – men då skulle hon få försöka ett bra tag till.

Mitt under en låt lutade sig Tyra fram och stängde av radion. ”Du svarade inte på min fråga.”

”Jag vet inte, okej? Jag ser inte andra killar som snygga längre. Justin är min definition av perfektion och det kan ingen slå, så jag vet inte. Du får fråga någon annan – som är singel.”

”Jaja, häxan surtant. Att få barn har verkligen fått dig till att bli värsta surkärringen.”

”Tyra, jag vill hemskt gärna inte ha den här diskussionen just nu. Jag ska gifta mig om några timmar och vill vara på gott humör då.”

”Sluta vara en sådan besserwisser bara, det är allt jag begär.” jämrade hon sig. ”Jag har gått vidare. Men det kommer fortfarande vara känslosamt att träffa Alfredo. Tänk om du och Justin gjorde slut och sedan träffades efter två år. Då skulle du nog också reagera som jag, vara nyfiken och aningen orolig över hur det skulle gå.”

Jag svalde hårt. Jag ville inte ens tänka så. Att jag och Justin gjorde slut fanns inte ens i min vildaste fantasi. Dock så hade hon rätt. Jag skulle förmodligen reagera på samma sätt, vara minst lika orolig.

”Du har rätt. Förlåt.” andades jag lugnt ut. Det sista jag ville var att tjafsa med Tyra på min bröllopsdag.

”Det är lugnt. Jag förstår vad du menar, precis som jag hoppas att du förstår vad jag menar.”

”Nu tycker jag att vi släpper detta och tänker på något positivt istället.”

”Ja.” instämde Tyra och trummade sig sedan på magen. ”Jag är hungrig. Och sugen på sushi.”

”Då åker vi och äter sushi!” log jag, glad över att ha min bästa vän med mig på min speciella dag.

 

”Hur kändes det?” frågade Tyra nyfiket i samma stund som jag stoppade in min sista bit sushi i munnen.

 

Untitled

"How did it feel?"

 

Jag tuggade snabbt och svalde. ”Vadå?”

”Att föda barn. Hur kändes det? Alla matar ju på om att det är det vackraste man kan uppleva. Så, är tycker du det?”

”Alltså...” började jag tveksamt. Jag ville inte säga något jag skulle ångra, så jag lät mig själv tänka efter i några sekunder innan jag fortsatte. ”Jag tänker inte ljuga. Det gjorde ont som bara den att föda barn. Alltså inte ont som i att slå i armbågen, utan ont som i att man vill dö. Men Justin fanns vid min sida under hela förlossningen och han var mitt ankare just då. Han viskade fina ord i mitt öra, påminde mig om hur vackert vårt barn skulle vara... Han påminde mig om allt det som var bra. Och när jag hörde Ollies skrik,” jag tog en paus för att andas in, ”alltså det lät som musik i mina öron. Justin klippte navelsträngen och sedan låg han där, på mitt bröst. Vårt barn. Och det är det som är det magiska med att föda barn. När det man har skapat ligger på ens bröst och fyller rummet med en lugn aura.”

”Gud, vad fint det låter!“ utbrast Tyra efter att ha suttit tyst för att smälta det jag hade sagt i några sekunder.

”Hur så?” undrade jag och tog en klunk av mitt vatten.

”Nej, alltså jag undrade bara.” log hon försäkrande och placerade en blond hårslinga bakom sitt öra.

”Säger du det så.” skrattade jag mjukt.

Efter att Tyra hade dragit upp detta så kunde jag inte tänka på annat än på Ollie och Ava. Mina barn. Mina och Justins barn. Det kändes surrealistiskt att tänka att jag, Alexandra Smith, var mamma och hade förlöst två barn. Två underbart vackra och perfekta barn.

Även fast jag hade fått barn så betydde det inte att jag hade förlorat kontakten med alla och att mitt sociala liv hade gått i konkurs. Justin och jag gick på galor, gick ut på klubbar efter konserter och kunde ha middagsbjudningar för våra vänner - men vi gjorde allt med måtta. Vi älskade våra barn mer än själva livet och det gick inte en sekund utan att vi talade om något som relaterade till de.

”Ska vi gå eller?” Tyra hade redan rest på sig och slängde upp sin väska på sin axel.

Jag såg mot klockan som hängde över utgången. ”Ja, vi hinner nog gå i några affärer innan vi ska till hotellet.”

”Det låter bra, för jag vill shoppa!”

Vi gick sida vid sida ut ur restaurangen och blev med ens attackerade av paparazzis.

”Alex, kolla hit!” ”Alex är det sant att Justin spenderade en natt med en prostituerad?” ”Alex! Alex, får man komma på bröllopet?”

Frågorna var många, och de flesta aningen bisarra. Jag drog ner mina pilotbrillor för ögonen eftersom att blixtarna var överdrivet starka. Varför behövde de ens använda blixt, mitt på ljusa dagen? Var det för att de ville få en syn på alla porer jag hade i ansiktet?

”Kom.” väste Tyra i mitt öra och drog med mig in i gallerian. Väl inne var det många som pekade och tog upp sina telefoner för att fotografera, en hel del kom även fram för att få ta en bild tillsammans med mig.

”Vi går in här.” tyckte Tyra och föste in mig på Forever 21.

Jag sick-sackade mig fram mellan klädhängarna tills jag kom fram till topparna. Sökandes efter något att spendera pengar på, slog det mig att Tyra inte hade fått sin födelsedagspresent riktigt ännu.

”Tyra?” ropade jag, och som på beställning skyndade hon sig fram till mig. ”Jag har din födelsedagspresent liggandes hemma... I Los Angeles.”

”Äh, oroa dig inte för den! Idag är det din dag.” skrattade hon och viftade med handen som om det var en värdslig sak.

”Okej.. Men jag lovar, du får den så snart du kommer till Los Angeles och hälsar på!”

”Ingen brådska.” försäkrade hon mig leendes innan hon försvann tillbaka till klänningarna

Efter minuters letande drog jag fram en oversized vit t-shirt med Ramones tryck och en stickad tjocktröja i marinblå färg som även den var mycket större än min vanliga storlek.

”Ska du köpa det där?” frågade Tyra när vi möttes vid kassan.

”Och”, jag fiskade upp ett par svarta nylonstrumpbyxor ur en låda, ”dessa.”

”Nice! Jag ska ha detta!” Hon visade entusiastiskt upp två korta, långärmade klänningar som var klädda i guldiga respektive silvriga paljetter, samt en svart kopia av den senaste Celiné väskan.

”Fint!” nickade jag och gick sedan fram till kassan för att betala.

”Åh! Det är du som ska gifta dig med Justin Bieber idag va?” utbrast kassörskan exalterat.

Det flammade till om kinderna. ”Ja, det är jag.”

”Du behöver verkligen inte betala! Se det som en bröllopspresent från oss!” nickade hon ivrigt, i försök att övertyga mig om att det var säkert för mig att ta kläderna och gå därifrån utan att åka dit för stöld.

Skakandes på huvudet räckte jag över $70 till henne. ”Det spelar ingen roll vem jag ska gifta mig med. Jag är fortfarande en människa, precis som du och ska inte bli särbehandlas på grund av min blivande mans yrke.”

Kassörskans kinder blev rosenröda, nästan så att dem smälte in med hennes röda hår. ”Jag ber om ursäkt.”

Hon vek mina kläder prydligt och lade sedan ner dem i en påse. Leendes tog jag emot påsen från henne och gick åt sidan för att vänta på att Tyra skulle betala. Några fåtal sekunder senare slöt hon upp vid min sida och vi gick ut från affären. “Jag fattar inte varför folk beter sig så annorlunda runt dig bara för du snart kommer att heta Alexandra Bieber.”

En tyst suck lämnade min strupe, “Jag förtsår mig inte heller på det. Det är inte en så stor sak längre. Jag gillar inte att folk särbehandlar mig och min man. Vi är väl lika mycket människor som resten av världen.”

“Tja, tur att du är tuff och säger åt alla på skarpen när det händer. Kom nu, jag vill ha glass!”

 

“Alex, var har du varit? Du är sen!”

“Jag och Tyra behövde lite kvalitetstid innan jag officiellt tillhör Justin.” sade jag till Elenor som sträckte ut sina armar och föste in mig i den stora sviten vi hade hyrt endast för mig och mitt team som ska se till så att jag blir snygg i tid till bröllopet.  

“Vi är sena, nästan alla gäster är redan här och du har inte ens fått håret fixat. Snabba ryck nu Lex.”

“Jaja El, jag är huvudpersonen idag. Bröllopet kan inte gå igenom om inte jag är där, gästerna väntar om det så ska ta hela dagen för mig att bli fin.”

Jag vankade nervöst av och an i det lilla bibelrummet jag fått inta innan ceremonin skulle börja. Bröllopet skulle ha tagit fart för tjugo minuter sedan, men Alex hade ännu inte kommit vilket oroade mig.

 

but this is so hot

 

“Tänk om hon har ångrat sig!” utbrast jag nervöst, bitandes på mina naglar.

“Skärp dig, dude. Så klart att hon inte har ångrat sig. Om det är någon som inte rymmer så är det Alex. Hon skulle aldrig göra så mot dig.” suckade Ryan, som om det vore en självklarhet. Men det var det också. Självklart. Det var självklart att Alex aldrig skulle lämna mig vid ett sådant här tillfälle. Det var självklart att ifall hon skulle få för sig att göra det, så skulle hon berätta det för mig.

“Du har nog rätt…” jag slog mig ned på stolen bredvid Ryan och hävde upp Ollie i mitt knä.

“Pappa vart är mamma?” frågade han mig med stora ögon.

Jag pressade fram ett leende. “Mamma kommer alldeles, alldeles strax. Oroa dig inte.”

Det kändes mer som att jag sa det för att lugna ner mig själv mer än för att lugna ner Ollie. Vad hade han att vara nervös för? Det var inte han som skulle gifta sig med sitt livs kärlek. Förhoppningsvis skulle han få göra det snart, men inte inom en snar framtid kunde jag tro.

“Elenor ringde, de är här om tio minuter.” berättade Robert med en nick från dörröppningen.

“Så jag ska gå upp till altaret om kanske sju?”

Han pressade samman sina läppar, men blottade sedan en vit tandrad. “Ja, det blir bra.”

Jag andades lättat ut. Hon var på väg, hon skulle komma, hon skulle inte lämna mig. Även om jag innerst inne visste att hon skulle komma så fanns det ändå en gnutta tvivel. Alex brukade inte komma försent det var nog därför jag hade oroat mig.

“Hon kommer.” log Oliver och såg upp på mig med ett brett leende.

“Hon hade inte missat detta för allt i världen.”

 

Organisten började spela ackorden till bröllopsmarschen och längst bak i kyrkan såg jag dörrarna öppnas upp. Jazzy och Ava dök upp och de började sakta marschera fram mot altaret i takt med musiken, precis så som vi hade övat för endast några dagar sedan. Efter Jazzy och Ava, kom Carlena följt av Kaili och sedan Tyra. Det hela tog en evighet och den enda jag egentligen längtade efter var min Alex.

Efter vad som kändes som en livstid fick jag syn på henne. Robert höll henne under armen och precis när de steg in i rummet reste sig alla i kyrkan. Alex lyfte blicken och hennes ögon mötte mina. Hon hade glimten i ögat och såg vackrare ut än vad jag hade kunnat föreställa mig. Hon log och såg ner på marken när hon insåg att jag inte kunde slita blicken ifrån henne. Om bara några minuter skulle hon bli min på riktigt. Vi skulle erkänna vår kärlek framför Gud och framför vår familj och jag kunde inte vara lyckligare än vad jag var just i den stunden.

Alex skönhet, hennes charm och ödmjukhet, allting speglades när man såg på henne. Hon bar den där brudklänningen som om hon var född till att bära just den.

Mitt hjärta bultade så hårt att jag trodde att det skulle hoppa ut ur bröstkorgen på mig. Alex såg återigen upp på mig, och var nu halvvägs framme. Robert hade tårar i ögonen, men såg ner i golvet för att dölja dem. Jag kunde knappt föreställa hur jag skulle känna mig den dagen det var jag som gick mot altaret med Ava.

Innan jag visste ordet av var Alex framme vid mig. Robert skakade min hand, och gick sedan och satte sig bredvid Elenor. Jake och Leo såg förväntansfullt upp på mig, detsamma med Ava och Jazzy.

“Vi har samlats idag…” började prästen, men efter det kunde jag inte höra vad han sa. Allt jag fokuserade på var Alex. Alex, som stod framför mig med sina händer i mina. Alex som snart skulle bära mitt efternamn. Alex som snart skulle vara min för alltid. Hon såg djupt in i mina ögon, och sken upp i ett stort leende. Det gjorde ont i hjärtat när hon log. Hon var så vacker.

“Nu vill jag be er läsa upp era löften, om ni har några så att säga.” harklade sig prästen.

Leendes kramade jag hårt om Alex händer.

“Första gången jag träffade dig”, började jag nervöst, “var på flygplatsen, i Los Angeles. Även fast vi var främlingar, så valde jag att lita på dig. Det var något i hur du talade till mig. Hur du berättade att du fanns för mig. Och ända sedan den dagen, så är det just vad du har. Du har funnits för mig, i vått och torrt, alla timmar på dygnet och jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig för det. Inget väger upp till vad du har gjort för mig. Du har offrat så mycket för mig, Alex. Och du förstår nog inte hur tacksam jag är över att få ha dig i mitt liv. Att få dela ett liv med dig. Jag trodde aldrig att jag skulle bli lycklig i ett förhållande när jag satt fast i förhållandet med Selena, men du sa något den dagen vi träffades för första gången. Du sa “Följ ditt hjärta, för det är hjärtat som lider, inte hjärnan eller något annat. Du ska tänka på vad ditt hjärta vill.”och det var det smartaste någon har sagt till mig. För hade jag inte gjort som du sa, så hade jag inte stått här idag med dig - det finaste man kan önska sig. Jag kommer ta hand om dig tills mitthjärta slutar slå Alex. Jag kommer stötta dig tills dina ben inte orkar ta ett enda danssteg till och långt därefter med. Jag kommer stå vid din sida så länge det går, vetenskapligt sätt. Vår kärlek kommer vara för evigt.”

Folkmassan började applådera och Alex såg upp på mig med tårar i sina ögon. “Tack.” mimade hon och drog med sin tumme över min handrygg. Jag log kärleksfullt mot henne.

När applåderna äntligen hade upphört var det Alex tur att tala.

“Det är rätt galet, allt det här. Hur jag kunde, bara genom att tala med en helt vanlig person - enligt mig - på en flygplats, införskaffa mig ett nytt jobb, nya vänner och nya upplevelser. Men framförallt hur jag kunde finna mitt livs kärlek. Som jag berättade för dig första gången vi träffades så hade jag aldrig haft ett långvarigt förhållande tidigare. Inget hade varit rätt helt enkelt. Men när jag träffade dig… det var som att bli träffad av Amors alla pilar. Det var solklart att du var den rätta för mig. Många kan tycka att ett förhållande är ett förhållande, men det tycker inte jag. Vårat förhållande är mer än ett förhållande… majoriteten är vänskap. Vi kan tala om saker mellan himmel och jord, vara smutsiga tillsammans, skratta åt fåniga saker och spela Wii när barnen inte är hemma och det behöver inte ha ett romantiskt syfte. Men vi kan även ha romantiska middagar, ligga och mysa en hel dag eller bara sätta på något klyschig film som du avskyr för att få med det romantiska i livet. Det är riktig kärlek för mig. Att kunna skifta mellan att endast vara vänner, till att vara upp över öronen förälskad. Du är den enda för mig, Justin, och du kommer vara det tills jag tar mitt sista andetag och långt därefter med. Jag kommer älska dig för evigt.”

Jag kunde inte kontrollera det. Min syn blev suddig och lätta tårar rann ned för mina kinder. Det kändes som att applåderna kom från tiotals mil härifrån. Att det bara var jag och Alex som stod här framför varandra och bekräftade vår kärlek för varandra.

Prästen började tala om äkta kärlek i några sekunder innan det var dags. Dags för oss att sätta på ringarna. Oliver kom fram med en röd sammetskudde där våra ringar låg och väntade på att bli använda. Jag tog upp min och tog tag i Alex vänsterhand.

“Säg efter mig.” brummade prästen. “Jag, Justin Drew Bieber...”

“Jag, Justin Drew Bieber...” repeterade jag lydigt.

“Tar dig, Alexandra Grace Smith...”

Och jag upprepade honom, precis som han hade bett mig att göra.

“Nu till min hustru, att dela glädje och sorg med dig...”

Jag såg djupt in i Alex ögon när jag upprepade prästens ord. De blänkte av lycka. Snart skulle det vara vi två för all framtid.

“Och vara dig trogen, tills döden skiljer oss åt.”

“... tills döden skiljer oss åt.” avslutade jag och trädde sedan på ringen på Alex ringfinger.

Hon log nervöst och tog sedan upp ringen jag skulle ha från kudden, och tog tag i min hand.

“Säg efter mig.” sade prästen till Alex, även fast hon redan visste om att hon skulle upprepa honom. “Jag, Alexandra Grace Smith...”

“Jag, Alexandra Grace Smith...” fnittrade Alex fram.

“Tar dig, Justin Drew Bieber…”  

Hon upprepade honom och släppte inte mig med blicken för så mycket som en sekund.

“Nu till min man, att dela glädje och sorg med dig och var dig trogen tills döden skiljer oss åt…”

Hon sade de sista orden och placerade sedan ringen på mitt ringfinger.

Prästen log nöjt. “Nu kan du kyssa bruden.”

Jag lyfte undan slöjan hon hade över ansiktet och placerade sedan en hand på hennes korsrygg. Leendes drog jag henne till mig och pressade mina läppar mot hennes. Kyssen var fylld med kärlek och lycka. Det pirrade mer än vanligt inuti mig, och allt kändes helt perfekt.

Församlingen reste sig upp för att applådera, och då avslutade vi kyssen.

“Jag älskar dig.” Viskade jag i hennes öra utan att ta bort handen från hennes rygg.

“Och jag dig.” svarade hon mjukt.


Förlåt för den överdrivet långa väntan! Det ska verkligen inte dröja så länge tills nästa kapite ploppar upp, jag lovar. Detta var skrivet utav mig, Liv, med några inslag av Ema! Jag har lagt ner hjärta och själ i detta (det är cirka 4000 ord långt) så ni MÅSTE kommentera!

 

Puss babes, we love you! / Ema och Liv.


Bae's

Måste bara få börja detta inlägg med att påpeka att den nya designen är helt AMAZING. Visst håller ni med?! Mickan har gjort ett underbart jobb, om ni vill beställa en design av henne för såpass billigt pris i jämförelse med andra att man kan kalla det gratis så klicka HÄR :)

Nu till det jag skriver detta för. Haha. Det har gått ett tag sedan vi berättade att vi skulle fortsätta - och vi har fortfarande i tanke att vi ska det! Det är bara det att vi inte fått chansen riktigt att båda två slå sig ner och diskutera igenom hur novellen ska bli i helhet. Vi har en plan, men vi har inte planerat alls mycket med tanke på hur hektiskt vi båda har det. Det är mitt-termins prov just nu, och båda två blir östa med läxor eftersom alla betyg ska sättas snart (någon gång i Maj är det va? Got no clue)
 
Vad jag försöker säga är HÅLL UT. Det kommer! Det kanske kommer ta sin lilla tid, men ni håller väl med oss att man hellre väntar på något rejält maffigt och bra, än att få något slarvigt, som är gjort på någon enstaka timme? Kapitel 1/Prologen är påbörjad, men vi har knappt kommit halvvägs (1100 ord cirkus) så det är en bit kvar, men förhoppningsvis är vi klara innan Jul i alla fall... haha. Ha det bäst darlings, och har ni frågor eller något liknande kan ni mejla det till myybstoory@hotmail.com så svarar vi så fort vi kan! Puss!
 
Untitled | via Tumblr
Hothothothot.