Gott nytt år babes! Snart smäller det, om två timmar. OMG, 2013 kommer bli ett bra år tror jag... :) Jag har besök hemma just nu, men sitter ändå osocial vid datorn (a). Var på Hobbit idag med en kompis, har någon annan sett den? :) Vad tyckte ni? Jag tyckte den var liiite långtråkig, men ändå bra! Anywaay, sitter och skriver nu - fast jag ska börja heter det annars - och hoppas jag får upp ett till kapitel under detta år, annars inleder vi 2013 med ett nytt kapitel! Puuuuuuss! 

 

 

 

Nervositeten sköd inom mig. Vad skulle man svara på en sådan fråga? Jo, min manager vill att vi ska byta tjej men jag vill ha dig kvar. Aldrig att jag skulle visa mig blödig för Noelle. Ilskan blixtrade i hennes mörka ögon. Om blickar kunde döda skulle jag varit aska vid det här laget.

”Heej...” började jag tveksamt med. Varför tvekade jag? Noelle var ingen jag var rädd för. 

”Nå?” muttrade hon surt. Hennes kinder blossade upp i en mörkröd nyans. 

Jag suckade djupt, ”Scooter vill byta ut dig.” 

”Och det tror du inte jag hörde? Nej, du vet, jag står och är ilsken på dig i onödan.” 

”Men jag vill inte det.” sade jag uppriktigt för att få tyst på hennes eviga pladdrande. Hennes trut stängdes som på beställning igen.

”Va?” flämtade hon fram. 

”Ja. Nu när jag ändå förklarat hur jag känner för dig, varför byta ut dig? Alltså, det skulle inte vara fel att binda sig. Du är iallafall någonting.” retades jag och ryckte på axlarna. Hon rörde inte en min. Var det så chockerande, att jag ville ha kvar henne? 

”Är du kvar eller?” morrade jag irriterat medan jag viftade med händerna framför hennes ansikte.

”Ja, jo, ja... wow.” var allt hon fick ur sig. En spya av olika typer av chock. 

Ett självbelåtet flin växte som vanligt fram på mina läppar. ”Det var det jag hade hoppats.” 

”Pfft... bli inte alltför mallig. Chocken går snart över.” påminde hon mig barskt. Även fast hennes attityd var helt otillåtlig, kunde jag inte sudda bort flinet på mina läppar. 

”Ska du inte ha blommorna?” frågade jag efter ett tag. Jag hade inte kommit för att stå i dörrposten om hon trodde det. Buketten försvann snabbt ur min hand för att istället landa i en vas som stod på det lilla bordet i hallen. 

”Vill du komma in?” frågade hon inbjudande och tog ett steg åt sidan från dörröppningen.

Skulle jag? ”Visst.” 

Lägenheten var tom. Läskigt tom, om man bortsåg mig och Noelle. Dörrarna in till Rosies och Dinas rum var stängda. Noelle hade inte tvekat en sekund innan hon släppt in mig, något hon skulle gjort om Rosie skulle varit hemma.

”Vart är dvärgen och Rosie?” frågade jag förbryllat. De brukade inte resa bort, men nu när dem kunde resa på min bekostnad så gjorde dem väll det. Noelle drog undan en hårslinga bakom örat. 

”Dina. Och dem är hos mormor och morfar. Alltså, min mormor och morfar.” berättade hon.

”Varför är inte du med dem då? Det är ju din familj.” frågade jag och tog ett steg närmre henne för att låta mina fingrar glida över hennes bleka hals. Hon drog sig obekvämt undan.

”Min familj hatar mig. Hela släkten gör det, om du hade glömt det.” påminde hon mig snabbt.

”Oj då. Hur kommer det sig?” undrade jag snabbt. Alltför snabbt, innan jag kommit och tänka på Liam. Hela hennes kropp frös till is. 

”Öh..” kväkte hon fram med hes röst. 

Jag tog ett steg fram för att kyssa hennes kind. ”Det är okej. Förlåt.” 

”Hm...” började hon och snodde snabbt runt så att hon istället stod ansikte mot ansikte med mig, ”Hörde jag just Justin Bieber säga förlåt? Verkligen?” 

”Kanske.” log jag fånigt. Varför skulle jag alltid bli så mjuk, fånig, när jag var med henne? 

”Aw. Ursäkten är godtagen, för det är inte varje dag man får en sådan.” 

”Nä, exakt, så ta vara på dem.” 

 Ett klingande skratt lämnade hennes strupe. Leendet på hennes läppar var oslagbart. Ingen hade fått mig att må som jag mådde i Noelles närhet. Det kanske var det jag hade saknat i mitt liv. Någon som fick mig att faktiskt må bra. Inte för att Noelle var så mycket bättre än mig, men hon var fortfarande en bra person. Snäll. Sexig. 

”Vad ska vi göra?” suckade Noelle uttråkat, sittande på soffkanten. 

”Vad är det där?” genfrågade jag hennes fråga. Hon vred på huvudet mot tv:n och kollade på samma svarta låda som jag gjorde. 

”Gamla filmer på mig. Inget att se.” försäkrade hon mig nervöst. 

”Jodå. Nu kollar vi på dem här.” tyckte jag och drog upp lådan på tv bordet. Flera olika dvd skivor låg i olika fodral med olika namnteckningar. ”Noelle’s första simtur.” eller ”Noelle’s ettårskalas.” var dem texterna som prydde de flesta fodralen. Att se Noelle simma eller fylla ett var dock inget som jag var sugen på.

”Ska vi kolla på den här?” frågade jag. Fodralet jag höll upp var markerat med ”Noelle bakar, fyra år gammal.” 

En grimas utvecklades i hennes ansikte. ”Måste vi? Det finns många bra filmer på tv!” 

”Försök inte krångla dig ur detta nu. Kom igen.” motade jag med skivan upptryckt i ansiktet på henne. En uppgiven suck lämnade hennes mun och hon stoppade motvilligt in DVD:n i spelaren. Det sprakade till en aning ifrån tv:n men snart därpå dök en liten Noelle upp på skärmen. Svarta lockar omringade hennes vackra ansikte. Kinderna var knubbiga och sköra, ögonfransarna långa. Hon var vacker. Man kunde nästan missta henne för snövit. Ett gurgel hördes till sidan av mig, men jag struntade i det. Noelle fick skämmas hur mycket hon ville. Den lila verisionen av Noelle var iförd i en rosa ylleklänning med vit spets om kanterna. Vita nylonstrumpbyxor formade sig kring hennes ben och jag misstänkte att dem kommit från kyrkan.

”Sätt på dig dina vardagliga kläder Noelle så får du baka bullar sen!” Hörde man Ella lova ifrån trappans topp. Noelle skrattade åt kameramannen som förmodligen var hennes far. Bandet klipptes och hon stod nu, iförd i en röd overall, på en pall och knådade degen till bullarna tillsammans med Ella. Stelnaden som låg i rummet gick inte att missa. Det var nästan så att man kunde höra den ändå hit. I ögonvrån såg jag hur Noelle dystert blickade ned i sitt knä. 

”Vad gör ni Noelle?” frågade hennes far vänligt. 

”Bakar!” tjoade Noelles klingande röst till svar. Ett muller av skratt hördes bakom kameran.

”Jaså minsann? Vad bakar ni då?” 

”Kanelbullar!” 

Kameran zoomade in på Noelles glada ansikte. ”Vad ska du ha dem till?” 

”Jag ska äta dem med saft!” jollrade hon. 

Att se Noelle så där liten och oskyldig gjorde mig alldeles kall inombords. Hur kunde hennes föräldrar behandlat henne på det viset så att hon slutade upp så här? Flera tusen mil hemifrån i en stad hon inte var bekant med så värst. Jag kunde inte säga att jag hade slutat upp bättre, men min barndom hade i alla fall innehållit ton av lycka. Noelles lilla ansikte påminde så mycket om Jazmyn när hon varit i den åldern. Liten och oskyldig. Självklart hade hon gått i mina spår som hon gjort så länge hon levt, och blivit en party-prisse. 

”Se upp!” 

Skriket som lämnade Ellas mun kom för sent. Glastallriken hade redan åkt i golvet och det låg nu flera glasskärvor över trägolvet. Skammen visades tydligt i Noelles ögon då hon fortfarande var den som låg i centrum i själva filmandet. 

”Oj då...” pep hon ledsamt till - sådär som bara ett litet barn kan pipa. Låga svordomar hördes och bandet tog slut. Noelle var snabb med att slå av tv:n.

”Så... vad vill du göra som inte involverar mitt förflutna?” 

 

Guldkompassen. Av alla filmer som stod uppradade på filmhyllan hade Justin valt ‘Guldkompassen’. Hade han gått i barndom efter att ha kollat på alla mina barnfilmer eller? Lyra, huvudpersonen, svingade sig upp på isbjörnen som muttrade något om att lyda henne. 

”Kan vi inte byta film nu? Vi har sett typ, vad är det, halva. Den suger okej?”

”Tyst!” hyschade Justin som verkade fast besluten att vi skulle kolla klart på filmen. Popcorn skålen stod orörd på bordet. Trött på Justins tramserier reste jag mig upp och tog mig ut i köket. Fem vattenflaskor stod uppradade i kylskåpet, så jag nappade åt mig en av dem och tog två klunkar utav det svala vattnet. Hetten som hade uppstått i min hals var som bortblåst. 

”Hey, kom tillbaka! Dem ska ju rädda den där killen nu, han som är med i den där... klanen typ.” ropade han ifrån soffan. Jag suckade djupt och viftade med handen åt hans håll. Den där filmen fick han allt ta sig igenom själv. 

Istället för att ta mig ut och göra Justin sällskap drog jag upp min mobil. Två nya sms hade landat i inkorgen. Jag klickade mig snabbt igenom det första som var från Kemtvätten. Rosie hade lämnat av en klänning där innan dem åkt som jag skulle behöva hämta. Typiskt Rosie. Det andra var från Cece. 

 

Från: Cece

Hello lovebirds. Hur har ni det? Så på posh24 att Justin var utanför din byggnad, så ni gör säkert något. Knullar ni, och jag stör så ber jag om ursäkt. Anyway, fest ikväll? Med Justin såklart om du vill det. Utan Fernando, pinky. Hör av dig om du känner för det! :* Puss, Cec.

 

Det var så typiskt Cece att alltid tro det värsta om folk. Men inte för att Sex var det värsta, men att hon antog det var så typiskt henne. Min tumme gled över skärmen mot rutan där jag skrev in mitt svar.

 

Till: Cece

Han kom för fyrtio minuter sedan, hur vild tror du att jag är Cece? Du är galen.. strunt samma, jag känner verkligen för en Fernando-fri kväll och en Justin-Cece-bokad kväll! Jag kan fråga Justin först så hörs vi senare framåt kvällen? Kram, Noelle. 

 

P.S vi har inte sex, Justin kollar på Dinas film, ‘Guldkompassen.’ He’s loco. 

 

 

Det klickade till när jag tryckte ned låsknappen på toppen av mobilen. Ljudet ifrån vardagsrummet tystnade och Justin rörde sig hitåt. Jag lutade mig mot den lilla köksön i en bekväm position med blicken liggandes på hans kropp som långsamt rörde sig framåt tills den var framme. 

”Vad gör du här inne, helt ensam?” ville han genast veta när han kom fram.

”Tar det lugnt. Cece undrar om vi vill festa ikväll. Ska vi visa oss ute ikväll?” 

”Mhm, jag behöver alkohol i mitt system. Scooters tjajt gör mig galen...” gnällde Justin uppriktigt. Ett leende byggt av skadeglädje kröktes på mina läppar. Det fanns inte en person i hela världen som inte skulle kunna njuta av att Justins liv inte längre var en dans på rosor. 

”Bra. Då säger vi så då. Fest. Ikväll”, mumlade jag fram innan jag tillade, ”Efter McDonald’s.”

”Yeah. Det blir toppen.” 

Jag sms:ade Cece att festandet blev av ikväll innan jag gick ut till vardagsrummet med Justin igen. Vattenflaskan hade gått från full till halvfull på någon sekund, och gick sedan från halvfull till tom när Justin fick syn på att den dinglande mellan mina fingrar.

”Det finns i kylskåpet, bara att hämta.” meddelade jag honom. Som en törstig hund sprang han återigen in i köket för att sedan komma gåendes tillbaka med två vattenflaskor och en låda glass. 

”Fiesta.”

”Vadå för fiesta? Barn-fiesta då eller?” muttrade jag. Snart gick han överstyr med sina barn-fantasier. Vi slog oss ned i soffan och filmen slogs igång igen. 

 

*

Simtagen blev större. Vattnet under mig gled snabbare bakåt. Stenklippan var nästan bara en armslängd ifrån mig nu. Kylan på vattnet berörde inte mig. Många år av uthärdighet lönade sig till slut. Jag greppade tag om den lilla bucklan på klippan och hävlde mig upp. De små stenarna på den röda klipphällen fastnade på mina fotsulor när jag gick mot min handduk. Solen hade gömt sig bakom några stora, vita fluffiga moln och kylan hade dragit in över kusten. Kanadas vårar var den bästa tiden på året enligt mig. Ingen årstid berörde mig så mycket som våren gjorde. Alla knoppar och det första vårbadet... det var magiskt. Jag drog på mig dem slitna tofflorna och virade snöret ännu ett varv kring badrocken innan jag gav mig av mot strandhuset några meter bort. 

 Stora panomarafönster prydde de vita väggarna till huset. En stor trädörr ledde in till huset. Jag greppade tag om järnhandtaget och tog ett kliv in i det varma huset, men när jag slog upp ögonen befann jag mig inte längre i mitt sommarhus utan i Spanien. Förbipasserande stirrade storögt på min kropp, som om det var fel på den. Jag sneglade ned på den och märkte då att jag inte bar några kläder. Paniken övertog och syret lämnade mina lungor lika snabbt som koldioxiden fyllde dem. Allt svartnade. När jag väl vaknade upp låg jag hemma, i Dallas på den stora, svarta soffan. Ella kom gåendes mot mig med ett stort fat.

”Här lilla gumman, bullar och saft! Det är dem vi bakade - fortfarande lika utsökta!” försäkrade hon mig och log brett. Små vita likmaskar hade kravlat sig in genom springorna på bullen. Illamåendet kittlade mig på halsmandlarna. Som ett spjut kastade jag mig in på badrummet. Men inget ville lämna min strupe. Ingen spya? Inte ens salliv fyllde min mun. Hela jag var... tom. Något blött intog sin form på min hand. Jag drog snabbt undan den innan något mer hunnit hända och märkte att den lilla lurviga figuren Pam från Guldkompassen stod bredvid mig på toalettgolvet, fast med isbjörnens röst.

”Du är värdelös. Tom på känslor. Tom på innehåll. Ditt hjärta är av sten. Se bara.” 

Tårarna som hade börjat rinna ned för mina kinder i ren panik var inte tårar längre, utan grus. Grusbitarna föll ned på toalettgolvet och knastrade till, en efter en när dem slog i kaklet. Mina ögonlock kneps ihop och jag var tillbaka i huset i Kanada, men denna gången med Justin.

”Vem är du?” frågade han ovetandes med blicken på mig. Jag vred på mig av obehag i soffan.

”Noelle. Din flickvän.” tvekade jag fram. Han ruskade hastigt på huvudet. 

”Det här är min flickvän.” sa han fast besluten. Cece dök upp vid hans sida och log snett.

”Trodde du verkligen att du hade en chans med honom?” sade hon, men inte med sin röst. Selenas röst... rynkan i min panna blev djupare och djupare. Drömmen ville inte ta slut, hur mycket jag nep mig själv i armen. Skrattsalvorna som strömmade ur Justins och Ceces munnar dämpade dock inte skriket i mitt bakhuvud.

”Noelle? Noelle.. Noelle! Noelle! Noelle?!” 

*

 

”Noelle!” skrek Justin ännu en gång och daskade till mig på kinden. 

”Aje!” tjöt jag irriterat till. ”Vad var det nödvändigt för?” 

”Du skrek. Och skakade. I sömnen alltså. Jag skulle gärna låtit dig vibrera i min famn baby, men du var blek och konstig... det kändes inte rätt. Det skulle nästan var som att vara en nekrofil.”

”Nekrofil?” ekade jag ovetande om vad det ens betydde. 

”Du vet, en sån som våldtar lik. Om jag skulle låtit din omedvetslösa kropp vibrera över min kuk... tja, det är ungefär samma sak babe.” flinade han perverst. Jag himlade med ögonen.

”Hur mycket är det?” 

”Klockan? 17:32.” svarade Justin. Han måste ha kollat klockan innan jag frågade då han varken kollade på mobilen eller klockan som hängde på väggen, bakom honom. Jag nickade.

”När vill du dra ut då? Och festa...” suckade jag med ett höjt ögonbryn. 

Justin ryckte på axlarna. ”Runt nio kanske? Det är då allt roligt händer. I början är det lamt.” 

”No shit.” utbrast jag ironiskt. Justin nickade, 

”Yes shit.” 

”Ha-ha. Skicka mitt vatten.” bad jag honom och fick på beställning en vattenflaska släng i famnen. Den tömdes snabbt på sitt innehåll som hade hunnit bli ljummet. Ljummet vatten var inte riktigt min grej. Iskallt ska det vara, eller inte vatten alls. Drickor som ska vara kalla - ska förbli kalla. Inte något jävla tjat om att det är okej om det är ljummet. Står det kall Juice så ska den vara kall också och inte ljum. 

”Vad tänker du på?” frågade Justin nyfiket. 

Skulle jag berätta om mina temperaturs-filosofier? ”Inget speciellt. Och du?” 

”Nja, inget.” nickade han. Jag suckade tyst för mig själv. Nu då? Vad skulle vi göra nu? 

”Vill du hångla?” slängde jag snabbt ur mig. Justin kollade på mig, förvånad över mitt snabba påhopp men nickade ändå. Som en större verision av Golum kravlade jag mig fram till honom. Hans händer fick smeka mina ben en stund innan själva kyssandet startades. Fjärilar, gnistror, fyrverkeriet och det tjatet fanns inte med. När man kysste Justin existerade inte sådant. Kyssarna var magiska. Obeskrivliga. Inga fjärilar eller fyrverkerier kunde mäta sig med en kyss ifrån Justin Bieber, det gick bara inte. Den som ens försökte var en dåre. 

 Hans mjuka läppar masserade mina i lagom takt. Inte för snabbt som det annars brukade gå. Utan lagom... helt... underbart om inte mer. Nackhåren på honom hade rest sig och jag lät mina fingertoppar glida över dem mjuka fjunen underst. Hans kropp började röra sig mot min i någon rytmisk takt. Hur han fick mig att känna mig var obeskrivligt, men inget jag någonsin skulle erkänna högt även fast han redan visste om känslorna så fick jag inte visa mig svag för honom. Jag särade på läpparna och läta hans sammetslena tunga glida in mellan mina tänder. Den smekte min ett tag innan den började - vad man kunde tro - bråka med den om dominans. Stönen dämpades en aning av våra läppar som var hårt tryckta mot varandra men hördes fortfarande i takt med våra djupa andetag. Jag slängde mitt ena ben över hans midja och satte mig istället gränsle över honom. Att sitta i hans knä kändes helt fel när man skulle hångla, det passade bra till kyssar men hångel? Gud Noelle, sluta tänka så jävla mycket! 

 Pirret i min mage gjorde mig alldeles galen. Jag ville studsa upp och ned som en bumbibjörn men kunde inte. Justin skulle bara se mig som fånig då och tro att han hade någon sorts makt över mig, vilket han inte alls hade. 

”Ska vi gå in på ditt rum kanske?” andades han tungt mot mina våta läppar. 

”Öh...” var allt jag förmådde mig att säga, men det var något han förmodligen tog som ett ja då han greppade tag om min rumpa och bar mig in på mitt rum innan han sköt igen dörren efter oss. 

---

Kommentera lika mycket som på dem senaste kapitlena så ska jag försöka ge er ett imorgon ikväll! :D Puss! 

”Jag förstår inte riktigt vad det är folk har emot mig.” tårar samlades i ögonen på henne. ”För allt jag gör är ju bara för deras bästa! Nu orkar jag snart inte vara perfekt längre. Jag tror jag ska flytta och bli operfekt. För alla här verkar ju älska mig så mycket. Ingen lämnar mig ifred. Paparazzis kommer väll snart börja komma efter mig. För att jag är så fin.. och så bra… och aldrig gör några… f-f-f-e-e-l.” Nu forsade tårarna ned för hennes kinder i floder. Vad var det med henne idag? Varför betedde hon sig såhär konstigt? Först alldeles egotrippad, och sen bara… alldeles känslomässig.

”Kan du säga varför du kom hit nu Heather?” frågade jag lugnt. Hennes rödsprängda ögon riktades mot mig.

”Det var inte med flit. Hon bara kom gåendes emot mig, sprang efter mig som en hund. Det som hände skulle aldrig hända. Noelle, jag menade inte att göra det…” viskade hon fram med tjock röst.

”Göra vad?” utbrast jag ivrigt.

”Döda henne.”

 

 

Orden som lämnade hennes mun kunde omöjligt vara sanna. Heather, en mördare?

”Vad sa du, sa du?” utbrast jag chockat. Mina ögon var baggis stora som tefat. Heather lade huvudet på sned. Skammen speglade sig i hennes ögon.

”Ja… eller jag menade det inte. Asså hon gick bara på mig hela tiden, så jag bara… knuffade henne.”

”Knuffade henne?” ekade jag dumt. Heather nickade tveksamt.

”Hon gick på mig hela tiden, frågade saker om dig och Justin. Så jag knuffade till henne på gatan. En bil kom, och hon dog… Tror jag.” mumlade hon ledsamt. Hennes ögon vattnades och små tårar började rinna ned för hennes kinder.

”Du måste gå till polisen Heather…” viskade jag hest fram.

”Nej!” utbrast hon gällt, ”Dem kommer sätta mig i fängelse… vållande till annans död… Noelle..”

”Jag vet inte vad jag ska göra! Gå till Polisen eller inte, men du kan inte vara kvar här Heather… min pojkvän måste komma in igen.” muttrade jag surt. Hennes kinder blev genast rosen röda.

”Pojkvän? Tror du inte jag vet om det där PR snacket?” fräste hon och blängde surt på mig. Dörren till sovrummet slogs upp och där stod Justin.

”Ja, jag är hennes pojkvän.” sa han. Bara någon sekund efter stod han bredvid mig. ”Problem eller?”

Heather suckade djupt. ”Sluta leka dumma, jag vet ju om att det bara är för att du ska få status.”

Justin drog mig tätare till sin kropp. ”Jag älskar henne. Du har inte med något att göra.”

”Skit samma. Fejk relationer håller inte.” suckade Heather innan hon försvann ut ur rummet, sedan lägenheten helt och hållet. En suck lämnade min mun. Justin skakade lätt på huvudet och lät mig pressa mitt ansikte mot hans varma hals. Pulsådern dunkade mot min panna, som om han hade sprungit ett maraton.

”Varför slår den så hårt?” frågade jag utan att lyfta på huvudet från hans lena hals.

”Vilken?”

”Din puls.”

”För att den blir så, när jag är med dig.”

  Det gick inte att hindra det stora, fåniga leendet som växte fram på mina läppar. Justin tog ett steg framåt så att vi landade i sängen. Madrassen gungade till under oss en aning. Hans armar låg tryggt om min kropp medan hans tummar smekte min hud. Ilningar av lycka spred sig igenom min kropp.

”Älskar du mig… på riktigt alltså?” tvekade jag.

En tystnad lade sig över rummet, tills han svarade. ”Ja, det gör jag.”

 

 

Dagarna rullade på. Justin höll på med sitt, och jag gick i skolan. Så som allt skulle vara. Han hade fått ta ledigt från skolan för att kunna jobba med Scooter. Dagarna var så mycket tråkigare utan honom.

”Ms. Hastings? Hallå?” ropade Mr. Auburn irriterat från katedern.

”Va? Vad?” utbrast jag, vaken från mina tankar om Justin, som nu befann sig i Rom.

”Vet du vem det var som gjorde utlopp för den stora Sjukhus Strejken i Connecticut 1996?” upprepade han surt.

”De smutsiga toaletterna?” gissade jag på. Han skakade uppgivet på huvudet och fortsatte sedan till Carl, som självklart hade rätt svar. Att heta Carl och ha alla A, det var bara sånt som hände i filmer. Det var sjukt hur smart han var. Man blev nästan irriterad på sig själv. I jämförelse med honom var jag väll bara en toffla och han en rock, om man skulle klassa det så där.

”Vad är det med dig?” väste Cece surt, nästan lika surt som Mr. Auburn.

”Inget.” muttrade jag tillbaka, i hopp om att lektionen snart skulle sluta.

 Minuten senare ringde skolklockan och signalerade att det var lunch. Stolarna skrapades mot det gula plastgolvet i kör och klassrummet tömdes snabbt på folk. Dock var jag inte en av dem som fick gå.

”Vad är det med dig Noelle? Din uppmärksamhet har avtagit.” framförde Mr. Auburn tydligt.

”Vad menar du?” suckade jag. Kurrandet gick snart inte att hålla i styr. Jag var hungrig, men Mr. Auburn visade inget intresse på att låta mig gå och mätta min mage som skrek efter näring.

”För tre veckor så… hade du kommit upp i toppskick. Nu har allt rasat samman.”

  Jag tänkte tillbaka på den lilla perioden som Rosie hade mig under sin makt. Den kvällen då Heather berättade om sitt lilla dåd, och kvällen Justin berättade om sin fyra veckors långa resa till Rom. Tre av dem hade passerat, en var kvar. Om Mr. Auburn skulle vara lite uppmärksammad han själv bland alla skvaller tidningar skulle han veta att jag var Justins flickvän och kanske var lite deppig över att han var bortrest för tillfället. Men i detta läget var det jag som skulle vara uppmärksammad.

”Jag ska försöka mitt bästa. Det är jullov snart ändå, men till dess ska jag försöka. Okej?” lovade jag trött. Han nickade stol och rullade in sina fylliga läppar. Man skulle lika gärna kunna tro att hans läppar innehöll mängder av silikon. Nickandes vände jag ryggen mot honom och började gå mot mitt skåp som bara låg några meter ifrån salen vi befunnit oss i under Historia timmen. Cece stod lutad mot mitt grannskåp när jag kom fram.

”Vad är det med dig? Jag vet att Justin är bortrest, men du kan inte deppa ihop på grund av det..”

Jag suckade trött och sköt in mina böcker i skåpet. ”Jo det kan jag. Du förstår inte hur det känns..”

”Joho. Jag har också haft killar från olika länder som så småningom åkt tillbaka!” protesterade hon.

Jag slog igen skåpdörren. ”Verkligen? Cece… jag orkar inte en dag till. Ge mig sprit.”

Hon krokade samman våra armar. ”Då blir det festa ikväll. Det är fredag, så du kan sova hos mig!”

”Girl Night…” tjoade jag dystert. Cece himlade med ögonen åt mitt fåniga namn på våran festkväll.

”Det här kommer bli perfekt!” lovade hon och drog sedan med mig in i skolcafeterian som kryllade med folk. Alla satt och mullrade om något, antingen vad dem skulle göra på kvällen eller hur provet hade gått. Bara att höra på det gjorde mig spyfärdig. Snart var det lov i alla fall, vilket skulle lätta av en stor del av tyngden på mina axlar.

  Cece räckte över en röd bricka till mig och började sedan skjuta sin egna på metall bänken. Mattanten lade över en tallrik Risotto och kött på min tallrik, tillsammans med en Cola och ett äpple. Nöjt travade jag iväg efter Cece mot bordet hon börjat gå mot. Travis, Alex och Fernando kollade upp på oss, alla med breda leenden krökta på läpparna.

”Hey tjejer!” utbrast Alex och blinkade flörtigt mot Cece. Alla visste att jag inte var singel, så jag blev inte stött på längre. Fernando gjorde rum åt mig bredvid sig på platsen. Ett snett leende formades på hans ljusa läppar.

 

 

”Hej Noelle.” hälsade han. Jag orkade inte yttra något ord utan nickade bara lätt åt hans håll En harkling lämnade hans strupe och han tog en lätt klunk av sin Fanta. Jag greppade tag om mina bestick och började skyffla i mig av den kokheta maten. Det brände i halsen, men magen lugnade i alla fall ned sig. Då och då gjorde jag små uppehåll för att ta en klunk av den svala colan.

”Mår du bra?” skrattade Travis åt mitt beteende. Alla blickar runt bordet förflyttades mot mig. Stelnaden lade sig som ett täcke och genant torkade jag mig i mungiporna för att få bort Risotton.

”Ja… Cece, vilken fin tröja! Är den från din mammas jobb?” frågade jag för att byta samtalsämne. Fernandos blick brände fortfarande i min kind. I ögonvrån såg jag hur han log stort åt min snabba skenmanöver.

”Jaa...” mumlade hon med ett skratt gömt i rösten. Samtalet om mig var snabbt som bortblåst.

”Men vi ska till Neon ikväll, vill ni inte följa med?” föreslog Cece snabbt och utbytte en blick med mig.

”Tja, jag kan.” flinade Travis brett. Hans kropp studsade när han skrattade åt det. Varför skrattade han åt det?

Fernando sneglade diskret på mig och nickade sedan. ”Jag kan också tror jag.”

Mentalt slog jag till honom. Varför Cece, varför föreslog du det? Det var ju meningen att det skulle vara en girls night, som jag hade sagt… Alex nickade också innan han lade sin muskulösa arm runt Ceces taniga axlar. Hon såg så nöjd ut där, under en av skolans största sportfånes arm. Hon kunde bara vänta och se vad jag skulle göra med henne så fort vi vart ensamma… Jag fortsatte med mitt, att äta upp maten det vill säga. Innan jag visste ordet av det så skulle vi tillbaka på lektion. Fernando dök snabbt upp bredvid mig när vi gick igenom dem ödelagda korridorerna.

”Vad har du för lektion nu?” frågade han nyfiket. Hans stora armar flängde fram och tillbaka längs sidorna på hans kropp. Suckandes slog jag upp mitt skåp för att kunna granska schemat som hängde på dess vägg.

”Gymnastik.” mumlade jag och drog ut min tygväska som var fylld med gymnastik kläder.

Han log stort. ”Jag också. Cece och Travis har Biologi, Alex har Samhällskunskap. Så vi två kanske kan ta sällskap?”

  Trodde han att vi två skulle bli något? Vilket som, nickade jag, endast av artighet som Rosie bett mig att vara mot mina klasskamrater. Artig. Fernando skyndade sig iväg till sitt skåp för att dra ut sin stora trunk. Sedan kom han gåendes mot mig, endast för att sedan gå tillbaka åt samma håll han kom för att gå till idrottsalen – något som tog upp halva skolan. Vi skiljdes åt vid omklädningsrummen som tur var. Då vände jag om och skyndade mig iväg tillbaka mot mitt skåp. Nu fan skulle jag hem innan allt gick överstyr.  

 

Justin hade försökt ringa med tjugo gånger på Skype, alla misslyckade. Det hade antingen brutits eller så hade jag inte hunnit svara. Rosie hade tillåtit mig att gå hem på grund av min ’mensvärk.’ Jag hade tagit det första som ploppat upp i mitt huvud, som inte skulle hindra mig från att gå ut och festa ikväll. Mensvärk går ju över, så det kunde hon inte ta som hinder för min kväll. Mina tår knakade till när jag ställde mig på dem, sökandes efter en chokladkaka Rosie sagt att vi hade liggandes i skafferiet. Halva var nu utplockat på diskbänken för att jag ville ha en chokladkaka. Min hand travade in i vrån till den sista hyllan jag letade i. Där låg den. Chokladkakan jag sökt efter i över en halv timme. 

  I samma stund mina fotsulor mötte golvet började Skype tjuta igen. Småjoggandes in på rummet hann jag svara på Justins samtal. Det brusade till en aning innan hans välbekanta röst ekade ut ur högtalaren.

”Hej!” hälsade jag glatt, kanske alltför glatt. Scooter hade tvingat mig att vara i skolan såvida jag inte var sjuk då Paparazzis kunde få tag i mina betyg hur lätt som helst. Om dem såg att jag inte lyckades i skolan, utan skolkade så skulle dem kunna utge att Justin inte alls var på fördändringsvägen.

”Är du sjuk?” frågade Justin snabbt. Jag kunde ana att Scooter satt i samma rum som han gjorde, så jag svarade bara ett snabbt ’Ja.’ ”Okej.. krya på dig då.”

”Tack så mycket.” mumlade jag till svar och öppnade chokladpaketet. Små smulor av krossad choklad föll ned på mitt täcke, men det var inget jag orkade bry mig om för stunden. Smuts var inget problem när man hade kemtvätt i världen. Jag stoppade in en ruta av choklad i munnen och tuggade sönder den.

”Vänta ett tag Noelle…” ursäktade Justin sig. Det knastrade till, så han hade förmodligen råkat dra ut högtalaren vilket resulterade att jag nu kunde höra vilket samtalsämne som cirkulerade i rummet. Men det Scooter sa var inget jag önskat jag hört… någonsin. Just nu önskade jag bara att jag hade stannat kvar i skolan.

”Vi kanske behöver byta tjej Justin.”

---

SCOOTER SA VAD?! OMG... :O

Kommentera lika bra som ni gjorde på förra kapitlet så LOVAR jag att försöka få upp nästa imorgon, eller på Julaftonsmorgon! PUSS! <3

”Justin…” mumlade jag nervöst ut. Uppmärksamhet var långt ifrån vad Justin hade, istället stod han och fipplade med reseväskan som vägrade rulla ned för trappan. ”Justin…” upprepade jag stumt.

”Vad är det?” morrade han surt och vred på huvudet på mig med en rynka mellan ögonbrynen.

”Vi är inte i New York…” andades jag nervöst ut. Det sista steget ned för trappan tog honom en sekund.

”Vart är vi då?” frågade han tafatt. Hade han inte ögon själv? Jag petade honom irriterat mellan revebenen och pekade bortåt horisonten. Justin blickade åt hållet jag pekade åt innan han insåg vad vi hade gjort. Vi hade tagit fel tåg. Vi var i Rio.

 

 

 

”Hur lyckades du ta oss hit!? Till Rio-fucking-de Janeiro?!” skrek jag i all ilska min kropp hade.

”Tror du jag gjorde det med flit eller?! Jag visste väll fan inte vilket tåg vi tog!” försvarade han sig.

”Nähä!? Men det är ju ditt jobb! Det var du som släpade iväg mig från Dallas!”

”Kanske för att du inte ska vara någonstans utan mig! Förstår du trögt jävla bitch?!”

”Du är inte min pappa! Du är inget för mig! Jag orkar inte med dig just nu Justin! Argh… du gör mig så jävla förbannad!”

”Du är inte bättre själv.”

”Fine, jag drar. Jag tar mig hem själv!” skrek jag till sist.

  Med påskyndade steg hann jag ta mig ur synhåll för honom på bara några sekunder. Hans skrik efter mig avtog när jag sick-sackade mellan folket som stod trängt på gatorna. Hettan övertog. Svarta prickar förblindade mig på studs. Jag skyndade mig till en parkbänk i skuggan till en stor byggnad och slog mig ned. Justin fick fan fixa det här nu. Mina andetag blev mer regelbundna efter ett tag. Då tog jag mig kraft att släpa iväg mig till kiosken, tio meter bort.

”Hola señorita!” utbrast den tjocka mannen bakom disken. Han började babbla en massa saker på spanska, eller så var det portugisiska, men det kvittade. Jag förstod i vilket fall inte vad han snackade om.

”Slush.” beställde jag och pekade på den svala maskinen som innehöll isvätskor i olika färger.

”Okey, okey.”

  Han tog fram en plastmugg som han fyllde med en blå isdryck. Jag räckte fram en dollarsedel för att betala, men blev nekad. Tydligen så tog dem inte dollar här i Rio. Frustrationen sköljde över mig.

”Snälla, Please, Por favor!” bad jag honom på flera olika språk. Till sist gav han upp och tog emot min knöliga dollarsedel.

 

Molnen och solen gömde sig snabbare än vad jag trott bakom månen och stjärnorna. Barn och kvinnor började ta sig hemåt, och fulla män letade sig ut på gatorna. Rädslan var stor inom mig. Att Justin inte var här just nu var också ett problem. Han kunde inte skydda mig om jag skulle behöva det.

”Hola… sexy…” harklade sig en man bakom mig. Mina armar stelnade snabbt till mot min kropp.

”Stick.” spottade jag barskt ur mig. Mannen flinade stort mot sina kompisar som stod omringade bakom honom.

”Stick? Nej, säg inte så… du kommer bara säga mitt namn snart.”

 Han var amerikan, det var det första jag märkte nu. Han greppade tag om min överarm och började dra mig mot sig. Lungorna på mig svällde upp. Hela jag lamslogs. Inte en muskel ville fungera, rösten likaså. Det här hade aldrig hänt mig förut. Vad skulle man göra när det hände? Utan att tveka en sekund till började jag skrika.

”Justin! Justin! Hjälp! Justin!!” skrek jag för full hals i hopp om att Justin skulle vara i närheten och höra mitt rop på hjälp. Mannen skrattade bara. Hans kompisar greppade tag om mina vrister och hindrade mig från att sparka mig fri. Paniken övertog. Pulsen dånade i öronen på mig. Tankarna vägrade fungera. Allt blev svart.

 

Justin’s Perspektiv:

Hade hon inte varit så jobbigt och stuckit hade jag sluppit springa efter henne över hela Rio. När jag väl hörde ett skrik någon stans ifrån började raketer smällas. Fast det kan inte ha varit hennes skrik. Knappast. Varför skulle en stark tjej som Noelle hamna i fara? Mitt i all uppståndelse fick jag ett sms.

 

Från: Noelle

Sos… SOS.

 

Sos? Skämtade hon med mig eller var hon seriös? Hur skulle jag kunna veta vad hennes avsikter var nu, när hon var arg på mig och allt? Bara för att försäkra mig om min sak sökte jag upp hennes mobil, som en GPS. Det visade sig att hon var på ett hotell. Hon hade tagit in på ett hotell utan mig. Kanske hade hon inte tagit in där frivilligt. Och hon hade väll hört historien, Peter och Vargen? Förmodligen hade hon det, med tanke på hennes mamma. Men jag tror nog inte hon hade fejkat det här.  

  Ångesten bubblade upp. Vad skulle jag tro på? Det ena var lika trovärdigt som det andra för Guds skull! Noelle kanske var full. Hon kanske inte visste vad hon skickade? Mina påskyndade steg förvandlades till löpning åt det håll GPS:en visade. Folk jag sprang in i vart irriterade, slängde ilska blickar eller drämde till mig men det ända i mina tankar var Noelle. Var hon skadad?

 

 

Allting stannade upp för mig när min mobil meddelade att jag var framme. Adrenalinet pumpade ut genom mina ådror. Väl inne på hotellet tog jag mig snabbt till trapporna, även fast expediten skrek på mig. Jag sprang och sprang, ända tills jag var uppe på våning åtta där Noelle verkade befinna sig. Rummet var låst, men enkelt att bryta sig in på. Det lät inifrån duschen, vilket fick mig att överväga att hon var här ensam för en sekund, men så fort jag kom in i sovrummet ändrades det. Hon låg fastbunden i sängen med silvertejp över läpparna. Hennes kropp var täckt med blåmärken som tydligt visade sig på hennes bleka hud. Hon var naken. Golvet knarrade till under min fot när jag tog ett steg, vilket fick henne att reagera på att någon befann sig här. När hon mötte min blick ändrades den från skräck till lättnad. Nynnandet inifrån badrummet började avta, så jag var snabb med att dra på henne en morgonrock och skynda oss ut där ifrån. Vi tog oss upp till toppvåningen för att vara säkra på att ingen skulle kunna komma efter oss hit upp.

”Noelle…” mumlade jag och kupade mina händer runt hennes svullna kinder. ”Noelle…”  

  Hennes ögon fylldes med tårar som långsamt rann ned för hennes kinder. Aldrig hade jag trott att jag skulle få se henne i det här stadiet. Aldrig. Istället för att tala mer så slog jag bara mina armar runt hennes stela kropp. Vad hade svinet gjort med henne…?

 

Dörren till badrummet öppnades och en drypande våt Noelle kom utgåendes.  Hon bar en morgonrock runt kroppen, men håret låg hängande fritt och droppade ned vatten på det bruna trägolvet. Vi hade åkt tvärs över stan för att ta in på ett annat hotell så att Noelle skulle känna sig bekväm.

”Har du med reseväskan?” frågade hon oberört. Jag nickade bort mot fåtöljen där den låg. På tå tog hon sig fram till den och drog fram ett par mjukisbyxor, en av mina t-shirts och rena underkläder innan hon återigen försvann in på badrummet. Små bank hördes då och då, en tandborste som fördes fram och tillbaka och hårfönen. Minuter senare kom hon ut därifrån för att dra på sig sina UGGS innan hon lade sig bredvid mig i sängen med mobilen framför ansiktet.

”Vill du prata om det?” undrade jag medan jag smekte hennes blåmärke som börjat träda fram på handleden. Det ryckte lätt i mungiporna på henne.

”Prata om vad?” undrade hon dumt.

”Det som hände… rörde han dig?” ville jag veta. Hade någon lagt ett finger på henne var han som gott som död.

”Han hann inte. Bara lite slag här och var för att jag gjorde motstånd. Inget mer.” lovade hon mig.

”Jag litar på dig nu.” påminde jag henne. Hon vred på huvudet så att hon låg ansikte mot ansikte med mig.

”Jag förstår det Justin.” sa hon mjukt. Glimten i hennes öga gick inte att ta fel på. Hon ljög inte.

”Okej. Sov nu… vi ska åka imorgon.” påminde jag henne.

 Nickandes lade hon ned sig huvud på min bröstkorg, med sin hand i mind. Andetagen som lämnade hennes mun blev tyngre och tyngre tills hon somnade. Själv låg jag kvar ett tag med blicken ut genom fönstret. Vilken rörig dag…

 

Noelles Perspektiv:

Snön yrde kring min kropp. Kylan var skön mot min varma hud. Justin hade fortsatt till Los Angeles för ett möte med Scooter som befann sig där, men skulle komma tillbaka på onsdag. Då skulle det bara vara fyra dagar kvar till Julafton. Bara tanken gjorde mig upprymd. Vinterjackan Justin köpt åt mig i Rio vad mysig. Det svarta tyget var vackert, speciellt på något sätt. Rosie hade fått reda av Justin igår att vi skulle bli försenade. Förvånads vis nog, sa hon inte emot. Hon hade bara glatt förstått och bett honom hälsa mig. Skulle hon se blåmärkena skulle hon förstå vad det var som gjorde oss försenade så värst mycket. Reseväskan hade Justin låtit mig ta hem, då det var smink och tjejkläder i den. Han hade låtit mig ta hans t-shirts som låg i likaså.

  Jag räckte ut en hand i vädret för att få en taxi att stanna. Många stannade, men blev snabbt upptagna av barnfamiljer, eller havande kvinnor. Irritationen tog över men jag bet mig hårt i tungan för att inte slänga ut en svordom. Till slut fick jag äntligen en Taxi så att svära skulle bara varit slöseri på svordomar. Eller var man säger…

”24 Uptown street.” gäspade jag fram till chauffören som gladeligen började köra åt den riktningen. Snöflingor lämnade de gråa molnen och landade på fönsterrutan och förvandlades till vattendroppar. Fascinerad som jag var, tog jag ett fotot på det för att Instagrama. Något alla gjorde med allt dem såg nu för tiden. På bara några få sekunder fick jag flera tusen likes. Det var ju så klart tack vare Justin då, men det var ändå konstigt att folk kunde vara inne så snabbt att dem hann gilla den på så kort tid. Kanske var dem besatta, jag visste inte. Bilresan gick otroligt snabbt av någon anledning. Jag räckte över en sedelbunt till chauffören och hoppade ut i slasken med väskan i ett fast grepp. Portvakten slog snabbt upp dörren åt mig med ett charmigt leende.

”Hej hej Ms. Hastings.” hälsade han glatt. Ett leende kröktes på mina läppar och jag gick med snabbare steg mot hissen. Nu ville jag bara komma hem, lägga mig i min säng och gå i ide. Aldrig behöva vakna upp mer. Men Rosie skulle förmodligen väcka mig runt middagstid, bara för att säga att det var middag eller något. Hissen plingade till och jag tog ett steg framåt med väskan i släptåg. Hissen grymtade till men började kort åka uppåt i hastig fart. Uppe på våningen jag skulle av plingade den till. Jag tog ett steg fram och gick igenom korridoren till vår ytterdörr. Den stod öppen. Rosie eller Dina var förmodligen hemma då.

”Hallå?” ropade jag. Min röst hoppade mellan väggarna, ekade i vardagsrummet. En viskning hördes ifrån köket. Rädslan som fanns där i bakhuvudet tog sig fram. Med låga steg tog jag mig fram till dörröppningen så att jag hade fri syn över köket och vardagsrummet. I köket stod Cece och Nella.

”Vad gör ni här?” flämtade jag förvånat. Nellas bruna ögon mötte mina och hon log stort.

”Vi tänkte välkomna dig lite. Jag har inte träffat dig på länge, och Nella.. tja, hon nämnde att hon kände dig när vi stöttes ihop i skolan. Hon sade också att hon var Hunters lillasyster, visste du det?”

Jag nickade. ”Jo, jag visste det. Vad håller ni på med där bakom?”

”Vi lagar lite mat…” avslöjade Nella glatt. Cece spände blicken i hennes men mjuknade snabbt till.

”Ja. Mat. Eller… potatisgratäng och kyckling.”

  Jag hängde av mig vinterjackan på kroken i hallen och drog ned ärmarna till den vita tröjan jag bar så att blåmärkena på mina handleder inte skulle synas. I värsta fall skulle dem då tro att det var Justin som gjorde illa mig. Det ville jag inte skulle hända.

”Gott…” mumlade jag och slog mig ned på en av stolarna vid köksön. Cece räckte över ett glas Rom Cola, som jag glatt tog ett flertal klunkar av. Nella granskade mig med en rynkad panna medan jag drack. Hon verkade inte vara en partynisse direkt.

”Dricker du?” frågade hon. Avsmaken i rösten gick inte att ignorera. Cece rullade in läpparna.

”Ja, det gör jag. Dricker du?” log jag gaggigt. Utan alkohol på flera dagar gjorde mig lätt påverkad.

”Bara ibland.” berättade hon oskyldigt. Ett fnitter lämnade min mun, ofrivilligt. Nella såg nästintill förolämpad ut av mitt fnitter som jag ångrade.

”Förlåt. Det är…”, började jag och gestikulerade med händerna runt huvudet, ”alkoholen.”

”Jag förstår.” log hon dystert och dök ned bakom kokboken. Cece mötte min blick. Blicken sade något i stil av ”Är-hon-seriös-eller-är-hon-nunna?” För att inte skämma ut Nella eller snacka skit om henne på något sätt och vis skakade jag bara på huvudet. Ceces axlar sjönk ned en aning av lättnad. Tydligen så kunde hon inte vistas i samma rum som en ’nunna.’

”Vill ni ha hjälp eller något?” undrade jag vänligt. Ett leende spreds på Nellas läppar men hon skakade ändå på huvudet.

”Gå och ring Justin eller något.” tyckte hon glatt, även fast hennes blick sade ”lämna-mig-inte-med-galningen-här.” Samma sak som med Cece så gjorde jag bara tvärt emot av vad blicken sa, utan gick in på mitt rum för att ringa Justin.

  Tre signaler gick innan han svarade. ”Mår du bra? Har det hänt något?”

Jag skrattade känslolöst. ”Nej. Ingenting har hänt Justin, men tack för visad hänsyn.”

”Vad får dig att tro att jag visar hänsyn?” spottade han irriterat ur sig. Leendet som spreds på mina läppar var okontrollbart.

”Nä. Just det, Justin Bieber kan inte visa känslor. Du kan inte vara mjuk.” kom jag retsamt på.

”Jag kan vara mjuk för min tjej, när jag vill. Kvinnor ska behandlas med respekt.” predikade han menandes. Jag fnös till. Så det är vad han har visat mig i smyg? Respekt? Han fick ju uppfylla sina ord och krav själv.

”Skit samma. Jag är i alla fall hemma nu. Du då?” suckade jag trött och lade mig ned på sängen.

”Ja. Jag är framme i Los Angeles. Är du ensam hemma eller?” undrade han. Skulle han bli överbeskyddande nu också, efter en enda grej? Det är bara en period, intalade jag mig själv.

”Nej. Cece och Nella är här, dem lagar mat till mig. Hur så?” hasplade jag ur mig.

Han suckade besviket. ”Annars hade vi kunnat göra något roligt på skype… tja, du fattar nog.”

”Du skulle aldrig få mig att göra så ändå Justin.” försäkrade jag honom skrattandes.

”Tråkmåns… På onsdag, då fan ska jag lära dig hut kvinna.” viskade han sexigt in i telefonen. En rysning for igenom kroppen på mig. Gåshud letade sig fram på mina armar. Nackhåren reste sig upp och allt snurrade runt omkring mig.

”Nämen vad trevligt.” andades jag tillbaka ut i luren och reste mig upp för att byta om till något bekvämare än den vita, tajta tröjan Justin klätt på mig. Galgarna slogs mot varandra när jag bläddrade igenom alla olika hängandes plagg.

”Vad gör du?” gäspade han ut i telefonen.

”Letar efter bekvämare kläder.” berättade jag och drog fram ett par shorts och en magtröja.

”Jaha. Det lät konstigt bara… Du, Scooter vill  att jag ska komma. Vi får höras senare. Ta hand om dig.”

  Mobilen som jag slängt iväg landade med en duns på den bäddade sängen jag nyss legat på. Jag slängde mina kläder på skrivbords stolen och satte sedan på mig shortsen och magtröjan. Hästsvansen drog jag också ut, så att mitt svarta hår istället låg fritt på min rygg. Det knackade på dörren i samma stund jag lade ned hårborsten. Nellas glada ansikte dök upp i dörrspringan.

”Maten är klar!” meddelade hon glatt. Nickandes tog jag mig ut till henne. Tillsammans gick vi mot matbordet som var fint uppdukat. Alla tre glasen var uppfyllda till bredden med Cola, men jag och Cece hade förmodligen något mer i än bara Cola.

”Det luktar gott.” berömde jag.

”Tack!” utbrast Nella glatt. Hennes humör och utstrålning fick en att sluta tänka på alla bekymmer. Cece log snett mot mig som ett tack. Vi slog oss alla ned för att börja ta åt oss av maten när det knackade på dörren. Suckandes reste jag återigen på mig för att gå och öppna dörren. Vem kom och knackade på nu? Jag vred upp låset och slog upp dörren utan att ha lossat på spärren. Det kunde ju ha stått vem som helst där ute. Men nu gjorde det inte det. Nu stod Heather Hastings där.

 

Cece och Nella hade gått så fort maten var uppäten. Vi hade skyfflat den i oss medan Heather suttit på mitt rum i väntan på att jag skulle komma dit. När jag väl kom dit satt hon på fönsterbrädan.

”Varför kom du hit?” frågade jag för att fånga hennes uppmärksamhet. De osminkade ögonen mötte min blick.

”Jag… jag visste inte vem jag skulle gå till. China, Amber och Chelsea är bara så dömande. Du har nog fått flera personer som kommit och sagt sånt här till dig i dina dagar.” erkände hon snabbt. Orden var faktiskt lite förolämpande, men jag orkade inte ta åt mig just nu.

”Och med att dem är dömande och att jag har folk som kommer med såna här saker menas…?”

”Alla förväntar sig att jag ska vara perfekt.” sa hon utan att ens bry sig om min fråga. ”Bara för att jag är fin, populär och rik betyder det inte att jag alltid är bra på allt. Jag gör också misstag. Det är inte fel va? Att jag gör misstag? För det gör väll alla människor. Fast vissa tror ju att jag är en robot. En vacker robot som aldrig gör misstag. Alltså jag vet ju att jag är snyggast och så, men alla är ändå så dömande på allt. Åh, nu babblar jag i osammanhängande meningar också. Jag orkar inte riktigt längre. Allt är en röra.”

  Hur egotrippad fick man vara? ”Vad är det du pratar om Heather? Jag måste ju veta för att-”

”Tycker du att jag är elak? Jag tycker jag är snäll. Men jag är ju bara ärlig mot folk! Tycker du det?”

 

"Do you think that I'm mean?"

 

Ja.

”Nej verkligen inte. Alltså du kan ju vara bitchig då och då, men det är väll alla.” Att säga sanningen nu skulle inte vara bra. Kvinnan är ju alldeles förstörd! Men vad som hade hänt var det jag var nyfiken på.

”Bra. För alltså, jag tycker ju att jag är snäll. Det är jag ju. Alla har bara olika syner på vad jag gör eller hur jag är som person. För alltså, jag kan vara o-bitchig om jag försöker. Det går inte alltid. Men alltså, PMS är ett stort problem vi tjejer har. Ingen kille kan någonsin förstå vad det är vi går igenom varje månad.” suckade hon fördröjt. Jag slog mig ned på sängkanten med mobilen i handen.

”Kan du berätta det du kom hit för att berätta nån gång?” frustade jag surt. Nu började hon gå mig på nerverna och jag hade verkligen inte rätt humör idag.

”Jag förstår inte riktigt vad det är folk har emot mig.” tårar samlades i ögonen på henne. ”För allt jag gör är ju bara för deras bästa! Nu orkar jag snart inte vara perfekt längre. Jag tror jag ska flytta och bli operfekt. För alla här verkar ju älska mig så mycket. Ingen lämnar mig ifred. Paparazzis kommer väll snart börja komma efter mig. För att jag är så fin.. och så bra… och aldrig gör några… f-f-f-e-e-l.” Nu forsade tårarna ned för hennes kinder i floder. Vad var det med henne idag? Varför betedde hon sig såhär konstigt? Först alldeles egotrippad, och sen bara… alldeles känslomässig.

”Kan du säga varför du kom hit nu Heather?” frågade jag lugnt. Hennes rödsprängda ögon riktades mot mig.

”Det var inte med flit. Hon bara kom gåendes emot mig, sprang efter mig som en hund. Det som hände skulle aldrig hända. Noelle, jag menade inte att göra det…” viskade hon fram med tjock röst.

”Göra vad?” utbrast jag ivrigt.

”Döda henne.”

---

Vänta vaaad? Vad har Heather gjort? Rörigt chapter, men hoppas ni gillar det!

 

MYYBIEBERSTOORY BLIR ETT ÅR IDAG OCKSÅ! WOOOOO! :D EXTRA LÅNG KAPITEL DÄRFÖR, SÅ NU VILL JAG ATT ALLA OCH VERKLIGEN ALLA KOMMENTERAR FÖR DET HAR NI VARIT DÅLIGA PÅ SENASTE TIDEN! AJA, KOMMENTERAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! <3

 

Update: Dog lite för den här kommentaren :') Läs den vettja! Kärlek till dig Ema <3

 

 

 

Huvudvärken vägrade avta. Hela rummet snurrade runt. Sängen jag låg i var nog den obekvämaste jag legat i på länge. Först tvekade jag med att öppna ögon, kisade bara. Men ljuset som låg över rummet var för kraftigt. Snabbt slog jag ned dem igen. Ett pipigt stön studsade mellan väggarna. Då drogs mina ögonlock genast upp och min blick sökte efter avsändaren till stönet.

  Men rummet var tomt. Det var först då det slog mig att stönet var mitt egna. Rummet var okänt, jag hade nog aldrig varit här förut. Det liknade något utav ett hotellrum i billigare klass. Inget Justin skulle ge sig in på med mig. Buller och bånk ekade in i rummet ifrån köket som förmodligen låg vägg i vägg med sovrummet jag låg i. Långsamt reste jag mig upp i hopp om att inte störa min hjärna allt för mycket. Väl uppe på stadiga ben tassade jag in på badrummet. Jag såg hemsk ut. Mascaran hade smetats ut under ögonen, mitt läppstift hade formats sig runt omkring läpparna och mitt hår… Jag drog upp mitt hår i en hästsvans med tofsen jag hade runt handleden för att sedan dra på vattnet. Det fick rinna ett tag innan jag böjde mig ned och tvättade bort sminket ur ansiktet.

  Handduken jag använde för att torka ansiktet med blev svart, men jag orkade inte bry mig. Istället drog jag ned tofsen och kammade igenom håret med mina fingrar. De tunna strumpbyxorna jag hade på mig hade fått ett flertal maskor, så jag drog av mig dem direkt. När jag kände att jag såg hyffsad okej ut tog jag mig ut i köket. Vid spisen stod en kille, böjd med luva på sig och gräddade pannkakor.

”Ursäkta mig?” harklade jag mig hest för att fånga hans uppmärksamhet.

”Ja?”

   En ilning for igenom min kropp när jag hörde vem rösten tillhörde. Killen vände sig om och drog ned luvan. De bruna ögonen stirrade ilsket på mig, som om det vore så att blickar dödade.

”Justin”, min röst var tjock och avspeglade sig rädsla.

”Hur fan tänker du? Bara sticka, utan mig?!” morrade han ilsket. Jag gned mina händer mot låren.

”Jag ville vara ensam, okej? Vi kan inte göra allt tillsammans, det kommer bli misstänksamt.”

Justin suckade trött. ”Nähä. Skit samma. Ta en dusch, jag har kläder åt dig. Vi ska åka hem idag.”    

  Jag stampade foten i golvet men gjorde irriterat som han sade och tog mig in på badrummet. Bara för att jag kunde, dröjde jag ut på duschen. Justin bankade på dörren ett flertal gånger med olika hot och svordomar varje gång. Att göra honom arg gav mig njutning till högsta nivå. Men när jag verkligen hade duschat klart gick jag ut i sovrummet, inlindad i en handduk. Justin satt i sängen med mobilen i ena handen.

”Det tog sin tid.” morrade han surt. Jag ryckte på axlarna utan att svarade honom och tog istället på mig kläderna han haft med sig, en ljus skjorta och ett par ljusa jeans. Håret drog jag upp i en slarvig boll på huvudet innan jag skyndade mig in i köket till det billiga hotellrummet för att äta upp pannkakorna Justin gjort åt mig.

”Ah-ah-ah” varnade han mig bestämt i samma stund som jag skulle stoppa in en pannkaksbit i munnen.

”Ah-ah-ah vadå?” ekade jag surt. Bakfyllan var hemsk. Hungern gjorde inte det hela bättre. Justin fördubblade bara ångesten och värken jag bar. Han flinade stort åt mig.

”Berätta varför du stack.”

  Gud, killen ville verkligen plåga mig. Sanningen var dock aldrig något han skulle klämma ur mig.

”Jag ville träffa Cas. Tro mig inte om du vill, men det var därför.” suckade jag och stoppade in pannkaksbiten i munnen.

”Nä” protesterade han barskt, ”Berätta sanningen nu… Noe.”

Smeknamnet gav mig gåshud. Nackhåret på mig reste sig och min hals blev torr. Inte ett ord ville lämna munnen. Mina muskler domnade bort. Fan Justin, var han tvungen att göra så här nu?

”Gör man verkligen så mot sin flickvän?” morrade jag med svag röst.

”Nä. Jag kanske erkände att jag är kär i dig, men jag är fortfarande samma gamla skitstövel.”

”Aw, du erkände att du är en skitstövel!” utbrast jag med min gulliga röst. Justin himlade med ögonen åt mig.

”Ät upp nu fatass så att vi kan åka nån gång.”

 

Solen gassade varm in i kabinen jag satt i. Vi hade nog korsat halva USA vid det här laget. Justin hade envist motat mig till att ta mig hem på samma sätt jag tog mig dit, med tåg. Att åka flygplan var inte ens ett alternativ för honom. Irritationen när vi stod och väntade på tåget hade varit obeskrivlig. Han var ju liksom rikaste tonåringen i världen, varför inte slösa lite pengar på en resa med ett plan? Jag drog upp benen på sätet bredvid mig och tryckte ryggen mot den svala väggen. Dörren drogs upp och Justin kom in med en bricka fylld med mat. Sallad, vatten och yoghurt. En cola stod också balanserad på den röda brickan. Han mötte min blick.

”Våga inte…” började han, men det var redan för sent. Jag hade redan lyckats snappa åt mig cola flaskan och tagit tre stora klunkar utav den. Nu var den halvfull istället för full. ”Dö.”

”Nej, jag gillar att leva.” retades jag med en hastig blinkning. Justins ansiktsuttryck skiftade färg från ljusrosa till högröd på bara några sekunder. Skammen for över mig som en kalldusch. Jag ville egentligen inte göra honom arg, men lite skämt kan han väll tåla? Fast han kanske hade PMS eller något, vad vet jag.

  Irriterat sköt han över skålen med sallad till mig. Räksallad. Bara för att jag hade snappat åt mig colan så tog han kycklingsalladen. Fast jag ska inte klaga, räksallad var också gott. Justin reste sig upp för att dra ned rullgardinen och mörklägga kabinen. Värmen var fortfarande kvar, men vad skulle man göra åt den?

 

 

”Vad ska vi göra ikväll då tycker du? Knulla, festa, mysa?” frågade Justin med sitt vanliga tonfall.

”Du, jag måste plugga. Rosie dödar mig annars, och vi har prov och inlämningar nästa vecka.”

Justin suckade. ”Vi gör det tillsammans. Vi går i samma klass, remember?”

”Whatever.”

Justin flinade överlägset. Undra vad som cirkulerade runt i hans hjärna under en dags gång? Sex, nakna tjejer, sex och mer sex? Det kanske var allt han tänkte på. Men hela Justin var ju bara mer eller mindre sex på ben. ”Kom hit.” ville han efter en stunds tystnad. Jag reste mig upp och slog mig ned bredvid honom. Han slog sina mjuka armar runt min kropp.

”Är vi ihop på riktigt eller fortfarande bara PR?” fick jag mod till mig att fråga.

”Tja… våran relation kommer nog inte vara den första, men vi kan ju försöka på riktigt.” svarade han och kysste min varma nacke. Svettdroppar trängde igenom pudret i min panna. Nervositeten tog över. Vi var ihop. Justin Bieber var ihop med mig. Ja, jag vart uppspelt. Men vem skulle inte bli det om Justin Bieber sade att han var ihop med en?

”Hur långt är det kvar av resan?” gäspade jag och pressade mitt ansikte mot hans hals.

”Runt omkring fyra timmar. Vi åker med ett av landets snabbaste tåg vettu.”

Jag nickade trött. Huvudvärken bultade fortfarande i nacken, men hade lugnat sig efter några liter vatten. Tågrälsen under oss ylade till. Tåget saktade ned och meddelade att vi var framme vid en station. Det mullrade till och vi stannade.

”Bara några timmar kvar då.” suckade Justin trött. Jag nickade och tog en klunk utav hans vatten.

”Ey, det är mitt.” hojtade han till. En axelryckning ifrån mig var allt som krävdes för honom att lägga av, låta mig göra som han ville. Gjorde han inte det skulle allt bara sluta med bråk, något han förmodligen inte ville då han lät mig hållas. Tyngden på mina ögonlock växte sekund för sekund. Att somna var dock inte ett alternativ ens. Justin skulle säkert göra något med mig, som att rita mustach på mig med en markeringspenna eller något. Man var aldrig säker i hans omgivning, omedveten såvida han inte var i samma stadie.

”Vad tänker du på?” ville han nyfiket veta. Jag fnös till, sen när ville Justin Bieber veta vad jag tänkte på? Han bryr väll sig lika mycket om mig som om hororna han ligger med. Han har bara lurat i mig att han gillar mig säkert.

Justins kropp stelnade till under mig. Tystnaden lade sig stelt över kabinen. Vad var det nu då? Jag sneglade diskret upp på hans ansikte. Läpparna var sammanpressade som ett svart streck. Hela han var alldeles blek. Vänta… hade jag sagt det där högt?

”Jag är ledsen, Justin, det var bara tankar som blev till ord!” ursäktade jag mig snabbt.

”Ja, visst” svarade han oberört, men hans kropp mjuknade inte under mig för det. Att komma över saker var inte Justins grej. Han kommer dra upp det här igen om några timmar om jag visste rätt.

Jag suckade. ”Förlåt.”

Hans ansikte mjuknade till. ”Det är okey sa jag ju? Sov nu eller något, var bara tyst. Mitt huvud bultar.”

”Var du också på festen igår?” frågade jag chockat. Justins kropp mullrade till under mig.

”Yeah… ganska vrickat.” suckade han och log halvhjärtat. En kyla spreds inom mig. Nu skrämde han upp mig… vad fan hade hänt igår?

”Vad… öh” hasplade jag tvekandes ur mig. Justin lade huvudet på sned.

”Vad som hände igår? Först och främst tog du en hel jävla olika droger. Du bad folk dricka shots från din navel, men jag lät det inte ske utan drack det själv. Vi hade sex, tre gånger i rad. Ett lite bättre ligg än när du är nykter… sen runt sex somnade du så jag tog med dig till hotellet.”

Små flashbacks spelades upp i bakhuvudet på mig. Hade verkligen det där hänt? Sexet var nog förmodligen sant, då det värkte som bara den i mitt underliv. Tre gånger i rad var inget jag brukar göra. Att vi orkade… orden han uttalade var ändå jobbiga att höra. Även om jag visste att allt han sa var ren sanning, så var det jobbigt att höra hur jag blev som full. Jag ville inte ens tänka på mängderna narkotika som strömmade igenom min kropp. Illamåendet kittlade mig på halsmandlarna. Kräkreflexen satte igång, så jag satte mig upp för att inte spy rakt på Justin om det nu skulle ske.

Ett leende kröktes på hans läppar. ”För mycket att ta in sweet Pea?”

Min blick mötte hans. ”Nej. Jag mår bara inte så bra… skulle jag snälla kunna få lite pengar till att köpa vatten? Ditt är slut…”

  Inte en protest lämnade hans läppar, utan han räckte bara lydigt fram en knölig sedel. Korridoren var tom som jag gick igenom. Alla fönster vid väggen var öppna. Vinden var svalkande mot min varma nacke. Beslutsamt stannade jag till för att ta lite luft vid ett fönster. Solen sken fortfarande utanför. Det kändes som att ju längre vi åkte, desto varmare vart det. Men jag inbillade mig nog bara… Skogen vi åkte förbi verkade vara oändligt lång. Min blick föll på en ren som stod i mitten av skogen, nära tågrälsen och betade. Den såg så fridfull ut. Dem stora ögonen tittade upp på tåget när det åkte förbi. Leendet som spreds på mina läppar var okontrollbart.

”Skulle du inte ta vatten?” mumlade Justin mot min nacke. Hans varma händer var placerade på min midja. Att ha honom så här nära mig gjorde mig alldeles galen, varenda gång.

”Mm” andades jag trött ut och snodde runt, ”men jag behövde lite frisk luft. Det är sååå varmt.”

”Jag vet.” flinade han. Våra fingrar flätade in sig i varandra medan vi gick mot cafeterian som var folktom. Alla hade väll tagit sig in på sina kokheta kabiner. Jag fiskade upp en vattenflaska ur frysen och räckte över sedeln till killen bakom kassan.

”Det är så sjukt varm” pustade han ut. Svettdroppar rann ned för hans röda nacke, ned på den ljusblåa t-shirten. Hela t-shirten var genomdränkt i svett. Om jag bara sett honom så där ute på stan skulle jag trott att det var vatten.

”Funkar inte ventilerna?” frågade jag och tog en klunk av mitt kalla vatten. Justin som betalat för sitt egna vatten likaså lade sin arm runt min midja. Värmen hans kropp utstrålade var ingenting jag ville ha i närheten av mig nu, men kontraktet gällde fortfarande.

”Tydligen inte… jag vet inte var som är fel. Har ni en av kabinerna där borta?” frågade han med en nick. Justin var snabb med att svara,

”Ja.”

”Dem är kokheta har jag hört. Flytta er ditåt. Egentligen får jag inte göra så här, men det är en ledig kabin där. Den har dusch, säng och allt sånt där. Det är bara att ta den. Det är kabin 203.”

”Tack.” utbrast jag förvånat.

”No probs. Bara ni städar ordentligt efter er…” bad han oss allvarligt. Justin skakade snabbt om hans hand.

”Tack. Nu slipper min tjej gnälla över hur hett det är” flinade han och lade en arm runt mina axlar. Killen nickade, oberörd över Justins plötsliga ord. Han var långt över min ålder, så han verkade inte bry sig så värst mycket.

  Vi travade tillbaka till våran kabin bara för att hämta väskan Justin haft med sig. Det var allt vi hade som bagage under denna lilla resan. Vi gick med snabba steg igenom cafeterian igen. En höggravid kvinna stod nu vid kassan. Svetten rann ned för hennes kinder när hon skrek på killen över att hennes son inte kunde andas för att ventilerna inte fungerade. Killen ryckte på axlarna och sade att han inte kunde göra åt saken. Kvinnan var mexikan. Jag hade hört att deras humör var kraftigt, men aldrig hade jag trott att det var så kraftigt. Justin puffade till mig i sidan.

”Stirra inte, det är oförskämt.”

”Sen när bryr du dig om hut?”

”Det är mycket du inte vet om mig alls babe.”

Jag log stort, ”Berätta då. Jag vill veta allt om den hemlige Justin Bieber.”

Justin skrattade glatt till. ”Maybe another time.”

Jag drog igen den bruna trädörren bakom mig när vi klev in i det nya kabinen vi åstadkommit. En vit dörr ledde in till ett pyttelitet badrum med dusch och toalett. En stod utvikbar säng var utfälld, med en tv framför sig på väggen.

”Äntligen lite lyx…” log jag nöjt. Justin hade varit snål under dem senaste timmarna.

”Ja. Kom igen så sover vi lite. Det kan behövas.” vinkade han till mig från sängen. Jag slog mig utan tvekan ned bredvid honom på sidan. Han skedade sig mot mig och senare föll vi båda två i sömn.

 

 

Tåget rullade sakta in på Grand Central igen. Äntligen var vi framme. Hettan hade inte försvunnit så värst mycket, så jag hade bytt ut jeansen mot ett par shorts. Jag fick väll frysa i New York då, men hellre frysa än att släppa en till droppe svett. Jag hoppade snabbt ned på perrongen, glad över att äntligen vara framme när jag märkte att något var fel.

”Justin…” mumlade jag nervöst ut. Uppmärksamhet var långt ifrån vad Justin hade, istället stod han och fipplade med reseväskan som vägrade rulla ned för trappan. ”Justin…” upprepade jag stumt.

”Vad är det?” morrade han surt och vred på huvudet på mig med en rynka mellan ögonbrynen.

”Vi är inte i New York…” andades jag nervöst ut. Det sista steget ned för trappan tog honom en sekund.

”Vart är vi då?” frågade han tafatt. Hade han inte ögon själv? Jag petade honom irriterat mellan revebenen och pekade bortåt horisonten. Justin blickade åt hållet jag pekade åt innan han insåg vad vi hade gjort. Vi hade tagit fel tåg. Vi var i Rio.

---

Kommentera nurå! Vad händer? dududududud! Haahahaha! Puss! <3

”Du har blivit kär i en tjej som känner detsamma för dig Justin. Någon som gjort det ett väldigt bra tag också. Någon som ändå kommer försöka kämpa för att få detta att fungera. Tro på det jag säger, för jag menar varenda ord.”
Justin tog ett steg närmre mig så att våra ansikten bara var några millimeter ifrån varandra. Hans ögon var glansiga, små bollar utav tårar formade sig i ögonvrån till honom. Jag lade en hand på hans kind och smekte undan tåren som långsamt rann ned för kinden för honom. Tänk att jag fick se honom så här. Så som ingen någonsin sett honom på ett bra tag kunde jag tro.
”Jag älskar dig Justin.” 
Han drog ett djupt andetag och kollade djupt in i mina ögon, utan tårar. ”Och jag dig.” 
Med dem orden pressade han sina läppar mot mina i en mjuk kyss och alla pusselbitar föll på plats. Det var Justin som hade saknats i mitt liv. Allt var bara perfekt just nu. Inget fick förstöra det heller.

 

 

 

Röken yrde över Justins huvud. Han stod lutad mot den lilla, franska balkongen vi hade med en cigarett i handen. Jag satt ensam i soffan med ett glas Tonic. Jonathan satt i en fåtölj med en halvnaken brud i knät, samt en joint mellan fingrarna. Cece kom utklampandes ur badrummet med axelbandet till sin klänning hängandes på snedden.
”Erat badrum är litet” gnällde hon medan hon hällde upp en drink till sig själv.
”Vadå litet? Det är ju stort” protesterade jag barskt. Hon skakade suckandes på huvudet.
”Mitt badrum är tre gånger så stort” fortsatte hon, fast bestämd om att hon hade rätt om vårat badrums storlek.
”Skojar du? Ska vi köra hela ’mitt-är-större-än-ditt-saken’ nu också?” frustade jag irriterat.
”Nej.” suckade hon och höll upp händerna i försvarsposition vid ansiktet. Nickandes slog jag benen över soffkanten. Justin tryckte cigaretten mot tegelväggen till sidan av sig och släppte ned fimpen.
”Vad ska vi göra?”
”Dra i katten och köra?” föreslog tjejen Jonathan haft med sig. Hennes kompis skrattade till så att dem svarta lockarna, som såg blåa ut i detta ljuset, guppade mot hennes spinkiga axlar. Om jag kom ihåg rätt hette den svarthåriga tjejen Geri och den blonda Miranda. Båda två hade små, små drag som fick dem att se ut som Victoria’s Secret modeller.
”Ha-ha. Seriöst… jag vill festa.” suckade Justin surt. Drinken Cece höll i var på vippen till att ta slut, men inte brydde hon sig om det. Hon höll redan i en Whiskey Flaska som hon klunkade i sig.
”Synd. Ditt fel att jag kom sent igår – jag får inte gå ut.” anklagade jag honom med en tydlig skadeglädje i rösten.
”Nä…” sade han sedan, ”Det är inte mitt fel. Hade du varit vaken hade jag sluppit bära dig.”
”Hade galan du släpat med mig på inte varit så tråkig skulle jag nog gjort det.”
”Ska du verkligen börja nu Noelle?” Ilskan syntes tydligt i hans mörkbruna ögon. Hans ögonbryn drogs samman.
”Kanske.” suckade jag irriterat. Om vi nu var ett par, hur skulle ett par bete sig? Bråka? Inte bråka? Jag och Hunter hade varit så lika, men jag och Justin är så olika men ändå lika. Det är som om man blandar sött med salt, då blir slutsatsen beskt. Det var kanske var vad vi var. Beska. En besk blandning.
”Äh”, utbrast en till tjej Jonathan dragit med sig men som suttit i tystnad i ett hörn.
”Äh, vadå?” gurglade Cece ut. Hennes ögonvitar hade skiftat färg till rött. Nu var hon full big time.
Tjejen reste sig upp, ”Skit i henne då. Hon kan väll sitta kvar här ensam? Eller är hon tre?”
”Vem är du egentligen?” undrade Justin och kollade upp på henne i undran.
”Kat. Jonathans vän.” fnös hon. Jag sneglade mot Jonathan som hade fullt upp med sina andra vänner. En suck lämnade hennes strupe. Geri hade börjat förflytta sig nedåt mot Jonathans gylf.
”In på badrummet om ni ska göra det där.” morrade jag till dem.
Jonathan flinade bara, ”Du kan inte tvinga mig.”
Justin som hade slagit sig ned bredvid mig spände blicken i honom. ”Gör som hon säger.”
Utan ett knyst skyndade sig Jonathan och tjejerna in på badrummet. Stön sipprade då och då ut ur springorna vid dörren. Alla satt där tysta tills Kat började tala igen.
”Vi gör något. Typ framkallar osaliga andar.”
”Är du typ en sån där emo-grej?” hickade Cece fram mellan stängda läppar.
”Nej, men det är väll bättre än ingenting alls, eller har jag fel?” snäste Kat irriterat fram.
”Fine..” muttrade Cece och reste sig upp ur sin skräddarställning hon satt i. Kat gick in i köket.
Lådor drogs ut och in i hennes sökande, ”Har ni inte papper och penna någonstans?”
Suckandes reste jag mig upp för att gå ut till henne i köket. Uppe i högra skåpet fann jag den runda brädan med bokstäver på, samt ett Ja och ett Nej i mitten av den.
”Vi har faktiskt en bräda.”
Kat drog ut ett glas ur skafferiet och ett ljus ur en utav lådorna och gick sedan med mig in i vardagsrummet. Justin och Cece hade redan slagit sig ned på varsina kuddar på golvet. Jag och Kat följde deras exempel. När brädan låg i mitten utav oss med ljuset tänt bredvid sig, lade Kat ned glaset.
”Vem ska vi framkalla? Någon ni saknar? Eller någon ni känner som är döda?”
”Michael Jackson” fnittrade Cece oseriöst. Justin blängde surt på henne.
”Nej… men din brorsa är väl död?” frågade Kat och nickade mot mig. Var hon seriös? Ville hon verkligen riva upp gamla sår, kontakta Liam? Och hur i helvete visste hon ens om honom? Justin tittade skamset ned i sina handflator. Så klart, vem annars?
Jag suckade trött. ”Jo. Vi kan väll försöka… jag undrar en sak.”
Det ryckte till i hennes mungipor. Hon ställde ned glaset och bad oss lägga våra fingrar på det.
”Å osaliga ande, visa att du hör oss! Visa att du är här!” ropade hon ut. Hela situationen var skrämmande, men när hon sade det så lät hon som en galen gammal kvinna. Gardinerna fladdrade till. Ljusets flamma likaså. Glaset förflyttade sig under våra fingrar till ett ”Ja.” Vi drog efter andan, allihopa i kör.
”Har du något att fråga?” viskade Kat hest med stora ögon.
Mina läppar började darra. Allt blod i min kropp forsade ned i fötterna. ”H-h…h-atar du m-mig?”

 

"Do you hate me?"

 

Glaset rörde på sig igen och drogs nu mot ett ”Nej.” Lättnade sköljde över mig. Liam hatade mig inte. Man kunde känna att han var här. Rummet som nyss varit fuktigt som en disktrasa var nu varmt som en öppen spis.
”Har du något att säga, å osaliga ande?” ropade Kat ut, återigen i tonen som en galen kvinna.
Hela brädan skakade till innan glaset började förflytta sig i långsam takt. Den åkte från bokstav till bokstav tills en hel mening var skapad.
”Jag är stolt över dig Noe.” löd meningen som Kat hade fått fram. Mitt finger slets bort från glaset som om det vore giftigt. Justin placerade sin hand på min axel, men jag ryckte till och sprang ut ur lägenheten. Skräcken bubblade upp inom mig, men ändå kände jag ett stygn av lycka. Stegen jag tog ekade i trapphuset. Jag tog två steg i taget ned för trappan tills jag kom ned till trappans fot. Dörren till trapphuset slogs upp efter många tryckningar. Jag hade tagit bakvägen vilket resulterade ingen portvakt. Så dörren var något jag fått kämpa med själv.
Mullret från gatorna smög sig in i mina öron. Huvudvärken letade sig fram, men jag skakade snabbt av den. Trottoarerna var som vanligt fulla av folk som var på väg till och från ställen. Yrseln lade sig över min kropp. Min syn blev suddig och med svaga steg travade jag mig igenom folkmassorna. Blickar från olika folk låg fastspänd på mig. De trodde säkert att jag var påtänd eller något värre. Hoppas bara ingen paparazzi ser mig nu, tänkte jag och sick-sackade mellan folkmassorna så fort jag fått tillbaka min syn.
”Se dig för!” gormade en man jag stånkat in i. Mina ben drogs åt sidan och styrde sig själva mot Grand Central. Jag drog ned mina händer i fickorna och kände hur en sedelbunt formade sig under min hand. Då skulle jag i alla fall klara mig. Jag drog upp dragkedjan till min jacka. Om jag skulle sticka nu, vad skulle Rosie säga? Vad skulle Justin göra? Tveksamt lade jag ned min hand på fickan till mina jeans. Det måste varit min turdag, för där låg min mobil tryckt mot mitt ben. Jag drog snabbt upp den och knäppte in numret till den jag sökte. ”Hallå?” brusade fram.
”Hej Rosie.” svarade jag och försökte låta lite glad i alla fall.
”Hej Noelle.” hälsade hon tillbaka. Det tog ett tag innan hon fortsatte, ”Är du utomhus?”
”Ja… du, jag har tänkt lite… skulle jag kunna få åka till Ella? Jag kommer hem imorgon kväll!”
”Jo. Det borde vara okej. Men då ska du vara hemma prick klockan åtta imorgon bitti.”
Jag bet mig löst i underläppen, ”Ja, ja visst. Okej. Men vi ses imorgon. Hej då.”
Jag lade snabbt på. Att tala mer med henne var inget jag ville just nu. Istället för att fundera mer på det, räckte jag ut en hand för att fånga in en taxi. Alla verkade vilja åt en just idag vilket resulterade att det var nästintill omöjligt att fånga in en. Minuter senare gav jag upp. Att ta sig till Grand Central gåendes skulle ta mycket mindre tid än att stå kvar där. Med händerna i fickorna gav jag mig av mot tågcentralen. Bara det fanns ett tåg redo för mig…

 

Mörkret prydde himlen när jag var framme på Dallas tågstation. Mina fingertoppar gled över den röda tegelväggen till tågstationen. Längre bort, lutad mot en vit bil stod hon. Jag satte av och var framme sekunden senare. Hon slog sina armar runt min hals, ”Jag har saknat dig.”
”Jag har saknat dig med Cas.” viskade jag mot hennes hår som doftade Jordgubbar och sommar. Hon svängde av runt bilen och slog sig ned i förarsätet. Jag gjorde detsamma, fast satte mig ned i passagerarsätet. Med blicken upp på den stjärnklädda himlen knäppte jag säkerhetsbältet.
”Såå… vad vill du göra? Festa? Fräscha till dig? Bara mysa…?” undrade Cas med sitt vanliga ”Cas-är-trevlig” ton.
”Först kanske åka hem till dig… festandet kanske vi kan ta senare framåt natten?”
Klockan var bara halv sju, men mörkret hade redan smugit sig fram. Det var december, så vad kunde man skylla på? Även fast vintermånaden skyndat sig fram var tempraturen omkring 20 grader. Värmen var en av sakerna jag saknade med Dallas, även fast det kunde vara mycket varmare.
”Visst!” svarade Cas glatt och svängde in runt ett krön. Nu var det bara några kilometer kvar tills vi var framme vid hennes hus. Jag kommer ihåg det så väl, inte för att det var längesedan jag flyttade. Cas hade alltid varit snäppet bättre än mig. När jag hade Acne i högstadiet köpte hon Proactiv till mig. Hennes hus var majestätiskt, medan mitt förra hade varit lika stort som hennes badrum kunde man säga. Det var i senare åldrar allt det ändrades. Alla bytte tankar om Cas. Nu var hon den fnittriga, jobbiga tjejen som festar vad jag hade hört av några gamla kompisar genom facebook. Innan jag flyttat hade jag stått i strålljuset.
Hon körde upp på en grusväg som täckte hela framsidan till hennes hus och stannade motorn. Båda två hoppade ut ur bilen. Värmen var stor gentemot kylan som låg över New York. Det kändes skönt. Gruset under mina fötter knastrade när jag gick mot ytterdörren. Det lyste i hela huset när vi klev innanför dörren. Cas drog av sig sin tunna skinnjacka och jag lade ned min, lite tjockare jacka, på golvet. Mrs. Martin tog ett steg ut i hallen.
”Nämen hej Noelle! Det var ett tag sen.” hälsade hon och kramade om mig. Hela hon doftade starkt utav parfym. Urringningen på hennes tröja var nog lika stor som ekvatorn.
”Ja.” svarade jag, redo att slänga ur mig någon kommentar om hennes utseende när Cas hojtade till från toppen av trappan. Jag log ursäktande mot Mrs. Martin innan jag skyndade mig upp för trappan. Cas släpade snabbt in mig på hennes stora rum. De före detta rosa väggarna var nu prydda av olika affischer, bilder och citat, skrivna med tuschpennor i olika färger. Hela rummet var nystädat och fönstret var öppet.
Cas skyndade sig fram till sin stereo och slog på den. Hon sparkade av sig sina vita tygskor och slog sig ned i sin säng med mobilen i högsta hugg. Jag drog in ett djupt andetag genom näsan, men möttes av en stark, frätande lukt. Det luktade bränt. Rök. Jag vred på huvudet för att lukta på mitt hår. Det var där ifrån stanken kom. Men vart hade jag fått röklukten ifrån mån tro?
”Du, skulle jag kunna få låna din dusch?” frågade jag med en nick mot den vita dörren som ledde in till hennes badrum.
”Javisst! Jag tar fram lite kläder till dig också sweetheart.”
Utan att säga något mer om saken gick jag in på badrummet. Jag klev ut ur kläderna och ställde mig i duschkabinen. Vattnet strilade ned för min bleka, taniga kropp. Jag klickade upp en hög av Cas’ cocosnöts-doftande schampo. Lukten ville fortfarande inte lämna mitt hår, så jag gnuggade in det ännu en gång. Därefter tvålade jag in mig och drog sedan åt mig en ljusblå morgonrock som låg vikt i handduks skåpet bredvid duschen.
I en av lådorna under handfatet låg en oöppnad tandborste som jag bestämde mig för att ta. När mina tänder var borstade slog jag upp dörren till Cas’ rum. Hon satt nu istället i sin fåtölj med sin Macbook i knäet.
”Där” meddelade hon mig och pekade mot en hög med kläder som låg på pallen bredvid mig. Tacksamt gick jag in på badrummet igen, där jag tog på mig dem efter jag rollat med en deodorant i armhålorna. Klänningen Cas plockat fram till mig var svart med axelband. Underkläderna hade samma färg, dock med leopard mönster. Men om vi skulle festa ikväll då, skulle jag få ligga med någon? Var jag och Justin ihop nu eller? Allt i mitt huvud var som en stor jävla röra. Jag tippade tyst ut i sovrummet igen.
”Redan färdig?” flämtade jag. Cas som stod i en glittrande, tajt klänning nickade. Hon drog upp en stor necessär ifrån en låda under sitt sminkbord. Jag slog mig snabbt ned, redo att börja sminka mig medan Cas plattade mitt hår. Det här skulle bli en lyckad kväll.

 

”Här”, Cas räckte över den iskalla ölburken. Jag tog en snabb klunk ut ur den och lät blicken glida över den fullt belysta staden. Vi hade tagit oss upp på ett tag, till den gamla skolan uppe på berget för att ha en liten förfest, bestående av cigg, öl och ostbågar. Cas stoppade ned handen i den halvfulla påsen med ostbågar.
”Det här är livet.” suckade hon och stoppade in en näve ostbågar i munnen. Hon slickade av det orangea ostpulvret från fingertopparna och sträckte sig sedan efter ölburken. Jag tog en sista klunk för att sedan räcka över den.
”När börjar festen egentligen?” mumlade jag med en otänd cigarett i mungipan.
”Erm”, började hon och fiskade upp sin mobil med sin fria hand, ”Om fem minuter.”
Båda två flög upp som två pilar. Vi lämnade kvar det lilla som var kvar av ostbågarna eftersom att Cas hade varit dum nog och hällt ut allt när hon rest sig upp. Vi gick med snabba steg mot järnstegen som ledde ned till gräset. Cas tog sig ned först, och sedan jag. Väl framme vid asfalt igen drog vi båda på oss våra skor igen och började småjogga mot Adams hus. Nu fan skulle vi festa.

---

Förlåt för sen uppdate. Men jag LOVAR att jag ska försöka få upp nästa imorgon. Har inte mått bra alls, huvudvärk som fan, frossa. Åh, förstår inte riktigt hur jag lyckas bli sjuk jämt och ständigt. Kommentera i alla fall! :) 

 

BTW, klicka HÄÄÄÄÄÄÄR för att ta er till min underbara kompis, Alexandras novellblogg om killarna i One Direction! GOGOGOGOGOGOGO! <3

“Det är galet där ute, vi får ta bakvägen.” meddelade han oss. Jag lyfte upp sen sovande Noelle i min famn och följde efter Kenny igenom den stora arenan. Vi kom ut på baksidan som var en återvändsgränd. Moshe stod och väntade på oss i en svart Range Rover. Jag lade försiktigt ned Noelle bredvid mig i baksätet. Moshe gasade och började köra mot Noelles ställe. Klockan var 01.10, så Rosie hade nog märkt att Noelle inte var hemma än. 
Att åka till Noelle tog längre än färväntat. Noelle hann vakna, hann se vad klockan var och hann bli irriterad innan vi var framme. Hon lyfte på klänningen och hoppade snabbt ur bilen. Jag skyndade mig efter henne.
“Ska du inte säga hej då?” frågade jag besviket.
“Jag är försenad.” muttrade hon känslokallt till svar. Förbryllad tog jag ett steg framåt, 
“Det spelar ingen roll. Nu är den rätta tiden.” 
“Till vadå?”
“Noelle, jag älskar dig.” Hennes blick for snabbt på mig i ren chockelse.

 

 

Orden Justin uttalat tidigare ikväll ekade i öronen på mig. Klockan närmade sig åtta på morgonen och jag hade inte fått en blund under hela natten. Hans ögon glimtade till när han hade sagt dem orden.
”Jag… god natt.” hade jag fegt sagt och sprungit in i trapphuset. Där hade jag suttit i en timme innan jag gått in för att möta en ilsken Rosie. Justin hade inte skickat ett endaste sms eller ringt under den tiden. Instagram hade han uppdaterat genom att lägga ut en bild på honom och Jonathan med underrubriken ”Goin’ on a party now with my boy, @JDears Friday feelings”
Han hade helt enkelt slutat tänka på det och gått vidare tillsammans med Jonathan. Men vad skulle jag svara? Mina känslor för honom var starka. Fjärilarna, pirret… allt var speciellt när jag var med honom. Trippelt så speciellt än vad det hade varit mellan Hunter och mig. Justins ögon fick mig att bli knäsvag, hans beröring gjorde mig alldeles varm inombords och när han kysste mig kändes det som den 4 juli – en massa fyrverkerier. Små steg knarrade i golvet utanför min dörr vilket meddelade att Rosie hade vaknat och skulle börja göra sig redo för jobbet. Jag hoppade ned från fönsterbrädan och gick med trötta steg ut till henne i köket.
”Är du vaken?” frågade hon förvirrat från sin kaffekopp.
”Ja.” svarade jag känslokallt och hällde upp kaffe i min egna kopp. Hon lade undan tidningen.
”Du vet att du har utegångsförbud va?” påminde hon mig strängt. Sockerbiten som föll ned i min kopp plumsade till.
Jag suckade, ”Hur skulle jag kunna glömma det?”
”Mhm… Dina ska sova över hos Tanisha ikväll och jag ska på julbord med jobbet. Bjud hit en kompis.”
”Verkligen?” frågade jag, mer chockad än vad jag ville låta. Hon nickade mjukt.
”Så länge ingen sprit eller droger är inblandade.” var hennes motiv. Glädjen bubblade upp inom mig, nu skulle jag i alla fall inte sitta ensam hemma ikväll. Rosie skulle förmodligen sova över hos någon kompis eller något sådant, så henne skulle jag slippa.
”Tacktacktacktack!” tjöt jag glatt och slog mina armar omkring hennes hals.
”Wow! Ta det lugnt Noelle” skrattade hon glatt, ”kaffet kommer inte stanna i koppen länge till annars.”
”Åh. Tack.” andades jag andfått ut. Hyperventilationen lugnade sig inom någon minut. Rosie drack upp sitt kaffe och gick sedan efter hon sagt åt mig att ge Dina frukost vid klockan tio för att hon skulle vara hos Tanisha klockan 12. Hon hade även gett mig femtio dollar till take-away.
Jag skyndade mig in i badrummet där jag drog av mig min utstyrsel jag suttit i hela natten och lade ned den i tvättkorgen. Rören mullrade till lite innan vattnet började spruta ut ur munstycket till duschen. Schampo och balsam räckte för idag – så duschen varade inte så länge. Med en handduk runt kroppen och en runt håret ställde jag mig framför spegeln med min necessär till sidan av mig. Efter lite concealer, puder, läppglans, ögonskugga och mascara var jag redo att ta mig tillbaka till mig rum. Klockan var bara halv nio, så det var ett tag kvar tills Dina skulle bli väckt. Jag drog på mig ett par jeans, samt en gammal, röd skjorta och gick sedan ut i vardagsrummet igen. Turbanen jag hade i håret envisades med att åka ned ett flertal gånger, men jag fixade upp den igen varje gång utan någon svordom. Ja, jag var stolt över att jag klarade det utan att svära.
Uttråkat knappade jag mig igenom det stora urvalet av tvkanaler vi hade på vår nya LED tv. Inget roligt visades på tv, så jag tryckte den på ljudlös med Discovery Channel uppe och drog istället upp Rosies Mac som låg på fotstödet bredvid soffan. Några nya followers på twitter, lite mer hat på facebook och mer skvaller på skvallerhemsidorna. Det vanliga alltså. Idéerna till vad jag skulle hitta på tog snabbt slut, så jag klickade mig in på CBN för att kolla igenom några gamla avsnitt utav How I met your mother. Dina kom ut två avsnitt senare och gjorde mig sällskap.
”Vem är det?” frågade hon trött och pekade mot skärmen.
”Barney.” svarade jag utan att ge henne ens en blick. Barney drog ett skämt, tv:n skrattade och det fortsatte. Processen igenom hela serien var enkel. Dina tog en klunk av sin O’boy.
”Vad tror du händer?” frågade Dina återigen efter några minuter när reklamen hade tagit över.
”Jag tror att Barney hittar en tjej på baren som han tar hem och ligger med. Marshall kommer säga till Ted att inte gå och klampa på hemma hos Lily, som är med Robin eftersom att Ted är kär i Robin, men han kommer göra det ändå. Vad tror du händer?” suckade jag.
”Det du tror.” fnittrade Dina gulligt och reste sig upp för att lämna sitt tomma glas i köket. Jag stängde av tv:n och drog upp min mobil. Justin hade sms:at. Pirret sprudlade upp inom mig.

 

Från: Justin
Kan jag komma över? Vi kanske borde prata. / J 

 

Till: Justin
Kom halv ett, då är vi i alla fall ensamma. / N

 

Dina ställde sig lutad mot den beigea fondväggen i vardagsrummet med blicken lagd på mig.
”Vad vill du?” frustade jag och höjde frågandes på ögonbrynen. Hon bet sig löst i underläppen.
”Kan du hjälpa mig…?” tvekade hon med att fråga.
”Hjälpa dig med vad? Du kan inte bara fråga om jag kan hjälpa dig Dina.” gnydde jag otåligt.
”Kläder, håret. Tanisha ska ha fest, så kommer Trevor vara där. Men Aila kommer också vara där,”
”Trevor och Aila är?” fortsatte jag på min förgående fråga – hon kunde inte bara fråga.
”Trevor är en kille i min klass som jag gillar, Aila gillar också Trevor. Kan du göra mig fin?”
Jag kollade djupt in i hennes ögon, ”Du är fin Dina!”
”Men jag vill vara finare! Snälla Noelle!” bad hon böjd på knän på golvet framför mig.
”Okey okey! Res dig upp, du ser galen ut.” skrattade jag och reste mig själv upp från soffan. Hon skuttade snabbt in på sitt rum innan mig.
Kläderna i hennes garderob var sprängdfyllda utav färger. Bara att se dem gav mig huvudvärk, men jag stod ut. Bara för Dina. När jag var liten och skulle på fest som en kille jag gillade skulle på fick jag ingen hjälp. Dina skulle få den uppmärksamhet hon behövde så att hon inte blev som jag.
”Så.. vad vill du ha? Klänning? Jeans?” föreslog jag halvt leendes.
”Kanske… jeans? Dem här?” frågade hon och höll upp ett par ljusblåa, tajta jeans framför sig.
”Om du vill det så…” ungen var ju ändå bara ben, så hon skulle inte råka illa ut om man såg lite mer utav hennes kurvor. Det var inte ofta pedofiler tände på skelett. Jag travade efter en topp i hennes byrålåda ett bra tag tills jag hittade en fin. Den kom ifrån barnavdelningen på Michelle Parfeuit’s. Blusen var ljusrosa med slappt typ. Uppe vid halsen var små, små smaragder utsatta. Den skulle vara perfekt på henne. Hon drog på sig hela outfiten och gick som på en catwalk för mig.
”Tio utav tiooooo!” utbrast jag applåderandes. Hon bugade och log åt mig innan hon försvann ut ur rummet igen. Jag följde med henne in på badrummet där hon envisades med att få sitt lockiga hår plattat.
Med sin vilja igenom bad hon sedan om att få rosa ögonskugga och läppglans på mig. Läppglans och ögonskugga var inte så hemskt, så jag lät henne få det likaså. Väl färdig ställde hon sig i hallen med ytterkläder på. Jag räckte över hennes rosa, skinnplånbok som innehöll en tjuga.
”Bara till taxi.” påminde jag henne allvarligt. Hon nickade lydigt, ”Och här är Tanishas present.”
Hon tog emot den lilla, rosa Victoria’s Secret påsen som innehöll två parfymer. Flickor nuförtiden bad faktiskt om sådant, ja. Rosie hade sett ut som en Alien när Dina kommit hem bärandes på den rosa påsen med texten ”Victoria’s Secret.”
”Vem är den där till? Vad är det i?!” hade hon utbrustit. Oron i hennes ansikte hade visats så väl.
Hon hade på några sekunder skiftat färg från vit till plommonfärgad i ansiktet. Skräcken över att Dina hade gått in för att köpa underkläder på VS var stor för Rosie. Dina gav mig en sista kram innan hon trippade ut i trapphuset mot hissen. Jag slog igen dörren och sjönk ihop på golvet i väntan på att Justin skulle komma. Men vad skulle jag säga egentligen? Sanningen eller vad jag trodde var sanningen?

Täcket av stelnad låg över rummet. Justin tittade fokuserat ned i sin té-kopp och jag glodde in i väggen. Ingen utav oss yttrade ens ett ord. Man skulle kunna höra en knappnål falla om någon släppte den, men om någon annan befann sig i lägenheten skulle nog stelnaden inte vara så stor.
”Så…” harklade Justin sig, ”Vad ska jag säga? Du hörde allt igår.”
”Var det sanning?” undrade jag nyfiket. Han kanske bara sa så för att få reda på mina känslor?
”Ja. Det tog ett tag för mig att inse att ilskan mot dig som jag hade, inte var mot dig. Utan det var mot det faktum att jag inte fick vara med dig hela tiden. När du skulle dra, vart jag alltid irriterad. Allt jag gjorde som sårade dig var verkligen inte med flit, förlåt.” orden studsade mellan väggarna. Menade han verkligen det?
”Hm.” orden stockade i halsen på mig. Jag blev torr i munnen och tungan blev tjock.
”Så du säger ärligt att du inte har några känslor alls för mig? Inget har någonsin… tja.” Jag skakade på huvudet. Det sade jag verkligen inte, men jag visste inte vad jag sade ens om hela situationen.
”Det kändes som det när du bara stack igår. Jag vet att allt kanske blev rörigt, men jag kunde inte hindra orden från att lämna mina läppar. Det kändes bara bra att få det sagt, att du visste hur jag kände. Jag hoppades verkligen på att du skulle svara att du kände detsamma, men det var kanske bara drömtänkande…” det gick inte att undgå att höra besvikelsen i hans röst. Bad-assen, Justin Bieber mjuknade till och lät sig brytas ned av en tjej. Inte vilken tjej som helst heller, utan mig.
”Det blev verkligen rörigt.” erkände jag bakom min kopp. Justin kollade upp på mig från sitt stirrande.
”Jag tänkte väll det. Vad kan jag göra för att göra det lite… bättre då? Hela situationen?”
”Vad menar du?” flämtade jag oförstående. Göra hela situationen bättre? Vilken situation? Vår?
”Tja, det verkar ju som att du inte delar samma känslor som jag har, så det är ju något vi måste göra för att inte få hela PR skiten att bli, ja, du vet, awkward.”
Jo, jag känner visst som du gör Justin! Jag älskar dig! En dag utan dig är som ett år utan vatten eller mat! Jag älskar dig! Men orden vill bara inte låta sanna. Jag kan inte förstå det här! Jag älskar dig mer än mitt egna liv Justin, du gör mig alldeles speciell. Pirrig inombords. Åh! Orden jag ville säga ekade bara som tomma känslor i mina tankar. Vad jag än gjorde skulle inte ändra på mitt sätt att se på mina känslor. Min mun ville bara inte erkänna att jag ville fästa mig vid någon. Någon Justin Bieber. Det var oförståndigt när mitt hjärta och hjärna sa emot!
”Erm… jo.” fick jag ur mig med tjock röst. Justin ögon blev snäppet större.
”Vadå jo?” frågade han.
”Jag delar visst mina känslor med dig. Jag älskar dig visst. Alltså, det går inte att tänka mig ett liv utan dig. Jag älskar dig visst.” Alla ord som bubblade ut ur min mun var nästan ohörbara. Allt jag själv hörde var en massa olika bokstäver som pladdrade.
”Gör du?”
Justin verkade i alla fall ha förstått mitt konstiga uttal. Förvånad över mig själv nickade jag.
”Ja. Konstigt nog så gör jag det. Hela tiden nästan har jag känt något för dig. Bara att se på dig gör mig alldeles knäsvag. Dina beröringar får fjärilar att bubbla upp inom mig. Du är vacker, du är snäll – bara om du försöker. Din vrede har ibland fått mig att tveka om jag verkligen känner som jag gör. Jag har även tvekat på mina känslor, för du verkar ju vara en sådan som inte tror på kärlek eller att fästa dig. Vi säger att vi skulle bli ett par, hur skulle jag då kunna veta att du inte skulle dra någon kväll när du var arg på mig för att knulla med någon annan? Visst, jag är inte heller den trognaste personen du hört talas om kanske, men du har blivit så grovt sårad i ditt liv – grövre än mig – att du kanske inte kan inse när det är dags att sluta. Jag mår dåligt, men du… jag har aldrig hört talas om någon som blivit av med karriär, familj, vänner och tjej. Allt genom svek bara. Jag förtjänade att förlora Ella. Jag förtjänade att förlora min pappa. Liam kanske inte hade gjort något fel, men det var förmodligen guds vilja att han skulle dö på grund av mig så att jag skulle inse att allt inte handlar om egoism. Fine, jag är bad men det betyder inte att jag inte har känslor. Jag festar och käftar emot, men jag kan fortfarande bli kär. Det kan du också. Och det har du blivit”, jag reste mig upp och tog ett steg fram mot honom. Han följde mitt exempel, ”Du har blivit kär i en tjej som känner detsamma för dig Justin. Någon som gjort det ett väldigt bra tag också. Någon som ändå kommer försöka kämpa för att få detta att fungera. Tro på det jag säger, för jag menar varenda ord.”
Justin tog ett steg närmre mig så att våra ansikten bara var några millimeter ifrån varandra. Hans ögon var glansiga, små bollar utav tårar formade sig i ögonvrån till honom. Jag lade en hand på hans kind och smekte undan tåren som långsamt rann ned för kinden för honom. Tänk att jag fick se honom så här. Så som ingen någonsin sett honom på ett bra tag kunde jag tro.
”Jag älskar dig Justin.”
Han drog ett djupt andetag och kollade djupt in i mina ögon, utan tårar. ”Och jag dig.”
Med dem orden pressade han sina läppar mot mina i en mjuk kyss och alla pusselbitar föll på plats. Det var Justin som hade saknats i mitt liv. Allt var bara perfekt just nu. Inget fick förstöra det heller.

---

Noelle goes deeptalk. Nej, men vad tror ni? ;) Kommer det bli ett lyckat par det här?

KOMMENTERA LIKA MYCKET PÅ DETTA SOM PÅ FÖRRA, SÅ FÅR NI ETT LÄNGRE KAPITEEEL! <3

”Jag och Justin var borta sååå länge enligt Rosie, så hon och Ella vaktar på mig som två hökar. Gör jag ett fel så skickar dem iväg mig på internat skola. Rosie tvingade mig göra alla läxor igår, inom tre timmar så nu får vi väll hoppas att provet går bra. Ikväll ska jag vara hemma klockan ett, och det var tur. Egentligen var min hem-tid elva! Elva! Hon är galen… det här är kläderna hon lade ut åt mig, för mina kläder gillade hon inte tydligen. När jag skulle äta frukost tog hon fram lite av varje också och såg till att jag åt upp allt. Jag orkar intee..” gnydde jag otåligt. Limon stannade och vi klev båda ut.
”Stackars dig” mumlade Cece medlidsamt, putandes med sin röda underläpp. Jag nickade. Utan att säga något mer om det började vi gå upp för trappan, där Rektorn stod och pratade med någon man inte kunde se från den här vinkeln. Istället gick vi upp så att vi fick bättre syn över dem. Rektorn räckte över en hand till personen, men det var orden som berörde mig.
”Välkommen till våran skola Mr. Bieber.”

”Inte riktigt. Vad vill du?” frågade jag och kliade mig själv i hårbottnen. Justin suckade djupt.

”Gå upp ur sängen och öppna dörren. Erat trapphus är läskigt.” Jag reste mig slött upp och slängde en blick på klockan. 08.34.

Justin stod leendes utanför dörren när jag öppnade den. En suck lämnade min mun. Var inte han typ i Los Angeles?

”Kunde du inte hålla dig undan ett liitet tag till?” muttrade jag.

”Nope. Du är så sexig nyvaken, har jag någonsin berättat det?” skrattade han kallt. Soffan tog mjukt emot mig när jag damp ned i den. Justin lutade sig mot dörrkarmen.

”Varför är du kvar?” jämrade jag mig med händerna över ögonen. Det var verkligen inte rätt tid på dagen att överraska mig.

”Kom igen Shawty, vi ska på upptäcksfärd.”

 

 

 

Att ha någon som Justin var omöjligt. Eller snarare att vara med någon som Justin var omöjligt. Han drog med mig till dem konstigaste ställena, slumkvarteren i Brooklyn, Madison Square Garden, Times Square och gud vet vart. Nu satt vi på inne på en restaurang i Brooklyn och åt lunch. Varför just Brooklyn?
”Du är äventyrlig…” suckade jag menandes. Han slickade sig om läpparna.

”Jag vet. Det är så jag är född.”

”På riktigt? Roligt liv, aldrig kunna sitta still…” konstaterade jag och stoppade in maten i munnen.

Han tog en klunk vatten, ”Jag kan sitta still. Jag rör inte direkt på mig just nu. Hur var du som barn?”

”Jag vet inte… bråkig. Sur jämt och ständigt, aldrig sammarbetsvillig.” berättade jag oblygt. Just nu kändes det som ett bra tillfälle att öppna mig för Justin. Varför visste jag inte. Det kändes bara rätt.

Ett flin spreds på hans läppar, ”Då har du inte förändrats.”

”Inte du heller antar jag.” sköt jag bittert ifrån mig. Allt han gjorde var att flina, som om jag var rolig. Ett flertal tjejer som gick förbi utanför stirrade på Justin, mig, Justin och gick sedan vidare. Att dem inte vågade komma in störde mig. Stirrandet störde mig.

”När förlorade du din oskuld?” frågade Justin efter en stunds tystnad. Jag tittade snabbt upp från mitt glas. Var det nödvändigt för honom att veta? Fast han kanske bara var nyfiken helt enkelt.

”När jag var tretton” svarade jag ärligt. Han kollade sorgset på mig, ”Inget jag är stolt över dock.”

”Hur gammal var killen du knullade?” fortsatte han och lutade hakan i sina kupade händer. Jag suckade.

”Han hette Rory, men kallades Lion för att han var så bra i säng. Han var femton just då.”

”Jaha. Det förklarar varför du är så bra i säng” flinade han perverst. Jag kastade en servett på honom.

Ett litet leende spreds på mina läppar, ”Durå? När förlorade du det stora O:et och till vem?”

Han harklade sig kort, ”Ja, det var med Selena, när jag var sjutton och hon nitton.”

”Hur många har du legat med sen dess då?” ville jag veta, hade han fått fråga privata saker fick jag väll göra det också? Justin stoppade in en gaffel i munnen, tuggade och svarade sedan.

”Runt ett femtiotal. Mitt rekord är fem på en kväll, ni tjejer är utmattande. Vissa grät”, sa han ömsom log ömsom såg ledsen ut. Jag putade lätt med underläppen. Faktiskt, så var det sorgligt. Hans rekord var fem på en kväll och jag förlorade oskulden som ett barn. Det var patetiskt. Ingen unge ska förlora sin oskuld. Egentligen så hade jag önskat att jag sparat den ett flertal gånger, men lusten tog snabbt över. Sista sekunden ändringar var inte min stil, även om jag inte ville.

”Du då?”

”Över några hundra…” svarade jag ärligt. Varför ljuga om han varit ärlig? Justin svalde hårt.

”Det är sorgligt att det är så, egentligen.” muttrade han. ”Ja – nu får du se en annan sida av mig.”

Jag log smått, ”Ärligt talat gillar jag den här Justin mer.”

Han kollade upp på mig med stora ögon. Blicken avspeglade sorg. Kanske sorg över hur allt blivit? Eller sorg över hur han är vanligtvis? Fjärilar bubblade upp likt kolsyra i magen på mig. Det gick inte att hindra hur jag kände. Det var bara att inse att jag var kär i honom och inget jag gjorde skulle ändra det – även om han inte kände detsamma. Båda två bröt blicken för att istället titta ned i knäet. Hettan på mina kinder brände till, kinderna var säkert superröda vid det här laget. Tillsammans med min likbleka hy såg det väll bara sjukt ut. Jag lät mitt hår falla och skymma mina kinder.

”Ska vi åka? Är du klar?” Justin kollade inte på mig när han yttrade dem orden, men det gjorde mig inget. Han var väll bara som jag – generad. Jag reste mig upp med ett fast grepp om min jacka som svar på hans fråga. Han lämnade en sedelbunt på bordet och förde mig sedan ut ur restaurangen. Paparazzis kom fram för att fota oss, men idag var inget bra tillfälle, så jag kramade bara om Justin med ena handen och skymde mitt ansikte med min andra. Deras skrik i behov av kyssar fick mig att må illa. Om det hade varit äkta kärlek skulle jag gjort det, jag skulle längtat efter att göra det varje sekund. Ta det inte fel, det gör jag. Men Justin hade inte visat på att han visade några känslor tillbaka så jag lät det vara professionellt för nuet.  

Handtaget släppte och vi hoppade in på varsin sida utav hans vita Porsche. Justin satte snabbt igång motorn för att kunna ta sig härifrån så snabbt som möjligt. Stora byggnader tornade upp framför oss där vi åkte igenom Brooklyns gator. På vissa håll satt folk och tiggde, på vissa håll gick glada människor runt med Julpynt i stora påsar. Snön låg som ett täcke över asfalten. Radion spelade gamla jullåtar, som Jignle Bell Rock. En klassiker.

”Vart ska vi fira jul?” kom jag på att fråga. Justin sneglade diskret på mig.

”Jag vet inte. Vart vill du fira jul?” frågade han. Han frågade mig vad jag ville. Det var inte Justin.

”Min vilja går ändå inte igenom. Du äger mig. Jag måste dit du ska.” påminde jag honom trött.

Han flinade, ”Exakt. Du lär dig Sweet pea.”

”Om jag gör.”

Samtalet dog sakta ut. Justin höjde hastigheten när vi åkte på bron över till Manhattan. Hastigheten skrämde mig lite, det var trotsallt is på vägen. Poliserna var som tur var inte ute idag. Om dem skulle varit det skulle Justin nog legat pyrt till. Han må vara rik, men böter är inget någon vill slösa pengar på. Tror jag.

”Vart ska vi?” fick jag ut efter en stunds åkande.

”Vart vill du åka?” besvarade han min fråga med en fråga. Men det var en bra fråga. Vart ville jag åka?

”Jag vet inte. Jag vill festa” gnydde jag menandes. Justin fnös.

”Festa? Det är vadå, torsdag? Du ska till skolan imorgon Noelle.” påminde han mig hastigt. Lätt för honom att säga, han slipper ju skolhelvetet. Tröttsamt lutade jag pannan mot den kalla rutan. Min mobil började vibrera i all hast. Jag halade upp den ur jackfickan och klickade upp sms:et Rosie skickat.

 

Från: Rosie

Jag kom hem nu bara för att lämna av lite läxor till dig. Du var inte hemma. Kom hem nu unga dam och gör klart läxorna. När jag kommer hem klockan sju ikväll från jobbet ska dem vara klara, och ditt rum städat. Under tolv timmar har du hunnit… jag vet inte vad! Städa och plugga, nu. / Rosie.

 

”Jag måste hem” gäspade jag. Rosie var inte värd ansträngningen att motargumentera. På sms också.

”Varför då? Du är på jobbet, hälsa din moster det.” antydde Justin snabbt. Jag skakade på huvudet.

”Jag har skola också.” sa jag och blängde surt på honom.

”Skit samma, jag skjutsar hem dig då… vill du att jag ska stanna med dig? Behöver du hjälp med multiplikationstabellen kanske?”

”Euw, sluta Justin.” väste jag äcklat till svar. Han skrattade väsandes och svängde in på Wallstreet. Längre ned på gatan såg jag ett blont fall av hår, liggandes ned på en tanig rygg. Personen vred på huvudet och log åt någon. Cece. Medan vi åkte förbi följde jag henne med blicken, men personen hon var med såg jag inte… Heather? Cece och Heather, kompisar? Jag valde att sluta kolla på dem. Det fick vänta tills imorgon helt enkelt. Justin började nynna på en låt, så i ett ivrigt försök i att komma på vilken låt det var glömde jag bort det jag nyss sett.

”Framme.” harklade han sig. Jag kollade upp mot den stora fasaden som gick flera meter upp mot himlen såg det ut som. Jag viskade ett klent ’Tack’ och klev sedan ut ur bilen, ut i snöovädret. Portvakten slog upp glasdörren till mig med ett glatt leende som visade hela hans tandrad. Jag gick med långa kliv mot hissen, som jag tog upp till den åttonde våningen där vi bodde. Jag drog upp nyckeln ur fickan och tryckte in den i låset. Lägenheten stod tom än så länge. Klockan på väggen i hallen visade halv fyra. Dina hade förmodligen slutat för ett bra tag sedan, tänkte jag medan jag sparkade av mig skorna.

 

 

Som Rosie hade sagt så stod det en hög med skolböcker på tv bordet. En kvävd suck lämnade min strupe. Skojade hon med mig? En lapp låg högst upp på högen, på Biologi boken.

 

Hej Ms. Hastings. Detta är dina läxor för den kommande vecka och det du missat:

-Biologiprov Fredag den 8/12.

-Mattematik kapitel 4 och 6.

-Engelska novell ska vara färdigskriven den 11/12

-Bild läxa, rita din egna Mona-Lisa.

-Musikuppgift, komponera en vers.

-Hemkunskapsuppgift, gör en hemmafilm där du bakar/lagar något.

-Franskaprov den 15/12

 

Lycka till! / Mrs. Horston.

 

Suckandes knöglade jag ihop papperslappen för att börja med högen av böcker jag skulle vara klar med till kvällen. Om jag inte skulle klara Biologiprovet imorgon skulle Rosie säkert kontakta Ella igen. Lika bra att fixa det så att jag skulle kunna få dra ut och festa imorgon och resten utav helgen.

 

”Hallå?” ropade Rosie mjukt när hon klev innanför dörren. Jag log mot kameran innan jag stängde av den med en knapp. När jag ändå skulle göra en film där jag lagade mat, då kunde jag lika gärna laga middagen och smöra lite för Rosie. Hon kom ingåendes i köket med höjda ögonbryn.

”Är du klar med läxorna?” frågade hon strängt och spände sin allvarliga blick i mig.

Jag nickade, ”Med varenda en.”

”Vad är då detta?” frågade hon, antydandes på maten som stod färdigt på spisen.

”Hemkunskapsuppgift. Men vi ska äta den till middag.”

Dina kom utlunkandes ur badrummet i sin rosa badrock och en turban runt sitt hår. Hon log glatt mot Rosie, som med rynkad panna lät blicken flacka mellan oss två, ”Hur kom du hem Dina?”

”Noelle kom och hämtade mig.” Jag log tacksamt mot henne. Egentligen hade hon kommit hem alldeles ensam, men hade gått med på att ljuga för sin mamma om att jag kommit för att hämta upp henne.

”Jaså… det var väll bra.” log Rosie skeptiskt. Röran i hennes huvud avspeglades på hennes ansikte.

”Vi har besök.” hojtade Dina när hon gick förbi hallen. Jag gick långsamt dit och kikade in i kabinen. Där stod Justin i egen hög person. Ett leende spreds på hans läppar när jag dök upp i dörröppningen.

”Eh, hej?” flämtade jag chockat. Han hängde av sig jackan, fortfarande leendes.

”Hej. Rosie mötte mig utanför och bjöd upp mig på middag.” berättade han glatt. Den snälla Justin som nu visades var endast för att Rosie var i samma area. Jag tog ett steg fram och kysste hans kind.

”Jag blev klar med läxorna, så vi kanske kan festa imorgon trots allt.” viskade jag in i hans öra i samma rörelse. Han nickade glatt och gick sedan in med en hand om min midja. Rosie hade redan monterat ned kameran från dess ställ.

”Då är det väll bara att hugga in.” antog hon och slog ihop händerna i en hungrig gest.

 

Justins Perspektiv:

Rosie skrattade så att hon kiknade åt skämtet jag nyss berättat. Att sitta här, som en riktig familj fick mig att känna mig mjuk inombords. Alldeles varm. Dina lutade sin haka i handflatan, leendes åt sin mamma som fortfarande skrattade. Noelle tog en klunk av sin coca-cola och slängde en snabb blick på mig som satt rakt framför henne. Jag kunde inte undgå att se glimten som visade sig i hennes ögon. Kunde hon älska mig? Omöjligheten var alltför stor för att jag skulle kunna tro det ens för en sekund.

”Justin, vart bor du?” upprepade Rosie. Jag hade hört första gången, men varit tvungen att tänka.

”På Grand Hotell. Men jag letar efter ett ställe…” svarade jag från mitt cola glas. Hon nickade.

”Det var där ni träffades va?” Skräckslaget kollade jag på Rosie. Visste hon inte? ”Asså jag vet att det är PR, men det var där ni träffades-träffades?”

Jag nickade enkelt. Noelle sneglade på klockan som hängde över tv:n några meter bort. Den visade redan halv nio på kvällen och Dinas ögonlock såg ut att väga ton. Rosie märkte vart min blick låg och tog med sig Dina in på sitt sovrum.

”Ska vi duka av?” mumlade jag med ett höjt ögonbryn. Noelle reste sig stumt upp med två tallrikar till hands. Jag gjorde detsamma. När bordet var avdukat slog vi oss ned i soffan för att invänta Rosie som antagligen skulle säga åt mig att börja röra mig hemåt för att Noelle skulle behöva sova. En gäsp lämnade hennes mun.

”Jag tänkte på det där med Julen… du får fira den här om du vill.” Varför vart jag så klen helt plötsligt? Damnit Justin! Surna till dig lite. Men det Noelle gick det inte att tänka så. Varje gång min bitterhet dök upp såg jag rädslan i hennes ögon. Hon hade trotsallt varit med om killar som slagit henne förut, så rädslan fanns förstås där. Ibland kan temperamentet gå lös, men jag gjorde mitt bästa i alla fall.

”Vad är det med dig helt plötsligt?” fnös hon frågandes.

”Vadå, får jag inte vara vänlig eller?” muttrade jag till svar och mötte hennes kyliga blick.

”Nej, för jag vet att du har något i baktanke. Du vill säkert få mig att hoppas, sen den tjugotredje kommer du dra med mig till Italien eller något, bara för att du kan. Det stör mig, verkligen.”

”Jag har inte ett skit i baktanke Noelle. Lägg ned med den stilen.” varnade jag henne. Mitt snälla beteende var som bortblåst. Om hon ville ha mig på dåligt humör, fine. Hon fick mig på dåligt humör.

”Vilken stil? Min ’smarta’ stil där jag vet vad du håller på med och hållit på med hela dagen?”

”Lägg av.” morrade jag varnandes.

”Jag tänker inte lägga av. Du bryr dig inte ett skit om mig. Du bara låtsas. Jag hatar det.” fräste hon.

”Noelle, lägg av innan jag tappar humöret helt och hållet” återupprepade jag ännu en gång. Nu kunde hon inte säga att jag inte varnat henne, vilket jag nu gjort över tre gånger. Om hon fick en smäll var det helt enkelt hennes egna fel, jag kunde inte styra mina handlingar när jag var irriterad.

”Vad ska du göra? Slå mig? Så att jag kan komma ut med alla paparazzis med en blåtira imorgon?!”

”Det finns väll smink.” muttrade jag halvt flinandes. Hon drog en frustrerad hand genom sitt hår, vilket såg ut som att hon skulle slita det av sig.

”Du… åh! Du är för mycket! Du kan inte göra vad du vill med mig!” gormade hon lågmält för att inte störa Rosie och Dina, som förmodligen somnat båda två.

”Jo, det kan jag. Du har skrivit under ett kontrakt om det, så det så.” påminde jag henne spänt.

”Och? Jag kanske flyttar, rymmer ifrån dig. Gör så att Ella skickar mig på internatskola.”

”Jag köper ut dig därifrån.” protesterade jag snabbt. Pengar var något ingen kunde tacka nej till, hur mycket dem än ville. Man kunde betala en präst för att spilla en massa bekännelser, man kunde betala en polis att arrestera en oskyldig person. Vem som helst tog emot pengar, så varför skulle inte en rektor till en internat skola göra det? Mina knogar vitnade utav min hårda knytnäve. Nu fick Noelle passa sin stora trut. Hur mycket jag än inte ville att hon skulle slippa få en smäll, kunde jag inte stoppa adrenalinet som pumpade igenom min kropp. Slängde hon ur sig något, så skulle hon få sig en smäll. Hennes problem, inte mitt.

”Jag kanske ber Ella betala dem först så att dem inte tar betalt utav någon annan” svarade hon smart.

”Då kan jag be Scooter skicka mig till samma skola, så vi hamnar tillsammans.” andades jag ut.

”Men jag kanske ber Ella skicka mitt till ett flickinternat.”

”Jag kanske blir en transa.” flinade jag kallt till svar. Noelle morrade ilsket till. Hennes blick blixtrade till utav ilska. Om en blick kunde döda skulle jag varit död för länge sedan. Att se henne såhär var ändå rätt så underhållande. Alldeles aggressiv och hjälplös mot mina ord.

”Jag kanske hänger mig på Internatet.” fick hon tvekandes ur sig .

”Då hänger jag mig också.” Mitt svar fick henne att blekna till. Hennes pupiller förminskades.

”D..d..du…va..” Orden stockade i halsen på henne.

”Jag driver med dig. Andas kvinna.” skrattade jag och min knytnäve lättades till. Noelle sköt till matteboken som låg på golvet med tån.

”Det var inte roligt.” snäste hon menandes, eller mer allvarligt.

”Jag tyckte det.”

”Så du tycker döden är rolig eller?”

”Nej, men jag är rolig.”

Hon tystnade i avvikelse. Hennes ordförråd verkade ha tagit slut. Hon spände istället käken i förnekelse om att jag hade rätt. Hon var ömsom arg ömsom ledsen. Hennes ögon var glansiga, med ansiktsuttrycket var bara ilsket, argt.

”Vad gör du om dagarna egentligen?” spottade hon ur sig för att komma med något att säga.

”Dricker, knullar och har möten. Hurså?” rabblade jag snabbt fram. Hon lade huvudet på sned.

”Du borde väll gå i skolan…” trodde hon tveksamt. Jag skakade på huvudet.

”Jag är arton.”

”Men det är jag också.”

”Du är väll helt enkelt dum.”

”Ha-ha. Jag menar att jag går på College, i en skola, medan du bara strövar omkring.” antydde hon.

”Ja, men jag får väll hitta något college att börja på då, sista året utav mitt skolliv.” suckade jag uppgivet. Hon skulle inte ge sig om jag inte gav med mig.

”Mhm…” Rosie smög sakta ut ur Dinas sovrum på tå, mot oss. Hon kollade menandes ned på mig.

”Jag går” mumlade jag och skyndade mig ut i hallen och sedan ut i trapphuset för att slippa stå där med Noelle, bråkandes om vem som skulle säga hej då först.

Kylan slogs mot mig när jag klev ut ur porten. Med snabba steg tog jag mig till min Porsche som pep till när jag låste upp den. Vart skulle jag köra nu då? Jag drog upp min mobil för att skicka iväg ett sms.

 

Till: Jonathan

You better be home, för jag kommer. / J.

 

Jag startade motorn och började köra mot Jonathans ställe. Det blev rött, men jag struntade i det och körde istället i all hast över gatan. Då, i samma stund gick en hemlös man över gatan. Hans livlösa kropp rullade upp på min fönsterruta och sedan ned på gatan. Fuck.

---

ojojojojo, kommentera!