Justin bet sig hårt i underläppen och såg ner på Ava igen. Försiktigt strök han med handen över hennes huvud. Man kunde se kärleken han hade till henne i hans blick men hur jobbigt det än var så var det vad som var bäst för Ava. Pattie hade rätt. Det var inte hälsosamt för henne att befinna sig hos oss när allt vi gjorde var att bråka och samtala med poliser. Hon fick ingen som helst uppmärksamhet av oss.

”Okej…” nickade han försiktigt. ”Hon kan bo hos dig mamma.”

 Jag såg på min dotter som hade somnat i Justins famn. Snart skulle hon vara tillbaka hos oss. Snart skulle allt vara bra igen eftersom att jag skulle hitta min son och hitta idioten som hade tagit honom. Han hade ingen aning om vad han hade gett sig in på.

 Klockan hade inte ens hunnit slå sju på morgonen när jag vaknade. Justin låg fortfarande med slutna ögonlock bredvid mig. Hans bröstkorg höjdes och sänktes för varje andetag han tog, vilket såg harmoniskt ut. För en sekund övervägde jag att väcka honom men kom sedan på att han förtjänade att sova.

 Gäspandes satte jag mig upp i sängen. Det var så tyst i huset att man hade kunnat tro att någon hade dött. Att barnen inte var i närheten gjorde hela tillvaron i huset hemsk. Inget skratt, leksaker eller barnfilmer hördes på långa vägar. Å andra sidan var det skönt att vara med Justin, men inte med tanke på omständigheterna. När allt var som vanligt skulle vi behöva en rejäl semester.

 Justin gnydde till bakom mig och rullade runt på mage, men vaknade inte. Jag reste mig upp ur sängen och drog på mig min morgonrock innan jag lämnade rummet. Det var ingen idé att vara kvar där. Skulle jag göra för mycket ljud så skulle han vakna och det var det sista jag ville.

 Lamporna var släckta i vardagsrummet men de behövde inte tändas eftersom att solljuset lyste upp, praktiskt taget, hela huset. Det var en av fördelarna med att ha överdrivet stora fönster, nackdelarna var att paparazzis fick ganska bra bilder på vad som försiggick här inne. Men det skedde sällan att de tog sig hit via bil. De flesta gångerna fick de sina bilder genom en helikopter men de brukade inte dröja sig kvar länge alls. Justin var noga med att ringa polisen varje gång de befann sig på vår mark.

 Allt var så annorlunda här. Skillnaden mellan Lund i Sverige och Calabasas i Los Angeles var stor. Här bodde det praktiskt taget bara miljonärer och miljardärer medan vilka som helst, oavsett ekonomi, bodde vart som helst i Sverige. Folket i mitt lägenhetshus var också inte de rikaste, så att flytta hit tillsammans med Justin hade varit en relativt stor omställning.

 Jag gick in i köket och ställde mig på tå för att nå till glasen. När jag hade fått ner ett glas, öppnade jag kylskåpet och tog ut ett juicepaket som jag tömde i glaset. När jag hade slängt den tomma kartongen gick jag in i vardagsrummet igen där jag slog på teven på låg volym. Det enda som visades den här tiden på dagen var nyheterna och barnteve. Jag beslöt mig för att se på barnteve eftersom att nyheter var det tråkigaste som fanns enligt mig.

 Medan jag såg på Musse Piggs klubbhus och sippade på min juice började jag tänka på hur det hade varit när jag var liten. Hur min mamma alltid hade tagit med sig souvenirer från ställena hon hade flugit till hem till mig. Pappa hade hängt upp ett hyllplan enbart för souvenirerna att stå på. Jag hade haft flera hundra av de, små miniatyrer av det lutande tornet i Pisa, Eiffeltornet, frihetsgudinnan och Jesus-statyn i Rio. Men jag hade slängt alla efter hennes bortgång. Det hade gjort för ont att se de stå i mitt rum dag ut och dag in. Det var självklart något jag ångrade nu, men jag kunde inte göra något åt saken. Ibland gör man dumma saker när man är arg eller ledsen, som man sedan ångrar längre fram i livet men inte kan göra något åt.

  I flera år hade jag klandrat min mamma för sin egen död. Att det var hennes fel att hon klivit på just det planet. Att hon hade dött. Att hon hade lämnat pappa. Att hon hade lämnat mig. Senare hade jag insett att det var menat att vara så. Ödet hade velat att hon skulle jobba på just det planet.

 Utan att jag insett det rann det tårar ner för mina kinder, rakt ner i juicen. Skrattandes åt hur fånig jag var torkade jag bort tårarna med hjälp av handryggen. Det var ingen idé att gråta för det. Inte längre. Hon hade älskat mig och jag henne. Vi hade haft det bra och snart skulle vi ses igen.

 Jag drack upp det sista av min juice och slog sedan av teven. Klockan var närmre halv åtta nu, och jag önskade att Justin kunde vakna. Jag hade ingen lust att sitta ensam så mycket som en minut till. När man var ensam hann man tänka och reflektera över saker, saker som man egentligen vill undvika att tänka på.

”God morgon”, harklade sig en hes röst bakom mig. Justin.

Leendes vred jag på huvudet och såg på honom, ”God morgon sömntuta. Har du sovit gott?”

Han gnuggade sig i hårbotten, ”Ja. Men grannen håller på att klippa gräsmattan och fönstret stod på glänt så jag vaknade. Helst hade jag velat sova i några timmar till.”

”Om jag kunde skulle jag ge dig en sömndryck så att du föll i sömn, men jag är glad över att du är vaken så jag hoppas att du förblir vaken.”

 Han skrattade och böjde sig ner för att placera en blöt kyss på mina läppar. En elektrisk stöt for igenom ryggraden på mig i samma stund som han placerade sin hand på min kind. Varje kyss jag fick dela med honom gjorde mig tusen gånger mer kär än vad jag redan var.

”Finns det något att äta? Jag är utsvulten”, gnällde han när kyssen var avslutat. Jag reste mig upp ur soffan med mitt tomma glas i handen. Med Justin i släptåg tog jag mig in i köket och slog upp kylskåpsdörren åt honom.

”Se efter själv”, tyckte jag innan jag började diska mitt glas.

”Vi har en diskmaskin”, påminde han mig samtidigt som han sökte igenom hyllplanen efter mat.

”Jag gillar att göra det själv”, svarade jag och ställde glaset upp och ner i diskstället.

Han tog ut en burk hallonyoghurt, ”Jag vet. Och det är därför jag älskar dig.”

Jag himlade med ögonen, ”Äh, du säger bara så för att. Hade du vetat hade du inte nämnt diskmaskinen.”

”Jag gjorde det för att jag ville höra ditt underbara svar.”

”Tyst med dig, äckel, och ät din yoghurt.”

”Jag är på väg din blinda apa.”

 Skrattandes slog jag mig ner vid köksön. Justin slängde locket till yoghurten i papperskorgen, varpå han slog sig ner bredvid mig.

 Utan att se mig i ögonen frågade han, ”Hur länge har du varit vaken?”

 Jag ryckte på axlarna, ”En halvtimme ungefär.”

”Varför väckte du mig inte?”

”För att jag visste att du ville sova.”

”Inte om du var vaken.”

”Du behöver sova Justin, så jag lät dig.”

”Men jag vill ju umgås med dig.”

"But I wan't to hang out with you."

”Men!” utbrast jag med halvöppen mun. ”Du vaknade ju ändå, så vad är grejen?”

”Jag vill bara irritera dig.”

”Jag vet, och du är en idiot för det.”

Han knuffade till mig i sidan, ”Detsamma, hörru.”

 Vi satt i tystnad medan han åt upp sin yoghurt. När paketet var tomt snurrade han på stolen så att han satt med kroppen mot mig och tog sedan tag i min för att göra detsamma. När vi satt mitt emot varandra såg han mig djupt in i ögonen.

”Du vet att du inte ska klandra dig för det som hände”, konstaterade han strängt.

”Jag vet”, klargjorde jag nickandes. Han pressade samman sina läppar och släppte mig inte med blicken. Det var som om vi lekte stirrleken och den som såg bort först förlorade.

”Och du vet att jag älskar dig, eller hur?”

Ett leende spred sig på mina läppar, ”och jag dig.”

 Jag raderade avståndet mellan oss och lät mina läppar snudda vid hans. Ett lågt stön lämnade hans mun, men bortsett från det var han tyst. Försiktigt bet han tag i min underläpp och drog med sina fingrar över min nacke. En bubblande känsla intog min mage och då kunde jag inte hålla mig längre, utan drämde mina läppar mot hans.

 Han log in i kyssen, nöjd över att ha fått mig på fall. Jag särade långsamt på mina läppar, gav hans tunga inträde till min mun. Våra tungor började lekfullt röra vid varandra. Jag drog med mina fingrar genom hans lena hår och tryckte hans huvud närmre mitt om det ens var möjligt. Han slet sina läppar ifrån mina, vilket gjorde mig aningen besviken, men jag blev snabbt nöjd igen när han istället började placera lätta kyssar längst min hals.

 Mitt i det hela fick jag ett sms. Ett sms som Justin inte kunde låta mig ignorera. Han avslutade genast det han höll på mig och såg ner på fickan till min morgonrock med en menande blick. Suckandes fiskade jag upp min telefon och knappade in mitt lösenord.

”Om du vill se din son igen, så befinn dig vid konsertaffischen utanför City Bank om en halvtimme. Kom ensam.”

 Med en klump i halsen räckte jag över telefonen till Justin som förbryllat rynkade pannan.

”Varför vill de att du ska åka till banken?”

Jag skakade på huvudet, ”Jag har ingen aning, Justin. Men om jag vill se Oliver igen, så måste jag åka dit enligt dem.”

Justin drog en frenetisk hand genom håret, ”Nej. Du åker inte dit själv.”

”Justin, vi vet inte om dem eller han är seriösa. Vi kan inte riskera något”, protesterade jag och hoppade av stolen. Jag var tvungen att klä på mig snabbt eftersom att det tog ett litet tag att ta sig till banken. När jag anlände till sovrummet slängde jag av mig morgonrocken och min pyjamas på golvet. Stressat sökte jag igenom min garderob i försök att hitta något simpelt att dra på mig.

 Efter sekunders letande, vilket jag ansåg var slöseri på tid, drog jag åt mig en byxdress. Innan jag lämnade rummet letade jag igenom Justins kläder efter bilnycklarna och fann de i hans jeans.

”Alex…” suckade Justin när jag kom ner till bottenvåningen igen.

”Justin, det finns inget du säger som kommer ändra mitt beslut. Jag tänker åka.”

 För att slippa höra hans argument så skyndade jag mig ut ur huset och slog mig ner i porschen som Justin hade gett mig i födelsedagspresent för några år sedan. Med gasen i botten körde jag ut ur vårt grannskap och svängde in på motorvägen. Jag hade knappt tjugo minuter på mig att ta mig till banken.

 Mobilen, som låg på passagerarsätet, ringde utan uppehåll. Justins namn lyste upp skärmen varje gång. För en sekund såg jag bort från vägen för att sätta på ljudlös. Jag skulle inte vända för något i världen.

 Trafiken var liten idag vilket gjorde att jag snabbare kunde ta mig in till staden. De få bilarna som körde runtomkring mig svängde av till en annan fil när de såg att det var en porsche som körde bakom de. Det var ovanligt för folk som bodde här så jag antog att de flesta som bytte fil var turister eller nyinflyttade.

 Det dröjde inte länge innan jag parkerade bilen framför banken. Fem minuter kvar. Med lugna steg gick jag över gatan och ställde mig framför affischen som berättade för samhället att Katy Perry skulle ha en konsert. Jag flackade med blicken runtomkring mig för att se efter om någon misstänksam person iakttog mig. Inget.

 Mobilen vibrerade i handen på mig i samma sekund som en svartklädd kvinna gick in i banken. Jag såg ner på min mobil och klickade upp meddelandet.

”Åk hem igen.”

Tre ord. Det var allt de gav mig.

  Jag skulle precis skynda mig tillbaka till bilen när en liten flicka petade mig på armen, ”Du är Justin Biebers fru, va?”

”Ja, det är jag”, svarade jag stressat och såg mig omkring. Flickans mamma log brett mot mig.

”Skulle jag kunna få en autograf?” pep den lilla flickan nervöst och räckte över en penna och papper.

”Självklart”, svarade jag leendes. När mitt namn stod på pappret räckte jag över det till henne, tog en snabb bild som hennes mamma tog och sprang sedan tillbaka till bilen. Jag var förvirrad. Varför hade de bett mig komma hit om det enda jag skulle göra var att vända?

”Pasta Carbonara, som beställt!” log jag mot Justin och ställde ner tallriken med rykande pasta framför honom.

”Åh”, flämtade han, ”du är bara bäst.”

”Jag vet”, svarade jag malligt och slog mig ner framför honom för att börja äta från min egen tallrik.

”Jag kan fortfarande inte släppa det. Varför bad dem dig åka dit?” frågade Justin samtidigt som han blåste på en pasta.

 Jag svalde ner innehållet i min mun, ”Jag vet inte, Justin. Det är ingen idé att älta det. Vi kommer väl antagligen att få reda på varför de ville ha mig där.”

 Han nickade med snörpt mun, ”Jag hoppas det.”

 Jag skulle precis påbörja ett nytt samtalsämne när det ringde på dörren. Justin såg på mig med höjda ögonbryn, som om han ville att jag skulle gå och öppna.

  Jag himlade med ögonen. När vi äntligen hade fått en lugn stund efter en hektisk morgon, så var någon tvungen att komma och förstöra den genom att ringa på dörren. Justin skrattade åt mig när jag suckandes reste mig upp och slog till mig på rumpan. Jag grimaserade mot honom för att visa att det inte alls var roligt att det alltid var jag som var tvungen till att gå och öppna ytterdörren så fort det knackade.

 Väl framme slog jag upp dörren och möttes av inget mindre än två poliser. ”Har det hänt något?”

”Alexandra Bieber?” läste den ena polisen upp från ett papper.

 Med rynkad panna nickade jag. Vad var det som pågick? Justin slöt upp vid min sida och placerade sin arm runt min midja. Han såg minst lika förvånad ut som jag kände mig. Varför frågade de efter mig?

”Ni är under arrest för rånet på City Bank som tog plats tidigare idag”, började den ena polisen och tog tag i min axel för att vrida på mig, varpå han spände fast mina händer med handklovar, ”Ni har rätt att tiga. Det ni säger kan och kommer att användas mot er vid en rättegång. Ni har rätt till juridiskt ombud och att ha detta närvarande vid förhör. Om ni inte har råd med ett juridiskt ombud kommer ni att tillhandahållas ett sådant på statens bekostnad.”

Sög det? Var det bra? Berätta! Vill verkligen veta vad ni tyckte... hehe. Skrivet av endast mig, Liv, igen. Skulle verkligen uppskatta om ni berättade vad ni tyckte! Varför tror ni polisen tror att Alex är rånaren? Varför ville kidnapparen/kidnapparna att Alex skulle åka till banken? Och tror ni Justin hade rätt i att Alex borde ha stannat hemma? Vad tror ni?

 Älskar er groooovt, det ska ni veta! Pusss pusss pusssssss /Liv.