23 - Stratford.


  Träd efter träd försvann ur mitt synfält.
 Det var bara någon kilometer kvar till Stratford. Justin hade föreslagit att eftersom att jag nu fått hälsa på min familj så var det bara mer än rätt om han fick göra samma sak. Skillnaden var dock att jag fick följa med honom.
”Kan du räcka över min kopp?” frågade Justin mjukt utan att släppa vägen med blicken.
 Lydigt sträckte jag mig efter hans kaffekopp som stod placerad i mugghållaren och räckte den till honom. Han nickade som tack och tog sedan en klunk av sitt kaffe. Jag följde hans exempel, något som fick min mugg att bli tömd på bara några klunkar.
”Lägg den på golvet bara”, hänvisade han mig.
”Okej”, svarade jag entonigt och lät muggen falla till golvet på bilen.
 Bilen förblev tyst efter det i flera minuter. Stjärnorna hade börjat uppenbaras på himlavalvet och månen var större än någonsin på flera veckor. Inte för att jag hade sett på den på flera veckor, om ens månader, men på något sätt kändes det som det.
”Är du trött?” frågade Justin mig kärleksfullt och flätade samman våra fingrar.
”Nej”, skakade jag på huvudet i hopp om att han skulle se det i ögonvrån. ”Du?”
”Nej. Ryan undrade om vi ville komma förbi när vi kom fram. Vill vi det?”
 Jag drog ett djupt andetag. Var frågan verkligen om vi ville det, eller om det var okej att Justin gjorde det. I bakhuvudet visste jag om att han så gärna ville åka dit, så jag nickade. ”Okej. Men jag har jätteont i magen så är det okej om jag träffar de i morgon bitti istället?”
”Självklart.”
 Jag kramade om hans hand extra hårt. Under vissa omständigheter var det omöjligt att ens tänka tanken om att vara arg på Justin. Med jämna mellanrum var han lite som en hundvalp som kissat på golvet. Det var omöjligt att klandra den eftersom att den inte visste bättre.
 Jag pressade min kind mot fönstret och andades ut. Ett tunt lager kondens lade sig över rutan efter min utandning. Uttråkat höjde jag armen och ritade ett hjärta i fukten. Hjärtat förblev kvar på fönstret i en halv minut tills jag tröttnade på det och suddade ut det.
 
✯ | via Tumblr

”Vi är snart framme”, försäkrade Justin mig och höjde min hand för att kyssa den. Knoge efter knoge blev berörd av hans mjuka läppar. En elektrisk stöt for genom min kropp. Armar och ben knottrade sig och nackhåren reste sig på mig.
”Jag förstår inte hur du gör det där”, skakade jag förbluffat på huvudet.
 Han skrattade lågt. ”Gör vadå?”
”Får mig att bli nykär varje gång du rör vid mig. Kysser mig. Talar till mig. Skrattar, ler. Bara andas.” ”Du måste veta att det är samma sak med dig. Jag är i chock varje gång jag ser på dig. Tänker alltid ’Hur kunde jag bli så lyckligt lottad att få just denna underbara människa till min fru?’ Det är ett mirakel att du står ut med mig.”
 Jag fnös retsamt. ”Det är ett mirakel att du står ut med mig.”
Tystnaden återvände ända tills vi såg Stratford skylten dyka upp i horisonten. Ett brett leende letade sig genast fram på Justins läppar, ett leende som snabbt smittade av sig på mig.
 Mitt ansikte reflekterades i fönsterrutan framför mig, likaså Justins. Ju närmre skylten vi kom desto oroligare blev jag. Anledningen var okänd för mig, det fanns inget att vara rädd för i Stratford. Det hade aldrig inträffat något  hemskt i Stratford när vi vistats där, bara bra saker.
”Du ser blek ut”, konstaterade Justin. Skylten for förbi oss och flera hus tornade upp framför oss.
”Bara magont, som sagt.”
 Han verkade inte tro mig, men nickade i alla fall. Jag sneglade på klockradion som visade för mig att klockan hade slagit halv tolv. Det förklarade varför halva staden var nedsläckt. Egentligen hade jag ingen lust alls att bli lämna ensam i vår lägenhet av Justin, men jag hade heller ingen lust att åka med till Ryan enbart för att stirra på killarna medan de spelade tevespel.
 Vårt lägenhetshus uppenbarades i mitt synfält och jag kände mig genast lugnare, när Justin körde förbi det. Med vidöppen mun såg jag förtvivlat på huset som försvann längre och längre bort. ”Varför körde du förbi?! Jag skulle ju hem!”
”Vi ska bara förbi till mormor och morfar först. Ta det lugnt, jag tänker inte direkt kidnappa dig.”
 En fnysning lämnade mina läppar. ”Det hoppas jag verkligen inte att du ska.”
 Justin såg hastigt på mig med ett busigt leende på läpparna. ”Det skulle vara något nu när jag tänker efter…”
”Kidnappar du mig så tar jag ut en skilsmässa!” utbrast jag teatraliskt och skrattade lågt.
”Pax för barnen!” Justin såg på mig samtidigt som han vickade med ögonbrynen.
”Pax för huset”, flinade jag.
 Justin flämtade dramatiskt till. ”Tar du huset över barnen?!”
”Men”, suckade jag och himlade med ögonen, ”du tog ju barnen. Jag kan ju inte också ta de.”
”Vi ses i rättegången.”
”Pax för vår advokat”, skrattade jag. Justin slog till ratten och skakade på huvudet med sammanbiten käke. Därefter lutade han sig hastigt över växeln och kysste mig mjukt på kinden.
”Jag älskar dig.”
”Vad bra. Tack.”
”Jag älskar dig”, upprepade han frustrerat.
”Jag hörde”, svarade jag och drog en hand genom mitt hår.
 Justin suckade högt och ljudligt. ”Jag. Älskar. Dig.”
 Jag lutade mig fram med en hand på hans kind. ”Och jag dig.”
”Se? Var det så svårt att säga?”
 Dianes och Bruces hus var litet, men otroligt gulligt. Deras minibuss stod parkerad utanför och hade det inte varit för det diskreta ljuset som teven slängde ut på gräsmattan genom vardagsrumsfönstret så hade man kunnat tro att ägarna till huset låg och sov.
 Det var kallt i Stratford i jämförelse med Los Angeles. Jag drog min kofta tätare kring min överkropp och tog mig upp till ytterdörren där Justin redan stod och väntade. Han lyfte på porslinshunden som stod bredvid dörren för att ta ut extranyckeln som fanns där.
”Hallå?” var det någon som ropade i samma stund som vi öppnade dörren.
”Det är vi”, svarade Justin och skyndade sig ut ur hallen utan att klä av sig eller ens stänga dörren. Jag gjorde det åt honom innan jag följde hans spår. I vardagsrummet fann jag honom stå, fångad i Bruces omfamning.
”Hur har du haft det?” log Bruce mot Justins axel.
”Bra, och ni?”
”Jättebra!”
 Ner från övervåningen kom Diane, iförd en morgonrock. När hon såg mig skyndade hon sig genast fram för att krama om mig. Jag besvarade gladeligen kramen och frågade artigt om hur hon mådde.
”Bara bra, hjärtat. Hur är det med dig då?”
”Det är bra. Lite trött, vi har kört från Toronto”, förklarade jag med ett trött leende som visade hur jag kände.
 Diane slog sig för kinden. ”Varför i hjärtans fröjd körde ni?”
 Jag såg på Justin som lyckligt samtalade med sin morfar. ”Vi kände för en liten roadtrip.”
”Åh”, nickade Diane och lät sin blick flacka mellan mig och Justin. ”Jag förstår. Ni har inte haft så mycket ensamtid på senaste tiden.”
”Nej, precis. Barnen är just nu hos min pappa och Elenor i Sverige, så detta är första gången vi är ensamma och bara kan slappna av i bilen. Dessutom så var Justin sugen på att köra lite, så…”
 Diane strök mig vänligt över armen och gick sedan till Justin för att hälsa. Innan jag gick hälsade på Bruce smög jag in på badrummet. Min spegelbild skrämde mig aningen och jag blev nästan förvånad över att Diane inte hade fått en hjärtattack när hon sett mig.
 Djupa påsar hängde under ögonen på mig, som passande nog var rödsprängda. Min hår var en enda stor röra och mina läppar hade hudflisor som stack upp här och var. Jag drog igång vattnet och tvättade ansiktet flera gånger med tvål tills jag kände mig något mer presentabel.
 Bruce tog emot mig, precis som Diane, med en kram. ”Vackrare än någonsin.”
”Åh, om det är någon som är vacker här så är det Diane”, fnittrade jag.
”Hur hade du det i Sverige? Justin talade om för mig att du har varit där en sväng”, ville Bruce veta.
 Jag log stort. ”Det var toppen! Jag umgicks mycket med vänner som jag inte träffat på länge och gick på många utflykter med mina syskon och barnen. Det var verkligen jätte skönt att bara få komma iväg lite.”
”Jag förstår. Justin ringde mig någon kväll när du var borta och gnällde över hur avundsjuk han var över att du fick resa iväg men inte han. Så jag bjöd hit honom! Men han ville självklart inte komma utan dig.”
 Jag skulle precis svara när jag kände Justins arm slingra sig kring min midja. ”Vad pratar ni om då?”
”Hemligheter”, skrockade Bruce och stötte lätt till mig i axeln med sin knytnäve.
”Precis. Du får inte veta”, flinade jag mot Justin.
 Han lutade sig mot mitt öra. ”Du kommer ångra det där…”
”Jaså?” andades jag trotsigt till svar. ”Du kommer nog ångra att du sa att jag kommer ångra mig.”
 Justin kisade med ögonen. ”Det där var det dummaste svaret jag hört på länge, men okej.”
 Hans läppar snuddade lätt vid min käke och fick min hud att knottra sig. ”Vi är här fyra dagar ungefär”, informerade Justin Bruce leendes.
 
baby | via Tumblr
"We'll be here for four days."

”Bra, då har vi gott om tid för att träffas!”
”Ja då. Ni måste ju komma och hälsa på oss också!” föreslog jag entusiastiskt.
 Diane slöt upp vid Bruces sida och nickade gillandes. ”Det låter som en bra idé. Vi får ta det inom en snar framtid. Jag saknar mina små barnbarns barn, de små änglarna. Hur har de det?”
”Båda två mår prima. Ollie är fortfarande aningen skakis efter det som hände men bortsett från det så är allt som vanligt. Två pigga och alerta barn.”
 Både Diane och Bruce nickade.
 Det blev tyst i vardagsrummet och allt som hördes var teven, där en värderreporter informerade samhället om att det skulle bli bra väder under den kommande veckan. Min blick gled trött över vardagsrummet som jag varit i flera tusen gånger. Foto efter foto täckte väggarna och hyllorna, sprickorna på Bruces insjunkna skinnfåtölj var större än sist och ett flertal blommor stod uppradade på fönsterbrädan.
 Det var så här jag föreställde mig min och Justins framtid. I ett sött litet hus, i ett lugnt samhälle med foton på våra barnbarn och barnbarns barn. Vi skulle sitta ute på verandan på soliga dagar och dricka kaffe medan vi vaktade barnbarnen som skulle springa i vattenspridaren för att svalka sig. Bara tanken fick en rysning att fara genom min ryggrad.
”Vet du?” viskade Justin mjukt i örat på mig.
”Vadå?” viskade jag till svar, trots att Bruce och Diane inte kunde höra då de hade gått in i köket.
”Jag tänker inte åka till Ryan”, förklarade han och fuktade sedan sina läppar. ”Jag vill hellre umgås med dig.


”Justin?” ropade jag förföriskt och lät min jeans falla till golvet så att jag enbart stod iförd i mina underkläder. Sovrummet var mörkt, vilket skulle tvinga Justin till att tända lampan när han kom.
”Vad är det?” svarade han från vad som lät som flera meter härifrån.
 Jag gned mina läppar mot varandra. ”Kan du komma hit?”
 Han suckade, lågt men tillräckligt högt för mig att höra inne i sovrummet. ”Kom du. Jag gör en macka!”
Jag himlade med ögonen och såg på klockan. Halv elva. Att äta vid den här tiden var inte det bästa, men jag kunde inte hindra honom.
 Så sexigt jag förmådde mig att gå, tog jag mig ut till köket och drog med mina händer över min kropp. Justin såg upp från sin macka och slutade med ens att bre den. Hans händer granskade min kropp från topp till tå.
”Hubba, hubba”, utbrast han samtidigt som han lade ifrån sig kniven. Med långsamma steg tog han sig runt köksön i försök att komma närmre mig, men för varje steg han tog framåt så tog jag ett bakåt.
”Uh-uh”, skakade jag på huvudet och höll upp ett strängt finger.
Justin lutade huvudet bakåt. ”Allvarligt?”
 Med en hand placerad på min midja nickade jag. ”Allvarligt.”
”Du kan inte hålla mig borta för alltid”, hotade han och höjde utmanande på ögonbrynen.
”Joho, du.”
”Försök.. stoppa…” Han tog ett stort steg tillbaka, som för att ta sats. ”Mig.”
 Han tog fart och kastade sig mot mig. Ett gällt skrik lämnade min strupe, varpå jag började springa. Justins andetag flåsade mig i nacken, så jag ökade farten och rundade soffan. Han skrattade lyckligt bakom mig, alldeles för nära.
”Nej!” tjöt jag skrattandes och började springa mot köket igen. Mina fotsulor klibbade fast sig mot golvet, något som tillät mig att springa ännu snabbare. ”Kom inte närmre, Justin! Jag varnar dig.”
”Jag kommer ta d…” Han skulle precis avsluta sin mening när en ljudlig duns hördes bakom mig.
 Med uppspärrade ögon vred jag på huvudet och fann Justin liggandes på golvet med slutna ögon. Hjärtat dunkade i öronen på mig när jag tog mig fram till honom. ”Det är inte roligt om du skojar nu, Justin.”
 Inget svar.
 Långsamt böjde jag mitt huvud mot hans läppar, där jag till min lättnad hörde små men oregelbundna andetag lämna hans strupe. Sedan tog jag tag i hans axlar och började ruska på hans livlösa kropp.
”Justin?! Justin! Svara mig!” Ljudet av förtvivlan hördes i min röst. Mina ögon var snabbt vattenfyllda och tårarna hotade med att rinna över. Varför nu? Vad hade jag gjort för att förtjäna detta? Jag tryckte mina handflator mot Justins bröstkorg. ”Nej. Du får inte lämna mig. Inte nu. Inte någonsin.”
Ahhhh, shit?! Vad tror ni händer med Justin nu? :O Kommer han överleva? Är han ens på vippen till död? Väldigt segt skrivet kapitel, skrev det i brått eftersom detta är ett tidsinställt då jag ska på semester nu och kommer inte ha tillgång till internet! Hoppas verkligen att ni gillade det och kan överösa mig och Ema med kommentarer nu, lite snålt på sistone eller vad tycker ni? puss och kram! // Liv 

Kommentarer

Anonym skriver:

Herregud..undra vad som kommer hända nu!!
Älskade kapitlet :)
Ni gör alltid så det blir så spännande i slutet, vilket gör att man bara vill läsa mer! :)

Datum: 2014-07-30 - Tid: 20:10:21 -


Emelie skriver:

grymt bra! :)
Justin måste överleva!!

Datum: 2014-07-30 - Tid: 21:47:17 -


Anonym skriver:

Omg det var inte vad jag hade väntat mig! Snacka om cliffhanger! Hoppas han bara skojar!

Datum: 2014-07-30 - Tid: 23:40:10 -


amanda skriver:

sjukt bra <3

Datum: 2014-07-31 - Tid: 00:11:18 - URL: http://outfitamanda.blogg.se


Anonym skriver:

Yey de är sams igen och ändå lite spänning, kan inte bli bättre!

Datum: 2014-07-31 - Tid: 16:00:26 -


Anonym skriver:

Awww så gulliga😍 tror inte att justin e död eller att nått kommer hända honom, han skojar säkert bara med alex, bra kapitel sol vanligt

Datum: 2014-07-31 - Tid: 17:19:25 -


camilla skriver:

Åå varför måste detta hända nu?! När dom hade det så bra :( herregud vad spännande!!

Datum: 2014-08-02 - Tid: 20:05:45 -


Josefine skriver:

Omg snälla säg att han bara tappa andan för en stund eller så!
Grymt bra kapitel, så mys!!!! Mer!!!

Datum: 2014-08-03 - Tid: 14:16:17 -


Ditt namn:

E-post: (privat)

URL:

Din kommentar:




Trackback