21 - Never leave me.

Mitt synfält blev snabbt suddigt svarta prickar började dansa framför ögonen på mig. Hur kunde han? Jag snörvlade till och tryckte in nyckeln i tändningen.
 Innan jag backade ut från min parkering såg jag till att tuta så högt jag kunde. Jag brydde mig inte om jag väckte hela grannskapet. Justin och Selena kunde gott och väl vakna och inse vad de hade gjort. Sedan körde jag ut från parkeringen. Bort från vårt grannskap. Bort från huset. Bort från Selena. Bort från Justin.
 
Jag hade ont i min arm men jag visste inte varför. Försiktigt öppnade jag mina ögon för att sedan inse att jag hade somnat i soffan. Jag tvingade mig själv att blinka flera gånger innan jag återfick min syn. Jag låg i soffan, med armen under rumpan och med benen hopslingrade med Selenas. Herre Gud. Selena.
 Snabbt utan att tveka för ens en sekund hoppade jag upp på fötter och såg mig omkring. Det var bara vi här. Vi kollade på film igår kväll och måste ha somnat i soffan. Jag kan inte sova i soffan med mitt ex. Hur bra vänner vi än är så är jag gift och har barn. Jag får inte sova med ex flickvänner. Jag får bara inte.
“Justin.. Vad håller du på med?” mumlade Selena. Hon gnuggade sig i ögonen och såg upp på mig.
“Detta är fel. Selena, detta är så fel.” Jag drog en hand genom håret och traskade över till kylen. Mina ögon fastnade på skålen med jordgubbar som såg väldigt saftiga ut men istället tog jag mig en flaska vatten, stängde kylen och gick och satte mig på en av barstolarna vid köksön.
“Vad är det som är så fel?” undrade Selena och la en hand på min axel. Jag skakade av mig den.
“Du och jag. Vi kan fan inte sova tillsammans.” mumlade jag och följde henne med blicken när hon slog sig ner på stolen bredvid mig.
“Äsch, kom igen Justin.. Det var ju inte så som om något hände. Vi sov i soffan till och med. Alla våra plagg var på oss. Det är ju inte heller så som att något hände.” Selena ruskade på huvudet. Hennes hår stod åt alla håll och hon hade mascara smulad runt ögonen.
“Tänk om Alex hade sett oss”, andades jag, upprörd över vad som hade inträffat.
“Då skulle jag förklara för henne. Du var ledsen över vad du hade sagt i telefon och hörde av dig till mig, så jag kom förbi med lite kinamat och filmer. Det var inget mer än så! Du har inget att oroa dig över. Alex borde förstå. Men du”, hon pekade på mig och såg seriöst in i mina ögon, “borde be om ursäkt. Jag må vara din kompis, men vad fan, Justin. Så där säger man inte. Inte till någon.”
 Jag skakade på huvudet. Bara av att tänka på de hemska orden jag slängt ur mig fick mig att vilja kräkas. Hur vidrig fick man vara egentligen? Alex hade inte gjort något mot mig över huvud taget, men ändå hade jag betett mig som ett svin. “Jag vet… jag ska prata med henne när hon kommer hem.”
“Du borde ringa henne. Nu. Berätta för henne att du vill prata med henne.”
 “Okej. Min mobil ligger där uppe på laddning, så jag ska bara gå och hämta den. Jag kommer snart.”
 Jag lämnade Selena ensam i köket och gick ut i hallen där, till min förvåning, Alex resväskor stod. Fan. Med en klump i halsen såg jag upp på övervåningen. Det var knäpptyst. Hon kanske sov?
 Jag började försiktigt gå upp för trapporna. Ursäkt efter ursäkt spelades upp i huvudet på mig. Hur skulle jag förklara detta? När jag nådde sista trappsteget hade jag kommit på vad som kändes som flera tusen förklaringar. Jag pressade min hand mot nacken och började gå mot vårt sovrum.
 När jag kom in fann jag sängen orörd. Djupa veck uppenbarades i pannan på mig och jag gled med blicken över rummet. Garderobsdörrarna stod på glänt och större delen av Alex kläder var spårlöst försvunna. Med bestämda steg tog jag mig fram till byrån där vi bevarade lätta väskor, och såg att två saknades.
“Helvete.” mumlade jag.
 Jag tog min telefon. Inga missade samtal, inga sms. Ingenting. Jag ringde genast upp Alex och tog mig ut ur vårt sovrum. På väg mot trappan ångrade jag mig och gick tillbaka för att kika in i barnens rum. Varken Oliver eller Avalanna var i sina respektive rum, vilket fick mig att undra ifall Alex inte planerar att ta barnen och lämna mig. Vad ska jag göra ensam? Jag kan inte vara utan Alex. Hur kan jag vara så dum och bete mig som en jävla idiot? Alex svarade inte. Jag hade ringt henne flera gånger. Varje gång gick jag direkt fram till telefonsvar.
“Selena?” ropade jag när jag nådde bottenvåningens golv.
“Vad?” Selena stod i dörrvalvet som ledde in till vardagsrummet. Hon hade tvättat av sitt ansikte och satt upp sitt fågelbo till hår i en bulle högt upp på huvudet.
“Alex har varit här. Hon såg oss”, flåsade jag. Mitt hjärta slog så hårt i bröstkorgen på mig att jag nästan kunde tro att det skulle hoppa ut och lägga sig på golvet framför mig i en stor pöl med blod.
 Selena korsade armarna över sitt bröst. “Hur vet du det?”
 Jag skakade på huvudet av hopplöshet. “Hennes väskor”, jag pekade med hela armen på Alex väskor som stod bredvid mig på golvet, “och så har hon packat ner sina kläder. Hon har lämnat mig.”
“Skärp dig. Ta dig samman!” väste Selena skarpt. “Vart tror du att hon har åkt?”
 Min hjärna var en enda stor röra. Jag kunde inte tänka. Det kändes som om jag befann mig på en karusell som inte åkte annat än upp och ner. Jag drog ett djupt andetag och försökte koncentrera mig. Vart skulle Alex ta vägen om hon var ledsen?
 Då slog det mig.
“Hennes lägenhet.”
 
(11) Tumblr
"Her apartment."

“Åk dit då!” Selena viftade med händerna mot dörren.
 Jag såg ner på min utstyrsel. Mjukisbyxor och en t-shirt. Det fick duga. Jag roffade åt mig ett par bilnycklar utan att se efter till vilken bil de gällde och rusade sedan ut ur huset. Snabbt som bara den backade jag ut ur garaget och körde ut på den folktomma gatan. Vad var klockan ens? Jag såg på min telefon och den visade strax efter åtta på morgonen. Utan att bry mig om hastighetsbegränsningen trampade jag på gasen och bilen brummade iväg.
 En kvart senare parkerade jag min bil på gata utanför Alex lägenhet. Jag lämnade allting i bilen förutom nycklarna eftersom jag behövde de för att låsa. Jag låste bilen och på väg upp mot dörren kastade jag en blick mot parkeringen där Alex bil stod så fint parkerad.
Jag tryckte på siffrorna som låste upp dörren till mig och sprang upp för de väldigt få trappstegen som skulle ta mig till Alex lägenhet. Utan att ens ha tänkt ut vad jag skulle säga eller hur jag skulle förklara situationen tryckte jag in nyckeln och låste upp dörren. När jag var inne i lägenheten sparkade jag igen dörren innan jag sprang in till vardagsrummet. Min blick fastnade på soffan där jag såg Alex ligga. Jag gick sakta fram till henne och satte mig på golvet precis framför henne.
 Jag kunde se att hon hade gråtit. Hennes ansikte var vänt mot mig, hon hade den där typiska Alex-rynkan i pannan och hennes händer hade hon under kinden. Jag kysste hennes panna. Hon luktade Alex, jag hade saknat den lukten så mycket att jag skulle kunna döda för den i just den stunden. Min hand letade sig upp till hennes hårfäste och jag strök henne varsamt där och över kinden.
 Alex måste ha känt av min beröring, då hon försiktigt särade på ögonlocken. Till en början log hon mot mig tills hon insåg varför hon var hos sig och inte hos oss. Med sammanbitna tänder hävde hon sig upp och kröp längre bort ifrån mig i soffan.
“Vad vill du?” Hennes röst var iskall. Som när man pratar med sin största fiende.
“Alex…” viskade jag med gråten i rösten.
“Nej.” Hon skakade bestämt på huvudet. Det dröjde inte länge förrän hennes ögon var vattenfyllda och tårar rann ner för hennes sköra kinder. Hon slutade inte skaka på huvudet för något. “Du kan inte behandla mig så som du har behandlat mig, och sedan komma hit som om ingenting har hänt.”
“Jag är ledsen. Jag…” Jag visste inte vad jag skulle säga. Hela vägen hit hade jag tänkt ut ett tal, som nu var som bortblåst. Det var nästan på gränsen till att jag inte kunde alfabetet längre.
“Först är du en riktig skitstövel mot mig. Sedan…” hon snörvlade bakom sina händer. “Sedan umgås du med Selena för att inte nämna att du sov med henne?! Hur kunde du Justin? Jag såg er! Försök inte förneka något.” Alex hulkade och tårarna rann likt floder längs hennes kinder. “Istället för att ringa och se till att jag mådde bra så hörde du av dig till Selena. Fy fan för dig, Justin.”
 Allt hon sa var rätt. Jag hade inget att komma med. Jag hade gjort bort mig, rejält denna gången. Att ringa Selena när jag egentligen borde ha ringt Alex och bett om ursäkt direkt hade varit ett korkat drag. Hur hade jag tänkt egentligen? Hur hade jag tänkt över huvud taget på senaste tiden? Det var som om någon tog över min kropp med jämna mellanrum.
“Jag vet att jag var en fullkomlig idiot mot dig. Jag saknade dig och kände mig övergiven. För att vara ärlig så var jag arg på dig för att du från ingenstans bestämde dig för att åka till Sverige och ta barnen med dig. Jag blev ensam kvar. Varför kunde du inte vänta tills jag fick semester?”
“Jag behövde en paus, Justin! En paus från dig. En paus från allt kaos. Jag behövde komma tillbaka till min familj och vänner. Allt som har hänt på senaste tiden… jag vet inte ens vad jag ska säga. Att jag ens måste förklara mig är absurt. Du om någon borde förstå! Dessutom så insisterade du om att vi skulle åka utan dig eftersom att du behövde jobba. Men du kanske har glömt bort det? Precis som du har glömt bort allting annat, till exempel att du har en fru.”
 Jag fuktade mina läppar. “Okej. Du har rätt. Jag bad dig att åka utan mig. Förlåt, jag ska inte anklaga dig för det. Men jag kände mig fortfarande övergiven. Jag hade varit utan er i flera dagar, både dig och Oliver. Även Ava för den delen. Sen när jag äntligen har fått tillbaka er så åker ni? Jag saknade dig och var arg på livet. Jag var trött. Därför betedde jag mig som en fullkomlig idiot. Förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt! Jag vet inte vad jag ska göra för att gottgöra dig älskling.”
“Jag förlåter dig”, svarade Alex och drog med sina handflator över kinderna. “Men att du behandlade mig som skräp förklarar inte varför du sov tillsammans med Selena. Varför du praktiskt taget var otrogen.”
“Alex, läs mina läppar. Ingenting hände! Jag mådde som skit efter vårt samtal och hörde av mig till Selena. Vi pratade och hon hjälpte mig bara med hela be om ursäktdelen som du vet att jag suger på. Sedan somnade vi under en film.”
“Och ni kollade på film under samma filt? Lyckat, Justin. Verkligen.” Alex applåderade sarkastiskt.
“Jag måste ha dragit den över mig i sömnen. För när vi satt i soffan var det Selena som låg under filten och inte jag. Jag vet helt ärligt inte.”
“Jag saknade dig Justin, det var därför jag kom hem tidigare. För att jag visste att allting det du sa till mig på telefonen, det var inte du. Jag tror vi båda fick nog av allting som hade hänt, vi behövde egentligen varandra. Jag var därför tvungen till att komma hem. Jag ville att du skulle krama mig. Så hårt och tröstande som bara du kan. Men sedan fann jag dig med Selena. Det knäckte mitt hjärta. Hemma träffade jag på Victor och mådde dåligt över det och när jag skulle berätta det för dig fick du ditt jävla dampanfall. Som grädden på moset så fick mitt fotoalbum där hemma mig att sakna min mamma. Så jag har gått och tänkt på henne och allting har verkligen bara varit katastrof.”
 Jag suckade. Jag har verkligen varit en dålig man för min fru, en dålig far för mina barn och en dålig idol för mina fans. Men vad som sårar mig mest är att jag har behandlat mitt livs kärlek så vidrigt som jag har. “Ställ dig upp.”
 Alex såg upp på mig. “Va?”
“Ställ dig upp.”
“Justin vad…” Mer hann Alex inte säga förrän mina händer fann hennes kropp och lyfte upp henne så att jag kunde lägga armarna om henne. När hon förstod vad jag ville komma till med detta lade hon armarna om min nacke och lutade kinden på min axel.
“Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det som hände kommer aldrig hända igen, det ska jag se till. Men bara om du lovar mig en sak.”
“Vadå?” frågade Alex utan att se upp på mig.
“Att du aldrig lämnar mig.”
Shit. Detta skrev vi klockan 5 på morgonen - svensk tid. Hoppas verkligen att ni visar er uppskattning över att vi satt uppe mitt i natten för att skriva till er och kommenterar många fina underbara kommentarer!

 Tyckte ni Alex gjorde rätt i att överreagera? Tror ni Selena är ute efter något mer än vänskap med Justin? Hm... det återstår att se. Puss och kram från oss båda, we love you. Kommentera! Ema och Liv. ♥

Kommentarer

Michelle skriver:

Jag gillar det :)

Datum: 2014-07-23 - Tid: 14:12:49 -


Anonym skriver:

Jag tror selena vill något mer än vänskap

Datum: 2014-07-23 - Tid: 14:20:01 -


A skriver:

SÅ BRA.

Datum: 2014-07-23 - Tid: 14:44:02 -


Moa skriver:

Kan inte bli bättre, så bra!!!<3

Datum: 2014-07-23 - Tid: 17:09:37 -


Emelie skriver:

åhhh jätte bra, bra att dom löste det! :)

Datum: 2014-07-23 - Tid: 17:12:12 -


Tea skriver:

OMG så braaaa

Datum: 2014-07-23 - Tid: 18:39:07 -


Oline skriver:

började gråta, så bra var det <3

Datum: 2014-07-23 - Tid: 23:50:38 -


camilla skriver:

Jag trodde verkligen att Justin hade varit otrogen, att dom skulle separeras och allt skulle bli skit, men tack å gud för att det inte blev så, men det känns fortfarande inte så bra mellan dem, speciellt med Justin...

Datum: 2014-07-25 - Tid: 09:25:26 -


Anonym skriver:

Åhh, så sjukt bra!!
Längtar till nästa kapitel :)

Datum: 2014-07-25 - Tid: 10:32:09 -


FrökenTV, bloggen om tv och film skriver:

Så bra

Datum: 2014-07-27 - Tid: 20:46:09 - URL: http://efji.blogg.se/


Ditt namn:

E-post: (privat)

URL:

Din kommentar:




Trackback