Han pressade sina små händer mot mina axlar och tryckte sig ifrån mig. Han blinkade ett par gånger innan han började söka igenom sina fickor efter något. Med rynkad panna väntade jag spänt på vad han skulle visa mig. Han drog upp en zippåse med ett papper i och räckte över det till mig.

“Du skuje ha det hä… de sa det”, förklarade han innan han slog sig runt min hals igen.

Bakom hans rygg tog jag ut pappret ur påsen och vecklade ut det för att kunna se vad det stod.

“Tack för lånet, Justin Bieber.”

 

 

 I vardagsrummet kunde jag höra Oliver och Ava skratta åt filmen de kollade på. Mitt hjärta slog ett extra slag när ljudet träffade mina trumhinnor. Ryan, som hade spenderat natten här tillsammans med Twist och Chaz, stod lutad in i kylskåpet.
 ”Ni har inget gott att äta”, klagade han innan han slog igen kylskåpsdörren.
 Jag reste mig upp från stolen jag satt på och gick själv fram till kylskåpet, som var fylld till bredden med mat. Med sammanpressade läppar kastade jag en plastförpackning med pannkakor till honom, varpå jag slog igen kylskåpsdörren för att istället se efter vad som fanns i skafferiet. När jag fann ett paket med färdiggjorda våfflor tog jag ner de och slog mig sedan ner på stolen jag för endast några sekunder sedan hade lämnat.
”Här”, mumlade Twist trött och viftade med handen mot mig för att förklara att även han ville ha våfflor. Utan att säga något, räckte jag över paketet och tog en tugga av våfflan jag själv tagit ut.
”Ska du åka till Alex?” frågade Chaz med en pannkaka i handen.
 Jag sneglade mot ingången till vardagsrummet, där jag kunde ana Avas och Oliver skuggor, ”Ja.”
 Ryan snörpte på munnen, ”Varför?”
Twist och Chaz suckade irriterat. Ryan ryckte på axlarna med uppspärrade ögon, som om han inte visste om vad det var som lät så dumt med att ifrågasätta mitt beslut. Jag skakade på huvudet.
”Varför tror du Ryan?” muttrade jag med höjda ögonbryn. ”Kanske för att Alex har rätt till att träffa Oliver, veta om att han är hemma, och för att hon inte ska behöva tro att jag inte stöttar henne i detta.”
”Självklart”, nickade Ryan.
 Det förblev tyst efter det svaret. Jag reste mig ännu en gång upp för att gå in i vardagsrummet och titta till ungarna. Oliver satt bakom Ava på golvet, med sina ben vid hennes och såg på Nalle Puh som sjöng om att han var ett grått litet regnmoln samtidigt som han lekte med hennes hår.
 Leendes slog jag mig ner i soffan och granskade de bakifrån. Oliver hade kommit till mig mitt i natten med en halvsovandes Ava vid sin sida och frågat om de fick sova bredvid mig. På morgonen hade det första han bett om varit att få bada i poolen, precis som sista morgonen vi hade tillsammans. Vattnet hade varit för kallt i poolen just då på morgonen, men han hade nöjt sig med att bada i badkaret.
 Det han hade gått igenom hade ändrat honom på sätt och vis. Även fast han var så liten, förstod han vad det var som hade skett och uppskattade att vara hemma mycket mer än vad han hade gjort tidigare. Han hade antagligen saknat oss så mycket att han tog vara på det nu när han var hemma. Det gladde mig att han ännu inte hade märkt att Alex varit borta för länge. Igår hade han frågat efter henne, men jag hade behövt ljuga. Det var en lögn som behövde ta slut nu.
 Om Oliver skulle följa med mig till fängelset för att hälsa på Alex idag så skulle han förmodligen bli ytterst förvirrad om jag inte tidigare hade berättat om att hon befann sig där. Hans ålder kanske skulle försvåra det hela, men han visste om att i fängelset var man bara om man hade gjort något fel, vilket Alex inte hade gjort.
“Pappa.” Oliver väckte mig ur mina tankar genom att peta mig på knäet.
“Mhm?” svarade jag och såg på honom. Han placerade sin hand på mitt lår för att kunna häva sig upp i min famn. När han satt sig i en bekväm position vred han på huvudet och såg på mig igen medan Ava förblev kvar på golvet.
“Jag saknade dig”, berättade Oliver utan att riktigt se in i mina ögon.
“Och jag dig. Mer än du anar. Vi var så oroliga, mamma och jag. Det skrämde oss att du var borta.”
 Han nickade, “Jag saknade Ava också.”
 Jag log smått, “Och Ava dig.”
“De var snälla”, fortsatte han sen med torr röst innan han tillade, “lite.”
“Hur menar du?”
“Jag fick kolla på Bumbibjörnarna, Lejonkungen och filmer och.. och.. jag fick god mat.”
 En klump utvidgades i halsen på mig. Det lät nästan som om han var tacksam, men på ett sätt kunde jag förstå honom. Med tanke på omständigheterna så hade han blivit behandlad förvånandsvis bra. Men bara för att de hade försett honom med mat och filmer gjorde inte situationen rätt.
“Jaha”, svarade jag oentusiastiskt och försökte komma på ett nytt samtalsämne. “Jag måste berätta en sak. En hemlighet.”
Hans ögon lyste upp, “Ja!”
“Idag ska du och jag hälsa på mamma”, förklarade jag och granskade hans ansikte för att se om han reagerade. Först sken han upp i ett stort leende, men det utbyttes snabbt med en rynka mellan ögonbrynen.
“Vart är mamma?”
“Mamma är i fängelset.”
“Va? Är mamma en tjuv? Har hon gjort något dumt? Har hon randiga kläder och äter vatten med bröd?” utbrast Oliver förtvivlat. Jag blev relativt förvånad över hans ordförråd. Inte för att han hade använt svåra ord utan för att han hade låtit så smart bara av att ha sagt den meningen. Precis som Leo när jag för första gången hade träffat honom.
“Mamma har inte gjort något! Polisen har bara… missförstått en sak. Mamma kommer komma hem snart. Men hon har saknat dig jätte mycket och du henne så jag tycker ni ska få träffas.”
“Okej”, sa han monotont och kramade om min biecep innan han återvände till sin plats bakom Ava.
 Chockad över hur enkelt det hade gått, reste jag mig upp och gick tillbaka in i köket där Chaz stod vid spisen och stekte något. Jag skrattade till, “Seriöst? Ni åt ju pannkakor nyss!”
“Jaja”, himlade han med ögonen. “Alla vi är hungriga så varför inte röra ihop lite korvstroganoff?”
“Och ris”, lade Twist till med ett finger i vädret.
“Okej. Ta för er bara, men jag kommer tyvärr inte kunna stanna på lunch. Jag ska ta med Oliver till Alex”, berättade jag med ett leende lekandes på mina läppar. Ryan visade att han gillade idén genom att göra tummen upp mot mig.
 Chaz vred på huvudet för att se på mig, “Ava då? Ska du ta med henne till ett fängelse?”
Twist fnös till, “Äh, det är inte direkt så att hon kommer komma ihåg det och få men för livet.”
“Men ändå. Kommer du kunna ha koll på båda?”
“Vi ska sitta i ett rum med en polis och Alex, Chaz. Oroa dig inte.”
“Men-”
“Okej!” utbrast jag. “Om du är så orolig över Ava så får du sitta barnvakt till henne under tiden jag och Oliver är iväg.”
“Men-” började Chaz igen.
“Inga men Chaz”, flinade Ryan.
“Du bad om det”, skrattade Twist och slog sin handflata mot Ryans.
 Jag skakade på huvudet åt deras dumheter. “Vi åker nu i alla fall.”
“Hälsa Alex och lycka till.”

 Fasaden var klädd i rött tegel. Runt omkring var stora staket uppsatta med kameror placerade vid varje hörn. Oliver kramade hårt om min hand när vi klev in genom den tunga metalldörren som ledde in till fängelset.
 Inne i väntrummet satt det bara en person, en kvinna som med snabba tag borstade sitt hår. Med höjda ögonbryn gick jag fram till receptionsdisken. Bakom satt en äldre man med stora glasögon vilandes på näsryggen.
“Namn?”
“Justin Bieber och Oliver Bieber. Vi är här för att hälsa på Alexandra Bieber”, berättade jag och sneglade på Oliver som ömsom nyfiket, ömsom förskräckt såg sig omkring.
“Williams!” ropade den gamla gubben. En mörkhyad vakt kom gåendes mot oss med trötta steg. Jag flyttade på mig när han nådde Oliver och mig, för att ge honom plats.
“Vad?” brummade vakten uttråkat.
“Bieber. Ta honom till sal 231 och ta dit Mrs. Bieber.”
“Mhm…” hummade vakten och viftade med handen åt mig och Oliver för att få oss att gå efter honom.
 Väggarna var vitmålade, med fönster utplacerade här och var. Det var verkligen inte som man hade föreställt sig. Som barn fick man lära sig att det var galler och att man bar randiga kläder men det var ju helt fel.
Olivers rädsla var som bortblåst och nu gick han bredvid mig utan att hålla i mig. Hans blick vandrade fascinerat över väggarna. Jag log åt hur han reagerade. Helt plöstligt stannade vakten framför oss och tillhänvisade oss in i ett rum.
“Hon kommer snart”, berättade han innan han lämnade oss.
 Jag sträckte mig efter handtaget och öppnade dörren. Rummet var även det ljust målat, med ett stort bord i centrum. Runtom bordet stod stolar som väntade på att bli använda och mot väggen stod det en soffa som såg ut som något man hämtade upp på soptippen.
Oliver gick genast fram till bordet och satte sig ner på en stol, för att sedan se på mig. “Pappa?”
“Ja”, harklade jag mig innan jag slog igen dörren bakom mig.
 Ett stort fönster täckte större delen av väggen till höger om mig. Det var galler utanför, så att ingen skulle kunna krossa rutan och rymma. Det hela skrämde mig lite. Att Alex befann sig i en sån här miljö. Att vi var tvungna att hälsa på henne i en sån här miljö.  
“När kommer mamma hem?” frågade Oliver mig medan han pillade på knapparna till sin skjorta.
“Snart”, lovade jag honom. Han såg skeptiskt upp på mig. Det var svårt att övertyga honom när jag knappt kunde övertyga mig själv. “Innan du vet ordet av så är hon hemma igen.”
“Jag hoppas det. Mamma lagar godare mat än du.”
 Dramatiskt särade jag på läpparna och flämtade, “Vad är det du säger? Tycker du att min mat är äcklig?”
Oliver skrattade förtjust, “Ja!”
“Nä, nu…” Jag såg på honom med kisande ögon. “Det är bestämt. Du får leva på vatten och bröd.”
“Nä!” skrattade han.

“Joho”, insisterade jag och petade honom i magen vilket orsakade mer skratt.

 

 Skrattsalvorna lade sig dock så fort dörren vi nyligen kommit in genom öppnades, och Alex kom in. Ett stort leende spred sig på hennes läppar när hon såg mig. Hennes ögon bytte sedan riktning och hon såg på Oliver med halvöppen mun. Hon tog de få stegen man var tvungen till att ta för att komma fram till bordet, varpå hon böjde sig ner och drog upp Oliver i sin famn.
“Jag har saknat dig så mycket!” utbrast hon mot hans kropp.
“Mamma”, var det enda Oliver svarade med.
 I flera minuter stod de där och höll om varandra. Små tårar rullade ner för Alex kinder och om jag fick gissa så gjorde det säkert det hos Oliver också. Alex kysste Oliver flera gånger i både ansikte och hårbotten innan hon slog sig ner bredvid mig med Oliver i sitt knä.
“Varför ringde du inte? Och berättade?” Hon såg menandes ner på Oliver.
“Jag fick ett sms igår kväll, där det stod att han väntade. Så jag åkte dit och där satt Oliver helt ensam på en bänk. Han var så uppspelt när vi kom hem över att få träffa Ava och det var så mycket igår att jag inte hann ringa.”
Hon nickade, “Jag förstår dig.”
Jag drog ett djup andetag, “Hur är det?”
“Skit. Jag längtar hem till dig och barnen varje sekund. Maten är äcklig här och sängarna är ju inte direkt sköna.”
“Vi saknar dig också.”
“Jag hoppas bara att allt går som jag hoppas och att jag snart får komma hem till er.”
Oliver såg upp på Alex, “Jag saknar dig.”
“Och jag dig”, berättade hon och kysste honom långdraget på pannan.
“När är rättegången?” frågade jag utan att släppa Alex med blicken.
“Imorgon.”
“Ska du träffa advokaten idag då?”
“Ja.”
“Har han en plan?”
“Ja, men den är så lång att jag inte orkar berätta den.”
Jag nickade, “Okej.”
 I några sekunder satt hon tyst innan hon såg upp på mig. “Vet du vem som tog honom?”
“Nej”, svarade jag dystert. Det var inget jag ville mer just nu, bortsett från att få hem Alex, än att få reda på vem det var som hade tagit Oliver. Att inte ha den blekaste gjorde mig både frustrerad och förbannad. Polisen borde ha klurat ut det vid det här laget om de skötte sitt jobb.
“Se till att inget kommer hända honom tills jag kommer hem”, bad hon mig.
“Jag ska försöka.”
Hon skakade på huvudet, “Nej. Lova.”
Jag tvekade några sekunder. Hans säkerhet var inget jag kunde lova. Den dagen han föddes lovade jag att inget skulle hända honom, men jag misslyckades. Varför skulle jag lyckas nu?
 Med en klump i halsen svarade jag. “Jag lovar.”

---

Stress-skrev klart detta kapitel med tanke på att det har gått hela 5 dagar sen det senaste. Dock har ni varit lite dåliga på kommentarer på det förra kapitlet, men ni som kommenterade - ÄNGLAR. Detta blev lite kortare än vanligt.