”Kom till skrothögen.” mumlade Brendan hotfullt och lade sedan på.

Jag tryckte ned mobilen i fickan igen och drog på mig min skinnjacka. Innan jag lämnade lägenheten gick jag in på mitt stökiga sovrum, fram till byrålådan där jag låste upp översta lådan. Försiktigt plockade jag upp pistolen som låg där och tryckte ned den mellan mina jeans och min mage. Bara för säkerhets skull, om Brendan skulle hitta på något.

Stressat rusade jag igenom svängdörrarna, i kurs mot personalrummet. Det var dags för min lunch och Cassandra skulle ta över mitt pass, men hon hade ännu inte kommit för att hämta upp alla journaler.
 När jag nått min slutdestination var jag tvungen att luta mig mot dörrkarmen i några sekunder innan jag kunde tala någorlunda normalt. Att springa upp för fem trappor var inte enklaste att göra, inte ens för mig som tränar i stort sett varje gång jag får en ledig stund.
”Är… Cassandra här?” andades jag stressat ut.
Riley som var den enda som satt i rummet skakade på huvudet, ”Det ser du väl Jewel?”
Jag nickade, ”Jo. Ja. Men… jag ska på lunch. Och hon ska ta över mitt pass nu, så.. men hon är antagligen någon annanstans. Jag får väl bara ta patienterna själv och tala med henne senare.”
”Gör så.” log Riley och återgick sedan till att fylla i dokument på datorn.
Irriterat snodde jag runt för att gå tillbaka ned till min våning. Någon dag skulle Cassandra få sparken och om det skulle vara jag som orsakade det var fortfarande något jag övervägde.
”Jewel vänta!” ropade en ljus, pipig, irriterande röst på mig.
Snabbare än blixten vände jag mig om och iakttog Cassandra medan hon sprang mot mig, fortfarande iklädd i vanliga kläder och inte sina jobbkläder.
”Jag…” flåsade hon andfått ut i ansiktet på mig så att mina slingor blåste bakåt, ”är ledsen.”
”Ledsen för att du är sen eller ledsen för att du är sen och inte ombytt?” frågade jag och skrattade, även fast jag inte ansåg att situation var roande överhuvudtaget.

 

 

"Sorry because you're late or sorry because you're late and not changed?"

 

Hon lade huvudet på sned med underläppen utputad, ”För både och. Förlåt rara du.”
”Du borde skynda dig, dina patienter väntar.” sade jag och tryckte upp mappen med alla journaler mot hennes bröst. Förvirrat gled hennes blick ned mot den blåa mappen.
”Men… jag ska inte jobba idag. Har inte Mr. Petrelli talat med dig ännu? Jag kom bara hit för att.. uhm…”
”Om du inte skulle jobba, varför bad du då om ursäkt över att du var sen? Huh?” ville jag genast veta. Det var säkerligen bara en ursäkt för henne att kunna åka tillbaka till sin sliskiga pojkvän Olly.
”Jag…” började hon men blev snabbt avbruten av en lite mer irriterad version av mig.
”Okej, Cassandra? Vet du vad? Åk hem till din kille och mys hela dagen lång. Jag kan ta dina patienter. Sen går jag till Mr. Petrelli och ska be om din dagslön, för den ska jag ha idag då.”
Hon nickade ivrigt, ”Gör vad du vill! Åh, du är en ängel Jewel. Älskar dig.”
Skakandes på huvudet vände jag mig om och började gå i snabb takt mot hissen. Hur mycket Jasmine den än luktade så var den bättre än de oändligt långa trapporna.
I samma stund som jag nådde de silvriga hissdörrarna så hörde jag återigen någon ropa på mig, denna gång en mörkare, raspigare röst. Ett leende kröktes på mina läppar och jag snodde runt för att kunna se gestalten röra sig närmre mig.
”Hej Willie.” hälsade jag.
Willie log vänligt mot mig, ”Hej på dig Jewel. Jo, det är så att jag har fruktansvärda värkar i mitt knä. Har du kanske tid att ta dig en titt?”
”Jag kan kolla”, lovade jag honom och slog upp pärmen som jag bar på. Med hjälp av mitt pekfinger sökte jag mig igenom listan på patienter och fann en lucka på tjugo minuter just nu. Förmodligen var dem tjugo minuterarna min lunch. ”Egentligen har jag lunch…”, började jag tveksamt och Willies leende suddades genast bort, ”men jag kan ta mig en titt ändå. Jag klarar mig utan i några timmar.”
Han slog samman sina valkiga händer, ”Du är en ängel.”
”Det vet jag inte…” skrattade jag nervöst i samma stund som hissen bakom mig plingade till.
Innan jag klev på sniffade jag in i hissen för att kunna se efter om det fanns några tecken på Jasmine i den, och till min lycka var hissen fri från parfym. Willie, som redan stod inne i hissen, klickade på en av knapparna med en stor tvåa på. Hissen plingade återigen till och dörrarna slogs ihop.
Tysta stod vi bredvid varandra, båda med blicken på den lilla skärmen som visade vilken våning man befann sig på. Fyra, tre, två. Det plingade till och dörrarna slogs upp. Jag stegade ut i korridoren och började söka efter ett ledigt rum att ta hand om Willie i. Jag slog upp dörren till ett rum och hänvisade Willie till att sätta sig på britsen. Utan order började han kavla upp sitt byxben upp till låret medan jag plockade fram olika hjälpmedel.
”Så… vad är det som gör ont?” frågade jag milt och slog mig ned på en pall under honom.
Han rynkade upprört på pannan, ”Liksom… själva knäskålen. Det gör ont när jag ställer ned foten och ska gå.” förklarade han vagt.
”Du kan ha en infalamtion i knäet, eller så har du för mycket vätska. Jag kan…”, förklarade jag och rullade åt sidan på min stol för att plocka åt mig en spruta, ”ta ut vätskan om du vill? Så kan du få smärtstillanden och ifall det inte blir bättre så kan jag ordna ett riktigt möte med en riktig doktor.”
”Ja, ja, ja! Självklart gumman, gör vad som behövs göra. Jag är inte rädd för något.”
”Bra.” log jag innan jag utan att tveka tryckte in kanylen i sidan av hans knä. Koncentrerat bet jag mig i underläppen samtidigt som jag drog in en ljusgul vätska i sprutan. När sprutan var full drog jag återigen ut kanylen och lade ned alltsammans på det lilla silvriga bordet bredvid mig som innehöll en massa andra verktyg.
”Gör det ont?” frågade jag honom medan jag sökte efter bandage.
”Lite.” erkände Willie bekymrat. Jag nickade och greppade tag om en tub. Hastigt skruvade jag av korken på den och tryckte ut lite av den genomskinliga krämen på min hand, som jag sedan smörjde ut på Willies knä.
”Du är duktig på detta Jewel. Jag är glad att du kom hit till oss. Detta sjukhus kan gott behöva en tjej som du.” log han vänligt och smekte långsamt min kind i samma stund som jag började rulla bandage runt hans knä.
”Det var snällt sagt Willie. Tack så mycket. Och sjukhuset ska också vara glada att ha en så snäll vaktmästare som du.” 
Jag tog långsamt tag om ett spänne som jag säkrade bandaget med, ”Klart. Om du går ned till apoteket lite senare så ska jag se till att be Marley att ge dig lite smärtstillanden. Hoppas du mår bättre snart.”
”Tack så mycket Jewel. Ha en fortsatt trevlig dag. Säg bara till om du vill att jag ska bjuda på lunch eller kaffe någon gång… det skulle vara kul att tala med dig utanför jobbet kanske.”
Om det inte vore så att Willie faktiskt var över sextio och hade en fru så hade jag trott att han bjöd ut mig på en dejt. Och eftersom att Willie var Willie så var det oemotståndligt att säga nej.
”Det skulle vara trevligt. Vi kan talas mer om det senare.” tyckte jag.
Han nickade och försvann sedan snabbt därefter ut ur rummet. Suckandes började jag städa undan i rummet. När jag tvättat av britsen så kollade jag ned i pärmen för att se om jag hade någon inbokad.
”Inkommande patienter.”
Det betydde att jag kunde få vem som helst, med vad som helst. Toppen.. jag himlade trött med ögonen. Långsamt slog jag ihop pärmen och ställde mig upp för att gå ut ur rummet när Dr. Dawn ropade på mig.
”Ms. Wolf, du har en patient.” upplyste han mig stressat, samt räckte över en journal. ”Misshandel eller slagsmål, grova sår och blåmärken. Brutna revben. I rum 23C.”
”Okej.” svarade jag snabbt och började små jogga mot rummet min patient satt i. Undra vem det kan vara. En liten pojke i fjortonårsåldern som ville bevisa sin sak? En full man som blivit arg på en bartender? En flicka som slutat ta skit från mobbarna i skolan och gett igen men fått värre tillbaka? Idéerna om vilken sorts människa det kunde vara slutade inte cirkulera i huvudet på mig förrän jag nådde dörrvalvet.
Till min förvåning – och rädlsa – fann jag en pojke, eller snarare kille, sittandes på britsen svärandes för sig själv. Han satt med ryggen mot mig och därför såg jag inget mer än hans nacke men att döma av den så såg han riktigt bra ut, tror jag…
”Uhm…” harklade jag mig för att finna killens uppmärksamhet.
Irriterad vred han på sin överkropp för att kunna se på mig. Massiva sår och blåmärken täckte större delar av hans änglalika ansikte. Han var snygg, men det var tveksamt om han skulle fortsätta vara snygg efter att alla sår läkt igen.
”Ska inte du typ ta hand om mig eller något?” muttrade han irriterat. Polisen, som jag inte märkt förrän nu, röt ilsket åt killens håll. Jag ryckte på axlarna och gick fram till honom, där jag slog mig ned på en liknande pall som funnits i samma rum som jag tagit hand om Willie i.
”Så, vad hände?” frågade jag nyfiket samtidigt som jag inspekterade hans sår för att kunna bedöma vad som skulle behövas göra.
Killen spände sin käke, ”Håll käften och sköt ditt jobb.” muttrade han bittert utan att slänga så mycket som en blick åt mitt håll.
”Bieber.” varnade polisen allvarligt.
”Vadå? Jag har ingen plikt att berätta för henne vad som hände. Hon är bara en nyfiken fitta som ska ta hand om mitt ansikte, inget mer.”
Jag sköt mig ifrån honom, som om orden han uttalat var giftiga. Fitta? Det var första gången någon någonsin kallat mig en sådan nedvärderande sak. Hade inte hans föräldrar uppfostrat honom rätt?
”Jag är här för att ta hand om ditt ansikte ja, men det gör jag inte såvida du fortsätter behandla mig på det sättet. Be om ursäkt, annars kan du gå omkring sådär.” befallde jag honom allvarligt. Det var inte ofta jag vågade ta till mot så kallade ’badboys’ men den här killen var annorlunda. Allt mod i världen fyllde mig helt plötsligt.
”Jag har inget att be om ursäkt för, jag sa sanningen. Pallra dig tillbaka hit och fixa mig ansikte. Och släng ut polisen är du snäll, så kan vi ha lite kul du och jag.” flinade han, blinkandes med ena ögat.
”Inget kul för dig. Jag ska bara fixa ditt ansikte…” berättade jag för honom som om det vore en nyhet, ”Men, om det går sig an för konstapeln att sätta sig utanför rummet, så är det okej för mig.  Jag ropar om det uppstår några komplikationer.”
Den muskulöse polisen grymtade till och lämnade oss sedan ensamma i rummet.
Jag log självsäkert, ”Kolla. Så kan det gå när man är trevlig.”
”Kanske det kanske. Men jag har inga planer på- helvete!” röt han till när jag drog med bomullstussen som var dränkt i sprit över hans sår. ”Vad fan gör du så för?”

 

 

"The hell did you do that for?"

”Jag rengör ditt sår? Har du aldrig varit på ett sjukhus eller?” mumlade jag till svar med ett skratt gömt i rösten.
”Det har inte du med att göra… kan vi snacka om något annat? Eller inte snacka alls. Jag gillar inte när tjejer snackar. Det är okej när det som kommer ut ur deras munnar är mitt namn och stön, men annars föredrar jag dem tysta.”
”Vad hände?” repeterade jag min tidigare fråga.
Han skakade långsamt på huvudet, ”En affär gick snett bara. Du har inte med det och göra.”
En suck lämnade min mun, ”Så det vart slagsmål… vem vann?”
”Käften bara.”
Jag tog tag om ett plåster ifrån bordet bredvid mig som jag sedan, varsamt täckte såret med. När alla sår var rena och täckta av plåster lutade jag mig tillbaka på min pall, ”Ta av dig tröjan.”
”Så du vill ha lite kul i alla fall?” log han, vickandes på ögonbrynen.
”Nej. Du ska ta av dig den därför att jag måste kolla på dina revben, som du kanske vet är brutna.”
Han himlade med ögonen, ”Du är verkligen en partypooper. Jag tycker synd om din kille..”
”Jag har ingen kille.”
”Kanske därför att du är en partypooper. Han tröttnade nog på att du var en sådan nunna..” resonerade han medan han drog av sig sin, inte så längre, vita V-neck. Min blick föll med ens på det välbyggda six-packet som täckte hans mage. Tatueringar fanns utspridda lite här och var dem med, men det mesta av hans bröst var täckt av ett stort blåmärke.
”Som jag trodde…” viskade jag långsamt och drog med tummarna över blåmärket över hans revben.
”Fitta, sluta med det där.” svor han irriterat över att jag tryckte mot blåmärket.
”Du kommer behöva opereras. Det kan finnas flisor av dina revben som måste blåsas bort. Det var tråkigt, nu kommer nog ditt lilla ”gäng” sakna dig där hemma. Om du har ett, vilket jag antar att du har.” log jag med huvudet på sned. ”Få se… deras namn är säkert Tinky Dinky, Dipsy och Lala? Jag antar att du är Po.”
”Jätte roligt. Jag avlider, du är ju den roligaste doktorn jag någonsin träffat på.”
Jag ryckte på axlarna, ”Det var du som hade det där talet om sanning förut.”
”Mitt ”gäng” har inte du med och göra. Och eftersom du längtar efter att få höra det så heter jag Justin. Du kan bara uttala det när du stönar, sittandes på mig.” berättade han sockersött.
”Jag vet vad ditt namn är smartskaft. Det står i din fil.” skakade jag på huvudet.
Han ryckte på axlarna innan han drog på sig sin tröja igen, ”Men du ville höra det lämna min mun.”
”Du önskar att det vore så… jag ska tala med Dr. Dawn om han kan fixa en operation för dig senare idag. Du kommer nog få se mycket av mig idag, Mr. Bieber.”
”Hur kommer det sig? Ska du bli min flickvän nu eller, och tråna efter mig?”
”Du kommer behöva ligga inne här både före och efter operationen. Och du ligger på min sektion.” upplyste jag honom och blinkade åt hans håll.
Han putade ointresserat med underläppen, ”Kom in ifall du vill ligga. Annars kan du strunta i det.”
”Åh, nej. Jag som hade tänkt komma in med ”Må bättre”-kort och ballonger. Synd, min plan gick inte igenom.” gnällde jag ironiskt och började gå mot dörren. Samtalet med Justin var roande, men jag hade andra patienter att ta hand om.
”Förresten…” ropade han snabbt efter mig. Jag vred på huvudet och såg åt hans håll, ”så vann jag. Du undrade ju förut.”
Jag log, ”Klart att du gjorde.”

Goood Jul allihopa! 

 

 

 

Ilsket drämde jag till tegelväggen bakom Seths huvud. Det kändes som en explosion av ilska inom mig.

”The fuck Seth?!” skrek jag rakt i ansiktet på honom. Istället för att blunda fortsatte han kolla mig oberört in i ögonen. De kalla, blåa ögonen visade ingen rädsla över huvudtaget men ingen styrka heller.

”Jag anser inte att jag gjort något fel. Vad gjorde jag fel Bieber, om jag får fråga?” fräste han tillbaka och knuffade undan mig ifrån honom, så att han kunde ta ett steg fram ifrån väggen. Ett flin spreds på mina läppar.

”Leker du dum nu eller? Är du så fucking dum att du tror att du kan kasta en Xbox konsol i huvudet på mig utan konsekvenser?!” skrek jag så att spottet yrde ut ur munnen på mig. Seth himlade med ögonen.

”Chilla Bieber. Det är ett spel. Har du PMS eller? Du går ju lös för allt…” suckade han och banade vidare in i köket. Snart därefter kunde man höra ända in till vardagsrummet hur kylskåpet öppnades. Jag himlade med ögonen och slog mig ned i soffan bredvid Conor.

”Skicka jointen.” bad jag Jackson sammanbitet. Utan att tveka skickade han snabbt över den vita stumpen. Jag placerade den mellan mina tänder och drog röken i ett djupt andetag. Lugnet spred sig snabbt i min kropp. ”Här.”

Jackson tog tillbaka den lika snabbt som han hade gett över den till mig. Jag skakade på huvudet över han brottska och hällde i mig en klunk öl. Yames blängde surt på mig från soffan tvärsöver bordet.

”Vad?” muttrade jag ut ifrån flaskan.

”Du tar allt på för stort allvar Bieber. Om du blir så arg så fort någon kastar något på dig, kommer du hamna i fängelse på direkten.” varnade han mig samtidigt som han sänkte volymen till musiken som dunkade ut ur högtalarna. Klockan hade passerat åtta på morgonen, men Jackson var redan lika hög som Empire State Building.

”Sitter jag inne nu? Nej, exakt. Jag kan ta hand om mig själv till skillnad från vissa andra.”

”Och vad ska det menas med?” utbrast Conor bredvid mig, som tydligen vaknat till liv. Jag suckade återigen.

”Skit samma. Jag drar hem nu, ni kan sitta kvar här och ruttnat bäst ni vill.” mumlade jag irriterat medan jag reste mig upp och gick min väg mot ytterdörren. Innan någon hunnit svara hade jag dragit på mig min skinnjacka och klivit ut i det varma morgonvädret. Los Angeles väder var nog det ända med Los Angeles man kunde älska. Tillsammans med klubbarna. Jag flinade åt min tanke och hoppade in i min Porsche, för att sekunden senare vara ute på motorvägen. Att åka bil var som en hobby för mig. Att åka bil snabbt var som att ha sex för mig. Motorn spann till när jag tryckte ned gaspedalen. Snabbt körde jag förbi alla bilar som åkte på motorvägen.

Min hastighet resulterade att jag var hemma på nolltid. Portvakten muttrade något ohörbart när jag gick förbi. Jag bet ihop käken för att lugna ned mig en aning, så att ingen skada inträffades. Folk som stod framför mig skingrade på sig när dem såg mig i ögonvrån. Jag gillade att vara fruktad i denna byggnad. Ett flin spreds på mina läppar när jag tog mig förbi dem. Till min lycka kom hissen ned i samma stund som jag nådde den. Tom var den också, något som var lite sämre men bättre ensamhet än någon babblande idiot. Jag klickade på tjugonde våningen och lutade mig sedan tillbaka mot väggen som vibrerade mot min rygg. Det plingade snart till och jag klev ut i min lägenhet. Doften av cigarettrök slog mig i ansiktet. Jag hade tydligen besök.

Jag slängde av mig jackan i hallen och fortsatte in i vardagsrummet där, som jag hade anat, en okänd tjej satt. Hennes svarta hår låg i lockar mot soffans rygg. Solljuset som sken in i rummet fick det nästan att se blått ut. Jag ryckte på axlarna och harklade mig för att finna hennes uppmärksamhet.

”Och du är?” frågade jag känslokallt. Hon vred förvånat upp huvudet mot mitt håll innan hon reste sig upp.

”Obetald.” svarade hon och lade armarna i kors över sitt bröst.

Jag skrattade, ”Vadå? Är du en sorts hora?” fick jag ur mig. Hon rullade in sina rosa läppar medan hon nickade. Jag skakade på huvudet och gick in i köket, i kurs mot kylskåpet. Väl framme slog jag upp det och greppade tag om en kall öl som bara några fåtal sekunder senare befann sig i munnen på mig.

”Du har kommit fel gullet. Jag har inte knullat någon i natt.” log jag bakom ölflaskan. ”Men du kan gärna ge mig en omgång nu.”

”Du har inte knullat i natt säger du?” fräste hon irriterat fram. Jag nickade. ”Vi hade sex fyra gånger.”

”I natt?” mumlade jag och ställde ned ölflaskan på bardisken till sidan av mig. Tjejen hummade instämmande till. ”Det tror jag inte på. Jag skulle komma ihåg ett ligg med en tjej som du.”

”Tror du jag hittar på att jag vaknade upp hos dig, ensam klockan tio i morse utan kläder på mig? Snälla Justin. Bättre än så kan jag.” hon himlade med ögonen efter sitt uttalande.

 Jag knäckte på nacken medan jag långsamt gick fram mot henne. Rädslan spred sig i ögonen på henne. Detta skulle bli kul… Hon backade långsamt i takt med att jag kom närmre. Då och då snubblade hon till på sina höga klackar tills hon äntligen träffade väggen med sin rygg. Jag placerade min hand till höger om hennes huvud och kollade henne djupt i ögonen – endast några fåtal millimeter ifrån dem.

”Om jag säger att jag inte har legat med dig…”, började jag sammanbitet och började leka med en av hennes lockar, ”… så har jag inte legat med dig. Förstår du?”

Sekunderna tickade långsamt förbi innan hon beslutade att det var bäst att nicka. Jag log snett mot henne.

”Duktigt. Så nu… kanske du kan ge mig en omgång?”

Hon tvekade än en gång innan hon nickade, men nicken kom. Jag fuktade mina läppar,

”Mitt rum ligger ditåt. Bara för att informera dig.” sa jag hårt för att sedan själv gå åt det håll jag nickat åt. Noggrant lyssnade jag efter hennes klackar som kom efter mig.

I dörröppningen till rummet vände jag mig om och placerade mina händer om hennes rumpa. Hon mjuknade till en aning under min beröring, leendes. Det fanns ingen tid att spilla, så jag pressade snabbt mina läppar mot hennes och slog sedan igen dörren.

 

”Här har du.” nickade jag mot tjejen som försökte komma i sina klackar. Hon vände sig om mot mitt håll och hennes blick fastnade på sedelbunten jag höll i. Hennes långa naglar snuddade vid min hy när hon tog emot pengarna som hon sedan tryckte ned i sin BH.

”Kul att göra affärer med dig Bieber.”

Jag höjde bara på ögonbrynet åt hennes håll, då jag inte ville ha kvar henne här längre än nödvändigtvis.  Hon verkade fatta vinken då hon genast lämnade rummet och sedan lägenheten. Så snart jag hörde hissen plinga till reste jag mig upp ur sängen med kurs mot badrummet. Svetten klibbade i pannan på mig. En känsla jag bokstavligen hatade.

När jag kommit in i badrummet ställde jag mig under duschen och vred på vattnet som genast kom. Det var fördelen med att bo i en nyrenoverad lägenhet. I min förra lägenhet som legat i slummen här i staden hade rören i badrummet varit ett vrak. Det hade tagit minst tjugo minuter för vattnet att finna sin rätta temperatur, irriterande nog. Men efter alla affärer jag gjort hade jag snabbt tjänat ihop nog med pengar till den största lägenheten i området.

Jag pressade ut en hög med schampo i handen och gnuggade sedan in det i hårbotten på mig. När löddret runnit ned i avloppet greppade jag tag om tvålen och började smörja in min kropp. Min hand gled över mina sex-pack, ned mot min höft och bak mot ryggen. Processen fortsatte medan jag fyllde min mun med vatten som jag sedan spottade ut i badkaret. Jag lät vattnet rinna över min kropp en stund till och vred sedan av det. Handduken jag lagt på bordet bredvid duschen användes först till att torka mitt hår och virades sedan runt min midja.

Jag fortsatte ut i mitt sovrum där jag plockade fram ett par rena boxers, ett par svarta skinny jeans, en svart V-ringad t-shirt och en röd snapback som jag sedan placerade på min kropp. Jag greppade tag om min iPhone och fortsatte därefter ut i vardagsrummet där Conor satt.

”Vad gör du här?” frågade jag sammanbitet. Jag hade trott att han skulle stanna i huset med resten av killarna. Tydligen så hade jag trott fel.

”Affärer.” svarade han nickandes. Jag rynkade på pannan och skrattade till i samband med en fnysning.

”Med mig?”

”Precis.” svarade han och kollade åt mitt håll, ”Nej ditt dickhead. Med Brendan och hans killar!”

Jag suckade, ”Vad fan ska vi göra affärer med dem idioterna? Dem har lurat oss förr.” påminde jag Conor allvarligt.

Conor valde allt ignorera mig och fortsatte istället, ”André, en kille som hänger med Brendan har fixat fram tio kilo ren hasch. Det är rena guldgruvan Justin. De säljer det för ett bra pris.”

”Och du tror att vi kommer klara tio kilo hasch? Fittor som ni klarar inte ens ett gram.” flinade jag fram och fiskade upp mitt Marlboro paket ur fickan. Conor sneglade ned på mina fingrar när jag fiskade upp en cigarett. Inte en chans att han skulle få en nu, när han kom hit med nyheter som dessa.

”Vi kan göra dyrare affärer än vad dem gör. Vad säger du? Du får 20 procent av vinsten.”

”Fyrtio.” protesterade jag medan jag tände cigaretten som befann sig mellan mina läppar.

Conor skakade på huvudet, ”Killarna kommer döda mig.”

”Då har du inte med mig på kuppen.” jag pressade min tunga mot gommen.

”Visst. Du får fyrtio. Men nästa gång går du under mina order Bieber. Förstått?” spottade han ilsket fram.

Jag blåste ut ett moln rök, ”Berätta inte för mig vad jag ska göra. Ingen bestämmer över mig, inte ens du din jävla hora.”

”Klockan nio ska du befinna dig vid huset. Annars får du inget Justin.” varnade han mig och gick sedan iväg mot hissen. Jag följde hans ryggtavla med blicken medan jag till och från förde ciggen mot min mun. Conor klev in i hissen och kollade på mig.

”Nio.” påminde han mig innan dörrarna slogs igen framför hans ansikte. Jag flinade åt hans försök att bestämma över mig. Ingen drev med mig. Jag var ingen jävla fitta som gjorde som alla begärde att jag skulle göra.

Jag pressade den slutrökta cigaretten mot sidan av den svarta fåtöljen och slängde en hastig blick mot klockan. Den hade redan slagit halv fyra. Rastlösheten tog tag i mig likt en klo. Varje gång jag insåg hur många tomma timmar jag hade framför mig innan något viktigt så blev jag alltid rastlös. Jag rullade in mina läppar, funderandes på vad jag skulle hitta på tills klockan nio.

Skulle jag ringa ännu en hora? Nej, en räckte för nu. Jag var inte knullsugen.

Skulle jag gå och supa mig full? Conor skulle döda mig om jag kom full till en av våra viktiga affärer.

Skulle jag gå och stirra på några strippor? Det var bara töntar som gick på strippklubbar.

Jag reste mig snabbt upp ur fåtöljen, fortfarande ovetandes om vad jag skulle hitta på dem närmsta fem timmarna. Uttråkat började jag snurra min tändare mellan fingrarna medan jag gick in i köket. Då var det bara att hitta på något att göra…

 

Två timmar hade passerat sedan sist jag kollade. Frustrerat drog jag hand igenom mitt hår. Tjejerna som hade våldgästat mitt hus må vara roliga, men det var inget som fick tiden att rinna iväg.

”Justin! Får vi ta?” ropade en brunett och viftade på en vodkaflaska åt mitt håll. Jag himlade med ögonen. Så detta var anledningen till deras plötsliga besök? Tröttsamt nickade jag och fick ett glatt tjut tillbaka.

 

 Varför i hela helvetet hade dem bestämt att vi alltid skulle mötas sent på kvällen? Visst, vissa dagar var det bäst att göra det på kvällen. Men dagar som denna var det bara hopplöst. Conor, den bitchen, hade säkert bestämt tiden för att retas med mig. Han och killarna satt säkert och skrattade åt mig. Det var patetiskt hur dem betedde sig, allihop. Inte bara var dem barnsliga, utan även hopplösa att umgås med.

Jag reste mig snabbt upp och banade iväg ut på balkongen för att få lite lugn och ro. Väl ute drog jag upp en cigarett som ett fåtal sekunder senare var tänd. Röken spred sig snabbt i lungorna på mig innan jag blåste ut den. Efter en stunds tänkande fiskade jag upp min mobil ur fickan och bläddrade mig igenom namnlistan tills jag såg namnet jag sökte efter. Så snart jag hade klickat på namnet förde jag upp mobilen mot mitt öra och drog ännu ett bloss av ciggen. Signalerna ekade in i örat på mig samtidigt som jag uttråkat drog in mer och mer rök i mina lungor. Det pep till och röstbrevlådan börjades spela i örat på mig.

”Hej hej, du har kommit till Alice! Du vet nog hur du ska göra nu – puss!”

Frustrerat slängde jag iväg min mobil på soffan några meter ifrån mig. Tjejerna som satt placerade på soffans kanter hoppade till av mobilen som dunsade ned mellan dem. Förvirrat kollade allihopa upp på mig, men kollade snabbt ned när dem såg att jag inte var på humör för antingen frågor eller uppmärksamhet. Suckandes gick jag iväg mot mitt stora fönster som vätte ut över den stora, nybyggda gallerian som var ytterst populär här i lilla Weldon med sina femtio butiker och restauranger. Människorna på trottoarerna såg ut som små myror. Det var en fördel med att bo på den tjugonde våningen i stadens högsta hus. Man fick en aning privatliv från allt som försiggick nere på gatorna. Dock brukade det alltid sluta med att gatorna kom upp till mig istället... jag sneglade på tjejerna som stod och dansade till någon House-musik på mitt vardagsrumsgolv.

”Kan ni dra?” muttrade jag högt för att överrösta musiken. En av tjejerna som såg brasiliansk ut kom fram till mig och placerade sin hand på mitt bröst.

”Men... vi har ju så kul.”

Jag greppade tag om hennes hand, något som fick alla att sluta röra sig, ”Jag sa åt er att gå. Gå. Nu.”

”Okej.” svarade hon försiktigt medan hon backade tillbaka till sina tjejkompisar. Varenda en utav dem började snabbt plocka ihop sina saker och försvann på nolltid ut ur min lägenhet. Skakandes på huvudet banade jag av mot soffan igen där jag drog upp min mobil. Snabbt klickade jag upp Alices nummer igen och tryckte på det. En efter en gick signalerna fram och den här gången, svarade hon faktiskt.

”Hallå, det är Alice?” andades hon andfått i luren. Om jag fick gissa hade hon varit ute på en joggingtur. Hon brukade alltid gå ut och jogga efter jobbet.

”Tja, det är... du hör nog vem det är.” svarade jag nonchalant och svalde hårt. Snälla lägg inte på.

Hon suckade irriterat, ”Jag bad dig att inte ringa till mig Justin. Varför gör du det ändå?”

Jag bet mig löst i underläppen, ”Jag vill. Du kan fucking inte säga åt mig vad jag ska göra och inte.”

”Hej då.”

Det pep till och samtalet var avslutat. Vänta, va? Hade hon nyss lagt på i örat på mig? Fuck, nu låg hon illa till. Ingen – och då menar jag ingen – lägger på i örat på mig. Varför skulle det vara annorlunda med henne? Helvete. Ändå ville jag inte skada henne. Ett ilsket skrik lämnade min strupe, men jag tystnade snabbt. Även fast jag var ensam hemma kändes det konstigt att skrika mitt i tomma intet.

Hastigt reste jag mig upp och gick iväg till spritskåpet för att greppa tag i den halvtomma vodkan som stått och stirrat på mig. Jag förde flaskan mot min mun och tog fem stora klunkar innan jag drog undan den. Automatiskt fördes min blick mot klockan. Det var cirka två timmar kvar tills vi skulle mötas. Helvete för Conor. Helvete för klockan som gick segare än vanligt.

Jag fiskade upp min mobil för säkert hundrade gången idag och klickade in ett okänt nummer, men ett nummer jag kommit ihåg sedan långt tillbaka. Utan orken att lyfta mobilen mot örat så klickade jag istället på högtalare. Två signaler gick innan det var någon på andra änden som svarade,

”Zup det är Brendan?”

”Det är Justin.” svarade jag sammanbitet och tog ännu en klunk av den starka, genomskinliga vätskan.

Brendan skrattade hånfullt, ”Bieber alltså... vad får dig att ringa till mig?” undrade Brendan lugnt.

”Jag snackade med Conor och vi har ändrat tid på mötet. Vi ska mötas om tio minuter istället.” ljög jag. Det spelade ingen större roll om jag gjorde affärerna själv, ingenting skulle kunna hända. Brendan och hans killar var fega små fittor.

”Kom till skrothögen.” mumlade Brendan hotfullt och lade sedan på.

Jag tryckte ned mobilen i fickan igen och drog på mig min skinnjacka. Innan jag lämnade lägenheten gick jag in på mitt stökiga sovrum, fram till byrålådan där jag låste upp översta lådan. Försiktigt plockade jag upp pistolen som låg där och tryckte ned den mellan mina jeans och min rygg. Bara för säkerhets skull, om Brendan skulle hitta på något.

---

Lite ur Justins Perspektiv! Nå, suger den helt och ska avslutas innan det går för långt eller gillar det jag ger er, även fast det inte ens är hälften så bra som det Ema kunde bidra med? 
 Kommentera! I nästa kapitel kommer något att hända... vad det är får ni endast reda på om ni kommenterar ;)

Conor Henderson

 

Seth Andersen

 

Yames Rivers

 

Stella Hart

 

Designen är helt perfekt, vilka håller med mig?! Mickan är ett under! Klicka er in på hennes blogg HÄR och beställ en design, ni kommer inte bli besvikna!! :)

 

PS. Ny egenskap - i högra botten finns det en "TOP" skylt där ni kan klicka för att komma upp till toppen igen!

 Just nu i skrivande stund sitter jag och lipar. Lipar för att Love Me Like You Do är slut, lipar för att min tid här på MBS är slut och lipar för att jag är så tacksam över er, läsare som varit en stor del av detta, hjälpt mig och peppat mig på vägen. 

 Varje gång man kör fast finns ni där, ger idéer på vad ni skulle vilja läsa, för det är ju trots allt för er vi skrev. Vi hade nog aldrig orkat sitta hemma och skriva klart hela denna novellen om det inte vore för er. 

 Love Me Like You Do började med att någon frågade mig, "Ema, hur tror din historia hade settt ut ifall du hade träffat Justin?"

 En simpel fråga som ledde till något så mycket mer. Jag började skriva ned min idé på papper. Jag skrev faktiskt dem fem första kapitlen förhand. Och se vart jag hamnade sen. Det var inte menat att någon skulle få läsa min story. Den var lite privat eftersom den ganska mycket speglade mig. Men jag ångrar det inte för fem öre. Det var det bästa jag någonsin gjort. 

 Allt detta har jag Liv att tacka för. Tack Liv, för att du trodde på mig när ingen annan gjorde det. Tack Liv för att du visade intresse för min novell och fann något intressant i den. Tack Liv för att du kommit så nära mig. Du är som min lillasyster och vi kind of har en hat-kärlek relation. Vi bråkar ofta, men ändå så står vi här, snart ett år senare och fortfarande vänner. 

Tack Liv för allt. 

 

 Jag vill även be om ursäkt till mina läsare. Förlåt om jag någonsin verkat taskig eller varit bitchig. Förlåt att jag inte alltid kunnat leverera kapitel i tid och förlåt om jag inte lyssnat på er. Men Love Me Like You Do var ganska personlig och jag ville liksom ha den på mitt sätt. 

 Jag kommer aldrig glömma min tid här på MBS, min tid här mer er, läsare, och min tid här med Liv. Det har varit ett underbart år! Och jag är ledsen att det inte blir fler. 

Det här är mitt sista inlägg på MBS. Jag hinner tyvärr inte med att skriva under tidspress. Jag har väldigt mycket i skolan (fråga Liv, hon kan bekräfta det) plus att jag nu efter jul kommer återgå helt till min dans då jag är fullt återhämtad från min skada och min operation. Det finns även andra saker jag behöver lägga ned tid på, därför avsäger jag mig rollen som co-writer här på MBS. 

 

Tack för att ni to er tid för att läsa min historia och tack för att jag fick dela med mig av den. Jag kommer aldrig glömma min tid här tillsammans med er. 

Jag älskar er var och en, mer än vad jag älskar Nutella. Och det, det är mycket. 

 

“Vi är redigt besvikna på dig”, suckade Bruce, skakandes på huvudet, “men vi vill att du åker till Alex. För hennes och för din egen skull, Justin. Allt kommer bli bättre när du väl talar till henne.”

Justin sneglade upp på honom. Han visste att det dem sa var rätt. Så därför tänkte han göra det enda som var rätt.

Han fiskade upp sin mobil ur fickan på sina jeans, och skrollade igenom sin kontaktlista tills han fann namnet han sökte efter. Signal efter signal gick fram, tills en trött röst svarade i andra änden.

“Hallå?”

“Hej, det är jag.”

 

En långdragen suck lämnade min strupe. Regnet smattrade mot fönsterrutan, men det var omöjligt för mig att se dropparna då mina persienner täckte fönsterrutan.

Imorse hade varken Katie eller Danny kommit upp till mig med frukost, men det hade inte gjort något. Det var jullov och det skulle inte förvåna mig om dem ville spendera lovet genom att umgås med sin familj, samt vänner istället för att ta hand om mig som om jag vore en liten bebis.

Återigen suckade jag och såg ner på min mage, som var täckt under ett svart linne. Den buktade ut en aning, men inget anmärkningsvärt riktigt ännu. När den skulle bli synlig så skulle alla skvallertidningar börja publicera bilder i mängder om den stora nyheten. Så småningom skulle nyheten nå Sverige, och min familj skulle få reda på det.

Min familj… inte förrän nu hade jag tänkt på att dem hade rätten till att veta. Veta att jag, både dotter och syster, bar på ett barn vars pappa var världens kändaste tonåring. De skulle förmodligen bli arga. Väldigt arga. Men det var inget annat än normalt. Jag skulle nog också reagera så om mitt barn kom och berättade, i 18-års ålder, att hon var gravid.

Alla tankar gjorde mig yr. Något som resulterade att ett tryckande illamående satte av inom mig. Med handen tryckt mot munnen reste jag mig upp ur soffan och rusade ut i badrummet. När jag fått upp locket till toaletten drog jag undan min hand och lät min magsäck tömmas på innehåll.

Det värsta - än så länge - med graviditeten hade varit illamåendet. Och mina ömma bröst. Och hur jag reagerade på alla olika sorters dofter och smaker. Listan var lång, om jag fick vara ärlig. Men det absolut värsta var att inte ha Justin här. Att han inte fanns här för att hålla upp mitt hår, eller laga smakfattig mat till mig. Det hade snart gått fem dagar sedan han lämnat mig på festen.

Julafton närmade sig med stormsteg och jag hade ingen aning om hur jag skulle fira den. Planen hade varit att flyga upp min familj till Stratford, där vi tillsammans med Justins familj skulle fira julafton. Jag antog att den planen inte längre fanns med på listan.

Tröttsamt spolade jag ned innehållet i toaletten, sköljde munnen med munvatten och lämnade sedan badrummet. Regnets kraft hade ökat och dropparna slog likt småsten mot fönstren vid det här laget.

Jag slog mig återigen ner i soffan med filten över mina ben och placerade min laptop i knäet. Hummandes klickade jag mig in på skype, endast för att få ett samtal från pappa sekunden efter. Leendes klickade jag på “Svara med videosamtal” och rätade sedan på mig i soffan.

“Heeeeeej!” ropade pappa, El, Jake och Leo i kör.

“Hej på er! Hur är det? Har det kommit någon snö ännu?” skrattade jag lyckligt fram.

Elenor suckade, “Snön är här ja… Och det är rena rama helvetet.”

Leo skrattade mjukt. “Nääää! Ja gillaj snö. Snöchubbe!”

“Snögubbe!” rättade Jake honom strängt, men brast sekunden efter ut i skratt.

“Hur är det med dig då älskling? Är det skönt med ledigt?” frågade pappa och drog en hand genom sitt mörka hår.

“Det är helt okej…” ljög jag snabbt. “Och ja, det är skönt med ledighet. Dock så har jag endast legat hemma de senaste dagarna. Bara för att ta det lugnt alltså.”

“Jaså? Vart har du Justin då?” flinade El och vickade retsamt på ögonbrynen.

“Heh”, fick jag nervöst fram, “han… han är…. jo… saken är den att… han är hos en kompis.”

“Hela tiden? Har ni inte gjort något speciellt under de senaste dagarna?” flämtade pappa förbryllat.

“Alltså hans kompis bor i… uh… New York”, matade jag på med lögner.

“Nämen! The big apple!” larvade sig pappa, och fick sekunden därpå ett lätt slag på axeln av Jake.

“Äh, sluta tönta dig.” muttrade han med ett snett leende lekandes på sina ljusrosa läppar.

“Hey! Hur är det med er förresten killar? Är det skönt med jullov?” frågade jag mina bröder.

“Ja haj lov hela tin!” utbrast Leo och slog armarna över bröstet för att se mallig ut.

Ett skratt lämnade min strupe. “Verkligen? Sååå skönt. Jag önskar att jag hade lov hela tiden också.”

“Nej, baja Leo kan haj lov hela tin! Inte Alex.” sade Leo bestämt. Hela familjen skrattade och jag log av synen. En känsla av saknad sköljde över mig. Jag saknade min familj. Speciellt just nu när jag inte hade någon här. Jag var ensam. Ingen ville ha mig mer och jag var osäker på om min familj ens skulle vilja ha kvar mig när jag berättat vad som hänt mig.

“Förresten Lexie! Vi har en glad nyhet att dela med oss av!” ropade El och log in i kameran.

“Jaså det har ni? Låt höra!”

“Victor har blivit åtalad för medbrottsling till rån. Han sitter nu inne!”

“Oj, vad bra då.” mumlade jag. Jag kunde inte glädjas. Hade Victor kanske inte suttit inne hade jag kanske kunnat få tillbaka honom. Han hade kunnat vara pappan till barnet eftersom Justin inte verkade vilja vara det.

“Vad är det gumman. Du ser inte så glad ut?” sade pappa. Han märkte det direkt. Han såg alltid igenom mig och nu var jag fast. Jag kunde inte ta mig ur denna situation eftersom mina tårar redan hade börjat rinna.

“Pappa, El… Jag… Jag är g… Jag är gravid.”

Tystnad. Ingen av mina fyra familjemedlemmar rörde en fena. De var som fastklistrade. Allt jag hörde var TVn som var igång i bakgrunden. Några minuter passerade innan El skickade upp Leo och Jake till deras rum varpå Elenor och pappa blev kvar ensamma.

“Är du säker på detta Alexandra? Har du testat dig?” undrade pappa.

Mina tårar fortsatte att rinna och min syn förblev suddig. “Ja. Pattie hjälpte mig.”

“Hur är detta möjligt?” orden lämnade Elenors läppar.

“Vad förväntar ni er? Jag och Justin är två seriösa personer i ett seriöst förhållande. Vi har sex. Precis som andra människor.”

“Men du tar väl p-piller? Ni skyddar väl er?”

“Ja El, jag går på p-piller. Men min sista karta tog slut och jag kunde inte få tag i någon ny just då. Det bara hände, vi tänkte liksom inte. Och vi trodde inte jag skulle ha ägglossning just då.”

“Det var väldigt oansvarigt Alexandra. Av er båda. Varför tänkte ni inte ett steg längre? Hur ska du ta hand om ett barn nu? Du är bara arton. Justin lika så. Och hans karriär? Vad ska folk säga? Hur kunde ni göra något så dumt? Media kommer förstöra den karriär han byggt upp.” Pappa skakade uppgivet på huvudet när han pratade med mig.

“Kan ni för en stund sluta tänka på media och Justins karriär? Kan ni tänka på mig? Och Justin? Som individer? Jag skiter i median och allt folk. Låt de prata hur mycket de vill. Men tänk på mig? Justin lämnade mig, pappa. Han stack. Han stack när jag berättade det för honom och har inte hört av sig sedan dess. Jag såg en glimt av en tidningsartikel om att han varit och festat med Drake i Toronto. Mer än så vet jag inte. Han vill inte ha mig längre, fattar ni? Men ändå så tänker ni inte på hur jag kände mig utan ni tänkte på vad folk kommer säga om detta.” Mina tårar blev fler och fler, de var okontrollbara och jag kunde nästan inte andas på grund av mina snyftningar.

“Alex…” mumlade pappa.

“Nej. Jag vill inte höra något. Så ligger läget till just nu. Jag älskar Justin mer än allt annat och jag förstår om han inte vill ha mig mer för att jag och detta barnet har förstört i princip allt. Men jag vill inte höra någon ursäkt från er just nu. Det ni sade innan, det räcker. Jag behöver tid för att tänka. Nu vet ni alla fall min situation. Vi hörs.”

Jag stängde av samtalet och slog ned locket på datorn. Allt jag hade velat var att dem skulle säga att dem fanns här för mig. Att allt skulle bli bra. Men nej, allt dem hade tänkt på hade varit andras tankar och känslor angående detta.

Utan att jag hade märkt det så hade små tårar börjat rulla ned för kinderna på mig. Det sved i ögonen och det kändes som någon satt och slog hål på mitt hjärta.

Helt plötsligt rinnande det på dörren. Jag hoppade till av chock, drog med filten över ansiktet för att få bort allt det blöta och reste mig sedan upp. Med snabba steg tog jag mig fram till dörren, varpå jag låste upp den.

”Hej Alex!” ropade en glad Alfredo när dörren stod uppe.

”Fredo? Twist?” utbrast jag förvånat samtidigt som jag omfamnade de båda. ”Vad gör ni här?”

”Vi har inte hört av dig på länge, och Pattie berättade att du och Justin var oense. Får vi komma in?”

”Vi har med oss pizza.” skrattade Twist och visade upp en pizzakartong han hållt gömd bakom ryggen.

”Visst. In med er.” skrattade jag och gick raka spåret in i köket för att plocka fram tallrikar, glas och bestick.

”Det är bara ost, vi visste inte riktigt vad du kan tänkas tycka om.” berättade Fredo medan han hällde upp Sprite i de tre glasen.

“Fredo, du vet att jag äter allt.” log jag och blängde på Alfredo. “Eller har du redan glömt det efter att ha varit ledig i fem dagar?”

“Jag har ju inte det bästa minnet om man säger så.”

“Haha! Det har du rätt i! Ibland undrar jag om det inte är tomt i din skalle.” skrattade Twist och slog sig ned vid köksbordet. Alfredo tog i med hårdhanskarna och slog till Twist på överarmen.

Jag skrattade bara åt deras trams och satte mig ned mitt emot Twist med Fredo bredvid mig. Fredo lassade upp en pizzaslice till mig och en till sig och placerade min tallrik framför mig.

“Bon apétit, ma chérie.” sade Alfredo.

“Tack Fredo.” tackade jag glatt med ett leende riktat mot Alfredo. Jag tog tag i min slice och förde den sakta mot min mun. När doften från den varma pizzan trängde sig in genom mina näsborrar reagerade min kropp på det. Inte på det positiva sätt jag trodde den skulle utan tvärt om. Negativt.

Jag slog händerna för munnen för att hindra att jag skulle kräkas på bordet och sprang till vasken och lät det som fanns i min mage komma ut. Jag kände någons händer hålla bak mitt hår för att underlätta det för mig.

“Shit Lex! Är du okej?” hörde jag Alfredo fråga.

När kräkningarna upphörde sköljde jag munnen och vasken innan jag torkade mig med en handduk och vände mig om för att se på Twist och Alfredo.

“Tack.” sade jag och kollade på Twist. “För du höll upp mitt hår menar jag.”

“Ingen fara Lex! Justin är min bror och du är hans tjej. Du är min syrra nu, typ. Eller svägerska, med finare ord.”

Jag slog ned blicken och såg på mina fötter. “Jag är inte längre din syster Twist.”

“Vad snackar du om?” Jag suckade och så på Twist med ledsna ögon. Mina tårar var på väg igen och jag var rädd för att uttala orden. Som att om jag sade de högt skulle det finnas mer sanning i dem. Jag slog mig ned på stolen och tog ett djup andetag.

“Jag är inte Justins tjej längre. Jalex är historia. Det finns inget jag och Justin längre. Förutom det foster han lämnade kvar i min mage.”

Både Twist och Fredo såg förbryllat på mig. Twist snörpte på munnen, medan Alfredo endast stod med rynkad panna. Båda deras blickar föll ned på min mage, som var sig lik, och sedan upp på mig igen.

”Men...” stammade Alfredo och skakade på huvudet.

”Vad står du och säger?!” utbrast Twist förtvivlat, som om hela hans värld gått i tusen bitar.

”Jag är gravid. Och det var ett misstag. Ett hemskt misstag...”

”Inte det”, fnös han irriterat innan han slog sig ned vid matbordet igen, ”utan det andra. Att Justin har lämnat dig?! Många dumma saker har han gjort, men detta... Jag tänker fan ta och söka upp den lilla snorvalpen och banka lite vett i honom. Han är fucking galen.”

”Men... Dansen? Vart är Justin förresten?” andades Fredo fram.

”Dansen är slut. Över. Finito. Sen vart Justin är, har jag ingen aning om. Kanske i Hong Kong, eller kanske till och med i Haparanda!”

Twist och Fredo såg förvirrat på mig. Det tog ett tag för mig innan jag insåg att ingen utav dem visste var Haparanda låg. Skrattandes förklarade jag att det var en stad, som låg högt upp i norr i Sverige.

”Jaha. Alex, du får sluta dra Svergie-skämt. Vi vet ingenting om Sverige, förutom att det är kallt jämt.”

Då brast det för mig. Skrattet flödade ur mig. Jag vek mig dubbel och tårar rann ner för kinderna på mig.

När skrattsalvorna lagt sig rätade jag på mig och såg sedan på Fredo med ett snett flin lekandes på mina läppar. ”Kan du säga om det där?”

”Vadå? Att det är kallt jämt?”

Jag tog mig för munnen för att inte brista ut i skratt ännu en gång. ”Vart har du fått det ifrån?”

Han ryckte på axlarna, ”Vadå? Är det inte det?”

”Verkligen inte! Sverige är endast kallt i fyra till fem månader om året, sedan är det svalt och varmt resten av tiden. Gud, det är ju nästan som man skäms över dina kunskaper. Gick inte du på geografilektionerna, dude?”

”Jo, men tror du att vi satt och snackade om Svergie? Verkligen, Alex? Sverige?”

”Varför inte?! Sverige är ett land precis som Amerika är.” argumenterade jag, med ett skratt gömt i rösten.

”Inte ett speciellt viktigt land för oss i Amerika.” svarade han med rynkad näsa.

”Jaså? Så du tycker inte att IKEA, klädmärket Acne eller ABBA är viktigt?”

”Det är inte svenskt? Varför ljuger du Alex?”

Jag slog mig för pannan och såg på Twist. ”Snälla säg att han driver?”

”Jag vet inte riktigt...” skrattade Twist. ”För att vara ärligt så trodde jag att Ikea var tyskt, att ABBA kom från Storbritannien och att Acne var spanskt... Men köttbullar är väl ifrån Sverige?”

”Ni ger mig huvudvärk båda två. Skäms...” skakade jag på huvudet och slog mig ner bredvid Fredo för att ge min pizza ett sista försök. I ett försök att ta en tugga rynkade jag på pannan av stanken och slängde ned biten på tallriken.

“Jag uppskattar pizzan guys, men bullen i ugnen är inte riktigt sugen på den. Sorry.”

“Nej Alex, det är lugnt! Jag…”

“Alltså jag kan fortfarande inte fatta att Justin bara lämnade dig. Han är fan riktigt dum i huvudet. Jag tror han tänkte med kuken då, eller med inget alls. Hade han tänkt med kuken hade han varit kvar så han måste inte ha tänkt alls den jäveln. Nej vet ni vad? Jag tänker ringa honom. Nu.” Twist reste sig upp ur stolen han satt i och gick ut ur köket. Alfredos blick brände i kinden på mig men jag ville inte se åt hans håll.

Jag hade varken hört av Justin eller sett honom på flera dagar. Det enda jag sett av honom var på alla videos som fanns uppe på YouTube eller de som fanns på min mobil. Hur ont det än gjorde älskade jag honom fortfarande och när jag kollade på videos av honom mindes jag honom. Jag saknade honom.

Utan någon vidare tanke reste jag mig upp och gick efter Twist som precis satte telefonen mot örat när jag steg in i vardagsrummet. Sekunderna passerade utan att Twist verkade få något svar och precis innan han skulle lägga på sköt han telefonen mot örat igen.

“Justin?” Twist vände sig om och såg plågat på mig. “What the fuck man? Vart håller du hus? Överallt och ingenstans? Vad fan är det för svar? Låtsas inte som att allt är okej. Jag är hos Alex nu med Fredo. Vi vet. Var fuck är du mannen? Hur kan du vara en sådan fitta och dra? Ja, det är bra att du vet att du är en fitta. Jag kan säga det igen. Du är en fitta. Men jag kan också säga att du är bättre än så. What the fuck, du vet att du är bättre än så. Det är inte så Pattie och Jeremy har uppfostrat dig… Hur hon mår?” Twist vände sig om med blicken på mig. Jag spärrade upp ögonen av förvåning. Hur mådde jag? Innerst inne, mådde jag uruselt, men det var något jag inte tänkte att Justin skulle få veta.

Med ett plågat leende och tårar i ögonvrån redo att falla gjorde jag tummen upp. Vi hade inte pratat på en vecka och helt plötsligt bryr han sig om hur jag mår? Varför? Han lämnade mig. Då var det inte hans ensak att få veta hur jag mådde.

“Hon mår bra. Bättre än att någon annan i denna situationen skulle göra. Ja, Justin. Alexandra är stark. Men hon är också ömtålig. Tänk på hur mycket smärta du skapat genom att bara dra... Om hon vill prata med dig?”

Återigen fastnade Twists frågande blick på mig. Han ville prata med mig. Men ville jag prata med honom? Jag kunde inte hålla inne sorgen längre. Sekunden efter brast jag ut i tårar.

“Nej, hon vill inte prata.” förmådde jag mig att säga innan jag stormade in till mitt sovrum och lade mig på sängen i fosterställning.  

Hjärtat dunkade likt aldrig förr i hjärtat på mig och en klump hade intagit sin plats i halsen på mig. Munnen var torr och ögonen sved. Varför hade jag bara rusat iväg så? Varför hade jag inte bett om att få tala med Justin, och sedan begärt en förklaring? Varför var jag jämt så korkad?

“Alex?” harklade Alfredo sig från dörröppningen.

Med handen mot hjärtat satte jag mig upp i sängen. “Ja? Vad är det?” utbrast jag förvånat.

“Wow, ta det lugnt…” skrattade han mjukt. Han slog sig ner på sängkanten och såg på mig, “Hur är det? Blev det för mycket med att Twist ringde Justin?”

“Nej… alltså det är lugnt”, skrattade jag nervöst fram.

“Det verkar inte vara lugnt. Du skakar ju för guds skull!” konstaterade han och fattade tag om min hand för att försöka få stopp på skakandet.

Jag samlade mig lite innan jag torkade tårarna med hjälp av min tröja och såg sedan på Fredo. “Det förvånade mig bara att han ville prata med mig och att han frågade hur jag mådde, du vet? Det var liksom han som lämnade mig och nu helt plötsligt bryr han sig. Han har inte brytt sig i en vecka och nu helt plötsligt så bryr han sig. Men tydligen inte tillräckligt mycket för att ringa själv, utan Twist var tvungen att ringa. Alltså jag vet inte Fredo… Jag är bara förvirrad.”

Alfredo slog armarna om mig och höll mig intill sin bröstkorg. “Alex. Lyssa nu och lyssna väldigt noga. Justin slutade aldrig att bry sig. Jag tror nästan att han till och med brydde sig mer den senaste veckan än vad han gjorde innan. Han kommer alltid att bry sig om dig. Alltid. Vare sig du vill det eller inte. För att, jag vet, att även om du och Justin inte känt varandra så länge så är ni menade för varandra.”

Jag nickade slött. “Jag antar att du har rätt…”

Han kysste mig lätt på pannan, samtidigt som han drog med händerna över min rygg. “Klart jag har.”

Mitt i allt ringde det på dörren, ännu en gång. Suckandes reste jag mig upp och klampade fram till den. Vem kunde det vara nu då? Snabbt torkade jag undan tårarna som stannat kvar på mina kinder, och öppnade sedan dörren.

“Ja, he-” Jag slutade tvärt tala när jag såg vem det var.

Justin såg upp på mig, fuktade sina läppar och drog en hand genom håret. “Förlåt.”

I'm sorry.

---

Detta, våra vänner, var slutet på LMLYD. Det är fritt fram att spekulera om vad Alex svarar, eller ej. Epilog kanske kommer. Det har varit en FANTASTISK resa att få skriva på LMLYD, verkligen. Och att ni har gillat den så mycket... det värmer. Vi älskar er till månen och tillbaka!

Info ang. nya novellen kommer snart! WE LOVE U / Ema och Liv!

Både Ema och jag har FULLT upp nu de sista veckorna innan lovet, eftersom att arbeten ska in och betyg ska sättas. Vi har inte haft tid med att skriva, dessvärre, eftersom att vi har skrivit på uppsatser och pluggat på en massa prov.