Solen sken starkt utanför fönstret.
 Justin stod framför mig, vid spisen och stekte omelett. Det doftade ljuvligt i hela huset. Ibland förstod jag mig inte på hur han kunde vara så bra på praktiskt taget allt. Han dansade, spelade instrument, sjöng, skrev, blev bra på bild och kunde laga mat som en Gud. Om jag inte visste bättre skulle jag kunnat tro att han var övernaturlig.
”Vad tänker du på?” frågade han utan att se på mig.
”Inget.”
”Inget?” upprepade han skeptiskt.
 Jag drog ett djupt andetag. ”Det är väl klart att jag tänker på något. Men inget väsentligt.”
 Han fnös roat. ”Okej. Inget värt att ödsla lite syre på eller?”
”Nej.”
”Okej.”
”Okej.”
”Okej.”
”Men lägg av!” utbrast jag och skrattade åt hur fånigt irriterande han var.
”Vad menar du? Jag har inte gjort något.” Justin såg ut som om det regnade och formade sina läppar till ett o. Jag skakade på huvudet. Det var ingen idé att fortsätta argumentera. Han skulle inte ge sig.
 Hans plötsliga barnslighet berodde antagligen på det faktum över att vi alla var samlade igen. Även fast det är en konstig synvinkel, så tror jag att dessa dagar separerade från varandra inte har bådat oss något annat än gott. Vi uppskattade det vi hade mer nu än vad vi hade innan. Som de säger, du vet inte vad du har förrän det är borta.  
 Tiden ifrån familjen hade gett mig ganska mycket tid att tänka över saker. Saker jag inte hade prioriterat rätt på senaste tiden. Jag hade satt familjen över så mycket annat som är viktigt. Familjen var viktig, självklart, men det fanns så mycket annat som hade minst lika stor betydelse. Jag hade inte hälsat på min familj, eller umgåtts med några kompisar. Jag hade inte tagit en dag bara för mig själv. Jag hade inte prioriterat mig själv. Om det var något jag lärt mig under mitt liv så var det att om man inte tar sig själv i första hand så blir inget bra i slutändan.
”Hoppas det smakar”, log Justin och lade försiktigt ner en tallrik med omelett framför mig.
”Tack”, svarade jag och drog på munnen en aning.
”Har det hänt något? Du har verkat nedstämd hela morgonen”, konstaterade Justin från sin plats rakt framför mig.
 Jag tog en klunk av mitt is-té, varpå jag skakade på mitt huvud. ”Nej. Allt är som det brukar.”
 Han fnös avfärdande åt mitt svar. ”Knappast. Du har gått igenom för mycket för att det ska kunna vara som det brukar.”
”Jag funderade bara.”
”Som vanligt.”
”På mig själv.”
”Jaså?” Han höjde förvånat på ögonbrynen. ”Det var något nytt.”
”Precis. Jag tänker för mycket på andra och för lite på mig själv. Det är inte bra. Hur ska jag kunna få andra att må bra när jag själv inte mår bra? Det är omöjligt.”
”Mår du inte bra, hjärtat?” En rysning for genom min ryggrad när han kallade mig för hjärtat.
”Jo. Eller…” Jag tuggade tveksamt på min underläpp. ”Jag vet inte.”
 Han nickade och svalde innehållet i sin mun. ”Du har rätt. Så, så, så rätt.”
 Jag ryckte lätt på axlarna. Min gaffel hade spetsat en bit omelett, men min aptit var som bortblåst. Jag mindes inte ens att jag varit hungrig från första början. ”Jag vet bara inte vad jag ska göra för att få det att bli bättre”, suckade jag uppgivet.
”Åk hem till dig. Du kanske hittar något som får dig att minnas den glädje du en gång kände.”
”Justin, du får mig att låta som en deprimerad person.”
”Är du inte det då?” frågade han och gnuggade sina handflator mot varandra. Jag såg ner på mitt knä. Vad skulle jag svara? Det kändes som om min hals snördes ihop. Under hela min och Justins relation hade det aldrig hänt att jag inte kunde svara eller berätta vad jag kände. Vad var annorlunda nu? Svaret var självklart. Nej. Jag var inte deprimerad. Verkligen inte. Eller var jag det? Hur skulle jag ha någon aning.
”Det är inget att skämmas över.” Justin hade, utan att jag märkt det, rundat köksön och stod nu med armarna slingrade kring min överkropp samtidigt som han lutade sin haka mot min axel. Jag tackade Gud över att jag satt ner.
”Jag vet ärligt talat inte. Jag tror inte det. Nej. Jag är inte deprimerad. Jag har bara glömt bort den viktigaste personen i mitt liv.”
”Dig själv?”
”Mig själv”, instämde jag.
”Det kan hända vem som helst. Jag kan glömma bort mig själv hur lätt som helst när jag är ute på turné. Det kan bli så hektiskt med fansen, alla möten och rep. Showerna håller på till sent och börjar nästan igen innan jag ens har hunnit gått och lägga mig. Tro mig eller inte, men jag vet vad du går igenom. Allt du behöver göra är att ta en paus från oss. Mig. Barnen. Gå tillbaka till som du hade det innan mig för ett tag.”
”Va?” flämtade jag, livrädd över att Justin menade att vi skulle skilja oss. ”Ska jag lämna dig?”
”För några timmar. Eller tills du känner dig redo att komma hem igen”, förklarade han och drog med sina läppar över huden på min nacke.
”Behandla mig inte som om jag är sjuk”, fräste jag. Han var ingen doktor. Han kunde inte avgöra hur jag skulle behandla mig själv och han kunde verkligen inte ta det på hans villkor.
 Han lutade huvudet bakåt. Ett frustrerat stön lämnade hans strupe. ”Gör som du vill bara.”
”Det tänker jag.”
 Jag hoppade av stolen och skyndade mig upp till vårt sovrum. Direkt när jag steg in i rummet banade jag iväg till garderoben där jag drog ut ett ljusblått, slappt linne samt ett par svarta virkade shorts. Jag granskade mig själv i helkroppspegeln som hängde på väggen och nickade nöjt åt mitt val.
 Med ett par vita Vans på mina fötter återvände jag ner till bottenvåningen där Justin stod och väntade på mig i hallen. Han granskade mig från topp till tå, log roat och drog en hand genom sitt hår. ”Vart ska du?”

 

”Till min lägenhet.” Jag gick förbi honom till byrån, där mina nycklar till ferrarin låg.
”Vad ska du göra där?” fortsatte han fråga och gick efter mig till dörren.
”Hämta lite saker. Varför frågar du så mycket?”
”Får man inte undra eller?”
”Visst får du det. Vi ses sen!” Jag skickade iväg en slängkyss sekunden innan dörren slogs igen efter mig.
 Bilens motor spann under mig, något som fick ett brett leende att ta plats på mina läppar. Jag hade saknat att köra. Försiktigt backade jag ut från min parkeringsplats och såg sedan till att porten stängdes efter mig innan jag körde iväg.  
 Att köra till min lägenhet gick snabbt. Jag hade memorerat vägen dit såpass bra att jag hade kunnat köra dit i sömnen, eller till och med alkoholpåverkad utan att hamna fel. Det satt i mig. När jag kom fram parkerade jag på min personliga parkeringsplats  - som till min lycka faktiskt var ledig trots att jag inte hade stått parkerad där på flera månader - och drog ur nyckeln ur tändningen.
”Då så”, andades jag och gav mig själv en sträng blick i backspegeln.
 Under hela vägen upp till lägenheten höll jag nyckeln så hårt att den lämnade efter sig ett märke i min handflata. Jag drog lätt efter andan när jag såg märket och gnuggade min tumme mot det. Skakandes på huvudet tog jag upp nyckeln med min andra hand och tryckte in den i låset. Dörren gick upp med ett klick.
 Det var svalt i lägenheten och doftade nytvättat. Det var förståeligt med tanke på att jag hade tvättat varenda textil i hela lägenheten innan jag åkt härifrån sist. På hallmattan låg det en hög post. Den var stor, men mindre än vad jag hade förväntat mig.
 Jag plockade upp posten och placerade högen på diskbänken. Allt såg ut precis som jag hade lämnat det. Kuddarna i soffan låg vilandes i vardera hörn, doftljusen i fönstret stod släckta, gardinerna hängde med en ynka centimeters mellanrum. Att befinna mig här fyllde mig med ett lugn. Ett lugn jag inte kände hos Justin. Visst var jag lugn hos Justin, men det var två vitt skilda saker.
 Som om jag var rädd över att golvet skulle gå sönder bara av att gå på det, tippade jag på tå in till mitt sovrum. Garderobsdörrarna stod öppna på glänt, men gapade tomt då större delen av innehållet befann sig hemma hos Justin. Jag gav min säng en blick innan jag slängde mig över den.
 Madrassen formade sig under min kropp, kuddarna under mitt huvud. Hälften av kuddarna - den hälft Justin hade använt - doftade fortfarande rakvatten och tandkräm efter Justin, trots att jag hade tvättat de. Jag roffade åt mig en kudde och pressade den så hårt mot mitt ansikte som jag förmådde.
 Efter att ha legat i sängen i ett antal minuter hävde jag mig upp och gick fram till garderoben. Det var få plagg som hängde kvar men det var plagg jag hade saknat. På golvet till garderoben låg en gammal Tommy Hilfiger bag. Jag plockade upp bagen och pressade ner koftan, klänningen, yogabyxorna och den långärmade tröjan som fanns kvar i garderoben i den. Sedan förflyttade jag mig till in i badrummet där jag fann en halvfull bruk hårspray, en oöppnad body lotion och en hårkam som såg ut att vara i perfekt skick och pressade ner de sakerna i väskan.
 När jag hade pilat min väg genom hela lägenheten i jakt efter saker, släppte jag ner den fulla bagen på hallgolvet. Jag hade hunnit bli törstig efter allt letande så jag vände på klacken för att gå in i köket och ta ett glas vatten när det knackade på dörren. Jag antog att det var Justin med tanke på att han var den enda som visste om att jag befann mig här.
”Jaaaa?” undrade jag när jag lät dörren falla upp. Men jag hade haft fel. Där stod inte Justin.
”Hej!” Danny log stort mot mig. Utan att vänta på ett svar slog han armarna kring mig. Han doftade svett och korv, inte alls som Justin. Jag besvarade tafatt kramen, förvirrad över vad som pågick.
”Hur visste du att jag var här?”
”Det står på Twitter. Någon såg dig gå in här, tog ett foto som jag sedan såg. Så då tänkte jag ’varför inte? vi har inte setts på tre år’ och här är jag nu!” förklarade Danny entusiastiskt.
 ”Ja, här är du”, andades jag med tjock röst. ”Varför har du inte hört av dig? Varför är detta det första jag hör och ser från din sida på flera år?”
”Jag trodde inte du ville ha något med mig eller Katie att göra. Jag menar, du är ju en Bieber nu.”
”Och? Säg inte att du på riktigt tror så om mig, för då tror jag att jag svimmar.”
 Han ryckte likgiltigt på axlarna. ”Man vet aldrig vad som kan hända när man adderar pengar och människor med varandra.”
 Jag bet mig hårt i tungan för att inte skrika honom rakt i ansiktet. ”Och du trodde att jag skulle bli en skitstövel om jag fick känna på livet som rik? Herregud. Du fick en inbjudan till mitt bröllop! Vid det tillfället borde det väl ändå gå upp för dig att jag visst vill ha med dig att göra? Du är min kompis!”
”Ja. Förlåt.” Danny harklade sig. En ljusröd nyans sköljde över hans ansikte. ”Ska vi gå och fika?”

 

”Varför då?” I samma stund som orden lämnade min mun ångrade jag mig. Vad var det för fråga?
”Berätta vad som har hänt. Sist jag såg dig hade Justin lämnat dig och du var på smällen och nu ser du bättre ut än någonsin. Det har hänt mycket antar jag. Eller, en del vet jag då jag kollar på teve. Men det skulle vara trevligt att få höra saker ur ditt perspektiv.”
”Vet du vad?” Jag lyfte upp bagen från golvet och slängde den över min axel. ”Fika låter underbart.”

 Danny och jag hade suttit på kafét i flera timmar när vi insåg att det hade hunnit bli mörkt ute. Justin hade både ringt och smsat mig ett dussintal gånger och Danny hade lovat sin pappa att ta hand om affären just i kväll, så vi hade båda varit tvungna att skynda oss iväg. Men det hade varit trevligt att sitta och prata med någon som praktiskt taget enbart var en åskådare. Att få berätta saker utan att han la sig i och tillrättavisade mig om att det inte alls gick till si och så. Danny hade tålmodigt suttit och lyssnat på mig när jag berättade om allt som hade hänt, precis så som jag hade lyssnat på honom.  
 Min telefon gav ifrån sig en tjutande signal, vilket fick mitt hjärta att stanna för en sekund. Efter att ha återhämtat mig lutade jag mig över växelspaken för att hinna svara innan samtalet gick till röstbrevlådan och tog tag i min telefon. Ett stort leende bredde ut sig över mina läppar när jag såg vem det var som ringde.
”Hej!” svarade jag glatt. ”Hur är det?”
”Bra”, suckade Tyra övertygande. ”Själv då?”
 Jag sög på min underläpp ett tag innan jag svarade. ”Helt okej.”
 ”Bara helt okej?” ifrågasatte hon kvickt.
”Jag är fortfarande aningen omskakad efter allt som har hänt. Men nu när jag är hemma känns allt lite bättre.”
”Bara lite?”
Jag vred på ratten. ”Mycket bättre”, rättade jag mig själv.
Hon spann nöjt i andra änden. ”Mycket bättre.”
”Hur är det hemma i Sverige då?” frågade jag och kastade en snabb blick upp mot det stjärnklädda himlavalvet.
”Just det…” började hon långsamt. ”Det är en sak jag inte har berättat för dig.”
”Ut med det”, befallde jag och blev genast nyfiken över vad det var hon dolde.
 Hon andades djupt ut, precis som man låter när man mediterar. ”Jag har flyttat till Paris!”
 Jag satte mitt egna saliv i halsen. ”Va? Paris?!”
”Ja! Visst är det underbart?”
”Ja, jo. Men varför Paris av alla städer?”
”Här kommer den andra nyheten… jag har träffat en fransman! Han heter Nicolas och äger en Louis Vuitton butik här i Frankrike. Jag bor i hans takvåning för tillfället, men så fort jag får ett jobb och en fast inkomst så ska vi börja söka efter ett gemensamt boende.”
”Wow…” flämtade jag förvånat. Det var mycket att ta in på en och samma gång.
”Är du inte glad för min skull?” pep Tyra överlyckligt i andra änden.
 Jag nickade men slutade tvärt när jag insåg att hon inte kunde se mig. ”Jo! Jätte glad! Herregud. Paris! Jag och Justin måste få komma och hälsa på någon gång. Så kan vi gå på dubbel dejter.”
 Tyra hummade upprymt. ”Det kommer bli alldeles, alldeles underbart!”
Jag log smått för mig själv. Jag var glad för Tyra, det var jag verkligen. Glad över att hon hade hittat någon som hon tyckte om och som hon ville bo tillsammans med. Tyra var högst kräsen över att bo tillsammans med folk, så jag antog att Nicolas hade gjort något rätt.
 I samma stund som jag skulle berätta om Selenas besök hos oss hoppade något upp framför bilen. Jag skrek till när föremålet rullade upp på motorhuven. Snabbt pressade jag foten mot bromsen och knep ihop ögonen.
”Alex? Alex, vad hände?” Mobilen hade fallit ner på golvet, mellan bromsen och gasen. Men jag tordes inte ta upp den, inte heller öppna ögonen.

---

Så där ja! Ännu ett kapitel uppe, och ännu ett steg närmre slutet på denna never-ending story. Haha. Vad tror ni Alex körde på? Kommer saken leva eller dö? Och är Alex deprimerad? VIlka kommer ihåg Danny förresten? Extra poäng till er som minns!