KAPITEL 77-. THAILAND LOVE ~ THE END

 

Previously: Jag lade ner min mobil i min jackficka med en nick.
”Ja, jag gör så. Vet du vart hon är?”, frågade jag henne undrandes. Belle hade inte kommit in på logen, vilket jag hade trott hon skulle gjort. Mamma nickade lugnt.

”Hon stod utanför arenan, vid ingång C när jag gick förbi i alla fall.”, sade hon snabbt. Jag kramade mjukt om henne innan jag gick mot ingång C. Belle stod somsagt där när jag kom dit, men hon stod inte själv. Den där Dimitri stod bredvid henne, och hon verkade in så nöjd med det hela…

 

 

”Släpp ned mig!”, skrek jag för full hals med sprattlande ben. Justin skrattade och gick fram till poolkanten. Min klänning som var så vacker… med ett plask var jag i vattnet. Det var inte kallt, men jag skyndade mig upp ändå för att rädda mitt smink och klänning.

”Jag hatar dig av hela mitt hjärta.”, morrade jag barskt med sammanbitna tänder. Han pressade sina läppar mot mina och skakade på huvudet.

”Du älskar mig, båda två vet att det är sant.”, mumlade han med ett gömt skratt i rösten. Jag nickade.

”True, men just nu hatar jag dig.”, protesterade jag och knuffade till honom med handen. Jag gick över verandan och in i huset. Vattendropparna slog mot kakelgolvet i sån fart att det nästan ekade när jag gick mot sovrummet.

Vi befann oss i Thailand. Vi hade fått en veckas ledighet, så direkt efter Hong Kong åkte vi hit. Det var rena rama paradiset här… Jag gled ur min blöta klänning och mina blöta underkläder och granskade blåmärkena på min kropp. Efter konserten, hade Dimitri stått vid ingång C. Jag hade börjat prata med honom, men Justin hade inte gillat det. Dimitri hade slagit Justin, Justin tillbaka och så blev det slagsmål. Jag hade gått emellan, Dimitri hade inte slutat för det… Jag skakade på huvudet och gick in i badrummet, naken, och tvättade bort utsmetningarna av mitt smink, samt torkade håret.

Jag sminkade om mig, satte på mig rena underkläder och en ny klänning innan jag gick ut till sovrummet igen. Min blick föll mot tavlan över sängen.

 

It’s the small things that matters the most…

 

Jag log mjukt åt orden. Det var sant. Innan jag visste ordet av hade Justin dykt upp bakom mig med händerna kring min mage. Han kysste mig mjukt på halsen, vilket gjorde mig alldeles torr i munnen. Jag lade huvudet åt sidan, fritt fram för honom att pressa sina läppar på min kalla hals.

”Vad vill du göra? Klockan är inte mycket…”, andades han mot min pulsåder. Mitt hjärta började dunka snabbt och jag svalde hårt.

”Åka och äta lunch? Jag är rätt hungrig.”, bubblade det ur mig och jag log mot honom i spegeln framför oss. Han log mjukt tillbaka innan han kysste mig ännu en gång, under käkbenet.

”Det blir perfekt.”, viskade han i mitt öra vilket gav mig rysningar längs hela kroppen. Gåshuden hoppade fram på mina armar, men drog sig snabbt tillbaka när Justin hängde på en cardigan kring min kropp.

”Vi kanske kommer hem sent.”, log han menandes och kysste mig mjukt på läpparna. Som ett glas coca-cola bubblade fjärilarana upp i magen på mig.

”Okej.”, svarade jag lugnt och gick med honom ut till den vita Range Rovern som stod på uppfarten till huset. Kenny hade likaså fått Semester och beslutat att åka till Italien, där hans son och fru hade varit.

Justin öppnade dörren åt mig, och jag hoppade lydigt in i den leendes.

 Tumblr_m8pbi1weba1rv7q4xo1_500_large

 

”Vad får det lov att vara?”, frågade servitrisen bredvid oss, med brytning. Jag fuktade mina läppar.

”Jag vill ha en ’Sweet Nut Chicken’ och ett glas vatten.”, beställde jag milt. Hon nickade, antecknade och kollade sedan på Justin.

”Och du?”, suckade hon trött med blicken ut genom fönstret nu. Såklart, hon var minst 19 år. Självklart att hon ville ut, och ha det kul.

”Samma.”, hummade Justin och räckte över våra menyer till henne. Hon försvann in mellan svängdörrarna med en vindpust. ”När vi kommer hem kanske vi kan…”, började Justin sexigt.

”Nej.”, avbröt jag honom tvärt. ”Jag har fått en uppgift av Lianne att skriva 1000 ord om Bethoven…”

”Men, läxor kan vi ta imorgon!”, gnällde Justin med ett uppgivet ansiktsuttryck.

”Det sa du igår också.”, inflikade jag barskt. Han suckade med en enkel huvudskakning, besviken på mig.

”Jag vill ju…”

”Justin, det är väll inte mitt fel att du är spräng kåt? Du var det igår också, och då hade vi sex. Idag måste jag verkligen börja med uppsatsen.”, förklarade jag menandes. Han spärrade upp ögonen.

”Inte så högt!”, väste han och kollade sig oroligt omkring i resturangen. Jag himlade med ögonen och kollade upp på servitrisen som hade kommit tillbaka med våran mat. Hon ställde ner den framför oss och försvann sedan iväg återigen.

”Bon apetité då…”, morrade Justin surt och började äta. Jag suckade, menade han allvar?

”Justin, kommer du bli sur nu för att vi inte ligger med varandra? Hitta någon annan vetja.”, mumlade jag. Justin log stort, fattade inte att det var ett skämt, och vinkade till sig servitören. Hon kom snabbt hit oroligt.

”Är det något fel på maten?”, undrade hon. Nu hörde man lite brittisk accent i hennes röst, men ändå lite thailändska.

”Nej, den är bra. Men du, är du ledig ikväll?”, frågade Justin flinandes. Tjejen sneglade skeptiskt mot mig.

”Ja, hurså?”, undrade hon och korsade armarna över sitt bröt. Justin drog en hand genom sitt hår, charmigt…

”Skulle du kunna tänka dig att ligga med mig?”, slängde han ur sig, utan att försöka vara lite diskret.

”AH!”, tjöt tjejen och slog till honom över kinden. Justin drog ett djupt andetag. ”Jag är ingen hora.”

”Nej, men det var ett skämt ju!”, ropade Justin efter henne. Jag drog upp en hand mot munnen för att hålla mig för skratt. Justin mötte min blick.

”Vadå? Jag gjorde som du sa…”, suckade han ilsket. Jag kunde inte hålla mig, utan brast ut i skratt.

”Förlåååt! Men det var så roligt!”, fick jag ur mig mellan skrattattacken. Justin himlade med ögonen och började äta av sina nudlar.

”Okej då, vi har väll sex då…”, gav jag upp, han skulle vara kåt och sur hela dagen annars.

”Jag vann.”, log han stolt. Jag himlade menandes med ögonen och fortsatte sedan äta.

När vi hade ätit upp, betalade vi och gick sedan iväg mot stranden. Jag gled ur mina ballerina tofflor och hängde dem på mina pekfingrar.

”Vad tänker du på?”, frågade jag Justin som gick med blicken utöver horisonten. Han mötte min blick och log.

”På dig, på framtiden, på allt…”, mumlade han ärligt. Jag nickade och flätade samman våra heta fingrar.

”Vad tror du kommer hända? I framtiden asså…?”, vågade jag på mig att fråga. Justin la huvudet på sned.

”Jag hoppas på att du och jag kommer vara lyckligt gifta, jag kommer jobba med det jag gör nu, vi kommer ha 2 underbart vackra barn… Leon och Serena…”, erkände han. Jag såg allt framför mig.

Jag sittandes på en veranda till vårt stora hus i Canada, våra två barn lekandes på trädgården framför mig. Flickan med en ljusrosa klänning, och killen med en ljusblå skjorta och khaki-shorts. Jazmyn skulle komma ut på verandan till mig och berätta om alla tonårsproblem hon hade. Om balen, Skolans snygga kille hon gillade, skolans bitch… Sedan skulle Jaxon komma, efter sin hockey träning. Till sist skulle Justin komma hem, och kyssa mina läppar precis som han gör nu. Serena och Leon skulle vara överlyckliga över att pappa var hemma. Justin skulle ge dem presenter från olika städer han varit i… vi skulle sitta samlade vid bordet och äta en stor middag med Erin, Jeremy, Pattie och pappa… allt skulle vara perfekt.

”Det skulle vara en dröm…”, andades jag drömmandes ut. Justin kramade hårdare om min hand med en nick.

”Du då? Vad tänker du om framtiden då?”, undrade Justin och stannade till. Jag var tvungen att stå i vattenbrynet för att kunna se honom rakt in i ögonen. Vattnet slog mot mina ben, men det var bara skönt…

”Jag hoppas på samma sak som du. Att Jazmyn kommer kunna vända sig mot mig med tjejproblem, att Jaxon kommer kunna prata med dig om Hockey. Att våra barn kommer vara väluppfostrade, och snälla. Julmiddagar, födelsedagar, Thanks Giving eller bara vanliga middagar tillsammans med alla i släkten. Pappa, Pattie, Erin, Jeremy, Jaxon, Jazmyn, Bruce, Diane, Ryan, Chaz, Constance, Emily, farmor och våra barn… jag vill att våran framtid ska vara perfekt Justin.”

”Perfekt vet jag inte, men jag vill att vi ska kunna vara ett starkt par. Förhoppningsvist, gifta.”, hoppades Justin med stora, glansiga ögon. Jag nickade instämmande.

Solen hade börjat dra sig ner mot horisonten. Himlen var orange med rosa, fluffiga moln. Stranden var folktom, vilket gjorde det hela bättre. Scooter hade fixat så att inga paparazzis hade fått komma in i Thailand nu när vi befann oss här, vilket också var skönt.

”Främst av allt hoppas jag på att vi alltid kommer vara med varandra. Allt det andra kan ju ske, men jag hoppas att det är med dig.”, tillade Justin milt. Jag mötte hans blick och drog en hand genom hans mjuka hår.

”Och jag hoppas att få spendera hela mitt liv med dig Justin Drew Bieber.”, instämde jag och bet mig löst i underläppen. Justin sög sig själv i läppen med blicken djupt in i min, och lade en hand på min kind.

”Jag skulle fria nu, men, jag har ingen ring.”, flåsade han ut, som om han hade hållit andan alldeles för länge. Ett kvävt skratt lämnade min mun.

”Really? Inget sånt där ’Be om din fars tillåtelse’ skit?”, frågade jag med ett höjt ögonbryn.

”Öh…”, sa han bara och kliade sig nervöst i nacken. Jag vred blicken från hon och skakade på huvudet.

”Skojar du? Bad du min pappa om tillåtelse?”, skrattade jag. Egentligen var det bara sött, så varför skrattade jag?

”Jag tyckte det var bevis på respekt. Och det gör jag, jag respekterar din pappa.”

”Sjävklart gör du det… men, kan vi inte vänta tills hela den här turnén är över? Jag vill helst vara hemma när det sker…”, log jag medan jag smekte hans nackhår med fingertopparna.

”Du kan förbereda dig på att det sker så fort vi landar på LAX.”, varnade Justin mig och fortsatte gå.

”Va? Ska du fria på flygplatsen?”, flämtade jag chockat. Justin brast ut i skratt och skakade på huvudet.

”Nej, jag skojade. Du får väll se. Jag vill inte avslöja allt för mycket.”, erkände han snabbt. Det förstod jag, men ändå blev jag som ett barn på julafton med detsamma.

Han skulle fria till mig. Justin Bieber skulle fria till mig, Belle Chandler. För 3 månader sedan var jag bara en nobody från London, som gick i skolan, med vanliga tonårsproblem, dansade och var fullkomligt tonårlig av mig. Men nu, ihop med Justin Bieber, reser jorden runt och ska bli friad till. Tanken gjorde mig alldeles upprymd.

”Belle?”, andades Justin mot min hjässa. Jag stannade återigen upp och kollade upp på honom.

”Ja Justin?”, svarade jag sockersött och pipit, inte alls som jag ville låta. Nu lät jag svag…

”Av alla tjejer jag har varit kär i, älskat, så är du höjdpunkten. Jag har nog aldrig känt såhär för en tjej i hela mitt liv. Du har verkligen förändrat mig, och fått mig att se allting från olika perspektiv. Jag har fått lära mig en massa nya saker utav dig. Att kärlek inte bara handlar om fjärilar i magen, eller svaga knän. Utan tillit och vänskap också. Men det bröt jag allra första gången jag träffade dig. Jag berättade inte vem jag var, vilket var fel. Men allt det har ändrats nu. Jag älskar dig mest av allt på hela jorden. Jag skulle kunna ge upp allt för dig, om det var nödvändigt.”, sa han lugnt utan att avbryta ögonkontakten mellan oss en enda gång. Jag drog ett djupt, darrigt andetag.

”Okej, sluta vara känd. Ge upp dina Beliebers.”, beordrade jag honom, dock på skämt. Han nickade.

”Visst, jag gör det för dig.”, svarade han som om det är det han tränat på att säga i flera dagar, veckor.

”Jag driver med dig människa.”, skrattade jag lent. ”Men, jag älskar dig också. Och jag skulle också ge upp allt för dig, tillochmed själva livet. Du fick mig också att se kärlek, och saker, ur andra perspektiv. Allt är helt annorlunda när man ser det från din synvinkel. Jag älskar dig.”

Justin böjde sig ner med en hand på min korsrygg, och en på min kind, nästan precis som första gången vi träffades. Hans varma andetag slog mot mina läppar och han kollade djupt in i mina ögon, ned på mina läppar, och upp i mina ögon igen medan han bet sig löst i läppen. Jag kände hur fjärilarna bubblade upp i magen på mig, och bara sekunden efter pressade han sina läppar mot mina i den vackraste, känslofyllaste  kyssen vi någonsin haft på flera månader.

Tumblr_lwl52vwo071qchmh3o1_500_large


And Belle and Justin lived happily, ever, after... nawe! Vad har ni tyckt om "If You did'nt belive" ? :) Har det varit en fantastisk resa eller vad?! :D

Kommentera så kanske trailern till den nya novellen kommer upp ikväll! <3


KAPITEL 76-. SICK OF LOVE

Previously:Jag blev klar strax innan Pattie, och betalade detta själv. Det kändes som om jag rånade Justin annars.

”Du vart jätte fin!”, tjöt Pattie in i mitt öra när vi hade lämnat salongen. Jag kramade om hennes arm som tack.

”Du med!”, ropade jag tillbaka för att överrösta allt surr omkring oss. Hon pekade hit och dit tills hennes mobil började ringa. Jag kollade ner på mina fötter och var helt inne i min egna lilla värld, så jag märkte inte hur jag helt plötsligt gick in i någon.

”Hur gick det?”, utbrast killen med stora ögon. Han var definitiv härifrån, och han var definitivt söt.

 

 

Pattie hade inte haft tiden att följa mig till hotellet, så den trevliga killen, vilket namn jag fick veta var Dimitri, hade erbjudit sig att bli min eskort då han visste vägen.

”Är det säkert att det gick bra? Du har en liten bula där.”, skämtade han och petade mig på pannan. Det gjorde ganska ont, men annars var väll allt lugnt.

”Ja, det är ju jag som ska fråga dig! Jag gick ju i alla fall in i dig, så, gick det bra?”

”Ja, det gick bra, tack för att du frågar.”, skrattade han mjukt. Hans svarta hårt glänste i soljuset, detsamma med hans solkyssta hud. Han måste ha varit här länge. Eller någon annanstans, inte här bara. Han fuktade sina röda läppar, som förmodligen hade blivit så röda av att han fuktat dem för mycket. Ett leende uppstod på hans läppar.

”Jag känner igen dig… är inte du typ någon kändis?”, frågade han helt plötsligt. Jag skakade på huvudet.

”Nej, inte direkt. Jag är Belle Chandler, Justin Biebers flickvän.”

”Jaha, så det är därifrån jag känner igen dig. Alla skvallertidningar om Justin Bieber. Min lillasyster, Colette, älskar Justin Bieber så det blir mycket sånt hemma.”

”Mhm… vart bor du? Hur gammal är du egentligen Dimitri?”, kastade jag nyfiket ur mig. Han skrattade hest.

”Jag bor i Chicago och är 20 år gammal. Så nu vet du. Och bara så du vet, så försöker jag inte  flörta med dig.”, upplyste han mig med ett snett leende. Jag himlade med ögonen och drog en hand genom mitt hår. Mina handleder hade svullnat upp och började svida av alla påsar som hängde och skrapade mot de, men jag bet ihop.

”Okey. Tja, det var väll bra för mig och veta antar jag?”, skrattade jag milt. Han nickade och drog en hand över sin svettiga nacke. ”Vill du ta en glass?”

”Sure. Det är rätt varmt här såhär års. Eller, kom hit på sommaren så är det värre.”, pustade han ut och började gå mot glass kiosken. Jag gick sakta efter honom, då mina ben värkte. Jag ville egentligen bara komma tillbaka till hotellet, men fick stå ut ett litet tag till.

”När ska du tillbaka till din kille då?”, frågade Dimitri och räckte över min glass. Jag slickade på den.

”Såfort detta är uppätet… jag ska ta ett bad, läsa en bok, och sen är det showtime.”, pustade jag trött ut.

”Jag vet.”, sa han kort. Jag höjde lätt på ögonbrynen. Vad menade han?

”Vadå ’jag vet’?”, flämtade jag frågandes. Han skrattade mjukt och lade en hand på sin kind.

”Min syster ska dit med sina kompisar. Det är därför jag är i Peru. Dem fick bara åka med om jag åkte med, så jag var en snäll storebror och ställde upp för henne.”

”Naww… snällt.”, mumlade jag med glassen mot munnen. Han skrattade till och skakade på huvudet då hans blick frös till på en punk utanför glassbaren. ”Vad är det Dimitri?”

”Jag tror du borde gå hem… Paparazzis.”, harklade han sig med en diskret pekning mot en buske. Jag himlade med ögonen och nickade.

”Ja, det borde jag nog. Det var trevligt att träffas. Ha det roligt här… hej då.”, hasplade jag snabbt ur mig för att så snabbt som möjligt ta mig därifrån. Med snabba steg gick jag ut på trottoaren och började gå, då jag kom på att Dimitri skulle ha följt mig till Hotellet. Jag kom inte ens ihåg vart det låg…

 

 

”Belle! Åh, vi har varit så oroliga. Du var borta i över 5 timmar!”, tjöt Pattie när jag klev innanför dörrarna till hennes hotellrum. Jag släppte ner påsarna med skorna, parfymerna, och kläderna i med en duns.

”Vad har hänt?”, utbrast hon oroligt och kom med påskyndade steg mot mig. Jag skakade på huvudet.

”Jag mår inte så bra…”, erkände jag. Svetten började rinna ner för min panna, även fast jag stod och frös. Pattie lade en hand på min panna.

”Du har feber. Åh, Alfredo har smittat dig… du måste komma upp till ditt rum. Kom darling.”, uppmanade hon mig när hon kramade om min hand. Jag kände mig redan yr, och snabbt därpå så slocknade allt.

 

När jag vaknade igen dagen därpå kände jag mig alldeles mörbultad. Mitt huvud värkte, detsamma med mina halsmandlar. Jag drog ett djupt andetag men fick bara resultatet att det sved. Febern kändes outhärdlig, men jag försökte ändå häva mig upp ur sängen.

”Justin?”, ropade jag med hes röst. Inget svar. Han hade förmodligen redan åkt… jag gick ut i vardagsrummet som var folktomt. Ensam… bara Justin vore här. En suck lämnade mina sammanpressade läppar och det knackade på dörren. Jag gick med små steg dit för att öppna och möttes av en chock.

”Dimitri?”, utbrast jag hest. Dimitri log nervöst med en nick.

”Hej Belle. Du ser… inte så bra ut.”, skrattade han retsamt med en av mina hårslingor mellan sina fingrar.

”Vad gör du här? Hur hittade du hit…?”, väste jag och började genast hosta. Dimitri log stort.

”Jag har varit här många gånger. Min syrra är somsagt en Belieber, så hon vet nog vart Justin Bieber bor.”, förklarade han. Jag drog ett djupt andetag. När jag tänkte på det, så skulle det inte vara så dumt att ha sällskap… jag log mjukt.

”Vill du komma in? Justin jobbar och kommer inte hem förrän om 3-4 timmar. Jag behöver sällskap.”, erkände jag och rättade till den stora t-shirten som satt på min kropp. Dimitri nickade glatt över mitt förslag.

”Sure!”, tyckte han och tog ett steg in i hotellrummet. ”När åker ni till… Hong Kong då?”

”Vi åker i övermorgon.”, berättade jag dystert från köket och släppte ned den vita tabletten i vattnet. Det började fräsa, och sedan bubbla. Dimitri hummade till.

”Fint ni bor.”, kom han på för att slippa prata om Justin Bieber. Jag tog med mig glaset ut till vardagsrummet där han satt. Jag log stort som tack. Min blick föll ned i glaset med den lilla brustabletten flytandes på ytan. Jag tog en klunk av det och slog mig ned bredvid Dimitri i soffan.

”Såå… vad vill du göra?”, frågade jag mjukt.

Han mötte min blick och log lent mot mig. Hela jag stelnade fast, jag vet inte varför. Belle, gör något!! Skrek en röst inom mig. Men Dimitri kom bara närmre mig. Han lade en hand på mitt lår, och lät den glida upp innanför min t-shirt och mot min string. Jag drog ett darrigt andetag, gjorde en ansats för att flytta undan hans hand.

”Sluta, du kommer älska det.”, viskade han i mitt öra. Hans hand var placerad på mig just nu, med bara ett tunt lager av min string mellan. Jag skakade på huvudet och slog hårt till honom över kinden. Han flämtade till och kollade irriterande på mig. ”Har du aldrig blivit pumpad förut eller?”

”Det har inte du med att göra. Jag vill att du försvinner, nu.”, morrade jag ilsket och reste mig upp ur soffan. Han skakade på huvudet, men gjorde som jag sa.

”Glädjedödare.”, muttrade han innan han slog igen dörren efter sig. Jag skyndade mig in i sovrummet där jag drog upp min mobil för att ringa Justin. Han svarade inte. Fuck. Jag provade en gång till, och då svarade han.

”Hej Belle, hur är det?”, svarade han snabbt och jag kunde känna ett leende igenom luren. Jag snyftade till.

”Justin, du måste komma nu… jag har en sak att berätta.”, viskade jag i luren. Justin drog ett andetag.

”Jag kommer direkt.”, lovade han mig och lade på. Jag sjönk ned med ryggen mot väggen med tårarna rinnandes ner för kinderna. Vad hade jag gjort?

 

 

”Belle? Vad är det?”, frågade Justin återigen. Han hade frågat det i kanske 10 minuter nu, men jag hade inte yttrat ett ord. Fegis. Det var vad jag var. En fegis.

”Igår… träffade jag en kille… han heter D-dimitri… han kom hit, och jag släppte in honom för a-att få s-s-sällskap… han… han lade en hand under min t-shirt och… skulle… skulle… pumpa mig.”, fick jag räddsamt ur mig. Justin spände käken i besvikelse.

”Jag förstår om du hatar mig, så jag har packat för att åka hem…”, hann jag säga innan han hade hunnit säga något. Han mötte min blick och såg livrädd ut.
”Nej, du ska inte lämna mig. Belle, det som hände… jag är inte direkt glad, men du gjorde inget. Det är han som är en idiot. Jag skulle ha varit hos dig, det var jag som gjorde fel. Jag älskar dig, och du kommer inte kunna ändra det.”

Tårarna blev kraftigare med att rinna ner för mina kinder. ”Men du förstår inte. Det här kommer hända om och om igen. Flera killar, i olika länder.”

”Varför säger du så?!”, skrek Justin med vattenfyllda ögon. ”Du kan ju hindra det! Var inte med andra killar i andra länder! Var med mig!”, grät han förtvivlat. Där satt vi och grät mitt emot varandra. Jag bet mig löst i underläppen.

”Jag älskar dig.”, tjöt jag som en liten bebis. Justin nickade instämmande och kramade om mig.

”Jag älskar dig också. Och du får aldrig glömma det.”, snörvlade han mot min panna. Jag nickade ledsamt.

Aldrig.”, lovade jag honom och lade en hand på hans nacke. Den var het och mjuk. Detsamma som jag kände mig. Het av feber, och mjuk av kärlek.

 

Justin’s Perspektiv:

Mamma log mjukt mot mig där hon satt i soffan med Belle vid sin sida. Belle var inlindad i flera tjocktröjor och filtar då hon frös av feber.

”Belle, du får åka hem om du vill…”, försäkrade jag henne med ett snett leende. Hon skakade på huvudet.

”Jag vill vara här, så att kvällen kan ta slut. Då åker vi äntligen härifrån till Hong Kong…”, pustade hon trött ut, inriktad mot Dimitri. Jag rös av tanken på pervot. Dörren öppnades och Allison kom inlunkades med en varm kopp té till Belle, som tacksamt tog emot den. ”Tack Allison.”

”Det är så lite. Justin, du ska upp om två.”, meddelade Allison mig och gick sedan ut ur logen igen. Jag suckade.

”Jag måste gå. Men jag kommer tillbaka så snabbt allt är klart. Stannar du mamma?”

”Ja då, lycka till.”, andades mamma sockersött ut med ett leende. Belle nickade instämmande med mamma.

”Lycka till älskling.”, mumlade hon från tekoppen. Jag gick ut ur den varma logen och blev indragen i den stora ringen av Mama Jan. Vi började be och gjorde sedan våran hejjar ramsa.

Ducks, ducks, ducks, ducks, quack, quack, quack, quaq, ZOOOOOOOM!” Jag sprang ut på scenen och började sjunga.

 

Belle omfamnade mig mjukt när jag kom tillbaka, genomsvettig. Hon verkade piggare och stod i en av mina skjortor och ett par mjukis byxor. Hennes bruna hår låg fluffigt på hennes axlar, och hennes kinder var lite rosensköra i alla fall.

”Du ser bättre ut.”, hasplade jag ur mig och flätade samman våra fingrar. Hon log stort.

”Jag sov hela tiden, tog två alvedoner och en dusch när jag vaknade. Sömn gör underverk.”, skrattade hon. Jag nickade, glad över att hon mådde bättre och gick sedan in på min loge, ensam. Jag drog av mig kläderna och hoppade in i en varm, lång dusch.

När jag stod påklädd i en svart v-ringad och ett par svarta skinny jeans så kom mamma in i rummet.

”Vi ska åka och äta, men Belle mår inte så bra. Du kan åka hem med henne och äta room – service om du vill?”, föreslog mamma glatt och drog med handen över soffryggen. Jag lade ner min mobil i min jackficka med en nick.
”Ja, jag gör så. Vet du vart hon är?”, frågade jag henne undrandes. Belle hade inte kommit in på logen, vilket jag hade trott hon skulle gjort. Mamma nickade lugnt.

”Hon stod utanför arenan, vid ingång C när jag gick förbi i alla fall.”, sade hon snabbt. Jag kramade mjukt om henne innan jag gick mot ingång C. Belle stod somsagt där när jag kom dit, men hon stod inte själv. Den där Dimitri stod bredvid henne, och hon verkade in så nöjd med det hela…


Näst sista kapitleeeet! :O <3 Jaaa, det kommer en till novell efter denna! Det är bestämt! ^^ 

Kommentera så kommer kanske det sista upp idaag! Kram! 

 

KAPITEL 75-. PRINCE AND A PICNINC.

PreviouslyPattie log stort mot mig, men annars var det ingen annan som verkade ha tid med mig… Jag bestämde mig för att dra på mig en tjocktröja istället för att sitta i ett linne hela resan då det började bli kallt. Jag gick samma väg som Justin hade gått och lutade mig mot min väska då det blev turbulens och jag klev inknuffad i toalettdörren. Justin mumlade något där inne, han verkade prata i telefon. Jag pressade örat mot dörren för att höra bättre och lyssnade skarpt på vad han sade.

”Nej Kelsey, det går inte.”

 

 

Justin slog sig kort ned bredvid mig i soffan när han äntligen hade lämnat toaletten. Han log stort.

”Hey baby, missed me?”, flinade han och böjde sig mot mig för att kyssa mig, men jag vred undan ansiktet. Jag kunde inte. Inte efter vad jag hade hört.

”Vad är det?”, frågade han oroligt. Jag fuktade mina läppar, kände hur halsen tjocknade till. Inte ett ord skulle kunna lämna min strupe nu. Jag skakade på huvudet och tog en klunk av min Coca Cola.

”Jag menade inte att tjuvlyssna, men varför i hela friden pratar du med Kelsey? Är det så våran kärlek ska bli starkare?”

Justin såg överlumpad ut och svalde hårt. ”Belle, du kan inte döma när du inte vet hela innehållet.”

”Men berätta då. Vad är hela innehållet?”, röt jag och kände mig mer irriterad än någonsin. Justin skakade på huvudet.

”Du är ju…”

”Jag är vad? Vad är jag Justin? Hur svårt kan det vara att berätta hela innehållet?”, grymtade jag surt.

”Kelsey fick reda på att… vi är halvsyskon. Så? Är du nöjd nu?!”, nästintill skrek han. Pattie hyschade honom ilsket.

”Justin, skrik inte åt flickan.”, hajade Scooter till. Justin drog ett djupt andetag och lugnade sig med ens.

”Är… är ni syskon?”, flämtade jag med tårar i ögonen. Hur kunde han hålla en sak hemlig för mig? Jag förstod inte…

”Ja. Tydligen så gillade min pappa att ligga runt i unga dagar.”, muttrade Justin besviket, antagligen på Jeremy. Jag kramade om hans hand, men han ryckte undan den. Jag kände hur jag blev alldeles iskall inombords.

”Justin… förlåt. Ja.—”

”Nej, du menade det inte. Men du kanske kunde ha frågat innan?”, föreslog han med en kall blick mot mig.

”Du kunde väll ha berättat? Är det bara jag som ska spilla mina hemligheter?”, väste jag mellan tänderna.

”Nej, och jag ber om ursäkt för det. Jag tänkte berätta. Imorgon…”, ursäktade han sig menandes. Jag nickade.

”Okej. Kan vi bara lägga det bakom oss nu? Jag vill helst inte bråka.”, önskade jag mjukt. Han kramade om min hand med ett leende, böjde sig ner och pressade sina läppar mot mina i en mjuk, passionerad kyss.

”Inte nu igen…”, suckade Pattie menandes. Justin log stort mot mina läppar och tryckte sig närmre bara för att retas, men utav respekt så drog jag loss kyssen. Han himlade med ögonen och drog upp sin mobil för att logga in på Instagram. Han gillade alla mina bilder, vilket fick min mobil att vibrera i fickan.

”Lägg av!”, röt jag ilsket och slog till honom över armen. Han log retfullt mot mig och fortsatte. ”Sluta!”

”Okej Okej.”, skrattade han menandes och drog en hand genom sitt hår. Jag drog ett djupt andetag.

”Äntligen, tack…”, muttrade jag surt ut. Justin kysste mig vått på kinden innan han drog in mig i sin omfamning.

 

 

Solen sipprade in mellan dem särade gardinerna. Jag log stort och sträckte på min stela kropp, i hopp om att Justin skulle vakna. Min blick fördes mot hans plats som var tom. Det enda som låg där var en lapp. Great.

Jag knöglade ihop lappen och lade mig trött ned på kudden igen, fast bestämd i att somna om igen. Då kanske Justin skulle komma tillbaka mycket snabbare.

Dock vart det omöjligt att somna om. Jag låg och vred på mig som en mask under lakanen i över 20 minuter innan jag reste mig upp och slog upp balkongsdörren. Solen sken stort, och en vindbris slog mig över mina bara ben och armar. Det måste vara minst 37 grader här om inte mer. Mina steg fördes mot vardagsrummet där en skål med vindruvor, ananas, vattenmelon och jordgubbar stod. Ett leende spreds på mina läppar, och jag slog mig ner för att äta min frukost. Klockan kan inte vara så mycket ändå… jag sökte med blicken för att hitta en klocka, som jag sedan fann på spisen. 12.56?!

Skålen med frukt åkte ned i golvet. Hur länge hade jag sovit? Jag kände mig genast yr. Fan. Jag reste mig upp för att gå ut till badrummet där jag baddade ansiktet i kallt vatten innan jag kammade igenom det. Min mobil. Den kanske man skulle kolla på. Som jag hade anat hade jag ett flertal missade samtal och sms i inkorgen. Några från Justin, några från Allison och ett flertal från Pattie. Jag läste igenom några.

 

Från: Pattie

Hej Belle! Hoppas Justin gav dig lappen om att komma ner till mig?:) Du är varmt välkommen i alla fall. Jag tänkte att vi kanske kunde gå och shoppa? Som vi gjorde på eran… katastrofala date? Ring mig när du ser detta! Kram, Pattie.

 

Från: Pattie

Det har gått en timme, jag börjar bli orolig Belle. Eller sover du kanske? Tja, klockan är runt 9 i L.A, så det är förståndigt. Men svara när du ser detta! Kram, Pattie.

 

Från: Justin

Jag har ledigt på lunchen. Picnic? Du, jag, stranden?:) Hur låter det? Jag är ledig för dig. XOXO Justin.

 

Från: Allison

Belle, vet du vart mitt Starbucks kort är? Jag är säker på att du hade det sist. Behövs, annars måste jag betala för allt kaffe vi ska ha! Kram!

 

Från: Allison

Never mind, jag hittade det.:) Hoppas du inte är sjuk nu i alla fall då du inte svarar. Alfredo och Kevin ligger hemma med feber. Några stylister har också det. Ett virus skulle jag tro… hoppas du inte har det! Kram, Alli.

 

Från: Pattie

Jag förmodar att du sover. Men kom ner till mig när du är vaken och klar. Rum 242. Kram, Pattie.

 

Jag log stort och drog på mig min outfit för att sedan gå ner till Patties rum. Hon öppnade på en gång.

”Åh, Belle!”, pep hon glatt överraskad med ett leende på läpparna. ”Jag trodde du var sjuk eller något, Alli berättade om viruset som går. Hoppas du inte får det.”

”Nej, det hoppas jag också. Får jag komma in?”, undrade jag mjukt. Pattie ruskade på huvudet, vilket gjorde mig chockad. Vadå nej?

”Alltså jag skulle gärna ta in dig, men det är lunch och Justin väntar. Chop Chop! Allison kommer gå med dig till stranden, så du blir inte ensam i alla fall. Iväg nu, så ses vi lite senare för shopping?”, anade Pattie, men det lät mer som en fråga. Jag nickade och gick sedan tillbaka mot hissen i full fart. Som Pattie hade sagt så att Allison i lobbyn med sin Ipad och väntade.

”Hej Belle. Ska vi gå?”, utbrast hon när hon såg mig komma gåendes. Det kändes som om jag kördes runt, men jag hade egentligen inget emot det, utan nickade lydigt.

Allison log sockersött mot mig. ”Justin har nog hunnit bli solbränd så länge som han har väntat.”

”Tror du? Har han väntat länge?”, gnydde jag eländigt. Allison skakade på huvudet med ett roat skratt.

”Nej då, jag skojar bara med dig hjärtat.”, försäkrade hon mig och log stort. Ett nervöst leende tog plats på mina läppar. ’Skojar med mig’? Jag tror faktiskt hon menade allvar, jag menar… klockan var mycket.

”Konserten ikväll kommer bli fulländad! Kommer du med på den eller stannar du hemma?”, frågade Allison och fladdrade med sina stora ögonfransar. Hennes hår glänste så mycket i ljuset så att jag fick kisa när jag kollade mot henne.

”Jo, jag kommer nog skulle jag tr,--”

”Toppen! Det kommer bli storslaget. Nämen vad snabbt det gick, där är han ju.”, tjoade hon och pekade på en gestalt som satt i sanden. Justin… mitt hjärta hoppade över ett slag och hela jag blev alldeles varm.

”Tack för sällskapet Allison.”, tackade jag henne med en mjuk kram för att så snabbt som möjligt ta mig över gatan till Justin. 

Han satt med blicken ut över det glänsande vattnet. Han såg så fridfull ut… han hade dragit på sig en keps för att skymma att det var han som satt där, men lyckades inte så bra då Allison och jag hade märkt det på 20 meters avstånd. Jag slog mig ned i sanden ett par meter bakom honom för att studera honom där han satt. Hans solbrända armar hängde slappt ner vid sidorna av hans kropp. Bröstkorgen lyftes upp och ner för varje andetag han tog. Det gör den väll på alla människor, men på honom såg det så… fridfullt ut. Min blick somnade på hans änglalika ansikte så jag märkte inte när han drog upp sin mobil för att ringa mig. Då min mobil började ringa, vände han sig om för att kolla vad ljudet kom ifrån och mötte min blick. Ett stort leende placerades på hans läppar.

”Hey. Varför sitter du bara där?”, frågade han milt och vinkade mig till honom. Jag gick motvilligt fram till honom där han satt och damp ned i hans famn. Jag ryckte lätt på axlarna.

”Du var så vacker, så jag ville sitta och kolla på dig ett tag.”

”Ett tag? Som i vadå, 20 minuter?”, flinade han retsamt. Jag skakade på huvudet med halvöppen mun för att protestera.

”Det var kanske 18 då. Men ändå… du ska veta att du är sjukt vacker Justin.”, erkände jag och lade en hand på hans heta kind. Hans blick grävde sig djupt ned i min, så pass djupt att man skulle kunna tro att han rotade igenom mina tankar.

”Du är tusen gånger vackrare.”, viskade han kärleksfullt innan han kysste mig mjukt på läpparna. Kyssen varade oturligt vis nog inte så länge, då det fanns paparazzis omringade runt oss. ”Så, ska vi äta?”

”Gärna.”, kvittrade jag sockersött. Justin drog fram en kycklingsallad, en baugette och… vänta, var det saft eller vin i en saft flaska?

”Justin?...”, hummade jag och fångade genast hans uppmärksamhet. Han höjde frågandes på ögonbrynen och jag pekade på flaskan. Han skakade på huvudet.

”Saft.”, förklarade han mjukt och hällde upp vätskan i en kopp åt mig. ”Smaka själv om du vill.”

Jag tog en klunk utav vätskan för att kunna konstatera att det var just saft. Ett leende spreds på mina läppar. ”Jag trodde det var…-”

”Vin, jag vet. Det trodde Scooter också.”, skrattade han och räckte över en gaffel till mig. Jag drog av mig mina svarta ballerinatofflor och begravde fötterna i sanden innan jag började äta.

 

 

”Vad vill du ha? Allt är på Justin.”, log Pattie med Justins platina kort i ett fast grepp. Jag orkade inte oroa mig om att Justin inte skulle betala, han får i alla fall 10.000 i veckan eller något… Jag plockade åt mig ett par jeans, två par shorts, en bikini, 3 blusar, 2 linnen, strumpor, några klänningar, kilklackar, sandaletter, smink, parfymer och gud vet vad.

”Nu är jag trött. Vad vill du göra nu? Vi kanske kan gå dit?”, föreslog Pattie med en nick mot en frisör salong. Jag nickade gillandes och gick med henne in i den stora, ljusa salongen. En kille, förmodligen bög, kom fram till mig.

 

 

”Hej! Jag heter Philippe och kan ta emot dig. Maria tar dig.”, sa han till Pattie och sköt fram en tjej mot Pattie som hälsade på Maria. Jag gick med Philippe till en stol, och slog mig ned.

”Vad vill du göra?”, frågade han med en brytning, då vi befann oss i Peru så var det förståndigt.

”Toppa mig lite, och färga det mörkare. Ja, mörkare.”, bestämde jag mig för med ett leende mot Philippe. Han nickade och gick sin väg för att hämta material. Pattie satt och bläddrade igenom en tidning med en massa olika hårnyanser, oense om vilken färg hon skulle färga.

”Slinga det.”

”Va?”, flämtade hon med stora ögon mot mig. Jag nickade och log samtidigt.

”Ja, slinga det ljusare.”, tyckte jag och greppade tag en slinga av hennes hår mellan min tumme och pekfinger. Hon nickade lätt.

”Tack Belle.”, andades hon ut, med blicken på Maria för att berätta sitt val av hårfärg. Philippe kom tillbaka till mig med materialet och började fixa och trixa med mitt hår.

Jag blev klar strax innan Pattie, och betalade detta själv. Det kändes som om jag rånade Justin annars.

”Du vart jätte fin!”, tjöt Pattie in i mitt öra när vi hade lämnat salongen. Jag kramade om hennes arm som tack.

”Du med!”, ropade jag tillbaka för att överrösta allt surr omkring oss. Hon pekade hit och dit tills hennes mobil började ringa. Jag kollade ner på mina fötter och var helt inne i min egna lilla värld, så jag märkte inte hur jag helt plötsligt gick in i någon.

”Hur gick det?”, utbrast killen med stora ögon. Han var definitiv härifrån, och han var definitivt söt.


Vad hände nu då? ;) NEJ, Justin och Belle kommer INTE göra slut pågrund av  den killen. Så chilla och rata inte :P HAHA. Har 3 prov att plugga till, så åhhhhhh... -.- Hata skolan, eller vad? 

Kommentera iallafall! 


KAPITEL 74-. PERU

Previously: "Justin? Kelsey är här..", muttrade jag surt. Justin rynkade oförstående på pannan. 

"Vad gör hon här?", harklade han sig frågandes. Kenny sneglade på Moshe med en axelryckning. 
"Hon ville prata med dig Justin...", meddelade dem i mun på varandra. Jag himlade med ögonen och fick en menandes blick utav Justin. 
"Låt mig få prata med henne.", bad han mig. Jag suckade och nickade. Justin gick med Kenny bort till Kelsey. Dem stod där ett tag och när han kom tillbaka såg han inte så glad ut...

 

 

Jag kollade nervöst ner på mina nya converse där jag satt på flygplatsen. Justin hade gått för att köpa kaffe till oss, då det var över en halv timma kvar tills flyget skulle komma. Han hade varit.. stel ända sen samtalet med Kelsey på begravningsdagen. Han hade varit det under- och efter begravningen, hela kvällen igår och nu på morgonen. Jag undrar vad hon hade sagt…

”Här.”, mumlade Justin med en kaffekopp överräckt mot mig. Jag tog tacksamt emot den och smuttade lätt på det heta kaffet.

”När åker du igen?”, frågade jag för att få igång ett samtalsämne. Han tog en klunk av sitt kaffe.

”Jag mellanlandar bara i Los Angeles. Jag fortsätter direkt till Peru.”, förklarade han stelt. Jag suckade djupt och nickade.

Våran kärlek verkade vara som bortblåst… vi var som ett gammalt par som hade slut på samtalsämnen. Hur skulle det bli egentligen? Jag hade hoppats på att få gifta mig med Justin. Att någon gång kunna sitta i en stuga, på Julaftonsmorgon, med Justin och våra vänner. Alla skulle sitta där med varsin kopp glögg och skämta med varandra. Efter tomten hade gått skulle alla hoppa i en varm badtunna, medan våra barn skulle leka med sina nya julklappar. Allt skulle vara perfekt. Men skulle det bli så? Jag började tveka.

”Justin, kan vi inte försöka fixa det här?”, bad jag hopplöst. Justin verkade dock inte förstå vad jag pratade om.

”Vad menar du Belle? ’Fixa’ vadå?”, sa han oförstående. Jag drog en hand genom mitt slappt hängandes hår.

”Våran relation…”, pep jag ledsamt och fick en suck till svar från Justin. Trodde han att jag skämtade? Eller ville han helt enkelt inte få oss att fungera? Skulle vi fortsätta vara ’Jelle’ eller ville han bara vara Justin och Belle?

”Vi är bra! Vi är starka, och lyckliga…”, förmodade han mjukt och gjorde en ansats till att krama om min hand, men jag lyfte den från mitt lår och la den kring koppen istället.

”Lyckliga? Anser du att bara för att vi kan ha sex så är vi ’lyckliga’?”, muttrade jag med höjda ögonbryn.

”Nej. Är du inte lycklig med mig eller? Vill du göra slut med mig?”

”Jag antyder inte det, jag vill bara att vi ska bli ett starkare par… kärleksfullare?”, tyckte jag ärligt. Han ryckte likgiltigt på axlarna med en neutral blick.

”Vad vill du att jag ska göra? Jag ska till Peru, det är inte direkt så att…”, började han men avbröt sig själv med ett stort leende lekandes på läpparna.

 

 

”Vad är det?”

”Vill du följa med mig? Följ med mig till Peru!”, föreslog han lyckligt. Jag sög mig nervöst i kinden.

”Justin, min pappa ligger fortfarande på Sjukhus, jag måste till Skolan och ja…-”

”Du skulle kunna få hemskolning med mig, och din pappa klarar sig i 4 dagar! Vi kan flytta upp flygresan bara och åka och hälsa på honom nu, så kan du åka hem och packa lite bättre kläder för deras klimat!”

”Okej då.”, gav jag upp. Justin log stolt mot mig och pressade sina läppar mot mina medan han log stort.

”Kärleken är påväg Belle.”, flinade han mjukt mot mig. Jag pressade tillbaka ett fejkat leende, för trött för att ens hoppas på att han talade sanning nu.

Jag sjönk ihop i den mjuka fåtöljen som jag satt i, tänkandes på begravningen. Hur alla hade suttit och snyftat under prästens tal, allas tårar, mottagningen efter, Kelseys plötsliga försvinnande… hela helgen hade varit en helt röra. Men allt skulle väll bli normalt igen… kunde man ju hoppas.

 

 

Pappa kollade svagt upp på mig när jag klev in på hans rum. Justin hade bestämt sig för att stanna utanför och ge några autografer till fans. Jag mötte hans blick och försökte med ett klent leende.

”Hej pappa.”, hälsade jag hest. Jag var nervös, jag ska inte ljuga. Pappa och jag hade inte setts på vadå? 1-2 veckor?

”Hej gumman.”, svarade han svagt med ett gömt stön i rösten. Jag slog mig ner på sängkanten med blicken på apparaten som visade hans hjärtrytm. ”Hur länge stannar du hos mig? Jag vet att Justin är med dig..”

”Ååå.”, flämtade jag nervöst och bet mig löst i underläppen. Vad skulle man svara på en sån fråga? ”Jag åker till Peru om en timme skulle jag tro.”

”Skolan då? Jag betalar varje månad vet du. Vi har pengar, men den är rätt dyr…”

”Justin sa att han betalade?”, framförde jag snabbt. Pappa nickade lätt och hävde sig upp på sin armbåge.

”Han tror att han betalar. Men jag ansåg att det var fel att det inte var jag som betalade min dotters skola.”, förklarade pappa milt och gav till ett lätt leende.

”Ok.”, svarade jag kort och reste mig upp, alldeles för snabbt. Min syn blev svart, så jag fick stå still ett tag innan den långsamt kom smygandes tillbaka. Pappa suckade ledsamt.

”Du har ett plan att passa. Men du kommer hem sen va? Jag kommer nog inte jobba så länge nu längre, men jag tror jag kommer åka till farmor i London på Lördag. Är det OK för dig? Eller vill du följa med…?”

”Jag tror… jag stannar nog med Justin. Vi får se hur det blir med allt med hans turné.”, förklarade jag mjukt. Pappa nickade förstående och kramade mjukt om min hand som adjö.

Med snabba steg lämnade jag rummet för att slippa få skuldkänslor över att lämna min pappa. Justin stod lutad mot bilen i garaget, med blicken ner i mobilen. Han kollade upp på mig när han hörde mina steg eka i hela garaget. Ett leende spreds på hans läppar och han lade ner mobilen i fickan återigen.

”Är allt okej?”

”Ja, nu åker vi bara hem och packar Justin.”, bad jag snabbt. Han nickade och hoppade in i bilen efter mig för att börja köra från Sjukhuset och mot mitt hus. Tankarna virvlade runt i huvudet på mig. Skulle jag stanna med min pappa? Eller skulle jag åka med Justin till Peru? Efter det skulle han till Hong Kong, så antingen så stannade jag med honom eller åkte hem… pappa skulle i vilket fall vara i London och skolan var ju inget problem. Justin och jag skulle ju undervisas tillsammans skulle jag tro. Pattie då? Har hon gått med på det här? Och Scooter? Allison, Dan, Kevin, Alfredo, Kenny, Moshe, Mama Jan och alla andra i Crew:et? Alla skulle säker säga att jag var som en i ’familjen’ men var det så dem egentligen tänkte?

Dem kanske bara sa så för att inte såra mina känslor…? Förmodligen så var det inte så, men man vet ju aldrig. Det kan alltid vara som man minst anar.

”Vi är framme.”, upplyste Justin mig. Jag hoppade lydigt ur bilen och gick mot bagageluckan som jag drog upp för att få ut mina väskor som var fyllda med höstkläder. Nu var det solvänliga kläder som gällde, och skulle vi fortsätta någon annanstans som inte var varmt efter Hong Kong så kunde man ju alltid shoppa…

”Låt mig ta det där.”, bad Justin mig med en blick mot mina tunga väskor. Jag stretade inte emot utan gav lydigt över min väska till honom. Vi började gå upp mot min dörr. Jag låste upp den och gick in i havet av post. Strunt samma… jag suckade och gick upp med Justin hack i häl upp till mitt rum. Väl uppe hällde jag ut alla mina kläder på sängen och tryckte ner allt i tvättkorgen. Städerskan skulle ändå komma lite senare. Jag drog upp mitt hår i en slarvig boll och gick sedan mot min WIC. Då var det bara att börja packa då…

 

 

”Är det säkert att jag får följa med? Asså jag vill verkligen inte vara en börda eller något.”, gnydde jag osäkert när vi satt på planen, alla samlade i den stora soffan.  Att ett flygplan var så stort…

”Det är säkert lilla du! Allt kommer bli bra.”, försäkrade Pattie mig med ett leende lekandes på läpparna.

”Vi kan gå och shoppa om dagarna, sola, bada. Ha roligt! På kvällarna blir det konserter och middagar.”, inflikade Allison glatt. Jag bet mig löst i läppen.

”Okej då.” andades jag uppgivet ut. Mama Jan blickade upp i taket, som om hon tänkte ’Tack gode Gud för att hon äntligen är hon tyst.’ Jag log skadeglatt och drog en hand genom mitt hår. En servitris kom fram till oss med våra drickor. Justin satt med Scooter och glodde ner i en Mac medan dem planerade en massa saker. Jag himlade med ögonen.

”Där rök den kärlekssemestern…”, muttrade jag lågmält.

”Vad sa du?”, frågade Pattie sockersött. Jag pressade fram ett leende och skakade på huvudet.

”Nej, ingenting.”, försäkrade jag henne glatt. Hur kunde jag ljuga för en sådan underbar människa som Pattie? Men vad skulle jag säga? ’Din son lovade mig en kärleksfull resa men ska endast jobba hela tiden, så jag stör mig på det’? Livet kan allt vara komplicerat.

”När är vi framme tror ni?”, gnällde Alfredo som inte verkade må så speciellt bra. En orolig rynka uppstod mellan Dans ögonbryn.

”Mår du inte bra eller? Är du sjuk?”, frågade Dan med ett bekymrat tonfall. Alfredo hostade till, rakt på mig. Allison skakade på huvudet och slog lätt till Alfredo på överarmen, vilket såg ut att göra riktigt ont.

”Aj! Vad var det för?”, tjöt Alfredo trött. Allison pressade ilsket samman sina läppar.

”Du hostade på tjejen som hånglar med Justin dagligen, smarto! Hon eller Justin kommer antagligen bli sjuka nu…”

”Oj då.” flämtade Alfredo generat. Justin lutade sig trött tillbaka i sätet bredvid mig.

”Jag får ont i nacken av allt det här, kan vi ta en paus Scooter? Vi kommer åka ett bra tag till…”, mumlade Justin tröttsamt. Scooter nickade kort och blickade klockan på sin handled.

”Vi är framme om cirka 4 timmar. Så alla kanske kan ta och sova lite? Det kommer inte bli en rolig resa kan man säga.”, försäkrade han oss. Alfredo kurade ihop sig på sin plats och somnade kort därpå om igen. Små snarkningar hördes från hans sits, ibland små skrik. Vad drömmer killen om egentligen? Justin lade en hand på min nacke och kollade djupt in i mina ögon, för att sedan pressa sina läppar mot mina.

Fjärilarna bubblade upp i magen på mig. Ett pirr slank igenom hela min kropp, och jag kände mig helt nykär. Mama Jan aww:ade oss snabbt men slutade när Justin snärtade till henne med sitt finger. Jag särade på mina läppar för att släppa in hans varma, silkeslena tunga i min mun. Han lade en hand på min korsrygg för att pressa mig närmre honom. Pattie harklade sig menandes bakom oss, men Justin lade inte av.

”Ursäkta. Men ni kanske kan göra det där när vi är framme?”, bad hon vänligt. Hon hade helt rätt. Jag skulle inte heller vilja se min son sitta med tungan ner i hans flickväns hals, någon centimeter från en själv. Jag drog mig ur Justin’s grepp och lutade mig istället mot hans bröstkorg. Hans hjärta slog snabbt efter kyssen, vilket fick mina kinder att blossa upp i en mörkröd nyans.

”Vad är det Belle? Varför är du generaaaad?”, retades Kenny och petade mig på armen. Jag fnissade till.

”Det är jag inte! Jag är bara trött.”, ljög jag med näsan upp i vädret. Kenny fnös retsamt till med en nick.

”Yeah,yeah. Vi säger väll så…”, flinade han med en blinkning mot Justin som generat drog ett djupt andetag.

”Belle? Jag ska gå på toa, så du kanske kan.. öh..”, ursäktade Justin sig snabbt. Jag reste mig hastigt upp från hans omfamning för att släppa honom fri från mig. Med snabba steg skyndade han sig in på badrummet. Jag bet mig löst i läppen och kollade ut genom det lilla fönstret som visade Atlanten. Allt var så.. blått. Några båtar låg och flöt här och där, annars inget mer. Pattie log stort mot mig, men annars var det ingen annan som verkade ha tid med mig… Jag bestämde mig för att dra på mig en tjocktröja istället för att sitta i ett linne hela resan då det började bli kallt. Jag gick samma väg som Justin hade gått och lutade mig mot min väska då det blev turbulens och jag klev inknuffad i toalettdörren. Justin mumlade något där inne, han verkade prata i telefon. Jag pressade örat mot dörren för att höra bättre och lyssnade skarpt på vad han sade.

”Nej Kelsey, det går inte.”


Varför pratar Justin med Kelsey? :O Hur kommer det gå med 'Jelle' tror ni? Kommer deras kärlek bli starkare i Peru? I Hong Kong? Eller någonstans förutom Los Angeles? :)

Kommentera för mer ikväll! 


KAPITEL 73-. NOT THE BEST START

Justin puffade trött på mig, vilket gjorde mig väldigt förbannad. En irriterad suck lämnade min mun. Jag slog trött upp ögonen och kollade på klockan. 05.11... Fuck. 
Jag drog en trött hand genom håret som hade placerat sig som en enda stor tova på mitt huvud. Trött reste jag mig upp ur sängen för att gå ut i köket till vårat stora hotellrum. När jag väl var där så hällde jag upp ett glas svalkande vatten för att svalka min torra mun. Jag måste gå och lägga mig igen... Tänkte jag trött. Annars skulle jag vara sur på begravningen och det fick jag inte vara, för då skulle alla hata mig. Jag var fortfarande öm i kroppen efter nattens "vilda händelser" om man säger så... Ett stort leende spreds på mina läppar. Jag lämnade köket för att gå ut i badrummet istället där jag gled ur min pyjamas och klev sedan in i duschen. Tankarna virvlade runt i huvudet på mig. Allt kände så oäkta. Allting var bara fel, jag skulle gå i skolan, ha en lycklig pappa och pojkvän, ha vänliga kompisar och slippa ha något med mord eller polisen att göra.
Jag drog återigen på mig min pyjamas och gick ut för att lägga mig vid Justin som smått hade vaknat. 
"Vad gör du?", mumlade han sömndrucket. 
"Inget, somna om du...", försäkrade jag honom mjukt. Han grymtade till, vred på sig och somnade om. Jag lade trött ned huvudet på min kudde och somnade sedan om. 
 
 
 
"Belle, du måste vakna nu. Det har gått en timme sedan du bad om 10 minuter till.", suckade Justin trött. Jag grymtade irriterat till.
"Hur mycket är klockan?", gäspade jag mjukt. Justin drog ännu en suck. 
"Den är halv 12 nu Belle, så ge dig bara..", fräste han trött och drog på sig en skjorta. Jag skakade på huvudet och slog upp ögonen. 
"Kan du bli lite argare?",
"Ge dig bara! Vi ska begrava min bästa kompis idag. Jag orkar inte bråka med dig älskling.", viskade han mjukt och lutade sig mot mig för att pressa sina läppar mot mina. Ett leende växte sig fram på mina läppar. 
"Ja.. Vad ska jag ha på mig?", frågade jag efter kyssen. 
Hummade Justin  tänkandes. Han gick fram till garderoben och drog ut en svart klänning samt ett par svarta pumps och ett par genomskinliga strumpbyxor. Jag log stort och gjorde tummen upp. 
"Toppen babe.", log jag och greppade tag om kläderna han höll upp framför mig. När kläderna satt på min kropp så började jag locka håret och sminka mig. Väl klar gick jag ut till Justin igen och drog på mig min kappa. Justin pressade ledsamt ihop sina läppar. 
"Då är det dags då...", viskade han dystert med gråten i halsen. Jag kramade hårt om hans hand. 
"Allt kommer bli bra. Du kommer klara det.", lovade jag honom. Han nickade lätt och pressade fram ett dystert leende. 
"Hoppas det..."
"Ska vi gå nu? Det börjar om en halv timma.", upplyste jag honom. Med en blick mot klockan gick vi ut ut hotellrummet. Kenny och Moshe mötte oss utanför dörren, båda två klädda i kostymer. Justin log mjukt. 
"Kiddo, allt kommer gå bra.", tröstade Kenny bekymrat. Jag utbytte en blick med Moshe. Han mimade något, ett namn. "Kelsey" jag suckade djupt. 
"Justin? Kelsey är här..", muttrade jag surt. Justin rynkade oförstående på pannan. 
"Vad gör hon här?", harklade han sig frågandes. Kenny sneglade på Moshe med en axelryckning. 
"Hon ville prata med dig Justin...", meddelade dem i mun på varandra. Jag himlade med ögonen och fick en menandes blick utav Justin. 
"Låt mig få prata med henne.", bad han mig. Jag suckade och nickade. Justin gick med Kenny bort till Kelsey. Dem stod där ett tag och när han kom tillbaka såg han inte så glad ut...
___________________________________________
Skrivet på iPhone inte så långt. Kommentera ! :)
 

KAPITEL 72-. TRUTH, IS ALWAYS HARD

Previously: ”Ja, han är där ute.”, nickade hon andfått. Jag fuktade mina läppar med ett leende.

”Tack. Vi ses senare! Vi kanske kan åka skridskor imorgon?”, föreslog jag med ett höjt ögonbryn. Jazmyn utbytte en blick med Jaxon innan dem båda började hoppa omkring i en ring, leendes.

När dem inte märkte det, så smög jag iväg mot terassen. Jag klev ut i kylan, med blicken sökandes efter Chaz.

”Chaz?”, ropade jag ut över hela trädgården, tog ett steg ut på gräsmattan. Då skymtade jag en skugga i gräset. Han satt på gungan vid trädet. Jag skyndade mig dit och lade en hand på hans axel.

”Chaz?”


 Chaz vände trött på huvudet mot mig. Hans kinder var glänsande, ögona tårfyllda.

"Vad har hänt?", flämtade jag oroligt. Han skakade på huvudet och sparkade till en sten som låg på marken framför honom.
"Inget...", ljög han bittert. "Ryan är död Justin! Såklart att det är något!"
Jag ryggade lätt tillbaka och kliade mig nervöst i nacken, Chaz drog ett djupt andetag och kollade bakom sin axel.
"Har du inte Belle med dig eller?", muttrade han irriterat. Jag lade huvudet på sned.
"Hon är med Constance.", förklarade jag mjukt. Chaz grymtade till och sparkade återigen på stenen. "Hey ey... ta det lugnt."
"Justin, du har inte varit här! Du har rest runt i hela fucking världen medan jag fanns här för Ryan när han var ledsen, glad, upprörd eller bara behövde en vän! Du vet inte vad det känns! Du har inte funnits här i alla år!", skrek han med tårarna sprutandes. Jag blev förvånad över hans ord men förstod genast att det inte var Chaz som talade. Det var hans känslor. Han kunde inte kontrollera vad han sa. Ja, så var det.
"Ryan, du kan inte säga så. Jag gjorde mitt bästa för at--"
"Håll bara käften Justin. Du vet inte vad som har hänt. Visste du att Ryan's morfar är död? Visste du att han bröt benet förra sommaren? Visste du att Ryan var dödskär i Jasmine Villegas som du bara helt plötsligt började deja?! Visste du att Ryan förlorade sin jävla oskuld till Kelsey?!"
En flämtning hördes från sidan till oss. Jag vred blicken ditåt och såg Kelsey's förvånade nunna - hon såg rättare sagt ut som ett spöke. Chaz's ställde sig upp med munnen vidöppen.
"Kelsey, det var inte meningen att berätta...", mumlade han generat och torkade bort tårarna med skjortärmen. Kelsey skakade besviket på huvudet mot honom.
"Jag trodde du skulle kunna hålla den hemligheten. Men din trut är minsann lika stor som ditt ego Somers.", röt Kelsey irriterat med korsade armar över bröstet.
"Hey, säg inte så till min kompis.", hojtade jag ilsket. Kelsey bröt blicken från Chaz för att kolla på mig.
"Lägg dig inte i Bieber.", flämtade hon med en lätt huvudskakning.
"Jag lägger mig i hur jävla mycket jag vill.", svarade jag bittert. Chaz grymtade till.
"Jag behöver inte din hjälp Justin.", muttrade han.
"Jag bryr mig inte.", svarade jag ointresserat. Kelsey nickade instämmande.
"Eller hur, är du feg eller Somers?", skrattade Kelsey skrattretandes. "Behöver Bieber's hjälp? Nawe!"
"Jag orkar inte... jag åker hem nu.", suckade jag trött och skakade på huvudet.
"Justin. Det är Ryan's mottagning. Kom igen, begravningen är imorgon.", muttrade Chaz menandes. Jag nickade mot Kelsey.
"Jag stannar inte om hon är här.", fräste jag mellan sammanbitna tänder. Chaz suckade och det hördes en ännu högre från dörröppningen.
"Justin.", sa mamma stelt mot mig. Jag svalde hårt, generad över dem ord jag nyss yttrat framför min mamma. Kelsey log stolt.
"Hur kan du säga så till henne? Hon har inte gjort något alls!", försvarade mamma henne. Jag fnös till, något mamma inte gillade.
"Inget alls? Hon kallade Belle för Bitch, är det ingenting mamma? Hon var allmänt elak mot Belle, är det ingenting?!"
"Justin Bieber! Inte den tonen mot mig!", skrek hon över gården. Då satte Jaxon igång med att gråta inne i huset. Alla hade tystnat där inne för att lyssna på oss. Tårarna brände i ögonvrån på mig, jag försökte hålla in dem men lyckades inte.
"Jag orkar inte!", gormade jag innan jag gick förbi mamma, in i huset, förbi Jazmyn som kollade på mig med stora ögon, ut och in i bilen för att köra till Belle. Till den enda personen som fick mig att känna mig trygg...


Belle's Perspektiv:
Constance hade lånat ut underkläder och en mysdress till mig när jag hade kommit tillbaka, frusen som fan, då mina kläder var iskalla. Hon tyckte jag skulle ha på mig andra kläder då tydligen. Och det enda hon hade var underkläder köpta i en sexbutik i Frankrike och en mysdress där tröjan var en magtröja och byxorna tajta som bara den, så att man såg stringen så synligt att jag lika gärna hade kunnat gå runt naken...
"Är allt okej?", ropade Constance med en knackning till badrumsdörren. Jag suckade innan jag slog upp den för att gå ut. Jag hade sattit upp mitt hår i en hästsvans vilket fick allt att se värre ut, dvs. att jag såg ut som en hora, men hellre det än att se ut som en blöt hund i håret.
"Vad vill du göra nu då?", frågade hon glatt när hon hade synat min outfit.
"Jag vet inte... dricka té medan vi väntar på Justin? Det skulle inte sitta fel.."
"Okej! Vanilj, Chai Latte, eller Cappucino?", frågade hon lyckligt med ett sockersött leende. Jag svalde hårt.
"Constance, är du så... dum, eller låtsas du bara? För du vet att inget du sa var té sorter förutom vanilj?", undrade jag med ett höjt ögonbryn. Constance fnittrade nervöst till med en nick.
"Såklart jag vet! Toodles!", fnittrade hon och sprang sedan ner för trappan. Jag synade mig själv i helkropps spegeln, lade huvudet på sned bara för att kunna se Justin stå i dörröppningen.
Jag ryckte till och tog ett steg bakom om honom, för att kunna krama om honom. Hans jacka var kall, iskall mot min bara mage, men strunt samma. Han drog ett djupt andetag av mig.
"Förlåt... jag menade inte att--", började han men blev avbruten av mina läppar. Han besvarade mjukt kyssen, med en hand på min korsrygg. Snart gled den innanför byxorna, och han började klämma på min rumpa. Pirret gled igenom hela min kropp. Äntligen var vi sams. Äntligen kände jag kärleken flöda tillbaka mellan oss. Äntligen, äntligen, äntligen...

 


Hans tunga gled varsamt in i min mun och började leka med min. Jag började efter ett tag flaxa med händerna.
"Andas.", flåsade jag mot hans läppar. Han log stort mot mina läppar och nickade.
"Ja, andas behövs ju.", flinade han lyckligt och kysste mig mjukt på näsan.
"Tack...", suckade jag. Jag tog ett steg tillbaka för att lägga mig ner i Chaz's mjuka säng. Justin bosatte sig alldeles bredvid mig med en hand på min mage.
"Vem gav dig dem där kläderna?", skrattade han kvavt. Jag himlade trött med ögonen.
"Constance.", sade vi i mun på varandra och brast ut i gapskratt sekunden efter.
"Vad är det?", kvittrade Constance från dörröppningen. Jag hade trott att Justin skulle flytta sin hand, men han höll glatt kvar den på min mage. Mer på snäppet till troskanten om jag fick säga det själv.

 


Om jag kände Justin rätt så ville han ligga. Men då skulle han väll få det då... jag kände mig som en hora när jag tänkte så och bar dem här kläderna, så mitt gapskratt blev ännu mer intensivt. Constance suckade.
"Om du inte gillar kläderna så har jag en annan.. kostym.", harklade hon sig genant. Justin och jag utbytte en blick innan vi fortsatte skratta, högre. Mitt skratt övergick dock snabbt till hostattacker.
"Nähä, berätta inte då.", frustade Constance bittert. Justin slutade kort. "Din dryck är klar. Det fick bli en Cosmo.."
"Constance!", tjöt jag med uppspärrade ögon. "Jag bad om té! Inte någon alkohol relaterad dryck. Och Justin och jag ska ändå åka nu..."
"Ska vi?", undrade Justin förvånat. Jag la en diskret hand på hans lår, vilket fick honom att dra efter andan med en nick. "Ja... erm... det ska vi."
"Bra.", kvittrade Constance. Jag rynkade oförstående på pannan och fick ett bländande leende till svar från henne. "Chaz borde komma snart. Hallå?"
Jag bet mig löst i läppen innan jag slängde ur mig min fråga, "vart är hans föräldrar egentligen?"
"Bahamas.", svarade både Constances och Justin i mun på varandra.
"Jahapp.", mumlade jag lågt och drog på mig Justin's jacka. Han skakade på huvudet.
"Vad ska du med den till?"
"Vill du att jag ska blotta halva mig för dem få papz som har hittat oss?", flinade jag frågandes. Justin ruskade hastigt på huvudet.
"Nej, det vill jag inte...", erkände han kort. Jag nickade och kramade om hans hand.
"Då säger vi adjö Constance. Adjö!", tjoade jag lyckligt innan jag trippade ner för trappan med Justin vid min sida. Constance skrattade lyckligt bakom oss.
"Ska vi ses imorgon?", ropade hon när vi stod i hallen, beredda på att lämna huset. Jag skulle precis svara när Justin gjorde det åt mig.
"Det är begravning imorgon, och efter det ska vi åka skridskor med Jazzy och Jaxon.", sa Justin höjt till Constance.
"Jaha...", gnydde hon missnöjt. Jag gick med Justin ut i den svala kvällen.
"Kommer du verkligen klara att vara i en ishall efter Ryan's.."
"Jag måste gå vidare någon gång. Det var snart 2 veckor sedan Belle. Det kommer hemsöka mig, men jag kan inte gömma mig.", förklarade han snabbt, redo att avsluta ämnet. Jag nickade endast och hoppade sedan in med honom i bilen.


Inte långt alls! FÖRLÅT FÖR DET, MEN ÄR SJUKT TRÖTT! Det är iallafall nåt? :) Ska vara med min systerson imorgon, men ska FÖRSÖKA få upp ett längre kapitel imorgon! <3 

 

Kommentera.


KAPITEL 71-. FUNERAL RECEPTION

Previously: ”Förlåt, jag tänkte på ett skämt… öh… Belle berättade på planet. Om en fisk.”, ljög jag och armbågade Belle lätt i revbenen för att få henne att hänga med.

”Ja, just det.”, sa hon snabbt med ett leende. Chaz höjde lätt på ena ögonbrynet, utbytte en skeptisk blick med Kelsey.
”Berätta skämtet nu då.”, tyckte Chaz och lutade sig tillbaka i sin stol. Belle bet sig löst i underläppen.

”Öh…”, pep hon nervöst. Som tur var började min mobil ringa för att störa. 


 ”Pappa?”, svarade jag snabbt i telefonen när jag hade lämnat rummet.

Hej Justin. Erin kommer inte hinna hit tills imorgon, men hon hälsar sina varmaste tankar till oss.”

Okej, då vet jag.”, grymtade jag till och slog mig ner på soffan. Pappa suckade djupt.

Vart du sur nu? Justin, det är hennes jobb! Du kan inte bli arg…”, började han uppgivet, men slutade sedan. Jag hörde mummel i bakgrunden och sedan tystnad.

”Jag är inte arg, jag förstår väll att det är hennes jobb. Men vi sitter och äter, vi hörs senare. Hej då pappa.”, babblade jag innan jag lade på. En suck lämnade min mun.

När jag kom tillbaka till matbordet satt alla i djupa samtal, förutom Kelsey. Hon satt inte ens vid bordet. Jag rynkade oförstående på pannan och gick ut i hallen, där jag såg henne stå utanför dörren. Jag gick ut till henne, och slog igen dörren.

”Varför står du här Kelsey?”, frågade jag lugnt. Hon skakade lätt på huvudet.

”Jag är inte önskvärd där inne.”, mumlade hon med en tår rinnandes ner för kinden på henne. ”Jag hoppades på att allting skulle vara över, och så kom du tillbaka med henne… Jag vet inte vad som tog åt mig. Jag är ledsen Justin.”, utbrast hon ledsamt. Jag bet mig löst i underläppen och begrav händerna i byxfickorna. Hon drog en hand genom sitt långa hår.

”Du skulle nog inte direkt förlåta mig, det förstår jag… jag skulle inte heller göra det.”

”Jag förlåter dig.”, sa jag snabbt för att hindra henne från att prata. Hon kollade förvånat på mig med sina rödsprängda ögon. Jag nickade menandes mot henne.

”Vi kan väll glömma bort allt? Men bara på ett villkor…”, bestämde jag hårt. Hon nickade snabbt. ”Du ska reda ut det med Belle, och försöka bli vän med henne. Bara försöka åtminstone. Jag vet att hon kan vara rätt så hård, men försök.”

”Okej… om jag gör det så är vi vänner igen?”, frågade hon för att klargöra det. Jag nickade med ett litet leende.

 

 

”Ja, då är vi vänner igen. För om min flickvän inte kan acceptera dig, så vet jag inte om det skulle fungera. Jag fick nyss tillbaka henne och kan inte mista henne igen.”

”Jag förstår dig.”, sa hon snabbt och fuktade sina läppar. Jag log mjukt mot henne.

”Ska vi gå in igen? Dem andra saknar oss förmodligen?”, konstaterade jag, inte bara för att jag trodde det och för att det var kallt, utan för att jag kände att det inte var rätt mot Belle att stå här ute med Kels.

”Okej, då går vi in då.”, instämde Kelsey och log smått mot mig. Jag öppnade dörren åt henne innan jag själv gick in.

 

Belle’s Perspektiv:

Justin och Kelsey kom ingåendes i hallen, leendes båda två. Jag lade en hand på höften.

”Vart har ni varit? Varför ler ni?”, undrade jag avundsjukt. Fan. Hoppas inte Justin skulle bli arg på min svartsjuka nu, jag ville verkligen inte ha problem med honom.

”Vi pratade.”, sa Kelsey innan Justin hade hunnit svara. Instämmandes nickade han.

”Vi pratade bara babe. Oroa dig inte.”, log han milt. Jag besvarade hans leende och pressade mina läppar mot hans. Kelsey himlade med ögonen och gick sin väg.

”Vad var det där för?”, andades Justin ut när kyssen var slut. Jag höjde oskyldigt på ögonbrynen.

”Vadå? Får jag inte kyssa min pojkvän? Eller har du fortfarande känslor för Kelsey?”

”Belle, ge dig. Du vet att du är den enda, var inte så omogen.”, suckade han irriterat.

”Du har rätt, jag ber om ursäkt.”, hasplade jag snabbt ur mig, beklagandes över vad jag nyligen hade slängt ur mig. Såklart att han inte var kär i Kelsey fortfarande. Eller är han det? Han säger ju att han inte är det, jag är den enda. Men han kanske ljuger? Lägg av nu Belle!

”Kommer du eller Belle?”, kvittrade Constance lyckligt från vardagsrummet. Justin rynkade frågandes på pannan.

”Vad ska ni göra?”, frågade han snabbt. Jag log stort åt honom och drog en hand genom mitt hår, eller försökte innan jag kom på att det satt i en hästsvans.

”Hon ska fixa mina naglar.”, flinade jag med händerna upphållna vid ansiktet. Justin himlade retsamt med ögonen.

”Ha kul.”

”Det ska jag också.”, försäkrade jag honom glatt innan jag trippade upp till Constance.

 

 

Jag bet nervöst i underläppen. En hudflisa lossade och föll ner på min tunga. Justin drog upp min dörr med en suck.

”Belle, du kan inte sitta här för evigt. Du har suttit här i över 10 minuter nu! Vi måste gå in!”, röt Justin bittert. Jag knäppte tillslut upp säkerhets bältet och lämnade bilen. Jag var rädd. Det var mitt fel att Ryan dog. Bara mitt, ingen annans.

”Äntligen…”, pustade Justin ut. Jag pressade samman mina läppar med blicken på huset framför mig som vi började gå mot.

”Dem kommer döma mig…”, gnydde jag nervöst. Justin röt ilsket till.

”Belle, är det din kompis föräldrar vi ska till? Var det ditt ansvar att ta hand om Ryan?! Nej, så kan du sluta gnälla och bara hålla tyst. Du kände Ryan i några timmar, sluta vara så jävla barnslig!”, vrålade han så att ansiktet skiftade färg till en mörkröd nyans istället.

Jag tog ett nervöst steg bakåt med en rynka mellan ögonbrynen. Justin drog ett djupt andetag, ”Förlåt, men du kan faktiskt inte hålla på sådär, hans föräldrar vet knappt om dig, så dem skulle inte kunna döma dig. Du var inte ens bjuden innan jag sa att jag hade en dejt.”

”Wow… det värmer.”, muttrade jag ledsamt och vände mig om för att gå min väg.

”Belle! Nu är du barnslig!”, ropade Justin bakom mig, utan att göra en ansats till att springa fram till mig.

”Ja, det kanske jag är! Men du förstår ingenting Justin!”, skrek jag med tårar rinnandes ner för mina kinder. Varför grät jag?  En suck lämnade min mun medan tårarna kylde ner mina kinder.

”Fan!”, gormade Justin och sparkade till en sten. Jag skakade besviket på huvudet.

”Du får klara dig själv… jag måste gå på en promenad.”, fick jag hest ur mig innan jag fortsatte gå min väg. Vad hade jag gjort? Var det värt det? Nej, men jag hade fått honom att bli osams med mig, jag hade betett mig som en snorunge…

Jag andades darrigt ut, ett vitt moln samlades såfort jag andades ut. Kylan hade dragit fram då klockan var runt 8. Vart skulle jag ta vägen egentligen? Fuck Belle.

 

Justin’s Perspektiv:

”Hej Justin…”, hälsade Mrs. Butler dystert. Jag drog ett djupt andetag och besvarade hennes kram.

”Hej.”

”Skulle inte du ha med dig en dejt?”, frågade Mr. Butler med höjda ögonbryn.

”Jo, men vi… bråkade. Hon gick iväg på en promenad.”, förklarade jag mjukt.

”Du kanske borde ringa henne. Hon är inte van vid Stratford vad jag har hört av Pattie, och det börjar bli mörkt.”, tyckte han med en nick mot fönstret. Jag vred huvudet dit. Han hade rätt. Det var nästintill kolsvart där ute.

”Ja, tack, jag ska ringa henne.”, lovade jag honom och drog upp min mobil. Ett annat nummer hann ringa mig först. Jag svarade snabbt.

”Hallå?”

Åh, hej Justin, det är Constance! Belle är med mig, hon var helt frusen när hon knackade på dörren, så jag släppte in henne. Hon ligger i badet, och jag ringde dig så att du vet att hon är i tryggt förvar.”, kvittrade Constance sockersött i luren.

”Åh, tack Constance.”, pustade jag lättat ut. Hon fnittrade mjukt till i andra änden.

Det var så lite. Vi ses lite senare… för du kommer väl och hämtar upp Belle sen? Ni skulle väll på Avon Hotell?”

”Ja, jag kommer efter middagen. Men du, jag måste gå nu.”, ursäktade jag mig.

Okej, hälsa Chaz när du ser honom. Hej då.”, mumlade Constance innan hon lade på. Jag drog ner mobilen i fickan igen innan jag klev ut ur gästrummet till vardagsrummet där alla stod samlade i en klunga.

Jag fann mammas blick och staplade fram till henne mellan alla ihop tryckta, varma kroppar. Men jag ångrade mig genast då jag såg att det var Kelsey hon stod med.

”Hej Justin, kolla, Kelsey är här.”, log hon stort med blicken flackandes mellan mig och Kelsey.

”Mm, jag vet…”, grymtade jag ogillandes, sökandes efter Chaz med blicken.

”Ska du inte säga hej? Var inte oförskämd!”, väste mamma och armbågade mig hårt i revbenen.

”Aj! Ja, hej Kelsey.”, sa jag snabbt och drygt. Kelsey log smått mot mig.

”Hej på dig med Justin.”, svarade hon innan hon kollade på mamma igen. ”Vi träffades hos Chaz.”

”Jaha, då förstår jag stelnaden! Har du träffat Belle? Hon är underbar!”

”Ja, jag har gjort det minsann.”, svarade Kelsey ogillandes, som om dem pratade om kackerlackor.

”Justin, vart har du Belle egentligen?”, frågade mamma oförståendes. Jag suckade.

”Hon mådde inte bra, så hon är med Constance hos Chaz. Jag ska bara hitta honom.”, ursäktade jag mig och gick in i folk havet igen. Mamma gnydde lätt till och inledde snabbt ett annat samtalsämne med Kelsey. Jag gick runt i hela huset, sökandes efter Chaz men skymtade honom ingenstans. Vart kunde ungen ha tagit vägen? Jazmyn och Jaxon kom dock upp mot mig med språng.

”Hej Justeeen! Vet du var vi gjort idag?! Vi åkte till…”, flåsade Jazmyn med blicken på Jaxon.

”BADHUSET!”, tjoade han som avslut. Många blickar riktades mot oss, och Jaxon’s kinder sken upp i en röd nyans. Jag log stort.

 

 

”Vad roligt! Men, har ni sett Chazzy mån tro?”, frågade jag nervöst. Jazmyn drack en klunk av sin cola och nickade sedan.

”Ja, han är där ute.”, nickade hon andfått. Jag fuktade mina läppar med ett leende.

”Tack. Vi ses senare! Vi kanske kan åka skridskor imorgon?”, föreslog jag med ett höjt ögonbryn. Jazmyn utbytte en blick med Jaxon innan dem båda började hoppa omkring i en ring, leendes.

När dem inte märkte det, så smög jag iväg mot terassen. Jag klev ut i kylan, med blicken sökandes efter Chaz.

”Chaz?”, ropade jag ut över hela trädgården, tog ett steg ut på gräsmattan. Då skymtade jag en skugga i gräset. Han satt på gungan vid trädet. Jag skyndade mig dit och lade en hand på hans axel.

”Chaz?”


Vad tror ni det är med Chaz? Varför sitter han där ute? Förlåååt för att helgen har varit helt tomt på kapitel! My bad, mår skit över det!! D: Men bättre sent än aldrig va? ;) 

 

KOMMENTERA NU, VILL VETA VAD NI TROR OCH TYCKER! :D 


KAPITEL 70-. GREASE.

 Previously: ”Vadå för Dirty Little Secrets?”, upprepade jag henne chockat. Hon skulle precis svara då det ringde på dörren.

”Du ska få se.”, flinade hon och gick ut med mig i släptåg. Justin la en beskyddande hand på min midja så fort jag hade kommit ut i hallen. Chaz slog upp dörren till personen som stod där bakom, och Justin släppte snabbt taget om min midja.

”Kelsey?”, flämtade Justin förvånat. Tjejen som stod i dörröppningen fuktade snabbt sina läppar.

”Hej Justin.” 


 

 
(Lyssna medan nedanstående läses tack!) 
 

”Vem är det där?”, frågade jag Justin som stod helt paralyserad, precis som denne Kelsey. Justin spände blicken i Chaz och spände käken.

”Chaz, jag skulle vilja  utbyta ett par ord med dig.”, muttrade han stelt. Chaz gick genant med Justin in i köket. Jag hörde smått av vad dem sade.

 

Visste du att hon skulle komma?! Bjöd du hit henne? Belle då för Guds skull!”

”Justin, du har inte direkt känslor kvar för Kels, ta det lugnt…”

”Nej, men det blir nog jobbigare för Belle än vad det blir för mig! Chaz din idiot.”

”Du vet, hon och Ryan var ihop ett tag. Han skulle vilja ha henne här.”

”Jaja, whatever.”

 

Den så kallade Kelsey granskade min outfit, jag gjorde detsamma med henne. Svarta pumps, svarta Jeans och en ljusrosa tröja. Wow, vi var nästan identiska… Justin och Chaz kom tillbaka in till hallen. Constance stod med stora ögon mot honom.

”Så, ska vi dricka den varma chokladen innan den blir kall?”, tyckte hon bittert.

”Jo, jo visst.”, nickade Chaz. Han tog vänligt emot Kelsey’s jacka, som han hängde upp bredvid min.

”Ett ex?”, mumlade jag diskret till Justin medan vi vandrade in i vardagsrummet.

”Nej, inte direkt. Kom.”, ville han. Jag gick med honom in i Mr. Somer’s kontor, där Justin slog sig ner i soffan med mig i sin famn.

”Kelsey och jag har en del bakgrund. Jag orkar inte ljuga och säga att det inte är något med henne. Jag var kär i henne när jag var… tja, det var väll 4 år sedan? Vi var aldrig tillsammans, men jag hade en grej för henne. Men allt det är över nu Belle, jag älskar dig.”

 

 

”Och jag dig.”, mumlade jag och pressade mina läppar mot hans i en mjuk kyss. Han pressade mitt huvud hårdare mot hans egna. Jag särade på läpparna för att låta hans mjuka tunga glida ner i hans mun. Han drog av mig min tröja i mitten av kyssen, men då var allt tvungen att förstöras.

”Justin? Belle? Vi ska dricka nu!”, tjoade Constance från andra sidan dörren. Justin suckade djupt.

”Okej!”

”Fan.”, muttrade jag besviket medan jag drog på mig min tröja igen. Justin nickade.

”Alltid någon som ska störa.”, inflikade han tröttsamt. Jag kramade mjukt om hans hand med ett leende.

”Ja. Men vi klarar oss nog. Ska vi bo hos din mormor och morfar?”, frågade jag mjukt med en hand på hans bröstkorg. Ett stort flin spreds på hans läppar.

”Nej, mitt pojkrum är för litet. Jag har hyrt ett hotellrum…”, svarade han mystiskt.

Jag pressade mina läppar mot hans i en snabb kyss. ”Bra, då fortsätter vi väll där.”

Hand i hand gick vi ut till vardagsrummet där alla satt med varsin kopp choklad. Det låg en stel tystnad placerad utöver rummet. Jag hoppades på att dem skulle prata, och att jag och Justin bara kunde slå oss ner för att glida in i samtalen. Constance verkade bli galen på tystnaden då hon satt och drog i sitt blonda hår hela tiden.

”Ska vi kolla på Grease?”, föreslog hon mjukt. Kelsey mötte min blick, men vek lika snabbt undan den.

”Visst.”, tyckte Justin och la en arm runt mina axlar. Kelsey svalde hårt, men nickade. Constance hummade lyckligt till och försvann bakom Chaz för att fixa med DVD:n.

”När ska vi åka till Ryan?”, frågade Kelsey snabbt. Justin stelnade till, men sade inget.

”Om 3 timmar. Deras föräldrar tar emot andra folk nu, släkt och vänner får komma på middag ikväll.”, upplyste Chaz oss. Justin svalde hårt, med en tom blick på tv:n.

”Babe?”, mumlade jag mot hans hals för att fånga hans uppmärksamhet. ”Tänk inte på det. Vi har det bra här och nu.”

”Mhm…”, svarade han med ett litet leende, som jag bara var tvungen att besvara.

Kelsey drog ett djupt andetag på Chaz och höjde lätt på ögonbrynen, ”Toa?”

 

image

 

”Det står WC på dörren.”, kvittrade Constance som hade stuckit upp huvudet bakom soffan. Hon hade äntligen fått upp menyn åtminstone.

”Vänta.”, sa jag snabbt till Justin och gick sedan efter Kelsey. Hon märkte det och snodde runt.

”Vad vill du, Belle?”, frustade hon irriterat. Jag pressade samman mina läppar.

”Kan du sluta vara en sån liten svartsjuk bitch och inse att Justin är min? Han gillar inte ens dig längre, så sluta tråna efter honom.”, röt jag surt, överraskade över att bli så arg på någon jag knappt känner.

”Och du tror att han gillar dig? Du är bara bottenskrapet. Vet du varför jag inte tog Justin som liten? För jag väntade. Att han skulle få någon annan att älska så att jag kunde ta tillbaka honom. Det rätta tillfället är här.”

”Nej det är det inte.”, sa Justin bakom mig innan jag hade hunnit öppna munnen. Kelsey’s mun föll vidöppen. Hon skakade lätt på huvudet medan hon drog bak en hårslinga bakom örat.

”Justin, det är inte som det låter. Jag skämtade bara.”, andades hon nervöst fram.

”Ja, vi säger väll så. Belle är min tjej. Min. Jag kommer aldrig i hela helvetet gå tillbaka till dig. Så snälla, respektera att jag älskar någon annan nu Kels.”, väste Justin mellan sammanbitna tänder. Jag spände blicken i Kelsey, i väntan på bekräftelse.

”Visst.”, muttrade hon uppgivet innan hon försvann in på toaletten. Tyngden från mina axlar lyfte.

”Äntligen.”, pustade jag lättat ut. Justin pressade sina läppar mot min panna.

”Jag älskar dig. Ingen annan. Kom ihåg det, vad folk än säger så är det alltid du.”

”Jag vet.”, fick jag hest ur mig. Justin nickade stelt och föste mig sedan in i vardagsrummet igen, där Constance och Chaz satt och väntade.

”Kan vi börja eller?”, undrade Constance uttråkat. Jag sneglade på Justin innan jag nickade.

”Ja, Kelsey kommer nog ta ett tag på sig där inne.”, trodde jag och lutade mig tillbaka i Justin’s omfamning.

 

Justin’s Perspektiv:

Kelsey var här. Belle var här. Kelsey älskade mig fortfarande. Belle älskar mig. Jag älskar Belle. Varför var Kelsey tvungen att komma hit? Fine, Ryan och hon hade haft något, men hon kunde väll åtminstone väntat tills begravningen med att överraska mig. En irriterad suck flög ur min mun, vilket gjorde Constance minst lika irriterad som sucken hade varit.

”Tyyst!”, väste hon surt. Jag himlade lätt med ögonen och kollade mot Olivia Newton-John och John Travolta, som sjöng You are the one that I want för full hals.

Belle halvsov på min axel, med halvslutna ögon. Jag log stort åt hennes mjuka blick mot tv:n. Tillslut orkade hennes ögonlock inte längre, utan sjönk ner i djup sömn. Jag drack upp det sista av min choklad som jag sedan ställde tillbaka på bordet. Kelsey satt och bet på sina naglar av nervositet. Ännu en suck lämnade min mun, och ännu ett ”Tyst!” lämnade Constance’s. Belle sov tungt mot mitt bröst, så jag bestämde mig för att göra som hon, försöka sova.

 

 

”Justin? Öhm… vi ska äta. Fiskpinnar och makaroner.”, viskade Belle mot min kind. Hon var vaken. Jag sov fortfarande. Eller, nu var jag ju ioförsig vaken. Långsamt slog jag upp mina ögon för att kunna möta Belle’s chokladbruna blick. Ett stort leende tog plats på mina läppar.

”Hej.”, hälsade jag med tjock röst. Hon himlade med ögonen och hjälpte mig upp ur soffan.

”Kom igen big boy, vi ska äta.”

”Jag hörde det första gången, lil’ girl.”, retades jag med ett stort flin på läpparna.

”Ha-ha, dying over here. Kan du se det?”, skrattade Belle med ett sting Ironi i rösten.

”Jag känner att jag inte pratat så värst mycket sen olyckan, jag måste ju gottgöra dig älskling.”, skrattade jag innan jag pressade mina läppar mot hennes i en mjuk, passionerad, torr kyss. Hon kramade om min kropp, men vi blev avbrutna. Såklart.

”Jag skulle gå och säga till er, Constance och Chaz tyckte ni tog för mycket tid på er.”, pep Kelsey nervöst. Jag avbröt kyssen med Belle för att kunna kolla mot Kelsey som blygt kollade ner på sina fingrar.

 

 

”Tack Kels. Då vet vi.”, grumlade jag ointresserad. Hon vände sig om för att återigen gå in i köket, fast nu med oss i hälen.

”Äntligen!”

”Jag svälter här! Nu äter vi!”, tjoade Chaz’s och började lassa på mat på sin tallrik. Jag brast ut i skratt. Det här är något jag måste ta vara på. Ryan skulle inte vilja ha mig sitta och deppa. Jag måste släppa taget. Men det är svårt. Han var min bästa vän.

”Justin? Ska du ha Sallad eller?”, grymtade Chaz med salladskålen räckt över mot mig. Jag tog glatt emot den med ett leende.

”Tack Chazzy.”, log jag och la upp en hög sallad på min tallrik. Belle log mjukt mot mig, Constance, Chaz och faktiskt Kelsey.

”Jag fick en idé förut…”, började Belle genant. Jag och Chaz lyssnade lyhört, ”Jo, jag kände inte Ryan så bra, men ni gjorde det, och säkert flera andra. Så… ni kanske skulle kunna göra en minnesplats för honom, utanför hockey-salen i eran skola?”

”Det låter toppen.”, flämtade Chaz med en halv fiskpinne på gaffeln. Jag nickade instämmande. Belle, som knappt kände Ryan.. wow. Han skulle ha varit glad. Eller det skulle han nog inte. Eller jag menar, vi skulle inte behöva det om han inte vore… död.

”När fortsätter Rättegången mot den där Justin? Eller är den slut?”, suckade Constance. Belle fuktade sina läppar.

”Vi kommer fortsätta när jag är tillbaka. För tillfället är han fri, fast med fotboja.”

”Åh, okej. Hoppas dem sätter dit den jäveln. Ursäkta.”, röt Constance ilsket. Jag fnittrade till. Jag, Justin Bieber, fnittrade? Alla blickar vändes mot mig och mina kinder hettade till.

”Förlåt, jag tänkte på ett skämt… öh… Belle berättade på planet. Om en fisk.”, ljög jag och armbågade Belle lätt i revbenen för att få henne att hänga med.

”Ja, just det.”, sa hon snabbt med ett leende. Chaz höjde lätt på ena ögonbrynet, utbytte en skeptisk blick med Kelsey.
”Berätta skämtet nu då.”, tyckte Chaz och lutade sig tillbaka i sin stol. Belle bet sig löst i underläppen.

”Öh…”, pep hon nervöst. Som tur var började min mobil ringa för att störa. 


Vem ringer Justin tror ni? Inte så långt... åh, SORRY FÖR DET, OCH FÖR ATT DET ÄR SENT! D: 

Men kommentera nu så får ni ett längre kapitel imorgon förhoppningsvis! <3


KAPITEL 69-. LETTER

Previously: ”Jag skojade! Du skulle sett din min!”, skrattade han och försvann snabbt in på badrummet för att rymma undan min handduks attack. Jag himlade med ögonen efter honom. Snabbt drog jag på mig pyjamasen, flätade mitt hår och bosatte mig sedan i sängen.

När Justin äntligen hade kommit ut från badrummet, klätt på sig något, kysst mig, släckt lampan och somnat så vågade jag tända igen för att ligga och stirra på brevet från farmor. Till sist bestämde jag mig. Jag öppnade det.


 

 
 
 

Jag drog ett djupt andetag när Justin’s alarm började ringa.

”Justin…”, muttrade jag med hår i hela ansiktet. Justin grymtade till, men stängde av det.

”Show time babe.”, gäspade han och sträckte på sig i sängen. Jag slog lätt upp ögonen med blicken på golvet, där brevet låg. Jag sköt snabbt ner det under min väska och log tillgjort mot Justin.

”Ska vi åka flyg?”, frågade jag trött. Justin, som redan stod upp och började klä på sig, skakade på huvudet.

”Vi ska åka bil. Pappa och ungarna åker själva, vi med.”, meddelade han mig. Jag följde hans exempel med att klä på sig med en lätt nick. Justin var klar redan innan mig, så han gick ner till vardagsrummet där Jeremy förmodligen satt och kollade på tv. Jag drog på mig ett par jeans och en stickad, vit tröja. Enkelt. Efter det drog jag på mig mina UGGS och sminkade mig lätt, samt drog upp håret i en hästsvans. Så fort jag lämnade badrummet hade Jazmyn bosatt sig i sängen.

”Hej Jazmyn.”, log jag och lade ner necessären i väskan. Hon log stort mot mig.

 

 

”Hej Belle! Vi har gjort våfflor!”, tjoade hon lyckligt med armarna utstäckta i luften över sitt lilla huvud.

”Mmm… det ska bli gott.”, hummade jag, helt fokuserad på packningen. Jazzy nickade och började leka med min mobil. Hon klickade på mittenknappen till iPhonen och bilden på mig och Justin lös upp skärmen. Den där vi stod i poolen, kyssandes.

”Ta boooort!”, skriade hon och slängde mobilen ifrån sig på sängen. Jag drog igen dragkedjan till min väska för att kunna sätta mig uppe hos Jazmyn i sängen. Min blick drogs mot klockan. Halv 7… En gäspning for ur min mun.

”Vill du åka med oss? Vi kan kolla på Ariel! Jag har den!”, föreslog Jazmyn med stora ögon. Jag log mjukt mot henne med en hand på hennes mjuka hår.

”Jag måste åka med Justin. Du förstår, han blir rädd om han måste sitta i bilen, helt själv.”

”Ja, utan dig vid min sida.”, inflikade Justin som hade kommit ingåendes i rummet med kläder från undervåningen. Han drog upp sin väska och började packa själv. Jazmyn fnittrade förtjust.

”Justin är en fegis!”, gapskrattade hon så att ögonen knappt syntes bakom hennes kinder. Jag log stort och kollade mot Justin.

”Är du det Justin? En fegis?”, retades jag och gjorde små kyckling ljud.

”Fegis?”, flämtade Justin, försökte låta smått förolämpad. Jag nickade leendes.

”Om det är någon som är en fegis…”, började han, ståendes i språngs position. Jag tog ett steg bakom mot väggen, men han kastade sig över sängen och lyfte upp mig över axeln. Jazmyn brast ut i gapskratt, detsamma med mig.

”Justin! Slä..-haha-..pp ner mig!”, tjöt jag mellan skrattattackerna.

”Är jag en fegis?”, skrek han mot min mage. Jag skakade på huvudet medan jag sprattlade med benen.

”Nej! Nej! Du är inte det!”, skrek jag vädjande. ”Släpp ner mig nu!” Han lydde mig och satte snabbt ner mig på sängen igen med ett brett leende på läpparna.

”Bra.”

”Mhm, toppen.”

Jazmyn låg fortfarande och gapskrattade mot kudden. Världens gulligaste skratt..

”Kom igen nu, så går vi ner och äter våfflor.”, tyckte Justin innan han slängde upp Jazmyn på sin axel. Hon lugnade inte ner sig förrän hon satt på sin stol, med en tallrik våfflor och jordgubbar framför sig. Jaxon kollade på mig med stora ögon när jag slog mig ner bredvid honom. Ett leende sken upp på hans läppar, även fast det knappt var synligt då han hade halva handen i munnen med en jordgubbe i änden.

”Jordgubbar eller Blåbär Belle?”, frågade Jeremy mjukt. Jag tog emot båda skålarna.

”Tack.”, log jag mjukt. Justin hade försvunnit ut i köket för att hämta något. Han kom tillbaka det någon sekund därpå, och då såg jag var det var. Vaniljglass. Seriöst Justin? Jag fnittrade till. ”Till frukost babe? Really?”

”Vadå? Du har ju sirap på! Det är väll lika onyttigt?”, mumlade han med blicken på Jeremy.

”Glass är snäppet onyttigare.”, förklarade Jeremy med ett lätt skratt som avslut. Justin himlade med ögonen och trummade med händerna på sin mage.

”Jag kommer inte bli fet av lite glass.”, försäkrade han mig med en kyss innan han började lassa upp glassen på sina våfflor. Jag himlade med ögonen och fick ett instämmande skratt av Jeremy. Oh boy…

 

 

”Finns det någon godis här?”, frågade jag frustrerat. Justin sneglade snabbt på mig.

”Haha sockersug… lingonvecka?”, skrattade han retsamt. Jag suckade djupt med en nick.

”Du behöver inte vara så barnslig med ”lingonvecka”… det heter mens Justin.”

”Whatever… i facket där ligger det Skittles.”, chansade han på och pekade på ett litet fack i dörren. Jag öppnade det och han hade rätt, där låg det ett paket skittles som väntade på mig. Ett stort leende spreds på mina läppar när jag stoppade in en näve med Skittles i munnen.

”Du kommer gå upp i vikt om du kommer hålla på o smocka i dig.”, försäkrade han mig.

”Nej, jag dansar.”, muttrade jag och stoppade rebelliskt in ännu en näve skittles.

”Jag med.”, flinade han, men stelnade till på direkten. Jag kollade ut över vägen och såg skylten.

 

WELCOME TO STRATFORD, POPULATION 32 000

 

 

 

Vi var framme… jag drog långsamt efter andan och kramade om Justin’s varma hand. Allt skulle ordna sig skulle han se.

”Vart ska vi nu?”, frågade jag och kollade på alla antika byggnader. Justin svalde hårt.

”Öh… till Chaz. Pappa åker till mormor, morfar och mamma.”, viskade han hest.

”Okej.”, sa jag kort, för att få honom att slippa prata. Hela vägen till Chaz satt vi tysta, hållandes i hand. Justin parkerade på uppfarten till Chaz’ hus. Vi gick mot dörren, hand i hand, och plingade på. Chaz’ och en blond tjej dök upp i dörröppningen.

”Hej...”, mumlade Chaz dystert, men log ändå innan han kramade om Justin. När dem hade slutat kramas så kollade han mot mig med ett större leende.

”Du måste vara den välkände Belle?”

”That must be me! Men världskänd? Nah, det vet jag inte.”, skrattade jag och kramade lätt om honom. Tjejen tog ett steg fram från sin plats bakom Chaz.

”Constance Warner.”, hälsade hon glatt. Jag skakade på hennes hand. Hennes manikyr-naglar trängde in genom min hud, men jag bet ihop.

”Hej Constance.”, hälsade Justin med en nick. Constance log milt tillbaka mot honom.

”Så… vill ni ha varm choklad? Constance höll på innan ni kom.”, undrade Chaz.

”Ja tack gärna.”, svarade jag för oss båda, då Justin inte verkade vara i prat stadiet. Constance kramade om min hand såfort jag hade fått av mig min jacka.

”Kom, vi två kan fixa det här.”, tyckte hon snabbt. Justin kollade lidande på mig, men lät mig gå. Fan. Varför bad han mig inte stanna? Det skulle väl Constance inte kunnat neka en sån här dag?

”Så, är du och Justin ihop? Vilken dum fråga, så klart ni är.”, fnittrade hon genant.

”Ja…”, svarade jag smått dyster. Hon räckte över kannan med chokladen till mig så att jag skulle kunna hälla upp den i kopparna.

”Har han berättat alla sina ”Dirty Little Secrets?”, skrattade Constance, nu smackandes med ett tuggummi mellan läpparna. Jag skakade lätt på huvudet med en rynka mellan ögonbrynen.

”Vadå för Dirty Little Secrets?”, upprepade jag henne chockat. Hon skulle precis svara då det ringde på dörren.

”Du ska få se.”, flinade hon och gick ut med mig i släptåg. Justin la en beskyddande hand på min midja så fort jag hade kommit ut i hallen. Chaz slog upp dörren till personen som stod där bakom, och Justin släppte snabbt taget om min midja.

”Kelsey?”, flämtade Justin förvånat. Tjejen som stod i dörröppningen fuktade snabbt sina läppar.

”Hej Justin.”


OOJOJOJ! Vad gör Kelsey där? Kommer ni ihåg Kelsey från förr förra kapitlet (?). Justin's barndoms kärlek! :O Vad kommer hända nu tror ni?

 

KOMMENTERA FÖR MER IMORGON! :D 


KAPITEL 68-. I LIKE HER



Previously: ”Okej, men Kenny? Jag och Belle ska… äta.”, harklade Justin sig. Jag rynkade oförstående på pannan. Han log stort och blinkade med ögat åt mig. Jag himlade trött med ögonen.

”Okej Bieber, vi hörs. Hej då Belle.”, skrattade Kenny i andra änden. Det pep till, och samtalet var slut.

”Vad ska vi äta? Vi åt nyss?”, antydde jag med ett höjt ögonbryn. Justin flinade.

”Men vi har inte ätit… varandra.”, svarade han sexigt. Jag brast ut i gapskratt och lät hans läppar tysta mig.


 

Vinden susade förbi genom mitt öppna fönster. Justin trummade på ratten medan The Beatles spelades med högsta volym på stereon. Jag drog ett djupt andetag av den svala luften. Min skjorta var lite tunn för att vara  i Kanada med, då det var runt… vadå? 14 grader här uppe. Redan…

Mitt i mina tankar plingade Justin’s mobil till. Han sneglade på mig med ett leende.

”Kan du kolla vad det står babe?”, frågade han mjukt. Med en suck drog jag upp hans mobil och klickade upp sms:et.

 

Från: Pappa

Hej Kiddo! Ni måste vara påväg va? Är ni hungriga? Jazzy och Jaxon svälter snart, så jag gör Tacos. Blir det bra? Jag har fixat gästrummet till er också. Erin är iväg i Atlanta över helgen, så vi följer med er till Stratford imorgon. Aja, vi ses snart grabben!:) Kram, pappa.

 

Rabblade jag högt upp. Justin nickade, samt fuktade sina läppar.

”Svara att vi kan äta lite, och att det blir bra.”, beordrade Justin mig. Jag knappade lydigt in ett svar till Jeremy innan jag lade ner mobilen mellan sätena igen.

”Så… dina syskon. Hur är dem?”, frågade jag för att bryta den, inte stela, men pinsamma tystnaden mellan oss.

”Jazmyn är galen i äldre tjejer. Hon älskar att leka med sina Barbie Dockor, och älskar att kolla på film. Hon är rätt blyg i början, men så fort du lär känna henne så blir hon som vanligt.”, började han med Jazmyn. ”Jaxon däremot... han är sprallig som en apa. Han gillar att kramas och skratta. Att vara i hans koja är typ det enda han gör…”

”Det verkar vara bra.”,  chansade jag hoppfullt. Han kramade stöttande till min hand.

”Det kommer gå toppen Belle.”, lovade han och parkerade utanför ett ljusgrönt hus. Mina ögon reste sig och jag granskade det magiska huset. Justin drog ett lättat andetag. ”Framme.”

Med skakiga steg gick jag ur bilen, utan att slita blicken från huset. På ovanvåningen såg man Jeremy’s glada nunna, han höll i Jaxon som såg minst lika glad ut när Justin klev ut ur bilen. Justin’s läppar formade sig till ett perfekt leende och han kramade om min hand.

”Kom igen nu älskling, allt kommer gå bra har jag ju sagt.”, upprepade han. Jag drog ett djupt andetag, kände hur gåshuden knottrade sig på min hud. Jag borde ha tagit på mig en jacka… Vi gick upp för verandan och knackade på dörren. Jeremy öppnade med ens och Justin flög in i hans omfamning.

”Pappa. Åh, jag har saknat dig.”, mumlade Justin mjukt mot Jeremy’s axel.

”Jag har saknat dig också.”, svarade han och så stod dem bara där ett bra tag och kramades, men jag förstod dem.

När dem äntligen släppte taget så granskade Jeremy mig från topp till tå med ett stort leende lekandes på läpparna. ”Belle?”

”Ja, hej Mr. Bieber.”, hälsade jag med ett snett, nervöst leende. Han skakade på huvudet.

”Kalla mig inte Mr. Bieber, kalla mig Jeremy. Välkommen.”, log han tillbaka innan han drog in mig i en omfamning. Jag besvarade den nervöst för att sedan gå tillbaka till min trygga plats bredvid Justin, som precis skulle öppna sin mun för att säga något då en gäll röst skriade hans namn.

”Justeeeeen!”, skrek, förmodligen, Jazmyn som kom utspringandes mot Justin. Justin greppade tag om hennes lilla kropp i sin omfamning. I ögonvrån såg jag hur Jaxon kom utgåendes med osäkra steg.

 

 

”Hej Jazzy! Åh, jag har saknat dig så mycket!”, gosade Justin. Jazzy fnittrade till.

”Jag har saknat dig också. Kolla, jag har tappat en tand!”, var hon exalterad över att få visa. Justin kollade in i hennes mun där hon pekade med stora, glänsande ögon. Hans leende som han hade nu kunde inte slå något annat jag någonsin sett.

”Wow! Du är en stor flicka nu Jazzy! 2 år?”, retades Justin med två fingrar upphållna. Jazmyn skriade glatt till och skakade snabbt på huvudet så att hennes bruna, vackra hår studsade kring hennes rosensköra, baby kinder.

”3 Justin!”, tjoade hon lyckligt med tre fingrar uppräckta i luften. Justin kippade efter andan.

”Va? Tre! Har du blivit så stor?!”, skämtade han med ett lyckligt tonfall. Jazmyn nickade.

”Giraffen säger att jag är… pappa?”, bad Jazmyn Jeremy att förklara. Giraffen?

”1 meter och 24 centimeter säger den.”, svarade Jeremy åt Jazmyn som log stort.

”Wow! Förra gången var det… 18 centimeter!”, sa Justin förvånat till Jazmyn. Jag log stort åt allt dem sa utan att lägga märke till Jaxon som hade kommit fram till mig, med armarna uppsträckta som tecken på att han ville att jag skulle lyfta upp honom. Försiktigt böjde jag mig ner för att lyfta upp hans lilla, mjuka, varma kropp i min kalla omfamning. Han kollade mig djupt in i ögonen länge tills Jeremy avbröt våran kontakt.

”Han brukar aldrig vilja komma upp så snabbt.”, förklarade han för mig med ett leende.

”Oj… hoppas det var Okej? Han.. jag… erm…”, började jag nervöst, rädd för att ha gjort fel. Jag kanske inte fick ta upp Jaxon? Jeremy kanske trodde jag skulle tappa honom eller något. Att vara förälder kan vara rätt… pressande har jag hört.

”Nej då. Han skriker inte, så du gjorde nog helt rätt. Faktum är att du gjorde mer än rätt, kolla.”

Jag kollade ner på Jaxon’s ansikte, som låg placerat mellan min överarm och mitt bröst i omfamningen. Hans ögonlock var mjukt stängda, och lätta snarkningar lämnade hans mun. Ett stort leende spreds på mina läppar. ”Han somnade.”

”Ja, det gjorde han. Jazmyn gick med Justin till baksidan, så du kanske kan gå upp och lägga Jaxon i sin säng om du vill? På övervåningen, det står hans namn på dörren.”, förklarade Jeremy glatt. Jag hade tänkt invända, men han hade redan gått sin väg till baksidan innan jag hade hunnit göra något.

Med osäkra steg gick jag in i det stora huset. Det doftade… hemvänligt. Inte medel som det gjorde hemma hos oss. Jag gick mot den stora träd trappan som jag genast började gå upp för. Jaxon gnydde lätt till, så min blick fördes direkt till honom. Han försökte bara vrida på sig. Då borde jag kanske skynda mig… Jag gick med snabbade steg in i hans rum, som var ljusgrönt, med en stor, blå flece matta med en massa bilar på. Det hängde tavlor på saker Jazmyn hade ritat till honom, bilder på hela familjen, och bara Justin och Jaxon. Ett stort fönster skötte ut till bakgården. Jag gick fram till hans spjällsäng för att lägga ner honom och gick sedan till fönstret.

Justin och Jazmyn satt vid en liten koja på bakgården. Jeremy stod och pratade i telefon vid andra änden av gräsplanen. Ett stort leende lekte sig fram på mina läppar, så jag lämnade rummet med en försiktig duns. När jag kom ner till bakgården kollade Jazmyn dömandes upp på mig. Hon pressade samman sina ljusrosa läppar, jag trodde seriöst att hon skulle börja skrika på mig.

”Gillar du Barbie?”, frågade hon kort, som om detta vore ett förhör. Jag nickade.

”Om jag gör. Barbie, Ken,… och alla dem.”

”Gillar du Disney Prinsessor då?”, fortsatte hon med armarna slappt hängande längs sidan på sin lilla kropp.

”Jag älskar Disney Prinsessor. Jag gillar Törnrosa mest.”, försäkrade jag henne.

”Bra… och sist…”, hummade hon undrandes. ”Gillar du att baka? Tårta, muffins..”

”Jag älskar att baka. Min hemliga ingrediens? En tesked mer socker.”, viskade jag lurt till henne. Hon skrattade lyckligt till och fattade tag om min hand för att dra med mig till Justin som satt med mobilen i handen.

”Justin!”, pep Jazmyn irriterat över att han höll på med mobilen. Justin lät mobilen glida ner i fickan och kollade sedan upp på oss två.

”Vad är det?”, suckade han trött, men log fortfarande. Jazmyn stampade stolt i marken.

”Jag älskar henne. Hon gillar Barbie, Disney Prinsessor och kan baka. Du får behålla henne.”, tyckte Jazmyn lyckligt och kramade om min arm. Jag log stolt mot Justin som fuktade sina läppar.

 

 

”Well…”, började han hummandes, ”jag hade tänkt behålla henne ändå.”, skrattade han och reste sig upp för att pressa sina mjuka läppar mot mina i en blöt kyss.

Jazmyn slog händerna över ögonen. ”Euw! Pappa, Justin pussar på min kompis!” Jeremy kom skrattandes gåendes mot oss med en dömande blick mot mig och Justin.

”Nej, nej, inga kyssar på Prinsessan Jazmyn’s mark.”, brummade han ironiskt. Jag skrattade lyckligt, lutad mot Justin’s axel.

”Ska vi käka då? Maten står på bordet.”, meddelade han glatt. Jazmyn fattade återigen tag om min hand och började springa med sina små, knubbiga ben in mot huset. När vi kom in i matsalen slogs jag av Taco lukten i ansiktet.

”Mat!”, skriade Jazmyn, men jag la en hand på hennes mun. Hon rynkade på pannan.

”Jaxon.”, förklarade jag och pekade uppåt. Hon nickade innan hon gick och slog sig ner på sin ljusrosa stol, prydd med små diamanter. Hon var bara för söt… Justin och Jeremy kom inlunkande bara någon sekund efter oss. Justin slog sig ner bredvid mig, med en kyss på min kind.

”Nu äter vi.”, tyckte han och började ta åt sig av all mat. Jag och Jazmyn utbytte varsin lycklig blick med varandra.

 

 

 

”Hur tycker du det har gått då?”, frågade jag Justin när jag utmattat slog mig ner i soffan bredvid honom. Han la en hand på mitt lår och log.

”Jag tycker du har skött dig… dåligt. Jaxon klagade på att han svettades.”, retades Justin. Jag himlade med ögonen åt hans torra försök i att skrämma mig.

”Jag tycker i alla fall att det gick bra.”, skröt jag och slängde lät med håret över axeln. Justin log stort och kollade ut genom fönstret. Solen hade börjat gå ner, vinden ven hårt till utanför.

”Imorgon gäller det… då ska vi träffa Ryan’s föräldrar.”, mumlade Justin bekymrat.

”Är det inte på fredag?”, undrade jag mjukt. Justin bet sig löst i underläppen och grymtade till.

”Själva begravningen jo, men i Canada åker man alltid till familjen som har mist sin nära en dag innan begravningen med någon sorts present, för att visa att man är ledsen.”

”Vad ska vi ge dem då?”, mumlade jag och lutade mitt huvud mot hans varma axel.

”Jag hade tänkt mig… det kanske är töntigt, men hans lagtröja. Han tog med den till oss i Los Angeles. Dödsförklarings männen tog med sig allt, men jag lirkade ner tröjan i min ficka…”, förselog Justin dystert. Jag kysste honom mjukt på halsen.

”Det kommer blir bra Justin. Ryan skulle nog vilja ha dig glad.”

”Ja… men det är svårt. Svårt att låtsas vara glad hela tiden.”, muttrade han ledsamt.

”Jag förstår det, men du får försöka för Ryan’s skull.”, tyckte jag ärligt. Justin nickade. Han drog ett djupt andetag och kollade djupt ner i mina ögon. Jag la en hand på hans kind och smekte hans kindben med min tumme.

”Du, jag går och tar en dusch, sen går vi och lägger oss. Det blir en lång dag imorgon.”, sa jag lent och reste mig slött upp ur den alldeles bekväma soffan. Justin nickade lätt åt mina ord.

Jag gick upp för trappan och in i gästrummet, där jag fortsatte in i vårat badrum. När jag hade låst dörren så drog jag av mig mina kläder och hoppade in i dusch kabinen där det varma vattnet slog ner på kakelväggen. Tårarna började rinna. Allt var så typiskt. Hade jag inte gått med på att vi skulle åkt och badat med Claire, och om den där damen inte hade blivit uppäten så skulle Ryan inte varit med Claire den kvällen och han skulle vara här. Med oss. Jag snörvlade till och gjorde det sista innan jag avslutade duschen och vred av vattnet. Justin hade lagt fram två handdukar, våra tandborstar, samt necessärer så jag började genast borsta tänderna med håret och kroppen inlindade i handdukar.

”Belle? Kan du öppna? Jag behöver duscha.”, ropade Justin från rummet. Jag vred upp låset, trodde jag skulle möta en påklädd Justin, men där stod han spritt språngandes naken. Löddret av tandkrämen åkte ner på hakan av chock, så jag sköljde ur munnen för att kunna tala.

”Jag trodde du skulle ha kläder på dig.”, mumlade jag och gick ut i rummet för att hämta en ny handduk till honom. Han skrattade ljuvligt.

”Du har sett mig naken, det är ingen big deal Belle.”, spann Justin, men virade handduken jag räckt honom runt midjan ändå. Jag drog upp min pyjamas medan jag nickade.

”Ja, men vi är hos din pappa Justin.”

”Strunt i det, han har väll sett mig naken också.” Okej, nu föll min haka stort.

”Justin?! Har du gått runt naken här? I den här åldern?!”, skriade jag lågt. Det var hans pappa, men Justin är för guds skull 17 år gammal!

”Jag skojade! Du skulle sett din min!”, skrattade han och försvann snabbt in på badrummet för att rymma undan min handduks attack. Jag himlade med ögonen efter honom. Snabbt drog jag på mig pyjamasen, flätade mitt hår och bosatte mig sedan i sängen.

När Justin äntligen hade kommit ut från badrummet, klätt på sig något, kysst mig, släckt lampan och somnat så vågade jag tända igen för att ligga och stirra på brevet från farmor. Till sist bestämde jag mig. Jag öppnade det.


Yeah! Dem är i Canadaaaa :D Vad kommer hända tror ni? Vad står i brevet egentligen? Kommentera mycket nu, och då menar jag MYCKET, mer än förra!

Skulle bli superglad då, och kanske få upp ett till ikväll?

Kommentera nu då! :D


KAPITEL 67-. WHO'S LAUGHING NOW?



Previously: ”Beautiful day with a beautifyl girl. Time to sleep.:) #Beastmode”

Skrev han och tog ett foto på oss i detta nuet. Jag grymtade till, försökte slita mobilen ifrån honom.

”Justin! Så kan du inte göra! Jag ser sjuk ut!”, frustade jag irriterat.

”Du är vacker.”, antydde han och lade ner mobilen på nattduksbordet. ”Nu sover vi.”, tyckte han och kysste mig mjukt på läpparna.

Jag kurade ihop mig på hans bröstkorg, för att somna till ljudet av hans hjärtslag.


”Justin! Klockan är över 10! Vi har försovit oss!”, tjöt jag medan jag sprang runt i sovrummet i endast min sov utstyrsel. Justin slog långsamt upp ögonen och sträckte på sig i dem knöliga lakarna.

”Ta det lugnt Belle…”, gäspade han med halvöppnade ögon. Solen strimmade in på hans nakna bröst. Jag stannade upp i en sekund men fortsatte sedan springa runt i rummet, letandes efter garderoben med tjejkläder.

Justin harklade sig, så jag snodde runt för att möta hans hasselnötsbruna blick. Han pekade på en vit garderob, med en stor helkropps spegel på dörren.

”Tack.”, flåsade jag och gick med skyndande steg mot garderoben för att dra ut ett par jeans, ett skärp och en ljusblå skjorta. När jag stod med mina Jeffrey Campbells på och tyckte jag såg någorlunda okej ut, så mötte jag min spegelbild.

 



 

”Iiiiih!”, skriade jag förskräckt med händerna slagna om kinderna. Justin vände sig om från sin garderob där han nu stod i endast boxer shorts.

”Vad är det?”, utbrast han oroligt, med stora, utvidgade pupiller.

Jag drog ett djupare andetag vände mig om mot honom. ”Jag ser ut som ett fågelbo.”

Istället för att vara snäll, och reagera som en pojkvän borde göra, så började han skratta. Han skratta och flinade stort mot mig, som om det jag sa vore ett skämt.

”Babe, du är vacker.”, försäkrade han mig och kysste mig mjukt på läpparna. Jag slet mig ur kyssen.

”Neeej.”, gnällde jag gällt. ”Jag har inget smink, och knullruffs!”

”Du är fin utan smink, och ditt knullruffs är sött. Kom igen, borsta bara igenom håret.”, viskade han och drog på sig ett par svarta skinnyjeans. Jag bet mig löst i läppen med en anklagande blick på honom.

”Jag hatar dig.”, fnös jag innan jag klampade in i badrummet för att hitta något sorts smink. Jag hade läppglans i min lilla väska från igår, men vad hjälpte det? Jag började borsta igenom mitt hår så att det såg hyffsat platt ut.

Lådorna blev tömda på saker i jakt på en concealer och mascara, men det syntes inte till någon stans, så jag fick helt enkelt strunta i det. Jag drog över allt mitt hår på min vänstra axeln innan jag lämnade badrummet.

”Kom igen nu superstjärnan, nu åker vi.”, tyckte Justin och räckte över min lilla svarta väska. Jag drog upp läppglanset för att smeta på ett lager. Han log stort åt mitt lilla knep. ”Du är omöjlig.

”Maybe.”, flinade jag till svar och drog upp min mobil. 7 missade samtal och 4 nya sms. Jag läste igenom sms:en.

 

Från: Emily

Ska vi åka tillsammans? Kan vi åka med din bil?:) xx Em.

 

Från: Emily

Hallå? Det har gått 40 minuter och inget svar. Jag börjar bli orolig. Är du död eller sover du?:S xx Em.

 

Från: Emily

Jag åkte förbi ditt ställe. Det är kolsvart och du öppnar inte. Vart är du Belle? Mamma berätta just om din pappa, och har du tagit dit liv över det så hatar jag dig.

 

Från: Emily

Jag täckte för dig. Jag gick till rektorn och sa att du var sjuk, så han sjukanmälde dig… Kom inte till skolan, vad du än gör. XX Em.

 

”Justin…”, hummade jag och lade tillbaka min mobil i väskan. Han nickade lätt.

”Stanna.”, beordrade jag kort. Han kollade frågandes på mig. ”Stanna bara bilen.”

”Belle, du hade ju bråttom?”, frågade han, men körde lydigt in på vägkanten. Vägen var tom på bilar, så inget kunde hända.

”Emily sjukanmälde mig, för hon trodde att jag var borta och ville inte ställa till besvär för mig.”, log jag mjukt mot honom. Ett leende spreds på hans läppar.

”Bra, då kan du ju packa.”, tyckte han snabbt innan han började köra igen. Jag rynkade oförstående på pannan. Va? Packa?

 

 

”Vadå packa? Min pappa ligger på Sjukhuset Justin, jag måste stanna i L.A.”

”Om du inte kommer ihåg det, så sa jag till dig att jag hade tagit ledigt åt dig dem sista dagarna på den här veckan. Vi ska till Kanada.”, förklarade han och hoppade ur bilen. Jag drog upp dörren med en suck. Vi hade hamnat utanför mitt hus.

”Vad menar du med det? Jag ska inte till Kanada nu! Det är skola!”, tjöt jag.

”Men för Guds skull Belle! Det är Ryan’s begravning på fredag, okej?”, röt han irriterat, sorgen speglades i hans ögon. En klump av skuldkänslorna satte sig i halsen på mig. Just det…

”Förlåt…”, viskade jag hest, med rösten fylld av ånger. Han tog ett steg närmre mig för att dra in mig i en omfamning.

”Det är okej.”, mumlade han mot mitt hår och kysste mig mjukt på pannan. ”Okej?”

Jag nickade och fiskade upp nycklarna ur väskan för att låsa upp dörren. Lampan på övervåningen stod fortfarande tänd, så det var inte direkt kolsvart i hela huset som Emily hade fått det att låta som.

”Kommer du?”, frågade jag Justin som fortfarande stod kvar utanför dörrgaveln. Han nickade och tog ett steg in. Då kom jag på det. Sist han var här, om man inte räknar med igår, så skällde min pappa ut honom. Sa åt honom att inte vara kvar i mitt liv. Såklart att man blir lite skakis i att komma in då…

”Vill du hjälpa mig packa?”, föreslog jag med ett snett leende. ”Du vet nog bäst vilka sorts kläder man kan behöva där uppe nu. Här är det ju… sommar. Vilket det inte var för 2 dagar sedan, men jaa…”

”Självklart.”, lovade han med ett klingande skratt gömt i rösten. Jag kramade om hans hand för att dra upp honom med mig upp till övervåningen.

 



 

”Kan du ta fram min reseväska? Den ligger i pappas garderob.”, log jag mot Justin, som lydigt gick mot pappas rum. Jag gick in i mitt rum för att dra fram en massa kläder på sängen från min WIC, då jag hörde en duns från pappas rum. Med skyndade steg småjoggade jag till hans rum. Där stod Justin med min resväska, men med en låda som låg uppochner med en massa brev utspillda. Säkert pappas jobb brev…

”Det är okej älskling, inget är sönder.”, sa jag mjukt och gick fram till honom för att pressa mina läppar mot hans i en lugnande kyss. Han la sin hand på min korsrygg, tryckte min kropp tätare kring hans. Han särade på läpparna, för att låta min tunga åka in i hans mun. Han bet löst i den innan han började leka med den med sin egna. Jag la händerna om hans hals, kände hur hans puls blev allt snabbare med tiden. Som om han hade sprungit ett maraton… jag log stort åt tanken vilket förstörde kyssen helt och hållet.

”Vad är det? Gjorde jag något fel?”, undrade Justin bekymrat. Jag skrattade åt hans oro.

”Nej då… jag bara…”, började jag nervöst med händerna i hans hår, ”din puls gick så snabbt, så man skulle kunna trott att du hade sprungit ett maraton lopp.”

”Babe… du får min puls, mitt hjärta att slå fortare. Ett maraton skulle inte ha den inverkan på mig.”, flinade han självsäkert. Jag slog lätt till honom över armen.

”Ha-ha Justin.”, grymtade jag och himlade med ögonen. Han drog en hand genom sitt vackra hår och gick, skrattandes, mot mitt rum med reseväskan. Jag drog upp högen med alla brev för att lägga tillbaka dem i lådan då jag såg att dem inte alls var till pappa. Dem var till mig…

 

Till: Belle Chandler

Från: Elena Chandler

 

Elena Chandler? Farmor? Jag drog ett nervöst andetag och slängde snabbt in alla brev i garderoben igen, förutom ett som jag tryckte ner i fickan igen.

”Kommer du eller?”, ropade Justin från mitt rum. Snabbt skyndade jag mig till mitt rum med ett påklistrat leende.

”Självklart.”, andades jag oroligt ut. Han log mjukt mot mig och klappade på den tomma platsen bredvid sig på golvet. Han hade redan dragit ut alla mina höstkläder.

Ett stort leende tog plats på mina läppar, så jag gick fram till honom och pressade mina läppar mot hans.

”Älskar dig.”, mimade jag lyckligt. Han gjorde mig verkligen… magiskt lycklig.

”Älskar dig också.”, viskade han hest med sin raspiga röst. Jag log stort och började vika ihop dem kläder jag skulle ha med mig, men breven satt fast etsade i bakhuvudet på mig.

 



 

”Tänk om din familj inte ens gillar mig?”, fick jag oroligt ur mig när vi satt i Justin’s privata jet. Han kramade tröstande om min hand.

”Dem kommer älska dig.”, försäkrade han mig. Jag skakade på huvudet.

”Nej, jag är värre än värst med barn. Tro mig.”, väste jag mellan sammanbitna tänder. Kenny skrattade på från mobilen. Justin hade ringt honom och hade tvingat honom att höra på mig.

”Lyssna på Belle’s ångest om att möta Jazzy, pappa och Jaxon.”, hade han sagt, skadeglatt.

”Jag hatar dig.”, hade jag svarat. Justin hade ignorerat mig, och satt på högtalare. Nu satt vi här, med Kenny i telefonen, hand i hand, och jag, svettandes som en gris.

Justin, så fort ni åker från Kanada på söndag så ska du ta flyget till… Toronto. Du ska ha en konsert. Inga fler inställningar nu sa Scooter.”, varnade Kenny kort. Justin nickade automatiskt, trots att Kenny inte alls kunde se honom.

”Jag vet. Belle åker till Los Angeles, och jag till Toronto, uppfattat.”, lovade Justin. Jag svalde hårt… Toronto lät så långt borta när jag skulle befinna mig i L.A. Ett kort tag var det kanske, men det var lät längre.

Vi var i mitten av Augusti, Justin skulle inte komma tillbaka, för att stanna länge, förrän i mitten av December. Därefter hade han bestämt att vi skulle till Kanada, för att fira Jul med Diane, Bruce, Pattie, Jeremy, Jaxon, Jazmyn och resten av familjen Bieber. Döda mig, please?

”Okej, men Kenny? Jag och Belle ska… äta.”, harklade Justin sig. Jag rynkade oförstående på pannan. Han log stort och blinkade med ögat åt mig. Jag himlade trött med ögonen.

Okej Bieber, vi hörs. Hej då Belle.”, skrattade Kenny i andra änden. Det pep till, och samtalet var slut.

”Vad ska vi äta? Vi åt nyss?”, antydde jag med ett höjt ögonbryn. Justin flinade.

”Men vi har inte ätit… varandra.”, svarade han sexigt. Jag brast ut i gapskratt och lät hans läppar tysta mig.


haha, vad tror ni kommer hända i Canada? :O Sorry om vissa redan har gått och lagt sig!! :D Pluggandet tog tid, har prov i övermorgon, behövde all tid jag kunde få... heheh :) Sen var det ju doktor time. Hhoho. Men nu vill jag att ni kommenterar! :D 


KAPITEL 65-. THE STORY ABOUT XAVIER


Previously: “Du kan ta den hem om du vill.”, föreslog han med en nick mot den röda cykeln.

“Nej tack, jag kan at bussen.”, försäkrade jag honom och gick sedan ut ur porten igen, tvärs över gatan och slog mig ner på bänken vid busshållplatsen då min mobil började ringa.

“Hallå det är Belle?”, svarade jag med en suck.
“Hej Belle. Jag måste tyvärr meddela att något hemskt har hänt.”, förklarade mannen i andra änden. Jag drog ett djupt andetag, slogs mot något jag aldrig trodde jag skulle få höra. Av någon.


Din far, Ben Chandler, han har tyvärr… skadats. Han var i Spanien när en grupp tonåringar började skjuta, med en kpist. Han håller på att förflyttas till USA just nu.”, upplyste mannen mig. Jag drog ett djupt andetag, pappa? Nej, inte min pappa. Han kunde inte…

”Är inte det riskabelt? Att förflytta honom menar jag.”, frågade jag nervöst.

Jo, självklart, men det fanns inte plats på Sjukhuset i Madrid. USA krävde att få honom till sig också, då han är medborgare här. Men det är ett sjukhusplan.”, försäkrade han mig kortfattat.

”Tack…”, fick jag ur mig och lät mobilen glida ur min hand, mot golvet till bussen. En flicka, i 13-års åldern, klädd i en fotbollsuniform kollade förskräckt på mig. Jag svalde hårt. Pappa var skadad… död..? Nej… skadad… Jag lyckades med nöd och näppe få upp mobilen, för att med skakiga tag ringa Justin. Han svarade direkt.

Belle? Är allt okej?”, frågade han snabbt. Det lät som om han var ensam, så han var troligtvis inne på toaletten på sitt flyg…

”Pappa.. han… skjuten…”, stammade jag fram.

Belle, åk hem. Jag kommer direkt.”, sa han snabbt. Jag skakade på huvudet.

”Nej Justin… Mexi-”

Du är viktigare än allt på jorden, även om jag älskar min beliebers.”, invände han.

”Justin… jag älskar dig.”, viskade jag mjukt. Han hummade funderandes till i andra änden.

Jag älskar dig också. Kommer snart.”, lovade han innan han lade på. Jag lutade mig tillbaka i det obekväma skinsätet med blicken ner på mina klackskor.

”Ursäkta?”, pep en ljus röst till bredvid mig. Jag kollade dig och mötte tjejen med fotbollskläderna.

”Ja?”, svarade jag hest. Hon kollade generat ner på sina lila fotbollskor. Snälla var inte en Belieber…

”Är det inte du som är Belle Chandler? Ihop med Justin Bieber?” Fuck… Jag klämde fram ett plågsamt leende.

”Jo, det är jag!”, kvittrade jag tillgjort. Hon nickade stolt.

”Coolt… skulle jag kunna få…?”, frågade hon och höll upp sin mobil. Jag nickade och flyttade mig närmre henne för att kunna ta ett foto med henne. Enligt mig såg jag ut som ett troll på fotot, men hon verkade nöjd.

”Tack!”, tjoade hon glatt innan hon klev av bussen. Jag nickade trött åt henne, drog en hand genom mitt tjocka hår.

”Damen, det här är ändstation!”, ropade busschaufören. Jag tittade ut genom fönstret, märkte att det var min gata tjejen hade gått av vid.

”Tack.”, mimade jag med ett snett leende. Han brummade till, viftade med handen.

Trevlig han var då.

 

 

Jag drog på mig ett par UGGS och trippade sedan ner för trappan. Justin överraskade mig genom att stå i hallen, med händerna i fickorna med tummarna utstickna. Mitt hjärta hoppade över ett slag.

”Woha! Du skrämde mig…”, flämtade jag med en hand på min bröstkorg. Han log dystert.

”Förlåt babe.”, ursäktade han sig mjukt. Jag tog ett steg framåt för att pressa mina läppar mot hans, mjuka, våta… Han la en hand på min rumpa som han pressade till.

 

 

”Vad…-kyss-… sa… -kyss-… Scooter?”, andades jag mot hans läppar.

”Han… -kyss-… blev… -kyss-… arg.”, flinade Justin till svar och slutade kyssas. Jag drog ett djupt andetag.

”Blev han?”, fick jag ur mig förvånatsvis. Justin skakade på huvudet.

”Nej, han ringde och ställde in.”, svarade han, ett smått stygn av besvikelse speglades i hans ögon.

”Ja, hur ska vi göra nu då? Pappa är liksom i luften…”, viskade jag ledsamt.

”Ja… påtal om skador… Begravningen är om 5 dagar. Jag har hyrt ett plan till dig.”, mumlade han mot min panna. Jag pressade samman mina läppar.

”Är det lugnt Justin?”, ville jag veta. Han skakade på huvudet, ärligt.

”Nej, det är inte lugnt. Jag bara…”, började han ledsamt, ”vill inte vara med om något sånthär igen.”

Igen?”, upprepade jag honom. Han svalde hårt så att hans adamsäpple åkte upp och ner i sin plats i hans hals.

”Min barndomskompis, Xavier, från min Franska skola… han avled i Cancer för runt 5 år sedan…”, sa han hest.

”Åh… men det var inte ditt fel Justin. Du kan inte klan-”

”Nej, det var det inte, men jag bråkade med honom. Jag slog till honom det sista jag gjorde. Vi hann inte ens bli sams innan jag fick samtalet.”, flämtade han. Hans pupiller hade växt sig större, han var som paralyserad.

Han tänkte säkert tillbaka på när det hände… jag kramade stöttande om hans hand.

 

Justin’s Perspektiv:

Bilder från min barndom bläddrades upp på mina näthinnor. Jag drogs tillbaka till veckan innan han dog.

 

*Jag gick igenom korridoren med handen i byxfikan. Ryan och Chaz gick till varsin sida av mig. Mina byxor var på tippen till att lämna min rumpa, men jag höll tag i dem i fickan.

Xavier hade börjat i skolan. I mina första 4 år i skolan gick jag i Stratford’s Kommunala skola, den var fransk. Xavier gick också där då, det var så vi blev kompisar. Och nu hade han bestämt sig för att komma till mig. Onödigt. Jag menar, jag skulle ju kanske flytta till Atlanta. Jag var 13 år gammal. Någon snubbe vid namn Scooter hade ringt mamma, men jag visste inget mer om det. Bara att vi kanske skulle flytta ifrån Stratty.

”Justin, Kelsey spanar in dig! Whop-Whop!!”, tjoade Chaz till sidan av mig. Jag slog lätt till honom i revbenen, men tillräckligt hårt för att få honom att stöna till av smärta.

”Käften.”, röt jag. Mrs. Pillsbury kom utgåendes ur lärarrummet med en mjuk blick riktad mot mig. Jag klistrade på ett leende och flippade med mitt, rätt så, långa hår.

”Hej Mrs. P.”, flinade jag barnsligt. Varför Justin? Tänkte jag irriterat för mig själv.

”Hej Justin. Ryan. Chaz.”, hälsade hon vänligt på oss alla tre. ”Vart tror ni att ni ska?”

”Vi har slutat för dagen.”, skrockade Ryan med munnen full av tuggummi. Jag nickade instämmande.

 


 

”Mr. Andrews lät oss gå.”, inflikade jag snabbt. Hon hummade misstänksamt.

”Är ni säkra på det då?”, frågade hon med kisandes ögon. Chaz nickade ivrigt.

”Men jaaaa!”, tjöt han med blicken mot porten. Hon la en hand på midjan.

”Okej då. Vi ses imorgon pojkar.”, vinkade hon av oss och försvann sedan in i ett klassrum. Jag gjorde en hög femma med Ryan.

”Vi slapp undan henne.”, skrattade Ryan lyckligt. Chaz grymtade till.

”Vad är det med det? Mr. Andres lät oss faktiskt gå på riktigt.”, antydde han.

”Men Gud Chaz, är du dum eller?”, fräste Ryan irriterat. Jag skrattade till åt deras barnsligheter.

”Kom nu killar, vi går och äter pizza. Ryan, du bjuder?”, frågade jag med höjda ögonbryn. Han log stort.

”Franklin hade mycket pengar i fickan idag.”, fjäskade han med en klapp på sin ficka.

”Bra.”, tyckte jag och gick med snabba steg ut i den gasande sommarsolen. Snart lov…

 

 

”Det där var gott.”, log Chaz med en hand på sin mage. Jag nickade glatt. Vi började stratsera mot parken där vi skymtade två personer.

”Vilka är det där?”, undrade jag med en nick mot personerna. Ryan drog efter andan, samt utbytte en blick med Chaz som svalde hårt.

”Det är Kelsey och… Xavier.”, svarade Ryan hest. Jag kände hur ilskan bubblade upp inom mig. Min Kelsey?! Inte för att hon var min, men tja, det var förutspått att det skulle bli vi. Irriterat flippade jag mitt hår innan jag skyndade mig fram till Xavier.

”Är du helt pantad och ger dig på min tjej?!”, röt jag ilsket rakt i ansiktet på honom.

”Jag är inte din tjej?!”, skrek Kelsey förvirrat. Jag gav henne en varnande blick och kollade sedan på Xavier som såg alldeles likblek ut.

”Justin, det är inte som du tror.”, förklarade Xavier med rädslan i rösten.

”Nähä, det är inte det här heller.”, gormade jag och slog till honom över kinden. Ett knäck hördes och han började spotta blod och vrida sig i kramper.

”Justin!”, kved Kelsey med uppspärrade ögon. Jag kollade ner på Xavier som vred sig i sitt egna blod.

”Kom vi drar.”, tyckte Ryan snabbt. Jag drog mig tillbaka och började springa till mormor och morfar. Dit skulle jag…*

 

Veckan dem ringde och berättade om hans tillstånd, sjukdom, död… det var den värsta veckan i mitt liv. Jag drog ett djupt andetag, kände hur minnena kom flödade.

 

*”Skicka min burgare.”, hojtade jag till Chaz som satt på andra sidan bordet. Han sköt över min tallrik och tog en jätte tugga av sin egna hamburgare igen.

”GTA eller Black Mind?”, frågade Ryan med dem båda XBOX-spelen vid sitt ansikte. Jag pekade på GTA, utan att tveka. Chaz gjorde självklart som mig, och då kunde ju inte Ryan säga emot.

Jag kanske inte var rik, eller cool, men dem där gjorde i alla fall som jag ville… det var bra ibland, men annars riktigt jobbigt. Irriterande rättare sagt.  

”Mamma!”, ropade jag över hela huset. Vi var hos mormor och morfar, för dem hade tagit sig till Florida på Morfars dotters bröllop. Jag och mamma hade inte råd att följa med.

”Ja?”, hickade hon från dörröppningen.  Jag log stort.

 


 

”Kan vi få tv:n när vi har ätit upp?”, frågade jag med sockersöt röst. Hon suckade, men nickade uppgivet.

”Sure.”, mumlade hon och gick sin väg ut på verandan. Jag log stort mot Ryan. Mitt i det hela började telefonen ringa.

”MAMMA! Telefonen!”, skrek jag högt. Hon suckade högt utifrån men gick in och svarade. Bara några få sekunder därefter kom hon in med telefonen till köket.

”Det är till dig.”, sa hon dystert. Jag reste mig upp och tog emot telefonen för att sedan kunna gå ut i hallen istället.

”Hallå?”, hostade jag in i luren. En djup suck hördes i andra änden.

”Hej Justin, det är Martha, Xaviers mamma.”, snyftade Martha i andra änden.

”Ja?”, grymtade jag uttråkat. Hon drog ett djupt andetag.

”Har Xavier berättat om sin… situation?”, frågade hon nervöst. Jag skakade på huvudet för mig själv.

”Nej, vilken situation? Vad hände? Han vart… nedslagen förra veckan hörde jag.”

”Ja, det hjälpte inte… Xavier hade Cancer Justin.”, släppte hon bomben. Jag flämtade till.

”Han lämnade världen för 1 timma sedan…”, snörvlade hon ut i luren. Jag slängde ifrån mig telefonen och sjönk ihop på golvet…*


oj! Det där visste ni inte va? :O Har typ blivit förkyld igen, så detta tog ett tag med andnings- och hostattacks pauser... hehe :D Ett imorgon?! Eller ännu bättre, ett till ikväll?! Kommentera ALOT då! 


KAPITEL 64-. LETTER



Previously: ”Jaha, men…”, började han mjukt, lät mig öppna dörren innan han fortsatte, ”är du så säker på att det är min mamma?”

Jag tappade greppet om telefonen som föll ner till marken med en duns. Justin…?

”Vad gör du här?”, flämtade jag med uppspärrade ögon. Han fuktade sina läppar nervöst.

”Jag gör det rätta.”, erkände han, tog ett steg närmre mig och pressade sina läppar mot mina. Och mina vänner… Det kändes bra. 


 Jag tog ett nervöst steg bakåt, drog med fingrarna genom mitt hår med blicken djupt in i Justin’s ögon.

“Wow..”, flämtade jag förvånat. Han fuktade nervöst sina läppar, underläppen darrade.
“Förlåt, jag skulle inte ha… ha… ha kysst dig.”, ursäktade han sig ledsamt.
“Nej, det är okej…”, svarade jag mjukt med ett litet leende på läpparna.
“Jag hoppas vi kan vara sams nu?”, undrade han och höjde på ögonbrynen. Jag log stort.
“Visst..”, svarade jag leendes. Han fuktade sina läppar, stoltheten lyste i hans ögon.
“Du kanske borde gå.. Pattie kommer snart.”, förklarade jag snabbt. Han skakade på huvudet.
“Det gör hon inte, det var jag som skulle komma.”, skrattade han retsamt.

 


“Jaha…”, fick jag nervöst ur mig. Han la en hand på min kind, smekte mitt kindben med sin tumme. Fjärilarna började flyga runt i magen på mig, allt kändes fantastiskt…
“Kan jag få komma in?”, frågade han med blicken över min axel. Jag oj-ade mig och tog ett steg åt sidan för honom att komma in. “Thanks.”
“Det var så lite.”, suckade jag och gick in i vardagsrummet, med Justin tätt därpå.
“När jag var i Miami så skrev jag det här till dig…”, harklade han sig och räckte över ett brev. Jag rynkade förvånat på pannan, tog emot brevet och drog med tummen över texten. “Min kära Belle.
“Ska jag öppna det nu?”, frågade jag med blicken på Justin. Han skakade på huvudet.
“När jag har gått. Jag måste ändå gå om… tja, en sekund.”, log han dystert.
“Jaha…”, mumlade jag ledsamt. Han la en hand under min haka, lyfte upp mitt ansikte med ett mjukt leende.
“Men jag kommer tillbaka.”, lovade han innan han pressade sina mjuka läppar mot mina i en passionerad kyss. Jag la en hand på hans nacke, tryckte hans läppar hårdare mot mina, i hopp om att kyssen skulle vara längre. Men det gjorde den inte, till min besvikelse.
“Jag måste gå Belle.”, andades han mot mina läppar. Jag lutade min panna mot hans med blicken djupt in i hans hasselnötsbruna ögon.
“Vi ses snart.”, hoppades jag och kysste honom kort därpå. Han avslutade blicken, snodde runt och gick ut. Inte en blick tillbaka… besviket slog jag igen dörren och skyndade mig till soffan där brevet låg.
Jag slet upp kuvertet och började snabbt läsa brevet han hade skrivit, för hand.

 




Jag drog ett djupt andetag, kände hur tårarna växte sig fram i ögonvrån på mig. Skulle jag svara på det? Jag bet mig nervöst i underläppen och reste mig upp för att släpa mig in på pappas kontor, med Justin’s brev i handen, mellan tummen och pekfingret.
När jag väl var inne, slog jag mig ner vid stolen, tände lampan och började skriva…

 




Mina fingrar skakade då jag släppte ner brevet i kuvertet. Jag skrev med stora bokstäver “Justin Drew Bieber Mallette.”
För att göra det hela lite romantiskare så pressade jag mina läppstifts röda läppar mot kuvertet, lämnade ett kyss märke. Jag gick med brevet mot dörren, drog upp mobilen och klickade på Pattie’s nummer, hon svarade på andra sidan inom några få signaler.

Hej Belle!”, tjöt hon glatt. “Kom Justin fram till dig?
“Ja, det gjorde han.”, skrattade jag med ett brett leende på läpparna.
Tack gode gud!”, svarade hon glatt. Jag fuktade nervöst mina läppar samtidigt som jag drog på mig min svarta skinnjacka.
“Du, är Justin hos dig?”, frågade jag mjukt och började med mina klackskor. Det ända lätta jag kunde få på mig med bara en hand ledig.
Nej, han är med Kenny. Dem är påväg till LAX. Jag ska också dit om en sekund, hurså?”, frågade hon mjukt.
“Jo, jag har ett brev här till honom…”, viskade jag osäkert.
Aha, ett svar på hans?”, fattade hon retsamt. Jag log stort för mig själv.
“Ja, det är det faktiskt. Skulle du kunna komma förbi mig, eller bara stanna där du är för att at det åt mig?”, bad jag lent.
Självklart sweetie! Jag kan tyvärr inte komma till dig, men jag är i huset. Inte lägenheten, utan Justin’s hus. Vet du vart det ligger?
“Nej, inte riktigt. Kan jag få adressen? Jag har gps i mobilen.”, svarade jag snabbt.
Aha, okej. Den är Downtown Anne Hills 452. Kommer du ihåg det?”, mumlade hon frågandes. Jag öppnade dörren och lämnade huset.
“Ja, jag är ingen guldfisk Pattie.”, muttrade jag ironiskt. Hon skrattade till i andra änden.
Hur tar du dig hit? Det finns en busshållplats tvärs över gatan, men taxi är nog enklast.”, trodde hon klipskt. Jag drog upp min plånbok, exakt råd till en taxi.
“Taxi blir nog toppen.”, tyckte jag och började gå mot stan. “Men jag kanske borde lägga på nu, det går nog snabbare då.”
Ja, du har rätt. Vi ses snart! Hej då!”, avslutade hon innan hon lade på. Jag tryckte ner mobilen i fickan, höll hårt om brevet. Det här skulle gå bra…

 


“Miss, vi är framme.”, hostade chauffören bak till mig. Jag kollade upp från min mobil, kollade runt på området.
“Tack.”, gäspade jag och räckte över pengar till honom. Han log ett fejkat leende i baksspegeln, ville säkert bli av med mig.
“Hej då…”, grumlade jag med ett nästintill elakt tonfall. Jag gick ut ur bilen och började vandra mot det vanilj färgade huset. När jag kom fram till porten slogs den upp och jag gick in genom den.
Justin’s fisker karma stod prydligt parkerad utan för det stängda garaget. Ett leende letade sig fram på läpparna på mig. Innan jag hade hunnit knacka på dörren öppnades den av Moshe.
“Hej Moshe. Är Pattie här?”, han log mjukt mot mig och viftade med handen mot köket. Jag gick med lydiga steg mot köket där Pattie satt med blicken ner i sin iPhone.
“Hej.”, pep jag till, för att fånga hennes uppmärksamhet. Hon log stort.
“Hej på dig!”, svarade hon och reste sig upp. “Jag ska gå nu, men du kan ju lämna över det till moi. Jag kommer inte läsa det!”, lovade hon lyckligt. Jag drog en hand genom mitt hår och kolllade generat ner på mina skor.
“Okej, men hälsa Justin.”, ville jag genant. Hon kramade mjukt om mig.
“Det ska jag. Ha det så bra nu.”, tyckte hon innan hon försvann upp för trappan. Moshe följde mig mot dörren och kollade på Justin’s cykel.
“Du kan ta den hem om du vill.”, föreslog han med en nick mot den röda cykeln.
“Nej tack, jag kan at bussen.”, försäkrade jag honom och gick sedan ut ur porten igen, tvärs över gatan och slog mig ner på bänken vid busshållplatsen då min mobil började ringa.

“Hallå det är Belle?”, svarade jag med en suck.
Hej Belle. Jag måste tyvärr meddela att något hemskt har hänt.”, förklarade mannen i andra änden. Jag drog ett djupt andetag, slogs mot något jag aldrig trodde jag skulle få höra. Av någon.


Nawe! Justin skrev ett brev till henne! :') Hur sött?! Vad har hänt tror ni? Vem ringde? Ska försöka få upp ett till imorgon, lite längre, lite bättre! KOMMENTERA NU!


KAPITEL 63-. CHERYL



Previously: ”Jaja.”, pep hon besegrat. Jag drog ett djupt andetag för att lugna ner mig.

”Förlåt.”, ursäktade jag mig lent. Hon mötte min blick med en lätt nick.

”Det är okej.”, svarade hon ärligt och log smått. Jag besvarade hennes leende vagt.

”Belle…”, mumlade hon efter en stunds tystnad. Min blick fördes mot henne igen, och hon nickade på något bakom mig. Jag vände mig om och trodde jag skulle svimma. Det är inte möjligt…


 

”Vad gör du här?”, flämtade jag till personen som stod bakom mig. Hon log ett sockersött leende, svårt att motstå att le tillbaka.

”Jag är här för Justin’s skull, snälla, kom med mig.”, bad hon ljuvt. Jag sneglade på Emily som nickade förstående. Jag tog en sista tugga av min Grilled Cheese och gick sedan med henne, ut ur cafeterian med blickar brännandes i nacken på mig.

”Justin skickade dig va…?”, suckade jag trött. Pattie skakade lätt på huvudet.

”Han är missbelåten, och vill låta dig vara. Men han tänkte på dig och bad mig komma hit, han trodde något hade hänt.”, erkände hon.

”Nej, jag mår prima…”, mumlade jag och drog ett nervöst andetag, ”men jag saknar honom.”

”Det förstår jag… han insisterade på att åka hit, träffa dig, men jag sa nej. Han måste ta sig till Mexiko inatt.”, förklarade hon milt. Jag skakade på huvudet.

”Va? Nej… jag måste… jag… Justin…”, rabblade jag nervöst upp, med blicken på väggen. Pattie skakade på huvudet och log mjuk mot mig.

”Allt med Justin kommer lösa sig…”, lovade hon milt och slängde en blick på sitt armbandsur.

 

 

”Look at the time!”, fnittrade hon flickaktigt. ”Jag måste gå på ett möte, men jag hoppas du är hemma ikväll, jag kommer förbi!”

”Okej, okej, jag ska se till att befinna mig hemma.”, försäkrade jag henne innan jag snabbt snodde runt för att klampa in i matsalen igen, där Emily mötte mig.

”Jag slängde din mat! Förlåt, men vi har dans om 10 minuter!”, konstaterade hon.

”Jag skulle kunna ätit på dem tio minutrarna!”, gnällde jag irriterad, med ihop pressade läppar. Emily skakade på huvudet.

”Du skulle fått håll, och vi ska få våran dansytstyrsel! Vi får tydligen inte ha vårat eget…”, muttrade hon kallt. Ett skratt lämnade min strupe. Emily hade kort stubin.

”Okej…”, gav jag upp. Hon log stolt och kramade om min hand för att börja gå mot danssalen då vi stötte till i Alex… och killen som hade varit stöddig mot Mrs. Fredrich.

”Oh, hej Belle och Emma?”, hälsade Alex med chansandes kisande ögon. Emily skakade på huvudet, samt snörpte på läpparna.

”Emily om jag får be?”, retades hon, men inte ironiskt. Hon retades med ett elakt tonfall. Alex kliade sig nervöst i nacken.

”Öh.. okej… det här är Dylan.”, berättade Alex och pekade med tummen på killen vid hans sida. Jag räckte fram handen, som Dylan kramade om och skakade.

”Dylan Hills.”, namngav han sig. Jag stelnade till. Hills? Som i Justin Hills?

”Du känner möjligtvis inte en Justin Hills?”, pep jag nervöst fram. Emily stelnade till bredvid mig.

”Nej, öh, många tror det… han är från Vancouver vad jag har hört, och jag från New Hampshire.”, skrattade Dylan nervöst. Jag slappnade lättat av.

”Okej. Öh, vi ska till--,”

”Är du upptagen ikväll?”, slängde Alex snabbt ur sig. Jag svalde hårt, upptagen? Ville han… bjuda ut mig på en dejt…?

 

 

”Nej, hon är ledig!”, kvittrade Emily glatt med ett stort leende riktat mot honom. Jag skakade på huvudet. ”Nej, tyvärr Alex, men jag ska träffa min… pojkvän.”

Pojkvän?”, utbrast han och Emily i mun på varandra. Dylan stod bara där med sitt alldeles för fåniga leende.

”Ja, pojkvän. Om ni ursäktar oss så har vi dans nu.”, sa jag kort och bestämt och drog med mig Emily ut ur skolbyggnaden, började gå mot Danssalen som låg utomhus, eller i ett hus utomhus.

”Varför ljög du för honom? Du har ingen pojkvän, du och Justin har gjort slut!”, antydde hon ilsket.

”Jag vet, tack för påminelsen!”, fnös jag irriterat till svar. Hon skakade oförstående på huvudet.

”Varför ljög du för honom Belle?”, undrade hon andfått. Jag stannade med en kall blick, rakt i hennes ögon. Ska jag berätta…? Hon är bäst ovetande, men ändå…

”För att jag fortfarande ÄLSKAR JUSTIN!”, röt jag rakt i hennes ansikte. ”Okej?”

”Förlåt…”, andades hon ut, rädd. Jag svalde hårt. Jag menade inte att vara så hård… Ärligt talat, var jag besviken på mig själv. Emily’s ögon vattnades av tårar.

”Emily, förlåt…”, började jag, men hon hann stampa iväg tillbaka till skolan och snabbt in mellan dem stora glassdörrarna. Jag bet mig löst i underläppen med blicken ut över parkeringen. Tyckte mig se Justin i sin Range Rover, då en Range Rover lämnade parkeringen, men jag inbillade mig bara.

Justin var borta. Han är borta Belle. Ingen idé att låtsas att han kommer tillbaka.

 

 

”Nu beordrar jag er att duscha! Sen är det så att ni som hade Mrs. Fredrich imorse, inte ska ha några fler lektioner idag! Ni ska egentligen ha… Ablity Frenc, men hon kunde tyvärr inte komma då hon ska föda! Lektionen ni skulle haft med henne skulle ha varit 2 timmar lång, så det är ingen idé att hålla kvar er här i två timmar för att sedan ha musik! Så gå hem nu! Chop-Chop!”, ropade Danslärarinnan ut över klassrummet. Alla reste sig upp från bänkarna, stapplade tröttsamt iväg mot omklädningsrummen. Jag sökte förtvivlat med blicken efter Emily som det inte var ett spår av alls.

”Ms. Chandler? Hörde du mig inte? Ut!”, väste Danslärarinnan, som jag ännu inte uppfattat namnet på. Jag nickade snabbt och småjoggade sedan mot omklädningsrummet som nästan var tomt. Ingen ville väll duscha här, efter ryktet över att en tjej dog i duschrummet. Ja, det är min första dag, och ja, jag har redan fått en massa rykten hörda för mig.

Jag hängde upp min väska, som innehöll mina kläder, mitt schema, mina hörlurar, mitt läppsyl och min mobil, på min axel.

”Hejdå.”, pep Cheryl, en tystlåten tjej som gick i min klass. Jag log smått mot henne.

”Hej då Cheryl.”, hon sken upp i ett större leende, glad över att jag kom ihåg namnet på henne kanske? Dem flesta var inte så snälla mot henne vad jag hade sett, men jag gillade henne.

Med snabba steg skyndade jag mig till parkeringen, fortfarande sökandes efter Emily’s blonda hårsvall. Där var hon. Sittandes på en motorhuv, hånglandes med… Alex? Var det någon plan till att göra mig svartsjuk? Hon lyckades i alla fall inte…

”Emily?”, harklade jag mig när jag hade kommit fram till dem. Emily avslutade kyssen och slängde en hastig blick på mig. Alex såg däremot skamsen ut, som en hundvalp.

”Vad vill du? Har du ingen pojkvän att vara hos?”, slängde hon ilsket ur sig.

”Jag tänkte fråga om du fortfarande ville ha skjuts hem…”, mumlade jag avskilt. Hon fnös.

”Nej tack, Alex här, skjutsar mig.”, svarade hon drygt innan hon återgick till kyssandets. Jag nickade lätt och snodde runt för att börja gå mot min bil, som jag hoppade i för att skynda mig därifrån. På utvägen såg jag att Emily kollade mot mig bakom Alex’s axel. Fuck henne.

 

 

Jag drog på mig min mysdress och trippade ner för trappan, in i vardagsrummet. När jag slog mig ner i soffan, började min mobil ringa. Jag drog snabbt upp den och svarade.
”Hola como estas?”, skrattade jag in i luren. ”Nej, jag skojar. Hallå?”

Hej Belle.”, svarade Justin med sin raspiga röst i andra änden. Jag drog ett djupt andetag, fjärilarna bubblade upp i magen på mig.

”Hej Justin…”, hostade jag ur mig, försökte dölja lyckan i rösten på mig.

Så… öh… var det något som var viktigt? Mamma åkte till dig, men hon tyckte jag borde ringa och… erm… be om ursäkt över att jag inte kan komma.”, förklarade han sig.

”Åh, det är okej. Nej, det var ingenting…”, svarade jag nonchalant.

Belle… jag hör på dig att det är någonting du inte berättar för mig.”, listade han ut.

”Nej då!”, pep jag med skrattet i strupen. Han suckade djupt.

Du är en sån hycklare!”, väste han retsamt i luren. Jag flämtade till, lät munnen falla vidöppen.

”Jag? En hycklare? Vi säger väll så Bieber…”, flinade jag. Ett pirr slank igenom hela min kropp.

Du är så envis…”, stönade han och fjärilarna blev som galna. Jag kunde inte… i samma stund knackade det på dörren.

”Det knackar på dörren, det måste vara din mamma. Hon skulle komma hit.”, förklarade jag för honom medan jag gick mot dörren.

Jaha, men…”, började han mjukt, lät mig öppna dörren innan han fortsatte, ”är du så säker på att det är min mamma?”

Jag tappade greppet om telefonen som föll ner till marken med en duns. Justin…?

”Vad gör du här?”, flämtade jag med uppspärrade ögon. Han fuktade sina läppar nervöst.

”Jag gör det rätta.”, erkände han, tog ett steg närmre mig och pressade sina läppar mot mina. Och mina vänner… Det kändes bra. 

 


OMG, DET HÄR BLEV BARA 3½ SIDA LÅNG! JAG BER OM URSÄKT! FÖRLÅÅÅÅT <3 D: Imorgon ska jag sova hos en kompis, därav; inget kapitel :( På lördag ska jag på Barnkalas hos min systerson som fyller år, och efter det ska jag på tjejkväll. Men kalaset börjar 1 och tjejkvällen 17:30, så jag kanske kan dra hem lite mellan och skriva! :D Hope so... <3 Men KOMMENTERA LOADS! <3


KAPITEL 62-. RIGHT NEXT TO ALEX


 

Previously: "Jag hatar dig!"

Jag hoppade in i bilen för att undgå att bli sedd. Vad handlade det där om egentligen? Justin eller...? Mordet på Ryan? Skylde Claire's mamma på henne? Att det var hennes fel att hon hade kysst fel kille, vid fel tillfälle? Jag visste inte, och brydde mig inte. Jag började köra mot Emily's hus, och när jag åkte förbi Claire's hus såg jag det ofattbara...


 

Dem slog henne. Eller inte dem, utan Mr. Olsen. Claire stapplade tillbaka med en hand på sin kind. Slaget hade ekat över hela området, tillochmed jag hörde det in till mig i bilen. Mrs. Olsen mötte min blick, meddelade mig att jag borde åka. Jag, som inte ens hade märkte det själv, hade stannat bilen.

Jag skyndade mig med att dra igång motorn igen och började fortsätta köra mot Em, men synen av det som nyss hade hänt hade etsats fast på min näthinna. För att komma på andra tankar drog jag igång radion. Blev Claire ofta slagen? Hade det hänt förut? Vad bråkade dem egentligen om? Kunde jag hjälpt till? Tankarna virvlade runt i huvudet på mig, gav mig huvudvärk. Radion gjorde det inte bättre genom att spela Skrillex och en massa Romantiska låtar vilket drog mig mot Justin.

Skulle jag lyda Jonah’s råd? Han hade sårat mig, det var inte OK, men jag kunde inte släppa det… Jag älskade honom. Mer än någon annan. Mobilen plingade till och bröt mig från mina tankar. Jag parkerade utanför Emily’s hus och drog upp mobilen.

 

Från: Emily

Såg nyss att vi börjar 10, förlåt… 2 timmar kvar! Om du redan har åkt så kan du komma in, dörren är öppen. Men är du hemma så stanna där, OK? XX Em.

 

En suck lämnade min strupe då jag redan satt utanför hennes hus. Men jag kunde ju ägna mig åt annat innan jag gick in till henne… bestämt klickade jag upp fotoalbumet till mobilen och bläddrade igenom alla bilder jag och Justin hade tagit. Sedan kom jag fram till en på honom och mig, när vi stod i en pool… kyssandes.

 

 

Fjärilarna bubblade upp i magen på mig, och av ren reflex sköts min fingrar upp till mina läppar. Mina fingertoppar vandrade varsamt över mina läppar, medan mitt minne drogs tillbaka till Justin… kyssarna.. beröringarna… Jag kunde inte hålla på såhär längre.

 

Till: Justin

Kommer du tillbaka till L.A något mer innan Mexiko? Snälla säg att du gör det, vi behöver prata… / Belle.

 

Nu var det bara att invänta ett svar. Jag lossade på säkerhetsbältet och hoppade ur bilen med min väska hängandes över armen. Men så klumpig som jag är så ska ju allt självklart ramla ut på den hårda, kalla asfalten.

Och jag som trodde L.A var värmens stad? Det var svinkallt här idag i alla fall… Jag drog åt mig min mapp, mitt läppsyl och mina hörlurar som jag sedan lade ner i väskan igen. Mina steg fördes mot Emily’s dörr. Det knakade under mina fötter när jag gick på den buckliga grusvägen. I samma stund som jag drog upp dörren så plingade min mobil till. Justin.

 

Från: Justin

Jag ska försöka få det att fungera. Hurså? Har det hänt något?

 

Till: Justin

Inte direkt. Men bra att du ska… få det att fungera. Det är ganska viktigt.

 

Från: Justin

Belle, är du OK?

 



 

”Belle är det du?”, ropade Emily från köket. Hon verkade äta då hennes röst stoppades av något.

”Ja, det är jag!”, svarade jag kort och granskade sms:et. Varför har jag kvar hjärtat bakom hans namn? Nej, strunt samma. Jag svarade snabbt på hans sms.

 

Till: Justin

Jag är bara bra. Oroa dig inte. X

 

”Belle! Kom!”, kallade hon på mig med sin kvittriga röst. Jag lade ner väskan på golvet i deras stora hall och fortsatte sedan in i köket där Emily satt med en skål Cap ’n Crunch och en ELLE tidning.

”Du ville mig något min sköna?”, kvittrade jag dramatiskt medan jag sökte efter det perfekta äpplet i deras fruktskål.

”Du har ingen aning om det går några snygga killar i våran klass kanske?”, frågade hon med en väldigt, väldigt, brittisk accent. Vi brukar leka med varandra genom att göra våran brittiska accent, brittskare.

”Nja, inte vad jag har sett Dear.”, svarade jag och fladdrade lätt med ögonfransarna. Hon himlade retsamt med ögonen åt mig. Ett kvävt skratt speglades dock i hennes ögon.

”Hur mycket är klockan?”, undrade jag med munnen full av äpple. Saften av äpplet rann ner för hakan på mig, ner på min handrygg. Jag torkade snabbt bort det med tröjärmen.

”Den är… halv 9. Redan!”, tjoade hon glatt.

”Varför är du så glad? Det var liksom… igår vi bodde i London, hade sommarlov.”

”Ja, men det här är vårat nya liv!”, inflikade hon glatt. Jag nickade instämmande. Hon hade rätt i det. Det var något jag skulle vara tvungen att acceptera nu. Jag bodde inte längre i London med Kyla, Kelly, Penny, Mike, Trent och alla dem andra. Jag var här nu, det var det enda som räknades.

”Asså du vet att din kompis Jonah och Justin hänger?”, fick Emily ur sig bakom sin iPad. Jag rynkade bekymrat på pannan. Vadå hänger? Jag ryckte åt mig den fjäderlätta iPad:en för att granska det Emily nyss hade läst.

 

Popsensationen Justin Bieber har setts med en tjej i runt 2 dagar nu. Men det är INTE den vackra tösen Belle Chandler! Det är Jonah Marshall, King Marshall’s dotter. King Marshall är känd för att vara en player, så vad säger ni? Sådan far sådan dotter? Är det slut mellan Belle och Justin? Är Jelle ute? Är det kanske dags för Junah? Extra repotage hittar ni HÄR! Source: Posh 24.”

 

Mina inälvor vred sig inom mig. Jag kände mig illamående. Bilden på Jonah och Justin hade nu tagit bilden på Claire som blev slagens plats på min näthinna.

”Är allt okej eller? Ni är ju ändå inte ihop… så han kan ju liksom dejta andra…”, tyckte Emily ärligt.

”Ja…”, andades jag ut, försökte dölja sorgen i min röst. Men det misslyckades ju helt. Jag lät istället som en täppt gås. Tanken var skrattretande, men jag kunde inte ens skratta i det här läget. Inte le, eller skratta, eller le, eller skratta…

”Tja, om du har något emot det, så ring honom.”, kommenterade hon, upptagen med att smeta på ännu ett lager läppglans på sina fylliga läppar. Jag drog upp min mobil igen.

 

Till: Justin

Strunt samma, åk till Mexiko. Jag orkar inte med det här längre… Förlåt. X Belle.

 

Och där hade jag förlorat honom. Rummet blev mindre kändes det som. Emily försvann, kylan spred sig in i huset. Min puls dånade i öronen av rädsla. Jag hade förlorat den enda person jag brydde mig om. Den enda person som brydde sig om mig

Vad hade jag gjort? Mina andetag gick genast från lugna till hektiskt ansträngda. Mitt hjärta dunkade så pass hårt i bröstkorgen på mig, så jag trodde det skulle hoppa ut på golvet, kolla på mig och sedan springa sin väg till Miami. Ensam, skulle jag sjunka ihop död på golvet. Nej… jag vill inte tänka så. Jag vill inte dö. Jag vill kunna ställa allt till rätta.

Så det hade jag tänkt mig. Lyssnar du ens på vad jag säger?”, väste Emily irriterat. Den lilla gropen i pannan, som hon endast hade när hon var sur, hade intagit sin plats.

”Ja, förlåt.”, viskade jag tillbaka. Lögn. Jag hade inte hört vad hon hade sagt. Eller vad hon hade pratat om de senaste 20 minutrarna. Hon babblade på hur mycket som helst, och jag kunde låtsas lyssna, men jag skulle aldrig kunna besvara hennes idéer när jag hade sett den där bilden.

”Nej, det gjorde du inte alls!”, fnös hon till svar med korsade armar över bröstet.

”Jo, det gjorde jag!”, försvarade jag mig tveksamt. Vad skulle jag säga nu då?

”Aha, vad sa jag då?”, muttrade hon lika bittert med en iskall blick på mig. Jag bet mig löst i underläppen.

”Öh… förlåt. Jag ska lyssna. Säg vad du sa…”, vädjade jag mjukt. Hon mjuknade till och nickade.

”Lova att du lyssnar nu…”, bad hon menandes. Jag nickade och höll upp lillfingret.

”Pinky.”, svor jag. Hon greppade tag om det med sitt eget lillfinger och log sedan stort.

”Jag var på affären igår… och o-la-la. Du får se när vi kommer till skolan.”, försäkrade hon mig flörtigt. Jag skrattade till och reste mig varsamt upp, för att inte få styngen att spricka.

”Kom så åker vi.”, mumlade jag med en gömd gäspning. Hon reste sig upp och gick hack i häl med mig ut ur huset.

”Fuck vad kallt det är!”, gnydde hon så fort vi hade lämnat huset. Jag drog jackan tätare kring kroppen.

”Jag såg på din iPad, när jag läste artikeln, att det är något med vädret. Vi kommer ha det såhär nästan hela veckan…”, suckade jag innan jag hoppade in i min bil.

 

 

”Vad är ditt skåpsnummer? Man fick väll det på mail?”, gäspade jag till Emily. Hon nickade.

”Mitt är 235. Ditt då?”, frågade hon med blicken på några killar som stod i en klunga vid ett skåp. En av dem busvisslade till oss, men jag ignorerade bara. Något Emily måste lära sig att göra.

”Jag har 234. Det är bra. Då är vi i alla fall bredvid varandra.”, tyckte jag glatt.

”Ja… toppen…”, svarade hon frånvarande. Jag nöp hennes menandes på underarmen, vilket fick henne att få koncentration på mig.

”Aj! Vad var det där för?”

”Sluta glo på alla killar? Kom igen, vi ska vara i sal… 420 om 10, vi har matte... Vi måste lämna våra saker i skåpet först också.”, upplyste jag henne med ett höjt ögonbryn. Hon lade huvudet på sned.

”Jag vill inte börja med matte.”, gnällde hon som en tvååring. Jag skakade på huvudet.

”Det var du som ansökte hit. Live with it.”, mumlade jag till svar och la snabbt in mina saker i mitt skåp som jag hade hittat. Det luktade vanilj i skåpet, så det hade antagligen tillhörts av en tjej.

”Euw!”, utbrast Emily så fort hon hade fått upp sitt skåp och stapplade ett steg bakåt. Jag hajade till med blicken på henne.

”Vad är det?”, hasplade jag snabbt ur mig. Några tjejer, som såg ut som ballette dansöser fnittrade till bakom Emily. Hon pekade in i sitt skåp med en hand för munnen. Jag kollade in och möttes av en chock. En död råtta låt på skåps golvet.

”Åh…”, flämtade jag medan jag sökte med blicken efter någon att hjälpa till, men någon annan hade hunnit före för vaktmästaren kom gåendes med en trasa, rengöringsmedel och en flaska vaniljparfym.

Så det var därför mitt skåp luktade parfym? Han hade tvättat det… jag log stort för mig själv. Han tvättade snabbt ur Emily’s skåp och la ner råttan i en påse. Emily la in sin väska i skåpet.

”Kom nu…”, mumlade hon äcklat. Jag nickade instämmande och gick med henne mot salen vi skulle befinna oss i. Vi var självklart försenade och fick en rejäl utskällning av Ms. Fredrich, våran mattelärarinna.

”-Det tolereras inte här! Förstått?!”, gormade hon med spottet flygandes ut ur munnen på henne. Jag torkade diskret bort en spottdroppe från min kind.

”Ja Ms. Fredrich.”, svarade vi lågmält. Hon nickade strängt.

”Ms. Chandler, slå dig ner bredvid Alex.”, bestämde hon och pekade på en plats bredvid en muskulös kille som satt vid fönstret. Han log snett åt mitt håll, vilket fick mina kinder att hetta till. Med snabba steg skyndade jag mig att slå mig ner bredvid Alex.

 

 

”Hej, Alex.”, hälsade han vänligt, med ett sting flört i sin röst.

”Belle.”, besvarade jag lika vänligt och fattade tag om hans hand för att skaka den.

”Slå upp sidan 345!”, ropade Ms. Fredrich ut över hela klassrummet. Vi kollade oförstående på henne. En elev tog sig mod till att konfrontera henne.

”Vi har inga matteböcker?”, konstaterade pojken med höjda ögonbryn. Ms. Fredrich vände sig om och oj:ade sig över att finna en hög av matteböcker på sin karteder. Jag fnittrade lågmält till. Hon valde Emily och en kille vid namn Martin att dela ut matteböckerna till alla. Jag och Alex fick våra sist av någon konstig anledning.

”Slå upp sidan 345 nu och lös talen!”, upprepade Ms. Fredrich sig. Alla slog upp sina matteböcker och började lösa talen.

Min blick for ner på Alex papper och jag granskade vad han hade skrivit.

 \\\frac{-2i-5i^{2}}{-i^{2}}=\frac{-2i+5}{1}=5-2i\\

Wow, helt rätt. Killen var smart också… men det var Justin jag ville och alltid skulle vilja ha. Nervöst jag bet mig löst i underläppen, bestämde mig för att fortsätta med mitt egna uppgifter.

 

 

”Gud, asså killen jag sitter bredvid… han kan typ inte andas! Han låter så här.”, sa hon och började andas med små grymtningar emellanåt. Jag skrattade glatt åt det hon berättade.

”Verkligen? Stackarn!”, pep jag medlidandes till henne. Hon himlade med ögonen.

”Strunt samma. Killen du sitter bredvid är ju en riktig hingst!”, skrattade hon.

”Schhyy, han kan höra!”, hyschade jag henne retsamt. Hon log stort mot mig och slog upp dörren till den massiva matsalen åt mig.

”Min sköna böna.”, fnittrade hon ironiskt. Ett leende spreds på mina läppar.

”Tackar. Vad är det för mat egentligen?”, undrade jag, sökandes med blicken efter någon tavla där det stod vad det skulle bli för mat.

”Grilled Cheese! Oh gud, vilken bra mat denna skolan har!”, tjoade Emily lyckligt. Jag nickade glatt med blicken på ledet, som då inte var så långt alls.

”Kom igen!”, viskade jag i hennes öra med snabba steg mot ledet. Vi greppade tag om varsin bricka, beredda på att ta för oss av maten.

När vi äntligen hade fått våran dricka, sallad och mat så slog vi oss ner vid ett tomt bord. Jag fuktade mina läppar med ett brett flin mot Emily.

”Vad var det som var så ”O-la-la” imorse då?”, frågade jag, samt tog en klunk av min Juice. Hon skrattade lätt till med en nick mot bordet snett framför oss. Jag vände på mig och såg en kille. Snarare man. Och jag förstod hennes O-la-la… han var snygg.

”Vem är det?”, harklade jag mig i försök från att slita blicken från killen.

”Det är Mr. Flack. Våran Historia lärare…”, svarade hon med hungern i rösten. Jag himlade med ögonen och drog en hand genom mitt hår.

 

 

”Emily, han är minst 5 år äldre än dig.”, antydde jag barskt. Hon skakade på huvudet åt mig.

Ett stort leende spreds på hennes läppar, ”han är bara 2 år äldre. Därav, no problems med att vi skulle.. tja… dejta.”

Jag satte nästan i halsen. Emily? Dejta? En lärare?! Var hon galen…?

”Och det skulle dina föräldrar acceptera?”, grumlade jag seriöst med ett vakande öga på Mr. Flack. Emily drog ett dystert andetag.

”Nej, men tänk på Aria’s och Mr. Fitz’ kärlek. Han är lärare, hon elev!”

”Men Emily, du lever inte i Rosewood eller en Serie för Guds skull!”, påminde jag henne.

”Det var inte så jag menade!”, röt hon irriterat. ”Jag menar att ålder, är bara en siffra.”

”Ja, men det är en siffra av en anledning. För att dem inte ska korsas! För att man ska se en skillnad på rätt och fel! Det är som att en artonåring skulle bli kär i en åttaåring, och säga att det bara är en siffra!”, vrålade jag, vad jag trodde, lågmält. Alla blickar i matsalen var riktade mot mig. Emily blinkade förvånat mot mig några gånger.

”Jaja.”, pep hon besegrat. Jag drog ett djupt andetag för att lugna ner mig.

”Förlåt.”, ursäktade jag mig lent. Hon mötte min blick med en lätt nick.

”Det är okej.”, svarade hon ärligt och log smått. Jag besvarade hennes leende vagt.

”Belle…”, mumlade hon efter en stunds tystnad. Min blick fördes mot henne igen, och hon nickade på något bakom mig. Jag vände mig om och trodde jag skulle svimma. Det är inte möjligt…


Woooo! 7 sidor långt! :D What about that?! Överös mig med kommentarer nu! Snälla, jag är sjuk och har kämpat med detta kapitlet! SÅ jag ber er, kommentera! :D 


KAPITEL 61-. SCHOOL DAY



Previously: Innan jag hade hunnit reagera på mitt "Puss o kram" så var sms:et skickat. Fan! Jag drog ett djupt andetag och reste mig upp igen och krockade in i någon. 
"Helvete!", röt jag och tog mig för pannan. 
"Justin?", pep en välbekant röst till. Jag kollade upp på personen som stod framför mig.


"Jonah?", flämtade jag förstrött. Hon rynkade oförstående på pannan.

"Justin... öh... hej?", hälsade hon nervöst. Belle skulle nog få höra om det här.
"Vad gör du här?", frågade jag snabbt, för det var inte varje dag man slog i någon som... tja, man träffat en gång förr.
"Jag extra jobbar här... Pappa lånade ut sin lägenhet här för mig att jobba, men jag åker tillbaka till Los Angeles om 4 dagar... Tja, jag behöver inte fråga varför du är här, du är Justin Bieber, är inne på en arena. Du ska ha en konsert?", suckade hon och blåste en bubbla med det vita minttuggummit hon hade i munnen. Jag nickade.
"Ja... Belle ligger på sjukhus.", fick jag ur mig. Hon behövde veta, Belle och hon var ju liksom... barndomskompisar.
"Wow, varför?", flämtade hon chockat med stora ögon.
"Hon tog sömntabletter. För att ta livet av sig.", svarade jag ärligt. Hon nickade.

 

  


"Tja, den tjejen har gått igenom hell of a trip i sitt liv.", mumlade Jonah seriöst. Hennes andedräckt träffade mig i ansiktet, med en lukt av cigarettrök. Hon rökte fortfarande, men såklart, det var ju bara 2 månader sedan jag träffade henne.
"Men... jag kanske ska gå då...", trodde jag med blicken till slutet av korridoren där Scooter stod med mobilen tryckt mot örat.
"Kanske det. Vi syns förmodligen ikväll... förresten, du och Belle är väll inte...?", inflikade hon snabbt.
"Nej, vi är tyvärr inte ihop längre...", viskade jag ledsamt. Jonah drog en hand genom sitt hår, hon var vacker, men jag skulle inte kunna göra så mot Belle. Belle var den enda för mig, den enda föralltid. Jonah's ögonfransar inramade hennes bruna ögon, så att dem såg ännu större ut. Hennes blick var lite dömande. Kanske var det just det hon gjorde, dömde mig?
Helt plötsligt kändes hela korridoren iskall. Jag kände mig ensam, även fast Jonah stod framför mig med sin dömande blick. Allt var mitt fel. Såklart. Jag hade dragit in Belle i allt det här, jag hade varit en skitstövel, jag hade fått henne att känna såhär. Må såhär. Alltihop var mitt fel. Endast mitt...
"Du, vi ses här halv 9, OK? Jag måste dra.", sa Jonah snabbt för att sedan gå sin väg. Jag blev överlumplad över den snabba rörelsen, men hade inte tid att tänka på det.
"Justin! Kom hit!", ropade Scooter allvarligt. Med snabba steg skyndade jag mig tillbaka till honom. "Fem minuter sa jag! Inte tio för guds skull!"


Jag sjönk ner i den äckligt fula skinsoffan som stod i Backstage rummet. Hela jag var genomdrypt i svett, vilket äcklade mamma som satt bredvid mig med en hand för näsan.
"Duscha, snälla Justin.", bad hon äcklat. Jag log stort och lutade mig tillbaka i soffan.
"Ah, nej, jag trivs bra här!", flinade jag skadeglatt. Mamma suckade och slog till mig på benet. Jag tjöt till. Det gjorde faktiskt ont, det där skulle bli ett märke.

 

image


"Justin Drew Bieber!", skriade hon. "Du är fortfarande 17, därav under mitt våld! Hopp in i duschen! Nu!"
Med slappa steg lunkade jag mig in i min loge för att där dra av mig kläderna och fortsätta in i badrummet. Jag granskade mig i spegeln när jag kom in i badrummet. Mina kinder var röda, mitt hår låg klibbit på min hjässa av allt svett. På halsen hade sugmärket Belle gett mig börjat gulna, försvinna. Jag la handen på det, smekte det.
"Jag hör inte att duschen är på!", ropade mamma från logen. Med en suck vred jag på vattnet för att tillfredställa henne. Jag klev in i det heta vattnet och började tvätta av mig med tankarna virvlandes runt i huvudet.


Belle's Perspektiv:
"När kommer jag få åka hem?", frågade jag sköterskan svagt.
"Du är kommer vara kvar här under några dagar för observation. När doktorn säger att du kan åka hem, så kan du det.", försäkrade hon mig.
"När tror du att det är då?", suckade jag uttråkat. Hon ryckte på axlarna.
"Jag vet inte riktigt... jag har inte sett dina provsvar ännu. Du tog en rejäl dos."
"Det vet jag väll.", fräste jag till svar. Hon ryggade tillbaka och gick sedan ut ur rummet, och jag var ensam igen.
En klump satte sig i halsen på mig. Den var torr. Dock hade Emily druckit upp allt mitt vatten, så det kunde jag inte förvänta mig något av. Jag fuktade nervöst mina läppar. Regnet började smattra på fönsterrutan. Jag kollade ut genom det. Det var mörkt ute, så hela Los Angeles lös upp av belysningen från husen. Det började mullra över de grå, disiga molnen. Bara några sekunder därpå kom blixten och allt ljus försvann i hela stan.
Rädslan spred sig i rygmärgen på mig. Steg rörde sig fram och tillbaka i hela korridoren utanför. Sköterskorna mumlade lågmält till varandra, vilket gjorde mig ännu mer rädd av mig.
"Hallå?", ropade jag och försökte inte låta rädd alls, men min röst vek sig. Fan.
"Det är bara lite tekniska problem, snart är allt okej igen.", lovade en sköterska från dörröppningen.
"Men va?", viskade jag hest. Alla började ropa ute i korridoren, och det blixtrade till från lysrören i taket. Då tändes alla lampor igen och jag kände mig genast lugnare.
"Jag sa ju det.", log sköterskan innan hon gick ut i korridoren. Strax efter hon hade gått sin väg kom Emily in i rummet, flåsandes. Jag log tacksamt åt henne.
"Tack.", sa jag mjukt. Hon drog en hand genom sitt blöta hår med ett höjt ögonbryn.
"Varför säger du tack?", andades hon ansträngt ut. Ett skratt slank ur min mun.
"För att du äntligen kom... nå, har du min smoothie?", bad jag snällt. Hon höll upp en brun papperspåse och drog upp två muggar med smoothies. Jag log stort.
"Jag törstar ihjäl.", erkände jag svagt.
"Du törstar alltid ihjäl.", kommenterade hon snabbt med ett skratt. Jag himlade med ögonen och slörprade i mig en klunk.
"True."


Några dagar senare fick jag äntligen kravla mig hem. Hem till pappa... han bemötte mig inte som jag hade hoppats på. Utan han jobbade. I Spanien. I en månad. Toppen.. men jag är trotsallt 18 och vuxen... Jag gick upp till mitt badrum och drog av mig mina kläder. Min blick föll på stygnen som var perfekt sydda vid min höft. Efter operationen... det där skulle bli ett ärr. Modet skönk till noll. Jag orkade inte se på mig själv, utan skyndade mig in i duschen där jag schamponerade håret och tvålade om min kropp försiktigt.
När jag var klar smög jag mig ut i mitt sovrum där jag drog på mig ett par mjukisbyxor och ett linne, samt drog upp håret i en hästsvans.

 




"Bra...", suckade jag trött för mig själv och skulle gå ner i vardagsrummet då mobilen började tjuta. Mitt hjärta tog ett spratt, då jag blev så rädd. Snabbt svarade jag.
"Vemärdetsomskrämmerliveturmig?", rabblade jag irriterat in i luren. Jonah skrattade mjukt i andra änden.
"Förlåt, jag menade inte att "skrämmaliveturdig"..", härmade hon mig retsamt.
"Jonah.. varför ringer du hit?", frågade jag nästan andfått. Andfådd? Varför var jag det?
"Tja... jag träffade Justin idag. I Miami.", svarade hon ärligt.
"Miami? Varfö--, strunt samma. Jag bryr mig inte.", harklade jag mig känslokallt, även om jag brydde mig. Ohja, jag brydde mig.
"Han är vädligt ledsen vettu? Han menade inte riktigt med det han gjorde..."
"Nej, men han gjorde det ändå. Jag har inte ork eller tid med det här, skolan börjar imorgon.", ursäktade jag mig, beredd på att lägga på.
"Belle, du går miste om en helt fantastisk kille.", varnade hon mig snabbt. Jag drog ett djupt andetag.
"Justin kan tala för sig själv.", avslutade jag och lade på. Den torra klumpen återkom upp i halsen på mig. Helvete... jag slog handen för pannan. Hur skulle jag lösa det här nu då?
Jag skyndade mig ut i badrummet där jag fyllde ett glas med vatten som jag svalde ner. Min blick var kall när jag mötte den i spegeln. Kall... trött... Snabbt borstade jag tänderna och la mig sedan ner i sängen i försök till att somna. Misslyckandet var stort.


Alarmet pep otåligt i örat på mig. Skrek efter att bli avstängt, vilket det tillslut blev. Halv 6 var den. När hade jag somnat igår? Halv 3? Ungefär. Med trötta tag hävde jag mig upp i sängen och gick ut i badrummet där jag kammade igenom håret och drog upp det i en hästsvans. Sedan gick jag ut i min WIC och valde en outfit. Dansskola... ska jag ta med mig danskläder eller får vi det där? För säkerhets skull drog jag ner ett plagg i väskan innan jag gick ner till köket där jag svepte i mig min frukost.
Jag var tvungen att skynda mig då jag skulle hämta upp Emily. Hon bodde 20 minuter ifrån mig med bil, och hon tyckte min var snyggast. Hmfp... Min mobil plingade till.

 

Från: Emily
Är du klar kanske? Hoppas det! Om inte, skynda dig! Vill inte bli sen!

 

Jag himlade med ögonen, gjorde mig beredd för att gå men kom sedan på att jag inte bar något smink. Alls. Snabbt som attan sminkade jag mig för att sedan gå ut till bilen. Höstvinden slog till mig i ansiktet som en kall dusch. Kallt i L.A? Såhär dags? Det verkar inte stämma... men det har väll med den globala uppvärmningen att göra chansar jag på.
Jag fortsatte mot bilen och kunde inte undgå att höra Claire's och hennes mammas lilla argumenation.


"Det är inte alls mitt fel! Du skyller alltid på mig!"
"Claire Beth Olsen! Inte den tonen mot mig unga dam! Vill du ha 3 månaders utegångsförbud eller?"
"Jag hatar dig!"


Jag hoppade in i bilen för att undgå att bli sedd. Vad handlade det där om egentligen? Justin eller...? Mordet på Ryan? Skylde Claire's mamma på henne? Att det var hennes fel att hon hade kysst fel kille, vid fel tillfälle? Jag visste inte, och brydde mig inte. Jag började köra mot Emily's hus, och när jag åkte förbi Claire's hus såg jag det ofattbara...


Vad hände egentligen hos Claire? Vad såg hon? Kan ni ha en susning? Kommentera mycket, kanske skriver ett till ikväll då jag ligger med CP feber och inte kan göra något annat... men bara om ni KOMMENTERAR MYCKET! Hoppas på 30 kommentarer, det skulle verkligen få mig lite gladare :)


KAPITEL 60-. I'M IN MIAMI BITCH



Previously:"Nej Belle, det vill du inte! Ingen vill dö!", tröstade hon så gott hon kunde, inte gott not iallafall. Men jag lät hennes armar omfamna mig. När jag hade gråtit klart så drog jag ett darrigt andetag.
"Kan jag låna ett badrum?", viskade jag hest. Hon nickade och följde mig till badrummet, som jag sedan gick in i och låste efter mig. Min blick föll sedan på den gula burken på handfatet.Utskriven av: Doktor Levin. Sömnpreparat.


 Emily's Perspektiv:

Jag vankade av och an, nervöst i vänterummet till sjukhuset. Hur kunde hon göra så mot mig?! Trött drog jag med händerna genom håret, kände hur naglarna ettsade sig fast i hårbottnen, vilket framkallade smärta. Jag gnydde till och kollade på klockan. Den verkade inte vilja röra på sig. 8.25 PM. Min mobil vibrerade och jag drog snabbt upp den för att svara.
"Hennes lever tog största smällarna. Dem opererar nu, men hon kommer överleva.", meddelade jag Justin, som lugnt pustade ut i andra änden.
"Tack för att du... står ut med att prata med mig.", mumlade han i andra änden. Jag suckade lätt.
"Du, jag kanske inte gillade det sättet du behandlade Belle på dem senaste dagarna, men jag försöker. Jag försöker få mig att gilla dig, jag försöker få henne att ge dig en ny chans. Hon är olycklig utan dig Justin, och jag ser det.", svarade jag ärligt.
"Wow..."
"Så försök du också. Försök få tillbaka henne, ögona böj!", tyckte jag menandes. Han drog ett djupt, trotsigt andetag, som om han vore rädd. Rädd för mig? Nej, rädd för att försöka. Rädd för att misslyckas.
"Jag ringer om det händer något nytt.", lovade jag innan jag lade på. En doktor kom gåendes mot mig med trötta ögon.
"Hej Emily. Dr. Perry.", hälsade han med en hand utsträck. Jag tog emot den och skakade den nervöst.
"Hur mår hon?", frågade jag det första jag gjorde. Han fuktade sina läppar snabbt.
"Hon är stabil, men ligger för tillfället i Koma. Vi hoppas -och tror- att hon kommer vakna snart.", försäkrade han mig lugnandes. Jag pustade lättat ut. En tyngd for från mitt bröst. Allt kommer bli bra, allt kommer bli bra... intalade jag mig själv.
"Så, vad ska jag göra nu liksom?", frustade jag slappt.
"Tja, åk hem. Vi ringer om hon vaknar, det är onödigt att sitta här i väntan på en person att vakna, när du kan göra annat. Skolan börjar väll snart?", frågade han.
"Jo... okej, här är mitt nummer...", sa jag och skrev ner mitt nummer i hörnet av en gammal tidning som låg på bordet bredvid mig.
Han tog emot lappen med ett leende och gick sedan sin väg. Med trötta steg gick jag mot hissen för att åka ner till entren, där jag vinkade åt mig en taxi som förde mig till Belle's hus.


Jag knackade hårt på dörren med näven hårt knuten. Knogarna tappade sin färg och blev kritvita. Bara någon sekund därpå öppnades dörren.
"Är du ensam hemma?", fräste jag ilsket. Claire svalde hårt när hon mötte min hårda blick.
"Ja.", pep hon nervöst till svar. Jag nickade och knuffade in henne i hallen.
"Du och jag ska ha ett litet snack... Ms. Olsen.", muttrade jag. Hennes blick avspeglade sig skräck.

 

image


"Jag kommer inte döda dig, vi ska bara prata.", suckade jag tröttsamt. Hon slappnade av lite och nickade.
"Well, prata då.", tyckte hon fisförnämnt. Jag spände ilsket blicken i henne med handen hårt tryckt om mobilen.
"Belle ligger på sjukhus...", frustade jag bittert. Claire kollade förvånat upp på mig. "Justin's killar hittade henne, så nu ligger hon på sjukhus."
"Men... jag vittnade ju?", fick hon nervöst ur sig. Jag ryckte likgiltigt på axlarna.
"Dem kanske ljög...", suckade jag. Men allt var en lögn. Men Justin skulle inte få komma undan med att ha dräpt Ryan, som hade något med Justin o göra som hade något med Belle o göra.
"Va...? Nej, du ljuger.", svarade hon med gråten i halsen.
"Ring hem till Belle själv.", väste jag ilsket. Hon drog med darriga händer upp sin mobil och tryckte den sedan mot örat.
"Hej Mr. Chandler? Belle..? Ja... Va? Åh! Okej. Ja, jag förstår. Tack. Hej då."
"Där ser du."
"Så nu spelar det ingen roll om jag vittnar eller inte...?", flämtade hon frånvarande.

"Nej, för dem har redan gjort sitt.", ljög jag till svar. Varje lögn jag slängde ur mig var som en kniv i magen. Belle skulle inte bli glad när hon hade hört att jag ljugit, men hon skulle nog bli glad när hon hörde att Justin blivit fälld.
"Då drar jag nu då. Ciao.", flinade jag skadeglatt och lämnade sedan huset för att hoppa på bussen hem till mig. Flinet försvann i samma stund jag slog mig ner på bussen. Jag hade fått en annan människa att må dåligt, och jag mådde bra av det?
Precis som en mobbare... tänkte jag ledsamt. Tårarna brände som eld i ögonvrån på mig, men jag bet mig hårt i tungan för att besegra de. Jag skulle inte börja gråta, inte här åtminstone.

 




Justin's Perspektiv:
"Fokus!", utbrast Scooter i sidan av mig när jag satt och kom av mig med texten hela tiden. Mama Jan suckade hopplöst.
"Han får 5 minuter.", sa hon menandes och höll upp sin hand som visade 5 fingrar. Scooter nickade, men allt som sas runt omkring mig hördes bara som mummel. Som om jag vore i en bubbla, inte hörde ett dugg. Min mobil plingade till.

 

Från: Emily
Hon är vaken, och jag har fått Claire att tänka över sitt vittnesmål. Jag är påväg till sjukhuset nu. Tänkte du borde få veta.. // Emily.

 

Ett litet leende spreds sig på mina läppar. Hon var vaken, Justin skulle hamna i fängelse... Men Ryan var fortfarande död. Och där försvann leendet jag hade lyckats få upp.

 


"Justin, det här funkar inte! Du har en konsert om 45 minuter! Fokusera!", skrek Scooter förbannat. Jag förstod honom, jag skulle också bli förbannad. Men det här var inte Scooter-Scooter. Det här var Arbetande-Scooter.
Det som skedde på arbetet var inte ens något att nämna när vi inte arbetade. Det var bara strunt då. Jag drog ett djupt andetag och tog en ansats för att resa mig upp.
"Vart ska du? Du ska öva igen om 3 minuter!", skriade han bakom mig. Jag slängde en blick över axeln.
"Jag behöver lite frisk luft, okej?", svarade jag lugnt och gick sedan ut ur den stora arenan, men fel utgång först. Jag kom ut på trottoaren till varma Miami och ett flertal tjejer kom springandes skrikandes mot mig. Jag snodde hastigt runt och skyndade mig in i arenan igen där jag sjönk ihop på golvet med en lättad suck. Då plingade min mobil till igen.

 

Från: Belle
Jag mår bra nu, Em berättade att du visste, men jag tyckte jag borde skicka ett meddelande också. Så ja... / Belle.

 

Leendet som hade kommit förut, dök upp igen, fast nu ännu större. Jag knappade snabbt in ett svar där jag satt på det kalla kakel golvet utanför nödutgången till arenan.

 

Till: Belle
Bra att du mår bra. Jag är i Miami nu och kommer därför inte kunna vara med på rättegången imorgon, men allt kommer nog lösa sig. Och snälla Belle... gör aldrig om något såntdär igen. Puss o Kram, Justin.

 

Innan jag hade hunnit reagera på mitt "Puss o kram" så var sms:et skickat. Fan! Jag drog ett djupt andetag och reste mig upp igen och krockade in i någon.
"Helvete!", röt jag och tog mig för pannan.
"Justin?", pep en välbekant röst till. Jag kollade upp på personen som stod framför mig.


HAHAHAH, min rubrik :') Nej, men vem står framför Justin mån tro?! :O Inte lika långt kapitel, my bad! Men blev somsagt klar snabbt och har inget program direkt. Hehhhohoho. KOMMENTERA! :D


KAPITEL 59-. I WANNA DIE.



Previously: ”Godkännes.”, mumlade domaren.

”Men… om jag får fråga… vart var just din kille när detta skedde? Honom hade ingen uppsikt över, han kanske är kallblodig nog för att döda sin egna… barndomsvän.”, sa han kort. Jag slängde en blick på Justin som såg helt förstörd ut när han yttrade dem orden.

”Han var på Sjukhuset. Och jag med Claire, vad mer kan du begä..—”


 Mitt hjärta föll till marken. Vad sa hon!? 

"Ursäkta, men vem är du?", undrade Catherine. Jag svalde hårt och utbytte en nervös blick med Justin, som såg alldeles likblek ut. Den andre Justin flinade dock stort, då han kanske hade en chans att slippa allt detta pågrund av Claire nu.
"C-claire... O-olsen.", stammade Claire fram med vidgade pupiller.
"Okej, öh, är du vittne?", fortsatte Catherine med blicken ner i sin pappershög. Claire blev likblek och kollade efter hjälp hos mig, men jag vek undan blicken ner på mina fingrar.
"Jag antar det... öh, jag var med Justin då det hände. Vi kollade på film, med hans kompisar och en av hans kompisars tjej.", harklade Claire sig med svetten rinnandes ner för pannan. Jag kände hur klumpen av obehag växte sig större i halsen på mig.
"Och kan dem bekräfta det...?", undrade nu Justin's advokat.
"Ja..", viskade Claire hest med blicken på sina fötter. Skamsen, det såg man i hennes blick.

 

image


"Bra. Då kan vi väll bekräfta Justin Hills oskyldig?", tyckte advokaten. Jag suckade.
"Justin Hills får spendera natten i en cell, imorgon fortsätter rättegången. Tack så mycket.", mumlade Catherine frånvarande innan hon reste sig och försvann. Jag drog ett djupt andetag med en kall blick mot Claire.
"Förlåt...", mimade hon från porten. Jag skakade besviket på huvudet och gick mot Justin för att dra åt mig min väska och lämna salen.


"Hur gick det egentligen?", undrade Emily från sitt badrum, där hon nu stod och drog på sig kläder.
"Tja, jag är inte dömd för något än, även om jag är oskyldig... Claire säger att hon var med honom, när hon egentligen var med mig."
"Va? Den bitchen...", tyckte Emily och kom utklampandes i full fart med att fläta sitt blonda hår.
"Typ.", skrattade jag instämmande. Hon log dystert mot mig.
"Och Justin?", undrade hon mjukt. Jag svalde hårt och leendet suddades ut på hennes läppar. "Förlåt det var inte meni--"
"Jag har inte sagt ett ord till honom nästan..", erkände jag kort, för att få en besviken blick från Em.
"Belle, seriöst, du måste snacka med honom!", tyckte hon menandes.
"Han vet varför jag gjorde som jag gjorde, det finns inget att säga.", grumlade jag.
"Jo, kanske försöka få er att bli sams?", inflikade hon snabbt. Jag skakade på huvudet och drog en hand genom mitt hår.
"Du är hopplös när det gäller förhållanden...", flinade hon snabbt. Jag skrockade till.
"Tell me about it.", instämde jag. Hon suckade i samma stund som dörrklockan ringde. Jag log stort och la händerna om magen.
"Då är äntligen Thai Maten här!", tjoade jag innan jag for upp på ben för att springa ner för trappan i hennes massiva (större än mitt) hus och slå upp dörren.
"Hur mycket blir det?", frågade jag och betalade killen, han fick tillochmed dricks.
"Maaaaat!", ropade jag förtjust upp till Em. Hon kom snabbt springandes ner för trappan med ett stort leende på läpparna.
"Finally.", utbrast hon. Lyckan av att se maten speglade sig i ögonen på henne. Jag hade nog aldrig varit såhär hungrig på ett bra tag, då jag inte ätit mackan hon hade gett mig på Polis huset.
"Nu ska vi bara vara tjejer för några timmar, sen kan vi återgå till våran hemska verklighet.", tyckte hon mjukt. Jag kramade lätt om henne.
"Jag tror du har rätt.", log jag och drog ut två tallrikar åt oss. Hon fnittrade milt till och började lasta på mat på hennes tallrik.
När maten var upplagd på tallrikarna så gick vi ut i vardagsrummet och slog på Jersey Shore på MTV, men det var reklam nu. Bara därför var Proactiv reklamen med Justin tvungen att komma till.
Em gjorde en ansats till att byta kanal men jag stoppade henne.
"Han är överallt, jag kan inte gömma mig.", suckade jag drömmandes. En del älskade honom fortfarande, och den andra var hat. Men den ena var störe en den andre, så stor att dem inte kunde mötas. Den övervann allt. Hatet mot honom.


Justin's Perspektiv:
"Justin, du är hjärtebrusten, men du kan inte direkt isolera dig.", suckade mamma otåligt.
"Ryan är död, jag får inte komma på hans begravning, Belle har gjort slut och alla i Stratford anklagar mig för hans död! Hur kan jag inte isolera mig?", tjöt jag förtvivlat. Mamma skakade på huvudet.
"Jag ringde och pratade med dem, dem förstod mig och har hört om rättegången. Belle hade också tydligen ringt dit innan mig. Du är välkommen på begravningen."
"Säkert?", snörvlade jag osäkert. Mamma nickade milt med en hand på min kind.
"Ja, det är säkert. Klä nu på dig och kom ut till mig. Du ska jobba nu.", mumlade hon menandes innan hon försvann ut ur mitt sovrum.
Jag pressade mitt ansikte mot kudden och lät skriken lämna min mun, men dem dämpades av kudden. Kudden var fortfarande blöt efter alla tårar, men det var struntsamma. Jag orkade inte mer... Långsamt reste jag mig upp och gick fram till garderoben där jag drog fram ett par svarta skinnyjeans, en vit V-halsad t-shirt och en svart skinjacka, samt en vit keps. Det skulle bli bra. Jag drog på mig kläderna och gick sedan ut i vardagsrummet där alla satt och pratade, men tystnade när jag kom in i rummet.
"Tack..", flämtade jag irriterat. Kenny kollade sorgset åt mitt håll med sammanpressade läppar.
"Ska vi åka?", undrade Carin lättsamt. Jag mötte hennes blick och grimaserade.

 


"Helst inte, men nu måste jag ju så...", muttrade jag trött. Mamma nickade.
"Du har fans, en karriär.", påminde hon mig. Jag nickade. Mina Beliebers. Dem skulle aldrig lämna mig i sticket. Dem fanns alltid för mig när jag var ledsen, och dem finns fortfarande. Så jag är skyldig dem detta.
"Så, vad händer idag?", undrade jag trött med en gäspning. Allison kom fram till och föste mig ut ur lägenheten med alla andra bakom oss. Jag suckade djupt.
"Vad är det nu då?", grymtade jag ilsket. Hon hyschade mig snabbt.
"Du ska till Miami.", viskade hon hest. Jag stannade till. Va? Mi-fucking-ami?


"Varför ska jag ut ur landet helt random nu då?", undrade jag när vi satt i bilen påväg till LAX. Allison skakade på huvudet och skulle precis förklara då Scooter satte igång.
"Du ska inte "Ut ur landet helt Random" Justin, du ska på en press konferens. Du ska ha en konsert. Du ska på en Intervju och ska på ett möte. Det är ditt jobb om du inte har glömt det?", mumlade han menandes med blicken ner i sin iPhone. Jag skakade på huvudet.

 


"Nej, men det kommer så hastigt.", tyckte jag med en axelrycking och slängde in en halstablett i munnen. Tystanden spred sig i bilen, vilket fick mina tankar att flyga iväg. Till Ryan. Och Belle. Illamåendet letade sig upp i halsen, ville inte försvinna, lämna mig ifred. En tår rann ner för kinden på mig och träffade min handflata.
"Justin...?", viskade Mama Jan i örat på mig. Jag drog undan tåren och nickade.
"Det är okej att gråta ibland.", fortsatte hon milt. En klump uppstod i halsen på mig när hon sa så. Jag kände mig vek, inte för att killar inte kan gråta, utan för att jag inte kan göra något åt att Ryan är död. Jag kan inte få honom att komma tillbaka och ändå sitter jag här och gråter, som ett litet småbarn.
"Jag vet...", ljög jag svagt och lutade mig mot hennes axel. Hon la sin hand på min med ett litet leende på sina rödsprängda läppar. Allt kommer nog bli bra...


Belle's Perpsektiv:
"Hallå?", fnittrade jag ut i telefonen, utan att ha slängt en blick på vem som ringde. Det var ett misstag.
"Belle? Är det du...?", snyftade Claire i andra änden. Jag stelnade till.
"Hur har du ens mage att ringa till mig?", fräste jag surt i luren. Em höjde på ögonbrynen mot mig och mimade "Claire?". Jag nickade.
"Förlåt, dem hotade mig... dem skulle skada dig, eller mamma...", försvarade hon sig med klen röst.
"Du kunde ringt polisen.", tyckte jag bittert. Hon snörvlade till.
"Dem sa att om jag gjorde det, skulle dem bara inte göra illa dig, dem skulle döda dig Belle. Jag gjorde det för dig!"
"Och det kunde du inte förmedlat till mig, eller något? Huh?", vrålade jag i luren.
"Förlåt! Okej?! Jag gjorde det för dig! Kan du inte förstå det?!", skrek/grät hon tillbaka.
"Jag bryr mig inte, du är en fri människa Claire, Justin äger inte dig.", avslutade jag och lade på. En klump uppstod i bröstet på mig. Hon hade gjort det för mig. För mig. Orden ekade i öronen på mig.
"Är allt okej?", frågade Em mjukt. Jag kände hur tårarna brände i ögonlocken.
"Nej! Det är inte okej! Jag hatar mig själv! Det här skulle inte hänt om det inte vore för mig! Om jag inte hade levt!", skrek jag med tårarna rinnandes ner för kinderna. Em slog armarna runt min skakandes kropp, men jag sköt undan henne.
"Jag vill dö! Jag vill dö..", grät jag förtvivlat. Em skakade på huvudet.
"Nej Belle, det vill du inte! Ingen vill dö!", tröstade hon så gott hon kunde, inte gott not iallafall. Men jag lät hennes armar omfamna mig. När jag hade gråtit klart så drog jag ett darrigt andetag.
"Kan jag låna ett badrum?", viskade jag hest. Hon nickade och följde mig till badrummet, som jag sedan gick in i och låste efter mig. Min blick föll sedan på den gula burken på handfatet. Utskriven av: Doktor Levin. Sömnpreparat.


Vet inte hur långt detta är då jag har varit tvungen att använda ett cp program då min dator + mammas är trasig. Men ska köpa en ny redan imorgon, då blir updaten helt toppen igen! :D Kommenter nu, dem kommer mer ikväll, men ni måste ändå KOMMENTERA! :D 


KAPITEL 58. - COURT



Previously: ”Ja… om det är det bästa så gör jag det. Det är slut Justin.”, grumlade jag ledsamt och lade sedan på, i samma stund som det knackade på dörren.

”Jag har inte beställt än…?”, suckade jag trött. Em ryckte nervöst på axlarna och nickade mot dörren. Jag reste mig slött upp för att börja gå mot dörren och öppna den. När jag gjorde det möttes jag av en chock. Polisen?

”Belle Chandler?”, skrovlade den ena. Jag nickade nervöst. Den andra tog fram handbojor.

”Du är arresterad för mordet på Ryan Butler. Du är oskyldig till motsatsen har visats. Du har rätt till advokat.”, rabblade han upp, precis som i film. Va?! Jag har ju inte… Va!?


 

”Vart var du mellan 5 och 8 i förrgår kväll?”, undrade kommissarien. Det här var ju löjligt. Jag suckade frustrerat och drog en hand genom mitt hår.

”Jag var med min poj--, mitt ex. Och min kompis.”, svarade jag så vänligt jag kunde. Men varför skulle jag vara vänlig? Jag hade inget att dölja direkt…

”Jaha, men en kvinna på Hockey rinken bekräftade att en tjej i 18-års åldern kom in på hennes kontor vid den tiden.”, hummade kommissarien följande.

”Ja, för jag letade efter mitt ex kompis, som nu är död? Vad trodde ni?”, muttrade jag trött och korsade mina armar med en dömande blick på dem två konstaplarna som stod framför mig med allvarlig blick. Jag hade det här rummet. Inga fönster, grått och bara stolar och bord. Precis som på film.

”Har du någon som kan vittna det?”, frågade den andre nu som hade stått tyst och bara iakttagit ett tag.

”Öh ja? Mitt ex och min kompis, som jag var med. Och jag vet vem som gjorde det, så vad gör jag här medan han går runt fritt?”, fräste jag.

”Så, vem gjorde det då?”, undrade han nu. Jag drog en trött hand genom håret och bet mig tveksamt i underläppen. Skulle jag göra livet miserabelt för Claire? Ta hennes kärlek ifrån henne?

”Justin…”, viskade jag hest fram. Då sken ett flin upp på den andres läppar. Vad jag hade förstått så hette dem Hill och Fields. Nu var det Hill som log.

”Du är Justin Bieber’s tjej, men enligt dig, ex. Du vill sätta dit din kille? Typiskt. Hon ljuger.”, antog han snabbt.

”Va? Nej, inte den Justin. Justin, roligt nog, Hill.”, fräste jag till svar. Han vacklade till och rynkade på pannan.

”Mitt systerbarn?”, mumlade han oförstående. Jag höjde på ögonbrynen.

”Du sa det.”

”Fields, ta och ring upp Miranda. Vi måste få in Justin.”, fick han snabbt ur sig. Fields vände på klacken innan han försvann ut ur rummet. Hills kollade på mig med smalnade pupiller.

”Säg att det du säger är lögn.”, bad han allvarligt.

”Nej, det är 100% sant. Min kompis kysste mitt ex kompis, och min kompis är ihop med Justin, och då knäcktes Justin och slog ihjäl honom.”, förklarade jag med hes röst. Min strupe snördes till när han dunkade in knytnäven i väggen.

”Du vet att det här kommer bli rättegång?”, fick han ur sig mellan sammanbitna käkar.

”Jag vet.”, svarade jag enkelt.

”Bra… du kommer vara med i den. Och Justin. Då ni hittade… offret.”

 

 

 

Från: Justin

Belle, är du hos Polisen?! Emily ringde och berättade alltihop. Jag är på väg. Jag vet att du är arg på mig, och att vi inte… är ett par längre, men  jag kommer ändå koma dit, för jag är också inblandad i det hela.

 

Från: Emily

Belle, jag ringde Justin. Förlåt, men jag var tvungen. Det är hans kompis det handlar om! Ryan är ju för guds skull död, du har gjort slut och nu detta. Du, var inte så hård mot honom. Jag hatar honom också för hur han var mot dig, men du skulle ha hört honom… han är helt förstörd Belle. Kommer snart. X Em.

 

Jag drog en djup suck. Emily hade redan kommit då jag upptäckte deras sms. Justin stod också här nu och diskuterade med en Polis sekreterare. Em kom gåendes mot mig med en Sallads baguette.

”Ät. Du måste äta något.”, tyckte hon och tog en klunk av sin Lemonad. Jag skakade på huvudet.

”Jag känner mig alldeles illamående.”, frustade jag ängsligt.

”Jag förstår det, men det blir värre om du inte äter Belle. Ät nu.”, manade hon.

Jag gav upp och tog en motvillig tugga på den torra mackan. Justin kom gåendes mot oss med rödsprängde ögon.

 

 

”Ja, Hills verkar vara väldigt upprörd, så vi ska mötas i rättegångs salen om 10 minuter. Allt börjar nu Belle, är du redo för det?”, mumlade Justin med hes röst.

”Ja…”, lovade jag och slängde mackan i papperskorgen. Em slog menandes till mig över armen.

”Du skulle äta den där!”, utbrast hon surt.

”Jag har en rättegång som väntar babe.”, suckade jag till svar och reste mig upp för att följa med Justin till hissen som vi skulle ta till våning 6. Inuti hissen hade dem monterat in sån där typisk hiss musik. Stämningen var stel, nästintill pinsam.

”Så, varför gjorde du det? Erkände…”, försökte Justin med att påbörja ett samtal då hissen endast gick i 2 km/h typ.

”Jag var skyldig Ryan det.”, han röst till.

”Du kände inte Ryan. Du hade varit med honom en dag! Om någon skulle ha erkänt skulle det ha varit jag! Du känner inte Ryan!!”, vrålade han med tårar rinnandes ner för kinderna. Jag svalde hårt.

”Lugna ner dig Justin… snälla…”, vädjade jag lågmält. Han började snyfta kraftigt och sjönk ner på golvet i huk, men det verkade inte vara lyckat då han hade sina byxor så pass långt ner på rumpan så att dem nästan skulle spricka när han satt sådär.

”Justin, det är okej…”, viskade jag smått avvikande.

”Nej det är inte Okej. Ryan’s familj vill inte ha med mig o göra längre, dem anklagar mig! Jag är inte ens bjuden på begravningen!”, vrålade han ledsamt. Jag drog ett djupt andetag.

 

image

 

”Jag kanske kan prata med de—”

”Som om dem skulle ändra sin åsikt om mig. Justin Bieber som fick deras son mördad.”

”Justin, det var inte du! Låt mig prata med dem bara, såklart du ska till begravningen…”, tyckte jag mjukt. Jag kanske var arg på honom, men han förtjänade inte den här smärtan.

”Tack…”, viskade han hest och hävde sig sedan upp. Hissen stannade och vi lämnade den för att börja gå mot rättsalen. Väl där inne så slog vi oss ner på bordet en bit från ett bor Justin satt. Wow, han hade redan lyckats få en advokat. Lyckat…

”Domare Catherine Fenning.”, ropade en röst och alla reste sig upp. Stolarna skrapade mot det svagt, ljusblåa golvet och blickarna fördes mot stolen högt uppe där domaren skulle slå sig ner. Hon gick upp där med en höjd hand för oss att slå sig ner.

”Vi har samlats här idag för domen på mordet till Ryan Butler. Den skyldige, Justin Hills, och vittnet, Belle Chandler.”, ropade Catherine ut över salen. Justin ryckte till när hon nämnde Ryan’s namn och fuktade sina torra läppar med omsorg.

”Skulle jag kunna få be vittnet stiga fram?”, undrade hon med blicken på mig. Jag svalde hårt, men reste mig upp och gick fram till det lilla båset som jag skulle slå mig ner i. En vakt kom fram med en lagbok.

”Säg efter mig… Jag lovar att säga sanningen, och inget annat än sanningen.”, bad hon.

Jag lovar att säga sanningen, och inget annat än sanningen.”, upprepade jag henne med handen på den stora lagboken. Hon nickade och lät sedan Justin’s advokat kliva fram och förhöra mig.

”Så… du säger att du var hos Justin’s flickvän när detta skedde?”, undrade han.

”Ja?”, svarade jag drygt. Han började vandra runt i salen.

”Så, hur kan du då veta att det var just, Justin som gjorde detta?”, krävde han att få veta.

”Claire, Justin’s tjej, visade mig ett sms?”, antydde jag kort. Han nickade.

”Ett sms, som skulle kunna skickas av vem som helst. Justin kanske var på toa när sms:et skickades, hans kompis kanske sms:ade?”, argumenterade han.

”Protest!”, ropad min advokat, som Justin hade fått fram med flera tusen dollar.

”Godkännes.”, mumlade domaren.

”Men… om jag får fråga… vart var just din kille när detta skedde? Honom hade ingen uppsikt över, han kanske är kallblodig nog för att döda sin egna… barndomsvän.”, sa han kort. Jag slängde en blick på Justin som såg helt förstörd ut när han yttrade dem orden.

”Han var på Sjukhuset. Och jag med Claire, vad mer kan du begä..—”

Dörren slogs upp och en välbekant figur slank upp i salen med lyftandes bröstkorg pågrund av kraftig andning. Claire slängde en blick på mig innan hon kollade på domaren.

 

image

 

”Jag var med Justin när detta skedde.”, pep hon andfått. Jag kunde knappt tro det. Hon ljög…?


Ojojoj! Claire?! :O Varför...? Kommentera mycket nu! Över 20 kommentarer innan nästa! 

 


KAPITEL 57-. DEAD


Previoulsy: “Okej.”, förstod jag och började klä på mig. När jag var klar drog jag på ett lager mascara och sprayade på lite parfym på mig och gick sedan bredvid Justin ut ur lägenheten, ner till garaget. 
Inte ett ord yttrades under hela resan, inte förrän vi kom till sjukhuset.
“Tillsammans?”, var det Justin som sa. Jag sneglade på honom och nickade sedan.
“Tillsammans.”, lovade jag och började sedan gå mot Ryan’s rum där doktorn mötte oss utan för. Han pressade samman sina läppar med blicken flackandes mellan oss båda.
“Han kämpade. Men tyvärr, så klarade han det inte.”


Justin stelnade till. Hans blick vart svart, tom. Jag mådde inte bättre själv om jag fick säga det…

”Jag ber så mycket om ursäkt. Vi ska fixa så att ni får säga farväl.”, lovade doktorn innan han försvann in i kontorsrummet. Jag sneglade på Justin som fortfarande stod helt tom. Jag kunde inte säga det nu. Det jag hade planerat att säga… inte nu…

En klump fylld av obehag etsade sig fast i halsen på mig, och jag kunde knappt få in någon luft i mina lungor, som var torra och rispiga.

”Mr. Bieber och Ms. Chandler? Ni kan komma in nu…”, meddelade en sköterska oss. Jag la en hand på Justin’s rygg för att fösa in honom i rummet där Ryan låg. Med endast ett skynke över sin bleka, kalla kropp. Hans ansikte var lika mörbultat som när vi hade funnit honom, dock inte lika blodigt och uppsvullet. När sköterskan hade stängt dörren efter oss för att lämna oss ensamma. Då brast alltihop för Justin. Han försjönk över Ryan’s döda bröst i tårar. Tårarna ville inte komma för mig. Ögonen bara… blev torra.

”Ryan… nej, nej, nej, nej, NEJ!”, gormade Justin och spände käken medan tårarna rann ner för kinderna på honom. Han började slå på saker, vilket fick mig att bli ganska rädd. Men doktorerna skyndade sig i och sprutade in något lugnande i honom. Jag kippade efter andan, bara av att se på Ryan’s hjälplösa kropp.

”Förlåt…”, mumlade jag ledsamt för mig själv, som om allt vore mitt fel. Men det var Justin som hade gjort det. Claire hade orsakat det hela, och Justin hade mördat Ryan. Claire’s Justin… skulle jag erkänna? Skulle jag berätta för polisen vem som hade gjort alltihop? Det skulle bli rättegång, och allt skulle… det skulle bli kaos…

 

 

”Belle?”, ropade pappa raspligt när jag klev innanför dörren. Jag kunde inte vara med Justin just nu, inte efter allt han hade gjort mot mig. Mina steg fördes mot vardagsrummet där pappa låg utslagen på soffan, med en flaska Vodka i handen. Dinglandes ner för soffkanten. Han hade nog inte städat, eller tvättat sig på flera dagar såg det ut som. Pizza kartonger, glas, tallrikar, täcken, kuddar, kläder, papper och en massa andra saker låg utspridda på golvet. Hela huset stank.

”Åh, Belle! Du är hemma!”, gurglade han och lyfte på Vodka flaskan för att ta en till klunk, men jag skyndade mig fram och ryckte den ur hans grepp.

 

 

”Ja, det är jag… gå och ta en dusch pappa, ät något och åk bara till jobbet eller något. Jag orkar inte just nu.”, bad jag honom.

”Okej okej Stumpan. Men jag åker inte till jobbet när jag är… -rap-… full.”, skrockade han.

”Ta in på hotell då. Jag vill vara ensam.”, fräste jag bittert. Han fortsatte upp för trappan med vingliga ben och sedan in i badrummet. Jag drog ett djupt andetag och gick sedan ut i köket där jag greppade tag om en rulle svarta soppåsar där jag lade i allt skräp som jag sedan vandrade ut med till sopptunnan på uppfarten. Jag drog sedan fram dammsugaren och började damsuga hela undervåningen. När det var klart öppnade jag nästan alla fönster för att vädra lite. Därefter tog jag upp pappas täcken och kuddar till hans säng som jag sedan bäddade. När allt var klart stod pappa redo i hallen med sin portfölj och en liten väska.

”Jaha, då får du huset för dig själv då. Jag gör bara det här för att jag är glad att du är tillbaka hos mig och har insett att den där Justin är en skit.”, klargjorde han. Sant dock.

”Jaja, hej då pappa.”, muttrade jag och tryckte ut honom ur huset. När han hade gått och hoppat in i taxin lutade jag mig trött mot ytterdörren, för att sedan gå upp för trappan och in i duschen.

 

 

Från: Claire-

Belle, jag är så ledsen över vad som hände! Ring mig. XX.

 

 

Från: Claire-

Kom igen, jag bad om ursäkt, ring mig nu! Polisen letar efter ”mördaren”, jag behöver dig Belle! XX.

 

 

Från: Justin-

Belle? Varför försvann du bara? Min bästa kompis är död och du bara stack? Jag förstår om du är arg på mig, men du kanske kan förklara dig? Ring mig! Din, Justin.

 

 

Från: Claire-

Okej, nu börjar du bli omogen Belle. Svara för Guds skull!

 

 

Jag suckade djupt och slängde mobilen på sängen. Kläder påsatta på kroppen, smink på ansiktet, skor på fötterna, men leendet? Nej. Lyckan? Nej. Jag orkade verkligen inte längre alls… allt var bara… kaos.

Solen stod högt upp på himlen över L.A, men det enda jag behövde var Emily, som dock var på väg över. Det var 5 dagar kvar tills skolan började nu… tänkte jag trött. Då ringde det på dörren. Jag skyndade mig ner för att slita upp dörren och slå armarna runt Emily. Hon besvarade kramen med ett djupt andetag.

”Allt kommer bli bra Belle…”, tröstade hon då tårarna hade börjat rinna ner för mina kinder.

”Nej… det kommer det inte.”, tjöt jag ledsamt, som en treåring som aldrig mer skulle få glass eller något liknande. Hon gick med mig in i huset och slog igen dörren efter oss.

”Det är på nyheterna vet du… Justin Bieber’s bästa kompis, Ryan Butler, Mördad. Överallt. Man kan inte gå någonstans utan att folk pratar om det. Vissa reportrar har till och med åkt ända till Canada för att terrorisera dem också, som om sorgen inte är stor nog…”, suckade Emily. Jag nickade dystert och drog med tummen under mina ögon för att få bort den mesta mascaran.

 

 

”Det är så sjukt…”, instämde jag med hes röst. Hon fuktade sina läppar.

”Det står om Jelle i tidningarna också. Att ni har gjort slut och saker. Har ni det…?”

”Ärligt talat vet jag inte. Som han har behandlat mig borde ingen tjej få bli behandlad av sin pojkvän. Så jag har ingen aning om vad jag ska göra…”, erkände jag.

”Ta en paus?”, föreslog hon.

”Det är inte så enkelt när ens kille är Justin Bieber. Antingen är vi ihop, eller inte.”

”Pfft! Han ska inte komma undan bara för att han är Justin freaking Bieber!”, morrade hon ilsket.

”Ja…”, skrattade jag lätt. Hon log nöjt.

”Jag fick dig att skratta lite!”, tjoade hon lyckat. Jag log smått och blickade ut genom fönstret.

”Hur kommer allting sluta egentligen…?”, mumlade jag ledsamt och drog upp benen tryckta mot bröstet och lutade hakan mot knäna. Emily pressade samman sina läppar och nickade instämmande.

”Tja, bara han där uppe vet. Vi får väll förlita oss på att Gud vet bäst, vilket han förmodligen gör.”, log hon smått som tröstande. Jag nickade. Jag hade alltid varit troende, även fast pappa aldrig hade tid att gå till kyrkan så hade jag gått med Emily’s familj. Det hade gått lika bra det.

”Ska vi beställa… Thai?”, föreslog Emily glatt. Jag pressade fram ett större leende och nickade.

”Sure.”, tyckte jag och drog upp mobilen för att beställa maten. Emily log stort mot mig och reste sig upp för att börja vandra runt i huset och granska det, vrå för vrå. Jag himlade med ögonen och knappade in numret till Take Out:en, men någon annan hann ringa innan. Claire. Jag kunde inte gömma mig för alltid, så jag svarade.

”Ja?”, muttrade jag irriterat i luren.

Äntligen svarar du. Varför är du så sur på mig helt plötsligt?”, undrade hon förvånat.

”Öh, låt mig tänka, Din kille mördade MIN killes bästa kompis?!”

Sen när vart jag min kille? Det är inte mitt fel för guds skull! Jag styr inte Justin!”

Nej, men det var du som Kysste Ryan och berättade vem det var du hade kysst?”, antydde jag snabbt. Hon suckade hopplöst i andra änden.

Om du inte såg det så misshandlade han Ryan till döds. Vad tror du han skulle ha gjort mot mig va?”, fräste hon till sitt försvar.

”Så du räddade ditt egna skinn genom att få Ryan mördad? Toppen…”, grumlade jag sarkastiskt.

Sluta med det där! Jag är ledsen över vad som hände, OK? Men du kan inte klandra mig Belle! Jag ska försöka fixa allt innan polisen får tag i Justin…”

Så han ska få gå omkring och mörda folk?”, utbrast jag ilsket.

Nej, men han ska fanimej inte hamna i fängelse! Belle, var inte så egoistisk!”, bad hon.

”Jag? Egoistisk? Ja, visst. Vi säger väll så.”, avslutade jag det hela och lade på. Hon måste vara väldigt arg vid detta laget. Jag försökte ringa upp Thai köket igen, men nu avbröts det. Igen. Av ingen minde än Justin.

”Vad?”, svarade jag trött. Han drog ett djupt andetag, lättad över att jag svarade.

Du stack bara från Sjukhuset. Du lämnade mig, när jag hade det som svårast nu. Varför gör du så Belle?”

”Du har bettet dig som ett svin?”, konstaterade jag menandes.

Jag sa förlåt!”, hojtade han i telefonen.

”Justin, om du inte visste det så hjälper inte förlåt alltid!”, väste jag surt till honom. Emily hade lunkat sig tillbaka in i vardagsrummet nu och blickade mig med stora ögon.

Så vad tycker du jag ska göra då? Komma på mina bara knän och knäppa händerna och be för att få dig tillbaka? Är det vad du vill?!”

”Kanske.”, muttrade jag kort tillbaka.

Vad vill du egentligen Belle? Gör du slut med mig eller?”, ny snyftade han, men jag skulle inte falla för det där igen. Tveksamt bet jag mig löst i läppen.

”Ja… om det är det bästa så gör jag det. Det är slut Justin.”, grumlade jag ledsamt och lade sedan på, i samma stund som det knackade på dörren.

”Jag har inte beställt än…?”, suckade jag trött. Em ryckte nervöst på axlarna och nickade mot dörren. Jag reste mig slött upp för att börja gå mot dörren och öppna den. När jag gjorde det möttes jag av en chock. Polisen?

”Belle Chandler?”, skrovlade den ena. Jag nickade nervöst. Den andra tog fram handbojor.

”Du är arresterad för mordet på Ryan Butler. Du är oskyldig till motsatsen har visats. Du har rätt till advokat.”, rabblade han upp, precis som i film. Va?! Jag har ju inte… Va!?


OMFG!! :O Vad hände där?! Vad kommer hända tror ni? :O Wow... Kommentera för mer! :)


<< Earlier Posts