24 - Tell me something I don't know.

 
Långsamt böjde jag mitt huvud mot hans läppar, där jag till min lättnad hörde små men oregelbundna andetag lämna hans strupe. Sedan tog jag tag i hans axlar och började ruska på hans livlösa kropp.
”Justin?! Justin! Svara mig!” Ljudet av förtvivlan hördes i min röst. Mina ögon var snabbt vattenfyllda och tårarna hotade med att rinna över. Varför nu? Vad hade jag gjort för att förtjäna detta? Jag tryckte mina handflator mot Justins bröstkorg. ”Nej. Du får inte lämna mig. Inte nu. Inte någonsin.”
 

 Jag vankade nervöst av och an i korridoren som var fylld med gråtandes anhöriga till andra personer. Bara av att höra snyftningarna och deras mummel fick mig att må illa. Sjukhus i allmänhet fick mig att må illa. Varje gång doften av rengöringsmedel och ljudet av en hjärtmonitor kom till min kännedom hotade mitt maginehåll alltid med att komma upp.
“Mrs Bieber?”
 Jag vred på kroppen och såg på den kvinnliga doktorn framför mig. “Det är jag.”
 Hon pressade fram ett stelt leende som med ens fick min mage att vrida sig. Var han död? Fanns inte Justin längre bland oss? Var det nu hon skulle lägga sin arm på min axel och beklaga sig? I samma stund som jag tänkte den tanken gjorde hon just det.
 Det kändes som om hela min värld rasade samman. Jag sneglade på hennes hand som låg och vilade på min axel med gråten i halsen. Det var bara en tidsfråga innan orden lämnade hennes läppar.
“Din man mår utmärkt”, berättade hon. Det kändes som om jag vunnit på lotto. All tyngd lättade från mina axlar. Jag drog med händerna över mitt ansikte, lättad över nyheterna hon kommit med.
“Men”, yttrade hon sedan, något som gjorde mig stålsatt igen, “han har åstadkommit sig en rejäl hjärnskakning. En stor bula täcker större partiet av hans bakhuvud och det hade kunnat sluta med att han antingen blivit blind eller förlamad. Din man har tur.”
“Får jag träffa honom?” hävde jag ur mig. Jag hade inte fått närvara under tiden de undersökt honom, utan fått vänta i korridoren. Vid det här läget kände jag att jag hade all rätt att få träffa honom.
“Självklart”, svarade hon och hänvisade mig nerför korridoren till Justins rum.
 Han låg i sängen iförd en sjukhusrock. Ett stort leende kröktes på hans läppar när jag uppenbarades i dörrvalvet. “Hej, baby. Synd att vi inte fick avsluta vår lek.”
 Mina kinder hettade till. Doktorn drog försiktigt med handen över min rygg och log vänligt mot mig. “Jag finns längre ner i korridoren om ni behöver mig. Annars är det bara att trycka på knappen.”
 Hon slog igen dörren efter sig när hon gick, så jag rusade fram till Justin. Hans läppar var mjuka mot mina och smakade aningen salt, men det gjorde inte mig något. Jag smekte hans käkben försiktigt och drog därefter med fingrarna över hans hår - lite mer oförsiktigt.
“Aj”, utbrast Justin och tryckte mig ifrån sig.
“Förlåt. Jag tänkte inte på det där med… bulan”, ursäktade jag mig snabbt.
 Han log kärleksfullt mot mig och tog tag i min hand. “Du behöver inte be om ursäkt, hjärtat.”
 Hans läppar smekte knoge efter knoge på min hand. Vad som kändes som en elektrisk stöt for genom kroppen på mig, från hårroten till lilltån. Mina andetag blev allt tyngre och när jag inte trodde att jag skulle kunna hålla mig ifrån honom längre hördes ett skrik utifrån korridoren. Ett skrik som förstörde stämningen i rummet helt och hållet.
“Det är säkert någon som har dött”, mumlade jag sorgset.
“Undrar av vilken orsak”, suckade Justin och skakade långsamt på huvudet.
 Jag granskade hans ansikte. Hans kinder var rosenröda och håret stod upp alldeles perfekt. En liten mustasch hade börjat synas på hans överläpp, något jag både ansåg var gulligt och ovårdat på samma gång.
 I samma stund som jag tänkte kyssa honom, slog han handen för munnen och såg på mig med skräckslagna ögon. Jag insåg direkt vad det var som skulle inträffa och räckte över en påse till honom som hängde på nattygsbordet bredvid sängen.
 Istället för att sitta framför honom slog jag mig ner bredvid honom medan han kräktes och började försiktigt massera hans rygg. Varken ljuden eller lukten gjorde mig något när jag tänkte på hur många gånger Justin fått utstå detta med mig.
“Du kan gå om du vill”, andades han med tjock röst i påsen.
“Strunt prat. I nöd och lust, genom hälsa och sjukdom var det ju.”
“Alex…” Jag kunde nästan höra avskyn i rösten på honom. “Har du kollat på Breaking Dawn igen?”
“Edward är så snygg, för att inte tala om Jacob”, försvarade jag mig och fladdrade med handen framför mitt ansikte som för att svalka ner mig.
 Justin skulle precis svara när en ny kaskad spya lämnade hans strupe. Jag började istället dra med handen längs hans rygg samtidigt som jag lågmält nynnade på en vaggvisa barnen brukade vilja att jag sjöng.
 Ett antal minuter senare gick jag iväg för att slänga påsen åt Justin som nu var fylld till hälften. Av att se honom spy eller känna doften av det hade inte gjort mig så mycket, men att behöva hålla i påsen och höra hur vätskan skvalpade omkring inne i påsen fick det att smaka galla i munnen på mig.
“Här.” Jag räckte över ett glas vatten till honom som han på två snabba slukade. “Vill du ha mer?”
“Kan du fixa något att äta?”
“Vad vill du ha?”
“Choklad? Hersheys!”
 Jag log vänligt mot honom. “Jag ska se vad jag kan ordna.”
 Med de orden sagda lämnade jag honom bakom mig, ensam i sitt rum. Vägen till kafeterian var kort men krånglig. Det var flera rum jag behövde passera och flera trappor jag behövde ta mig upp och ner i ändå tills jag äntligen nådde den halvtomma kafeterian.
 Med snabba steg tog jag mig fram till disken där en trött dam såg upp på mig. Ett svagt leende sken upp på hennes läppar. “Vad får det lov att vara, kära du?”
“En Hersheys, tack.”
 Hon räckte över chokladkakan och tog betalt. Lika snabbt, om inte snabbare, som jag hade tagit mig från Justins rum återvände jag. Han blottade en vit tandrad när jag visade upp chokladkakan för honom.
“Du är en ängel.”
“Berätta något för mig som jag inte redan vet om”, gjorde jag till mig och slängde håret över axeln.
“Jag älskar när det regnar, för det är så himla mysigt och ger ett slags lugn. Din tur”, log han.
“Åh”, andades jag ut. Han hade tagit min mening på ett annat sätt. Jag log smått mot honom och satte mig i skräddarställning på sängen bredvid honom. “Om det finns något jag inte kan leva utan, som du inte redan vet om, så är det äggmacka med kaviar. Ni kanadensare förstår inte skönheten i Kalles kaviar. Så, nu har du lärt dig något nytt om mig. Din tur, gullet.”
En grimas utspeglade sig i hans ansikte. “Förstår verkligen inte hur ni kan gilla den där skiten. Men okej”, Justin slickade sig om läpparna. “Jag kanske älskar regn, men jag hatar åska.”
“Tror du inte att jag har märkt det?” skrattade jag med händerna på magen. “Varje gång det dundrar till så springer du alltid och gömmer dig på sovrummet och slår på en film med högsta volym på din laptop. Det är inte direkt oklart att du är rädd för åska, älskling.”
“Hey”, surade han, men jag kunde ana ett leende på  hans läppar. “Det är ju skitläskigt.”
“Jag tycker bara att det är mysigt. Koka en kopp té och lägga sig under en filt eller kanske gå ut och dansa i regnet. Man har två val när vädret är som det är.”
“Jag skulle inte säga nej till att mysa under filten med dig baby.”
“Någon regnig dag så kommer jag störa dig i vad du än håller på med, och påminna dig om att du har sagt det där. Just den dagen kommer du vara tvungen till att ligga under en filt med mig, med händerna under min tröja och din mage mot min rygg. Eller du kanske vill vara lilla skeden?”
“Mmh.” nickade han. “Låter okej för mig.”
 
(100+) Tumblr
"Sounds alright to me."

“Verkligen? Jag har alltid undrat hur det känns att vara stora skeden.. jag kanske är för liten för det, dock, men vi kommer nog få det att fungera på ett eller annat sätt kan jag tro”, skrattade jag. En bild på mig liggandes med armarna runt Justins kropp samtidigt som han låg hopkrupen mot min fick mig att skratta högt.
Ett leende som fick fjärilarna att fladdra i min mage speglades på hans läppar. “Det blir nog alldeles utmärkt.”
“Har du något mer att berätta som jag inte vet om?” frågade jag och vickade på ögonbrynen.
“Alltså… det finns en skit snygg kille som tydligen är jättebra på att sjunga…” började Justin och såg ner på sina fingrar. Jag blev genast nyfiken på vad detta skulle leda till. Han sög på sin underläpp i några sekunder innan fortsatte. “Och hans tjej är skit snygg… och vi har liksom en sak.”
“Vadå för sak?!” utbrast jag förtvivlat med uppspärrade ögon.
“Alltså…” Justin lyfte långsamt på sin vänsterhand och pekade på vigselringen som prydde hans ringfinger. “Vi har ett giftermål.”
 Det tog några sekunder för mig innan jag förstod vad han hade gjort. “Så du är den snygga killen som är bra på att sjunga och jag är hans snygga tjej?”
“Fru”, rättade Justin mig och flinade stort.
“Det där var aningen långsökt, men okej.”
 Suckandes lutade jag mig tillbaka mot madrassen. Chokladkakan var halvt uppäten vid det här laget och då slog det mig att jag inte hade fått smaka en bit. Jag viftade hektiskt med armen mot kakan. “Dela med dig.”
“Hur sa?”
“Jag vill smaka!”
Justin såg ner på biten av choklad som fanns kvar och sedan upp på mig. “Denna? Nej, du. Jag vet något annat du kan få smaka på.” Hans röst dröp i ironi, men jag ryckte bara på axlarna.
“Om jag får smaka sen bara.”
“På riktigt?” Justin såg på mig likt en hund som fått span på en kycklingklubba.
 Jag lutade mig över honom för att kunna dra ner täcket. “Självklart.”
Han lade ifrån sig chokladen på bordet bredvid sängen och lutade sig exalterat tillbaka i sängen. När täcket låg vid fötterna på honom drog jag upp rocken han bar. Ett par vita Calvin Klein boxers skiljde mig och hans privata del åt, men de låg snart i en ensam hög på golvet.
 Jag antog att själva tanken hade gjort honom upphetsad då han redan var aningen hård. Försiktigt greppade jag tag om honom och kände blodådrorna bulta i min handflata. Innan jag lutade mig ner såg jag upp på Justin, som med hungriga ögon iakttog mig.
 Jag kysste hans ägodel försiktigt på toppen, varpå jag slöt mina läppar kring den. I en rytmisk takt lät jag mitt huvud röra sig upp och ner. Samtidigt som jag rörde mig drog jag med tungan över honom. Ett ljudligt stön lämnade Justins läppar och han verkade inte bry sig om människorna som befann sig ute i korridoren.
 Jag ökade takten när jag kände hur han blev större i mig. Mitt huvud vinklade jag åt olika håll för att han skulle få den bästa njutningen och smekte platserna när mina läppar inte befann sig. I vad som kändes som flera minuter höll jag på tills jag kände en mjuk, klumpig, saltsmakande vätska fyllas i min mun. Jag övervägde att spotta ut det tills jag insåg att papperskorgen låg flera meter ifrån sängen och svalde det därför istället.
“Herre. Min. Gud”, flåsade Justin andfått och såg på mig med stora ögon.
  Leendes kröp jag upp till honom och slingrade mina armar kring hans överkropp. “Ja, jag har hört att jag är bra.”


 Ett tjutande ljud som kom utifrån korridoren väckte mig.
Sömndrucket såg jag mig omkring i rummet. Till en början var jag aningen förvirrad, tills jag insåg att vi befann oss på sjukhuset. Justin låg bredvid mig och verkade oberörd av det tjutande ljudet som ljöd genom hela byggnaden.
 På vinliga ben reste jag mig upp. Min mun kändes som sandpapper, men jag var alldeles för nyfiken över vad som hade orsakat det tjutande ljudet för att stanna upp och dricka vatten. Klockan över dörren visade att den inte hade slagit till mer än kvart över nio. Det var relativt sent, men med tanke på hur länge Justin och jag hade varit vakna igår så var det alldeles för tidigt för mig.
 Det tjutande ljudet blev allt högre ju närmre dörren jag kom. I en sekund övervägde jag att gå tillbaka till den varma sängen Justin låg i och somna om, men min nyfikenhet var alldeles för stor för att jag skulle kunna göra det. Jag sträckte mig efter handtaget och slog upp dörren.
 I korridoren möttes jag av doktorer som sprang åt ett och samma håll. Jag såg mot hållet de sprang åt, men fick inte syn på något annorlunda. Förbryllat vred jag på huvudet åt andra hållet där jag såg Justins doktor komma gåendes.
”Ursäkta!” stoppade jag henne med och ställde mig framför henne för att hindra henne från att fortsätta gå.
”Ja?” frågade hon vänligt, men på samma gång iskallt.
”Vad är det som har hänt?” ville jag veta och korsade armarna över mitt bröst.
”En kraftig bilolycka. Fem vuxna skadade, två barn så om du kan flytta på dig…”
 Jag rynkade pannan. ”Va? Vart inträffade detta?”
 Hon grymtade irriterat till, men såg på sitt block. ”Utanför Stratfords galleria. Mia Callahan, Chris Callahan, Bruce Fern, Molly Callahan och Sebastian Callahan var personerna i den första bilen. Bruce och Diane Dale i den andra.”
Bruce och Diane - i en bilolycka? Hur tror ni att detta slutar? Lyckligt eller olyckligt? ;) 
 Underbaraste Becca från bieberheaven.blogg.se (<--- klicka) hjälpte mig med dialogen mellan Alex och Justin lite! Klicka in på hennes blogg för att läsa mer av hennes underverk, gah. Jaja. Hoppas ni gillade kapitlet trots att det var aningen kort (??) men jag skrev detta i ren panik då detta är ett tidsinställt!
 Kommentera mina små hjärtegull. Puss // Liv.

Kommentarer

Felicia skriver:

JÄTTEBRA MEEEERRR

Datum: 2014-08-03 - Tid: 14:09:10 -


Anonym skriver:

Sjukt bra dock lite för sorglig kapitel, så gulliga alex och justin är😍
Jag satt från 13.46 och räknade ner minuter, det ör det ända man kan göra med en stukad fot...
Om jag ska vara ärlig så tror jag inte Att Bruce kommer klara sig men jag tror att Diana kommer klara sig

Datum: 2014-08-03 - Tid: 14:25:16 -


Michelle skriver:

Jag gillar det :)

Datum: 2014-08-03 - Tid: 14:57:09 -


Anonym skriver:

Såååå bra!! Omg slutet

Datum: 2014-08-03 - Tid: 18:53:44 -


camilla skriver:

Han är söt även fast han har en hjärnskakning :) jag äääsllkaar dom tillsammans! :)

Datum: 2014-08-03 - Tid: 19:53:45 -


Emelie skriver:

grymt bra!! :)

Datum: 2014-08-04 - Tid: 12:40:43 -


Wilma skriver:

Vad heter bloggen, sjukt bra :)

Datum: 2014-08-06 - Tid: 13:29:28 -


Sofie skriver:

<3333

Datum: 2014-08-06 - Tid: 17:56:56 - URL: http://sofiejansson.blogg.se


Ditt namn:

E-post: (privat)

URL:

Din kommentar:




Trackback