25 - Not thinking about them enough.

”En kraftig bilolycka. Fem vuxna skadade, två barn så om du kan flytta på dig…”
 Jag rynkade pannan. ”Va? Vart inträffade detta?”
 Hon grymtade irriterat till, men såg på sitt block. ”Utanför Stratfords galleria. Mia Callahan, Chris Callahan, Bruce Fern, Molly Callahan och Sebastian Callahan var personerna i den första bilen. Bruce och Diane Dale i den andra.”
 
 
  Klockan hade slagit tolv och Justin hade ännu inte vaknat.
 Han såg så oskyldig ut där han låg, med halvöppen mun och slutna ögonlock. Som ett litet barn. När han sov var han lik Oliver på pricken. Jag hatade faktumet att jag snart skulle behöva väcka honom och berätta om olyckan Diane och Bruce råkat ut för. Justin skulle bli förstörd och det var inget jag ville se.
 Att meddela dåliga nyheter till folk var inte min favoritsysselsättning. Jag hade behövt göra det fler gånger än jag egentligen velat. Klumpen i halsen blev allt större ju mer jag tänkte på vad jag snart skulle göra.
“Hallå där”, flinade Justin nyvaket från sängen. Jag såg skräckslaget på honom. Visst var jag glad över att han var vaken, men faktum var att jag hade önskat fler minuter för att tänka igenom hur jag skulle berätta nyheten.
“God morgon sömntuta”, log jag till svar och kysste honom mjukt på tinningen.
“Hur länge har du varit vaken?” ville Justin genast veta när han fick syn på hur mycket klockan var.
 Jag vred besvärat på mig under täcket. “Några timmar. Kunde inte sova, sjukhus gör mig alldeles skakig.”
 Justin log förstående. “Samma här, men jag bad om några smärtstillande tabletter igår så jag antar att det är därför jag sov så bra i natt. Eller så kanske det berodde på din lilla present…”
 Det brast för mig. Jag kunde inte låtsas längre. “Det har hänt något.”
“Va?” Justin såg på mig och djupa veck intog sin plats i hans panna. “Vad är det?”
“Diane och Bruce…” började jag med tjock röst. “De var på väg hit i morse när deras bil krockade med en annan. De ligger på intensiven och är för tillfället okontaktbara.”
“Va?” flämtade Justin ännu en gång.
“Förlåt, älskling. Om det finns något jag kan göra så säg bara till…”
 Justin såg på mig med iskalla ögon. “När hände detta sa du?”
 Jag bet mig löst i underläppen. “Runt nio i morse.”
“Nio?! Klockan är tolv, Alex! Har du låtit mig ligga här i tre timmar och sovit medan mina morföräldrar råkat illa ut. Hur kunde du göra så mot mig?”
“Ursäkta mig? Jag berättar ju nu! Till mitt försvar försökte jag faktiskt väcka dig i samma stund som jag fick reda på det, men du vägrade ju att vakna! Det är inte så lätt att väcka en drogpåverkad, utmattad människa som råkat ut för en hjärnskakning!”
 Justin skakade besviket på huvudet. “Hur tänker du?”
“Förlåt.”
 Små tårar rann ner för Justins kinder. Hans läppar var sammanpressade i ett vitt streck. I ett desperat, förgäves försök sökte jag efter hans blick men han vägrade se på mig. Istället såg han åt andra hållet medan han grät stumt.
“Justin?” viskade jag hest och sträckt mig efter hans hand, som han irriterat drog åt sig.
“Jag vill träffa de.”
“Jag ska se vad jag kan ordna”, lovade jag honom. Därefter reste jag mig upp ur sängen och lämnade rummet. Korridoren var folktom. Inte en människa syntes till på flera meter, så jag började gå mot kontoret.
 Väl framme knackade jag hårt på dörren. I flera sekunder stod jag utanför och väntade på svar. Jag vände på klacken för att gå därifrån när dörren öppnades bakom mig.
“Mrs Bieber”, hälsade Justins doktor på mig.
“Hej. Justins morföräldrar ligger på intensiven, som du så vänligt informerade mig om i morse, och Justin skulle gärna vilja hälsa på de.”
“Åh”, andades hon chockat ut och brast sedan ut i skratt. “Det är tyvärr inte möjligt. Besöksförbud tills vidare, inga undantag.”
“Det är viktigt för honom att få träffa de, snälla!” bad jag henne förtvivlat.
”Ett nej är ett nej. Jag måste återgå till mitt arbete, gå tillbaka till din man du.”
 Trumpet återvände jag till Justins rum. Jag hade inte lämnat rummet enbart för att komma tillbaka med dåliga nyheter, men jag kunde inte direkt ljuga och säga att han fick träffa Bruce och Diane bara för att han skulle må bättre.
”Nå?” utbrast han förväntansfullt.
 Besviket ruskade jag på huvudet. ”De är som jag sade sövda, så det är besöksförbud.”
 Justins ansikte blossade upp i en rosenröd färg. ”Jag tolererar inte det. Jag är familj! Jag har rättigheter. Mormor och morfar skulle vilja att jag besökte det.”
”Det finns inget vi kan göra. Förlåt, baby…” viskade jag sorgset och gick fram till sängen.
”Jävla sjukhus. Hur kan det göra så?” skrek Justin så att spottet yrde. ”Kan denna dag bli värre?”
 
http://data1.whicdn.com/images/124684207/large.gif
"How can they do that?"

”Säg inte så, då börjar det säkert regna. Och åska”, log jag i försök att lätta upp stämningen.
 Justin såg uttryckslöst på mig i någon sekund och slickade sig om läpparna. ”Varför gör de så här?”
 Jag skulle precis svara när det knackade på dörren. ”Hej. Stör jag?”
”Inte alls, doktor…?” undrade jag, trött på att inte veta hennes namn.
”Doktor Clark”, svarade hon med en nick. ”Justin, jag har några nyheter till dig.”
”Och jag har nyheter till dig. Jag tänker stämma hela sjukhuset! Att jag inte får träffa mina egna morföräldrar är bisarrt! Vi är familj. Om de är sövda ändå så gör det ingen skada att jag befinner mig där? Jag tänker inte direkt kidnappa de. Ni är riktiga idioter som inte låter mig hälsa på det.”
 Jag himlade med ögonen. “Överdriv inte nu, Justin. Ingen ska stämma någon.”
“Hur som helst”, harklade doktor Clark sig. “Du är redo att lämna oss nu, så det är bara att klä på dig så kan du få åka hem!”
 Justin såg upp på henne med mord i blicken. “Åka hem? Mina morföräldrar ligger här, hur många gånger måste jag säga det? Jag åker ingenstans förrän jag får träffa de. Förstår du det? Jag kommer stanna här i flera år om det så krävs.”
“Åk hem. Vi hör av oss när vi har nyheter angående paret Dale. Ha en trevlig dag.”


 ”Jag kan inte bara sitta här medan de ligger på sjukhuset.”
”Du hörde var doktor Clark sade. Hon hör av sig. Du kan inte göra något mer än att försöka slappna av, älskling. Kom och sätt dig här.” Jag klappade med handen på den tomma platsen bredvid mig i soffan.
 Justin såg motbjudande på soffan men slog sig till slut ner. En djup suck lämnade hans strupe. Med trötta ögon iakttog han mitt ansikte samtidigt som han flätade samman våra fingrar. Fåglar kvittrade utanför fönstret och diskmaskinen brummade lågt i köket. Huset var tomt på ljud bortsett det.
”Förlåt för att jag blev så arg på dig i morse. Det var inte meningen, jag blev bara så orolig.”
”Jag förstår. Det skulle jag också ha blivit, tro det eller ej.”
 Justin kysste mig mjukt i mungipan. ”Det var fel av mig. Du hade blivit satt i en jobbig sits och jag blev arg på dig. Det var inte ditt fel. Inget av det var ditt fel. Förlåt, tusen gånger om.”
 Jag skakade övertygande på huvudet. ”Du har inget att be om ursäkt för.”
”Jag gjorde i alla fall fel”, suckade Justin uppgivet och tyckte på min hand. ”Vad ska vi hitta på nu då?”
”Jag skulle föreslå sex men jag är alldeles för trött för det”, skrattade jag ursäktande.
“Samma här. Jag är inte direkt på humör.”
“Någon gång borde vi åka på semester. Bara du och jag. Som förr”, föreslog jag drömandes.
 Justin log stort mot mig. “Det låter underbart… till Rhodos eller någon annan vacker ö.”
“Promenader under månskenet, romantiska middagar, sex på stranden…” fortsatte jag.
“Jag gillar sex-delen”, flinade Justin och vickade förföriskt på ögonbrynen. “Allt det låter fantastiskt. Sen kan man snorkla, äta god mat, ha lite mer sex och simma med delfiner.”
“Din lilla kåtbock.” skrattade jag. “men ja du har rätt, då låter alldeles underbart.”
“Men sen får vi inte glömma barnen heller. Det skulle vara minst lika toppen, om inte bättre, att åka alla tillsammans. Vi har inte direkt haft tid till att göra perfekta barnminnen åt de. Vi får nog ta oss i kragen, älskling, eller vad tycker du?”
Jag nickade instämmande. “Jo det låter bra det med. Det skulle barnen älska.”
“Jag saknar de”, erkände Justin med sorg i rösten. “När kommer de hem egentligen?”
“Vi ska plocka upp de på LAX om fyra dagar. Håll ut.”
“Hur mår de? Har du hört något från Rob och El?” frågade Justin nyfiket.
 Jag funderade en stund och nickade sedan. “Jag pratade med pappa för några dagar sen. Då hade de precis varit ute på en promenad och lekt like i lekparken.”
“Åh”, nickade Justin och log smått för sig själv.
 Hans leende smittade av sig på mig. Bara av att tänka på barnen fick det att kittla i magen på mig. När Justin väl nämnde det slog det mig att jag faktiskt saknade de mer än jag trott. Det hade varit fullt upp och alldeles rörigt i huvudet på mig de senaste dagarna att jag inte hade haft tid att tänka på de. Samtalet till pappa hade varit det första sedan jag lämnat de.
 Skuldkänslorna fyllde mig till bredden. En stor sten sjönk i magen på mig och jag blev alldeles iskall inombords. Vad var jag för sorts mamma? Hur kan man inte tänka på sina barn varje dag? Hur kan man överhuvudtaget lämna bort de i ett annat land efter något traumatiskt?
”Vad är det, hjärtat?” frågade Justin och drog med sin tumme över min kind.
 Mitt synfält var suddigt av tårarna som trängt sig ur min tårkanal. ”Jag är världens sämsta mamma.”
”Nej”, protesterade han strängt. ”Varför säger du så? Du är världens bästa mamma om något.”
”Det är snällt av dig att säga så, men det är inte sanningen. Jag lämnade de tvärs över atlanten, efter en hemsk händelse. Jag tänker knappt på de. Ibland önskar jag till och med att de inte existerade, för jag känner inte att de får det de förtjänar. Varken Oliver eller Ava förtjänar något av det de får gå igenom.”
”Fokusera inte på det dåliga, Lexie. Barn tränger oftast undan tråkigheter och fokuserar på roliga saker. Tänk nu! Jag tror knappast att de sitter i Sverige och längtar efter oss, trots att jag vill det. De är ute och lever livet. Leker i parker, träffar kompisar. Med oss får de inte en lugn stund. Vi ger de en bra barndom med omväxlande miljöer.”
 Det var svårt för mig att tro på det han sade trots att det lät så rätt. ”Att de har det bra ändrar inte det faktum att jag är en dålig mamma. Jag borde inte ha blivit gravid så tidigt. Det var ett misstag.”
”Min mamma blev gravid i din ålder, Alex”, påminde Justin mig allvarligt. ”Jag är fullkomligt normal. Tja, nästan i alla fall. Min mamma hade panik hon med - flera gånger skulle jag kunna tro. Jag kommer ihåg att jag som tre-åring en gång gick in i hennes sovrum, och såg henne ligga och gråta. Det är jobbigt för alla, men jag såg aldrig min mamma som en dålig mamma och därför tror jag knappast att Ollie ser dig som en dålig mamma.”
”Du blev inte kidnappad. Din mamma var inte oansvarig. Hon tog hand om dig och höll dig nära.”
”Jag förlorade min pappa. Det är nästan värre. Oliver kom tillbaka till oss i alla fall, och förhoppningsvis kommer han aldrig att bli kidnappad igen. Men min pappa kom inte tillbaka till mig. Visst umgicks vi med jämna mellanrum, men han lämnade mig fortfarande. På ett sätt är jag tacksam över det för ifall han hade stannat tillsammans med min mamma så hade varken Jazmyn eller Jaxon existerat. Allt sker av en anledning.”
 Jag log smått mot honom. Det var ofattbart hur han alltid kom på rätt saker att säga. Meningarna bara lämnade hans läppar utan att han behövde tänka efter. Det var underligt, men en perfekt egenskap hos honom. En av flera hundra.
”Jag älskar dig. Så, så, så, så mycket. Inte ens ord kan beskriva hur mycket jag älskar dig, Justin.”
  Innan han hann svara, raderade jag avståndet mellan oss genom att drämma mina läppar mot hans. Justin var snabbt med på noterna och drog med sin hand längs min rygg. När han nådde min svank, lyfte han på fållen till min tröja och stack in handen under den. Hans beröring lämnade min hy brännande het.
 Jag särade på läpparna för att tillåta hans tunga in i min mun. Hans tunga var varm mot min och smakade tandkräm. Flera stötar for genom min ryggrad ju längre kyssen varade. Jag satte mig gränsle över honom utan att avbryta kyssen och drog med mina fingrar över hans magmuskler. Justin drog med sin tungspets över min underläpp. Ett leende kröktes på mina läppar och jag flätade samman våra fingrar, när det helt plötsligt ringde i fickan på mig.
 
:3

”Vad i helvete?” utbrast jag, irriterad över att telefonen stört vår stund.
”Det kanske är viktigt”, flåsade Justin mot mina läppar.
 Jag fiskade upp mobilen och granskade skärmen. Numret var inget jag kände igen, men jag svarade i alla fall. ”Hallå det är Alex?”
”Alex! Det är doktor Clark. Vi har nyheter angående Diane och Bruce.” 
”Jaså?” andades jag förväntansfullt och såg djupt in i Justins, oförstående, ögon. ”Berätta.”
”Det är nog bäst i fall ni kommer hit.”
 Jag svalde hårt. Att hon inte ville ta det över telefon bådade inte gott. Med en klump i halsen hälsade jag adjö och lade sedan på. Justin såg nyfiket på mig. ”Nå? Vem var det?”
”Doktor Clark. Vi måste… åka in”, harklade jag mig bekymrat.
 Justin svarade inte utan reste sig direkt upp. Jag följde efter honom ut i hallen där han roffade åt sig ett par bilnycklar, samt sin jacka. Utan att ställa några frågor skyndade jag mig ut ur lägenhetshuset bakom Justin och hoppade in i bilen långt efter att han hade startat den.
”Det kanske är bra nyheter”, försökte jag optimistiskt.
”Bra nyheter vill man inte ta ansikte mot ansikte”, fräste Justin ilsket och höjde hastigheten.
 Jag såg besvärat på hastighetsmätaren som bara blev högre och högre. ”De kanske är vakna.”
 Justin knyckte på nacken. ”Då skulle hon ha sagt det.”
Jag gav upp. Justin sade bara emot mina försök i att låta positiv, så det var lika bra att sitta tyst. Resan till sjukhuset gick snabbt, snabbare än snabbt då Justin struntat helt och hållet i hastighetsvarningarna.
 Vi tog oss upp till intensiven där doktor Clark stod och väntade på oss. Justin gick med snabba steg fram till henne så att han enbart stod ett par centimeter ifrån hennes kropp. ”Vad har hänt?”
 Doktor Clark flackade med blicken mellan mig och Justin. Hennes mun var vidöppen och ansiktsuttrycket neutralt. Det var omöjligt att läsa av henne, men jag förstod vad hon ville med det i samma stund som hon kom med beskedet.
Hur tror ni beskedet lyder? Sorgset eller glatt? Vad tyckte ni generellt om kapitlet? Jag hoppas i alla fall att ni tyckte om det, för jag tyckte i alla fall om att skriva det ska ni veta! Skriv vad ni tror och tyckte om detta kapitel så blir jag jätte, jätte, jätte glad. Just FYI. Puss och kram på er! // Liv. 

Kommentarer

Anonym skriver:

Säkert något sorgligt :/

Datum: 2014-08-07 - Tid: 19:01:51 -


JEN...<3 skriver:

Dom får inte ha dött som får bara inte det!!!

Datum: 2014-08-07 - Tid: 19:04:37 - URL: http://justinblogg.blogg.se


Anonym skriver:

Säg inte att de dött :(
Sjukt GRYMT <3

Datum: 2014-08-07 - Tid: 20:41:46 - URL: http://walkinwonderland.blogg.se/


Emelie skriver:

omg jätte bra!!! :D dom måste må bra! :

Datum: 2014-08-07 - Tid: 22:29:45 -


Anonym skriver:

Åhh, så grymt bra!!
BÄSTA NOVELLEN HELT KLART!! :)

Datum: 2014-08-07 - Tid: 23:17:54 -


Ditt namn:

E-post: (privat)

URL:

Din kommentar:




Trackback