”Är du inte riktigt klok?”

Personen jag kört på låg vid sidan av bilen, med huvudet begravt i händerna. Mörkret gjorde det svårt för mig att se vem det var. Med långsamma och försiktiga kliv gick jag närmre personen, som rabblade upp en hel ramsa svordomar.

”F-förlåt”, stammade jag. Dels för att jag var ledsen, dels för att jag ville att personen skulle se upp på mig. Smaken av galla spred sig i munnen på mig.

”Gud, jag förstår att du vill ha Justin för dig själv men att köra på mig är väl ändå att överdriva?”

Selena.

Jag drog efter andan. ”Selena? Förlåt! Herregud, jag såg dig inte! Det är så mörkt. Du kom från ingenstans. Förlåt! Mår du bra?”

Selena reste sig upp med en hand tryckt mot pannan. ”Mitt huvud gör ont, men bortsett från det mår jag väl bra. Trots omständigheterna.” Hon gav mig en kall blick. Jag undrade vad hon skulle säga till Justin. Kanske skulle hon förvrida historien och säga att jag med mening kört över henne.

”Låt mig parkera bilen så går vi in till Justin”, nickade jag och vände mig om för att gå tillbaka till bilen när en tanke slog mig. Jag vände snabbt på mig igen. ”Vad gjorde du här förresten?”

”Justin bad mig komma. Han hade tråkigt, så jag kom och höll honom sällskap.”

"Justin asked me to come. He was bored, so I came and gave him some company."

 Svartsjukan brusade upp inom mig. Det drog i Selenas läppar och jag kunde se i hennes ögon att hon njöt över att Justin hade hört av sig till henne istället för att be mig komma hem. Eftersom att jag litade på Justin så visste jag att inget hade hänt, men Selena fick det att låta som om jag hade varit helt pantad som lämnat Justin i händerna på henne. Men de var gamla kompisar och jag kunde inte stå i vägen för det.

Jag parkerade bilen, plockade upp mobilen från golvet bara för att se att Tyra hade lagt på och sedan ringt samt messat mig flera gånger. Jag skickade snabbt iväg ett sms som berättade att jag mådde bra och att det bara hade varit Selena jag kört på. Hon svarade med ett Bra, det förtjänade hon.

”Kommer du eller?” Selena hade hunnit före mig till dörren. Suckandes låste jag bilen efter mig, och gick upp till henne. Ljuset från huset lyste upp framsidan svagt, vilket gjorde att jag kunde skymta något i ansiktet på Selena.

”Herregud!” utbrast jag förskräckt. Jag drog med tummen över hennes panna där en strimma blod rann. ”Du blöder. Vi borde ta dig till ett sjukhus. Det kanske är farligt.”

”Äh”, andades hon och viftade avvärjande med handen. ”Vi träffar er husdoktor bara.”

”Hm”, hummade jag, skeptisk över hennes beslut. Om något skulle hända så skulle jag vara ansvarig. Jag ville inte ha Selenas blod på mina händer - något jag ironiskt nog redan hade.

”Justin!” ropade jag när dörren slogs upp.

”Schyy, du väcker barnen”, hyschade han mig med ett brett leende på sina läppar, ett leende som på en gång suddades ut när han såg Selenas blodiga panna. Nu när vi stod under en lampa kunde jag se ett jack strax under hennes hårfäste. ”Vad har hänt?!”

”Jag pratade i telefon med Tyra, och helt plötsligt så stod Selena på vägen. Jag hann inte bromsa.”

”Vi måste åka till sjukhuset”, konstaterade Justin medan han iakttog såret.

Selena himlade med ögonen. ”Ge er. Ring er husdoktor. Han kan avgöra om vi måste åka till sjukhuset eller inte.”

Justin snörpte på munnen. ”Okej. Vänta här så ringer jag honom. Alex, ropa om något händer.”

”Självklart.”

Selena satte sig ner i soffan och började uttråkat pilla på kanten till en kudde. Ett tjockt täcke lade sig över rummet. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Förlåt? Det hade jag sagt flera hundra gånger redan och ett förlåt kunde inte gottgöra vad jag hade gjort. Jag masserade min tinning i jakt efter på något att prata om.

”Hur ska jag kunna gottgöra dig?” sade jag snabbt innan jag hann tänka efter.

”Ska jag vara ärlig Alex?” frågade Selena och såg mig djupt in i ögonen.

Jag ryckte på axlarna. ”Ja, det skulle ju vara trevligt om du var det.”

Hon nickade, men det verkade inte som om hon nickade åt mig. ”Jag vet inte. Jag har väldigt ont i huvudet just nu och är ganska omskakad. Jag kommer berätta för dig när jag kan tänka klart, okej?”

Det oroade mig lite. Hennes ögon sade att det inte var någon fara. Hon skulle vara snäll. Men hennes tonfall sade mig motsatsen. Hon kunde knappast begära Justin av mig. Inte för en sådan här liten sak. Liten och liten, den kanske inte var liten men hon hade i alla fall inte dött. ”Okej.”

Det knackade på dörren. Jag antog att det var husdoktorn och skulle just resa mig upp när jag hörde att Justin öppnade dörren. Mummel hördes från hallen och inom kort dök Justin upp i dörrvalvet tillsammans med en kort man med mustasch. Edgar Warren, vår husdoktor, var en man jag inte träffat på allt för många gånger. Han hade befunnit sig på vårt bröllop men enbart i någon timme och det hade varit första gången jag träffat honom.

”Edgar! Så trevligt att se dig”, log jag och böjde mig ner en aning för att krama om honom.

”Detsamma Alex. Du är lika vacker som när jag sist såg dig, om inte vackrare!” skrockade Edgar och höll kvar i mina armar en stund. ”Nå, vart är patienten?”

Justin gestikulerade med handen mot Selena som fortfarande satt med kudden i sitt knä. Edgar vaggade fram till soffan och slog sig ner på den tomma platsen bredvid Selena. Han räckte fram handen och log stort mot henne.

”Edgar Warren, till er tjänst!”

Selena verkade inte finna Edgar roande överhuvudtaget, men log i alla fall. ”Selena.”

”Så”, började Edgar och slog upp sin portfölj som var proppad med hjälpmedel. ”Du har blivit påkörd av en bil.”

”Påkörd av Alex, ja”, rättade hon honom innan hon sträckte på nacken för att ge Edgar en bättre syn på vad som hade hänt. Han undersökte såret noggrant, varpå han tog upp en våtservett ur sin väska. Blodet var borta på nolltid och såret blev tydligare. Det såg ut att vara ganska djupt. Jag tog tag i Justins bicep och tryckte till.

”Detta borde sys. Jag skickar en remiss till sjukhuset så tar de emot dig. Vill du åka nu eller i morgon bitti?”

”Nu.”

”Har du någon som kan skjutsa dig? Du borde inte köra i det här tillståndet.”

Selena såg storögt upp på Justin. Jag antog att hon inte ville bli skjutsad av mig, eftersom att jag förmodligen i hennes ögon körde som en galning. Justin harklade sig besvärat. ”Jag ringer din mamma.”

”Kan inte du skjutsa mig?” protesterade Selena.

”Selena, jag har en fru…” påminde Justin henne och sneglade diskret mot mig.

”Bara för att jag vill ha skjuts efter att din fru har kört på mig så betyder inte det att jag fortfarande är kär i dig. Jag behöver bara en kompis”, fräste Selena. Tydligen så hade hon tagit illa upp.

”Jag ringer din mamma. Jag kommer och träffar dig i morgon, okej?”

Selena nickade. ”Okej då.”

“Jag kan köra dig om du vill.” Orden lämnade min mun innan jag ens hann inse vad det var jag sa. Både Justin och Selena vände hastigt sina huvud åt mitt håll. “Det är det minsta jag kan göra, eftersom det var jag som orsakade skadan. Det gör inte mig något.”

“Alex…”

"Alex..."

“Nej Justin det är lugnt. Du hade ju ändå jobb. Så slipper Selenas mamma oroa sig.” Justins blick var tom när han såg på mig. Som om jag inte var där. Vilket fick mig att undra vad som egentligen pågick mellan oss. Det har varit konstigt ända sedan jag lämnade anstalten där de höll mig häktad.

“Vilken underbar idé Alexandra, vad snällt av dig! Justin, vilken underbar fru du har. Släpp henne aldrig.” utbrast Edgar.

“Inga planer på att göra det.” hojtade Justin glatt. För glatt. Jag trodde till och med att han gjorde till sig. Men varför skulle han göra det? Jag var nog bara paranoid.  Han skakade doktorns hand och ledde honom mot utgången.

“Du behöver inte köra mig Alexandra. Jag förstår om du vill vara med Justin.” mumlade Selena till mig. Det lät som om hon menade det. Verkligen menade det.

“Det är det minsta jag kan göra. Jag är med Justin varje dag. Han dör inte av att vara några timmar utan mig. Kom.” Jag sträckte ut min hand och hon tog den. Sedan ledde jag henne ut till garaget och satte henne i Justins bil. “Jag ska bara byta om till något skönare och hämta något att dricka åt oss. Läsk eller vatten?”

“Om ni har Gatorade, vilken smak som helst, annars vatten tack.” Jag nickade och försvann in i huset igen. Justin mötte mig vid trappan och följde mig hack i häl upp mot vårt sovrum.

“Vad fan ska du köra henne för? Hennes mamma kan köra henne. Jag nekade henne för att jag ville vara med dig.” Han tog tag i min hand precis när vi gick in i vårt sovrum.

“Jag vill hjälpa henne. Det var jag som skadade henne Justin.” Jag roffade åt mig min hand och gick in i vår garderob, drog åt mig mig Jucy Couture mjukisdress och gick ut i sovrummet igen.

Justin såg på mig med ögon stora som tefat medan jag bytte om. När jag var klar slängde jag in de använda kläderna på golvet i garderoben.

“Justin,” mumlade jag och gick sakta fram till honom och placerade mina händer på hans axlar. “Selena var inte bara din flickvän, utan ni var också bra vänner. Precis som vi. Det är uppenbart att hon fortfarande betyder mycket för dig. Så jag gör detta för din skull. Jag vill vara snäll mot henne.”

Justin suckade och stäckte ut sin hand för att placera den på min kind. Jag slappnade av av hans beröring. Hans tumme smekte mig tröstande. “Har någon någonsin berättat för dig vilken underbar människa du är? För du är så bra att jag inte ens kan beskriva det.” Han tryckte mitt ansikte långsamt närmre sitt och kysste mig fjäderlätt på munnen. “Älskar dig.”

“Och jag dig.” sa jag innan jag vände mig om och satte fart mot köket för att hämta drickan. På väg dit tänkte jag över vad som precis hade hänt. Varför sa jag det där? Jag ville att Justin skulle säga att jag skulle skita i Selena, att jag betydde mer. Men nej. Istället blev han glad för att jag sa det jag gjorde och det bekräftar bara att hon fortfarande betyder mycket för honom. Jag behöver verklige komma härifrån. Jag vill hem till min familj och ta en paus från Justin, för det är uppenbart att han inte behöver mig lika mycket som jag behöver honom.

Pennvässaren surrade bredvid mig när jag tryckte in pennan i den. Studion var tom på folk, bortsett från mig. Scooter hade bett mig åka hit för att ses men hade sedan inte dykt upp eftersom att Yael hade åkt på influensan. Det hade varit fel av mig ifall jag hade bett honom lämna sin fru när hon var sjuk.

Nu satt jag med ett pappersark framför mig och en penna i handen. Det låg flera skrynkliga pappersbollar spridda på golvet. Jag lutade mig tillbaka i stolen. Scooter hade föreslagit att jag skulle skriva om det svåra jag och min familj hade gått igenom, men det var svårt att få ner något såpass privat på papper. Förhållanden var en helt annan sak att skriva om.

Under tiden allt hade pågått hade jag praktiskt taget befunnit mig i en bubbla. Varje morgon hade jag vaknat och förnekat det som inträffade. Jag hade varit rädd för att möta verkligheten som den egentligen var.

”Hard to face reality…” viskade jag för mig själv. Det var som om jag befann mig i en tecknad film och en glödlampa lyste upp över mitt huvud. Jag lutade mig över bordet och började skriva, utan att ta en paus på flera minuter.

Några timmar senare, efter att jag hunnit skriva ytterligare två låtar, knackade det på dörren. Innan jag hann ropa Kom in! så öppnades dörren och Selena kom in. Hon log stort när hon såg papperna på skrivbordet framför mig.

”Skriver du?”

”Ja. Tre låtar är klara”, berättade jag nöjt. ”Eller snarare tre utkast.”

”Wow… det är bra gjort. Hur länge har du varit här?”

Jag rynkade pannan. ”Hur mycket är klockan?”

Selena såg ner på sitt armbandsur. ”Halv tio.”

”Redan? Då har jag varit här i tre timmar. Lite mer kanske”, svarade jag och gäspade högt.

”Vart har du Alex då?” frågade Selena nyfiket, varpå hon slog sig ner i fåtöljen snett bakom mig. När hon såg munkarna som låg på bordet roffade hon genast åt sig en.

En pirrande känsla spred sig i kroppen på mig när hon nämnde Alex namn. ”I Sverige med barnen.”

Selena nickade långsamt, som för att se intresserad ut. ”Varför åkte du inte med?”

”Jag måste jobba”, skrattade jag och sneglade menandes på pappersbunten framför mig.

”Ah”, fnissade hon dumt. ”Skulle du vilja gå ut att äta? Jag antar att du inte har hunnit äta middag än.”

Jag tvekade. Skulle Alex ta illa upp ifall jag gick ut med Selena? Det kändes fel. Hon var mitt ex. Vi kunde inte umgås utan att folk drog egna slutsatser. Om Alex såg bilder på oss i tidningen så skulle hon antingen bli rasande eller bara rycka på axlarna. Frågan var vilket alternativ som var mest trovärdigt.

Men Selena var inte bara mitt ex. Hon var min kompis. Det kunde inte skada någon. Vi skulle ju bara gå ut på middag? Om Alex blev sur var det hennes problem. Det finns inget att bli svartsjuk på. ”Okej”, log jag. ”Middag låter suveränt.”

Hej allihopa! 

Hoppas ni inte har glömt mig (Ema). Jag befinner mig just nu i USA och har precis skrivit det första kapitlet på väääääldigt länge. Jag och Liv satt och skrev detta tillsammans och det fick mig att inse hur mycket jag har saknat att skriva. Så nu hoppas jag bättra på mig. 

Vad tycker ni om detta kapitel? Tror ni Selena har något i baktanke när hon umgås så mycket med Justin och varför tror ni Alex känner som hon gör? Gjorde hon rätt som åkte hem till Sverige? Tror ni det kommer vara nyttigt för henne? 

Kommentera vad ni tycker och tänker. Vi älskar er alla massor. Muchlove/E och L