Love Me Like You Do - 62
Han särade långsamt på läpparna och lät min tunga glida in för att leka med hans. Justins hand drog sig ned från min käklinje mot min tröjkant, men just som han skulle placera sin hand innanför tröjan på mig så harklade sig någon från dörröppningen.
Vi hoppade förskräckt ifrån varandra och stirrade generat på Bruce som stod och skrockade i dörrvalvet.
“Ni kan komma och äta nu.” skrattade han och vände sedan på klacken.
Suckandes såg jag ned på mina fingrar. Nästa gång skulle jag be Justin stänga dörren efter sig.
”Det är det minsta jag kan göra hjärtat.” skrattade hon vänligt till svar.
”Det var utsökt. Det var det verkligen.” malde jag på. Hon måste ha varit mästerkock i yngre dagar eller något, för maten smakade nästan godare än på restaurang.
Hon skrattade mjukt åt mig, ”Äh, det här tramset? Men jag är glad över att du tycker det!”
”Ja, mormor. Detta tramset var super-duper-mega gott. Din mat är alltid god.” sade Justin och sköt sin tallrik mot mig eftersom jag börjat stapla alla tallrikar på min egna.
”Äsch, du överdriver Justin.” Diane himlade med ögonen åt Justin och följde mitt drag i att resa sig. Jag plockade upp så mycket disk jag kunde och bar över det till diskhon där jag ställde det så snyggt och prydligt jag kunde.
Jag vände sedan på klacken och gick tillbaka till bordet för att hjälpa Diane duka av resten. Justin och Bruce samtalade lågt om ishockey säsongen som snart skulle dra igång och jag kunde inte ens spela det minsta intresserad. När vi fått väck alla tallrikar och grytor från bordet kavlade jag upp ärmarna på min skjorta och ställde mig vid diskhon.
”Alexandra, jag tar hand om detta, snälla. Gå du in till vardagsrummet med Justin och Bruce.” Diane lade sina mjuka händer på mina armar och försökte försiktigt dra mig bort, men jag vägrade. Jag ville inte vara en ouppfostrad unge som bara var där i någon annans hus utan att bry sig om att hjälpa till. Jag ville visa att ”kändisskapet” inte har tagit till mig.
”Mrs. Dale, sitt ned och njut. Umgås med ditt barnbarn. Jag tar hand om disken.” försäkrade jag henne mjukt.
Hon log utmattat mot mig, ”Du är allt bra vänlig du. Men jag kan iallafall torka disken.” föreslog hon.
Jag nickade leendes och började gnugga av matresterna från tallrikarna. Diane tog varsamt emot porslinet för att torka det, innan hon ställde upp det i skåpet över våra huvuden. Processen fortsatte så tills diskhon var tom.
”Detta gjorde vi bra.” log jag och höjde min hand för att slå i hennes i en high-five.
”Det var skönt att ha lite hjälp. Tack så mycket Alex.” nickade hon innan hon drog in mig i en mjuk omfamning.
Justin kom då gåendes in i köket, ”Hey! Alex är min, bort med tassarna mormor.”
Diane skrattade glatt åt sitt barnbarn och kramade om han från sidan, ”Ja, hon är bara din. Och underbar är hon också.”
”Sluta, jag rodnar ju!” tjöt jag och slog mina händer om kinderna för att dölja den stora rodnaden som flammat upp på mina kinder. Diane skrattade innan hon lämnade köket för att istället gå in i vardagsrummet.
Så snart Diane var helt borta tog Justin två stora kliv fram mot mig, så att våra kroppar rörde vid varandra. Han log brett mot mig, varpå han pressade sina mjuka läppar mot mina i en kärleksfull kyss.
”Dem älskar dig.” andades han mot mina läppar så snart kyssen var över.
”Hur vet du det?” fnittrade jag lågt, så att Diane eller Bruce inte skulle höra mig. Varför jag inte ville det visste jag inte ens själv, jag ville bara inte det.
Han knäppte sina händer på min rygg och lutade sitt huvud bakåt, ”Tja, kankske för att min mormor kallade dig underbar? Morfar sa att du var alldeles fantastisk, och att jag verkligen inte hade överdrivit när jag berättat om hur vänlig och vacker du är.”
”Justin…” andades jag hest fram.
Försiktigt så lyfte Justin på sin arm och smekte bort något vått från min kind med hjälp av sin tumme. Jag antog att det var en tår. Långsamt så slöt jag ögonlocken och lutade mig mot hans hals. Det gladde mig så överdrivet mycket att hans familj tyckte om mig. Att dem hade sagt sådana saker om mig. Det var som om någon hade kommit och berättat för mig att jag vunnit fem miljoner i månaden i ett helt år på lotto. Fast nej, detta var bättre.
”Vill ni ha lite fika? Jag tänkte åka till bageriet och köpa.” harklade Bruce sig i dörröppningen, precis som han gjort lite tidigare idag i Justins sovrum.
Justin placerade sin arm kring min midja istället och nickade, ”Det låter bra. Vi kan ta varsin… tja, någonting.”
”Uppfattat.” svarade Bruce och log det största leendet jag nog hade sett. Det var omöjligt att inte besvara det. Fortfarande med leendet på sina läppar, vände han på klacken och försvann ut ur huset. I det lilla fönstret som vätte ut mot framsidan av huset kunde man se hur Bruce klappade på en katt som hade lagt sig i solen på deras gräsmatta, hälsade på grannen som bodde tvärs över gatan och sedan hur han hoppade in i bilen.
”Justin, jag går ut på baksidan och hänger tvätten!” ropade Diane från någonstans i huset.
”Okej!” ropade Justin till svar. En dörr slogs igen, och vi var helt ensamma.
”Tror du de gör detta med mening?” undrade jag och följde efter Justin till hans rum.
”Lämnar oss ensamma med mening. Det känns som det. Din morfar hade ett sådant mysko-léende och i nästa sekund ska din mormor hänga upp tvätt.” förklarade jag mig medan jag scrollade ned på Facebook där jag låg i Justins säng.
Justin brast ut i skratt, ”det du just sa… Det lät bara orimligt Lex. Vem tänker så långt ens?”
”Jag vet inte, tanken bara slog mig. De kanske vill ha barnbarns barn du vet?” skrattade jag och rullade över på sida för att kunna se Justin byta om från jeans till en OnePiece. ”Släng hit min overall också!” Jag kallade våra OnePiece för overall, endast för jag kände mig som ett barn i den. Jag hade alltid overall som barn, det var praktiskt och höll mig varm.
Justin slängde min rosa OnePiece på mig och jag kämpade med att få den på mig utan att lämna min position i sängen.
”Vadå, vill du ha barn?”
Justin, som hade satt sig på sängkanten, såg allvarligt på mig med stora ögon.
”Åh nej, vi ska inte ha denna konversationen Justin! Det är för tidigt för sådant.” Jag hävde mig upp på en armbåge och såg på honom. Hans blick var lika fastklistrad i min som tidigare.
”Vadå, får jag inte fråga?” undrade han. ”Planerar du att göra slut eller?”
”Sluta prata nonsens Justin. Ja, jag vill gärna ha barn och stor familj. Men just nu? Nah-ah. Jag är inte redo för något sådant just nu. Om kanske tre eller fyra år, då kan du komma tillbaka och fråga mig.”
”Stor familj i framtiden? Räcker för mig.” Justin pressade leendes sina läppar mot mina. Jag masserade försiktigt hans läppar när han sakta började krypa över mig. Han stödde sig på sina händer på varsin sida om mitt huvud och mina fingrar fann sig genast till hans hår där jag lekte med hans silkeslena hårslingor.
Justin placerade sig mellan mina ben för att sedan smeka mitt högra lår. Han drog sina fingrar längst hela låret och precis när han hade lyft upp det för att lägga det om honom for dörren till hans rum upp.
”Ungar vi… Oj, störde jag något här? Ursäkta mig…” ursäktade sig Diane. Jag och Justin for upp i sittande position över sängkanten med en meter mellan oss. ”Jag ville bara meddela att vi har dukat fram lite fika i vardagsrummet.” Diane log ursäktande innan hon stängde dörren och lämnade oss ensamma.
”Jävla skit.” muttrade Justin surt. ”Varför ska de aldrig knacka?” Justin förflyttade sig från sängen till dörren för att vrida om låset innan han började gå mot mig igen. ”Var var vi?”
”Vi var på väg ut till vardagsrummet för att fika.” svarade jag glatt och reste på mig.
”Men jag gillade mer det vi höll på med där.” sade Justin besviket och pekade på den lilla sängen.
”Jaja babe, vi har massor med tid för sådant. Vi kom hit för att umgås med din familj, inte ha massa intima stunder för oss själva.”
Justin suckade och gick stumt ut ur rummet med mig vid sin sida. Diane såg generat upp på oss när vi kom ned och drog med händerna över servetten som låg i knäet på henne. Bruce log vänligt mot mig när jag slog mig ner.
”Så… när åker ni till Jeremy och ungarna då?” frågade Diane Justin bakom sin kaffekopp.
Justin tog en tugga av sin munk, ”Imorgon förmiddag tror jag. Hur så?”
Diane ruskade på huvudet. ”Jag vill bara veta hur länge vi får ha er här… inte så länge verkar det som.” mumlade hon sorgset.
Jag förstod henne. Om mitt barnbarn helt plötsligt blev världens kändaste tonåring och bara kom för att hälsa på under en dag, så skulle det göra ont när han väl åkte.
”Men vi kommer tillbaka med turnén sen och ni får väl komma och hälsa på!” föreslog Justin då.
”Självklart att vi kommer och hälsar på. Annat vore ju bara trams.” skrockade Bruce fram innan han tog en tugga av sin bakelse.
Jag sippade försiktigt på mitt kaffe, då det inte var tillräckligt svalt för att kunna drickas ordentligt ännu, medan jag såg mig omkring i vardagsrummet. På hyllan över den öppna spisen stod ett flertal fotografier uppradade. Ett var på Pattie och Diane från Patties student, det andra var på Diane och Bruce på deras bröllopsdag, två foton var Justin med på och det sista var på ett ultraljud.
”Är det där du?” frågade jag nyfiket och pekade på ultraljudet där den lilla skrumpen till bebis visades.
Justin nickade leendes, ”I egen hög person.”
”Du har blivit vackrare med åren, det är i alla fall säkert.” retades jag med honom.
”Hey!” utbrast han då och skulle precis armbåga mig i revbenen men insåg sedan att jag höll i en kokhet kaffekopp.
”Turen var på din sida Smith, hade det inte varit för den kokheta koppen hade du varit död just nu.” hotade Justin.
”Du skrämmer mig inte, Bieber.” svarade jag och gav honom en mördarblick.
Klingade skratt lämnade både Bruces och Dianes strupar medan de såg roat på oss.
”Ni är speciella ni.” skrattade Bruce och ruffsade till mitt hår då jag satt närmst honom. Av ren automatik kröktes ett leende på mina läppar. Här var jag lycklig, och på något vis ville jag stanna här.
”Justin, hjärtat? Vad är det som är fel?” frågade mormor mig från tvärs över bordet.
Jag såg trött upp på henne, ”Jag… jag vill inte åka bara.” svarade jag med tjock röst.
Hon suckade långdraget. ”Jag vill inte heller att du ska åka… tro mig - det är det sista jag vill. Det var så skönt att ha dig och Alex här, även om det bara var för ett litet slag.”
”Ja… men vi kommer och hälsar på ofta sen. Jag lovar.” nickade jag och försökte mig på ett leende, som mormor genast besvarade innan hon såg upp på något bakom mig. Strax därefter kände jag hur två lätta händer placerades på mina axlar.
”Åh, pannkakor! Vad gott.” utbrast Alex och slog sig sedan ner på stolen bredvid min.
”Älskling, du får snabba dig med det. Vi måste åka klockan nio.” påminde jag henne strängt.
Hon himlade med ögonen samtidigt som hon lassade upp en hög pannkakor på sin tallrik, ”Jaja, jag vet. Du behöver inte påminna mig varje minut.”
”Jag vill bara inte att vi ska missa planet.”
”Vad har vi att missa? Din chaufför väntar på dig, det är inte direkt så att han drar iväg till Winnipeg utan passagerare utan bara bagage.” skrattade Alex medan hon hällde sirap i cirklar över berget med pannkakor.
Jag skakade på huvudet, ”Skynda dig bara är du snäll.”
Mormor skrattade mjukt åt oss, ”Jag ser så mycket av din morfar i dig Justin…”
”Verkligen?” andades jag chockat ut, men blev sedan glad. Visst - han kanske inte var min biologiska morfar men att hon ser likheter mellan oss gläder mig något enormt. Det visar bara vilket starkt band vi har som inte är DNA.
”Ja… ni har samma sorts humor, samma stress…” nickade hon övertygande, ”samma romantik.”
”Hur vet du vad Justin har för romantik? Han är lika romantisk som en säck med potatis tycker jag.” mumlade Alex med munnen fylld av pannkaka.
”Tyst Alex, hon snackade inte med dig.” svarade jag och nöp henne retsamt på armen.
”Är du stolt över att en person snackar med dig? Aw. Justin har en vän… och det är hans mormor. Inget illa menat Diane, du är underbar.”
Mormor skrattade, ”Tack detsamma!”
En suck lämnade min mun, ”Strunt samma. Jag väntar på vårt rum Alex.”
Jag reste mig snabbt upp och skyndade mig upp till mitt rum där jag lade mig ner på sängen med blicken upp i taket. Det fick mig att fundera på hur många gånger jag legat här, och av vilka anledningar. En gång, när Ryan och jag hade bråkat i skolan så hade jag sprungit hem hit och gråtit, men morfar hade varit kvick med att få hit Ryan tillsammans med sin pappa. En annan gång var när jag legat här med min första, riktiga flickvän Sheryl, och kyssts.
”Förlåt om jag var elak.” viskade Alex mot dörröppningen.
Jag sneglade på henne, och så snart hon märkte det slog hon ner blicken. Ett litet leende tog plats på mina läppar, ”Kom hit med dig.”
Hon gick stumt fram till sängen för att lägga sig ner, ”Så du är inte arg?”
”Varför skulle jag vara arg? Du skämtade ju bara. Jag var bara trött.” försäkrade jag henne.
”Bra.” log hon då till svar. ”Klockan är kvart i nio. Ska vi göra oss iordning?”
Jag skakade lätt på huvudet, fortfarande med blicken upp i taket. “Vi kan ligga kvar här och njuta lite tycker jag.”
”Det låter inte så dumt.” svarade hon mjukt och pressade sina läppar mot min hals, innan hon återigen lade sig på min axel för att liksom jag, se upp i det vita taket med små klisterstjärnor.
Där låg vi, och stirrade upp i något tomt men som ändå var fyllt med minnen till bredden.
Spänning är på väg. Ta det lugnt och njut av det mysiga än så länge. Kommentera! x E&L.
Love Me Like You Do - 61
”Ja, vi åker dit.” tyckte jag glatt. Bara Justin var glad så brydde jag mig inte om vad det var vi höll på med.
”Jag ringer pappa senare och berättar att vi kommer. Scooter måste självklart också veta… detta kommer bli så kul! Jag hade verkligen i tanke att du skulle få träffa mina syskon någon dag..”
”Tja, den dagen blir snart!” skrattade jag.
Justin ställde sig upp framför mig och tog tag om mina händer för att sedan dra in mig i en omfamning.
”Tack Alex… jag älskar dig. Vad skulle jag ha gjort utan dig och din smarta hjärna?”
Jag satt och spände hela kroppen av nervositet . Piloten hade precis meddelat oss om att vi var uppe på rätt höjd samt att det nu var okej att knäppa upp säkerhetsbältena.
Några dagar hade passerat sedan jag och Justin bestämt oss för att åka upp till Kanada för att träffa hans familj. Vi hade hunnit avsluta våra repetitioner inför turnén som drog igång på lördag i Phoenix.
Fyra dagar skulle vi spendera med hans familj och jag var mer än livrädd. Rädd för hur hans familj skulle acceptera mig. Mest rädd för hans syskon Jazmyn och Jaxon. Det är lättare att göra intryck på vuxna människor än barn. Barn tröttnade lätt och man var hela tiden tvungen till att komma på nya trick för att underhålla dem.
Jag hade i och för sig lätt med barn men dessa barnen var viktiga för mig. Det var inte skit samma om de inte gillade mig. Jag skulle vara med Justin länge, jag kände det inom mig, och då var det viktigt att personerna som betyder mest för honom gillade mig.
Av att döma så skulle det inte vara speciellt jobbigt. Alla jag pratat med har sagt att Justins familj är lika jordnära och trevliga som Justin. Inte alls kändiskåta och skrytsamma som vissa kändisar var. De var helt enkelt normala. Eller ja, så normala de kunde vara med tanke på situationen.
Det här med att träffa Justins familj fick mig att tänka på min egna familj. Jag hade varit ifrån dem i lite mer än två månader och jag saknade dem mer än någonsin nu. De skulle självklart komma och hälsa på oss på turnén men när gick inte att säga. Pappa och Elenor har båda svårt att ordna så att båda är lediga samtidigt och att vänta tills vi kom till Europa var inget alternativ. Vi skulle träffas innan dess.
”Det är lugnt hjärtat. Det kommer gå bra.” Justin kramade om min hand och log ett leende som fick mig att slappna av en aning, men inte tillräckligt. Jag hade aldrig träffat en killes föräldrar förr.
Rätt vad det var kände jag Justins läppar pressas mot min tinning. Hans läppar stannade kvar mot min hud en stund innan han drog ifrån och såg på mig med en bekymrad blick.
”Mår du bra, älskling?” undrade han försiktigt.
Jag slöt ögonen och tänkte igenom vad jag skulle svara. Sanningen lät bäst så när mina tankar lett sig till att tänka på min egna familj, var inte Justins familj något större problem längre. Klumpen i halsen berodde längre inte på nervositet, utan hemlängtan. Jag slöt ögonen och tänkte på min familj. Mina småsyskon som var hemma i Sverige. Jag saknade dem. Det gjorde jag. Jag hade Justin, men just nu var det inte tillräckligt. Jag ville vara nära min familj. Det var ingen tvekan om vad jag skulle säga.
”Ja, fast det är bara det att jag saknar min familj…” Jag slog upp ögonlocken och mötte Justins blick.
”Kom här.” begärde han och klappade i sitt knä åt mig att sätta mig där. Jag klättrade över till hans säte och satte mig o hans knä. Han höll en hand bakom min rygg och den andra om min mage så att hans hände möttes och han kunde fläta samma sina fingrar för att hålla mig i ett stadigt grepp.
”Jag vet att det är jobbigt att vara utan sin familj, jag är själv i den situationen dag ut och dag in. Det enda som är positivt med det är att du sedan kommer uppskatta dem mer, din familj alltså. Du ska veta att du inte är ensam. Jag kan inget göra än att säga att jag och många andra finns här för dig ifall du vill prata om det. Vi förstår. Teamet. Alla är ifrån sina familjer, så om det är någon som förstår dig så är det jag och teamet.”
Teamet. De var min nya familj. De förstod mig. Det jag gick igenom, gick dem också igenom. Alltså vara det bara till att vänja sig vid att ha hemlängtan. Eller, jag längtade ju egentligen inte hem utan bara efter min familj.
”Och så bjuder vi självklart över din familj, när du än vill, baby. Det är bara att säga ifrån så fixar jag det.”
Jag kramade om Justins nacke och gav honom en hastig kyss på läpparna. ”Du är min familj nu Justin.”
Justin log snett, ”och du är min familj, baby.”
”Jag älskar dig.” viskade jag.
Justins ansikte var så nära att hans läppar snuddade vid mina. Något som gjorde mig galen. ”Jag älskar dig mer.” viskade han innan han raderade avståndet mellan oss och tryckte sina läppar hårt mot mina.
När kyssen tråkigt nog tagit slut, satte jag mig ned i mitt säte igen men behöll mina ben över Justins lår. Visslandes på en låt som stått på radion imorse när vi packat våra väskor, sträckte jag mig över gången, till den lilla minkylen som stod precis bredvid.
I sökandet efter en cola fann jag en platslåda, fylld med bitar av mozzarella pizza. Ett brett leendes tog plats på mina läppar och jag drog snabbt åt mig den iskalla lådan.
”Vad har du hittat?” undrade Justin nyfiket bakom sin laptop.
”Du får se sen.” retades jag och reste mig upp för att gå fram till den inbyggda mikron planet hade.
Medan tallriken med pizzabitarna snurrade runt, gick jag tillbaka till kylen för att ta fram det jag sökt efter från första början. Coca Cola. Justin skrattade mjukt bakom mig, förmodligen åt något han läst på sin dator men för säkerhetsskull så vred jag på huvudet för att se efter. Som jag hade trott satt han med blicken ner i datorn och höll på att skriva in något, antagligen ett svar till det roliga.
I tystnad öppnade jag min colaburk och tog två stora klunkar, när mikron började pipa. Suckandes ställde jag ned burken på det utfällbara bordet som stod jämte med kylen innan jag gick till mikron för att hämta min mat.
”Vill du ha?” frågade jag Justin när jag slagit mig ned, med en pizzabit i handen.
Han slängde en snabb blick på pizzabitarna och skakade sedan på huvudet, ”Nej tack.”
En rynka tog plats i pannan på mig, ”Vem är du och vad har du gjort med Justin?”
Han skrattade mjukt, ”Jag är bara inte sugen, babe.” förklarade han och lutade sig framåt för att placera en mjuk kyss i pannan på mig.
”Skyll dig själv.” Jag ryckte på axlarna och tog en stor tugga av den alldeles för varma pizzan. För att slippa spotta ut den så tuggade jag med öppen mun och tog ett flertal klunkar cola att svälja ner biten med.
Bilresan från Torontos flygplats till Stratford, där Justins morföräldrar bodde, tog lite mer än en timme. Jag och Justin hade suttit i baksätet av den svarta Mercedesen som kommit för att hämta oss. Jag hade lutat mitt huvud mot Justins axel och han lutade sitt huvud mot mitt huvud. Och så åkte vi, hela bilresan, i tystnad. Vi hade lyssnat på musiken som spelades på radion men ingen verkade ha krafter till att starta upp en konversation
Bilen rullade genom en stad, som påminde mig om de lite mindre städerna i Sverige. Det var trevligt med små samhällen, man liksom kände de flesta och visste vem alla var. Ibland önskade jag att jag kom från en mindre stad.
”Va?” Justin flyttade sitt huvud från mitt för att kunna se på mig.
”Vadå?” undrade jag.
”Du sa något med mindre stad, jag hörde inte riktigt.”
Jag skrattade, ”Sa jag det där högt?”
”Ja det gjorde du, Lex.” Justin brast ut i ett klingande skratt. Han var så vacker när han skrattade. Man kunde verkligen se lyckan som speglades i hans ögon.
”Hehe, oj, jag tänkte högt antar jag. Nej, men jag sa bara att jag ibland önskar att jag växt upp i en lite mindre stad.” berättade jag.
Justin höjde ett bryn, ”varför det?”
”Jag vet inte, det känns som om ni har bättre samanhörighet och sedan är vi storstadsfolk ganska snobbiga, egoistiska och otrevliga. Jag hade hellre kommit från en mindre stad.”
”Du om någon är varken snobbig, egoistisk eller otrevlig. Du är jordnära och omtänksam. Du bryr dig så mycket om andra människor Alex, att du nästan glömmer att tänka på dig själv. Du vill alltid andras bästa och prioriterar dig själv sist. Ibland borde du vara lite mer egoistisk faktiskt.” sade Justin allvarligt.
”Jag bryr mig visst om mig själv!” försvarade jag mig. Jag var kanske inte jätte egoistisk men jag var absolut inte heller så som Justin förklarade mig.
Justin log och gav sedan mina läppar en mjuk kyss, ”jag vet, men inte lika mycket som du bryr dig om andra.”
”Äh.” suckade jag bara och lät konversationen dö ut.
Istället lutade jag mig mot fönsterrutan och granskade de små, färgglada husen vi åkte förbi. Folket som strosade omkring på gatorna stannade upp och vände sig om för att se efter vem det var som kom. De flesta förstod nog att det var Justin, på grund av de två andra bilarna som åkte bakom oss och på grund av de mörkt tonade rutorna. Ett gammalt par vinkade, tre små flickor stannade upp med sin hopprepslek för att stå och skrika en stund och en man som just lämnat affären visade oss en perfekt tandrad. Alla var så vänliga här.
”Du måste verkligen tycka om det här stället. Jag menar… det är väl typ det enda stället där du kan vara du?” frågade jag samtidigt som jag satte upp mitt hår i en ny hästsvans.
”Jo… det är trevligt att komma hit. Visst, det är vissa som kommer fram för att ta en bild eller något men annars är det lugnt. Mycket lugnare än i andra länder.” skrattade han fram till svar.
Jag flätade samman våra fingrar och lutade mig tillbaka i sätet, ”Men din pappa och dina syskon då? Vart bor dem? Jag har fått intrycket av att dem inte alls bor i Stratford som dina morföräldrar gör.”
Justin nickade, ”Dem bor uppe i Winnipeg. Jag vet inte ifall dem har tagit sig hit eller om vi ska åka dit, vi löser det.”
”Okej.” mumlade jag snabbt till svar, ”Du och din morfar har en väldigt stark relation va?”
“Ja, det har vi… det är lite galet, vi delar inte blod och kött men ändå har vi något som drar oss till varandra”, Justin log barnsligt åt sig själv, ”Han är den bästa morfar man kan önska sig.”
"He's the best grandpa' you could ever wish for."
”Va? Är han inte din riktiga, riktiga morfar?” frågade jag förvirrat. Justin hade aldrig nämnt det.
”Nej. Min mammas riktiga far stack när hon var yngre, så mormor gifte om sig med Bruce. Mamma kallar honom såklart för pappa för det är på det sättet hon ser honom. Han är den som fanns för henne när hon fick sitt hjärta krossat, han hjälpte henne att lära sig cykla. Han tog hand om mig när mamma var tvungen att jobba för att ha råd med vår pyttelilla etta.”
”Åh… jag förstår.” nickade jag, för det gjorde jag verkligen.
Under en tid som yngre hade jag faktiskt kallat Elenor för mamma. Efter min egna mammas bortgång, så var det som om något saknades. En kvinnlig förebild. Så när pappa hade gift om sig så hade jag gått omkring och kallat Elenor för mamma i ett helt år, men slutade sedan. Varför visste jag inte, det var för svårt att komma ihåg även fast det bara var för lite mindre än tio år sedan.
”Ska vi äta när vi kommer fram?” frågade Kenny från framsätet.
Justin skrattade högt, ”Ja, det tror jag. Vi brukar väl äta när vi kommer fram - eller hur?”
Kenny knyckte på nacken, ”Det har du rätt i.”
”Vad brukar ni äta då?” frågade jag nyfiket och lutade återigen mitt huvud mot Justins varma axel.
”Köttfärslimpa med kokta grönsaker, kött, ibland hamburgare, lasagne, biff… ja, det är olika för varje gång vi kommer.”
”Okej.” svarade jag trött.
Bilens hastighet saktade genast ner och till slut så stannade den. Ett nervöst pirr for ut i hela kroppen på mig och mina ben blev lika mjuka som kokt spagetti inom en nanosekund. Varför blev jag så nervös? Det här var en småsak. Det skulle gå alldeles utmärkt. Så som Justin har talat om sin familj så verkar dem vara en trevlig, glad familj som tog emot alla med öppna armar.
”Showtime.” log Justin och pressade sina läppar mot mina en sista gång innan han lämnade mig ensam i bilen.
Jag fingrade nervöst på min tröjärm och såg ut genom fönstret. Ett litet, beiget hus med stor grön gräsmatta tog upp mitt synfält. Vid garaget stod en stor, grå minibuss och bredvid trappan till ytterdörren stod en liten hammock. Det såg mysigt ut.
Ytterdörren slogs upp och en äldre kvinna klev ut. Hon hade kort, ljusbrunt hår och glasögon som låg långt ned på hennes näsrygg. Justin tog fem stora kliv fram mot henne och omfamnade henne sedan i en lång kram. Då slog det mig. Varför satt jag kvar här? Inte var det bara töntigt utan även otrevligt.
Jag drog ett djupt andetag och öppnade sedan dörren för att kliva ut. En svag bris slog mig i ansiktet och fick skjortan som satt på min kropp att blåsas upp.
Kvinnan, som förmodligen var Justin mormor, gick leendes åt mitt håll. För att förminska avståndet snabbare gick jag likaså framåt. Över hennes axel kunde jag se hur en äldre man även lämnade det lilla huset för att hälsa på Justin.
”Hej! Diane är jag, Justins mormor. Du måste vara Alex?” Diane räckte fram en vänlig hand.
Jag kramade varsamt om den och nickade, ”Ja! Jag är Alex. Det är så kul att äntligen få träffa er. Wow. Justin har talat mycket om er.” log jag.
”Hoppas han bara har sagt bra saker då.” skrattade Diane till svar och drog sedan in mig i en kram, som jag gladeligen besvarade. Hon doftade sött av vanilj och rosor, och hade samma mjuka omfamning som Justin. Var det något som gick i släkten - att kramas bra?
Diane drog med mig till Justin som stod och talade med sin morfar om något. När dem såg oss komma tystnade dem genast och fyrade istället av två breda leenden.
”Hej, jag är Bruce. Och du är Alex?” log Bruce och drog in mig i en stor bamsekram han med.
”Japp, jag är Alex.” skrattade jag när kramen var avslutad.
Justin placerade två händer om min midja och drog mig till sig. En lugnande värme spred sig i kroppen på mig och fick mig att slappna av. Diane och Bruce gick mot bilen för att hälsa på Kenny, så Justin passade på att ta med mig på en liten rundtur.
Utan att släppa taget om min hand, så drog han först med mig in till ett stort, ljust kök. Vi fortsatte därefter ned för en liten trappa, där han förklarade hur han och Chaz hade lekt någon lek med uppstoppade djur vilket lett till att räven tappat sin tass. På undervåningen visade han mig tvättstugan och vardagsrummet, innan jag återigen blev släpad upp för trappan, in till ännu ett vardagsrum.
När han visat mig alla nödvändigheter, fortsatte vi upp till den sista våningen där alla sovrum befann sig. Istället för att gå in pekade han bara på dörrarna om vilket sovrum som tillhörde vem, men stannade sedan vid en dörr.
”Det här är mitt gamla pojkrum.” viskade han och såg mig djupt in i ögonen innan han slog upp dörren.
Väggarna var tapetserade blåa, med Toronto Maples Leaf logga på sig. Två stora hyllplan var uppspikade på väggen bredvid den lilla sängen, som även den var klädd i Toronto Maples Leaf tema.
Fascinerad över hur mycket tid dem måste ha lagt ned på att fixa det här rummet, gick jag fram och slog mig ned på den lilla sängen.
”Wow. Det är så… fint.” flämtade jag imponerat. Det var det verkligen, fint.
”Tack. Du är den första som säger det”, skrattade Justin och slog sig ned bredvid mig, ”alla andra tjejer som varit här har tyckt att det varit töntigt. Men jag kan bara inte göra om. Det här rummet betyder mycket för mig.”
”Jag förstår det…” nickade jag.
Justin lutade sig mot mig för att pressa sina läppar mot mina i en mjuk kyss. Då positionen jag hade var ytterst obekväm, så bestämde jag mig för att istället lägga mig ned. Justin fattade hinten och lade sig ner över mig utan att avbryta kyssen.
Jag placerade mina händer i nacken på honom för att kunna trycka honom närmre mig, medan han smekte min käklinje med otrolig försiktighet. Som om han trodde att jag skulle gå sönder.
Han särade långsamt på läpparna och lät min tunga glida in för att leka med hans. Justins hand drog sig ned från min käklinje mot min tröjkant, men just som han skulle placera sin hand innanför tröjan på mig så harklade sig någon från dörröppningen.
Vi hoppade förskräckt ifrån varandra och stirrade generat på Bruce som stod och skrockade i dörrvalvet.
“Ni kan komma och äta nu.” skrattade han och vände sedan på klacken.
Suckandes såg jag ned på mina fingrar. Nästa gång skulle jag be Justin stänga dörren efter sig.
På riktigt... detta kapitel var liksom bara: OMG NO KILL ME JAG ORKAR INTE SKRIVA WÄ.
Det tog såååå lång tid för oss att ta oss samman och skriva det... haha. Usch. Sämst är vi. Men anywayk, nu är det iallafall uppe, så kommentera! (Och gärna liiite bättre än på 61...;))
Puss, eran Ema och Liv.
Love Me Like You Do - 60
Jag tvålade snabbt in min kropp och slog därefter av vattnet. Alex hade vänligt nog hängt upp nya handdukar åt mig, så jag tog en av dem och virade den runt min midja. Hur länge hade jag stått här inne? Fem? Tio minuter? Tänk om hon hade hunnit somna?
Försiktigt för att inte halka, tog jag mig fram till dörren och klev ut ur badrummet in i vardagsrummet.
”Alex? Ska vi ha-” började jag med slutade tvärt när personen som satt i soffan inte alls var Alex.
”Ursäkta?” flämtade jag förvånat till tjejklungan som satt i den stora soffan. De tre tjejerna vred nyfiket sina huvuden åt mitt håll, och brast därefter ut i hejdlöst fnitter.
”Vart är Alex?” mumlade jag samtidigt som jag försökte få min handduk att sitta tightare kring min midja.
”Hon gick ut på ett ärende… hon bjöd in oss.” flinade en av tjejerna, med brunt hår.
Jag svalde hårt, ”Vilka är ni?”
”Vi är hennes vänner!” kvittrade en annan tjej, med brunt hår hon med. En suck lämnade min strupe.
”Det förstod jag… men vad heter ni?” mumlade jag och drog en hand igenom mitt fuktiga hår.
”Jag är Emma”, log tjejen med blont hår innan hon pekade på sina brunhåriga väninnor, ”och detta är Ashley och Aurora.”
”Tja..” nickade jag för att sedan lämna rummet.
När jag kommit in i Alex’ sovrum slog jag snabbt igen dörren bakom mig och sjönk ned på hennes säng. Hon kunde väl ha knackat på badrumsdörren och upplyst mig om att hon skulle gå så att jag hade vetat? Suckandes reste jag mig upp och stegade fram till hennes garderob, där hon vänligt nog hade några plagg som tillhörde mig precis som jag hade plagg som tillhörde henne i min garderob.
Jag drog på mig rena underkläder, ett par svarta shorts och en ljusblå t-shirt innan jag lämnade sovrummet.
”Så… sa Alex när hon kommer hem?” frågade jag tjejerna.
Aurora ryckte på axlarna, ”Nej. Hon sa bara att vi kunde komma in och känna oss som hemma. Hon har nämligen några dvd:er som innehåller koreografin till vår dans.”
Jag nickade, ”Så ni är alltså här… för en DVD?”
”Japp!” nu var det Emmas tur att svara.
Jag nickade åt hennes glada svar. Alla tre satt med breda leenden och slängde till och från fördröjda blickar på mig. Var det för att dem var fans till mig? Eller hade dem kanske misstänkt att Alex och jag var tillsammans när jag kommit ut, i endast handduk?
”Hur känner du Alex?” slängde Aurora nyfiket ur sig. Emma och Ashley nickade instämmande.
”Uh…” andades jag nervöst ut. ”Jag är hennes vän och… uh… chef.”
Ashley spärrade upp ögonen, som om hon sett ett spöke. ”Just det! Alex berättade att hon jobbade för någon kändis. Inte visste jag att det var du…” flinade hon samtidigt som hon nickade imponerat.
”Jo. Det är jag.” skrattade jag fram.
”Jag ser det.” nickade Ashley och blinkade åt mig. Ännu ett skratt lämnade min strupe. Det här var ju trevligt. Alex kompisar här var mycket lugnare än vad Tyra hade varit första gången hon träffat mig. Men det berodde antagligen på att dessa tjejer bodde lite mindre än tjugo minuter ifrån mig, och nog såg mig mer än dem såg Alex.
Jag reste mig upp och gick ut i köket, där jag plockade åt mig en kall läskburk ur kylen. Tanken att erbjuda tjejerna något att dricka slog mig, men när jag vände mig om såg jag att dem verkade vara ytterst upptagna med att samtala om något. Förmodligen mig.
Ryckandes på axlarna öppnade jag burken och tog två stora klunkar, när ytterdörren öppnades.
”Hej! Jag är tillbaka!” flåsade Alex, som om hon hade sprungit ett maratonlopp.
”Hej Alex!” ropade jag bakom min läskburk. Hon måste ha gått in i vardagsrummet först, för det var därifrån hon kom ingåendes i köket.
Hon kramade mig hårt bakifrån, ”Förlåååt! Jag vet att jag borde ha berättat för dig, men tjejerna kom och knackade på och det bara… jag glömde bort. Förlåt.” mumlade hon och placerade ett flertal kyssar i nacken på mig.
”Det är lugnt!” skrattade jag, ”Men du kanske borde dra ner på kyssandet. Dina kompisar vet inte om oss.”
”Just det…” andades hon bekymrat ut.
Jag förstod henne. Lusten att trycka upp henne mot kylskåpsdörren och pressa mina läppar mot henne var stor. Enorm. Men det gick inte när hennes ovetande kompisar satt i rummet bredvid.
”Alex? Vår DVD?” ropade Aurora från vardagsrummet.
Alex slet sig motvilligt ifrån mig, ”Ja! Jag kommer!”
Jag skakade på huvudet åt grimasen hon gjorde mot mig innan hon vände sig om. Hon var så perfekt att det var galet.
Efter att jag hade vinkat av tjejerna och bett Justin om ursäkt för femte gången, beslutade jag att slå på teven. Ointresserat bläddrade jag mig igenom kanalerna och stannade sedan på Animal Planet där något program om apor höll på. Jag var för trött för att förstå vad det var dem talade om, men det var skönt att bara ligga och kolla på något.
”Det här börjar bli tråkigt.” suckade Justin efter tjugo minuter.
”Jag är för trött för att se på något annat.” gäspade jag.
Han suckade återigen, ”Ska vi inte äta något? Eller gå ut? Eller dra hem till mig?”
”Jo… vi kan väl dra hem till dig… Chaz och Ryan är ju där.” mumlade jag till svar och slog av teven.
Justin reste sig ordlöst upp och gick ut i hallen, där han snabbt klev i sina skor. Gäspandes följde jag hans exempel innan jag klev ut i trapphuset med min mobil och mina nycklar i ett fast grepp.
Medan jag låste dörren kallade Justin på hissen, även fast vi lika gärna hade kunnat ta trapporna. Men mina ben kändes inte pålitliga just nu, så hissen verkade vara ett bra färdsätt. Jag gick fram till honom och hann bara luta mig mot väggen när dörrarna slogs upp.
Stönandes tog jag mig in i hissen, där jag likaså lutade mig tillbaka mot väggen. Justin log mjukt mot mig, men valde att inte kommentera min trötthet vilket var ett smart beslut. Om en enda onödig pik skulle lämna hans mun, skulle helvetet bryta lös. Inte för att jag hade något emot hans pikar, jag älskade dem och hans humor. Men när jag var trött var jag inte att leka med.
”Vad har du gått för sorts ärenden då?” frågade Justin när vi lämnat trapphuset.
”Jag gick ned och lämnade tillbaka några hyrfilmer och var tvungen att ta ut lite pengar. Hur så?”
Justin öppnade bildörren, ”Jag undrade bara.”
”Okej.” nickade jag och hoppade in på min sida av bilen.
Justin tryckte in nyckeln i tändningen för att sedan backa ut ur parkeringen. Det enda ljud som hördes var det mjuka brummandet från hans motor. Jag rullade in mina läppar och lutade huvudet mot rutan. Nu då? Skulle vi hem till honom, bada eller kolla på film med Chaz som vanligt och sedan gå till sängs? Det var skönt att umgås med Justin kompisar, roligt, men i längden blev det för vanligt för att fortfarande vara roligt. Vi höll alltid på med samma saker. Inget nytt.
”Vad tänker du på?” frågade Justin samtidigt som han försökte hitta en skön position bakom ratten.
”Vad vi ska hitta på..” andades jag ärligt ut.
Han log snett, ”Kolla på film? Bada?”
Precis som jag hade anat att han skulle svara. Det mest typiska.
”Vi har gjort det alltför ofta Justin.. det börjar bli tråkigt nu…” viskade jag försiktigt fram, som om han skulle bli arg av mina ord.
”Det är lugnt, vi kan hitta på något annat!” svarade han vänligt, ”Kanske… tja, vad kan man göra?”
En suck lämnade min strupe, ”Ja du..”
Bilresan fortsatte i tystnad. Flera gånger ville jag fråga Justin vad han tänkte på, vad han ville äta eller om han ville att vi skulle åka någonstans men orden fastnade i strupen på mig varje gång jag försökte mig på att yttra dem.
Jag svalde två gånger och skulle precis fråga honom något, vad som helst, när han stannade bilen.
Han vred på huvudet åt mitt håll, ”Hemma.” sade han mjukt innan han lutade sig fram för att pressa sina läppar mot mina, något som snabbt övergick till hångel.
Hans tunga smekte min med stor varsamhet, som om den skulle gå sönder om han tog i för hårt. Leendes mot hans läppar placerade jag min hand på hans nacke för att trycka honom nämre mig. Våra andetag blev tyngre och kyssarna intensivare. Motvilligt drog jag mig ur kyssen för att klättra över till hans sida, så att jag istället satt gränsle över honom.
”Du är så vacker.” mumlade han medan han smekte min kind.
Ett lyckligt fnitter lämnade min strupe innan jag återigen sammanlänkade våra läppar. Hans händer drogs upp och ned för min rygg när han till slut stannade vid min rumpa. Jag drog försiktigt åt mig min tunga för att slicka honom om läppen, men han tog snabbt över kontrollen och fick snabbt in den i sin mun igen. Jag drog med händerna igenom hans mjuka hår samtidigt som jag rörde mig fram och tillbaka i lugna rörelser. Något hårt pressades mot den inre delen av mitt lår, vilket gjorde mig alldeles galen. Hur trött jag än varit förut, var allt det borta nu.
En explosion av lycka och fjärilar spred sig i magen på mig och sköt ut i resten av kroppen. Nackhåren reste sig på mig av hans beröring. Det var galet. Jag var mer förälskad än jag någonsin varit i hela mitt liv. Justin var den rätta - jag kände det i varenda vrå.
Han log mot mina läppar när jag istället drog in mina händer under tröjan på honom för att smeka hans välbyggda mage. Han drog bak mitt hår, varpå han placerade sin mjuka hand på min nacke. Jag kände hur han tryckte till för att pressa oss närmre.
Hans tunga gled varsamt över tänderna på mig innan den gick tillbaka till att smeka min. Jag bet löst tag om hans underläpp, något som fick ett mjukt stön att lämna hans mun. Flinandes kysste jag honom mjukt och skulle precis börja leta mig ned mot hans hals istället när ett högt tutande ljöd bakom oss.
I ren panik slet vi oss ifrån varandra och såg nyfiket bak på bilen som stod bakom Justins. Rutorna var såpass tonade att det var omöjligt att se vem föraren var, men det var något vi snart fick reda på när denne person klev ut ur bilen.
Suckandes drog jag en hand igenom mitt hår innan jag klättrade över på min sida igen. Gestalten stannade upp vid Justins fönster och knackade hektiskt på det. Utan att ge mig så mycket som en blick tryckte Justin på knappen som fick rutan att åka ned.
”Vad är det?” suckade han irriterat ut.
Selena log drygt mot mig, ”Hej Alex. Förlåt om jag störde er mitt i… ja, allt det där.”
”Selena, jag sa - vad är det?” repeterade Justin hårt.
Hennes leende blev genast mjukare, ”Jag har glömt ett armband här, som min mormor har gett mig.”
Justin skakade på huvudet, ”Knappast. Min städerska skulle ha sett det. Du har det väl hemma hos dig någonstans.”
”Nej, jag vet precis vart det ligger.” nickade hon övertygande.
Jag himlade med ögonen åt hennes patetiska försök att hålla sig nära Justin. Hon var ju patetisk. Jag mumlade ett lågt ”hej då” till Justin innan jag klev ut ur bilen, för att istället gå in till Ryan och Chaz som förmodligen satt och spelade NHL eller något liknande spel på Justin XBOX.
”Hallå?” ropade jag när jag dragit igen dörren efter mig.
”Åh, hej Alex.” hälsade Chaz från köket. Jag gick fram till honom och slog mig tröttsamt ned på barstolen framför honom.
”Vart har du Ryan då?”
”Han skulle träffa något tjejkompis på Starbucks. Han visste inte när han kommer tillbaka.” svarade han och petade i din spagetti.
Jag nickade, ”Okej.”
Han såg förvirrat upp på mig, ”Vart har du din älskade Justin då?”
”Äh”, mumlade jag, ”han är där ute.. med Selena.”
”Är du okej med det?” frågade Chaz bakom berget av spagetti som han rullat upp på sin gaffel.
Av ren automatik nickade jag, ”Jag litar på Justin. Han skulle knappast hångla upp henne, där ute, när jag sitter här inne. Han är inte sådan.”
”Bra. Alltså bra att du litar på honom… men också bra”, började han men var tvungen att göra ett uppehåll för att kunna tugga och svälja sin mat, ”att han inte är sådan. För om han sårar dig, då får han med mig att göra.” Chaz tryckte ut bröstkorgen för att kunna se så stor och farlig han förmådde.
Ett skratt lämnade min strupe, men kvävdes med ens när jag hörde ytterdörren slås igen. Sekunderna tickade långsamt förbi, och bara inom en liten stund kom Justin och slog sig ned bredvid mig.
”Vart är Selena?” tog jag mig mod till att fråga.
”Hon åkte hem.” svarade han nonchalant.
”Va?” flämtade jag förvånat. ”Skulle inte hon hämta ett armband eller vad fan det var?”
Justin nickade, ”Jo. Men jag försäkrade henne om att det inte låg hos mig. Och sen så bad jag henne hålla sig på avstånd tills vidare. Vi behöver inga onödiga bråk, eller vad tycker du?”
Jag lutade mig fram för att ge honom en snabb kyss, ”Jag tycker du har alldeles rätt.”
Justin log kärleksfullt mot mig innan han reste sig upp för att gå fram till kylskåpet, där han plockade ur en banan. En bekymmersrynka tog plats mellan ögonbrynen på mig, ”Har du bananer i kylen?”
Chaz brast ut i ett ömsom skrik ömsom skratt och spärrade förskräckt upp ögonen, ”Vem talar du till?”
”Justin, smartskaft.” suckade jag och såg sedan på Justin igen, som nu var i full fart med att skala bananen.
”Ja? Är det något fel med det?” han tog en snabb tugga av den. ”Det är väl helt normalt?”
”Nej, det är det inte.” skrattade Chaz som om det var det dummaste han hört i hela sitt liv. Jag höll med honom.
Jag skakade på huvudet, ”Jusin… jag älskar dig, okej, men det där är det dummaste du har sagt.”
Justin snörpte förvirrat på munnen, ”Vad menar du? Alla jag känner har sina bananer i frysen.”
Meningen fick både mig och Chaz att brista ut i fnitter. Båda tog det på fel sätt, vilket var väldigt… fel.
”Justin…” andades jag allvarligt ut och lät mitt hår falla över mitt ansikte för att täcka den stora rodnaden som hade uppenbarats på mina kinder, ”Bananer ska ligga på en skål. På ett bord. Inte i kylskåpet. Dem mår inte bra där bara… det är… dåligt för dem, du vet? Ser du det där svarta på bananskalet? Ja, det är som ett blåmärke dem får när dem är för kalla. Bananerna alltså.”
Justin slängde bananskalet, ”Äh. Det är ju trams det du säger.” skakade han på huvudet, övertygad om att han hade helt rätt.
”Gör som du vill.” skrattade jag bara och plockade åt mig ett grönt äpple från fruktskålen som stod centrerat på köksön, där bananerna egentligen också skulle ligga vilandes. ”Dessa är sköljda va?” frågade jag Justin och skakade med äpplet framför ansiktet på mig.
Han slog sig återigen ned bredvid mig, ”Ja, baby, det är dem.”
Nickandes tog jag en tugga av äpplet, som alldeles rätt inte smakade kemikalier över huvud taget. Chaz reste sig hopplöst upp och skrapade ned sin pasta i papperskorgen, vilket fick Justin att reagera.
”Hey! Jag kunde ha ätit upp det där, jag är ju faktiskt hungrig.”
Chaz såg hastigt upp på honom innan han ställde ned tallriken i diskhon, ”Okej. Synd för dig.”
Han gick nonchalant förbi oss och fortsatte upp till övervåningen, där det andra vardagsrummet hade sin plats. Han ville förmodligen inte umgås mer med oss. Jag tog återigen en tugga utav det syrliga äpplet jag tagit från Justins fruktkorg, när jag märkte att jag var iakttagen.
”Vad?” mumlade jag bakom äpplet till Justin och svalde sedan.
”Du är så otroligt vacker. Det vet du va? För jag har väl nämnt det?” frågade han dumt.
Ett skratt lämnade min mun, ”Ja. Du nämnde det igår fyra gånger, två gånger imorse och en gång ute i bilen när vi hånglade upp varandra.” flinade jag mot honom och lade ned mitt äpple framför mig.
Han nickade leendes och lutade sig fram mot mig för att kyssa mig, när hans mobil gav ifrån sig en pipig meddelandeton. Han fiskade snabbt upp den ur fickan, för att kunna se vem det var som skickat sms:et.
Nyfiket sträckte jag på nacken, i hopp om att jag skulle kunna skymta avsändaren och kanske meddelandet men sjönk tillbaka i min ursprungliga position när jag insåg att det var omöjligt.
”Vem är det?” frågade jag istället samtidigt som jag petade på skaftet till mitt äpple.
Justin log stort mot skärmen medan han svarade, ”Mm…” hummade han endast till svar.
Suckandes började jag knäppa med fingrarna vid hans öra, ”Justin? Vem sms:ade dig? Hallåå?”
”Ja… vänta…” mumlade han och fortsatte knappa in sitt svar.
”Nej, jag kan inte vänta!” tjöt jag likt ett litet barn. Min nyfikenhet var allt för stor för att jag skulle kunna vänta.
Justin såg leendes upp på mig, ”Det var min pappa. Han berättade att Jazmyn tappat en mjölktand.”
”Aw!” log jag.
”Önskar jag hade kunnat vara där och se det med mina egna ögon…” suckade han ledsamt och lade ifrån sig mobilen. Jag rullade sorgset in läpparna, ledsen över att Justin var ledsen. Då slog det mig.
”Vi kanske kan åka dit?” föreslog jag snabbt.
Ett stort leende tog plats på hans sköra läppar, ”Verkligen? Åh, då kunde du få träffa alla! Pappa, Erin, Jazmyn och Jaxon… Mormor och morfar. Nolan och Mitch… jag skulle kunna visa dig alla mina hemliga gömställen och favoritställen i Stratford…” rabblade han upp med en drömmande blick.
”Ja, vi åker dit.” tyckte jag glatt. Bara Justin var glad så brydde jag mig inte om vad det var vi höll på med.
”Jag ringer pappa senare och berättar att vi kommer. Scooter måste självklart också veta… detta kommer bli så kul! Jag hade verkligen i tanke att du skulle få träffa mina syskon någon dag..”
”Tja, den dagen blir snart!” skrattade jag.
Justin ställde sig upp framför mig och tog tag om mina händer för att sedan dra in mig i en omfamning.
”Tack Alex… jag älskar dig. Vad skulle jag ha gjort utan dig och din smarta hjärna?”
"Thank you Alex... I love you."
Och dem ska till Stratford! Yey! Äntligen - det är några som faktiskt frågat om när dem ska åka och hälsa på hos Kanadensarna. Nu är det dags. Detta kapitel gick segt att skriva, dels för att det är heeelt händelselöst typ och dels för att jag, Liv, skrev det alldeles ensam! Men men...
Kommentera mycket nuuuu, jag kämpade med detta... hehe.. Puss// Liv!
Love Me Like You Do - 59
Hand i hand tog vi oss ned till vardagsrummet, där killarna satt samlade framför Justins öppna brasa. Chaz log stort mot oss när vi slog oss ned i ringen dem skapat.
”Det är smores.” informerade han oss vänligt och blinkade med ögat. Justin skrattade mjukt bredvid mig och lade sin varma arm runt omkring min kropp. Utmattat lutade jag mitt huvud mot hans hals och iakttog killarna, utan att lägga någon som helst uppmärksamhet om vad som sas. Det var en perfekt stund. Och den perfekta stunden, tänkte jag ta vara på, på ett perfekt sätt.
Klumpigt, efter att ha snubblat på mina fötter tio gånger slog jag mig ned i passagerarsätet.
”Går det bra eller?” skrattade Justin retsamt. Jag spände blicken och knäppte fast mitt säkerhetsbälte utan att svara. Morgonen hade varit en ren pina.
Ryan hade legat och åmat sig över sin käke som redan hade blivit bättre efter endast fyra dagar, Chaz hade spillt ut allt han rört vid och Justin hade stått i duschen i hundra år. Som grädden på moset hade även min mens oväntat dykt upp i morse. Det hade nästan varit som att vara en småbarnsmamma - något som inte var kul. När jag blev äldre skulle jag påminna mig själv om att inte skaffa barn…
Ryan och Chaz var nu avlämnade vid gallerian där dem hade bett om att få spendera dagen medan Justin och jag skulle arbeta. Suckandes åt morgonens händelser lutade jag mig fram för att slå på radion.
”Hey… Vart är ditt underbara leende som jag älskar så mycket?” frågade han i en uppmuntrande ton.
”Justin, jag är inte på humör. Ni satt uppe till jättesent igår och var jätte högljudda. Jag har träningsvärk efter alla danspass vi har haft under dessa dagar, jag var även tvungen att ta hand om frukosten imorse och min mens är kommen. Så reta helst inte upp mig. Nu har jag i alla fall varnat dig…” muttrade jag samtidigt som jag masserade mitt lår som värkte värre än någonsin.
För några dagar sedan, dagen efter Ryan incidenten, så hade vi haft vårat första danspass på länge. Smart som jag då varit så hade jag glömt att stretcha innan och hade därför hemska smärtor i båda benen.
”Vad sägs om indisk mat och choklad senare? Film? Du får bestämma shawty.” viskade han hest och kysste min handrygg. Ett lyckligt pirr for igenom min kropp och tillät mig att glömma all värk och elände för några sekunder.
”Det låter bäst… men jag måste hem en sväng faktiskt. Du kan ju umgås med Ryan och killarna lite? Jag ska skypa med pappa.” svarade jag glatt.
Han lade huvudet på sned utan att bryta blicken från vägen framför sig, ”Nä, jag följer med dig. Din dusch är så mycket mysigare än min. Din soffa också…”
Jag ryckte lätt på axlarna, ”Vad kan jag säga? Allt jag rör vid är magiskt.”
”Det är sant. Varje gång du suttit någonstans och jag sätter mig där efter dig lämnar du efter dig någon slags aura i luften som är helt magisk. Den liksom förvandl-”
Jag avbröt Justins tal, ”nej Justin, nej. Bara sluta där. Du gick för långt att det inte ens blev roligt.” skrattade jag och öppnade dörren då Justin parkerat framför dansstudion.
”Jaja, men du förstår vad jag menar.” Justin log mot mig när han gick mot entrédörren. Precis som den gentlemannen han var höll han upp dörren åt mig så jag kunde stiga in.
Alla dansare satt samlade i ett hörn av salen, bandet stod vid sina instrument och värmde upp fingrarna eller vad som nu behövdes för att spela. Mr Chu stod med Scooter lite avlägset, de verkade diskutera något väldigt viktigt. Scrappy och lite andra människor från crewet var också där och satt vid det stora köksbordet som också fanns i lokalen.
Blickarna från allihopa vändes mot mig och Justin när de hörde oss komma. ”Nej men titta, Justin är i tid för en gångs skull!” ropade Scooter över salen och alla skrattade.
”Vänj er inte, det kommer inte hända ofta.” mumlade Justin och släppte min hand för att dra sin hand genom sitt silkeslena hår.
”Jag tror det är på grund av Alex faktiskt.” Påtalade Scooter som nu hade kommit fram till oss. Han klappade mitt huvud vilket gjorde att min snapback rufsade till håret som var där under. ”Men varför ska vi inte vänja oss? Planerar ni att göra slut eller?”
”Aldrig.” svarade Justin och kramade om mina axlar.
”Precis, då kommer du alltid i tid från och med nu? Eller hur Alex?”
”Jag ska göra mitt bästa sir.” För att skoja till det slängde jag upp högra handen och hälsade så som militären gjorde.
”Ni är roliga ni.” skrattade Scooter. Han vände sig sedan om så att han såg på crewet. ”Ska vi dra igång detta?”
Medan alla jublade och ställde sig upp sprang Kaili fram till mig. Hon var sprattlig och glad, så som hon alltid var.
”Guuuuuurl, jag kunde inte fatta det när du och Justin berättade att ni va tillsammans igår... Jag är så jävla glad för din skull Lex.” fnittrade hon i mitt öra.
”Ibland kan jag inte heller fatta det. Jag menar se på honom, han är definitionen av perfekt.” Vi båda stod sida vid sida och studerade Justin där han stod vid bandet och fick hjälp av Scrappy för att sätta på mikrofonen. Hans mjukis byxor hängde lösa långt nere över hans rumpa och en bit av hans vita kalsonger syntes. Håret hade han stått och fixat i en timme så att, lika perfekt som alltid, stod rakt upp. Jag var lyckligt lottad. Lyckligt lottad som hade funnit Justin och som hade honom vid min sida.
Justin verkade känna min blick bränna i kinden så han såg upp för att möta min blick. Genast sken han upp i det bredaste leendet med inget annat än kärlek i blicken.
”Ursäkta om jag stör ert stirrande, men hade ni tänkt vara med på dagens rep?” Nicks skarpa röst fick oss att bryta blicken från Justin för att vända oss om mot crewet.
”Okej, det jag ville säga var alltså att, Shaun och Aubree under Love Me Like You Do så har jag bytt plats på er. Jag och Deirdre tar dansen ovanför trappan och ni sitter ned vid scenkanten. Alex du och Carlena byter plats under As Long As You Love Me, jag vill ha dig där bak.” sade Nick och såg på mig. Han hade bytt plats på mig. Så jag stod längst bak istället för längst fram. Hans barnsligheter började gå mig på nerverna. Han var tvungen att inse att jag och Justin numera är ett par och att det inte fanns något att göra åt saken.
”Förutom det är det väl inte så mycket annat vi behöver ändra. Så nu kör vi igenom alla nummer rakt upp och ned en gång för att se vad vi behöver finslipa.”
Vi hade fått några danstillskott CJ, Deirdre och Aubree. Nick kunde man också säga var ett tillskott då han inte var med och dansade under All Around The World Tour men numera skulle vara med. Nu var vi sammanlagt tolv dansare som skulle iväg på turnén. Det var kul att lära känna alla dessa nya människor som hade samma intresse som jag. Det var lättare att prata med dem och lära känna dem eftersom vi hela tiden hade saker vi kunde prata om.
”Okej, jag är klar. Ska vi köra nu?” undrade Justin och anslöt sig till vår ring. Nick nickade och sedan spred vi ut oss och intog våra positioner. ”Testar, ett, två, ett, två.” sade Justin i micken. ”Scrap? Kan du höja mig en aning. Ett, två. Ett, stopp!” Han gjorde tummen upp mot Scrappy och nickade sedan mot bandet.
Introt till All Around The World hördes i öronen. Jag slappnade av, lät mina tankar flyga iväg till en helt annan planet. Jag svävade över golvet och utförde mina rörelser med perfektion. Jag såg mig själv i spegeln på väggen framför oss. Min blick hade glöden och jag var på topp. Det var detta jag älskade att göra. Det jag föddes till att göra.
Pulsen bultade hårt i nacken på mig. Svetten började tränga sig ut genom min hud och en röd nyans hade intagit mitt ansikte. Men jag brydde mig inte om hur jag såg ut när jag dansade. Det var nästan som om jag var förtrollad så fort jag drog på mig mina danskläder och satte på lite musik. Men det kändes underbart.
”Ni får två dagar ledigt, men på söndag vill jag ha er tillbaka här för ett rep!” upplyste Scooter oss alla. Glädjefyllda leenden spreds på mina kamraters läppar när Scooter nämnde vår lilla ledighet.
Det var inget större fel med att dansa, alla i rummet älskade sina jobb. Men när vi hade lediga dagar, så fick man chansen att dansa ensam. Bara dansa hur man ville, utan koreografi.
”Ha en fortsatt trevlig dag allesammans! Vi ses på söndag morgon.” log Nick och slog ihop sina händer. Alla for samtidigt upp på fötter och gick tillsammans i en klunga mot sina väskor som låg i en hög vid dörren.
Jag skulle precis göra dem sällskap när två varma, mjuka händer slingrade sig runt min kropp fram mot min mage. Justin kysste mig mjukt i nacken, även fast den var dränkt i svett.
”Vad säger du? Ska vi hem till dig och ha ett till träningspass?” viskade han förföriskt i örat på mig.
Ett lyckligt fnitter lämnade min strupe, ”Förlåt grabben, men jag är alldeles för utmattad.”
Jag kunde känna mot min rygg hur han ryckte på axlarna, ”Äh. Vi kan bara kolla på film.”
”Det låter toppen.” nickade jag nöjt.
”Kom nu så drar vi hem till dig.” log han och fattade istället tag om min hand.
På vägen ut vart vi tvungna att stanna ett flertal gånger för att hälsa alla trevlig helg, men när vi till slut kom ut skyndade vi oss till bilen för att slippa bli sedda av något fan eller någon paparazzi. Studion låg i utkanten av Los Angeles och fanns inte på någon karta, vilket gjorde det ganska omöjligt för fans att hitta vägen hit.
”Vilken film tycker du då?” frågade Justin samtidigt som han svängde ut ifrån parkeringen.
”Titanic kanske?” föreslog jag skeptiskt och tog sedan två stora klunkar av mitt vatten som nu var ljummet.
Han nickade, ”Visst. Titanic blir bra… säker på att du inte vill se den på någon biograf då? Jag kan fixa det om du vill det.” nickade han och slängde en snabb blick på mig.
”Nej.” mumlade jag snabbt. ”Jag tycker det är mysigare att kunna ligga tryckta mot varandra, under en filt i min soffa.”
”Det har du nog rätt i.” skrattade Justin medan han rotade i hansfacket efter något.
”Vad ska du ha? Jag kan ta fram det.” suckade jag eftersom att jag inte hade någon lust att vara med i någon bilolycka idag.
”Mina solglasögon. Ray Bans.”
Jag drog fram det ljusbruna skinnfodralet där hans svarta RayBans låg väntande. Försiktigt för att inte kladda ned dem, lyfte jag upp dem och räckte sedan över dem till honom. ”Varsågod.”
”Tack.” log han vänligt medan han drog på sig både glasögonen och sin svarta snapback.
”Justin…” suckade jag hopplöst, ”Rutorna är supertonade. Du behöver inte täcka dig med glasögon och keps.”
Han ruskade på huvudet. ”Jag täcker mig inte… det är bara en vana att ha på sig det när jag är ute.”
”Fine.”
Diskussionen dog ut och en behaglig tystnad lade sig i bilen. Det var en sak som var skönt med Justin. Vi slapp känna oss pinsamma tillsammans, utan kunde lätt sitta alldeles tysta utan att det behövde vara stelt.
Jag lät mina tunga ögonlock falla för en sekund, men innan jag visste ordet av det så hade jag fallit i djup sömn.
”Du-” började jag men slutade kvickt när jag såg att Alex somnat bredvid mig. Ett stort leende kröktes på mina läppar. Hon såg för gullig ut när hon låg och sov. Hennes kinder blev en aning större, ögonlocken ryckte till med jämnan och små mummel lämnade hennes mun. Det var nästan som att se på en sovande ängel.
Jag väcktes ur mina tankar när bilen bakom mig tutade något förskräckligt.
”Rör på dig!” gormade en ilsken man, som stuckit ut huvudet ur sitt fönster. I en sekund övervägde jag mig att gå ut för att ta ett snack med honom, men ångrade mig sedan. Jag vann inget på att få hela motorvägen att stanna upp, dessutom skulle någon säkert få med det på film och skicka det till TMZ eller något värre.
Jag växlade och gasade sedan därifrån. I ögonvrån skymtade jag den lilla, vita byggnaden som Alex bodde i. Parkeringen stod tom så jag antog att det inte gjorde något om jag stal en plats.
När jag prydligt hade parkerat bilen bredvid Alex’, klev jag ut ur bilen och gick runt för att bära ut henne, men i samma stund som jag öppnade dörren vaknade hon.
”Vart är vi?” gäspade hon hest samtidigt som hon sträckte på sig.
”Hemma hos dig, älskling.” flinade jag och kysste henne mjukt på kinden. Nu när hon var vaken behövdes nog inte min hjälp, så jag öppnade istället dörren till baksätet och drog ut våra väskor.
Hon staplade vingligt ut ur bilen, ”Jag vill sovaaa.” gnällde hon tjurigt.
”Du får sova senare, när du har duschat och bytt om.” lovade jag henne innan jag låste bilen.
Suckandes tog hon tag om min handled för att slippa gå alldeles själv. Jag skrattade åt hennes sura min och knappade därefter in portkoden. Det surrade till och dörren öppnades åt oss.
Hissresan gick snabbt och bara inom några få sekunder var vi framme i hennes lägenhet.
”Jagduscharförstpusstack.” rabblade hon snabbt fram för att sedan försvinna in i badrummet.
Skrockandes åt hennes fånigheter gick jag ut i hennes vardagsrum där jag slog mig ned. Uttråkat drog jag fram min mobil och klickade in mig på instagram, där inget speciellt hade hänt – som vanligt. Alex hade lagt upp en bild på när dem dansat, Scooter hade lagt upp en bild på oss likaså.
”Instagram… tråkigaste skiten någonsin…” suckade jag för mig själv.
”Det är din tur.” log Alex från dörröppningen. Jag vred mitt huvud uppåt för att kunna se på henne. Hon hade som vanligt dragit upp sitt hår i en knut på huvudet, ett par ljusa shorts prydde hennes solkyssta ben och en vanlig vit t-shirt satt placerad på hennes överkropp. Mer än det behövdes inte. Hon såg lika vacker – om inte vackrare – ut som hon alltid gjorde.
”Okej.” svarade jag leendes och reste mig upp för att gå in i det kvava badrummet.
Det var ingen idé att dra ut på duschen. Ju snabbare jag blev klar här inne, desto snabbare fick jag gå ut och mysa med Alex.
Kläderna lade jag i en hög på toalettstolen innan jag klev in under det rinnande vattnet som snabbt blött ned hela mig, från topp till tå. Jag drog med händerna igenom mitt våta hår och slöt ögonlocken. Varför kunde inte allt förbli så här? Allt kändes så bra. Lyckan inom mig var större än den någonsin varit, större än när Scooter berättade för mig att jag sålt ut Madison Square Garden. Större än när jag blev känd. Alex betyder mer än alla materiella ting för mig. Hon är mitt allt och jag vill aldrig släppa taget om henne. Det skulle inte gå.
Jag tvålade snabbt in min kropp och slog därefter av vattnet. Alex hade vänligt nog hängt upp nya handdukar åt mig, så jag tog en av dem och virade den runt min midja. Hur länge hade jag stått här inne? Fem? Tio minuter? Tänk om hon hade hunnit somna?
Försiktigt för att inte halka, tog jag mig fram till dörren och klev ut ur badrummet in i vardagsrummet.
”Alex? Ska vi ha-” började jag med slutade tvärt när personen som satt i soffan inte alls var Alex.
Vem sitter i vardagsrummet mån tro?... Förlåt för världens sämsta kapitel, hela kapitlet blev bara sopa... men vi lovar att det blir bättre snart. BIG promise. Som vi alltid gör - så älskar vi er.
Puss/ Ema & Liv.
Love Me Like You Do - 58
Justin skrattade åt Chaz order, ”Okej då…” mumlade han besviket.
Chaz hummade nöjt till och slog sig därefter ned på huk bredvid Justin. Jag slängde en snabb blick på de två innan jag svingade klubban högt och snabbt, precis som Chaz demonstrerat men släppte snabbt taget om den när ett högt skrik spred sig över golfplanen.
Justins ögon spärrades upp i skräck och Chaz sprang in bakom mig, med samma skräckslagna blick som Justin. Jag snodde snabbt runt och slog händerna för munnen. Vad hade jag gjort?
Jag satt med ansiktet gömt i händerna och tänkte på vad jag orsakat. Varför skulle jag ens spela golf? Jag har aldrig varit bra på sporter med annat redskap än en boll. En klubba var för mycket för mig att hantera. Nu satt vi här, på grund av mig, och väntade på att läkarna skulle ta en titt på Ryans käke.
Det hade sett ganska dåligt ut när blodet forsat ur munnen på stackars Ryan. Och allt var mitt fel. Jag borde inte hålla på med saker jag vet jag inte kan handskas med.
”Alex…” mumlade Justin bredvid mig samtidigt som han smekte mig över ryggen. “Det är inte ditt fel.”
”Jo… jo, det är det. Jag orkar inte. Varför kan mitt liv inte få en, bara en, lugn sekund någon gång?! Nya saker hela tiden. Och det är alltid mitt fel. Åh… jag är en hemsk person. Tack vare mig spottar Ryan både tänder och blod.”
”Äh, han är van. Det är så det är att vara hockeyspelare.” tröstade Justin mig lugnt och kysste mig mjukt i hjässan.
Hans mjuka ord lugnade mig en aning, men så snart jag såg en doktor komma gåendes mot oss kom paniken krypandes. Var det nu dem skulle säga att han hade dött på grund av blodbrist? Eller för att hans lungor blivit fyllda med blod och orsakat andnöd? Kanske hade han råkat svälja en tand som satt sig på tvären och fått honom kvävd?
Jag måste sett sinnesjuk ut där jag satt, med håret åt alla håll, stirrandes på doktorn som kom gåendes mot oss men som bara skyndade sig förbi igenom ett annat par svängdörrar än dem han kommit gåendes igenom.
”Lugna ned dig. Här… ta lite.” mumlade Chaz vänligt och räckte över sin halvt uppätna chokladkaka.
”Vad ska jag med den till?” viskade jag hest fram. Det förvånade mig att jag var oroligast av dem båda, men så klart så kanske det berodde på att det var mitt fel att vi satt här och för att dem kände Ryan.
Han placerade den i min hand, ”Det lugnar nerverna.”
Jag försökte mig på ett leende men lyckades endast halvt, ”Tack Chazie…”
En liten tugga var allt jag förmådde mig själv till att äta innan jag återigen räckte över kakan. Min aptit var inte direkt på topp när bilder av en blodig, död Ryan flimrade sig förbi mina näthinnor med jämnan.
”Vad ska vi göra imorgon?” frågade jag Justin snabbt för att komma på andra tankar. Tänk positivt Alex.
”Imorgon ska vi repa till turnén. Det har gått ett tag sedan vi dansade sist och jag slår vad om att dansarna har blivit lite rostiga efter deras semester.”
Jag nickade och sedan dog samtalet ut. Bilderna på Ryan började snart därefter spelas i huvudet på mig igen, men jag valde att ignorera dem bara. Enligt Justin så var Ryan stark, han hade högre kapacitet än vad jag trodde hade han sagt. Men kunde jag lita på det? Han kanske bara sade det för att lugna ned mig. Hindra mig från att få ett nervsammanbrott. Han skulle nog överleva. Han måste överleva.
Men varför skulle han inte överleva? Han hade bara fått en stenhård golfklubba slängd i käken på sig. Det var nog inget man dog av… eller? Jag drog upp mina fötter på stolen för att kunna trycka mina lår mot min bröstkorg.
”Vad ska vi hitta på ikväll?” frågade Justin mjukt och fattade tag om min hand.
”Jag vet inte… ta hand om Ryan, kanske?” slängde jag ur mig, på ett ganska surt vis. Kunde Justin inte visa lite mer omtanke över sin skadade vän? Det irriterade mig en aning.
”Det behövs inte.” log han medan han flätade samman våra fingrar.
Jag drog åt mig min hand, ”Vadå behövs inte? Din bästa kompis har råkat ut för en olycka och du verkar helt oberörd? Betyder dina planer om ikväll mer än vad Ryan, som du känt i hela ditt liv, gör? Justin, visa lite omtanke och medkänsla för Guds skull.”
”Men Alex… han överlever. Kolla!” mumlade Justin med ett skratt gömt i rösten och nickade åt någonting bakom mitt huvud.
Jag vred snabbt på huvudet och såg en Ryan komma gåendes mot oss med en ställning runt nacken, bandage runt hakan och en fet blåtira runt ena ögat. Elenor hade lärt mig att det blev så när man skadade sig rejält i ansiktet, men jag tyckte det verkade helt vrickat.
Lyckligt reste jag mig upp ur fåtöljen och förberedde mig på att hoppa upp i Ryans famn för att be om ursäkt när Justins fasta grepp tog tag om mig bakifrån. Han kysste mig försiktigt i bakhuvudet.
”Nej.. ta det lugnt med honom.” viskade han. Jag drog mig ur hans grepp och tog sista steget fram innan jag nådde Ryan.
Försiktigt utan att skada honom placerade jag en hans på hans kind och såg in i hans blå ögon. ”Ryan… jag. Förlåt mig. Jag ber så mycket om ursäkt. Det var inte meningen att detta skulle hända. Vi skulle ha kul och lära känna varandra. Men jag förstörde det som vanligt. Hur mår du?”
”Förutom den höga halten av smärtstillande som får mig att känna mig högre än Empire State Building så mår jag bäst. Själv då? Ska vi åka till Taco Bell?” frågade han glatt, men grimaserade smärtsamt när hans käke vreds åt sidan i takt med hans ord.
”Ingen mat.” berättade en doktor bakom honom. Han kollade strängt på Justin, ”Han ska ha två tabletter av det här, var fjärde timme. Han kan äta det i ungefär två veckor, mindre om värken avtar. Ni måste komma tillbaka för en undersökning om tre veckor. Tugga är inte ens en möjlighet. Tänk inte tanken! Flytande mat, helst genom ett sugrör så att han slipper sära på under- och överkäken i onödan.”
Justin tog emot burken med tabletter, ”Ska bli doktor. Kom nu Ryan, så ska vi få hem dig. Vi kan stanna på Taco Bell om du så vill det, men din mat måste dessvärre mixtras till soppa.”
”Äh, klaffen…” muttrade Ryan surt efter informationen han nyss fått.
Ett leende spred sig på läpparna men jag kände mig fortfarande illa till mods. Om jag inte hade slagit till honom så skulle vi kunnat gått på Taco Bell och han hade kunnat tala utan att få ont.
”Ursäkta!” ropade Chaz efter läkaren, som snabbt vände sig om. ”Vi är tillbaka i Kanada om tre veckor. Hur gör man då?”
”Jag skickar en remiss! Mr. Bieber vet hur han kontaktar mig.” nickade doktorn och försvann sedan innanför de vita svängdörrarna.
Jag drog den vita filten tätare kring min kropp. Solen var på väg ned för horisonten, men det var omöjligt att se från Justins altan. Killarna satt inne med Twist och spelade tv-spel, så jag hade låtit dem vara ensamma.
Tankar om dagens lopp for igenom min tankebana. Ryan hade sett ut att ha så ont under hela dagen. När killarna hade tjockat i sig en pizza, och jag en sallad så hade han fått stå ut med en simpel linssoppa. Han hade kommit hit för att ha kul, men behövde istället gå omkring omplåstrad och äta medicin. Att gå på fester eller ens träffa annat folk var inte ens en idé, Ryan skulle ändå knappt kunna tala med dem.
Ett glatt tjut hördes inifrån, och i ögonvrån kunde jag se hur Justin tog ett skutt upp ur soffan tillsammans med Chaz. Twist satt i fåtöljen, men Ryan syntes inte till. Förvirrat vred jag hela huvudet åt fönstret för att kunna skanna av hela vardagsrummet, men Ryan syntes inte till någonstans
”Hej.” viskade en tjock röst framför mig.
Jag hoppade vettskrämt till och slog en hand mot mitt hjärta, ”Ry… du skrämde mig.”
”Förlåt… gör det något om jag slår mig ned här?” mumlade han artigt och nickade försiktigt mot stolen bredvid mig.
Jag nickade hastigt, ”Nej då! Slå dig ned!” jag vände på hela kroppen så att jag istället skulle sitta med huvudet åt hans håll. På annat vis skulle det vara oförskämt. ”Så.. hur är det egentligen? Med käken och…”
”Det är helt okej nu. Justin proppade i mig mina tabletter för tio minuter sedan, så för tillfället känns det helt okej.. Frågan är snarare - hur mår du? Du har inte sagt ett ord på hela dagen och är likblek.”
”Det är bara… jag var så rädd. När vi satt i väntrummet. Det var mitt fel att du hamnade på sjukhuset i första hand! Sen att det var du som var patienten… det var ju bara pricken över i:et.” suckade jag hopplöst. ”Jag är verkligen, verkligen, verkligen ledsen Ryan över det som hände. Hade jag inte svingat klubban för hårt, eller för högt så kanske du hade sluppit bandage och kunnat delat på pizzan med Justin och killarna… förlåt igen, och tusen gånger om. Säg till om det finns något jag kan göra.”
”Alex, det är inte alls fel. Sluta säga så! Det är lugnt, jag lovar. Det var mitt fel. Jag vet att man inte ska stå bakom någon som ska skjuta iväg en golfboll, men ändå så gjorde jag det. Detta är inte första gången som det här har inträffat, så oroa dig inte. Jag klarar mig.”
Det var därför Justin inte hade varit orolig. Dels för att Ryan var hockeykille och dels för att han redan råkat ut för en liknande händelse förr. ”Återigen - förlåt. Jag hoppas du blir bättre snart…”
”Såklart att jag bli-” började Ryan men avbröts när resten av gänget kom ut springandes från huset.
Twist jagade Chaz fram till poolen där han puttade i honom. ”Och det är för att du är en förlorare på NBA.” skrek han till Chaz.
Jag och Ryan skrattade åt deras idioti. De var verkligen roliga, så barnsliga men ändå så vuxna på samma gång. Jag såg på Ryan och han nickade åt något bakom mig. När jag vände huvudet så jag Justin stå där med ett busigt flin. Hans starka armar tog tag i min kropp och innan jag visste ordet av hade han mig i sin famn.
”Vad sägs om ett dopp baby?” viskade han och började sakta ta sig mot poolen.
Jag sprattlade med benen och skrek för fulla muggar åt Justin att släppa ned mig. Men som vanligt lyssnade han inte. Han slöt upp bakom Twist som stod vid poolkanten och puttade i honom med foten. Vattnet stänkte upp på oss och jag kunde inte undgå ifrån att erkänna för mig själv att det var svalkande i denna hetta. Juli månad i L.A var inget att leka med. Det var varmare än varmast.
”Hoppas du lämnade din mobil där inne gumman.” sade Justin när han såg på mig och sekunden senare slängde han sig över kanten med mig i famnen.
Jag kände hur vattnet kylde ned min kropp en aning när min hud kom i kontakt med det. Shortsen och linnet jag bar klistrade fast sig mot min kropp med ens. Även fast vi var under vattnet släppte inte Justin taget om mig. Han tog tag i min midja och tryckte mig mot honom. Mina ben slingrade sig om hans kropp och tryckte honom närmre.
Precis när våra huvud nått ytan sammanlänkades våra läppar i en blöt kyss. Justins läppar perfekta mot mina. Jag bet löst i hans underläpp och ett lågt stön lämnade hans strupe. ”Jag älskar när du gör så.” mumlade han.
”Hur då?” undrade jag dör att leka dum. ”Såhär?” Jag bet ett löst tag om hans underläpp och drog sakta med tänderna tills jag tappade greppet.
”Mhmmm…” mumlade Justin och lutade sin panna mot min.
”Jag älskar dig Justin.” sade en tillgjord irriterad röst bredvid oss. Twist.
”Jag älskar dig ännu mer Alex, mer än mina låtar kan beskriva.” sade Chaz och försökte efterlikna Justins röst fast det mer kom ut som en tjejröst. De båda skrattade innan de satte sina händer på våra axlar och tryckte ned oss under vattenytan igen.
Jag slog upp ögonen och såg att Justin kollade på mig under vattnet. Jag placerade mina händer på hans kinder och tryckte hans ansikte mot mig. Våra läppar möttes i en snabb kyss innan vi återigen tog oss upp ovanför vattenytan.
När jag mötte Justins blick skrattade jag till och kastade armarna om hans nacke. Justins grepp om mig hårdnade och han drog mig så nära honom som möjligt. Twist hade börjat ta sig upp ur vattnet och väl uppe tog han av sig kläderna så han var kvar i sina kalsonger.
”Alex, titta inte.” sade Justin samtidigt som han skyndade med att lägga en hand framför mina ögon.
”Sluta bete dig som ett barn Justin. Det är inget Alex inte har sett tidigare, right?” mumlade Twist med ett flin.
Justin släppte ned sin hand och såg på mig. Jag rodnade likt ett barn utan anledning. Så för att försöka dölja det lutade jag mig mot Justins axel och bet honom löst. Sedan kysste jag hans axel flera gånger tills jag fann min väg upp till hans käkben.
”Bra försök där babe, men jag såg det.” mumlade Justin mot mina läppar och kysste mig snabbt. Sedan vände han på oss och gick mot trapporna. När vi kommit upp på land släppte Justin ned mig och den svaga vinden som blåste fick gåshud att uppenbara sig på mina armar.
Han drog av sig sina shorts och sitt linne, precis som Twist hade gjort innan han greppade tag i min hand.
”Hey, varför får inte jag klä av mig?” muttrade jag surt och kramade åt hans hand en aning hårdare.
”Uh.. för att det är fyra killar här och du. Dem njuter mycket mer av att se dig än vad du gör av att se dem, tro mig.” skrattade Justin innan han drog en hand igenom sitt blöta, mörka hår. Vattendroppar slog ned på hans välbyggda mage och jag kunde inte undgå att känna ett pirr sprida sig i magen på mig.
”Kan ni inte gå in och duscha eller något?” flinade Chaz mot oss, som nu också stod endast iförd i ett par blöta kalsonger.
”Jo. Kom Justin, nu går vi och duschar. Nakna. Ensamma…” mumlade jag långdraget för att reta Chaz, vars ansikte förvreds i en äcklad grimas.
Han sträckte ut tungan åt mig, ”Jag behövde faktiskt inte veta det där!” gällde han likt ett surt barn.
Justin sneglade ned på mig och log sedan, som om han kommit på en briljant idé. Min hand, som han höll hårt i, förde han upp mot sitt six-pack. Jag släppte taget om hans och började smeka varje ruta, en för en medan jag slängde blickar mot Chaz då och då.
”Lägg aaaav!” tjöt han likt en stucken gris.
”Vadå? Vi gör det vanliga par gör.” jag ryckte på axlarna och lutade mig fram för att placera en kyss på Justins axel.
”Alex… kan vi inte gå upp nu… till duschen…. jag vill ta på din kropp. Jag tänker kyssa dina läppar.. smeka dina armar och leka med ditt hår. Det ska bli såå skönt att få duscha med dig, känna din nakna kropp emot min återigen.” flämtade Justin i försök att låta upphetsad. För en sekund lät det äkta, men efter det lät det mer som grymtningar.
”Jag kommer placera kyssar på hela din kropp.. en… efter en… efter e-”
”OKEJ JAG FÖRSTÅR, LÄGG AV PÅ RIKTIGT NU!” vrålade Chaz, alldeles högröd i ansiktet.
”Till och med jag äcklas av det. Och jag knarkar porr, seriöst. Jag skämtar inte.” skrattade Twist, som stod i dörröppningen som ledde in till huset med en handduk virad runt sin midja. Antagligen var handduken det enda han bar.
Justin kramade återigen om min hand, ”Äh. Nu lämnar vi dem här töntarna och myser i duschen.”
Vi gick med snabba steg över stenrutorna som täckte mesta delen av tomten, in i huset, upp för trappan och raka spåret in i badrummet där Justin hjälpte mig av med mina klibbiga kläder. Som tur var hade jag inte på mig jeans, något som förenklade situationen.
När vi båda var nakna klev vi in under de varma strålarna, tätt intill varandra. Jag smekte Justins nyckelben med mitt lillfinger och lät min andra hand ligga tryckt mot hans varma nacke.
”Har du haft det bra?” viskade han glatt i örat på mig.
Jag bröt blicken från hans nyckelben och mötte istället hans blick. En nick tog över mitt huvud, ”Ja. Det här har varit alldeles underbart. Det är så roligt att umgås med dina vänner.. även fast det oftast bara är för ett litet slag.”
”Ja, det är det värsta… att tiden inte räcker till. Jag önskar jag kunde ha som en kontroll, som i filmen Click och bara kunna pausa alla underbara stunder tillsammans med dig.” log han och smekte min kind försiktigt med hjälp av sin tumme.
”Om man skulle stanna i nu:et så skulle minnena inte vara lika roliga. Det här är kul… för att när vi är gamla, och har barnbarn så kommer vi kunna tänka tillbaka på dem här stunderna och njuta.” svarade jag och slog försiktigt igen mina ögonlock.
Min kropp som varit kall för endast några minuter sedan var nu kokhet av det varma vattnet som strilade ned för min och Justins kropp. Ett leende kröktes på mina läppar. Det här var för underbart för att vara sant.
”Nyp mig.” bad jag Justin och slog upp ögonlocken.
”Varför då?” skrattade han lugnt.
”För jag vill vara säker… säker på att detta är verklighet, och inte bara en vacker dröm.”
Han nickade och nöp mig sedan försiktigt i axeln innan han lutade sig fram mot mina läppar,
”Det är verklighet.” viskade han mot dem för att sedan pressa dem mot mina i en passionerad kyss. Gnistror slog om oss, varma stötar for igenom min kropp och jag ville bara ha mer och mer av det han gav mig.
”Kommer ni ut någon gång?!” ropade Chaz samtidigt som han bankade på dörren.
Justin drog sig ifrån kyssen, ”Gå ner till vardagsrummet Chaz!” skrek Justin till svar.
Jag slog av vattnet, vilket fick Justin att besviket se tillbaka på mig, ”Varför stängde du av?” undrade han ledsamt.
”För att”, började jag och virade en handduk runt min kropp, ”vi borde gå ned och umgås med gästerna.”
”Du är en sån glädjedödare.” muttrade han mordiskt, varpå han följde mitt exempel och roffade åt sig en egen handduk.
Jag drog upp mitt fuktiga hår i en slarvig knut innan jag lämnade Justin ensam i badrummet tillsammans med våra blöta kläder. Tippandes på tå tog jag mig in i hans rum, där jag drog på mig ett par rena underkläder och en av Justin för stora hoodies som räckte gott och väl då den nådde mig ända till ovanför knäna.
Handduken hängde jag över skrivbordsstolen och hoppade i mina UGGS som var alldeles varma och mysiga vid det här laget. Justin kom leendes in i rummet, med håret torrt och ett par ljusblåa boxers på sig. Trött som jag var, lade jag mig ned i hans stora säng för att vänta på honom medan han klädde på sig - vilket gick snabbare än jag trodde.
”Kom då!” skrattade han ifrån dörröppningen. Jag hävde mig förvånat upp på armbågen och granskade honom från topp till tå. Ett par gråa mjukisbyxor och en likadan hoodie som jag bar, fast i en ljusare färg täckte hans kropp.
”Okej då.” suckade jag motvilligt, då sängen kändes alldeles för skön för att lämna.
Hand i hand tog vi oss ned till vardagsrummet, där killarna satt samlade framför Justins öppna brasa. Chaz log stort mot oss när vi slog oss ned i ringen dem skapat.
”Det är smores.” informerade han oss vänligt och blinkade med ögat. Justin skrattade mjukt bredvid mig och lade sin varma arm runt omkring min kropp. Utmattat lutade jag mitt huvud mot hans hals och iakttog killarna, utan att lägga någon som helst uppmärksamhet om vad som sas. Det var en perfekt stund. Och den perfekta stunden, tänkte jag ta vara på, på ett perfekt sätt.
Stackars Ryan! Men gos-kapitel bortsett från det va? Vi kämpade länge med detta, så kommentera så det glöder om era fingertoppar! Puss, Ema & Liv.
Love Me Like You Do - 57
”Hej… alltså… jag är ledsen. Det var inte meningen att skrika på dig. Alex, jag älskar dig så mycket. Så, så, så, så, sååå mycket så att det är sjukt. Dessa tre timmar utan dig har varit rena rama helvetet för mig. Skuldkänslorna över vad jag gjorde imorse är större än själva jordklotet. Jag är så ledsen. Du skulle inte behövt råkat ut för det som skedde, och du mådde dåligt över det men som vanligt var jag för dum för att se de-”
Hon tog ett hastigt kliv fram mot mig och pressade sina läppar mot mina i en varm, känslofylld, exploderade varm, kyss.
Sakta öppnade jag ögonen för att känna Justin ligga och andas i nacken på mig. Jag låg på mage och han på rygg. Mitt huvud låg vilat mot hans axel i en väldigt oskön ställning. När han oväntat dykt upp utanför min dörr igår och bett om förlåtelse, så hade jag gjort det jag längtat efter alla timmar utan honom. Att få möta hans läppar. Känna den varma, lyckliga, bubblande känsla som alltid uppstod inom mig.
Vi hade poppat popcorn och lagt oss framför en film, men som vanligt måste jag ha somnat då jag inte kommer ihåg något mer efter det. Förmodligen så bar Justin mig till sängen när det var dags att sova. Vad han gjorde därmellan hade jag ingen aning om, men det spelade ingen större roll. Han var här med mig, där han hörde hemma och det var allt som räknades.
Försiktigt steg jag upp utan att väcka Justin. Jag såg min vita t-shirt från igår ligga på pallen bredvid garderoben och gick för att ta tag i den för att sedan dra den över min nakna överkropp. Så tyst jag bara kunde lämnade jag sovrummet, för att istället gå ut i köket.
Popcornskålen och glasen som vi använt oss av igår kväll stod prydligt uppochnedvända i diskstället. Ett leende tog plats på mina läppar. Så det var det han hade gjort. Diskat. Plockat iordning. Skakandes på huvudet åt Justins vänlighet, gick jag fram till diskbänken och ställde mig därefter på tå för att nå till skafferiet och de ingredienser jag skulle behöva.
När allt jag behövde stod uppradat på diskbänken framför mig drog jag upp mitt hår i en slarvig knut och satte sedan igång.
Försiktigt lade jag över pannkakan på tallriken som stod placerad alldeles intill spisen innan jag hällde ned det sista av smeten i stekpannan. Det fräste till i samma stund som smeten snuddade vid pannans heta yta.
Uttråkat slet jag loss en liten bit från en utav dem färdiga pannkakorna jag unnat mig att smaka på, och började omedvetet nynna på As Long As You Love Me. Jobbade man med Justin så var det väldigt lätt att hans låtar fastnade i hjärnan på en. Dock så hade det gått ett flertal månader sedan jag sist hört den. Två, på ett ungefär.
”Hej babe…” viskade en raspig röst bakom mig och sekunden efter kände jag två mjuka armar leta sig fram mot min mage.
”Det är bara den här kvar.” log jag, även fast Justin inte kunde se leendet.
”Det luktar ljuvligt.” viskade han i örat på mig och placerade därefter en kyss strax bakom det. Leendet på mina läppar blev med ens större och en stöt av välbehag for igenom min ryggrad. Hur var det ens möjligt att han fick mig att känna på det här viset?
Försiktigt, för att inte förstöra den, vände jag på pannkakan så att den fina, gyllenbruna sidan vändes uppåt mot mig. Justins händer drog sig ned längs med min tröja, ned till tröjkanten och sedan under den. Hans fingrar gled långsamt över min mage, vilket fick mina nackhår att resa sig likt en tsunami. Han stannade till några sekunder strax ovanför min navel, men fortsatte sedan uppåt. Vad han ville åstadkomma förstod jag inte riktigt, förrän hans mjuka hand varsamt greppade tag om mitt nakna bröst.
Min bröstvårta styvnade med ens under hans beröring och fick hela mig att vilja stöna. Men så lätt tänkte jag inte ge vika. Jag slog av värmen på spisen, sköt undan stekpanan och lade över den sista pannkakan på tallriken som nu var överbelamrad i ett berg av pannkakor.
Justins hand smekte försiktigt mitt bröst samtidigt som han placerade ut blöta kyssar i nacken på mig. Av ren njutning slog jag igen mina ögonlock och tryckte min rygg hårdare mot hans bara bröstkorg. Upphetsad av stunden, började jag suga på min underläpp och drog upp mina armar så att dem istället hamnade vid Justins nacke.
Massagen på ena bröstet avtog sakta, men snart därpå fortsatte han med mitt andra medan han lämnade efter sig sugmärken på min hals. Det var för mycket, men på samma gång inte. Jag ville ha mer. Och det nu.
Snabbare än menat snodde jag runt så att jag istället stod ansikte mot ansikte med honom. Hans hand gled försiktigt ned för min mage igen och placerades istället på min rumpa. Han kände rakt på min hud då det enda jag bar var ett par ljusrosa stringtrosor.
Jag vred på min hand så att min handflata var tryckt mot hans nacke och tryckte därefter mina läppar hårt mot hans, i en passionerad kyss. Lika snabbt som kyssen tagit av särade vi på våra läppar för att släppa in den andres tunga. Våra tungor smekte varandra försiktigt, som om det var klubbor vi slickade på. En bubblande känsla tog plats i magen på mig och stannade inte för så mycket som en sekund.
Justins varma händer förflyttade sig ned mot mina lår istället, så att han kunde lyfta upp mig på diskbänken. Jag virade mina ben kring hans midja för att inte tappa greppet samtidigt som jag drog med mina fingrar igenom hans hår, noggrann med att inte skada honom på något sätt och vis. Hans tänder greppade löst tag i min underläpp, men släppte sedan snabbt igen. En känsla av välbehag spred sig i kroppen på mig och jag ville ha mer av det. Mer av honom. Mer av kyssarna. Mer av allt.
Utan att avbryta kyssen drog Justin försiktigt upp händerna från mina lår upp till tröjkanten och började sakta dra den närmre mitt huvud. Motvilligt avbröt jag kyssen för att hjälpa honom få av tröjan och slängde den sedan på det tomma matbordet.
Hans högra hand fattade snabbt greppet om mitt vänstra bröst, precis som den hade gjort för endast några få minuter sedan. Han kysste min underläpp mjukt innan han övergick till min haka. Jag lutade mitt huvud tillbaka mot skåpsluckan och pressade min tunga mot gommen för att inte brista ut i ett hav utav stön när Justins änglalika läppar drogs över halsen på mig. Han drog sig längre och längre nedåt tills han äntligen nådde mitt högra bröst.
Hans tunga smekte det försiktigt innan han sög tag om min bröstvårta, varsamt men vilt på en och samma gång. Stönen som ville forsa ur strupen på mig blev istället kvidande läten då både min tunga och mina läppar hindrade dem till att komma ut. Justin log självsäkert mot mitt bröst som han hektiskt slickade och sög på, för att sedan leta sig uppåt igen mot mina läppar.
”Kan”-kyss-”du”-kyss-”ta”-kyss-”oss”-kyss-”till”-kyss-”soffan?” flämtade jag mellan kyssarna då min rumpa började göra ont av den hårda ytan under den. Justin nickade bara utan att släppa taget om mina läppar och placerade därefter sina händer, som han gjorde förut, under rumpan på mig.
I blindo, då mitt huvud var i vägen och hans ögon var stängda, förde Justin oss till den stora soffan som stod placerad i hörnet på vardagsrummet. Innan jag visste ordet av så möttes min rygg av en mjuk yta. Jag pressade mitt huvud mot kudden som låg under det och slickade Justins underläpp medan jag diskret försökte få ned mina händer till kanten på hans kalsonger.
När jag väl nådde min ändstation, kilade jag in mina tummar under hans boxers. Justin - som fattade hinten - avbröt kyssen för att kunna hjälpa mig att få av dem. Väl av slängde han iväg dem i rummet innan han drog av mina. Jag slöt ögonen och sekunden efter kände jag något hårt tränga sig in i mig.
Till skillnad från förra gången gjorde det inte ont. Det var en skön, underbar, mjuk känsla som spred sig inom mig. Då flyttade jag tungan och lät min strupe släppa ut ett långdraget stön. Justin flätade samman våra fingrar medan han stötte in och ut i mig, och lutade sig ned för att sammanlänka våra läppar igen. Det var otroligt hur mycket jag litade på Justin. Jag hade anförtrott honom mina mörkaste hemligheter och det viktigaste en person kunde ha i livet. Sin oskuld. Han var den enda för mig och det var solklart för vilken levande person som helst. Vi var ämnade för varandra. Jag drog ifrån kyssen och såg istället djupt in i hans mjuka, hasselnötsbruna blick. En mjuk tumme placerades i ögonvrån på mig och smekte långsamt bort något. En tår. Hur kunde jag inte ha mäkt det?
”Gör det ont älskling? Vill du att vi ska sluta?” flämtade Justin.
”Nej… Det är perfekt. Allt är så perfekt. Du är perfekt.” andades jag fram utan att bryta vår ögonkontakt. ”Jag älskar dig.”
Hans läppar formade sig i ett kärleksfullt leende, ”Och jag älskar dig, Alexandra Grace Smith.”
När jag sköljt av min kropp noggrant vred jag av vattnet och öppnade dörren till duschkabinen.
”Justin, handduk.” bad jag och sträckte ut handen. Jag tog tag i handduken jag fick av honom för att sedan vira den runt min kropp.
”Jag kan vänja mig vid det här.”
”Vadå?” undrade Justin samtidigt som han smörjde in sitt ansikte med en av Pro Activ krämerna jag hade.
"Duscha med dig.” berättade jag och ställde mig bredvid honom framför vasken så jag kunde se mig själv i den stora spegeln som täckte väggen.
”Aw, gulligt babe. Du är inte så farlig att duscha med du heller. Vi kan ta en omgång till om du vill.”
”Nej tack!” utbrast jag och höll upp mina händer. ”Mina farfarsfingrar har kommit. Då är duschandet slut för mig.”
Jag plockade fram en flaska med min favoritlotion, som jag sedan ställde på toalettstolen då Justin okupperat handfatet. Försiktigt, för att inte råka halka på det blöta golvet, placerade jag min fot på toalettlocket så att mitt nyrakade ben var utsträckt. Därefter sprutade jag ut en hög av lotion i min vänstra handflata och tog sedan hjälp av båda händerna till att smörja in mina ben.
”Varför gör ni ens det där?” frågade Justin dumt när han sköljt bort krämen.
”För att det ska lukta gott. Och för att det återfuktar huden.” berättade jag som om det var det mest självklara i världen.
Han nickade, ”Okej.”
”Vad ska vi göra idag tycker du?” undrade han medan han torkade sitt ansikte med en handduk. ”Kan vi inte typ… Spela golf?”
”Justin,” sade jag och såg på honom. ”Om du inte glömt så är Ryan och Chaz här för att hälsa på. Du kanske ska spendera lite tid med dem. Du har varit ett svin mot dem ända sedan de kom. Se till att spendera lite tid med dem eftersom att vi från och med imorgon kommer behöva gå på våra rep inför turnén.”
Justin suckade, ”du har rätt… Men vi kan väl alla golfa tillsammans? Så umgås jag med både mina vänner och med min flickvän?” Han gick mot mig med ett brett flin på läpparna.
”Det låter som en perfekt idé. Men först måste vi köpa mat… jag är utsvulten!”
”Funkar skräpmat idag då prinsessan Alex?” undrade Justin med ett flin när han sträckte ut händerna för att greppa tag om min midja.
”Bara idag. Sen måste vi fan ta tag i detta och träna. Vi ska snart ut på turné.” Justin lutade sig ned mot mig och gav mina läppar en fjäderlätt kyss.
”Har jag någonsin berättat för dig att du pratar för mycket baby?” undrade han och släppte taget om mig för att sedan försvinna ut ur toaletten.
”Ja när du inte vill höra vad jag har att säga!” ropade jag. ”Så svaret på den frågan är ja.”
”Kolla här Alex. Jag ska visa dig hur man gör, Justin kan ingenting.” Chaz knuffade väck både Justin och mig innan han ställde sig framför den lilla golfbollen jag planerat att slå iväg.
”Ja, få se nu då Chaz. Det är inte så lätt som du tror.” Justin hånlog mot Chaz men blev bara ignorerad.
”Skit i Justin, lyssna på mig. Är du höger eller vänsterhänt?”
”Höger.” sade jag och ställde mig så jag kunde se honom bättre.
”Okej, då står du såhär som jag står. Den vänstra handen under den högra.” Han höll ut klubban och visade hur jag skulle hålla och jag nickade. ”Knäna lätt böjda. Röven ska puta utåt lite. Justin oroa dig inte hon kollar inte in min röv det är bara för att hon ska lära sig. Du behöver inte bli svartsjuk.” rabblade Chaz på och jag lyssnade på vad han sade noga. Jag ignorerade hans lilla skämt eftersom jag ville lära mig hur detta gick till. Jag hade aldrig i hela mitt liv spelat golf därför ville jag nu lära mig.
Min pappa och Tyras pappa brukade ibland golfa på söndagar. Vi hade följt med en gång men då hade vi bara lekt med golfbilen, fast vi hade ju i och för sig endast varit tio år gamla. Vem förväntade sig att vi faktiskt skulle spela? Efter det fick vi inte följa med mer då våra pappor tyckte att vi inte gjorde något vettigt. Jag kunde inte annat än att hålla med dem.
”Placera klubban framför bollen. Sikta. Se till så att du står rätt och sedan är det bara till att svinga klubban.” förklarade han. Sekunden senare fick han till ett väldigt fint sving och bollen var borta. Vart den flög gick inte att se, men han hade åtminstone fått iväg den. Av mina fem försök har inte bollen flugit iväg i ett enda. Så duktig var jag på golf.
”Wow Chaz. Du kan verkligen detta.” berömde jag honom och klappade honom på axeln.
”Han duger.” muttrade Justin avundsjukt. Det var skrattretande hur avundsjuk han kunde bli.
”Justin, du behöver inte bli avis. Jag lovar att Chaz ändå har spelat golf fler gånger än du har, och har därför hunnit öva medan du har varit iväg på en massa turnéer världen över.” svarade jag och fladdrade förföriskt med ögonfransarna åt Justins håll, men slog vad om att mitt fladdrande endast fick det att se ut som om jag hade ett kryp i ögat.
”Alex, mår du bra?” gäspade Ryan, som om han sett precis det jag tänkt. ”Du verkar ha något i ögat.”
”Ryan, jag mår finfint.” flinade jag till svar. Han tog ett steg nämre mig, så att han istället stod bredvid Justin och precis bakom mig. Ryckandes på axlarna snodde jag om för att kunna skjuta iväg den envisa bollen som varje gång jag slog vägrade träffa klubban. Eller så var det snarare klubban som vägrade träffa bollen. Hur som helst lämnade den inte sin plats på den lilla vita piggen som satt i gräset.
”Det är skitvarmt.” gnällde Justin och drog av sig sitt ljusblå linne. Min blick föll med ens mot hans six-pack. Varje gång han tog av sig tröjan vart det som om min blick drogs dit likt en magnet. I ögonvrån skymtade jag hans välbelåtna flin som han alltid fick så fort jag stirrade på hans mage. Dock så var perioden då han skämtade om det över för ett tag sedan, då jag hunnit se honom shirtless oräkneliga gånger vid det här laget.
”Fokus! Jag vill att min lärling ska vara i perfekt form!” tjöt Chaz och knäppte med fingrarna i ansiktet på mig.
”Woah, okej boss.” skrattade jag och drog undan mitt hår från ansiktet på mig.
”Och du där! Sluta distrahera Alexandra!” skrek han på Justin som stod med händerna över sin vältränade mage.
Justin skrattade åt Chaz order, ”Okej då…” mumlade han besviket.
Chaz hummade nöjt till och slog sig därefter ned på huk bredvid Justin. Jag slängde en snabb blick på de två innan jag svingade klubban högt och snabbt, precis som Chaz demonstrerat men släppte snabbt taget om den när ett högt skrik spred sig över golfplanen.
Justins ögon spärrades upp i skräck och Chaz sprang in bakom mig, med samma skräckslagna blick som Justin. Jag snodde snabbt runt och slog händerna för munnen. Vad hade jag gjort?
Kan ni ha någon aning om vad Alex har gjort?... det tror jag nog! Kommentera bäst älsklingar så kommer 58 snabbare än ni tror. Puss/ Ema och Liv.
Love Me Like You Do - 56
Alex tog sina kläder hon lagt fram och gick mot sovrumsdörren. När hon lagt sin hand på handtaget såg hon bak på mig och skakade på huvudet.
”Du kanske är världskänd för dem. Men för mig är du ingen mindre än min pojkvän Justin, småstadspojken från Kanada som lever sin dröm och jag bryr mig inte om vad de gör mot mig. Jag vill inte att du ska må dåligt över det, för ärligt talat, så bryr jag mig om varken blåmärket eller vad de sa till mig. De är bara avundsjuka för att du är min och jag kan vara med din hela tiden när de bara kan drömma om att få hålla dig i handen och kyssa dig.” Med det sagt lämnade hon mig ensam i sovrummet med alla tankar om vad som just skett.
Ilsket stampade jag mig ned för trappan, in till köket där Ryan och Chaz satt med varsin skål flingor framför sig.
”Hej Lex.” hälsade Chaz utan att se upp på mig, med munnen fylld av chockladflingor.
Jag drog ett djupt andetag, ”Hej.”
Det fanns ingen anledning till att vara arg mot Chaz och Ryan bara för att Justin hade fått mig att bli arg.
Suckandes över alla tusentals tankar som yrade runt i huvudet på mig, fyllde jag vattenkokaren med vatten och slog därefter på den.
”Hur är det?” frågade Ryan mig, som hade smugit sig upp bredvid mig. Förskräckt slängde jag en snabb blick på honom.
”Det är som det är.” Jag ryckte hopplöst på axlarna.
”Och hur är det?” envisades han sig med att fråga. Jag sträckte på armen efter en av Justins alla te-koppar som jag sedan ställe ned på diskbänken, utan att besvara Ryans fråga. Jag hade ingen lust att diskutera om vad som skett för endast några minuter sedan.
”Jag åker till gymmet!” ropade Justin drygt ifrån hallen. Sekunden därpå slängdes dörren igen och det kändes som om den enstaka smällen fick hela kontinenten Amerika att skaka.
”Nu, säg vad som hände.” krävde Chaz bestämt och korsade sina armar över bröstet till sin röda t-shirt.
”Det kommer jag inte. Det är min och Justins ensak, okej killar? Jag skulle uppskatta om ni respekterade det…” mumlade jag samtidigt som jag placerade en té påse i smak av vanilj i tekoppen, som jag sedan fyllde med vatten. ”Dessutom är det inget stort.”
”Inget stort? Jag kan svära på att till och med Kanadensarna hörde ert tjafs!” kontrade Ryan.
”Ja, ni är ju kanadenasre. Ni hörde det. Duh?” flämtade jag medan jag klämde i honung i mitt varma té.
Chaz blängde surt på mig, ”Varför dricker du té?” spottade han barskt ur sig, istället för en dryg kommentar om vad jag precis sagt som jag trott han skulle göra.
”För att det är gott?” svarade jag men fick mitt svar att låta som en dum fråga.
”Tillbaka till ämnet!” tyckte Ryan och viftade hektiskt med sina händer på var sida om sitt huvud.
Jag ryckte på axlarna, ”Det var inget speciellt! Ärligt. Han såg blåmärket och flippade ur.”
”Va?! Såg han blåmärket. Shit, du sa inte att vi visste va? Han kommer slå mig.” babblade Chaz på, men uttalade det sista med en sarkastisk ton.
”Jo, Chaz, han vet att ni var med. Det är ingen ide att förneka det. Han blev arg. Först blev han ledsen och besviken, mestadels. Det tog dock en drastisk vändning…” jag suckade djupt, ”Han blev helt plötsligt arg, och höjde rösten mot mig. Han fick tillbaka av sin egna medicin. Sen gick jag ut ur rummet.”
”Oj…” flämtade Ryan förvånat. Antingen var han förvånad över att vi hade bråkat, eller för att Justin fått reda på det. Men det kvittade. Justin var arg vilket som och skulle förmodligen vara det ett tag.
”Jag tror jag ska ta en taxi hem.. känner att jag vill sova hemma lite nu. Justin kan ringa mig. Dessutom tror jag han behöver lite kvalitets tid med er killar också.. jag menar, ni kom för honom men fick mig. Förlåt för det.” mumlade jag ledsamt innan jag tog en försiktigt sipp av mitt kokheta té.
”Det är inget att be om ursäkt för Alex! Du är cool, vi har haft det jättebra med dig. Verkligen.” log Ryan och slängde en menande blick på Chaz, men som var för upptagen med att ösa på ännu en hög med chokladflingor i sin tallrik för att ens vara uppmärksammad på omvärlden.
”Tack så mycket Ry.” log jag och lutade mig framåt för att ge honom en mjuk kram.
Suckandes lutade jag mig sedan tillbaka i min stol, stirrandes på Chaz som hade fått problem det en flinga som kletat fast sig på sitt pekfinger. Ibland var han för korkad för att faktiskt vara arton år gammal. Det var nästan pinsamt.
”Slicka av den bara!” suckade Ryan irriterat. Chaz såg förvirrat upp på Ryan men när han insåg att Ry var allvarlig, vände han blicken mot fingret och slickade av det.
”Åh, tack Ry!” utbrast han sedan glatt innan han fortsatte äta sin måltid.
Jag drack upp det sista av mitt té och reste mig upp för att lämna koppen i diskhon.
”Jag ska gå och packa mina grejer sedan tar jag en taxi. Förlåt för att jag lämnar er killar.” suckade jag ledset och såg mot dem.
”Men Alex det är lugnt, hör du mig? Justin brukar lämna oss ensamma ibland när han inte kan ta med oss. Det är ingen fara, vi förstår att du vill ha lite tid för dig själv också.” sade Ryan omtänksamt och slog sig ned bredvid Chaz för att sedan slå upp locket till hans dator.
”Tack.” viskade jag och vände mig sedan om för att gå upp mot trappan och in till mitt och Justins rum.
Snabbt som attans slängde jag ned allting som tillhörde mig i min väska. Jag såg till att allt som tillhörde mig var nedstoppat innan jag drog igen dragkedjan och gick ned för trappan. Där tog jag påsen som jag haft mina skor i och stoppade ned skorna. Innan jag gick ut ur huset tittade jag in i köket.
”Kan ni bara göra mig en pytteliten tjänst?” undrade jag. Chaz såg upp på mig och Ryan bara nickade med ögonen fastklistrade på datorskärmen framför honom. ”Kan ni smsa mig när Justin kommer hem att han är hemma? Jag vill bara veta att han kommit hem okej. Gud vet vad han gör när han är sur.”
”Jag smsar dig och sedan raderar jag smset så att Justin aldrig behöver veta.” sade Chaz fortfarande lika glatt som för tjugo minuter sedan.
”Jag bryr mig inte om han vet eller inte, bara jag får veta att han kom hem säkert.” De båda nickade bara istället för att svara och jag bestämde mig för att gå.
”Hej då killar, tack för sällskapet. Vi ses väl någon gång i livet.” ropade jag och försvann ur huset.
”Justin jag tror att det räcker nu.” suckade Alfredo långdraget framför mig medan jag boxade på säcken han höll i.
”Vadå?” flåsade jag utan att sluta. ”Får jag inte träna eller?”
”Jo, men du vet varför du tränar och det är ingen vettig anledning.” kontrade han allvarligt.
Jag slog ett sista slag och tog sedan ett steg bakåt, mot min vattenflaska. ”Du har ingen aning om varför jag tränar.”
”Det är knappast för att du vill vara snygg eller få tjejerna på fall.” Han himlade med ögonen i takt med sina dryga ord.
”Kanske inte, men du vet fortfarande inte den riktiga anledningen till varför jag har tränat i två och en halv timma.”
”TVÅ?! Justin, jag trodde du nyss kommit när jag kom hit för en timma sedan!” utbrast han förskräckt i en gäll tonart.
”Jag tränade, duschade, tog en promenad och gick sedan tillbaka hit där du var och väntade.”
Han korsade armarna över sitt bröst, ”Justin det är inte friskt. Du kan inte hålla på så här, din kropp kommer att göra uppror om du anstränger dig för mycket! Turnén börjar snart.”
”Jag vet…” suckade jag och kunde inte undgå att tänka på Alex. Tänk om vi inte hade löst detta tills dess? Om hon skulle med på turnén och dansa bakom mig… det skulle bli mer eller mindre kaotiskt. Obekvämt. För oss båda två.
”Vad har hänt bro’? Du vet att du kan berätta allt för mig, vad det än gäller.” mumlade Alfredo vänligt och drog en snabb hand över sin rakade skalle. ”Justin…”
”Jag vet inte,” jag slog mig trött ned på bänken, ”Alex och jag bråkade.”
Alfredos ögon fördubblades en aning samtidigt som han slog sig ned, ”Är det något allvarligt?”
”Jag tror det…” nickade jag ledsamt och lutade mitt huvud i mina handflator.
”Vad hände?” undrade han lugnt och började klappa mig på ryggen.
Eftersom jag hatade den sortens medömkan när folk klappade en på ryggen som om man vore en liten hund, så lutade jag mig tillbaka ifrån min ställning.
”Hon… Hon hade ett stort blåmärke på ryggen. Jag bad henne berätta hur det hade hamnat där, men hon ljög för mig. Så jag höjde rösten åt henne, även fast det inte var menat… hon blev upprörd och svarade att det var mina fans. Mina Beliebers som orsakat det hemska, brutala blåmärket som hade intagit sin plats på hennes rygg. Några tjejer hade kastat en sten på henne när hon, Chaz och Ryan hade varit ute på stan igår. De hade kallat henne saker och bett henne hålla sig borta ifrån mig… Fredo, hon var så sårbar just då. Inte för att jag skrek åt henne, för det klarar hon, utan för att hon hade blivit utsatt. Det måste ta ett stopp för henne, hon har nått sin hållplats.”
Alfredo sade inget utan iakttog mig bara. Det var omöjligt att läsa av hans tankar om det hela. Hur kan kände eller vad han skulle säga om några få sekunder. Kanske skulle han slänga ett ”skyll-dig-själv” i ansiktet på mig, eller så skulle han bara komma med något medlidsamt som om det inte vore mitt fel. Men det var det.
Det var mitt fel, alltihop. Om det inte hade varit för mig så skulle hon inte fått det där blåmärket utav mina fans. Det var mitt fel att hon råkat illa ut. Att jag skrek på henne gjorde allting värre.
”Jag… jag vet inte vad jag ska säga. Det är tråkigt, så tråkigt att vissa Beliebers inte bara kan vara glada för din skull utan alltid måste förstöra. Du vet? Det har varit så jämt och kommer alltid vara det - dem vill ha dig för sig själva. Dem som gör så här mot Alex är hemska, egoistiska personer som enbart bryr sig om sin egen lycka. Som om att du skulle vara gladare utan Alex! Hon är bra för dig, men vissa personer kan bara inte se det på grund av deras egoism. Det är sjukt.” rabblade han snabbt upp. ”Du borde inte sitta här Justin, och tycka synd om dig själv. Du borde åka till henne och krama om henne. Visa att du finns där och aldrig kommer lämna henne.”
”Det går bara inte… Hon vill nog ändå inte träffa mig.” andades jag förtvivlat fram, någonting som fick Alfredo att rycka till.
”Justin. Kom igen! Hon är din bästa vän, såklart hon vill träffa dig.”
Då släppte det bara. Det for rakt ur mig. ”Nej, hon är inte min vän. Hon är min flickvän.”
Alfredos haka for i golvet. ”När? V-var? Hur? Alltså, va?” stammade han. ”Varför får jag reda på det nu? Hur länge? Alltså…”
Frustrerat ställde jag mig upp igen. Jag hade svikit Alex, igen. Vi hade tillsammans tagit beslutet om att hålla vårt förhållande hemligt. Jag hade berättat för Ryan, då hade Chaz också fått reda på det. Och nu hade jag berättat för Alfredo. Alla gånger utan att få Alex samtycke. Jag var världens sämsta pojkvän, Alex skulle säkert inte vilja vara kvar med mig efter allt detta. Jag var en skit. En riktig idiot.
Jag gick fram till boxningstäcken och började slå på den igen. Med full styrka tog jag i allt vad jag kunde. Jag matade på med slag ända tills boxningssäcken träffade mig i magen och jag sjönk ihop på golvet. Jag slog knytnäven i golvet och med ens ångrade jag mig när en ilande smärta for igenom armen på mig.
”Justin…” mumlade Alfredo, som fortfarande satt kvar på bänken.
Jag sneglade diskret upp på honom utan att svara. Tankarna som likt en karusell snurrade runt i huvudet på mig fick en bultande huvudvärk att ta sin plats i tinningen på mig.
”Åk till henne bara. Sluta vela likt en gammal tant. ÅK. Det finns inget som hindrar dig.”
Jag pressade ned handflatan och sköt ifrån så att jag snart stod upp på fötter istället. En snabb blick var allt jag gav Alfredo innan jag gick in i det kusligt tomma omklädningsrummet. Mina kliv var stora mot dörren, men i samma stund som jag skulle slå upp dörren stannade jag upp.
Inte kunde jag väl åka till personen som betydde mest för mig, min ögonsten, dränkt i svett? Skakandes på huvudet snodde jag om och stegade istället in i det lika tomma duschrummet. Kläderna sköt jag ut i omklädningsrummet igen och gick sedan in i ett av duschutrymmena.
Gymmet jag tränade på var alltid förberedda på när jag skulle komma och plockade därför alltid fram rena, mjuka bomullshanddukar och lyxiga tvålar som dem fyllde duschrummen med. Förmodligen så stängde dem även ned verksamheten då det alltid var tomt på gymmet varje gång jag kom hit för att träna.
Suckandes skakade jag på huvudet och klämde ut en klick med tvål i handflatan, som jag sedan smörjde in hela min nakna kropp med. När alla spår av tvål var nedsköljd i avloppet vid mina fötter, slog jag av vattnet och torkade mig torr med hjälp av en av dem tjugo handdukarna.
Omklädningsrummet var precis lika tomt och tyst som det varit för fem minuter sedan när jag lämnat det. Kläderna jag tidigare burit, plockade jag upp och tryckte ned i min träningsbag varpå jag drog fram ett par rena skinnyjeans, underkläder och en vit V-neck. Snabbt som attan, som om jag vore under tidspress drog jag på mig kläderna och skyndade mig sedan ut ur omklädningsrummet.
”Ha en fortsatt trevlig dag Mr. Bieber!” kvittrade receptionisten åt mig när jag susade förbi.
Jag slängde en snabb blick på parkeringen där min bil stod parkerad, för att försäkra mig om att inga fans eller paparazzis stod där och var redo för att attackera mig. När jag skannat av hela stället utan att ha skymtat några hinder klev jag ut ur byggnaden, i full fart mot min röda Ferrari. Jag slängde väskan i pasagerarsätet och satte mig bakom ratten.
Alex bodde inte så långt ifrån gymmet där jag tränade så det skulle max ta mig tio minuter att komma dit. Jag körde ut på gatan och kom att tänka på hur mycket hon älskade denna bilen. Hon berättade alltid hur mycket hon ville ha en sådan bil när vi åkte i den. Om hon fick bestämma så åkte vi alltid i Ferrarin och när någon annan skulle åka med oss ville hon åka i två bilar så att hon kunde åka i denna. Hennes födelsedag började närma sig med stormsteg kändes det som. Det var endast två ynka månader kvar och hon fyllde arton. Hon förtjänade något speciellt. Jag hade funderat på att ge henne denna bilen ett bra tag, men sedan kanske hon inte skulle tycka om att jag gav henne en begagnad bil så jag funderade även på att köpa en likadan. Fast i en annan cool färg. Kanske rosa? Fast hon gillade inte rosa. Gul? Äsch, det var två månader kvar, jag hade gott om tid. Det jag just nu var tvungen till att fokusera på var hur jag skulle be om förlåtelse.
Jag parkerade bilen vid trottoarkanten utanför Alex lägenhet och såg upp mot hennes fönster. Rullgardinerna var neddragna så skulle inte kunna se mig om det hade varit så att hon stått vid fönstret. Kanske låg hon och sov? Nervöst drog jag ur bilnyckeln ur tändningen och klev därefter ut.
Färden upp till hennes våning var orosfylld. Tänk om hon skulle slå igen dörren i ansiktet på mig? Eller så kanske hon skulle bli sur, börja skrika och slå på mig. Vi kanske skulle börja bråka igen, värre än någonsin denna gång? Nej. Det fick inte hända. Jag skulle se till så att det inte skedde. Hissens välkända plingande väckte mig ur mina bisarra tankar och scenarion, och jag klev bestämt ut med blicken vilandes på hennes mörkbruna ytterdörr.
Där innanför satt Alex. Vid teven, eller vid matbordet talandes med Tyra via skype. Hon kanske satt och åt nudlar och läste någon fånig facebook-uppdatering från någon av hennes svenska kompisar, eller så stod hon i duschen. Vad som helst kunde pågå innanför den dörren, inne i hennes lägenhet. Hon satt vilket som någonstans på sina 60 kvadratmeter och höll på med någonting, helt ovetandes om att jag stod precis utanför.
Jag tog ett nervöst kliv närmre. Dörren var mindre än en halvmeter ifrån mig nu. Jag skulle lätt kunna sträcka mig fram och röra vid den utan problem, men jag var för feg. Vad var det med mig? Skärp dig Justin, röt en allvarlig röst inom mig. Inte hade jag tid med sådana här barnsligheter. Det var bara att sträcka på armen och tycka på den svarta knappen som gick till hennes dörrklocka.
Ett plingade ljud hörde inifrån lägenheten. Förvirrat stirrade jag ned på min arm, som utan att jag känt det, flyttat på sig till knappen. Sekunderna passerade likt timmar innan jag kunde höra steg eka innanför dörren. Nervöst sträckte jag på nacken och tryckte ned handen i fickan, med tummen utanför. Dörren sköts upp sekunden efter och en förvånad Alex uppenbarades framför mig.
”Justin?” flämtade hon med tjock röst. Hennes ansikte var osminkat och hon bar en av mina hoodies tillsammans med ett par chachimomma mjukisbyxor.
”Hej… alltså… jag är ledsen. Det var inte meningen att skrika på dig. Alex, jag älskar dig så mycket. Så, så, så, så, sååå mycket så att det är sjukt. Dessa tre timmar utan dig har varit rena rama helvetet för mig. Skuldkänslorna över vad jag gjorde imorse är större än själva jordklotet. Jag är så ledsen. Du skulle inte behövt råkat ut för det som skedde, och du mådde dåligt över det men som vanligt var jag för dum för att se de-”
Hon tog ett hastigt kliv fram mot mig och pressade sina läppar mot mina i en varm, känslofylld, exploderade varm, kyss.
Kommentera älskade älskade nii! Vi kämpade hårt med detta kapitel, försökte få det så lite gnälligt som möjligt... så. Många kommentarer vill vi ha! We love u, puss! Ema & Liv.
