15 - Do you have any comment?

 Bara genom att tänka på Justin uppkom en stor smärta inom mig. Jag saknade honom så mycket att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Hans mjuka läppar mot mina, hans försiktiga beröring… alltsom hade med honom att göra.

 Ett rasslande läte utanför dörren fick mig att resa mig upp. Det tog bara några sekunder innan lätet försvann och dörren försiktigt slogs upp. Jag såg upp på gestalten som klev in i rummet med ett höjt ögonbryn.

”Jaha?” utbrast jag syrligt.

 

 

Jag tog en klunk av chai-latten min advokat, vars namn jag ännu inte uppfattat, hade tagit med sig till mig. Det var kallt i mötesrummet vi hade blivit placerade i. Situationen förbättrades inte heller direkt av att jag intog kall vätska istället för varm.

“Så…” harklade han sig och knäppte sina fingrar över bordsskivan. “Längtar du efter att få komma ut?”

“Nej. Jag stormtrivs här inne”, spann jag till svar med ett ironiskt leende lekandes på mina läppar. “Vad tror du? Det är väl självklart att jag längtar efter att få lämna det här stället. Men de kallar mig ju aldrig till en rättegång.”

“Det är därför att du inte kommer att genomgå en rättegång”, berättade han allvarligt.

“Va?”

“Du hörde mig.”

“Ingen rättegång?” upprepade jag och höjde trotsigt på ögonbrynen.

Han höjde på axlarna, “Ingen rättegång.”

Jag fuktade mina läppar och lutade mig över bordet, “Varför inte?”

“För att du är oskyldig. Ingen domare slösar tid på en oskyldig fånge.”

“Hur vet du att jag är oskyldig?” undrade jag och kunde inte låta bli att le stort.

“Vi har funnit en storts gummi på pistolen som används för att kopiera fingeravtryck”, nickade han övertygande. “Men det är irrelevant. Huvudorsaken till varför du är förklarad oskyldig är för att vi har hittat den lilla flickan du tog bild med utanför banken. Hennes mamma hörde av sig till mig så snart det kom ut i media att jag var din advokat.”

“Okej, så nu vet ni att det inte var jag som rånade banken.”

“Ja, nu vet vi det”, log han till svars, varpå han sträckte sig efter sin mugg med kaffe.

Jag förblev tyst i några sekunder innan jag tog till orda, “Så vad betyder detta?”

“Att du har blivit ditsatt av någon som vill ge dig skulden.”

“Det är ju självklart”, himlade jag med ögonen. “Men vad händer med mig?”

“Du är en fri kvinna.”

 Efter timmar av samtal hade Scooter lyckats övertala mig om att hålla i en presskonferens i alla fall. Det tog emot, men jag var tvungen att göra det. Annars skulle hela världen dra sina egna slutsatser och sprida rykten som i själva verket var värre än verkligheten.

“Det kommer gå bra. Säg bara sanningen”, uppmuntrade Alison mig från platsen framför mig.

Sanningen”, upprepade jag bittert.

 Varför skulle jag berätta sanningen när alla andra runtomkring mig bara ljög? Hittade på saker för att få mig att må bättre. Alex mådde inte bra, Oliver hade inte glömt bort det som hade hänt, kidnapparna skulle inte lämna oss ifred för gott och detta skulle för alltid vara något vi kommer komma ihåg.
 Mitt hjärta värkte i längtan efter Alex. Jag tänkte tillbaka på tiden vi hade haft innan barnen och innan vårt giftermål. Innan graviditeten. Vi hade varit så lyckliga. Allt hade varit perfekt. Oslagbart. Vad hade förändrats? Var det förbjudet att vara lycklig samtidigt som man var förälder?

“Vad tänker du på?” frågade Jen mig nyfiket.

“Varför man inte kan vara lycklig när man har barn”, svarade jag ärligt. Det var ingen idé med att ljuga och säga att jag inte tänkte på något. Tanken var inte hemlig och jag skulle kunna dra nytta av andra människors åsikter.

“Det kan man”, nickade Alison som hade hört vad jag sagt trots att hon satt med sin dator i famnen.

“Det verkar inte som det”, suckade jag djupt och drog en hand genom mitt hår.

“Saken är den”, började Jen och tog tag i min hand, “dina barn är något som du har skapat. Du är rädd, försiktigt och orolig över dem. Du älskar dem oavsett vad dem gör. Du skulle helt enkelt dö och döda för dem.”

Jag nickade och Jen fortsatte, “Därför ser andra, runtomkring en, ens barn som en svaghet. Dina barn är din svaga punkt. Alex är även en svag punkt hos dig. Folk ger sig efter svaga punkter för att såra människan så kraftigt som möjligt. Har du hört berättelsen om Akilles?” Jag skakade på huvudet. Jag visste om vem Akilles var, men jag hade aldrig fått berättelsen berättad för mig. “Han var en hjältemodig Gud. Han var osårbar eftersom att hans mor, gudinnan Thetis, doppade honom i floden Styx när han var liten. Men hon höll honom i hälen för att inte blöta ner sig själv och därefter blev Akilles svaga punkt hans häl. Hur glad och framgångsrik och mäktig Akilles än var så hade han en svag punkt precis som alla har, och precis som med dig klurade någon ut vad hans svaga punkt var.”

“Hälen.”

“Precis.”

“Så mina barn och Alex är som Akilles häl?”

Jen skrattade och kramade om min hand, “Inte riktigt med tanke på att du inte dör utan de. Men ja, på ett ungefär.”

 Jag nickade, men Jen var bara distraherande nog för ett tag då mina tankebanor återgick till Alex sekunden efter hon slutat tala. När skulle min Alex komma hem?

 Suckandes sträckte jag mig efter Cola burken som stod på bordet framför mig och drack en klunk. Det var bara fem minuter kvar tills jag skulle lämna detta rum för att inta ett annat där dussintals reportrar satt och väntade.

“Maihahi, maiaho, maihaha, maiahaha!” började Alfredo sjunga i falsett när han återvände in till rummet vi satt i. Ett högt skratt lämnade Alisons strupe och det dröjde inte länge innan alla som befann sig i rummet skrattade åt Alfredos fånigheter.

“Justin”, sade Scooter högt och strängt. Skrattsalvorna lade sig på en gång när jag reste mig upp för att lämna rummet. Scooter gick i tystnad vid min sida hela vägen till aulan där reportrar satt och väntade, ivriga över att få reda på vad som egentligen försiggick.

 

SheIsKarynCole | via Tumblr

 

“Kom ihåg, säg inte mer än du måste och säg sanningen”, påminde Scooter mig och gav mig inte tid till att svara innan han slog upp dörren.

 Kamerablixtrarna bländade mig i samma stund som jag klev över dörrposten. Praktiskt taget blind, började jag gå mot rampen där jag och Scooter skulle sätta oss. Med svarta prickar dansandes över mitt synfält tog jag mig upp för trappan och skyndade mig med att slå mig ner på min plats. Reportrarna var hetsiga och suktade efter informationen jag snart skulle ge dem.

“Vi håller i denna presskonferens”, harklade Scooter sig när han hade satt sig till rätta, “eftersom att händelserna kring Mr. Bieber och hans familj har varit väldigt oklara på senaste tiden. Ni får gärna börja ställa frågor till både Justin och mig.”

 Reportrarna började med en skrika från alla håll och kanter. Jag riktade mitt finger mot en lång medelålders man. “Är uppgifterna om att din fru, Alexandra Bieber, befinner sig bakom bom och galler korrekta?”

Jag lutade mig aningen närmre min mikrofon, “Ja. Det stämmer.”

“Och att brottet hon har begått är att råna en bank?”

“Min fru är oskyldig. Hennes advokat arbetar med att få fram bevis som kan få henne frikänd. Någon annan fråga?”

Reportrarna ställde sig upp ännu en gång, och denna gång pekade jag på en svarthårig kvinna, “Din son Oliver blev kidnappad under Grammys galan… är det sant att han nu befinner sig hemma igen?”

“Det är sant.”

“Hur mår Oliver efter detta? Har han fått tala med poliser, terapeuter eller har han fått någon annan sorts hjälp?”

Ett leende kröktes på mina läppar trots att jag inte fann situationen roande överhuvudtaget, “Min son är tre år gammal. Tror du han förstår syftet med en terapeut? Att han kan beskriva vad han tycker och känner efter det som har hänt?”

“Vart har din dotter hållit hus under dessa omständigheter?”

“Hos sin farmor, mestadels, men även hos mig och Alex. Nu bor hon med mig tillsammans med sin bror.”

 En reporter ställde sig upp utan att jag hade bett om en ny fråga, “Vad har du för kommentar om att folk anser att du är en dålig far och man som lät detta hända din familj? Jag menar, du var tydligen inte tillräckligt försiktigt eftersom att din son blev kidnappad när du befann dig knappa hundra meter ifrån honom, att din fru är anhållen för rån och att din dotter inte har någon fast bostad med två föräldrar som kan ge henne kärleken hon behöver? Kan du kommentera det, Bieber?”

Jag knöt ihop min knytnäve så hårt att mina naglar lämnade efter sig halvmånar i handflatan på mig. Min tunga tjocknade och det kändes som om någon hade tapetserat upp sandpapper i halsen på mig.

Jag harklade mig högt och pressade fram ett leende, “Nästa fråga… tack.

 

 

“Du gjorde bra ifrån dig”, berömde Alison mig när vi satt på Taco Bell, en halvtimma efter att presskonferensen hållit rum. Scooter och Yael nickade instämmande utan att riktigt se ut som att de menade det.

“Tack”, log jag och förde mitt sugrör till min mun.

“Nu när det är ur världen… vi måste boka lite studiotid snart. Du måste börja spela in ny musik”, tyckte Scooter och såg mig allvarligt in i ögonen. Jag vek av med blicken för att istället stirra på min burrito.

“Jag vet. Men inte förrän Alex är hemma igen.”

“Bra. Då säger vi det, studiotid och inspelning av låtar när Alex är frisläppt. Okej?”

Jag nickade motvilligt, “Okej.”

Jen såg förväntansfullt på mig, “Har du några nya låtar på lager?”

“Jag har några idéer”, erkände jag, “men inget är nerskrivet ännu. Vi får se hur det blir.”

“Du kan ju skriva om allt det här”, föreslog Alison och blinkade med ena ögat mot mig.

Jag skrattade till, “Ja. Kanske det, kanske…”

“Du borde göra det”, inflikade Scooter och nickade hektiskt. “Det är drama. Det är verkligt. Det är pengar.

“Vi får se”, upprepade jag och log stelt mot honom innan jag tog en tugga av min burrito.

 Det hade börjat regna utanför. Ett tiotal fans stod utanför ingången och försökte komma in, men restaurangen hade ställt ut två vakter i samma stund som jag hade trätt in i byggnaden för att förhindra kaos. Självklart kunde de inte hålla ut alla, vissa påstod att de var här för att äta men de lyckades hålla majoriteten ute och det räckte för mig. Att kunna åka till en offentlig restaurang för att äta utan komplikationer inträffade sällan. Ofta visste både fansen och pressen om vart jag skulle innan jag själv visste om det.

 Jag vaknade upp ur mina tankar i samband med att mina mobil började vibrera i fickan på mig. Med ett ursäktande leende reste jag mig upp och gick iväg till ett tomt bås för att svara på samtalet.

“Hallå?” andades jag ut i luren och förbannade mig själv över att jag inte hade sett efter vem det var som hade ringt innan jag svarade.

“Hej, gubben!”

Mamma.

“Hej. Vad är det?”

“Jo, jag var tvungen att åka iväg och hämta ut ett paket så jag tog med mig ungarna och…”

Innan hon hann tala till punkt avbröt jag henne, “Är Oliver kidnappad igen? Mår Ava bra?”

“Ja, ja, ungarna mår prima. Men saken är den att de somnade i bilen när jag var på väg hem till mig för att lämna paketet så jag tog med dem in och nattade de här hos mig. Jag hoppas att det är okej för dig?”

“Mamma, du behöver inte ringa och kontrollera sådant. Det är bara att messa och informera mig om att de sover hos dig bara. Det räcker.”

“Åh, okej”, skrattade hon dumt innan hon fortsatte, “så jag antar att det går bra att de sover här?”

“Ja, det går utmärkt.”

“Toppen. Vi ses imorgon då? Jag kommer förbi och lämnar barnen runt åtta för jag ska befinna mig på ett möte klockan nio!”

Jag log fastän jag visste om att hon inte kunde se mig, “Ja. Det går alldeles utmärkt. Vi ses imorgon. Jag älskar dig.”

“Älskar dig med.”

Jag återvände till bordet enbart för att finna det tomt. Med en rynka placerad mellan mina ögonbryn såg jag mig runt i restaurangen utan att finna mitt sällskap någonstans.

“Scooter?” ropade jag utan att bry mig om att de andra gästerna stirrade.

“Kom!” ropade Alison. Hon stod vid en bakdörr och vinkade frenetiskt åt mig att komma.

Mina ben förde mig snabbt till henne, “Vad är detta? Varför går vi ut här? Och vart tog min mat vägen?”

“Förlåt Justin”, ursäktade hon sig, “men vi måste verkligen åka. Det kryllar av fans och paparazzis på framsidan så vi måste skynda oss.”

 Med sin hand på min rygg föste Alison in mig i bilen innan hon själv klev in. I samma stund som dörren slogs igen började bilen rulla. Framsidan av restaurangen var, som Alison hade informerat mig, belamrad med folk. Alla var dock upptagna med att söka med blicken efter mig inne i restaurangen att de inte märkte när vi körde förbi de.

 Under tystnad satt vi i bilen som var på väg mot mitt hus. Resan tog inte lång tid och bilen vände så snart jag hade klivit ur den. Visslandes knappade jag in portkoden och började gå mot ytterdörren när jag såg att någon satt där och väntade. Jag skyndade mig upp för grusgången för att kunna se personen som väntade, och blev minst sagt förvånad när jag såg vem det var.

“Selena? Vad gör du här?”


Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här bortsett från att jag fick lite hjälp av underbaraste Becca från bieberheaven (<---- klicka klicka klicka) med detta kapitel! Thank you baby!

 Sen vill jag bara säga att jag är väldigt tacksam över att ni läser det jag skriver, verkligen. Blir lite starstruck varje gång jag ser statistiken och ser att folk faktiskt klickar sig in och läser mina arbeten. Men ett plus i kanten skulle vara om ni kunde lämna en liten kommentar om vad ni tyckte! Det räcker verkligen med ett "bra", hur stelt det än känns så blir jag överlycklig för varenda liten kommentar oavsett hur lång den är och vad den innehåller. Kom ihåg att jag älskar er woho! Kommentera! / Liv.


Kommentarer

Anonym skriver:

Oh noooo hoppas inte selena kommer förstöra massa saker nu

Datum: 2014-06-24 - Tid: 15:00:50 -


Olivia skriver:

Superbra som alltid! :)

Datum: 2014-06-24 - Tid: 16:22:50 -


camilla skriver:

NEJ, nej, inte Selena....med tanke på att dom har varit tillsammans förut så brukar inte dom mötena sluta "bra" i dessa sammanhang.... Drama?

Datum: 2014-06-25 - Tid: 09:41:57 -


Emilia skriver:

så jävla bra, älskar det!!

fråga: jag har nog världens sämsta minne men vad hände egentligen mellan Selena, Alex och Justin?

Datum: 2014-06-25 - Tid: 11:39:51 -


emelieee skriver:

jättebraaa!!!

Datum: 2014-06-25 - Tid: 11:48:20 -


Michelle skriver:

Jag älskar det :)

Datum: 2014-06-25 - Tid: 12:50:23 -


Anonym skriver:

Det är aldrig bra när den tjejen kommer in i bilden.. ;)
Kapitlet var otroligt grymt och perfekt som vanligt!! :)

Datum: 2014-06-25 - Tid: 22:13:47 -


Anonym skriver:

Lika bra som alltid

Datum: 2014-06-26 - Tid: 20:12:45 -


Anonym skriver:

skitbra

Datum: 2014-06-27 - Tid: 21:18:53 -


Anonym skriver:

Skiiit bra som vanligt, de där om Akilles och floden stycken påminner om boken starcrossed riktigt mycket

Svar: hahahah vad är starcrossed? har aldrig hört talas om!
MyyBieberStoory

Datum: 2014-06-28 - Tid: 01:58:33 -


Anonym skriver:

Grym ju

Datum: 2014-06-28 - Tid: 02:59:17 -


Julia skriver:

Super bra! Längtar till nästa kapitel!

Datum: 2014-06-29 - Tid: 23:34:51 -


Becca skriver:

Anytime baby, dock skrev du det mesta själv haha.

Äntligen ska Alex få komma hem, känns så himla skönt,, men jag vet att mer drama väntar. Hur ska jag kunna ogilla det dock, då drama i noveller är det bästa som finns och dessutom skulle jag aldrig kunna ogilla något ni/du skriver.

Trots att jag varit med när du skrev detta kapitlet (vilket förresten var som att se på rena magin), har jag inte läst det i helhet och det är helt sanslöst bra. Älskar delen med Akilles häl, där prickade du precis rätt Liv.

Trots att jag var med och läste medan du skrev kunde jag inte låta bli att bli alldeles förstummad över hur bra detta är. Det är ganska otroligt då jag redan vet hur bra det är innan jag börjar läsa.

Lyckas alltid skriva mina kommentarer helt oläsbara, men hoppas du förstår vad jag försöker säga. Puuuuuss!

Datum: 2014-07-19 - Tid: 19:12:36 - URL: http://bieberheaven.blogg.se


Ditt namn:

E-post: (privat)

URL:

Din kommentar:




Trackback