7 - FBI.

OBS - Måste bara säga innan ni läser att Alex kommer vara väldigt sur och.. konstig i detta kapitel, men det är pågrund av stress! Så nu vet ni det! Enjoy :)
 

Justin spände käken. ”Mamma. Berätta för oss vad som har hänt. Nu.”

Pattie såg upp på oss med panikslagna ögon. ”Han är borta. Vi har finkammat hela arenan.”

Oron bubblade upp inom mig. ”Vem? Vem är borta? Avas gossedjur? Vi kan köpa ett nytt, det-”

”Nej.” avbröt hon mig hektiskt. ”Han tog honom och nu är han borta. Oliver är borta.”

 

Hjärtat dunkade i öronen på mig. Min tunga var torr och vägrade ge ifrån sig något tecken på att den fungerade. En stor klump av gråt satt fast i halsen på mig och hindrade ord från att lämna min strupe.

Pattie satt bredvid mig med tårar rinnandes ned för kinderna. Justin stod och samtalade med en polis, även han med tårar rinnandes. Ljud kom från alla håll och kanter. Poliser förhörde arbetare och möjliga vittnen, och alla såg på mig med sorgsna ögon. Sympatiska blickar. Det var som om de ville förmedla att de visste hur jag kände mig, men det gjorde de inte. Ingen som inte själv har upplevt det förstår hur det känns.

”Mrs. Bieber?” harklade sig en kvinna vid min sida. Jag såg stumt upp på henne. Hon såg vänlig ut, med kortklippt blont hår och gröna ögon.

Eftersom att jag hade förlorat talförmågan var jag tvungen att nicka. Hon fuktade sina läppar innan hon slog sig ner bredvid mig.

”Jag förstår att du kan känna dig upprörd, men-” längre än så han hon inte tala innan jag avbröt henne. Jag stod inte ut längre.

”Nej, du förstår inte!” skrek jag så högt jag förmådde. Alla tystnade och förflyttade sina blickar mot mig. ”Sluta. Säga. Att. Du. Förstår. Ingen här inne förstår. Mitt barn, min son, är borta! Och ni slösar tid på att försöka visa medkänsla! Hah! Hitta den jäveln som tog min son istället för att försöka få mig att må bättre, för jag kommer bara må bättre när jag håller min son i mina armar, med den satans idioten som tog honom bakom galler.”

Polisen blinkade förvånat mot mig. Patties gråtande upphörde och övergick till diskreta snyftande.

”Alex...” viskade Justin hest bakom mig och placerade sina armar runt mig. Jag vände på mig i hans omfamning så att mitt ansikte istället pressades mot hans axel.

 

Untitled

 

”De...” flämtade jag, men hann inte längre förrän tårarna började spruta. Inom kort så var Justins axel dygnblöt, och även min.

”Älskling.. De gör allt de kan. Vi... Vi kommer hitta honom.” snyftade Justin i försök att trösta mig.

 Jag skakade på huvudet under Justins muskulösa armar. Han visste inte det. Han kunde inte försäkra mig om att min lilla pojke skulle klara sig oskadd. Att han skulle komma hem helskinnad.

Rummet var så tyst att det enda som hördes var hur Justin och jag snyftade mot varandras kroppar. Pattie hade tystnat efter timmar av tårar och ingen annan i rummet hade mage nog att störa två sörjande föräldrar.

”Ms. Mallette?” harklade sig en polis lågt, men tillräckligt högt för att Justin och jag skulle höra. Jag slet mig loss ur Justins grepp och såg mellan Pattie och polismannen. ”Skulle du kunna berätta, i detalj, vad som hände?”

Pattie svalde hårt, men nickade. ”Jag gick med Oliver och Avalanna backstage, vi var på väg till logen som vi skulle befinna oss i. Vi hade varit i köket och ätit lite innan, så vi skulle gå till logen för att se på Justins uppträdande. På vägen dit…” hon slutade tala för att ta ett djupt andetag, ”på vägen dit började Avalanna gråta. Hon behövde bytas på. Så jag började istället gå mot badrummet, med Oliver i min hand. Men när jag skulle gå in på badrummet för att byta på Avalanna så började Oliver protestera. Han ville gå och leka i logen. Det var ganska stressigt, Avalanna grät och Oliver skrek. Då kom det fram en man till mig. Han var ganska stor, och muskulös men det vet ni redan om. Han erbjöd sin hjälp, han sa att han kunde ta med sig Oliver till logen eftersom att han ändå var på väg dit för att fylla på vattenlagret. Dum som jag är så litade jag på honom och lät honom gå iväg med Oliver och när jag var klar…” hon såg upp på mig och Justin med sorgsna ögon. En tår lämnade hennes ögonvrå, ”när jag var klar så var han borta.”

Jag drog efter andan. Jag hade redan hört henne berätta samma historia ett flertal gånger för olika poliser men ändå så gjorde det lika ont att höra den. Det var väntat att något liknande skulle inträffa. Scooter hade varnat oss redan i början på graviditeten. Han hade berättat att det inte skulle vara enkelt, utan att många skulle vara ute efter våra barn med tanke på Justins status. Och det visade sig att han hade rätt.

”Alex…” viskade Justin med tjock röst i örat på mig. Jag vred på huvudet för att se på honom.

”Ja?” viskade jag hest.

Han fuktade sina läppar. ”Ska vi ta och åka hem?”

Va? Vad talade han om? Åka hem? Jag skakade långsamt på huvudet. ”Nej… Oliver…”

”Polisen gör allt vad de kan. Vi kan inte göra så mycket du och jag… vi får fortsätta imorgon. Alex vi måste åka hem och sova så att vi orkar”, han drog undan några tårar med hjälp av sin handrygg, ”så att vi orkar leta efter honom imorgon.”

 En stor klump växte i halsen på mig. Tanken på att åka hem och gå och lägga mig i min säng medan Oliver befann sig Gud vet vart fick mig att må dåligt. Justin placerade varsamt sin arm kring min kropp och ledde mig ut ur rummet. Korridoren som skulle leda oss ut ur arenan var full av poliser som letade efter ledtrådar, sökte igenom kamerabevakningen, förhörde chefer. Alla såg på oss med stora, sympatiska ögon. Jag slog ner med blicken. Jag orkade inte se på någon just nu.

Det var kyligt ute men det var något vi inte behövde utstå länge då vår chaufför redan stod och väntade på oss. En polisbil stod placerad framför den svarta bilen vi skulle åka i, och en bakom. Vi hade fått det förklarat för oss att vi skulle ha bevakning dygnet runt ifall kidnapparna skulle försöka med något annat. Polismyndigheten hade hyrt huset tvärs över gatan från oss så att de skyldiga inte skulle förstå att vi var övervakade. Om de visste om det så kunde det gå riktigt illa, hade en av kommissarierna berättat för oss.

”Hur kan du inte ta det här på allvar?” undrade jag och såg på Justin när bilen började rulla.

”Va?” flämtade han oförstående. ”Tror du att jag inte tar detta på alvar? Att jag tycker att det är skoj att min son är borta? Hur kan du säga så till mig Alex?”

”Du verkar inte vara berörd av det alls. Kanske är det du som är kidnapparen, vad vet jag? Du kanske hatar det faktum att vi inte har någon ensamtid längre att du hellre dödar din son!”

Justin blev blossande röd. ”Nu får du ge dig!” röt han ilsket.

Jag ryckte till. Det hade gått lång tid sedan sist Justin skrek på mig. Men varför skulle han inte skrika på mig? Jag hade ju för Guds skull anklagat honom för att ha kidnappat sin egna son.

”Jag…” andades jag. Mitt synfält blev suddigt. ”Förlåt… förlåt. Jag menade det inte. Justin, baby. Förlåt.”

”Kom hit.” han sträckte ut sina armar. Jag makade mig närmre honom och tillät honom att slå sina varma armar kring mig. Försiktigt drog han med händerna upp över min kropp för att lugna ner mig.

”Det är lika jobbigt för mig som det är för dig, Alex. Tro inte att jag njuter av detta. För det gör jag inte. Men någon måste hålla ihop oss. Vi kan inte låta detta förstöra oss. Vi måste vara starka och göra vad som krävs för att få tillbaka Ollie.”

Jag nickade snyftandes. ”Du har rätt. Förlåt.”

Justin suckade tungt. ”Snälla, älskling… sluta be om ursäkt. Du har inte gjort något fel.”

”Jo. Jag borde inte ha dansat med dig ikväll. Jag borde ha lagt av med dansen när Oliver och Ava kom till världen, jag borde ha tagit mitt ansvar som mamma och varit där med dem. Tagit hand om mina barn. Det är mitt fel att han är borta. Jag var inte närvarande för att skydda honom.”

”Du kan inte klandra dig på det viset Alex. Det finns inget du kan göra åt saken nu. Tänk om du hade befunnit dig i samma situation som min mamma hade, med två skrikande barn. Hur skulle du hantera det då om samma man kom upp till dig och erbjöd sin hjälp?”

”Hade jag inte dansat hade jag och Pattie kunnat ta hand om dem, tillsammans.”

”Du gjorde inget fel.” viskade Justin återigen mot min panna. Hans varma andetag slog regelbundet mot min panna och lugnade på något vrickat sätt ner mig. Tystnaden lade sig likt ett täcke över bilen.

Mina tankar var så många att jag inte kunde urskilja orden. Det var som att min hjärna bestod av folk som talade i mun på varandra. För att slippa höra fokuserade jag istället på Justins andetag. Jag började räkna de, men hann knappt till sextio förrän jag föll i djup sömn.

 

 

Solens sken letade sig igenom gardinens fibrer. Nere i vardagsrummet stod teven påslagen. Jag antog att Oliver satt och såg på något barnprogram. Röster hördes från nedervåningen också. Hade vi gäster?

Jag särade försiktigt på ögonlocken. Platsen bredvid mig  i sängen var tom. Justin hade alltså redan klivit upp. Jag spann nöjt i samband med att jag sträckte på mig under det tjocka duntäcket. På golvet bredvid mig låg en hög med kläder. Danskläder. Då slog det mig. Oliver satt inte alls i vardagsrummet. Han var borta.

Det kändes som om någon drog en snara kring min hals. Jag fick genast svårt att andas och reste mig upp för att rusa till badrummet. Den påtvingade andningen orsakade svarta prickar som dansade framför ögonen på mig. Ett illamående tryckte i halsen på mig. Jag slog mig ner på knä mot det kalla kakelgolvet framför toaletten. Det tog inte lång tid innan kaskader av spyor forsade ut ur munnen på mig. Det sved i näsan av magsyran.

”Alex…” utbrast Justin från dörröppningen. I ögonvrån såg jag hur han skyndade sig mot mig för att hålla upp mitt hår. Varligt drog han med handen upp och ner över min rygg.

”Det är okej. Så ja… scchhy..” försäkrade han mig stillsamt.

”Vatten.” kraxade jag och sträckte på armen för att spola ner innehållet i toaletten.

Justin reste sig upp för att fylla ett glas till bredden med iskallt vatten.  Han räckte över det till mig, som på bara några sekunder svepte i mig det. Han böjde sig sedan ner och placerade sina händer vid min mage för att hjälpa mig upp.

”Vill du gå och lägga dig igen?” frågade han kärlekfullt och drog mig lugnt över håret.

”Nej.” svarade jag snabbt. ”Jag vill följa med dig ner. Vilka är här?”

Han stannade upp när vi trädde in i vårt sovrum och kysste mig på tinningen. ”Min familj och några agenter från FBI.”

”FBI?” flämtade jag. I mina tankar brydde sig FBI endast om bortkomna barn i filmer.

”Ja. Jag är ju Justin Bieber, så detta vart en större prioritering eftersom att det är ett terrorattentat eller något. Jag uppfattade inte allt de sa.”

Jag nickade och tog mig långsamt fram till vår garderob. Med tanke på att FBI befann sig i vårt kök och jag endast bar underkläder kunde det vara passande att klä på sig. Justin slöt upp vid min sida.

”Låt mig.”

 

Tumblr

"Let me."

 

”Nej.” spottade jag ur mig. ”Jag har förlorat min son, jag är ledsen. Inte förståndshandikappad. Jag kan gott och väl plocka fram kläder åt mig själv.”  

Justin tog ett steg tillbaka. ”Jag går ner och gör i ordning lite frukost till dig.”

”Jag är inte hungrig.”

”Detta tär på mig med Alex, men jag slutar inte äta för det.”

Jag roffade åt mig ett vitt linne och ett par slitna jeansshorts. ”Jag är inte hungrig.”

Han himlade med ögonen och lämnade mig sedan ifred. Jag drog ett djupt andetag och slog mig ner på sängen. Min blick föll mot bilden jag hade ståendes på mitt nattduksbord. Bilden på mig, Justin och Oliver precis efter att jag har förlöst honom. Det kändes som att få tusen knivar i magen när jag såg på bilden.

Jag drog upp mitt oborstade hår i en slarvig bulle innan jag klädde på mig. Före det att jag lämnade rummet klev jag i ett par slitna sneakers. Att klä på sig och på något sätt låtsas som om allt var okej kändes fel. För det var inte okej. Det var inte som det skulle.

”Alex.” hälsade Jeremy enformigt i samma stund som jag trädde in i köket. Han kramade om mig, men omfamningen varade inte länge vilket gladde mig. Jag hade inte tid med att stå och kramas.

”Har ni fått några ledtrådar?” frågade jag de två personerna som jag antog var de från FBI med tanke på deras dystra klädsel.

En av de, en kvinna med rött axellångt hår, nickade. ”Mannen jobbade på arenan under namnet Felix Pendergaast. Han uppgav att han var från Holland och att han endast behövde en praktik som skulle pågå i en vecka. Det var felaktig information, men det är allt vi har än så länge.”

Ilskan kokade inom mig. Jag ville bara få tag i den jäveln. ”Inga bilder? Ingenting?”

”Nej.” nu var det mannen som talade. Han såg ut att vara runt femtio år, med stor kulmage och flint. ”Vi gör allt vad vi kan för att hitta er son, Mrs. Bieber, men det kan ta ett tag.”

”Bäst för er att ni gör det då.”

”Vadå?” undrade kvinnan med rynkad panna.

Dumskalle.

”Hittar honom.”

”Alex, lugna ner dig.” tyckte Justin allvarligt från andra sidan köksbordet.

”Jag är lugn.” ljög jag skyndsamt. Men jag såg i hans blick att han visste att jag ljög. Alla i det här rummet visste att jag ljög. Jag harklade mig, ”Vart är Ava?”

”Jazmyn och Jaxon kollar på film med henne.” berättade Jeremy och nickade åt sina egna ord.

 Kanske berodde det på agenterna som satt med varsin kaffekopp framför sig vid mitt matsalsbord, men från ingenstans fick jag en känsla av att jag inte var välkommen här. I mitt egna hem. Jag var bara en gäst här, kändes det som. Min familj bodde inte här.

”… fiender?” hörde jag mannen, vars namn jag ej uppfattat, fråga Justin.

”Jag har inga fiender som jag vet om, men det finns ju självklart folk som har mig som måltavla.” talade Justin om för poliserna, som båda två nickade och antecknade.

”Och du?” nickade den kvinnliga agenten mot mig.

Jag skakade stumt på huvudet. ”Nej, inte vad jag vet om. Men som Justin säger – det är många som har honom som måltavla.”

Jeremy sög på sin underläpp samtidigt som han såg på mig. Hans blick var frånvarande, vilket förklarade att han förmodligen tänkte på något. Kanske var det han som hade fiender? Jag spände min käke. Det var jobbigt att tänka så om mina nära och kära, men man var tvungen att överväga varje liten möjlighet.

”Kanske bara är det en barnrövare?” gav jag som exempel.

”Nej”, skakade den kvinnliga agenten på huvudet, ”då hade han inte gått igenom så mycket trubbel för att komma åt Oliver. Skulle det vara en helt vanlig barnrövare så hade han åkt till ett dagis, eller en lekpark och tagit ett barn där. Men han gick igenom väldigt mycket jobb för att komma in på just den arenan, och få arbeta under just den kvällen.”

”Så den möjligheten är struken?”

”Inte nödvändigtvis struken, men vi fokuserar inte på att kolla upp frisläppta barnrövare. Detta är något helt annat.”

 Jag skyndade mig ut ur matsalen, in i köket. Det var för mycket att ta in på en och samma gång allt som sades. Mitt huvud orkade inte med det. Jag ryckte till mig den halvfulla vattenflaskan som stod på diskbänken och hällde i mig innehållet.

”Du har inte fel.” mumlade Justin bakom mig.

Jag vred på hela kroppen för att kunna se på honom. ”Nej, men jag har heller inte rätt.”

”Man måste överväga en massa olika saker innan man kan komma till en slutsats.”

”Det kanske är för sent när vi väl kommer på det.”

Han knep ihop ögonen och skakade på huvudet. ”Säg inte så, snälla. Vi måste tänka positivt.”

Jag kliade mig på armen. ”Det är inte så enkelt att bara tänka positivt när ens barn är någonstans, kanske helt ensam i ett kallt rum utan mat och vatten? Gråtandes, skrikandes efter oss? Alla är inte lika perfekta som Justin Bieber.”

”Alex.” morrade Justin med spänd käke, men slappnade snart av igen. ”Vi kan inte ödsla energi på att bråka.”

”Du har rätt.”

Med snabba steg gick jag förbi honom för att gå upp till övervåningen, där jag antog att min mobil låg. I samma stund som jag satte ner foten på första trappsteget, hörde jag hur ett flertal poliser skrek utanför ytterdörren. I hopp om att det var kidnapparen de kanske hade tagit fast rusade jag mot ytterdörren och slet upp den.


Vad tror ni Alex ser? Vad är det poliserna skrek om utanför dörren? Detta kapitel var inte så spännande, men ni måste förstå att vi måste ta det en gnutta realistiskt - och detta är antagligen vad som skulle hända en dag efter att ett barn har försvunnit ;)
Hoppas ni är nöjda med det jag skrivit, och att ni kommenterar! Detta kämpade jag - Liv - själv med så jag hoppas ni tar hänsyn till det. Pusssssss love yaaa, /Liv.


Kommentarer

Michelle skriver:

Jag tycker synd om Alex och Justin :(

Datum: 2014-05-16 - Tid: 11:49:10 -


Sofie skriver:

Jätte bra skrivet, jag har följt hela den här novellen. Den är verkligen jätte bra! Jag längtar tills nästa kap. Puss<33333333

Datum: 2014-05-16 - Tid: 12:36:51 -


Anonym skriver:

OMGG

Datum: 2014-05-16 - Tid: 15:27:59 -


Emelie skriver:

omg, så spännande!!! sjukt bra :D

Datum: 2014-05-16 - Tid: 15:41:07 -


Hanna skriver:

åh, blev såååå arg på alex!!!!! borde inte alex komma ihåg dagen de gifte sig när en okänd man pratade med oliver? och det där om att alex inte har några fiender, jag kommer inte riktigt ihåg hur det var men alex hade väl en bästa kompis som 'älskade' henne och som också var inblandad i rånet på banken? han kanske har nått med det här att göra?

Datum: 2014-05-16 - Tid: 16:05:59 -


Sofia skriver:

Prefekt👌

Datum: 2014-05-16 - Tid: 16:35:59 - URL: http://axiabergsten.devote.se


Ylva skriver:

😍😍😍😍👊

Datum: 2014-05-16 - Tid: 17:50:50 -


Oline skriver:

Sådan cliff :( <3 men är så nyfiken på hur det kommer sluta allt det här.

Datum: 2014-05-16 - Tid: 18:16:25 -


Anonym skriver:

Jätte bra, de e väll inte poliserna som har kidnappat honom och då någon som jobbar med FBI som tog ollie?

Datum: 2014-05-16 - Tid: 18:52:55 -


Hanna skriver:

Vadå inte spännande?! Hallå det var jääätte spännande!

Datum: 2014-05-16 - Tid: 19:25:13 -


Emilia skriver:

Så jävla bra! älskar det!

Datum: 2014-05-16 - Tid: 20:47:15 -


Emilia skriver:

Så jävla bra! älskar det!

Datum: 2014-05-16 - Tid: 20:47:31 -


Anonym skriver:

Det märks att ni har ledsnat, det här kapitlet var väldigt tråkigt. Tycker det är tråkigt att det handlar så mycket om barnen. Hoppas på att det blir bättre snart igen :)

Datum: 2014-05-17 - Tid: 00:24:32 -


Anonym skriver:

Åååååååh vad brraaa det ääääär! :D

Datum: 2014-05-17 - Tid: 00:33:00 -


camilla skriver:

Shit vad bra! Det är helt AMAZING och spännande såklart med att Oliver är kidnappad!

Datum: 2014-05-17 - Tid: 07:31:14 -


Anonym skriver:

Såå sjukt bra!!
finns ingen bättre novell..! :)

Datum: 2014-05-17 - Tid: 09:43:11 -


Linnea! skriver:

Vet inte vad det är med mig, men fick på riktigt ont i magen av det här kapitlet, det kändes som om jag var Alex. Jag blev på något sätt orolig. Haha, lever mig in i rollen 😂 men sjukt bra skrivet liv, längtar till bästa kapitel och hoppas dom hittar oliver.

Datum: 2014-05-17 - Tid: 11:22:01 -


Anonym skriver:

Super bra!! MEER!

Datum: 2014-05-18 - Tid: 21:35:53 -


Anonym skriver:

Super bra!! MEER!

Datum: 2014-05-18 - Tid: 21:35:54 -


Tina Lammela skriver:

Alltså, jag blir helt stum.. Hur kommer ni ens på allt det här? Helt otroligt!!

Datum: 2014-05-19 - Tid: 23:58:31 - URL: http://tinalammela.blogg.se/


Becca skriver:

Alltså Liv, du är helt otrolig. Förstår mig fortfarande inte på din talang, på hur du kan vara så otroligt duktig och få det här så realistiskt. Det är som taget ur en FBI-teveserie. På en skala på 1-10 på hur otroligt duktig du är på att skriva ligger du på en tolva. Du är gryyyyyym. Är så otroligt glad att du valt att dela med dig av din talang så att vi får läsa. Och Ema också för den delen. Om du någon gång skriver en bok (vilket jag hoppas du gör någon gång i framtiden) tänker jag köpa hundra exemplar. Bara för att. Eftersom att det är du värd. En av de hundra exemplaren skulle jag läsa, sen skulle jag stolt ställa upp resten i min bokhylla och visa för världen att jag har dina böcker hemma, flera exemplar dessutom.

En annan sak jag kommer att tänka på när jag läser är hur bra du målar upp känslorna. Det här är som sagt ett väldigt känslosamt kapitel där Alex humör står på en lina och du lyckas spegla det perfekt. Hur förkrossad hon är över att Ollie är borta, och småtjafsen mellan Justin pågrund utav att hon är känslomässigt instabil just nu. Det är perfekt reflekterat till verkligheten.

Kapitlet kanske inte är särskilt spännande, men ändå händer det en massa saker, så det är kind of spännande ändå. Småtjafsen mellan Alex och Justin, FBI-agenterna, cliffhangern. Älskade cliffhanger alltså

Känner mig ändå ganska instabil själv efter att ha läst det här. Det är bara att hoppas och hoppas och sedan hoppas ännu mer att lilla Ollie är oskadd och att han kommer tillbaka till Justin och Alex armar så snart som möjligt. Annars kommer jag nog bryta ihop. Precis som Alex. Så mycket lever jag mig in i berättelsen.

Tänker kommentera nästa nu och sedan skriva själv, eftersom att jag har fått massor av inspiration och lust att skriva efter att jag läst. Pussisar (misstolk, haha) och kramisar

Datum: 2014-05-24 - Tid: 23:12:14 - URL: http://bieberheaven.blogg.se


Ditt namn:

E-post: (privat)

URL:

Din kommentar:




Trackback