Först och främst vill jag bara säga tack. Tack till erat underbara stöd och kommenterarer. Ni anar inte hur jag tjöt (pinsamt nog grät jag faktiskt) när jag såg att ni tog det bättre än jag hade anat.

 

Sedan vill jag berätta att jag har bestämt mig för att ta en paus. Om det är ett klokt eller dumt val har jag inte riktigt klurat ut ännu. Jag menar, jag kommer komma tillbaka - med kanske några kapitel på lager - och så kommer ni tro att jag är tillbaka för evigt. Men sen då? Efter sommaren börjar jag nian. Tänk om jag vill sluta igen då? Vill inte göra er besvikna.. Men en paus är vad det blir för tillfället.

 

En kommentar löd "Du uppdaterar ju ändå aldrig, så du kan lika gärna ta en paus". Håller med. Men det är inte lätt att uppdatera. Man måste ha lusten, och det har jag inte. Jag kan heller inte ta emot förslag som "skriv en gång i veckan" när jag inte ens har lust en gång i månaden, och inte har haft den senaste månaden.

 

Men 98% av kommentarerna var underbara. Vissa tyckte att jag skulle ta in en "Ema 2.0", men det är inte så lätt. Man kräver två saker i en CO-writer och det är att den ska kunna skriva bra, och att man ska kunna lita på att den inte byter lösenord så fort den har chansen. Det är svårt att hålla koll på sådant, hehe..

 

I veckan dog min farmor (faktiskt i förrigår) och jag har därför inte kunnat posta detta tidigare - har varit för ledsen. Är fortfarande ledsen, men ni förstår nog. Så jag ber om ursäkt för det.

 

Under pausen kommer jag fortsätta på Ashtray and Heartbreaks, antagligen, och komma tillbaka med fortsättningen. Ni får hålla koll på MBS' IG och FB, som ni finner i headern, om info. Jag älskar er som bara den guys. Ni har gjort 2 år av mitt liv helt magiska. På återseende! ♥ (Eftersom att det låter mindre sorgligt än hej då)

 

Jag får panik. Hela tiden jag tänker på bloggen och det är inget skämt. Jag får ren panik, mitt hjärta går upp i högvarv och jag får ångest. Varför vet jag inte, jag borde ju älska detta? Eller?... Nu har jag hållt på att skriva med bloggen i 2 år. 24 månader. 730 dagar. 

 

Utan Ema känns allt meningslöst. Liksom ni tycker inte om det jag skriver - statisitken har sjunkit med 200+ personer och är lika låg som den var i början av bloggen. Liksom... varför händer det ingenting? Att jag kämpar för något som bara går i back, det känns meningslöst. Jag har velat sluta blogga i ungefär ett år nu. Det är en lång tid. Men jag har inte kunnat göra det mot er.... Ema kom in i bilen och allt var perfekt. Statistiken var högre än någonsin. Men hon fick nog, och statistiken sjönk.

 

Jag pallar verkligen inte mer. När jag tänker på bloggen nu, vill jag typ dö. Inte för att jag är "glad", utan för att det bara är ÅNGEST på ångest på ångest. Jag mår ärligt dåligt. Speciellt när skolan går dåligt. Min sömn blir dålig. Allt. Jag mår inte bra av detta längre, och jag vet inte hur jag ska göra. Det finns tre alternativ.

Just nu känner jag mig hjälplös. 

”Visst”, muttrade jag bara, sur över att jag hade förlorat denna gång.

Han hummade lätt till, ”Och du?”

Jag svalde hårt, ”Ja, jag?”

”Du ställer inte en fråga till. Förstår du det?”

Jag svarade honom inte. Det behövdes inte. För han visste att jag hade förstått.

Sekundvisaren rörde sig långsamt på klockan som hängde på väggen bredvid dörren. Det tickande ljudet fick mig endast att tänka på hur gärna jag ville bygga en bomb och spränga upp detta sjukhus, så att jag skulle få sticka här ifrån.

Min vistelse här på sjukhuset var enligt mig alldeles för långdragen. Att hålla sig sysselsatt var inte det enklaste när man låg nerstoppad i en säng, öm i hela kroppen. Med jämna mellanrum funderade jag över vad killarna kunde tänkas göra, men jag kom aldrig fram till ett vettigt alternativ.

”Vill du ha frukost?” Sköterskan, vars namn jag ännu inte tagit reda på, uppenbarades i dörröppningen, med håret precis som alltid i en lös hästsvans.

”Vad har du att erbjuda?” suckade jag. Maten var det värsta med att befinna sig här. Sjukhus hade varken skräpmat i mängder eller alkohol.

”Det som alltid finns på menyn, Justin”, skakade hon irriterat på huvudet. Hennes blick sade mig ingenting, konstigt nog. Lycka eller ilska reflekterades alltid i ögonen på henne, hade jag märkt under de få dagar jag befunnit mig här, men inte idag. Jag skulle precis fråga om något inte stod rätt till, men då slog det mig att hon kanske skulle få för sig att jag brydde mig.

”Jag vill inte ha någon frukost.”

”Vad sa du?” retades hon och vred på huvudet så att hennes öra var riktat mot mitt håll. ”Var du sugen på en fullkorns fralla och lite yoghurt? Okej, ska bli!”

”Kan du inte snälla gå och störa någon annan?” väste jag frustrerat.

”Hur menar du?” Jag himlade med ögonen.

”Ja, kan du bara fucking låta mig vara ifred?”

Hon korsade sina solkyssta armar över sin bröstkorg. ”Det är mitt jobb att se till dig. Jag får pengar för det. Tro inte att jag kommer hit med vilja.”

”Du kan ju be någon annan att komma för jag börjar tröttna på dig, din bitterfitta.”

Hon rullade in läpparna, samtidigt som hon skeptiskt övervägde mitt förslag - sedan skakade hon på huvudet, ”Nej, jag tror nog att jag stannar här.”

”Så säger ju bara för att göra mig förbannad!”

”Jag lyckas ju?” Hon höjde på ena ögonbrynet för att få ett medgivande.

”Din lilla... När jag kan röra mig ordentligt får du passa dig!”

”Jag passar ju dig, det skulle bli jobbigt att passa både dig och mig.”

Jag spände mina armar, på gränsen till att slänga något i huvudet på henne men något inom mig hindrade mig från att göra det.  Det kanske berodde på att en polis satt utanför rummet och höll vakt.

Flinandes vände hon på klacken och försvann ut i korridoren igen. Ilskan bubblade inom mig. Jag var så arg att jag nästan slet sönder täcket som täckte mina ben. Orsaken till den intensiva ilskan var inte att jag hade dåligt tålamod, utan att jag var rastlös. Jag hade ingen makt över mig själv här inne, maten smakade kartong och ingen hade hört av sig över huvudtaget.

Under tiden sköterskan var nere i kafeterian och fixade lite frukost åt mig, dödade jag tid genom att planera olika sätt att döda henne på. Inte för att jag tänkte gör det, döda henne, utan mest för att det var ett bra sätt att släcka ilskan på.

”Yo”, brummade en välbekant röst från dörröppningen, och väckte mig ur mina mördarfantasier.

”Yames? Connor? Seth? Fuck alltså, ni anar inte hur glad jag är över att se er.”

Seth såg på de andra två, ”Ta vara på detta, grabbar. Det är inte ofta man hör självaste Justin Bieber säga att han är glad över att se en.”

Min lycka gick snabbt över till bitterhet. ”Bara för att du är kär i mig.”

”Ja, det är tragiskt att jag aldrig får höra ett vänligt ord, riktat mot mig, lämna din mun”, flämtade Seth dramatiskt med handen på hjärtat.

Conor utbytte en allvarlig blick med Seth, som fick honom att rycka på axlarna och slå sig ner på stolen som stod jämte min säng.

“Vad är det med dig?”

“Vad det är med mig?” spottade Conor giftigt ur sig. “Frågar du vad det är med mig? Frågan är snarare vad det är med dig?!”

Jag himlade med ögonen. Han överreagerade. “Det är inte direkt hela världen att-”

“Justin, du förstörde en viktig affär för oss! Jag bad dig vänta tills klockan nio, men inte ens det lyckades du med! Du är en fucking snorunge. Du förstörde allt din jävla fitta!”

“Det är inte direkt så att det var den viktigaste affären vi någonsin haft på oss… Chilla lite. Ta en sjuksköterska här och knulla henne så att du blir lite lugn.” suckade jag och flinade mot Seth och Yames för att få bekräftelse över att jag var den som hade rätt, men de rörde inte en min. Jävla pussys…

“Fuckar du upp någon gång igen så… då vet jag inte vad jag gör. Då kommer jag sätta en kula i skallen på dig, fattar du?!” väste Conor lågt, sneglandes mot dörren som stod på glänt endast för att polisen som satt utanför skulle höra om något av intresse skulle ske här inne.

“Ja, pappa.”

Jag smackade med tungan mot gommen, uttråkad av samtalsämnet. Istället för att fortsätta skrika på mig, drog Conor en hand genom sitt mörka hår och slog sig sedan ner på en stol likt Seth och Yames.

“Vad har hänt under den senaste veckan då?” undrade jag nyfiket. Inte förrän orden lämnade min mun slog det mig att jag hade befunnit mig här i en vecka. Ingen hade nämnt något om när jag skulle få lämna det här stället. Om en vecka? En månad?

“Inget. Allt har varit ganska dött.. bortsett från att…” Seth såg nervöst på Yames.

“Bortsett från vad?” muttrade jag, irriterad över att han drog ut på det hela.

“Bortsett från att Alice var förbi din lägenhet.” slängde Yames ur sig och lutade sig nöjt tillbaka i stolen, med händerna bakom huvudet.

Mina ögonbryn drog sig samman och bildade en bekymmersrynka där emellan. “Varför då?”

Yames ryckte på axlarna. Det drog i hans läppar. “Hon skulle hämta något.”

“Och du såg inte vad det var? Du frågade inte ens?”

“Det angick inte mig.”

“Sen när bryr du dig om vad som angår dig eller inte?! Din jävla idiot…” fräste jag förbannat. “Vilket rum gick hon in i?”

Yames funderade en stund innan han yttrade sitt svar. “Ditt sovrum.”

Jag pressade mina läppar mot varandra, i försök att lugna ner mig. “Vad hade hon med sig?”

“En beige väska. Vad spelar det för roll?” skrattade han kallt, och såg på Seth och Conor precis som jag hade gjort för några minuter sedan - i sökandet efter bekräftelse.

“Skit samma”, skakade jag på huvudet. “Du är en idiot som inte kontrollerade vad hon hade med sig, eller tog med sig.”

“Äh, fuck you. Och fuck henne också - vem bryr sig?” utbrast Conor.

I samma stund som jag tänkte svara öppnades dörren. Sköterskan hade kommit tillbaka, men denna gång hade hon med sig en blå bricka med frukost på. När hon såg vilka som satt samlade runt min säng uppenbarades en rynka mellan hennes välplockade ögonbryn.

“Vilka är ni?”

Ett flin spred sig på mina läppar. “Låt mig presentera Tinky Dinky, Dipsy och Lala!”

Hon himlade med ögonen och tog ett steg närmre min säng. “Jätte kul Justin.”

Seth granskade henne från topp till tå med en hungrig blick. “Så detta är vad du har fått leka med Justin? Damn…”

 

"So this is what you have gotten to play with, Justin?"

 

“Justin har inte lekt med mig.” fnös hon förolämpat.

“Jag har inte placerat så mycket som ett finger på den där kärringen, dude.” skrattade jag.

“Då kanske jag kan få lite…” retades Seth och slog löst till mig på armen.

Jag ryckte på axlarna, “Ta henne.”

Hon såg på mig med inget annat än hat i sin blick. “Vem gav dig rätten till att ge bort mig?”

Yames skrattade åt mig. “Ouch, Justin. Ska du verkligen låta en tjej behandla dig så?”

Hans hånande ord fyllde mig med ilska. “Du hörde vad han sa. Vem fan är du, att bestämma över mig? Din lilla hora… du ska bara hålla tyst och göra ditt jobb, annars kanske jag knäpper dig.”

“Verkligen?” Hon skakade på huvudet och slängde ner min frukost i papperskorgen. “Värst vad tuff du blev när dina polare dök upp. Det är så töntigt, vet du? Du beter dig som en sjuåring, som vill bevisa för sina bästa kompisar att han är cool och visst kan vara världens idiot mot en tjej.”

“Jag har inget att bevisa för mina vänner.”

“Tydligen så har du det.”

Hon vände på klacken och lämnade rummet som om det vore fyllt av gift. Enligt henne var det väl det.

“Vilken slampa.” harklade sig Conor och såg på mig med höjda ögonbryn.

“Det är det här jag får stå ut med, dagarna i ända… i alla fall de dagar hon är här.”

“Vad heter hon? Vi kan söka upp henne och skrämma henne lite…” skrattade Seth och slog sin knytnäve mot Yames’, som även han skrattade.

“Jag har ingen fucking aning.” skakade jag på huvudet. “Och för att var ärlig så bryr jag mig inte heller. Det enda jag bryr mig om är att få komma ut härifrån.”

“På tal om det…” Conor lyfte blicken från golvet för att kunna se på mig, “när skrivs du ut? Vi har affärer att ta hand om.”

“Jag har ingen aning, man…” flämtade jag bittert. Att må bra, men ändå behöva stanna här var hemskt. Nästintill ledande till självmord. Sjukhus var så deprimerande. Att vara omringad av doktorer och sjuka människor dag ut och dag in påverkar en mer än man kan tro.

Det knackade på dörren och polisen tittade in. “Avsluta det killar, besökstiden är slut.”

 

En doktor och en sköterska hade kommit och tittat till mig efter att Seth, Conor och Yames hade gått. Runt tolvsnåret hade någon okänd tant kommit in med spagetti och köttfärssås till mig, men sedan dess hade inte en enda person besökt mig.

Ute i korridoren lunkade patienter fram och tillbaka för att få sin dagliga motion. Med jämna mellanrum kunde man skymta en eller annan arbetare men mer än så var det inte. Allt var bara dött.

Nudlarna var smaklösa i munnen på mig. Inte ens faktumet att jag hade hällt två påsar krydda över dem fick dem att smaka mer, eller bättre.

Mötet med Justins gäng i morse hade hemsökt mina tankar hela dagen. Jag hade försökt att verka opåverkad av det faktumet att de såg mig som ett sexobjekt, men om jag skulle vara ärlig mot mig själv så var det något som gnagde på mig inifrån. Jag undrade hur Justin och hans vänner behandlade tjejer utanför dessa dörrar. Av att döma efter det jag hade sett behandlar de nog alla unga kvinnor som objekt. Det skulle inte ens förvåna mig om det kom fram att de betalade tjejer för sex istället för att ha det med någon de älskar. Ordet “älska” existerade nog inte ens i deras vokabulär.

Jag hade tappat aptiten av att tänka på de hemska sakerna Justin skulle tänkas göra att jag bestämde mig för att slänga nudlarna. Jag gick över till diskhon och hällde ut vattnet som nudlarna befann sig i och resten slängde jag i papperskorgen. Skålen sköljde jag ur direkt och lade den på tork.

Detta var första kvällen på hela veckan då jag inte behövt jobba över, vilket inte var så jätte kul. Jag hade ingenting att göra här hemma. De kvällar jag hade jobbat över hade jag kommit hem så sent att jag varit tvungen till att gå och lägga mig direkt. Nu visade klockan endast åtta vilket betydde att jag hade några timmar att ta död på innan det var läggdags.

Jag slog mig ned i soffan i vardagsrummet, i hopp om att hitta något intressant på tv som kunde fördriva min tid. Mitt i mitt zappande efter något vettigt att kolla på gav sig min telefon ifrån den allt för jobbiga ringsignalen. Jag påminde mig själv att jag var tvungen att byta medan jag sträckte mig efter telefonen som låg på soffbordet.

“Hallå?” andades jag i luren.

“Hej gumman! Hur är det med dig?”

“Farfar? Hej! Det är bra med mig, hur är det själv? Hur är det med ryggen?”

Farfar stönade i andra änden. “Äh, det går. Jag lever ju än, eller hur? Vad gör du? Det låter som om du är ute och springer!”

Ett lyckligt skratt lämnade min strupe. “Nej, jag sitter i soffan. Jag blev bara förvånad.”

“Jaså du.” skrockade han i andra änden. “Hur går det för dig där borta i Los Angeles då?”

“Det går bra, faktiskt. I veckan packade jag upp alla möbler så det är klart… sedan är det full rulle på jobbet.”

“Jag förstår det. Du valde ett hektiskt yrke, kära du.” konstaterade han allvarligt.

Jag bet mig löst i underläppen. ”Jag vet farfar… men jag älskar det jag gör!”

Han hummade till. ”Det är bra. Det är viktigt att man ska tycka om det man gör. Kom ihåg det.”

”Jag vet farfar…” mumlade jag leendes till svar och bytte position. ”Vad håller ni på med då? Du och Leslie?”

”Inte mycket alls… om dagarna håller vi på mycket i kyrkan och trädgården, och om kvällarna går vi antingen på promenader eller bingo. Ibland stannar vi bara hemma.. Allt är som vanligt här.”

”Är det bra eller dåligt?” frågade jag. Det var svårt att tyda hans tonfall, om han var glad eller ledsen.

“Jag vet inte hjärtat.” skrattade han hest fram.

Jag suckade. “Hur går det för kyrkan då? Har de kommit långt med uppbyggnaden?” frågade jag slappt samtidigt som jag pillade på hörnet av en av mina soffkuddar.

“Det rör på sig, stormen förstörde mycket av den… men det börjar arta sig. Leslie och några andra kvinnor bakar och säljer kakor för att samla ihop pengar till nya bänkar.” berättade han lyckligt, likt ett barn som ska få gå på tivoli för första gången.

Kyrkan hade alltid betytt mycket för min farfar. Jesus och Gud var hans allt. Ända sedan han var ung hade han arbetat för kyrkan. När jag var liten fick jag alltid följa med och hjälpa till med att sälja kakor eller stapla biblar innan en församling. Religion hade dock glidit ifrån mig, dessvärre, och jag hade inte befunnit mig i en kyrka på flera år.

“Vad roligt att höra!”

“Jewel?”

“Hmm? Vad är det?”

“Får jag ställa en fråga?” undrade farfar. Hans röst lät plågsam.

“Det har du redan gjort!” skrattade jag.

“Men en till utöver denna?” Nu lät han allvarlig.

“Absolut.”

“Har du pratat något med din mamma?” vågade han sig på att fråga.

Jag suckade, “farfar…”

“Hon är din mamma Jewel.”

“Det spelar ingen roll farfar! Hon betedde sig inte som min mamma. Hon fanns inte där när jag behövde henne genom min tid på high school. Hon tvingade mig plugga och såg till att jag missade sådana saker som balen, festerna och alla fotbollsmatcherna, sådant vilken annan ungdom i Amerika ska genomgå.”

“Och se vart det har tagit dig. Du har en utbildning, ett bra jobb, en fin lägenhet och…”

“Ta inte hennes parti, farfar. Jag har aldrig i hela mitt liv varit på en fotbollsmatch. Jag missade balen, för att mamma ansåg att jag behövde plugga, så att jag kunde få ett A+ på nästa matteprov istället för bara A.”

“Hon menade bara väl…”

“Även om det var anledningen till varför hon betedde sig på det viset, så hade hon ingen rätt till att ta mina år i high school ifrån mig. Den enda festen jag någonsin gick på var Tracy’s, och då var föräldrar med! Inte nog med att mamma var med på den festen - vi var även tvungna att gå trettio minuter efter vi hade kommit dit för att jag skulle plugga till ett biologi prov som inte skulle äga rum förrän tre veckor senare!”

“Jewel jag förstår att det är upprörande hur hon betedde sig, men-”

Det knastrade till och samtalet bröts. Jag såg på min mobil för att kontrollera att jag hade täckning - vilket jag hade. Samtalet hade nog brutits på grund av att elledningarna hos dem nog inte var helt reparerade efter stormen.

Gäspandes lade jag tillbaka mobilen på soffbordet, varpå jag reste mig upp för att gå ut i badrummet och göra mig redo för natten. Precis när jag sträckte mig efter handtaget på badrumsdörren knackade det på dörren. En irriterad suck lämnade min strupe. Om det var Fred så skulle jag bokstavligen hugga huvudet av honom.

“Ms. Wolf?” sa en allvarlig röst i samma stund som jag öppnade dörren.

Jag såg förbryllat upp på de två konstaplarna. “Öh.. det är jag det.”

“Skulle vi kunna få söka igenom din lägenhet?”

“Efter vad?” utbrast jag chockat. Vad letade dem efter? Droger? Ett lik? Illegala porrfilmer?

“Du har nämligen ingen aning om vart Justin Bieber kan befinna sig?” frågade den ena konstapeln medan den andre trängde sig förbi mig, in i min lägenhet.

“Nej, varför skulle jag ha det? Han är väl på sjukhuset? Vad är det som har hänt?”

“Mr. Bieber befinner sig inte på sjukhuset. Han misstänks ha rymt.”

---

What? Justin, ha rymt? Vad tror ni om det...?

 Detta kapitel fick jag hjälp med av världens bästa. I love her. Nämligen, Ema! Hon är så snäll som har hjälpt mig lite nu... :) Ema om du ser detta - I love uuuuu!

Anyhow, kommentera guys så får ni kapitel 7 snabbttttt! :)

 

Det plingade till i dörrklockan när ännu en person trädde in i det lilla caféet. För en sekund såg jag upp, men slog snabbt ner blicken igen när jag insåg att det knappast skulle vara någon jag kände.

”Vill du ha mer kaffe ma’am?” frågade en sockersöt tjej mig.

”Åh, kalla mig inte ma’am!” skrattade jag. ”Vi är i princip samma ålder… men ja tack, lite mer kaffe skulle inte skada.”

En stor rodnad spred sig på hennes kinder, ”Ursäkta mig.”

Hon fyllde koppen med rykande hett kaffe innan hon lämnade mig ifred. En långdragen suck lämnade min strupe. Såg jag verkligen så gammal ut att folk kände att dem behövde kalla mig ma’am?

Skakandes på huvudet såg jag ner på min datorskärm och fortsatte sedan skriva på min rapport när någon slog sig ned framför mig. Med en rynka placerad mellan ögonbrynen såg jag upp på personen.

”Fred? Vad gör du här?” frågade jag chockat och skrattade, samtidigt som jag slog ner locket till min dator.

”Jag tänkte fråga om du ville gå och se på en film eller något…? Fast du kanske har planer.”

Jag rullade in mina läppar. ”Planer har jag inte, men jag är inte riktigt på humör för bio. Kanske en annan dag. Ikväll hade jag bara tänkt jobba lite, dessutom har jag tagit över Dalias nattskift på sjukhuset.”

”Jewel…” suckade Fred anklagandes. ”Du arbetar för mycket för ditt eget bästa.”

”Jag tycker mitt arbete är roligt.” protesterade jag och tog en försiktig sipp på mitt kokheta kaffe.

Han skakade på huvudet, ”Ja, men att ha lite vänner kanske också skulle vara roligt. Eller hur?”

Hans mening fick mig nästan att sätta i halsen, ”Jag har vänner. Så lägg av.”

Ett av hans ljusbruna ögonbryn höjde sig. ”Jaså? Nämn tio.”

”Du, Cara, Aubrey, Dalia… uh… Willie…” började jag men blev snabbt avbruten av honom.

”Nämn tio som inte är dina arbetskamrater.”

”Okej, du har rätt. Jag har inte hunnit fixa fram några vänner under de två veckorna jag befunnit mig här men vad spelar det för roll? Jag tycker om mina arbetskamrater och kan väl umgås med dem på fritiden om jag så vill det.” fräste jag till mitt försvar. Vart ville han egentligen komma med detta?

”Säger du det så.” ryckte han på axlarna.

”Ja, det gör jag. Och om du ursäktar så måste jag återvända till sjukhuset.”

”Redan? Klockan har inte ens slagit sju än och nattskiftet börjar inte förrän nio ikväll.”       

Jag tryckte ner min laptop samt anteckningsblock i väskan, ”Jag ska hem först och packa upp det sista. Kanske ta mig en liten matbit.”

”Vill du ha hjälp?”

”Nej, jag kan få hjälp från mina vänner, Jenna och Artur. Nämen titta, där kommer dem ju!” morrade jag ironiskt och gestikulerade ilsket med min hand i tomma intet för att presentera mina låtsaskompisar.

Fred skrattade häftigt åt mig, ”Ja, jag förstår. Jag borde inte ha dragit upp det – förlåt. Så.. vill du ha hjälp? Vi kan gå ner till pizzerian på hörnet sedan och ta en pizza att dela på innan du drar tillbaka till jobbet.”

Jag bet mig fundersamt i underläppen. Skulle jag låta honom vinna? Pizza lät faktiskt rätt så inbjudande… ”Du betalar.” sade jag snabbt och slängde upp väskan på min högra axel.

”Visst.” nickade Fred innan han ställde sig upp bredvid mig.

Jag slängde en knölig fem-dollars lapp på bordet bredvid min halvfulla kaffekopp innan jag, efter Fred, lämnade caféet. Det hade börjat dugga utomhus och folk skyndade sig över gatan, in i sina hus för att slippa stå ute när det värsta skulle börja.

”Jag har min bil parkerad där.” berättade Fred samtidigt som han pekade mot sin silvriga bil som stod minst tjugo meter ifrån oss.

”Då borde vi skynda oss innan dropparna blir ännu större.” tyckte jag.

 

”Så!” utbrast Fred när det sista glaset stod placerat i skåpet över diskbänken, tillsammans med resten av mitt porslin. ”Du är officiellt inflyttad nu.”

”Blir man det först när man har packat upp allt?” skrattade jag och drog en hårslinga som lämnat min hästsvans bakom örat.

”Ja, det tycker jag.” nickade han leendes.

”Okej.” svarade jag bara. Leendet som befunnit sig på hans läppar suddades då ut. Om han hade förväntat sig ett annat svar, eller en kram kanske som tack för hjälpen visste jag inte. Jag hade heller ingen ork eller lust att fråga vad den hastiga dysterheten berodde på.

”Så, ska vi ta och dra ner till pizzerian?” frågade han exalterat efter någon minuts tystnad.

Jag såg upp på klockan som hängde över mitt matbord. ”Klockan börjar närma sig halv nio.” konstaterade jag allvarligt.

Fred nickade. ”Jag vet det.”

”Det betyder att jag måste byta om och sedan börja röra mig mot sjukhuset.”

”Ska du inte äta någonting alls till middag?” utbrast Fred då, med rynkad panna.

Jag himlade med ögonen, ”Jo. Jag äter på sjukhuset, i kafeterian.”

”Okej”, andades han lättat ut, ”Men du måste i alla fall låta mig skjutsa dig, baby.”

”Kalla mig inte baby, tack… och ja – du får mer än gärna skjutsa mig så att jag slipper cykla.”

Fred blottade en vit tandrad, ”Din vilja är min lag.”

 Skakandes på huvudet åt hans dumheter, vände jag på klacken och lämnade köket för att istället gå in på mitt sovrum. Det var skönare att befinna sig inne på sovrummet nu när det inte fanns några lådor att ramla över, än förut när det kändes som att man befann sig i en labyrint.

 Visslandes slog jag upp dörren till min garderob och drog åt mig en ljusblå t-shirt. Blusen jag bar för tillfället slängde jag bara ned i en utav byrålådorna, eftersom att jag var alldeles för lat för att hänga upp den på en galge.

 Jag såg ned på byxorna jag bar, vilket visade sig vara mina gråa yogabyxor – något som enligt mig dög till ett nattskift. Dessutom så skulle jag ändå inte ha på mig dessa kläder, utan arbetskläderna skulle ju sitta över.

”Kommer du eller?” ropade Fred stressat från hallen.

Jag tryckte ned de viktigaste sakerna jag skulle tänkas behöva under kvällen i min axelbandsväska och lämnade sedan sovrummet med ett leende lekandes på mina läppar. ”Ja, jag är klar.”

Fred kisade med ögonen åt mig, granskade min utstyrsel och slog sedan upp min ytterdörr. Sida vid sida gick vi ned för trapporna, ut ur trapphuset och fram till Freds bil. Lyckligtvis nog så hade han fällt upp taket nu.

”Vad ler du åt?” frågade han utan att slita blicken från vägen.

”Att du har fällt upp taket.” svarade jag ärligt samtidigt som jag snurrade en slinga kring mitt pekfinger.

”Är det något att le åt?”

Jag ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Jag tänkte bara på hur irriterad jag varit på att det varit nedfällt igår.”

Han höjde, nästan imponerat, på ögonbrynen. ”Då förtjänar väl jag något sorts pris eftersom att jag har fällt upp taket, eller hur?”

”Drömma kan man ju.” retades jag och slog till honom på armen.

”Du är en dålig vän.” skakade han på huvudet och drog en hand genom sitt blonda, stylade hår.

Jag flinade, ”Man blir som dem man umgås med.” slängde jag kaxigt ur mig.

”Det där är orättvist.”

”Det är inte mitt fel att du är dålig på det här.”

 

 

"It's not my fault you're bad at this."

 

Han såg på mig för en sekund, ”Vad är det här då?” frågade han och såg tillbaka på vägen.

Återigen ryckte jag på axlarna. ”Det är det jag inte vet, och därför kallar jag det för det här.”

”Du är konstig.”

”Tack detsamma”, fnös jag som svar. I två sekunder klarade jag av att hålla min ilskna mask, innan jag brast ut i fnitter. Fred skakade på huvudet åt mig, vred på ratten och stängde sedan av motorn.

”Nu är vi framme, mademoiselle”, upplyste han mig, vickandes på ögonbrynen.

”Tack för skjutsen”, jag lutade mig fram och placerade en hastig puss på hans kind, ”Vi ses imorgon!”

”Vill du att jag ska hämta upp dig när du slutar?”

”Nej då, det behövs inte. Passet slutar klockan fem, då kommer jag åka hem och sova och njuta av min dag av ledighet”, jamade jag och slog drömmandes ihop mina händer.

”Är du ledig imorgon?” frågade Fred då med höjda ögonbryn.

Jag nickade hastigt. ”Jag har hjälpt till så mycket enligt Mr. Petrelli, så jag får ledigt imorgon.”

Fred fnös. ”Du borde få ledigt resten av veckan.”

”Jaja. Vi hörs senare cowboy. Kör försiktigt!” jag vinkade åt Fred och vände sedan på klacken för att gå in i lobbyn, som var tom på människor. Det var skönt. Vanligtvis kryllade det av folk här nere, som sprang hit och dit och upp och ner. För en gångs skull var det alldeles tyst. Dött.

”Jewel!” ropade en pipig röst på mig när jag stod borta vid hissarna, och störde tystnaden som jag uppskattat överdrivet mycket.

Suckandes vred jag på huvudet och log det vänligaste jag förmådde mig till att le, ”Hej Dalia.”

”Åh”, Dalia flåsade mig i ansiktet när hon nått mig, ”Jag är såå tacksam över att du gör detta, Jewel, verkligen. Tack så hemskt mycket.”

”Åk hem till din mamma du. Det är tufft att förlora en förälder”, nickade jag medlidande.

Hon rullade in sina små läppar, ”Återigen – tack. Jag är skyldig dig!”

Jag skakade på huvudet, fortfarande leendes. ”Äh, tänk inte på det. Det är inte nödvändigt.”

”Någon dag kommer det nog att bli nödvändigt.”

 

Jag placerade högen med lakan på hyllan där alla andra sängtillbehör befann sig. När allt var på sin plats lämnade jag garderoben och suckade lättat. I två hela timmar hade jag fixat och donat med alla tvättade lakan, eftersom att jag inte hade behövts. Faktum var att ingen hade behövts. Vi hade inte fått in en enda allvarlig patient under kvällen, vilket gladde mig. Det var tveksamt hur mycket jag orkade med. Dock så hade jag valt detta yrke och jag visste gott och väl om vad som kom med det.

”Du där!” ropade en sträng röst på mig när jag gick förbi Justins rum. Med rynkad panna vred jag på huvudet och klev in i rummet.

 Ett nöjt flin kröktes på hans läppar. ”Jaså, så du kommer när man ropar på dig likt en hund?”

”Man måste komma när en patient ropar, här på sjukhuset. Så tro inte att du är speciell”, förklarade jag och slog mig ned på stolen som satt placerad bredvid hans säng.

”Skit samma”, fräste han surt. ”Jag undrade bara om man kunde få någon god mat på det här skitstället? Jag är rätt så trött på pudding och potatismos.”

 ”Du får inte lämna rummet", påminde jag honom, lika sträng som han hade varit när han kallat på mig.

”Och du får inte säga nej. Ta mig till kafeterian nu”, beordrade han mig kallt.

Jag log ett snett leende, ”Och vad ska du göra om jag inte lyder dig?”

 Innan jag hann reagera så hade han greppat tag om min handled och dragit mig till sig. Våra ansikten var bara ett fåtal centimeter ifrån varandra, och hur mycket jag än försökte så kom jag inte loss.

 ”Du ska passa dig”, viskade han mellan sammanbitna tänder. ”Jag är inte att leka med.”

”Du skulle aldrig skada mig”, svarade jag övertygande med stadig röst, för att inte låta rädd vilket jag faktiskt var.

 ”Hah... Du vet inte vad jag är kapabel till”, svarade han leendes utan att släppa varken min handled eller blick.

 ”Jag ska väl se vad jag kan ordna”, muttrade jag irriterat. Greppet om min handled lossade, vilket gav mig möjligheten att ta två stora steg ifrån sängen.

”Tro inte att det är för att du hotade mig”, snäste jag bittert samtidigt som jag började fixa med den hopvikta rullstolen.

”Nähä? Vad är det för då?”

 ”Jag tar med dig för att du är så gnällig”, konstaterade jag, ”klockan är för mycket för att jag ska orka med en sur och hungrig och kåt Justin Bieber.”

”Vem har sagt något om att jag är kåt?” hörde jag Justin säga.

 Jag stannade upp i det jag höll på med. Ja, Jewel, vem har sagt att han är kåt? Jag skakade på huvudet, ”Du är alltid kåt.”

Han skrattade bara, ”Du har visst lärt dig ett och annat.”

”Jag är väl inte dum heller. Första gången vi träffades så var du alldeles mörbultad – men det hindrade inte dig från att stöta på mig. Det är sådan du är bara”, ryckte jag på axlarna och rullade fram rullstolen till sängen.

 Justin skakade bara på huvudet och slängde benen över sängkanten, för att sätta sig ner i rullstolen. Inte ett knyst lämnade hans mun. Han kanske funderade, försökte komma på ett bra, lagom kaxigt svar att ge mig.

”Vad vill du ha att äta då?” gäspade jag när vi stod och väntade på hissen.

”Pizza… och en öl. Eller vodka. Eller kanske en Gin och Tonic. Egentligen spelar det ingen ro-”

”Du får inte dricka alkohol i ditt läge. Du får vänta tills du är utskriven”, konstaterade jag och log inombords över att ha smällt honom på fingrarna.

 Han såg upp på mig. Hans blick var alldeles svart, som att han hade lust att döda mig. ”Som jag sa förut. Du får inte säga nej.”

Jag höjde trotsigt på ena ögonbrynet. ”Jag har ändå ingen sprit. Kafeterian kan jag ta dig till. Men sprit kan jag inte trolla fram hur som helst”, förklarade jag för honom eftersom att han verkade vara trögfattad på något vis. Stackaren kanske hade blivit slagen i huvudet för hårt.

”Du-”

”Vad hände egentligen?” avbröt jag honom innan jag rullade in honom i hissen.

”Vad hände vadå?” frågade han dumt.

Jag himlade med ögonen. Drev han med mig? ”Slagsmålet. Du var rätt tilltygad när du kom hit. Och med tanke på att polisen var med… är du kriminell eller något?”

Justin tystnade för en sekund. ”En affär gick snett bara. Jag babblade på för mycket, snubben slängde ur sig skitsnack så han åkte på stryk.”

”Det verkar mer som att det var du som åkte på stryk”, skrattade jag lågt.

”Tro mig – han åkte på mycket stryk innan någon ens hann placera så mycket som ett finger på mig”, försäkrade Justin mig. Jag såg på honom i spegeln. Han såg ned på sina händer med sammanpressade läppar. Vad tänkte han på egentligen?

”Du svarade aldrig på min fråga”, antydde jag när vi hade lämnat hissen.

”Jag svarade visst på din fråga”, spottade han ilsket ur sig.

”Nej.”

”Jo, det gjorde jag.”

”Nej, det gjorde du inte.”

Han såg upp på mig med samma blick som förut. ”Om du fucking retas med mig nu så vet jag inte vad jag gör”, hotade han.

Jag spärrade oskyldigt upp ögonen. ”Men det är ju sant! Du svarade aldrig!”

”Vad vill du mig!?” röt han helt plötsligt.

Jag slutade rulla honom. ”Jag undrade bara vad som hade hänt.”

”Sen när måste äckliga små fittor till sjuksköterskor veta allt om deras patienter?”

”Jag har inte nämnt något om att jag måste veta allt om dig. Jag sa bara att jag ville ve-”

”Det räcker!” morrade han med spänd käke. Jag blev alldeles stel i kroppen och mitt hjärta slutade slå. Det kändes som om han skulle få ett utbrott och slå ner mig bara jag tog ett andetag.

”Du hade ju inga problem med att berätta för bara några minuter sedan”, protesterade jag och korsade mina armar över bröstet.

Han drog en hand genom sitt gyllenbruna, slarviga hår. ”Jag berättade ingenting.”

En nick tog över mitt huvud. ”Jo? Du berättade om vad som hade hänt. Att affären hade gått sne-”

”Du”, började han, denna gång ovanligt vänligt. ”Det är folk där bakom. Har inte du tystnadsplikt? Jag har hört att man kan hamna i fängelse om man bryter den regeln.”

Jag vred på huvudet och mycket riktigt så stod en klunga med sjuksköterskor vid hissarna.

”Ska vi gå eller? Jag vill ha min pizza nu.”

”Visst”, muttrade jag bara, sur över att jag hade förlorat denna gång.

Han hummade lätt till, ”Och du?”

Jag svalde hårt, ”Ja, jag?”

”Du ställer inte en fråga till. Förstår du det?”

Jag svarade honom inte. Det behövdes inte. För han visste att jag hade förstått.

---

Justin = hårdhänt... vad tror ni egentligen hände, där borta på skroten? Kommentera!

Suckandes lutade jag mig tillbaka i soffan, ”Nu är jag proppmätt.”
”Säker? Jag tror nog att det får plats med en liiiten kycklingbit till där inne.” log Fred till svar och petade mig på magen.
”Uh!” utbrast jag då. ”Gör inte så där. Jag kommer explodera. Det är inte ens ett skämt, tragiskt nog.”
Han log stort mot mig, ”Det var trevligt att du kunde hitta på något ändå.”
Jag nickade lätt, ”Jag piggnade ändå till en aning och det kändes som en kul sak, att fira lite.”
”Det är en kul sak, tycker du inte?”
”Jo, det tycker jag.” log jag och lutade mig fram mot soffbordet för att äta upp den sista biten av min friterade kyckling. ”Bara för att jag tycker detta är så kul, så ska jag äta upp den här smaskiga biten.”
”Gör så.” svarade Fred bakom sin ölflaska. Jag ogillade att han hade dragit med sig alkohol in i mitt hem, men det var hans val att dricka det. Att ölflaskan befann sig under mitt tak var inget större problem såvida jag inte fick i mig någonting.
 Nykterhet var en bra sak, men många såg det som ett tecken på att man var feg. Det var skönt att inte dricka. Jag slapp inre skador, minnesförlust, bakfylla, jag slapp att slänga ur mig saker jag inte menade och jag slapp att bli av med hjärnceller. Man kunde ha det trevligt utan alkohol och det hade jag demonstrerat under hela mitt tjugoett-åriga liv.
”Sa ju att det fanns plats för mer.” flinade han och ställde ned sin, nu, tomma ölflaska på bordet. Jag lutade mig återigen tillbaka.
”Äh. Det var så gott att jag inte kunde låta den där stackaren vara kvar.” berättade jag med en enkel axelryckning.
”Hm..” hummade han endast till svar. ”Fick du några spännande patienter idag då?” frågade han sedan.

”Faktiskt!” svarade jag, glad över att han frågat då vi endast satt här pågrund av att jag hade haft egna patienter idag.
En nyfiken glimt tog plats i hans ögon, ”Berätta.”
”Tja, det var en kille som hade polisen med sig. Jag kommer inte riktigt ihåg hans namn, något på J. Han hade iallafall varit delaktig i ett slagsmål. Han var rätt lustig, matade hela tiden på att vi skulle ligga. Galnaste, men den roligaste patienten jag haft under dagens lopp.” svarade jag och skrattade åt minnet.
”Justin Bieber?” frågade Fred snabbt.
Jag snörpte på munnen, ”Nja... hm.. jo. Jo. Jo! Justin Bieber var det ja.” nickade jag, nu övertygad om att det var rätt.
”Akta dig för honom. Han är galen, riktigt galen. Han har medverkat i fler brottsliga gärningar än vad jag har haft flickvänner.” berättade Fred. Jag rynkade pannan. Vad menade han med det? Att han hade haft många flickvänner?
”Vadå? Har du haft flickvänner? Jag trodde du liksom, var homosexuell.” fnissade jag generat.
”Bög?! Vad fick du det ifrån?” utbrast han förskräckt och stirrade stint på mig.
Försiktigt höjde jag på mina axlar, ”Jag vet inte. Ditt hem är ju så väl inrett och rent! Du är modemedveten och jag har inte träffat på en kvinnlig gestalt i ditt liv. Det bara... fick mig att tro... men förlåt. Nu vet jag bättre.”
”Ja, gud.... bög. Lustigaste jag hört någon kalla mig.” skrattade han lågt för sig själv. Jag ryckte på axlarna och vred på huvudet ifrån honom för att istället granska rummet vi satt i.
 Direkt efter jobbet hade jag skyndat mig hem med hjälp av en otroligt snabb taxi och hade därför hunnit packa upp en hel del. Byrålådorna framför sängen var nu fulla med kläder, alla tavlor som skulle hänga uppe gjorde det, teven hade fått sällskap av två stora högtalare på var sida om sig och en massa annat piff hade intagit sina platser i rummet som jag använde som både sov- och vardagsrum.
”Du har fått det fint här.” tyckte Fred, som om han hade läst mina tankar. Eller så hade han bara sett mig stirra omkring på alla möbler.
”Tack…” nickade jag trött.
 Han stönade till i samband med att han reste sig upp, och började sedan plocka undan från bordet. Om det inte hade varit för att jag var så otroligt trött så hade jag sagt åt honom att sluta och tagit över städandet själv.
”Vad händer imorgon då?” frågade han nyfiket när han kommit tillbaka ifrån köket.
Jag ryckte på axlarna, ”Jag vet inte… Dawn sade att Bieber var min tills vidare. Så honom kommer jag nog få stå ut med ett tag till. Åtminstone en vecka.”
Fred pressade ihop sina läppar till ett smalt streck, ”Var försiktig…”
”Äh, vad kan hända? Han kommer inte direkt döda mig med sina bara händer.” skrattade jag och reste mig upp för att gå ut i köket.
”Det vet du aldrig…” mumlade Fred tyst bakom mig, troendes om att jag inte skulle höra. Jag snörpte förvirrat på munnen och placerade min hand på diskbänken. Vad menade han med det?

 

”Jewel, du behövs!” ropade Yater åt mig.
Jag snodde förvånat runt, ”Men… jag har lunch nu.”
Han skakade hektiskt på huvudet, ”Nej, det går inte an. Du måste hjälpa mig med patient i rum 23C!”
Justin, var den första tanken som slog mig. Det var hans rum.
Vad hade han nu gjort? Slagit en sköterska medvetslös? Gått och snott olika sorters mediciner för att överdosera sig själv? Många tänkbara scenarion kan ha skett, men det var bara för mig att vänta och se.
 Jag nickade åt Yater och följde sedan med honom in till Justins rum, där Aubrey och Dan redan stod lutade över sängen. Ett förfärligt tjutande kom ifrån den lilla maskinen bredvid sängen, vilket fick mig att förstå att inget av det jag hade trott skett. Något helt annat hade inträffat. Hjärtstopp.
”Han måste ha fått in flisor från revbenen i lungorna, vi måste operera nu!” skrek Yater i högan sky.
 Jag lossade på spärren till sängen och greppade tag om metallstängerna innan jag började springa mot närmsta operationsrum. Hur mycket jag än ville vända mig om och se på honom så kunde jag inte. Detta var mellan liv och död för Justin, och jag skulle inte klara av att vara ansvarig för en till död. Han skulle inte dö. Han fick inte dö.
 När vi kommit in i operationsrummet hjälptes alla åt att lyfta över Justin till britsen istället, vilket gav mig tillfället att se på honom. Hans läppar och kinder var kritvita, blåmärkena hade tappat sin färg och var nu istället gula. Mitt hjärta stannade för en sekund, men vaknade snabbt vid liv när Yater började skrika i örat på mig.
”Fokus, Jewel! Vi måste skynda!”
Jag drog snabbt på mig ett munskydd, hårskydd , handskar och förkläde för att sedan kunna gå fram till verktygsbordet och plocka åt mig en skalpell, som jag snabbt – men försiktigt – räckte över till Dan.
Som sjuksköterska fick jag inte operera, men fanns oftast med för att räcka över verktygen och tvätta rent om blod började flöda ur patienten.
Aubrey placerade en mask över Justins mun för att fylla hans döda lungor med luft samtidigt som Dan och Yater skar i honom som om han vore en saftig köttbit. När hans lungor var inom räckhåll slängde Dan en menande blick åt mig.
 Utan att tveka greppade jag tag om sugaren, som jag sedan räckte över till honom. Försiktigt placerade han den vid lungorna och slog därefter igång den. Ljudet av revbensflisorna som sögs upp genom röret var inte en trevlig melodi. Dan räckte över sugaren till mig så snart ljudet avtog.
 Yater tog emot nålen och tråden jag räckte över för att kunna sy ihop Justins bröstkorg igen.
 När det var klart, greppade Aubrey tag om elklaffarna och gned dem mot varandra.
 ”Jag laddar med 700 volt… Undan.” beordrade hon Yater och Dan, som lydande tog ett steg tillbaka när hon pressade klaffarna mot Justin bröstkorg. Hela han lyftes uppåt av den starka stöten.
Jag knep ihop ögonen för en sekund, men öppnade dem lika snabbt som jag stängt dem när ett lågt pip letade sig in i örat på mig.
Nyfiket vred jag mitt huvud åt sidan, till hjärtmonitoren där det klart och tydligt visade att hans hjärta var igång igen. En tyng lämnade mina axlar och jag lät återigen mina ögonlock falla.

Vi lyfte över Justin på sin säng igen och sköt tillbaka honom till sitt rum, där Cara kom och tog över.
”Gå och ät nu Jewel. Du har haft det hektiskt nog den här morgonen…” log hon vänligt.
”Tack.” viskade jag hest innan jag lämnade rummet bakom mig.
  Varför blev jag alltid lika chockad när något som detta skedde? Jag visste vad jag hade gett mig in på för yrke, så det var inte direkt en överraskning att detta var vardagsmat för mig från och med nu. Suckandes klickade jag på knappen till hissen och lutade mig sedan mot väggen bredvid. Mina ben kändes som spagetti och mina armar skakade. Varför reagerar jag så här?
Var det för att det var just Justin som hade legat där, död för några minuter? Det var bisarrt, för det var inte direkt så att jag var kär i honom. Han var en galen kriminell som var som vilken patient som helst. Det var inget speciellt med honom.
Jag klev in i hissen tillsammans med en annan klunga sjuksköterskor som likaså skulle på lunch.
”Jewel! Hur mår du? Du ser helt blek ut.” tjöt Paulinne förskräckt.
Jag pressade fram ett leende, ”Jag mår bra! Bara… lågt blodsocker. Missade frukosten.” ljög jag oberört.
”Åh… vill du sällskapa med mig?” undrade hon glatt och placerade en röd hårslinga bakom örat.

”Det låter förträffligt.” nickade jag.

 Paulinne må vara sjukhusets jobbigaste varelse, men hon var även den vänligaste och om ett nej betydde att jag skulle behöva sitta själv så kunde jag gott bita ihop. Hon visade upp sin perfekta tandrad för mig.

 Dörrarna slogs upp för oss, och alla som stått intryckta i den trånga hissen satte av mot den fulla kafeterian liksom jag och Paulinne gjorde. Personalen i kafeterian var dock smidiga och snabba, vilket gjorde att vi inte behövde köa länge alls.

”Hej Jewel! Vad får det lov att vara idag?” kvittrade Ms. Hanson glatt bakom disken.

”Räksallad och surdegsbröd tack.” svarade jag och försökte mig på ett leende. Att vara vänlig mot Ms. Hanson var ingen svår sak, men efter det som nyss skett kom jag knappt ihåg hur man var vänlig.

 Hon placerade min mat på min bricka, tillsammans med bestick och en flaska vatten innan hon tog betalt.

 Utan att vänta på Paulinne skyndade jag mig mot ett ledigt bord. I samma stund som jag slagit mig ned kom Paulinne vaggandes. Hon suckade långdraget i samma stund som hennes bakdel nuddade stolen.

”Detta är ett hektiskt jobb. Men jag älskar det.” jamade hon lyckligt samtidigt som hon försökte få bort locket från sin laxsallad. Jag nickade instämmande och tog ett flertal stora klunkar av mitt vatten.

”Hur har din dag varit än så länge då?” frågade hon nyfiket innan hon stoppade in en stor laxbit i munnen.

Jag tryckte min gaffel igenom en pastaskruv, ”Svår. Själv då?”

”Åh, det har varit full rulle. Först så spillde Mary kaffe på mig – och bad inte ens om ursäkt! Vem gör sånt? Ja, tydligen Mary. Men sen så kom Mona och berättade..” babblade Paulinne på och fortsatte mala på om vem som hade gjort vad och vem det var som hon bråkade med. Antalet var tvåsiffrigt.

 Det förvånade mig hur kvinnor som var nästan femton år äldre än mig själv, kunde bråka så mycket. Det var nästan som om dem blev som barn på nytt. Medelålderskvinnor bråkade om det mesta, varesig det var om spillt kaffe eller barnuppfostran. Det hade jag lärt mig genom att se på min mamma.

 En dag  när jag kommit hem från skolan, så hade min mor och våran dåvarande granne Mrs. Fran haft en hektisk diskussion om vems hortensior som var vackrast. Min mor hade varit övertygad om att hennes var dem finaste, så hon tog hand om dem likt sina egna barn och gav dem kärlek och hästgödsel dagligen. Mrs. Fran hade dock inte hållit med, utan babblat på om hur hon gav sina citronsaft vilket gjorde dem vackrare.

 Jag hade stått och sett på hur dem båda två, alldeles högröda i ansiktet, skrek på varandra. Det hade inte slutat förrän min far kommit hem från sitt jobb och särat på dem. Min mor slutade tala med Mrs. Fran efter den incidenten.

”Nog om mig!” skrattade Paulinne och väckte mig ur mina tankar. ”Hur går det med Fred då?”

”Vad menar du?” undrade jag förvirrat samtidigt som jag spetsade tomater och räkor med hjälp av min gaffel.

”Ja, ni har väl ett förhållande? Visst har ni?”

Jag satte nästan i halsen när dem orden lämnade hennes mun, ”Gud nej! Fred är min vän – inget annat.”

Paulinne fnittrade, ”Gumman, du kan berätta för mig. Din hemlighet är säker hos mig.”

Knappast.

”Ursäkta, Paulinne, men får jag fråga vad det är du talar om? Jag har inga känslor för varken Fred eller någon annan man just nu.” slängde jag allvarligt ur mig, i hopp om att hon skulle släppa ämnet.

”Jaha, här försöker man vara trevlig men får inget annat än en utskällning som tack!” fräste hon sorgset till svar.

Jag suckade, ”Paulinne… jag menade inte att vara otrevlig. Men jag och Fred har inget förhållande just nu och kommer förmodligen inte ha det heller.” förklarade jag, denna gång en aning mjukare.

 Ett brett leende kröktes på hennes vinröda läppar, ”Säger du det så!”

”Ja, och jag menar det.” nickade jag.

”Ja-” började hon men blev avbruten av min sökare som började pipa något förskräckligt.

 Jag tog upp den för att kunna se vem det var som ville mig något. Cara. Hade det hänt något med Justin? Kanske hade han vaknat upp och varit lika otrevlig mot henne som han varit mot mig under gårdagens möte.

 ”Förlåt Paulinne, men jag måste verkligen rusa… det är Cara. Hon har tagit över min patient.”

”Lämna mig du.” hostade Paulinne otrevligt fram.

 I en sekund övervägde jag att slå till henne, men ångrade mig sedan och lämnade bara bordet.

 Till min lycka öppnades hissdörrarna i samma stund som jag kom fram. Jag skyndade mig in och pressade tummen mot knappen med en stor fyra på sig.

 Hissresan gick snabbare än vanligt, vilket gladde mig då jag var otroligt nyfiken på vad som hade hänt. Med snabba steg tog jag mig fram till Justins rum, och klev in då dörren stod öppen.

 Cara satt, högröd i ansiktet, på stolen som stod placerad i hörnet av rummet.

”Cara?” mumlade jag, då hon inte hade märkt att jag kommit in. Både hon och Justin såg storögt på mig.

”Tack gode Gud.” flämtade Cara och försvann snabbt förbi mig, ut i korridoren.

 Jag slog igen dörren bakom mig, ”Vad gjorde du med henne? Varför är hon så arg?”

”Hon var uppkäftig. Fittor som henne kan inte bete sig hur dem vill mot mig.” muttrade Justin överlägset.

”Vad är det som har hänt?” andades jag irriterat ut. Cara hade sökt mig av en anledning, och det var nog inte för att han hade varit otrevlig mot henne för sådant klarade hon av. Något annat hade inträffat.

”Sätt dig.” beordrade han mig.

 Utan att protestera slog jag mig ned på pallen bredvid hans säng, ”Nå? Ska du berätta eller?”

 

 

"Well?"

 

”Tack för att du räddade mig.” slängde han snabbt ur sig och vred huvudet ifrån mig, så att han slapp möta min blick.

”Ursäkta?” utbrast jag förvånat. Hade han verkligen sagt tack?

”Jag kommer inte upprepa det. Meningen gjorde ont i munnen på mig redan första gången jag yttrade den.”

Jag höjde förvånat på ögonbrynen, ”Det var inte jag, personligen, som räddade dig… men varsågod.”

Han ryckte på axlarna, ”Whatever.”

”Var det allt du ville säga?”

Han nickade bara. Jag reste mig upp och drog åt min hästsvans innan jag gick mot dörren.

”Säg inte till någon.” ropade han lågmält efter mig.
Ett brett leende tog plats på mina läppar, ”Det kommer jag inte.”

---

Nutte-Justin på slutet. Haha! Tack till all kritik jag fått, både bra och dålig! Det värmer faktiskt. 
 Kommentera!