”Alex.” morrade Justin med spänd käke, men slappnade snart av igen. ”Vi kan inte ödsla energi på att bråka.”

”Du har rätt.”

Med snabba steg gick jag förbi honom för att gå upp till övervåningen, där jag antog att min mobil låg. I samma stund som jag satte ner foten på första trappsteget, hörde jag hur ett flertal poliser skrek utanför ytterdörren. I hopp om att det var kidnapparen de kanske hade tagit fast rusade jag mot ytterdörren och slet upp den.

Man kunde höra inne i matsalen att ytterdörren slogs upp. Män, poliser, som skrek kunde man även höra. Jag såg på pappa med rynkad panna och skyndade mig sedan iväg mot hallen. På trappen utanför stod Alex. Med tomma ögon såg hon på hur ett flertal poliser höll fast en man med svart hoodie mot marken.

”Hey!” ropade agent Silver. Han drog med handen över sin flint i förskräckelse och stegade mot hopen med poliser.

”Låt oss se vad vi har här.” log agent Williams. Hon trodde kanske att de hade fångat kidnapparen, men så lätt kunde det inte vara. Oliver hade inte varit borta i mer än trettio timmar.

”Släpp! Jag är inte kidnapparen! Låt mig gå!” skrek mannen i svart hoodie samtidigt som han sparkade för att frigöra sig från polisernas hårda grepp. ”Jag är en vän till familjen!”

”Vänta...” andades jag och kramade om Alex arm. Rösten. Jag kände igen den. Det var...

”Alex! Det är ju jag, Nick. Be de släppa.” vädjade Nick och lutade huvudet bakåt så att luvan föll av hans huvud.

”Det är okej.” medgav Alex till poliserna som genast släppte taget om Nick.

”Inte visste jag att jag skulle bli överfallen när jag kom för att hälsa på.” skrattade Nick.

”Förlåt. Säkerhetsåtgärd.”

”Jag förstår.” han slog armarna kring Alex kropp efter att han hade kramat om mig. ”Hur är det, Lex?”

”Ja, vad tror du?” muttrade Alex lågt.

”Förlåt.” skakade Nick på huvudet. Jag snörpte på munnen och klev sedan åt sidan för att låta honom gå in. Alex stod kvar tillsammans med mig i några sekunder och såg på hur poliserna samtalade med varandra innan de gick tillbaka över gatan, in i grannhuset. Jag kunde ana en glimt av besvikelse i hennes ögon men jag förstod henne. Hon hade trott att det var kidnapparen. Jag kunde inte klandra henne – jag hade också hoppats på något bättre än Nick vid det här tillfället.

”Jag…” började hon med ljus röst. ”Jag går in.”

”Okej.” nickade jag och drog med handen över hennes rygg.

När dörren slogs igen bakom mig klev jag ner från trappen, ner på gångvägen där Nick nyligen hade legat. Agent Silver och Williams stod fortfarande kvar och diskuterade med polischefen.

”Vad händer nu?” frågade jag med stark röst, även fast det enda jag ville var att lägga mig på marken och gråta. Det kändes töntigt att ens tänka tanken på att gråta framför poliser, men det var min son som var borta och jäveln som hade tagit honom skulle få betala dyrt.

”Vi åker tillbaka till kontoret. Ni kommer fortfarande ha övervakning, men vi måste börja gräva djupare. Att sitta hemma hos er och dricka kaffe kommer inte hjälpa Oliver.” förklarade agent Williams.

Jag nickade. ”Ni har mitt nummer om något händer.”

Agent Silver sträckte fram sin valkiga hand. ”Självklart. Var försiktigt nu, Mr. Bieber, och ta hand om er fru.”

”Det ska jag.”

När jag hade hälsat alla hej då vände jag på klacken och gick in i huset igen. Teven var avstängd i vardagsrummet. Inte ett knyst hördes. Jag skulle kunna släppa en knappnål och fortfarande höra hur den slog mot golvet.

”Alex? Nick?” ropade jag och gick längre in i huset. ”Pappa? Jazzy?”

Ingen satt i varken köket eller matsalen heller. Vart kunde de ha tagit vägen? Hjärtat började slå snabbare i bröstkorgen på mig. Med påskyndade steg gick jag upp till övervåningen, som även den var folktom. Jag skyndade mig in i sovrummet men inte så mycket som en själ sågs till.

”Alex?!” ropade jag, denna gång högre.

”Ja?” svarade hon från bottenvåningen.

 Hastigheten på mitt hjärta saktade ner. Hon var här. Hon var inte borta. Jag tog mig återigen ner till bottenvåningen där Alex i köket stod lutad mot diskbänken. ”Varför skriker du?”

”Vart var du?”

”På baksidan.” berättade hon och nickade mot altandörren som stod på glänt. Där ute kunde jag se hur barnen lekte i poolen, och mina föräldrar samt Nick sittandes vid våra utemöbler. Klumpen i halsen försvann i samband med att jag såg det.

”Jag har tänkt på en sak.” sade hon sedan och såg nervöst upp på mig.

”Jaså?” andades jag ut. ”Vadå?”

"What?"

”Tja, agenterna Bill och Bull sade ju att vi skulle tänka på om vi hade några fiender och jag kom typ på en…” tillkännagav hon lågmält, som om hon var rädd över att någon skulle höra.

”Vem då?”

”Nick.”

Ett kvävt skratt lämnade min strupe. ”Nu får du väl ändå ge dig Alex! Jag har arbetat med Nick i flera år. Han skulle aldrig göra något sådant mot oss.”

”Kommer du inte ihåg hur kär han var i mig? Hur han skrek på Leo? Han verkar ju vara kapabel till ungefär vad som helst! Tänk om han gör det för att hämnas. För att du fick mig, och jag dig, medan han inte fick någon. Han kanske är arg fortfarande.”

Jag såg ut genom fönstret på Nick som leendes samtalade med mina föräldrar. Allt som Alex sade lät vettigt, men samtidigt inte. Nick skulle aldrig göra något sådant mot mig. Visst, han hade skrikit på Alex lillebror för flera år sedan men han skulle aldrig kidnappa ett litet barn endast för svartsjukans skull.

”Bortse från det faktum att ni är kompisar. Att ni jobbar tillsammans. Tänk på hur han är som person. Har han någonsin dragit några olämpliga skämt? Blivit arg för någon småsak? Hamnat i slagsmål? Gjort något du aldrig trodde han skulle göra?”

”Alex…” andades jag ut. Även om hon hade rätt så hade vi inga bevis riktigt ännu. Vi kunde inte ringa hit polisen enbart för att vi trodde att det var Nick och vi kunde heller inte slänga ut honom ur vårt hus helt på måfå.

”Tänk på det.” upprepade hon.

”Jag gör det! Du har rätt. Det låter vettigt. Jag vet. Men vi har inga bevis, så för tillfället kan vi inte göra något åt saken!”

”Det kan vi väl!”

”Vad hade du tänkt göra?!” väste jag tyst, med tanke på att altandörren stod på glänt. ”Ta med dig kökskniven ut och tvinga honom att berätta vart Oliver är? Tror du att han skulle berätta det, om det nu är han som är kidnapparen? Du måste tänka smart Alex! Vi måste luska ur honom saker, en efter en om vi vill få reda på något.”

Hon såg upp på mig. En bekymmersrynka intog sin plats mellan hennes välplockade ögonbryn. Hon tänkte, och hon tänkte att jag hade rätt. Att man inte alls kan kräva att få svar direkt utan att det tar sin tid.

Vattendroppar lämnade spår efter mig när jag klev ut ur badrummet in i vårt sovrum. Alex hade somnat nere på soffan i vardagsrummet sist jag hade varit där nere och Ava hade fått åka med mamma hem till hennes lägenhet inne i staden. Hon hade blivit förkrossad när mamma skulle gå så vi beslöt att hon skulle få åka med och spendera natten där.

Jag sträckte mig efter ett par rena kalsonger att dra på mig. Därefter satte jag även på mig ett par svarta mjukisbyxor och en vit t-shirt eftersom att jag antog att det enda stället jag skulle befinna mig på ikväll var här. Innan jag hängde upp handduken på handdukstorken gnuggade jag den genom mitt hår för att få det någorlunda torrt.

När jag kände mig klar gick jag sakta ner för trappan och in i vardagsrummet. Alex andades lågt i soffan där hon låg och sov. Hela situationen gnagde på henne inombords och även om hon fick utbrott då och då så var hon förstörd på insidan. Jag visste detta eftersom jag kände precis det hon kände. Det gjorde ont. Ont i bröstet.

Jag såg på Alex och även om hon sov så hade hon den där rynkan i pannan som hon brukade ha när hon var bekymrad över något. Jag ville inte låta henne sova i soffan och ha ont i ryggen dagen efter så jag lyfte upp henne, så försiktigt jag kunde, i min famn. Mina ben stryrde mot trappan utan att jag behövde se mig för. Min blick lämnade inte Alex vackra ansikte för en sekund. När jag gick igenom dörrkarmen som ledde in till vårt sovrum råkade jag av misstag stöta till Alex fot i dörren. Hon gnuggade sig i ögonen och såg upp på mig efter ett tag.

Jag lade ner henne på sängen, “Förlåt hjärtat. Det var inte meningen att väcka dig.”

“Det gör inget. Vi borde ta vara på tiden vi har när vi är ensamma.” Hon tog tag i min t-shirt och drog ner mig över henne och lämnade en blöt kyss på mina läppar.

“Hmm” Jag behövde henne och hon behövde mig. Mina planer om en dejt efter galan var sedan länge bortblåsta, men vi behövde verkligen tid tillsammans. Trots omständigheterna.  

Jag lade mig på sida bredvid Alex och såg ner på henne. Hon lekte med mina fingrar som var placerade på hennes mage. Efter några minuter såg hon upp på mig. Hennes ögon fyllda med tårar.

“Jag trodde aldrig något sådant här skulle hända oss, Justin. Det känns overkligt.” Några tårar fann sin väg ner för hennes kinder.

“Jag vet älskling. Och du är otroligt stark, vet du det? Du är starkare än många mammor hade varit i denna situationen. Men du kan inte alltid vara stark. Det är okej att gråta och släppa ut alla känslorna, det är bara jag här.” viskade jag lugnande. Jag lät tårarna rinna. Hon behövde detta.

“Jag klarar inte av att förlora en människa till, bara sådär. Det kommer ta kål på mig. Min mamma Justin, jag fick inte säga hej då. Och nu händer samma sak med Ollie, jag sa inte hej då.” Tårarna sökte sig fram till mina ögon. Jag klarade inte av att se henne så här. Min Alex. Pratande om hennes mammas död, som oftast är ett förbjudet ämne.

“Vi kommer inte behöva säga hej då till Oliver. Han kommer tillbaka. Vi kommer hitta honom.” grät jag och letade efter Alexandras blick.

“Hur kan du vara så säker på det?”

Jag tog ett djupt andetag, “Det kan jag inte. Men jag ber till Gud varje sekund att vi hittar honom. Vi kan göra detta tillsammans, baby. Det är du och jag, så som det alltid har varit.”

Jag placerade en hand på min frus kind. Hon slöt ögonen och slappnade av av min beröring. Min tumme smekte varsamt bort några av hennes tårar några sekunder senare placerade Alex sin hand på min och lyfte den för att kyssa den. Först min handflata, sedan alla knogar och tillslut mina fingertoppar.

“Du och jag älskling. Vad vore jag utan dig?” viskade hon och fäste blicken vid mig. Sakta lutade jag mig fram till hennes läppar. När jag kunde känna hennes varma andetag stannade jag till i någon sekund.

“Du och jag hjärtat. Alltid.” andades jag för att sedan radera avståndet mellan våra läppar.

En explosion av känslor fyllde rummet och strax lutade jag hela min kropp över min Alex. Hennes händer letade sig till mitt hår där hon drog i en slinga i taget. Ett lågt, knappt hörbart stön lämnade mina läppar. Alex aning började bli aningen ojämn och hon gned sig, lustfyllt, mot mig. Jag ville ha henne. Jag behövde ha henne, just där och då.

Inga ord behövde yttras. Vi båda behövde det och det tog inte lång tid innan våra klädesplagg låg utspridda över sovrumsgolvet.

“Justin!” stönade Alex när jag långsamt trängde in i henne och fyllde henne med hela min längd.

Vi låg i vår säng, spritt språngande nakna, på överkastet. Jag låg på rygg med Alex på mitt bröst och mina armar om hennes lilla kropp. Hon ritade små mönster på mitt bröst vilket lämnade en behaglig känsla i kroppen.

Alex såg plötsligt upp på mig, “Gissa vad jag skriver?” sade hon och det fick det att låta som en fråga. Jag nickade åt henne för att besvara hennes fråga. Hon lutade sig upp på en armbåge och började sedan skriva några bokstäver mellan mina bröst.

Jag koncentrerade mig för att försöka tyda vad hon skrev. “Live us?” Jag såg på henne med ett undrande min.

“Love you, dummer.” fnissade hon. Åh älskade Alex. Jag hade inte hört henne fnissa på en evighet kändes det som.

“Vilken underbar syn.” mumlade jag leendes. Alex rynkade pannan. “Att se dig fnissa.” förklarade jag.

“Du fnissar inte så mycket själv.”

“Jag har inte haft så mycket att fnissa åt, de senaste dagarna.” Sorg fyllde min röst.

“Jag vet. Du behöver inte alltid vara så stark, det vet du va? Du är ingen superhjälte. Du är min Justin och det är okej att visa känslor. Jag vet att du förtränger dina känslor för min skull, men gör inte det. Jag klarar mig.” mumlade hon.

“Jag klarar mig också, baby. Så länge du är här kommer vi fixa det tillsammans.” viskade jag och kysste hennes läppar.

“Jag ska ingenstans. Jag älskar dig, Justin Drew.” Jag log av att höra henne använda mitt andranamn. Det lät så vackert när hon uttalade det.

“Jag älskar dig också, Alexandra Grace.” Jag fnissade och Alex lika så. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att scenen var tagen ur en romantisk film. Men detta var verkliga livet. Oliver var vekligen borta.

Både jag och Alex överraskades av dörrklockan som ringde. Tre plingande ljud hördes sedan tystnade det. Jag såg undrande på Alex och hon gav mig en lika förvirrad blick som jag kände mig.

“Väntar vi sällskap?” undrade jag.

“Nej. Jag går och ser efter vem det är.” mumlade hon och försökta ta sig ur min omfamning.

“Jag kan ta det hjärtat.”

“Nej det är lugnt, jag gör det. Måste ändå hämta något att dricka.” Jag lossade mitt grepp om henne och hon steg ur sängen. Hon gick fram till den vita fåtöljen där hennes sammetsrock låg placerad varpå hon plockade upp den och täckte henne kropp med den innan hon försvann ut ur sovrummet.

 Jag väntade tyst på att få information om vad som pågick och med ens ångrade jag lite att jag inte följde med henne ner. Klockan var ändå elva på kvällen och man vet aldrig vem det kan vara.

”Justin!” skrek Alex plötsligt i falsett från hallen.

”Vad är det?” ropade jag tillbaka samtidigt som jag hoppade ur sängen tog tag i min egna morgonrock och skyndade mig ner för trappan. Alex stod vid ytterdörren som stod på glänt med ett pappersark i ena handen, och ett kuvert i andra. ”Vad är det där för något?”

”K..koll..a.” stammade hon. Hennes arm skakade när hon räckte över pappret till mig. Stora, svarta bokstäver prydde det vita pappret och framställde ett meddelande klart och tydligt.

”Lämna polisen utanför om ni vill se er son igen.”

Ohhhh, där hände det någon. Förlåt för ännu en cliff! Men iallafall - nu fick ni er efterlängtade "Jalex" stund utan barnen! Det kommer minska med barnen, ärligt talat så hatar vi de lika mycket som er hahahha. Dumt va? Anyhow, vad tror ni händer nu då? Tror ni som Justin säger - att de kommer hitta Oliver snart? Och är det Nick som är kidnapparen som Alex tror? Kommentera era tankar! Vi ville veta vad ni tror! :D Puss, Ema och Liv.