"Förlåt för att jag inte varit här på senaste tiden mamma. Jag har faktiskt inte varit i Sverige på jätte länge. Och i övermorgon är det den stora dagen och jag kände att jag behövde komma hit för att prata med dig. Sist jag var här var väl 2 år sedan? Jag har berättat om Justin, va? Vi har nu två underbara barn. Jag är ledsen att du inte är här och får lära känna dem. Vi tar bra hand om dem även om vi lever ett hektiskt liv. Vi ser till att de är omringade av bra människor hela tiden." Jag log åt tanken av mina barn.

"Oliver fick sitt namn av Jeremy och pappa. Jag gillade det inte först men Justin övertalade mig. Och Avalanna döptes efter en liten flicka som led av en svår sjukdom. Avalanna kanske är där uppe med dig mamma? Om hon är det, ta väl hand om henne. Hon betydde mycket för Justin och vi tvekade inte en sekund på att döpa vår dotter till Avalanna så fort vi fick veta att det var en flicka."

Några tårar fann sin väg ner för mina kinder och jag hindrade inte ens de från att falla just för att de inte var vanliga tårar, de var glädje tårar.

"Jag är lycklig nu mamma. Jag har allt jag någonsin kan önska mig, jag har en underbar kille, två underbara barn och en stor familj vid min sida som stöttar mig genom allt. Den enda som saknas är väl du, och mormor. Jag saknar er men ni är i en bättre värld just nu och..."

Jag blev avbruten av två armar som kramade om min hals. "Mamma vi gå nuuuu."

Jag vände mig om och såg på Ollie som såg förväntansfullt på mig, antagligen ivrig för att få komma hem.

"Var är din pappa och din syster?" skrattade jag och drog ned honom i mitt knä där jag satt framför gravstenen.

”Där!” ropade han och pekade ned för den lilla kullen där jag mycket riktigt såg Justin komma gåendes med Ava bredvid sig. Hon hade just lärt sig gå och ville därför gå hela tiden. Hon tyckte väl det var nytt och spännande.

"Hej hjärtat! Har du haft det kul med pappa?" frågade jag Avalanna och sträckte ut armarna för en kram. Hon jollrade glatt och kastade sig i min famn som Oliver lyckligvis lämnat. Annars hade Ava antagligen mosat honom.

Jag reste mig upp från marken med Ava i famnen och ställde mig på fötter precis när Justin nådde oss.

"Hej älskling," hälsade han och gav mina läppar en mjuk kyss, "är du redo att åka?"

Jag nickade bara och klev fram mot gravstenen. Jag placerade en puss på mina fingertoppar och placerade sedan handen på stenen. "Jag älskar dig mamma, alltid."

"Ollie kom vi ska åka nu!" ropade Justin

Jag var ledsen att min mamma inte var här med mig just nu så att hon kunde hjälpa mig med barnen, men jag hade både Elenor och Pattie till min hjälp och det var jag tacksam över. De ställde upp i alla lägen och hjälpte mig och Justin på alla sätt.

Oliver visste om att Elenor inte var min riktiga mamma, men ändå valde han att kalla henne för mormor. Det var något som gladde Elenor, det kunde man se. Varje gång han yttrade ordet mormor istället för Elenor spred sig ett brett leende på hennes läppar.

Ava var fortfarande för liten för att förstå innebörden med en mormor, och för liten för att ens uttala meningar som man kunde förstå. Men när tiden kom skulle hon förstå, och då skulle varken jag eller Justin tvinga henne till att kalla Elenor för mormor endast för att Oliver gjorde det.

”Maaaaat!” tjöt Oliver bredvid mig.

Justin, som satt och arbetade med något på sin dator skrattade. ”Älskling kan inte du fixa något? Jag tror det finns spagetti och köttfärssås i kylen. Åtminstone sa piloten det men vad vet jag?”

"What do I know?"

”Jag gör det med nöje.” flinade jag och reste mig upp ur mitt säte. Oliver log nöjt när han såg att jag var på väg mot det lilla köket – om man kan kalla det för ett kök – som fanns på flygplanet.

Innan jag plockade ut maten åt honom gick jag fram till Avas barnvagn för att se efter om hon andades - vilket hon lyckligtvis gjorde. Hennes ögonlock var mjukt stängda och hennes ljusbruna slingor låg som en gloria över hennes huvud. Att se sitt eget barn sova var en av de få saker jag aldrig hade kunnat tro var så underbart.

”Maaat mamma!” ropade Oliver från sin plats, som om han ville påminna mig om varför jag hade rest mig upp från första början.

Skrattandes drog jag upp dörren till kylskåpet och mycket riktigt fanns det en plastburk med spagetti och köttfärssås där. Jag slevade upp lite mat i en skål och satte sedan in den i mikron. Under minuten som maten befann sig i mikron drömde jag mig bort. Det var ofattbart att om endast några timmar skulle jag inte vara Alexandra Smith längre, utan Alexandra Bieber. Ett leende tog sin plats på mina läppar.

Det kändes löjligt att stå och le för en sådan sak, men tanken var så otroligt underbar att det inte gick att hålla tillbaka leendet. Mikron pep till och meddelade att maten var klar. Innan jag gick tillbaka till Oliver och Justin öppnade jag åter kylskåpet och drog ut en flaska med Cola till mig, och en liten förpackning med äppeljuice till Oliver.

”Smaklig måltid min herre!” yttrade jag tillgjort när jag satte ned Olivers mat framför honom. Han klappade lyckligt med händerna och tog sedan upp gaffeln för att börja äta. Det gladde mig att varken Oliver eller Ava hade problem med att äta. Jag antog att det var något dem hade fått av mig och Justin.

”Vad jobbar du med?” frågade jag Justin och tog sedan en klunk av min iskalla dricka.

”Jag mejlar lite folk bara.” log han till svars, lika lugn som vanligt. Under hela bröllops-stressen hade han varit lugn, som om han hade tiden lindad runt sitt lillfinger.

Jag nickade suckandes. ”Patrick är stenhård.”

Justin gav ifrån sig ett – nästan hånande – skratt. ”Så klart, älskling. Han är en PT.”

”Men jag ville bara komma i form till bröllopet. Bli av med alla mammakilon. Men nej – Patrick fick mig att jobba arslet av mig flera timmar om dagen i flera veckor!”

”Du är dansare Alex, sånt borde du klara.”

”Jag är väl medveten om mitt yrke”, väste jag till svar, ”men jag har även fött två barn.”

”Och jag älskar dig för det.” log Justin och skickade iväg en slängkyss.

Jag himlade med ögonen och drog upp min mobil för att döda lite tid. Nästan alla tidningar i hela världen hade skrivit om mitt och Justins bröllop så det var det enda man fick se nu för tiden, därför valde jag att undvika sociala medier under en tid. Mitt i en omgång av Candy Crush (ja jag spelade det fortfarande, fem år senare) såg jag ned på Oliver bredvid mig när han skyfflade i sig sin mat. Han hade blivit alldeles kladdig runt munnen vilket påminde mig om Justin, när han åt spagetti med köttfärs sås.

Jag sparkade till Justins fot under bordet där han satt mitt emot mig. Hans blick förflyttades trött från datorskärmen till mig, “Hm?” mumlade han trött.

“Sådan far sådan son, eller hur är det?” viskade jag och nickade åt Ollies håll. Justin såg på Oliver och log stort.

“Ja vår son är rätt snygg så dig kan han ju inte likna.”

“Ha ha, Justin.” skrattade jag ironiskt och slog till honom på foten ännu en gång innan jag vände mig mot Oliver. “Oliver gubben, titta hit.” sa jag och höll telefonen framför näsan på honom.

Han hade precis lastat på en full sked med mat som var på väg mot munnen och stannade halvvägs när han uppfattade vad jag sa. Han log stort medan jag knäppte några bilder, sedan lade jag ner telefonen på borde och tog en servett för att torka honom om munnen.

“Mamma, du är rolig.”

“Det är väl bra? Eller? Vill du ha en tråkig mamma istället?” Jag gjorde till rösten så att det skulle låta som om jag vore en bitter tant.

Oliver rynkade på näsan, “Näääää!” tjöt han förskräckt.

“Då har du tur!” log jag och kysste honom mjukt på kinden.

Suckandes slog jag mig ner på min plats igen och lät Oliver gå tillbaka till att äta. Justin såg upp från sin dator med ögonen kisande - vilket betydde att han funderade på något.

“Vad?” utbrast jag, nyfiken på vad som cirkulerade i huvudet på honom.

Han fuktade sina läppar, “Mejlade du cateringstället?”

“Jag och Pattie gjorde det tillsammans för två veckor sedan. Jag är ganska säker på att jag berättade det för dig.”

“Det är så mycket just nu, så det är lite svårt att hålla reda på allt.”

“Du oroar dig för mycket. Till och med mer än mig och det är jag som är tjej.”

“Ja, förstår du inte? Du är tjej! Du har planerat bröllop och haft dig sedan du var liten. Allt detta är ju nytt för mig, på sätt och vis. Jag har inte direkt snackat bröllop och barn och hus med mina föräldrar när jag var liten.”

“Det där var ju otroligt fördomsfullt! Bara för att jag är tjej…”

“Hey, hey, hey! Stop där. Du sa ju själv att jag oroar mig mer än dig och att du är tjej. Som att du borde oroa dig, då förolämpade du ju dig själv?”

Justin hade faktiskt rätt när jag tänkte efter, men det var inte något jag tänkte erkänna. “Äsch, håll käften, det sa jag inte alls.”

“Mamma!” utbrast Oliver.

“Ja, vad är det hjärtat? Har du ätit klart?” undrade jag och såg hans tomma tallrik stå på bordet.

“Du sa ett fult ord! Du måste köpa en glass till mig.”

“Ja, mamma. Du sa ett fult ord…” Justin såg på mig och hånlog. Han älskade verkligen att se mig göra bort mig framför barnen.

"Yes mom..."

Jag suckade, “du har rätt Ollie. Förlåt. Jag ska köpa dig en glass så fort vi landar.”

“Till Ava också!”

“Till Ava också.” bekräftade jag innan jag reste mig upp för att plocka undan efter Olivers måltid.

“Jag pratade nyss med mormor, hon och morfar hade haft jättekul med barnen. De var tydligen fulla med energi fram tills klockan slog åtta, då somnade de båda två i soffan.” berättade Justin när han slog upp dörren till sovrummet i vår lägenhet i Stratford.

Vi hade köpt en lägenhet i närheten av Justins morföräldrars hus så att vi hade någonstans att bo när vi var och hälsade på. Det var för trångt i det lilla huset Bruce och Diane ägde, speciellt nu när vi var så många i familjen. Idag när vi hade landat så hade vi åkt direkt till morföräldrarna på middag. Efter middagen ville barnen stanna kvar för att leka och Diane insisterade i att lämna kvar de över natten. Jag älskade mina barn över allt annat på jorden, men lite ensamtid med Justin tackade jag inte nej till, speciellt så nära inpå bröllopsdagen.

“Konstigt att de var fulla med energi efter resan. Ava sov ju knappt en timme och Oliver såg så trött ut på planet.” Jag tänkte tillbaka på dagens resa medan jag såg Justin klä av sig sina mjukisbyxor och krypa ner bredvid mig i sängen.

“Det har de nog fått av dig. Energin bara flödar hos dig. Det tar liksom aldrig stopp.” log Justin och kysste min kind.

“Nja, det tror jag inte. Energin har tagit stopp. Jag börjar bli gammal nu vet du.” skrattade jag och vände tillbaka blicken till boken jag läste innan Justin kommit in i rummet.

“23 är inte så gammalt Alex, testa vara 24, som jag. Det är utmattande.” skojade han och lade sig tillrätta under täcket.

“Jag fyller 24 om bara några månader, vet du vad jag önskar mig?” undrade jag och såg hemlighetsfullt på Justin.

“Inte ett till barn bara. Det räcker med Ollie och Ava just nu. Jag behöver ett sabbatsår.” klagade Justin.

Jag skrattade och slog till honom på axeln, “Nej dummer. Jag önskar bara att jag kunde åka tillbaka i tiden till min artonårsdag. Det var en bra dag. Och så önskar jag att jag inte behövde bli vuxen så snabbt.”

Några sekunders tystnad passerade innan Justin bestämde sig för att bryta den. “Kom här.” sade han och lyfte upp täcket för att sedan klappa på platsen precis bredvid honom.

Jag lade mitt bokmärke i boken, stängde igen den så att jag visste vart jag var, innan jag lade den på nattbordet bredvid sängen och placerade mig tätt intill Justin med huvudet på hans nakna bröst.

“Förlåt för att jag tog ifrån dig din ungdom.” viskade han och kysste mig på tinningen. “Det var inte meningen att det skulle hända.”

Jag suckade, “Justin… Sluta. Jag borde inte ens ha tagit upp det. Jag skulle aldrig i hela mitt liv vilja byta bort mina barn. Aldrig. Inte ens mot min ungdom. Oliver och Avalanna är en del av mig nu och jag vet helt ärligt inte vad jag skulle gjort utan de. Dessutom är jag stolt över oss. Vi har varit bra föräldrar tycker jag.”

“Jag håller med dig, men du fick fortfarande inte uppleva din ungdom som en normal människa.” Justins händer vandrade upp och ned längs min arm, något som de senaste sex åren alltid fick mig att slappna av och känna mig trygg.

“Ibland undrar jag vad jag hade gjort om du inte knackat på min dörr den där dagen.”

Justin såg upp på mig, fuktade sina läppar och drog en hand genom håret. “Förlåt.”

Mitt hjärta slog oregelbundet och jag visste inte riktigt vad som pågick. Varför stod Justin framför mig och bad om ursäkt? Jag trodde han hatade mig.

“Är inte du i Kanada?” förmådde jag mig att fråga.

Justin tog ett litet steg fram, “Jag var i Kanada. Men jag kunde inte stanna där längre.”

“Varför inte? Mår Bruce och Diane bra?” Min blick, även om tårarna var nära på att falla, lämnade inte Justins ögon för ens en sekund.

“De mår bra. Men inte jag. Det finns liksom en tjej,” började Justin och kliade sig i håret, så som han alltid gjorde när han var nervös och inte visste hur han skulle uttrycka sig, “hon är min värld och hon betyder allt för mig. Hon ska föda mitt barn och jag har varit ett svin mot henne. När hon inte är i närheten så är jag inte mig själv. Jag kan inte se klart och jag kan inte tänka klart. Det är som om jag är fångad av något svart mörker. Sedan finns det några klyftiga personer som lyckades banka vett i skallen på mig de sa att jag var bättre än så, att det jag gjorde inte var något jag vanligtvis skulle göra. Och de hade rätt, jag skulle aldrig i hela mitt liv vilja lämna den personen som gör mig hel, speciellt inte när denna personen bär på ett litet foster som kommer att vara hälften mig och hälften sin mamma, även om jag önskar att fostret fick ärva allt av sin mamma.”

Justin tog en paus för att fukta sina läppar och dra en hand genom sitt hår ännu en gång. Jag såg honom djupt i ögonen medan tårarna rann ned för mina kinder.

“Jag önskar att fostret fick ärva allt av sin mamma så att den kan bli lika perfekt som henne. De sägs att ingen människa är perfekt, men den här tjejen, hon är just det. Perfekt. Hon är perfekt för mig och hur mycket jag inte förtjänar henne efter det jag gjorde så önskar jag hon kan förlåta mig en vacker dag. Alexandra… Förlåt mig. Förlåt för att jag lämnade dig. Jag vill aldrig lämna dig någonsin.”

Tårarna rann ned för mina kinder likt en öppen kran, de ville inte sluta. Och där stod jag, paralyserad. Jag visste inte vad jag skulle göra - slänga mig i hans famn och förlåta honom? Jag ville förlåta honom, jag ville vara med honom och jag ville att han aldrig skulle lämna mig. Men jag kunde inte slänga mig i hans famn. Då slog det mig att Alfredo och Twist befann sig i min lägenhet, så med händerna för ansiktet och några höga snyftningar vände jag mig om och sprang in i lägenheten.

Jag krockade i någons famn, Twist. Han lade armarna om mig och strök mig över ryggen.

"Så ja Lexie, det ordnar sig. Ni löser detta."

Rätt vad det var hörde jag en låg smäll. Jag lyfte huvudet och såg mot ytterdörren där Justin precis slagit sig näve i tegelväggen utanför.

En smäll. Två smällar. Tre smällar. Fyra smällar. Tystnad.

Jag såg Justin glida ner på golvet utanför lägenheten med huvudet i händerna. Jag älskade honom trots allt och han älskade mig. Vi skulle få ett barn ihop. Vi skulle bli föräldrar. Jag och Justin, Justin och jag. Jalex. Det var vi två emot världen.

Sakta gick jag mot dörren och ställde mig i dörrkarmen. Jag såg ner på Justin. Hans näve blödde och den började bli smått lila.

Jag damp ned bredvid honom och tog hans blodiga hand i min. Han vände sakta blicken mot mig.

"Jag hoppas också vårt barn blir som jag, smart och lugn, så att han slipper skada sina knogar som hans dumma pappa." skrattade jag lågt och placerade lätta pussar på var och en av hans knogar.

Justin skrockade och vände huvudet helt åt mitt håll. Först nu såg jag att han grät. Jag torkade tårarna från hans kind med min fria hand och kysste hans kind lätt.

Justin hann placera sin friska hand i nacken på mig och tryckte våra pannor mot varandra. "Från djupet av min själ. Förlåt mig."

"Schhh." stoppade jag honom.

Justin såg mig djupt i ögonen innan han lutade sig fram och kysste mina läppar. En kyss fylld med känslor. Känslor som kärlek, ånger, lycka, hopp, allting i ett.

Justin drog ifrån alldels för snabbt.

"Jag älskar dig med varje hjärtslag mitt hjärta slår, och det slår för dig och den lilla filluren inuti dig."

"Och jag älskar dig. Mer än vad du kan förstå." Jag pussade honom snabbt på läpparna innan jag ställde mig upp framför honom. "Kom så fixar vi den där handen innan du förblöder."

Justin suckade, ”tänk inte på det hjärtat. Jag lyckades få huvudet ur röven och jag kom. Det är det som är det viktigaste.”

Jag log. ”Där har du fel. Det viktigaste är att du stannade.”

Epilogen till LMLYD! Äntligen... Nu är den stora frågan - vill ni läsa mer? Kommentera då! x E&L