26 - Blame.

 Vi tog oss upp till intensiven där doktor Clark stod och väntade på oss. Justin gick med snabba steg fram till henne så att han enbart stod ett par centimeter ifrån hennes kropp. ”Vad har hänt?”
 Doktor Clark flackade med blicken mellan mig och Justin. Hennes mun var vidöppen och ansiktsuttrycket neutralt. Det var omöjligt att läsa av henne, men jag förstod vad hon ville med det i samma stund som hon kom med beskedet.
 
 “Kan du räcka mig vattnet, så är du en ängel.”
 Lydigt räckte jag över Dianes vattenglas till henne. Hon log tacksamt mot mig, tog en klunk och räckte sedan tillbaka glaset till mig så att jag kunde ställa tillbaka det på nattduksbordet.
“Den här puddingen är ganska god”, berömde Bruce och nickade gillandes.
“Faktiskt”, nickade Justin instämmande som även han satt med ett paket chokladpudding i handen. “Sjukhusmat är inte så pjåkig ifall man tänker efter. Köttet kanske inte är det bästa, men det är ju sak samma.”
 Jag himlade med ögonen. Av alla samtalsämnen i hela världen valde de att diskutera sjukhusmat. Diane medverkade inte i samtalet, utan låg och halvsov i sin säng. Justin och jag hade anlänt till sjukhuset för över en timma sedan, då doktor Clark ringt hit oss. Tydligen så hade både Bruce och Diane kommit undan bilkrocken med endast några brutna ben och blåmärken. Även fast jag inte var så troende såg jag detta som ett mirakel. För bara fyra timmar sedan hade de båda varit nedsövda och nu satt de upp och samtalade. Tja, Bruce i alla fall.
”Jag är så himla glad över att ni mår bra”, kände jag mig tvungen till att erkänna.
 Diane log slött mot mig från sin säng. ”Det är jag med. Det hade kunnat sluta värre…”
 Bruce kramade om Justins hand och såg sedan på mig. ”Vi är tacksamma över att Gud har givit oss en andra chans i det här livet. Vi var nära döden, men herren gav oss en chans till att leva.”
”Ja”, nickade jag, fascinerad över hur stark hans tro var. ”Vi var så oroliga.”
”Kan vi tala om något annat? De mår bra nu, det är huvudsaken”, frågade Justin bekymrat och såg ner på sin pudding. Bruce och jag utbytte en blick, varpå vi båda nickade för att försäkra Justin om att vi inte skulle tala om olyckan något mer.
”När kommer Pattie?” beslöt jag mig för att fråga Justin.
 Justin såg upp på mig med ett leende lekandes på sina läppar. ”Hon borde vara här snart.”
 Jag nickade och lät min blick landa på Diane, som hade somnat. ”Jag antar att detta tärde på henne.”
”Hon fick de största smällarna, och därför även de starkaste drogerna”, förklarade Bruce och såg kärleksfullt på sin fru. Jag svalde hårt. Mina tankar flög iväg till den andra familjen. Hur hade de klarat sig? Två barn hade befunnit sig i deras fordon. Två oskyldiga, små barn.
”Har ni hört något om den andra familjen?” frågade Justin som om han hade läst mina tankar.
”De var inte lika tursamma…” suckade Bruce sorgset. ”Mamman ligger i koma, pappan har ett brutet revben. Barnen kom undan med lindriga skador och den andre mannen…” Bruce slutade tala för att tänka efter. Därefter skakade han på huvudet. ”Den andre mannen har jag inte hört något om. Men vi har talat till polisen och eftersom att det var barnfamiljen som körde mot rött så finns det ingen risk att vi blir anmälda.”
 Jag rynkade pannan. ”Varför körde de mot rött när de har barn i bilen?”
 Bruce putade oförstående med underläppen. ”Ingen aning. Barnen kanske uppehöll de? Mobilen började kanske ringa? Det finns tusen olika anledningar till varför man kan missa ett rödljus.”
 Jag nickade förstående. Flera bilder på mig och min familj, sittandes i den bilen som kördes mot rött, fladdrade förbi min näthinna. En rysning for genom min kropp och orsakade gåshud på mina armar. Aldrig skulle jag utsätta mina barn för en sådan sorts fara, där jag har kontrollen. Det är oansvarigt. Men som Bruce sade så fanns det flera olika anledningar till varför man fortsatte köra trots att det inte var ens tur - och jag hade ingen aning om vad som hade pågått i deras bil.
 Återigen verkade det som att Justin läste mina tankar, för att i samma sekund som jag tänkte den tanken lutade han sig fram och tog tag i min hand. Jag log tacksamt mot honom. Han verkade alltid förstå när något oroade mig. Hur han gjorde det var ett mysterium, men jag brydde mig inte om att ta reda på det. Att han gjorde det var allt som spelade någon roll.
”Hur åstadkom du din hjärnskakning förresten, Justin?” frågade Bruce med höjda ögonbryn.
 Justin såg på mig och mina kinder hettade med ens till. I tystnad bad jag om att han inte skulle berätta hela sanningen, om att jag hade sprungit runt i vår lägenhet i endast underkläder och blivit jagad av honom. Justin harklade sig besvärat och såg på sin morfar med ett leende.
 
baby | via Tumblr

”Alex ropade på mig från sovrummet, för hon förstod inte något på datorn. Jag kommer inte riktigt ihåg vad det var eftersom att jag åkte på en rejäl smäll.” Justin slutade prata för att gestikulera med sina händer över huvudet. ”I alla fall, så stod jag ute i köket och tidigare hade jag spillt vatten på golvet men glömt att torka upp det, så, när jag började gå ut ur köket satte jag ner foten i vattenpölen och halkade.”
”Oj”, flämtade Bruce och slog handen för kinden. ”Du måste lära dig att ta hand om saker direkt, Justin. Detta hade kunnat sluta illa. Du hade kunnat blivit blind för Guds skull!”
 Justin himlade tröttsamt med ögonen. ”Men nu blev jag inte det. Jag har lärt mig en läxa.”
 Bruce såg strängt på sitt barnbarn. ”Det hoppas jag verkligen att du har, unga man. Alex du får påminna honom om att plocka undan efter sig direkt istället för att skjuta upp på saker.”
”Det ska jag”, lovade jag Bruce och såg retsamt på Justin.
 Skrattandes nickade Bruce mot mig och gjorde en tumme upp. Jag log vänligt mot honom till svar. Sedan reste jag mig upp från min plats. ”Om ni ursäktar mig, jag ska bara gå på toaletten.”
”Okej”, svarade Justin och inledde sedan ett samtal med Bruce om någon hockey-match som gått på teve i veckan.
 Jag lämnade rummet och satte av mot toaletterna. Dörrarna till båsen var öppna och meddelade att jag var ensam här inne. Suckandes tog jag mig in i ett av båsen, där jag slog mig ner på toalettlocket. Sanningen var att jag inte alls behövde gå på toaletten. Det jag behövde var att få vara ensam i några minuter.
 Jag pressade mitt bakhuvud mot det iskalla kaklet, som förmodligen innehöll fler bakterier än sulan på min sko. I just det ögonblicket orkade jag inte bry mig. Allt jag kunde tänka på var den stackars barnfamiljen. Hur det måste känna sig efter att ha genomgått något sådant. Hur barnen kände sig just nu. När Jake hade råkat ut för en bilolycka för flera år sedan hade han klandrat sig själv i flera veckor och jag undrade om även dessa barn gjorde det.

Rätt vad det var öppnades min sovrumsdörr och in haltandes kom Jake.
”Justin häng kvar lite.” sa jag och ställde ned mobilen på nattduksbordet.
”Jake vad är det?” frågade jag och gick fram till honom.
”Jag hade en mardröm, jag kunde inte sova. Får jag sova hos dig”" undrade han och mina hjärtslag blev aningen ojämna. Klart han fick, han har gått igenom helvetet och tillbaka de senaste dagarna och ingen klandrar honom för hans sömnlöshet.
”Såklart du får.” tröstade jag honom och lade två beskyddande armar om hans kropp och strök honom över ryggen. ”Hoppa upp i sängen du, jag ska bara säga hej då till Justin.” Jag bar upp honom till sängen för att hjälpa honom och tog sedan tag i min mobil.
”Hälsa honom.” sade Jacob och lade sitt huvud ned på en av mina flera kuddar.
Jag pressade telefonen mot örat, ”Jus, jag måste gå. Jake hade en mardröm och kunde inte sova, så han kom in till mig för att sova här.”
”Absolut Lex. Inga problem. Hälsa honom från mig. Och ta hand om dig själv.”
”Han hälsar dig med. Hej då bestie, ses snart. Puss!”
”Pusssssssss.” Justin drog ut på ordet och sedan bröts samtalet.
Jag ursäktade mig för Jake och gick ut till badrummet för att dra på mig ett par rena underkläder och min sov t-shirt och hotpants. Handduken drog jag bort från håret och hängde den på en krok i badrummet. Sedan gick jag snabbt tillbaka till rummet och kröp ned bredvid Jake.
Jag brydde mig inte om att kamma håret eller torka det. Det fick vara så bara. Min lillebror behövde mig.
Jake flyttade sig närmare intill mig och jag lade en arm om hans axlar.
”Vad drömde du om?” vågade jag mig på att fråga.
”Olyckan. Bussen. Mina lagkamrater. Blod.” svarade han kort.
”Vill du berätta?” Han hade inte berättat för någon vad han hade upplevt, inte ens doktorerna. Och även om jag visste att han skulle svara nej så skadade det inte att försöka.
”Jag kan inte.”
”Försök Jake. Det är bara jag.” uppmuntrade jag honom.
”Det är mitt fel, Alex. Det är mitt fel att olyckan hände.”

 Landskapen blev allt större under oss ju mer vi tappade höjd. Aningen längre fram kunde jag skymta LAX stora byggnad. Landningsbanan var fylld med olika plan, som både skulle lyfta och landa.
 Det hade bara hunnit gå två dagar sedan vi befunnit oss tillsammans med Bruce och Diane på sjukhuset. Både Justin och jag hade fått hemlängtan efter den korta perioden vi befunnit oss i Stratford och hade därför beslutat att åka hem någon dag tidigare än planerat. Pattie hade anlänt till sjuhuset flera timmar efter oss den dagen och trots att Justin inte ville lämna Bruce och Diane när de var i det skick de var i, så ville han samtidigt det.
”Vad tänker du på?”
”Hem. Det ska bi skönt att komma hem. Få ta det lugnt några dagar.”
”Tycker jag med.” Justin såg kärleksfullt på mig och placerade sedan en blöt kyss på min kind.
 Jag bet mig hårt i tungan, orolig över vad det var jag skulle slänga ur mig. ”Jag har tänkt på en sak.”
 Justin höjde på ett ögonbryn. ”Jaså? Vad då för något?”
”När jag var i min lägenhet den där dagen, när jag körde på Selena… då kom jag och tänka på att jag inte riktigt känner mig hemma hos oss. Alltså hemma hemma. Det känns inte som att jag bor där på riktigt.”
”Vad menar du? Vi har ju bott där i flera år.”
”Men det är inte mitt hem. Det är ditt hem, och jag bor bara där eftersom att vi är gifta. I min lägenhet kände jag ett lugn som jag inte känner hos dig hela tiden. Lugnet av att jag kan göra vad jag vill, att jag hör hemma där”, berättade jag utan att se på honom, rädd över att han skulle bli arg.
 Justin nickade långsamt. ”Jag förstår… Det finns bara ett sätt att lösa detta på.”
 Jag såg förvånat på honom. ”Hur då?”
”Vi får helt enkelt”, började han och log stort mot mig, ”köpa ett gemensamt ställe att bo på.”
”Menar du det? Skulle du verkligen sälja ditt hus för mig?”
”Det är ett hus, Alex. Ett hus! Det finns biljoner andra hus i hela världen. Vi hittar något till oss båda. Ingen ska behöva känna sig illa till mods i sitt eget hem, så vi fixar något gemensamt. Jag ringer upp min fastighetsmäklare i morgon och ber honom börja kolla upp några hus åt oss.”
 Jag drog med handen över hans lena kind. ”Du är världens underbaraste människa.”
 ”Är jag?” frågade Justin dumt. ”Jag som trodde att det var du.”
 ”Ha-ha.”
 Planet landade problemfritt och vi klev av det, endast för att bli bemötta av ett kyligt och blåsigt Los Angeles. Justin huttrade till och placerade sin hand på min rygg för att få mig att gå snabbare mot bilen som stod och väntade på oss på landningsbanan.
 Utanför flygplatsen stod ett dussintal fans och paparazzis och väntade vid utgången, upptagna med att söka efter oss så att de missade hur vi körde förbi de. Jag himlade med ögonen åt hur korkade de kunde vara ibland.
”Vad ska vi hitta på i kväll då?”
 Jag slickade mig sensuellt om läpparna. ”Du vet nog vad jag vill ha…”
 Det drog i Justins läppar. ”Jag tror minsann att vi är ute efter samma sak.”
 Innan vi han inleda något särskilt i bilen så stannade bilen utanför vårt hus. Chauffören slog upp dörren åt oss, för att sedan lyfta ur vårt bagage ur bilen. Justin gav honom dricks och fattade sedan tag om min hand.
 Framme vid dörren, tryckte Justin in sin nyckel och låste upp åt oss. ”Damerna först.”
 Leendes tog jag mig förbi honom och drog ett djupt andetag. Det luktade som Justin och barnen. Säkert som mig också men det var en doft jag inte kände av. Justin slog tyst igen dörren bakom oss, varpå han tog sig fram till mig och började placera blöta kyssar längs min nacke.
”Nu tycker jag vi tar detta, upp till sovrum…” Mer hann jag inte säga när Justin helt plötsligt spände blicken i något över min axel. Med rynkad panna vred jag på huvudet för att se vad det var som hade fångat hans uppmärksamhet. Ilskan bubblade upp inom mig innan jag ens hunnit ta ett andetag.
”Vad fan gör du i vårt hus, Selena?”
Okej, hur i hela friden kom Selena in i deras hus? Jag ser att vi har fått besök av vår kära vän DRAMA. Hoppas ni gillade detta kapitel! Kommentera så blir jag happy happy. Älskar er, p&k // Liv. 

Kommentarer

Anonym skriver:

Hade saknat novellen så klickade in på den för att läsa senaste kapitlet och så ser jag ett nytt kapitel! Blev lika glad som ett litet barn Hha Btw sjukt bra

Datum: 2014-08-12 - Tid: 14:23:48 -


Sofia skriver:

Duuu skojaaaar!! Nästa kapitel nuuu taaaaaaack, detta är ju olagligt! Haha nej men jättebra kapitel!!

Datum: 2014-08-12 - Tid: 18:40:48 -


Emelie skriver:

sjuuuukt bra! :)

Datum: 2014-08-12 - Tid: 21:25:31 -


Anonym skriver:

Selena förstör allt ugh haha

Datum: 2014-08-12 - Tid: 22:07:36 -


Anonym skriver:

ASDFFJJL kapitlet var helt to die for!!
Vet inte? Selena kanske har kvar nycklar sen förut och kom in!! Iiih skitbra iallafall
❤️💓

Datum: 2014-08-13 - Tid: 19:07:46 -


Anonym skriver:

Så underbart braaa!! :)
DRAAAAMA and I love it!!

Datum: 2014-08-14 - Tid: 11:48:08 -


Anonym skriver:

Så braaa

Datum: 2014-08-15 - Tid: 09:12:10 -


Ditt namn:

E-post: (privat)

URL:

Din kommentar:




Trackback