Previously: ”Ja… om det är det bästa så gör jag det. Det är slut Justin.”, grumlade jag ledsamt och lade sedan på, i samma stund som det knackade på dörren.

”Jag har inte beställt än…?”, suckade jag trött. Em ryckte nervöst på axlarna och nickade mot dörren. Jag reste mig slött upp för att börja gå mot dörren och öppna den. När jag gjorde det möttes jag av en chock. Polisen?

”Belle Chandler?”, skrovlade den ena. Jag nickade nervöst. Den andra tog fram handbojor.

”Du är arresterad för mordet på Ryan Butler. Du är oskyldig till motsatsen har visats. Du har rätt till advokat.”, rabblade han upp, precis som i film. Va?! Jag har ju inte… Va!?

”Vart var du mellan 5 och 8 i förrgår kväll?”, undrade kommissarien. Det här var ju löjligt. Jag suckade frustrerat och drog en hand genom mitt hår.

”Jag var med min poj--, mitt ex. Och min kompis.”, svarade jag så vänligt jag kunde. Men varför skulle jag vara vänlig? Jag hade inget att dölja direkt…

”Jaha, men en kvinna på Hockey rinken bekräftade att en tjej i 18-års åldern kom in på hennes kontor vid den tiden.”, hummade kommissarien följande.

”Ja, för jag letade efter mitt ex kompis, som nu är död? Vad trodde ni?”, muttrade jag trött och korsade mina armar med en dömande blick på dem två konstaplarna som stod framför mig med allvarlig blick. Jag hade det här rummet. Inga fönster, grått och bara stolar och bord. Precis som på film.

”Har du någon som kan vittna det?”, frågade den andre nu som hade stått tyst och bara iakttagit ett tag.

”Öh ja? Mitt ex och min kompis, som jag var med. Och jag vet vem som gjorde det, så vad gör jag här medan han går runt fritt?”, fräste jag.

”Så, vem gjorde det då?”, undrade han nu. Jag drog en trött hand genom håret och bet mig tveksamt i underläppen. Skulle jag göra livet miserabelt för Claire? Ta hennes kärlek ifrån henne?

”Justin…”, viskade jag hest fram. Då sken ett flin upp på den andres läppar. Vad jag hade förstått så hette dem Hill och Fields. Nu var det Hill som log.

”Du är Justin Bieber’s tjej, men enligt dig, ex. Du vill sätta dit din kille? Typiskt. Hon ljuger.”, antog han snabbt.

”Va? Nej, inte den Justin. Justin, roligt nog, Hill.”, fräste jag till svar. Han vacklade till och rynkade på pannan.

”Mitt systerbarn?”, mumlade han oförstående. Jag höjde på ögonbrynen.

”Du sa det.”

”Fields, ta och ring upp Miranda. Vi måste få in Justin.”, fick han snabbt ur sig. Fields vände på klacken innan han försvann ut ur rummet. Hills kollade på mig med smalnade pupiller.

”Säg att det du säger är lögn.”, bad han allvarligt.

”Nej, det är 100% sant. Min kompis kysste mitt ex kompis, och min kompis är ihop med Justin, och då knäcktes Justin och slog ihjäl honom.”, förklarade jag med hes röst. Min strupe snördes till när han dunkade in knytnäven i väggen.

”Du vet att det här kommer bli rättegång?”, fick han ur sig mellan sammanbitna käkar.

”Jag vet.”, svarade jag enkelt.

”Bra… du kommer vara med i den. Och Justin. Då ni hittade… offret.”

Från: Justin

Belle, är du hos Polisen?! Emily ringde och berättade alltihop. Jag är på väg. Jag vet att du är arg på mig, och att vi inte… är ett par längre, men  jag kommer ändå koma dit, för jag är också inblandad i det hela.

Från: Emily

Belle, jag ringde Justin. Förlåt, men jag var tvungen. Det är hans kompis det handlar om! Ryan är ju för guds skull död, du har gjort slut och nu detta. Du, var inte så hård mot honom. Jag hatar honom också för hur han var mot dig, men du skulle ha hört honom… han är helt förstörd Belle. Kommer snart. X Em.

Jag drog en djup suck. Emily hade redan kommit då jag upptäckte deras sms. Justin stod också här nu och diskuterade med en Polis sekreterare. Em kom gåendes mot mig med en Sallads baguette.

”Ät. Du måste äta något.”, tyckte hon och tog en klunk av sin Lemonad. Jag skakade på huvudet.

”Jag känner mig alldeles illamående.”, frustade jag ängsligt.

”Jag förstår det, men det blir värre om du inte äter Belle. Ät nu.”, manade hon.

Jag gav upp och tog en motvillig tugga på den torra mackan. Justin kom gåendes mot oss med rödsprängde ögon.

”Ja, Hills verkar vara väldigt upprörd, så vi ska mötas i rättegångs salen om 10 minuter. Allt börjar nu Belle, är du redo för det?”, mumlade Justin med hes röst.

”Ja…”, lovade jag och slängde mackan i papperskorgen. Em slog menandes till mig över armen.

”Du skulle äta den där!”, utbrast hon surt.

”Jag har en rättegång som väntar babe.”, suckade jag till svar och reste mig upp för att följa med Justin till hissen som vi skulle ta till våning 6. Inuti hissen hade dem monterat in sån där typisk hiss musik. Stämningen var stel, nästintill pinsam.

”Så, varför gjorde du det? Erkände…”, försökte Justin med att påbörja ett samtal då hissen endast gick i 2 km/h typ.

”Jag var skyldig Ryan det.”, han röst till.

”Du kände inte Ryan. Du hade varit med honom en dag! Om någon skulle ha erkänt skulle det ha varit jag! Du känner inte Ryan!!”, vrålade han med tårar rinnandes ner för kinderna. Jag svalde hårt.

”Lugna ner dig Justin… snälla…”, vädjade jag lågmält. Han började snyfta kraftigt och sjönk ner på golvet i huk, men det verkade inte vara lyckat då han hade sina byxor så pass långt ner på rumpan så att dem nästan skulle spricka när han satt sådär.

”Justin, det är okej…”, viskade jag smått avvikande.

”Nej det är inte Okej. Ryan’s familj vill inte ha med mig o göra längre, dem anklagar mig! Jag är inte ens bjuden på begravningen!”, vrålade han ledsamt. Jag drog ett djupt andetag.

”Jag kanske kan prata med de—”

”Som om dem skulle ändra sin åsikt om mig. Justin Bieber som fick deras son mördad.”

”Justin, det var inte du! Låt mig prata med dem bara, såklart du ska till begravningen…”, tyckte jag mjukt. Jag kanske var arg på honom, men han förtjänade inte den här smärtan.

”Tack…”, viskade han hest och hävde sig sedan upp. Hissen stannade och vi lämnade den för att börja gå mot rättsalen. Väl där inne så slog vi oss ner på bordet en bit från ett bor Justin satt. Wow, han hade redan lyckats få en advokat. Lyckat…

”Domare Catherine Fenning.”, ropade en röst och alla reste sig upp. Stolarna skrapade mot det svagt, ljusblåa golvet och blickarna fördes mot stolen högt uppe där domaren skulle slå sig ner. Hon gick upp där med en höjd hand för oss att slå sig ner.

”Vi har samlats här idag för domen på mordet till Ryan Butler. Den skyldige, Justin Hills, och vittnet, Belle Chandler.”, ropade Catherine ut över salen. Justin ryckte till när hon nämnde Ryan’s namn och fuktade sina torra läppar med omsorg.

”Skulle jag kunna få be vittnet stiga fram?”, undrade hon med blicken på mig. Jag svalde hårt, men reste mig upp och gick fram till det lilla båset som jag skulle slå mig ner i. En vakt kom fram med en lagbok.

”Säg efter mig… Jag lovar att säga sanningen, och inget annat än sanningen.”, bad hon.

”Jag lovar att säga sanningen, och inget annat än sanningen.”, upprepade jag henne med handen på den stora lagboken. Hon nickade och lät sedan Justin’s advokat kliva fram och förhöra mig.

”Så… du säger att du var hos Justin’s flickvän när detta skedde?”, undrade han.

”Ja?”, svarade jag drygt. Han började vandra runt i salen.

”Så, hur kan du då veta att det var just, Justin som gjorde detta?”, krävde han att få veta.

”Claire, Justin’s tjej, visade mig ett sms?”, antydde jag kort. Han nickade.

”Ett sms, som skulle kunna skickas av vem som helst. Justin kanske var på toa när sms:et skickades, hans kompis kanske sms:ade?”, argumenterade han.

”Protest!”, ropad min advokat, som Justin hade fått fram med flera tusen dollar.

”Godkännes.”, mumlade domaren.

”Men… om jag får fråga… vart var just din kille när detta skedde? Honom hade ingen uppsikt över, han kanske är kallblodig nog för att döda sin egna… barndomsvän.”, sa han kort. Jag slängde en blick på Justin som såg helt förstörd ut när han yttrade dem orden.

”Han var på Sjukhuset. Och jag med Claire, vad mer kan du begä..—”

Dörren slogs upp och en välbekant figur slank upp i salen med lyftandes bröstkorg pågrund av kraftig andning. Claire slängde en blick på mig innan hon kollade på domaren.

”Jag var med Justin när detta skedde.”, pep hon andfått. Jag kunde knappt tro det. Hon ljög…?

Ojojoj! Claire?! :O Varför...? Kommentera mycket nu! Över 20 kommentarer innan nästa! 

Previoulsy: “Okej.”, förstod jag och började klä på mig. När jag var klar drog jag på ett lager mascara och sprayade på lite parfym på mig och gick sedan bredvid Justin ut ur lägenheten, ner till garaget. 
Inte ett ord yttrades under hela resan, inte förrän vi kom till sjukhuset.
“Tillsammans?”, var det Justin som sa. Jag sneglade på honom och nickade sedan.
“Tillsammans.”, lovade jag och började sedan gå mot Ryan’s rum där doktorn mötte oss utan för. Han pressade samman sina läppar med blicken flackandes mellan oss båda.
“Han kämpade. Men tyvärr, så klarade han det inte.”

Justin stelnade till. Hans blick vart svart, tom. Jag mådde inte bättre själv om jag fick säga det…

”Jag ber så mycket om ursäkt. Vi ska fixa så att ni får säga farväl.”, lovade doktorn innan han försvann in i kontorsrummet. Jag sneglade på Justin som fortfarande stod helt tom. Jag kunde inte säga det nu. Det jag hade planerat att säga… inte nu…

En klump fylld av obehag etsade sig fast i halsen på mig, och jag kunde knappt få in någon luft i mina lungor, som var torra och rispiga.

”Mr. Bieber och Ms. Chandler? Ni kan komma in nu…”, meddelade en sköterska oss. Jag la en hand på Justin’s rygg för att fösa in honom i rummet där Ryan låg. Med endast ett skynke över sin bleka, kalla kropp. Hans ansikte var lika mörbultat som när vi hade funnit honom, dock inte lika blodigt och uppsvullet. När sköterskan hade stängt dörren efter oss för att lämna oss ensamma. Då brast alltihop för Justin. Han försjönk över Ryan’s döda bröst i tårar. Tårarna ville inte komma för mig. Ögonen bara… blev torra.

”Ryan… nej, nej, nej, nej, NEJ!”, gormade Justin och spände käken medan tårarna rann ner för kinderna på honom. Han började slå på saker, vilket fick mig att bli ganska rädd. Men doktorerna skyndade sig i och sprutade in något lugnande i honom. Jag kippade efter andan, bara av att se på Ryan’s hjälplösa kropp.

”Förlåt…”, mumlade jag ledsamt för mig själv, som om allt vore mitt fel. Men det var Justin som hade gjort det. Claire hade orsakat det hela, och Justin hade mördat Ryan. Claire’s Justin… skulle jag erkänna? Skulle jag berätta för polisen vem som hade gjort alltihop? Det skulle bli rättegång, och allt skulle… det skulle bli kaos…

”Belle?”, ropade pappa raspligt när jag klev innanför dörren. Jag kunde inte vara med Justin just nu, inte efter allt han hade gjort mot mig. Mina steg fördes mot vardagsrummet där pappa låg utslagen på soffan, med en flaska Vodka i handen. Dinglandes ner för soffkanten. Han hade nog inte städat, eller tvättat sig på flera dagar såg det ut som. Pizza kartonger, glas, tallrikar, täcken, kuddar, kläder, papper och en massa andra saker låg utspridda på golvet. Hela huset stank.

”Åh, Belle! Du är hemma!”, gurglade han och lyfte på Vodka flaskan för att ta en till klunk, men jag skyndade mig fram och ryckte den ur hans grepp.

”Ja, det är jag… gå och ta en dusch pappa, ät något och åk bara till jobbet eller något. Jag orkar inte just nu.”, bad jag honom.

”Okej okej Stumpan. Men jag åker inte till jobbet när jag är… -rap-… full.”, skrockade han.

”Ta in på hotell då. Jag vill vara ensam.”, fräste jag bittert. Han fortsatte upp för trappan med vingliga ben och sedan in i badrummet. Jag drog ett djupt andetag och gick sedan ut i köket där jag greppade tag om en rulle svarta soppåsar där jag lade i allt skräp som jag sedan vandrade ut med till sopptunnan på uppfarten. Jag drog sedan fram dammsugaren och började damsuga hela undervåningen. När det var klart öppnade jag nästan alla fönster för att vädra lite. Därefter tog jag upp pappas täcken och kuddar till hans säng som jag sedan bäddade. När allt var klart stod pappa redo i hallen med sin portfölj och en liten väska.

”Jaha, då får du huset för dig själv då. Jag gör bara det här för att jag är glad att du är tillbaka hos mig och har insett att den där Justin är en skit.”, klargjorde han. Sant dock.

”Jaja, hej då pappa.”, muttrade jag och tryckte ut honom ur huset. När han hade gått och hoppat in i taxin lutade jag mig trött mot ytterdörren, för att sedan gå upp för trappan och in i duschen.

Från: Claire-

Belle, jag är så ledsen över vad som hände! Ring mig. XX.

Från: Claire-

Kom igen, jag bad om ursäkt, ring mig nu! Polisen letar efter ”mördaren”, jag behöver dig Belle! XX.

Från: Justin-

Belle? Varför försvann du bara? Min bästa kompis är död och du bara stack? Jag förstår om du är arg på mig, men du kanske kan förklara dig? Ring mig! Din, Justin.

Från: Claire-

Okej, nu börjar du bli omogen Belle. Svara för Guds skull!

Jag suckade djupt och slängde mobilen på sängen. Kläder påsatta på kroppen, smink på ansiktet, skor på fötterna, men leendet? Nej. Lyckan? Nej. Jag orkade verkligen inte längre alls… allt var bara… kaos.

Solen stod högt upp på himlen över L.A, men det enda jag behövde var Emily, som dock var på väg över. Det var 5 dagar kvar tills skolan började nu… tänkte jag trött. Då ringde det på dörren. Jag skyndade mig ner för att slita upp dörren och slå armarna runt Emily. Hon besvarade kramen med ett djupt andetag.

”Allt kommer bli bra Belle…”, tröstade hon då tårarna hade börjat rinna ner för mina kinder.

”Nej… det kommer det inte.”, tjöt jag ledsamt, som en treåring som aldrig mer skulle få glass eller något liknande. Hon gick med mig in i huset och slog igen dörren efter oss.

”Det är på nyheterna vet du… Justin Bieber’s bästa kompis, Ryan Butler, Mördad. Överallt. Man kan inte gå någonstans utan att folk pratar om det. Vissa reportrar har till och med åkt ända till Canada för att terrorisera dem också, som om sorgen inte är stor nog…”, suckade Emily. Jag nickade dystert och drog med tummen under mina ögon för att få bort den mesta mascaran.

”Det är så sjukt…”, instämde jag med hes röst. Hon fuktade sina läppar.

”Det står om Jelle i tidningarna också. Att ni har gjort slut och saker. Har ni det…?”

”Ärligt talat vet jag inte. Som han har behandlat mig borde ingen tjej få bli behandlad av sin pojkvän. Så jag har ingen aning om vad jag ska göra…”, erkände jag.

”Ta en paus?”, föreslog hon.

”Det är inte så enkelt när ens kille är Justin Bieber. Antingen är vi ihop, eller inte.”

”Pfft! Han ska inte komma undan bara för att han är Justin freaking Bieber!”, morrade hon ilsket.

”Ja…”, skrattade jag lätt. Hon log nöjt.

”Jag fick dig att skratta lite!”, tjoade hon lyckat. Jag log smått och blickade ut genom fönstret.

”Hur kommer allting sluta egentligen…?”, mumlade jag ledsamt och drog upp benen tryckta mot bröstet och lutade hakan mot knäna. Emily pressade samman sina läppar och nickade instämmande.

”Tja, bara han där uppe vet. Vi får väll förlita oss på att Gud vet bäst, vilket han förmodligen gör.”, log hon smått som tröstande. Jag nickade. Jag hade alltid varit troende, även fast pappa aldrig hade tid att gå till kyrkan så hade jag gått med Emily’s familj. Det hade gått lika bra det.

”Ska vi beställa… Thai?”, föreslog Emily glatt. Jag pressade fram ett större leende och nickade.

”Sure.”, tyckte jag och drog upp mobilen för att beställa maten. Emily log stort mot mig och reste sig upp för att börja vandra runt i huset och granska det, vrå för vrå. Jag himlade med ögonen och knappade in numret till Take Out:en, men någon annan hann ringa innan. Claire. Jag kunde inte gömma mig för alltid, så jag svarade.

”Ja?”, muttrade jag irriterat i luren.

”Äntligen svarar du. Varför är du så sur på mig helt plötsligt?”, undrade hon förvånat.

”Öh, låt mig tänka, Din kille mördade MIN killes bästa kompis?!”

”Sen när vart jag min kille? Det är inte mitt fel för guds skull! Jag styr inte Justin!”

”Nej, men det var du som Kysste Ryan och berättade vem det var du hade kysst?”, antydde jag snabbt. Hon suckade hopplöst i andra änden.

”Om du inte såg det så misshandlade han Ryan till döds. Vad tror du han skulle ha gjort mot mig va?”, fräste hon till sitt försvar.

”Så du räddade ditt egna skinn genom att få Ryan mördad? Toppen…”, grumlade jag sarkastiskt.

”Sluta med det där! Jag är ledsen över vad som hände, OK? Men du kan inte klandra mig Belle! Jag ska försöka fixa allt innan polisen får tag i Justin…”

”Så han ska få gå omkring och mörda folk?”, utbrast jag ilsket.

”Nej, men han ska fanimej inte hamna i fängelse! Belle, var inte så egoistisk!”, bad hon.

”Jag? Egoistisk? Ja, visst. Vi säger väll så.”, avslutade jag det hela och lade på. Hon måste vara väldigt arg vid detta laget. Jag försökte ringa upp Thai köket igen, men nu avbröts det. Igen. Av ingen minde än Justin.

”Vad?”, svarade jag trött. Han drog ett djupt andetag, lättad över att jag svarade.

”Du stack bara från Sjukhuset. Du lämnade mig, när jag hade det som svårast nu. Varför gör du så Belle?”

”Du har bettet dig som ett svin?”, konstaterade jag menandes.

”Jag sa förlåt!”, hojtade han i telefonen.

”Justin, om du inte visste det så hjälper inte förlåt alltid!”, väste jag surt till honom. Emily hade lunkat sig tillbaka in i vardagsrummet nu och blickade mig med stora ögon.

”Så vad tycker du jag ska göra då? Komma på mina bara knän och knäppa händerna och be för att få dig tillbaka? Är det vad du vill?!”

”Kanske.”, muttrade jag kort tillbaka.

”Vad vill du egentligen Belle? Gör du slut med mig eller?”, ny snyftade han, men jag skulle inte falla för det där igen. Tveksamt bet jag mig löst i läppen.

”Ja… om det är det bästa så gör jag det. Det är slut Justin.”, grumlade jag ledsamt och lade sedan på, i samma stund som det knackade på dörren.

”Jag har inte beställt än…?”, suckade jag trött. Em ryckte nervöst på axlarna och nickade mot dörren. Jag reste mig slött upp för att börja gå mot dörren och öppna den. När jag gjorde det möttes jag av en chock. Polisen?

”Belle Chandler?”, skrovlade den ena. Jag nickade nervöst. Den andra tog fram handbojor.

”Du är arresterad för mordet på Ryan Butler. Du är oskyldig till motsatsen har visats. Du har rätt till advokat.”, rabblade han upp, precis som i film. Va?! Jag har ju inte… Va!?

OMFG!! :O Vad hände där?! Vad kommer hända tror ni? :O Wow... Kommentera för mer! :)

Previously: “Ryan kysste Claire, och nu är Justin påväg till Ryan för att slå skiten ur honom. Varna honom, men det kanske är försent… :/ XX Belle.”
“Vad gör vi?”, undrade Claire med stora ögon.
“Du har gjort tillräckligt.”, fräste jag fram. “Förlåt Claire, men det är sant.”
“Ja, jag vet. Och det är också sant att ditt ex Mike har lagt ut en video på er två över hela Internet.”, spottade Claire ur sig. Mitt hjärta föll till golvet. Han hade gjort vad?!

“Hej du har kommit till Justin Bieber, jag kan tyvärr inte svara just nu och hade en cool telefonsvarare förut, men min flickvän fick mig att byta, något hon nog kommer göra igen snart. Lämna ett meddelande efter tonen. Swag!”
Jag drog en djup suck och slog hans nummer igen. Det gick fram signaler, men inget svar alls.
“Han svarar inte…”, suckade jag mot Claire som bekymrat satt och bet på sina naglar.
“Åh…”, pep hon nervöst till. “Han kanske inte vill…?”
“Det är nog det dummaste jag har hört. Justin skulle inte vilja svara när jag ringer.”, fräste jag barskt till svar. Hon kollade med uppspärrade ögon åt mitt hål.
“Chill…”, lugnade hon mig, något som inte lyckades. Videon var det värsta som skulle kunna hända. Det var från den tiden jag var lite av en Bad Girl.
“Tänk om han har sett den? Vart såg du den?”, flämtade jag upphetsat, negativt.
“Jag såg den på Twitter. Men den finns på Facebook och Youtube likaså…”, viskade hon nervöst till svar. Min haka föll till golvet.
“Jag måste åka till honom. Själv.”, fick jag snabbt ur mig innan jag snodde runt och försvann ner för trappan, ut ur huset och in i min bil. Jag började genast köra mot hans strandhus, där jag bara hoppades på att han skulle befinna sig.

Jag knackade hårt på dörren, I hopp om att han skulle öppna dörren. Den slogs som tur var upp, men inte av Mike. Av Kayla. Toppen… jag som hade hoppats på att London skulle stanna i London.
“Låt mig komma in.”, snäste jag med armarna korsade över bröstet.
“Visst… men du får gå runt. Mike är i vardagsrummet, dörren är öppen.”, svarade hon drygt och började dra av sig sin klänning. Äcklat skyndade jag mig till baksidan, där sanden silade i sig i mina skor. En suck lämnade min mun, men jag fortsatte in i huset där Mike satt med en Cola light i handen, kollade på Football med en öppen skjorta.

“Varför gjorde du det? Huh? Vad hade jag gjort?”, röt jag ilsket.
“Åh, hej Belle. Du hade inte gjort ett skit, det var bara ren skadeglädje. Du vet, nu kommer du bli känd som Bieber’s slamptjej! Det är väll bra?”, flinade han perverst. Jag himlade med ögonen.
“Du hade inte behövt göra så. Du är ju helt jävla sjuk.”, väste jag mellan sammanbitna tänder. Han skrattade bittert.
“Jag sjuk? Det var din idé att göra video jäveln. Skyll dig själv.”, spottade han ut. Jag öppnade munnen för att yttra ännu en spydig kommentar då min mobil började ringa. Justin…
“Hallå?”, svarade jag hest in I telefonen.
“Jag såg den… Kenny fixade en dator tekniker som fick bort videon, till och med från Mike’s dator, hårddisk, mobil… allt. Den är borta, men du och jag ska prata när jag kommer hem.”
“Justin… ja--”
“Spara det till senare. Vi ses.”, avslutade han det hela och la stelt på i örat på mig.
“Nawe, Justin plutten är arg?”, retades Kayla som hade kommit ingåendes nu med handduk runt håret och en rosa, leopardmönstrad morgonrock om kroppen.
“Han har fått bort videon. Ni kan dra åt helvetet!”, vrålade jag innan jag snodde runt och sprang mot parkeringen där jag hoppade in i bilen och började köra.

Pattie mötte mig med en sorgsen blick då jag klev innan för dörren.
“Han är inte här än va?”, fick jag nervöst ur mig.
Hon skakade mjukt på huvudet och tog ett steg framåt för att dra in mig i en lånvarig kram.
“Gud Belle… jag är så ledsen för allt det här… du måste… åh!”, viskade hon ärligt mot min axel. Jag svalde hårt.
“Det var innan min tid med Ju--”
“Jag vet gumman. Som tur var han Justin röja undan den innan hela Los Angeles hann skymta den.”, tröstade hon.
“Jippie…”, log jag dystert. Hon drog med handen över mitt hår med ett litet leende.
“Ta ett bad så värmer jag lite Lasagne till dig, blir det bra?”, kvittrade hon lent.
“Tack Pattie.”, svarade jag mjukt och började gå mot badrummet där jag drog av mig mina kläder och hoppade i det fulla badkaret Pattie hade tappat upp åt mig. Det doftade chocklad om vattnet jag låg i. Jag hummade gillandes till… Men vad skulle Justin säga? Att jag var en Hora? Att han inte ville bli sedd med mig? Eller skulle han vara oförstående och trösta mig som Pattie hade gjort?
Illamåendet kröp sig sakta mot mig, och med ens började jag frysa som bara den. Snabbt som bara den drog jag upp ploppen för att låta badkarsvattnet åka ner i avloppet. Jag virade en handduk runt min kropp och drog upp mitt hår i en slarvig boll på huvudet för att sedan lämna badrummet och klä på mig.
En burk cola och en rynkade tallrik lasagne mötte mig i vardagsrummet när jag kom ut, påklädd, där också Pattie satt med blicken på mig.
“Ät.”, manade hon mig med ett dystert leende. Lydig som jag var slog jag mig ner i soffan och svepte i mig maten som kändes som eld i strupen, jag hade inte låtit den svalna.
“Justin kommer om någon timme, eller timmar, så du kan antingen gå och lägga dig ett tag eller så kan vi prata lite?”, föreslog Pattie.
Båda alternativen lät frestande, men inget skulle vara skönare än att sova efter en sådan här dag… 18- års dagen skulle ju vara den bästa sa alla? Pattie förstod och försvann ut i köket med min tallrik och mina bestick. Själv gick jag in i sovrummet där jag damp ner i sängen för att någon minut därpå falla in i djup sömn.

Justin var hemma när jag nästa gång slog upp ögonen 1 timma senare.
“Hur tänkte du egentligen? Trodde du inte att detta skulle påverka oss alls?”, var det första han sade till mig.
“Men ja--”
“Hur kan du vara så dum att du gör något sånt på video Belle? Seriously…”
“Ja, men jag hade rökt på, okej?”, försvarade jag mig svagt. Justin fnös ironiskt till.

“Bra ursäkt Belle, du är verkligen helt… ah! Att man har rökt på är väll fan ingen ursäkt!”, morrade han bittert.
“Ta det lugnt!”, bad jag förskräckt, över hans humör. Jag orkade inte med det här…
“Det tänker jag fan inte göra!”, vrålade han till svar. Jag ryggade tillbaka. Justin arg…? Det var något nytt…
“Vad är det med dig?”, fick jag ur mig med darrande röst.
“Vad är det med MIG?! Det är inte jag som röker på och beter mig som en jävla… en jävla… Hora!”, skrek han.
“Justin Drew Bieber!”, hörde man Pattie’s gälla röst komma ifrån ute i rummet.
Orden kom som knivhugg i magen på mig. “Wow…”
Jag reste mig upp ur sängen som jag inte hade lämnat under hela vårat bråk.
“Av alla människor i världen trodde jag inte att jag skulle få höra dem orden lämna just din röst Justin. Om det är till mitt försvar så var det två år sen det där hände…. Förresten… om du nu vill veta det så är det min födelsedag idag. Kul va?”
“Belle ja--”
“Du är ledsen jag vet. Men är det såhär det ska vara Justin? Du blir arg, jag förklarar, du känner dig skamsen och ber om ursäkt, jag förlåter dig och så går det runt igen? Jag orkar inte med en sådan cirkel.”
“Nej, Belle… jag lovar, det ska aldrig hända igen… förlåt…”, snyftade Justin och mötte min blick, först nu såg jag tårarna rinna ner för kinderna på honom. Han grät. Jag hade fått min pojkvän, Justin Bieber, popstjärnan, pojken från Canada, att gråta. Över mig. Ynkliga, lilla mig. Då bryr han sig. Gråter killar över sina tjejer så bryr dem sig, det har jag lärt mig då Mike aldrig fällde ens en tår över mig. Något jag gjorde många gånger.
“Det… jag hatar att behöva säga detta då jag är sårad, men det är okej.”, tröstade jag honom mjukt, då det egentligen skulle vara tvärtom. Han skulle trösta mig. Jag hade blivit förudmjukad. Kanske hade hela världen sett videon? Hela min nya skola? Claire hade ju sett den så… Gud!
“Justin!”, utbrast jag gällt med detsamma. Han kollade stortögt på mig.
“Vad?”
“Ryan! Justin kommer döda honom! Vart är han?”, fortsatte jag skrika medan jag drog på mig mina ballerina Tofflor.
“Shit… han är… ehum… Is Banan!”, fick han snabbt ur sig och rusade ut ur rummet med mig hack i häl. Pattie slängde en blick på oss, men vi hann ut, ner för trapporna, förbi Papzen, in i bilen och började köra mot is hallen på bara några sekunder.
“Tänk om han är död…”, gnydde jag eländigt. Jag hade känt Ryan i några dagar, och var i vilket som lika orolig som en mamma över sin lilla dotter som hade ramlat av cykeln.
“Tänk inte så!”, spottade Justin ur sig. Självklart var ju han mer hisplig än mig. Ryan är hans… barndomskompis, bästa vän, bror, allt… Justin’s ögon hade hunnit smalna sig på den korta tiden. Vi stannade utan för is hallen där Papzen redan hade hunnit ta sig. Dem fotade oss för fullt, och jag täckte ansiktet så gott jag kunde. Jag var ju utan smink. Vi kom in i is hallen som var iskall mot min kropp, då jag bara stod i ett linne, hoodie och mjukisbyxor som var tunna som en t-shirt.
“Ryan! Ey Ry!”, ropade Justin förskräckt över hela ishallen. Inte ett ljud.
“Tänk om han inte är här Ju--”

“Ryan! Svara mig Bro’! Ryan!”, fortsatte Justin med hes röst över hela ishallen. Små vita moln bildades utan för hans mun när han pratade, skrek och bara andades.
“Ryan!”, skrek jag allt jag hade. Då kom ett litet gny från andra sidan is rinken. Jag sneglade på Justin som greppade tag i öglan till sina Jeans innan han började springa mot hållet ljudet kom ifrån.
När vi kom fram mötte vi en blodig, blåslagen Ryan.
“Hjälp…”, viskade han Fortville. Jag drog upp mobilen och slog 911.
“Hallå du har kommit till SOS Alarm, vad skulle jag kunna hjälpa dig med?”, svarade en dam mjukt.
“Öh… en ambulans till Los Angeles Ice Hall.”, lyckades jag haspla ur mig.
“Okej, vad är det som har inträffat?”, fortsatte hon med sina dumma frågor.
“Misshandel…”, mumlade jag mot luren för att ingen Paparazzi skulle höra mig, någon kanske hade lirkat sig in i hallen?
“Okej. Jag behöver namn, adress, personnummer av dig.”, sa hon snabbt.
“Jag vill vara anonym.”, bad jag för att slippa allt sådant där. Hon hummade till och suckade djupt.
“En ambulans och polisbil är hos er om 10 minuter minst.”
“Polis? Vad i hela friden ska vi med en polis till?!”, fräste jag ut i luren.
“Du sa misshandel. Det är ett brott lilla du.”, förklarade hon för mig som om jag aldrig hade studerat USA’s lagar.

“Jaja, få dem att skynda på sig.”, spottade jag ur mig innan jag lade på. Min puls började slå fortare och fortare och fortare.
“Ryan? Buddy? Stanna hos mig bro’…”, spann Justin med tårarna rinnandes ner för kinderna. Ryan flämtade svagt till och slog igen ögonlocken, han såg nästintill död ut. Tårarna började rinna ner för mina kinder likaså och skräcken växte sig inom mig.
Tänk om Justin hade rätt? Tänk om Ryan dog? Det kunde inte… Hur mycket hade Justin i sig egentligen? Claire’s Justin alltså… han måste ha haft med sig flera killar. Jag skyndade mig till kontoret som var i hörnet till omklädningsrummet. En medelålders kvinna satt där inne bland en massa papper.
“Ursäkta? Du såg kanske inte… några killar komma in här för någon timme sen?”
“Jo, det kom in 4 killar.”, förklarade hon kort utan att slita blicken från sina papper.
“Tack.”, pep jag innan jag gick ut till Justin och Ryan igen. Justin med blod över hela sig hade börjat skaka. Jag la en hand på hans rygg för att lugna honom, men misslyckades.
“Låt bli mig!”, snörvlade han hest. Jag drog ett djupt andetag med blicken ner på Ryan. Justin skulle allt få…

“Belle…”, pep Justin mot min kind. Jag kollade upp I hans röda ögon och sträckte på min stel kropp. Vi hade somnat bredvid varandra på sjukhuset. Jag hummade trött till. “Vill du ha kaffe…?”
“Jag följer med.”, sa jag snabbt och reste mig yrt upp. Justin kramade om min hand, som om det han hade sagt förut inte spelade någon roll längre, men jag orkade helt enkelt inte bry mig alls, så jag lät honom hållas medan vi gick mot cafeterian.
“Två kaffe med mjölk och socker.”, beställde Justin och betalade. Vi fick kort därpå våra papperskoppar med Kaffe i som vi tog med tillbaka till soffan vi hade sovit i för en stund sen. Jag smuttade på mitt kaffe, men brände mig på tungan. Justin’s blick var tom, svart, hjälplös, kalll… mjukt på ett sätt, men ändå inte. Dem hasselnötsbruna ögonen hade skiftat färg till kalla, Ek bruna.

“Han kommer bli okej Justin… tänk på det bästa.”, spann jag med en hand på hans.
“Hur vet du det? Kan du se in I framtiden eller?”, svarade han spydigt, men ångrade sig genast. “Förlåt.”
“Det är okej, men du måste sluta med vad du än håller på med idag. Vad är det med dig?”, suckade jag oförstående och lyfte min hand från hands för att lägga den prydligt på mitt ben. Han smuttade på sitt kaffe med blicken på det glänsande golvet där en massa gråtandes, leendes, chockande och lyckliga familjer gick fram och tillbaka hela tiden.
“Allt känns bara fel. Det här är mitt fel. Åh…”, flämtade Justin. Han mötte min blick och bröt den inte alls. Det var en lugn atmosfär runt oss nu iallafall. Jag pressade samman mina läppar.
“Gör inte så…”, bad jag ledsamt. Han höjde lätt på ögonbrynen.
“Gör vadå?”
“Sådär… pressa inte in i din hjärna att allt det här är ditt fel. Det är det inte.”
“Jo, Ryan skulle ha varit med mig idag… men jag lämnade honom vid Hockey Rinken istället, helt ensam. Han försökte berätta för mig i bilen, men jag lyssnade inte. Det är mitt fel Belle…”, mumlade han dystert.
“Men tror du Ryan skulle vilja att du höll på såhär? Han blev misshandlad Justin, han skulle nog inte vilja att du skulle misshandla dig själv, psykiskt efter detta.”, bad jag milt. Han skakade på huvudet och knöt knytnävarna så att knogarna vitnade.
“Slappna av… bara… andas…”, tröstade jag så gott jag kunde.
“Tror du det hjälper? Jag har ju försökt förstår du väll!”, fick han barskt ur sig.
“Okej, men kom hit då.”, tyckte jag och klampade på den tomma platsen bredvid mig. Justin hoppade långsamt närmre mig.
När han hade kommit fram till mig ställde jag undan kopparna på bordet och la en hand på hans kind och smekte den. Bara någon sekund senare raderade jag avståndet mellan oss genom att pressa mina läppar mot hans i en passionerad, känslofylld kyss.
“Kändes det bättre då?”, andades jag ut mot hans mjuka läppar. Han skulle precis svara då doktorn störde oss. Han kollade på oss med mjuka ögon och yttrade sedan de orden vi väntat på i flera timmar. Hur Ryan mådde.

Så, hur mår Ryan? Mår han bra, eller inte? Är han vaken eller inte? Rätt långt kapitel hah?! Nu vill jag att ni överöser mig med KOMMENTARER OCH TANKAR OM DETTA KAPITLET för nästa kommer inte förrän detta har MÅNGA kommentarer! :D BTW, så sover jag hos en kompis ikväll, så det kommer inte ikväll i alla fall, men det är en dag imorgon också! ;] Puss på er! <3 

Previously: “Bara för dig.”, viskade han mot mina läppar. Mitt hjärta började genast slå hårdare, min hals blev tjock och hans läppar kom närmre och närmre mina innan dem möttes i en mjukt, passionerad kyss. 
“Jag älskar dig.”, viskade jag mot hans läppar. Han log stort och förde mig mot ett bord, där det stod en tallrik, med mat. 
“Jag kan inte fatta att du gjorde det här för mig.”, flämtade jag och viftade med armarna i luften för att gestikulerade detta. Men det skulle jag inte gjort, för jag slog i ljusstaken och innan jag visste ordet av så stod bordet i lågor, och allt blev svart.

När jag vaknade några timmar, skulle jag förmoda, senare så hörde jag mummel till sidan av mig.
“Snälla Gud, gör så att hon vaknar… jag gör vad som helst… Amen.”, bad Justin. 

“Justin?”, fick jag hest ur mig. Han kollade storögt på mig, vilket jag såg då jag hade lyckats få upp ögonen en glipa.
Han lutade sig mot mig med en hand på min panna. “Belle? Är du vaken?”
“Nej, jag pratar i sömnen hör du väll?”, suckade jag frustrerat.
“Åh, tack gode Gud, du är vaken.”, mumlade han mot min panna.
“Hur länge var jag… däckad?”, undrade jag med hes röst, hela halsen var torr. Justin bet sig löst i underläppen och log snett.
“Du sov i ungefär 15 timmar. Du somnade efter branden. Eller snarare svimmade. Vi tog hit en doktor, och han sa att händelsen var för plötsligt för dig, så du svimmade….”, viskade han.
“Åh… förlåt för att jag föstörde allt. Det var inte menin--”
“Jag vet, det är okej älskling. Allt är bra, bara om du är okej. Är du det?”
“Ja, jag känner mig okej. Behöver bara lite vatten.”, log jag smått. Justin drog handen mot nattduksbordet där ett glas vatten stod åt mig. Jag svalde ner det svala vattnet med ens och suckade mjukt av lycka.

“Åh, vad skönt…”, flinade jag. Justin log snett mot mig och tog emot glaset, så när jag var fri från att hålla i saker så drog jag upp mig på armbågen i sängen.
“Sååå… vad händer? När åker du…?”, ville jag veta. Men hur kunde jag tänka på sånt nu? Seriöst Belle…
“Vi åker om 1 vecka, så…”, började han, “vill du följa med? Jag har fixat så att du kommer in på skolan när vi kommer tillbaka också.”
“Öh… ja? Självklart!”, utbrast jag lyckligt. Då slog en tanke mig. “Vad är det för datum?”
“Det är den 4 Augusti.”, svarade han med ett litet leende på läpparna. Jag drog ett djupt andetag. Då är det min födelsedag idag… 18 år…
“Hur mycket är klockan då?”, frustade jag. Han höll upp sin mobil mot mig, som visade halv 12.
“Okej…”, pep jag lätt till. Han log stort och sneglade på klockan han själv.
“Jag ska röra mig, ska till Ellen på en intervju, men jag kommer så snabbt jag kan. Älskar dig?”, sa han, men det lät mer som en fråga.
“Jag älskar dig också.”, svarade jag lätt och besvarade hans kyss. Ett leende växte sig fram på hans läppar, sen gick han ut ur rummet. Bara någon sekund därpå slogs ytterdörren igen där ute. En suck lämnade min mun. Han kanske bara lurades… ville få mig att tro att han hade glömt min födelsedag? Säkert. Jag känner Justin, han gör säkert så…
Med bestämda steg reste jag mig upp och gick in i badrummet där jag gled ur min pyjamas för att sedan hoppa in i duschen.

“Pattie?”, ropade jag ut till vardagsrummet. “Pattie?”, inget svar. Jag drog handduken tätare kring kroppen innan jag gick ut till den kusligt tysta lägenheten. Ingen här… toppen, jag var ensam.
“Great…”, muttrade jag trött för mig själv innan jag gick in på rummet igen där jag roffade åt mig ett par shorts, ett vitt linne och en randig skjorta som jag drog på mig efter jag hade fått på mig mina underkläder.
Mitt i sminkningen så började min mobil ringa, så jag svarade snabbt utan att ens slänga en blick åt vem det var som ringde.
“Jao?”
“Hallå? Belle?”, hostade Ryan i andra änden. Jag bet mig hårt i kinden innan jag svarade.
“Ja, det är Belle. Du ringde mig, vem annars skulle det vara?”, svarade jag drygt.
“Jaha. Öh, Claire… behöver dig…”, mumlade han genant. Jag suckade trött.
“Säg åt henne att jag kommer.”, begärde jag att han skulle göra.
“Okej, jag gör det. Hej då.”, svarade han och lade på. Jag drog ner mobilen i fickan innan jag flätade mitt hår i en fiskbensfläta som jag sedan la helt okej på axeln och lämnade sedan lägenheten. När jag kom ut ur trapphuset så möttes jag dock av en massa Paparazzis.

“Belle?! Kolla hitåt!”
“Är Justin bra I sängen?! Belle!”
“Le mot kameran Belle!”

Jag drog handen över ansiktet, som Justin hade bett mig att göra, men ångrade mig sedan och drog undan dem och log mot kamerorna med huvudet högt. När jag äntligen hade kommit fram till min Range Rover som Kenny hade fixat hit från vårat garage så startade jag mortorn och började köra mot Claire’s hus. Solen stod högt upp på himmlen, en toppen dag att fylla år på.
Hoppas bara att Claire kommer ihåg min födelsedag… tänkte jag trött när jag var framme vid hennes hus. Hon öppnade dörren bara någon minut därpå och drog med mig i huset, upp till hennnes rum i all hast.
“Woow, vad är det? Gee, det gör ont.”, gnällde jag medan jag masserade min arm.
“Förlåt, men jag kan ha gjort något.”, pep hon med blicken på sina fötter.
“Vad har du nu gjort?”, dömde jag innan hon ens hade fått sin chans att förklara vad som hade hänt.
“Jagkanhakysstenannankillesominteärjustin.”, rabblade hon snabbt upp.

“Långsammare tack.”, väste jag fram. Hon suckade frustrerat och kollade upp på mig med skam i blicken.
“Jag kan ha kysst en annan kille som inte är Justin.”, mumlade hon tydligare.
“Det trodde jag inte. Men ni var väll aldrig… officielt ihop eller vad man säger?”, undrade jag.
“Nej… eller… jo, Justin sa det. Men…”, gnydde hon otåligt.
“Men berätta det för honom.”, tyckte jag menandes. Hon la huvudet på sned.
“Jag gjorde det.”
“Vad är problemet då Claire? Om han vet så är väll allt OK?”, fick jag ur mig.
“Han vet vem det var… och liksom… vet vart han bor…”, viskade hon tveksamt ur sig.
“Du skojar eller Claire? Ring killen och varna honom!”
“Det är försent! Justin var säkert redan där när han sms:ade mig.”, skriade hon och räckte över sin mobil. Jag greppade jag om den och läste sms:et.

“Något sånthär trodde jag inte om dig Claire… jag ska hitta honom, och du vet inte vad som kommer hända nu.”

En klump uppstod  i halsen på mig. Claire bet sig skeptiskt i underläppen och undvek min blick.
“Vem kysste du då? Vem är den olyckliga killen?”, hasp lade jag ur mig allvarligt.
“DetkanhavaritRyanButler.”, fick hon snabbt fram återigen. Jag himlade med ögonen åt hennes håll.
“Lite långsammare Claire!”, tyckte jag. Hon svalde hårt innan hon upprepade sin mening.
“Det kan ha varit Ryan Butler.”, upprepade hon. Jag rullade ögonen bakåt.
“Du måste skämtade med mig… när? Hur?”
“Han kom till en strand fest, för du och Justin skulle mysa, och det bara hände!”, försvarade hon sig själv med.
“Toppen, Ryan kommer bli slagen gul och blå.”, grumlade jag och knappade upp Justin’s nummer för att sms:a honom.

“Ryan kysste Claire, och nu är Justin påväg till Ryan för att slå skiten ur honom. Varna honom, men det kanske är försent… :/ XX Belle.”

“Vad gör vi?”, undrade Claire med stora ögon.
“Du har gjort tillräckligt.”, fräste jag fram. “Förlåt Claire, men det är sant.”
“Ja, jag vet. Och det är också sant att ditt ex Mike har lagt ut en video på er två över hela Internet.”, spottade Claire ur sig. Mitt hjärta föll till golvet. Han hade gjort vad?!

OJ! Vad kommer hända? Slutar 11.00 imorgon, ska försöka komma hem då. Blir alltid förhindrad av vänner som vill vara med mig... hahah. Men ska försöka dra hem då och skriva 2-3 kapitel! <3 KOMMENTERA OM NI VILL HA 2 IMORGON KANSKE! 

Previously: ”Ursäkta mig?”, kvittrade tjejen som hade tagit klänningen. Jag spände käken och skakade på huvudet.

”Du… klänningen… kan jag…”, fick jag stelt ur mig. Hon fnittrade oberört.

”Denna? Tyvärr.”, med dem orden vände hon på klacken och försvann mot kassan.

”Den jävl…-”, svordomarna tog slut då jag såg en liten flicka betrakta mig. Hon pekade på något bakom mig. Jag vände mig om och där hängde den. Den perfekta klänningen.

“Pattie! Denna?”, flinade jag med klänningen upp i luften. Pattie log stort mot mig.
“Den är vacker!”, tyckte hon med stora ögon. Jag kollade ner på den fina klänningen med ett leende på läpparna.
“Ja… precis min tanke..”, erkände jag lågmält. Pattie tog den ur mitt grepp för att kunna ta den mot kassan för att betala. Jag tycktes mig se Mike överallt, men inbillade mig säkert.
“Kom då.”, suckade Pattie och räckte över påsen till mig för att kunna skjuta upp dörren. Jag slet blicken från trustier som gick utan för affären med “I love Sweden!” t-shirts. Sverige… dit skulle jag vilja åka. Men snabba steg lämnade jag butiken med Pattie.
“Ska vi gå hem? Eller…?”, mumlade Pattie frågandes. Jag gäspade som svar på hennes fråga. Jag var så trött..
“Du skulle behöva sova lite lilla gumman”, retades hon.
“Kanske…”, flinade jag med en hand på midjan, med påsen lite längre upp på handleden.
“Då drar vi då.”

“Ska bara… sova…”, grymtade jag när Allison och Pattie försökte väcka mig.
“Tvinga oss inte att hälla vatten på dig Belle.”, varnade Alli. Jag satte mig käpprakt upp i sängen, något jag inte borde ha gjort då mitt huvud började dunka av smärta.

“Huvudvärk?”, gnydde Pattie.
“Ja…”, svarade jag bittert med handen mot pannan. Allison log mjukt mot mig.
“Ta denna det kommer kännas mycket bättre.”, försäkrade hon mig. Jag svalde ner den Ljusblåa vätskan, men skulle kanske har frågat vad det var innan.
“Åh, det smakar ju… bajs!”, tjöt jag och hoppade upp på fötter för att springa upp till köket och dricka vatten.
“Du är precis som Justin…”, skrattade Pattie bakom mig.
“Jag vill inte vara som Justin, då är det inte kul att vara ett par, för då är man för lika.”
“Ja, det har du rätt i.”, erkände hon. Jag nickade mjukt åt hennes håll.
“Hur mycket är klockan?”, mumlade jag mot glaset. Pattie drog ett djupt andetag.
“Den är halv 5. Så du sov inte sååå länge.”, antydde hon med en retsam blick. Jag nickade med en lätt suck.
“Varför är Dallas på?”, utbrast jag helt plötsligt när jag hörde introt till Serien Dallas. Pattie himlade med ögonen.
“Det är Dan, han älskar den serien.”, mumlade hon menandes. Jag nickade trött.
“Så… ska vi börja?”, undrade jag men Pattie verkade inte fatta. “Asså med sminket, håret, rubbet…”
“Jahaa! Ja, Justin’s stylist är i erat rum.”, meddelade hon mig. Ett leende tog plats på mina läppar då jag lämnade köket, och gick in i rummet. En blond, Ganska ung tjej stod där med ett leende på läpparna.
“Du måste vara Belle?”, började hon med. Jag drog en djupt suck och nickade.
“Du är…?”
“Sarah O’Donnell, men du kan kalla mig Rah, det gör alla.”, fnittrade hon.
“Okej Sa--, Rah.”, flinade jag.
“Så, ska vi börja?”, frågade hon med blicken ner på alla sina produkter. Jag log stort och nickade.
“Ja, det kan vi nog göra.”

Justin’s Perspektiv:
“Allt måste vara perfekt, okej?”, muttrade jag till kocken.
“Jaja, Justin. Allt kommer bli perfekt, lita på oss.”, lovade han mig. Jag nickade innan jag lämnade resturaungen där ett massa folk satt med blickarna mot mig. Jag drog på mig kepsen och tryckte upp solglasögonen längre upp på näsryggen.
“Så, är vi klara nu…? Äntligen?”, suckade Kenny trött. Jag nickade glatt åt honom.
“Vi ska åka hem nu, och fräscha upp oss.”, log jag.
“Åh Justin…”
“Åh Kenny…”, upprepade jag honom. Han slog löst till mig på armen.
“Jag ska sova.”, försäkrade han mig med en svart blick. Jag skakade på huvudet.

“Du tog livet som min livvakt, skyll dig själv. Vi ska åka tillbaka om en halvtimme ändå.”, meddelade jag honom.
“Varför då?”, flämtade han trotted.
“För att vi ska vara här innan Belle kommer hit.”, svarade jag som om det vore självklart. “Duh?”
“Åh, jag behöver byta jobb.”, mumlade han, och trodde säkert att jag inte hörde. Jag pekade mot mitt öra med höjda ögonbryn.
“Vad sa du, sa du?”, hummade jag frågandes. Han suckade frustrerat och låste upp bilen.
“Jag sa inget.”, ljög han till svar.
“Jo, säg vad du sa Kenneth Hamilton!”, fräste jag seriöst. Han himlade med ögonen och skakade på huvudet.
“Du är ju helt otrolig..”, röt han ilsket och hoppade in i bilen. Toppen, jag hade gjort honom arg. Du är verkligen smart. Kenny skulle nog vara sur ett tag, så jag slog mig ner i baksätet istället.

“Förlåt man.”, mumlade jag till Kenny. Han kollade på mig från sin plats på andra sidan bordet med ett leende.
“Jag visste att du skulle ge dig.”, flinade han. Jag himlade med ögonen och skulle precis starta ännu en mening då jag hörde ett brummande.
“Hon kommer, stick.”, väste jag innan jag själv sprang upp på scenen med mikrofonen mot munnen.
Det dröjde inte länge innan Belle kom upp bakom marschallerna med ett leende. Jag trodde jag skulle gå av. Hon var så vacker… hennes hårt låg perfekt lockat på hennes axlar och planning…. Wow.
“Öh… den här låten skrev jag till dig.”, fick jag ur mig i mickrofonen innan jag började sjunga.

*Well, Let me tell you a story, about a girl and a boy…
He fell in love with his best friend,
when she’s around he feel nothing but joy,
But she was already broken,
And it made her blind,
but she can never believe that love would ever treat her right…*

Belle’s Perspektiv:
Hans röst var så len, mjukt, änglalik, vacker… allt. Han drog den sista tonen och kollade ner på mig med sina mjuka Justin ögon.
“Wow, till mig?”, flämtade jag med hes röst. Justin gick ner för scenen och gick fram till mig, där han la en hand på min kind.
“Bara för dig.”, viskade han mot mina läppar. Mitt hjärta började genast slå hårdare, min hals blev tjock och hans läppar kom närmre och närmre mina innan dem möttes i en mjukt, passionerad kyss.
“Jag älskar dig.”, viskade jag mot hans läppar. Han log stort och förde mig mot ett bord, där det stod en tallrik, med mat.
“Jag kan inte fatta att du gjorde det här för mig.”, flämtade jag och viftade med armarna i luften för att gestikulerade detta. Men det skulle jag inte gjort, för jag slog i ljusstaken och innan jag visste ordet av så stod bordet i lågor, och allt blev svart.

Inte så långt, men börjar i skolan imorrn, måste därför sova tidig! Men vad hände där?! Kommentera! 

Previously:  ”Hon tog min mobil för att ringa dig, för hon hade glömt sin hemma, och våran konversation var uppe. Adressen du skickade var uppe…”

”Fan i hela helvete…”, röt jag och sparkade till en sten. Idag var inte en bra dag.

”Akta din tunga, Justin Drew Bieber!”, fräste mamma i luren. Jag suckade djupt och la på. Hur? Min blick föll mot duvan igen, men det var inte duvan som stod där, det var Belle.

”Vad är det här?”, krävde hon att få veta.

”Ja… en överraskning?”, suckade Justin frustrerat.

”Vänta… till mig? Pattie ville inte säga vart du var, så jag tog adressen och kom själv…”, ursäktade jag mig.

”Ja, till dig. Suprice…”, muttrade han och sjönk ihop på en sten. Jag kollade ut över gården. Det stod en scen i mitten av allt, bord och blommor överallt, allt var så… fint. Och jag hade förstört allt.

”Förlåt…”, pep jag när jag hade fått klart för mig över vad jag hade gjort.

”Det är inte ditt fel Belle… jag bara… trodde jag kunde göra något speciellt utav det hela.”

”Det är speciellt! Det är vackert Justin!”, försäkrade jag honom.

”Men du har sett det nu…”, muttrade han besviket. Jag skakade på huvudet och gick fram till honom.

”Det är vackert. Jag älskar det.”, lovade jag honom.

”Men det är förstört! Du såg det innan det vart klart…”, mumlade han ledsamt.

”Jag åker och äter lunch med Pattie nu och glömmer bort det hela, OK?”

”Visst…”, muttrade han till svar.

”Bra. Hey? Jag älskar dig.”, log jag med blicken djupt in i hans ögon. Han log snett.

”Jag älskar dig också.”, viskade han mjukt innan han pressade sina läppar mot mina i en mjuk kyss.

”Hej då…”, avslutade jag och snodde runt för att gå min väg, och glömma bort allt detta.

”Det var ju inte direkt meningen att du skulle fatta, men tja, du förstår nog.”

”Jag lovade Justin att glömma, och du får ursäkta mig Pattie, men det är rätt så svårt att göra det när du pratar om det hela tiden.”, mumlade jag med en dold irritation i rösten.

”Åh, förlåt.”, andades hon ut. Jag tog en klunk av min Lemonad och nickade.

”Det är okej.”, försäkrade jag henne. Hon log stort mot mig och skulle precis öppna sin mun för att säga något annat då Servitören kom med våran mat. Jag kollade ner på Räksalladen som låg i den vita tallriken framför mig. Min mage kurrade högt av hunger.

Pattie skrattade glatt till. ”Hungrig?”

”Det kan du slå vad på!”, flinade jag och började hugga in på salladen. Hon skakade på huvudet för sig själv.

”Har du och Justin pratat om det där?”, fick Pattie ur sig efter en stunds tystnad.

”Vadå?”

”Ja, turnén och allt det där.”, förklarade hon med ett leende på läpparna.

”Jaha, åh. Nej, inte direkt…”, svarade jag besviket.

”Jaha. Men om han skulle bjuda med dig, då skulle jag bli glad.”, erkände hon.

”Really? Tack!”, log jag. Hon skrattade milt till åt mig och drog en hand genom sitt hår.

”Vi kanske ska gå och Shoppa?”, föreslog Pattie när maten på våra tallrikar var uppäten. Jag nickade gillandes med blicken på en kille några bord ifrån oss. Är det..? Ja? Nej…?

”Ursäkta mig.”, mumlade jag och reste mig upp. Killen, som nu stod med ryggen mot mig lämnade resturangen. Jag skyndade mig efter medan jag skrek åt honom.

”Stanna då!”, vrålade jag tillslut. Han stannade stelnat till. Jag andades lättat ut och sprang fram till honom.

”Vänd dig om.”, befallde jag honom. Han vände sig om och log snett. ”Mike…”

”Överraskning…”, utbrast han bittert och gjorde en handgest i luften. Jag skakade på huvudet.

”Vad fan gör du i LA?”, fräste jag.

”Jag är här på semester om det inte stör dig? Kommer du inte ihåg mitt strandhus?”

”Jo… nu när du säger det så.”, väste jag äcklat tillbaka.

”Du kan ju inte direkt glömma bort vart vi gjorde våran film… som jag förresten njöt av igår. Mhm…”, flinade han och la en hand på min kind. Jag röt till.

”Vilken jävla film?”, röt jag ilsket. Han drog upp sin iPhone och visade mig en videofil. Åh nej… den filmen.

”Du har ingen rätt att ha den där. Alls.”, han skrattade åt min fjuttiga ord.

”Du är så rolig när du är arg.”, spann han mot min panna. Jag roffade åt mig hans mobil och tryckte ner den i fickan.

”Jag bryr mig inte. Jag har den överallt. På tv, USB-minne, datorn… överallt.”, flinade han perverst.

”Du är sjuk. På riktigt.”

”Åh, baby, jag vet. Men du kan tyvärr inget göra åt det. Ha det kul med Bieber.”

Innan jag han yttra ett ord till så hade han försvunnit bakom kröken. Jag suckade frustrerat och vände mig om för att gå tillbaka till Resturangen där Pattie tålmodigt satt och väntade på mig som en liten flicka.

”Ska vi gå?”, kvittrade hon glatt medan hon betalade.

”Sure…”, mumlade jag med blicken ut genom fönstret. Hur i hela friden hade han videon? Jag hade ju raderat den? Hällt cola över allt…?

”Belle? Är du levande eller?”, fnissade Pattie från dörröppningen. Jag väcktes ur min lilla dvala av hennes fniss. Jag kollade mot dörren där Pattie stod med höjda ögonbryn.

”Kommer du eller?”, skrattade hon mjukt.

”Jaja. Kommer.”, svarade jag med darrig röst, men försökte dölja det så gott det gick.

”Där då? Nej men kolla där!”, skriade Pattie entusiastiskt och pekade på en massa olika affärer. Juicy Couture, Victoria’s Secrets, Forever 21, Dresser, Zara osv. Mina ben hade börjat verka vid det här laget.

”Vi kan gå in här.”, tyckte Pattie. Jag kollade upp på Juicy Couture affären som hon nu drog mig in i. En suck lämnade min mun, och så fort jag gick in genom dörrarna till affären kände jag doftbomben slå mot mig.

”Den här luktar ju gott! Mm…”, hummade Pattie gillandes till många Parfymer.

”Den.”, bestämde jag mig för och pekade på en Parfym Pattie hade hoppat över.

”Varför just den? Det finns ju många…-”

”Nej, jag vill ha den.”, avbröt jag henne. Hon räckte över Parfym flaskan till mig och sprejade lite på min handled. Den luktade vanilj och rosor.

”Ja, den tar jag.”, fnittrade jag och tog den ur hennes grepp för att gå till kassan och betala. Pattie räckte över ett Platina kort.

”Justin betalar.”, flinade hon. Jag himlade med ögonen åt henne men tog emot kortet. Vi betalade, log, och lämnade sedan affären med ett bra inköp.

”OMG. Du är Justin Bieber’s flickvän!”, skriade en tjej framför mig. Jag tog mig för örat och nickade.

”Det är jag.”

”Skulle jag kunna få din autograf?”, pep hon nervöst. Jag nickade glatt åt henne.

”Visst.”, skrattade jag mjukt. Pattie tog påsen ifrån mig för att jag skulle kunna skriva autografen till tjejen.

”Vad heter du?”

”Danielle.”

”Vilket fint namn!”, tyckte jag och skrev min autograf på blocket innan jag återigen räckte över det till henne. ”Hej då Danielle.”

”Hej då Belle och Pattie.”, vinkade Danielle oss adjö. Jag fnissade till åt hennes söthet och fortsatte gå.

”Den där då?”, undrade Pattie och nickade mot en turkos klänning som hängde prydligt på en skyltdocka. Mina ögon blev stora som bowlingklot, tillochmed jag kände det.

”Kom till mamma.”, skämtade jag. Pattie skrattade till och gick in i affären med mig. Där hängde den. Alldeles perfekt och… va? En annan tjej tog den framför näsan på mig. Det var den sista.

”Nej!”, tjöt jag högt. Alla blickar föll på mig, vilket jag inte njöt av.

”Ursäkta mig?”, kvittrade tjejen som hade tagit klänningen. Jag spände käken och skakade på huvudet.

”Du… klänningen… kan jag…”, fick jag stelt ur mig. Hon fnittrade oberört.

”Denna? Tyvärr.”, med dem orden vände hon på klacken och försvann mot kassan.

”Den jävl…-”, svordomarna tog slut då jag såg en liten flicka betrakta mig. Hon pekade på något bakom mig. Jag vände mig om och där hängde den. Den perfekta klänningen.

ojojo! :D Vad kommer hända på dejten tror ni? Detta kapitlet tog ett tag pga... störningar. Kommentera!

Previously: ”Jag skulle berätta, men fick aldrig tillfälle för det.”
”Stoppa upp den där ursäkten någonstans, jag går inte på det. Berätta varför du inte sa något.”
”Jag var rädd.”, harklade han sig och kliade sig nervöst i nacken.
”Rädd för vadå? Att åka själv? Att lämna mig?”, fortsatte jag. Gud vad på jag var.
”Nej, rädd över att du skulle lämna mig.”

”Varför skulle jag lämna dig Justin? Älsklingen, jag vet ju om att jag är ihop med en kändis.”, viskade jag menandes. Justin nickade förstående och ryckte på axlarna.

”Jag bara… jag kommer inte finnas här för att trösta dig, uppvakta dig, bara vara en pojkvän, som vanliga killar… du kanske skulle tröttna.”

”Justin, honey…”, började jag mjukt med en hand på hans kind, ”jag skulle aldrig lämna dig. Hör du dig? Jag tröttnar inte, du är… Justin Bieber, du måste göra vad du måste göra.”

”Mhm…”, muttrade han trött till svar. Jag suckade frustrerat och slog mig ner på sängen.

”Jag ska i alla fall sova nu.”, gäspade jag. Justin slog armarna omkring mig i en mjuk kram, som om jag skulle försvinna någonstans.

”Lämna mig inte.”, mumlade han mot min axel.

”Justin, jag ska bara lägga mig ner, ta det lugnt.”, spann jag mot hans nacke.

”Erm… jag kommer snart.”, sa han kort innan han snodde runt och lämnade rummet med en lätt vindpust. Jag drog ett djupt andetag, den killen var bara för mycket ibland, men på ett bra sätt dock. Trött som jag var satte jag mig ner på sängen för att vänta in Justin, men mina ögonlock kändes så tunga, så innan jag visste ordet av det så låg jag och sov.

”Du skulle ju vänta på mig.”, mumlade Justin, med mig trodde jag. Med trötta ögon kollade jag sömndrucket på honom, men han hade inte märkt att jag var vaken. Min syn var suddig, men jag kunde se att han stod med en mobil tryckt mot örat. Vem skulle han möta?

”Nej… ja, nu är det ju så. Nej! Sluta…”, väste han in i luren. Jag kollade diskret på klockan. Halv 1? Vem pratar han med i telefon vid den här tiden på dygnet?

”Jaja, imorgon då. Mhm… halv 6? Bra, hej då.”, avslutade han. Jag knep ihop ögonen och låtsades sova.

”Belle?”, mumlade Justin och gick fram till mig. Jag rörde inte en muskel, bara låg där. Han böjde sig ner och pressade sina läppar mot min panna. ”God natt.”

”Belle? Är du vaken?”, väckte Pattie mig. Jag slog upp ögonen och märkte att solen stod högt upp på himlen vid det här tillfället.

”Hur mycket är klockan?”, gurglade jag sömnigt. Pattie log ursäktandes mot mig.

”Halv 2. Jag villa låta dig vila ut, du var så trött. Du vaknade inte ens när Justin’s larm gick, så jag chansade på att du nog vill sova.”

”Tack…”, svarade jag och sträckte på mig i den stora, nu tomma, sängen.

”Vart är Justin?”, undrade jag trött innan jag reste mig upp. Pattie skakade på huvudet.

”Han gick tidigt imorse, så jag vet inte.”, ursäktade hon sig snabbt. Jag suckade.

”Okej.”, log jag försiktigt. Hon besvarade mitt leende, men dock inte lika försiktigt, utan mer stort.

”Fixa iordning dig så hittar vi tjejer på något sen.”, tyckte hon mjukt. Jag nickade tacksamt och gick in i badrummet, där jag började med att dra upp mitt hår i en slarvig boll på huvudet. Jag greppade tag om min ansiktskräm som jag sedan smetade ut i hela ansiktet, för att sedan skölja av den med iskallt vatten.

”Belle, vill du ha Flingor?”, ropade Pattie från sovrummet. Jag log stort åt min spegelbild.

”Ja tack!”, ropade jag tillbaka med hes röst. Steg hördes ur sovrummet och dörren stängdes. Jag drog upp min tandborste och började borsta mina tänder, så klart. Efter det borstade jag ut alla tovor ur mitt hår och gick sedan ut i rummet igen för att välja en outfit.

Bestämt drog jag på mig ett par jeans och en Mimmi Pigg tröja. Mitt hår lät jag ligga slappt på mina axlar. Jag smetade på ett lager mascara innan jag vart nöjd och kunde gå ut till Pattie för att äta min… frukost? Lunch? Brunch? Strunt samma.

”Vi kanske kan ha en tjej dag? Bara du och jag liksom…”, föreslog Pattie.

”Justin kommer nog snart. Eller?”, mumlade jag med flingor i munnen.

”Jag vet inte riktigt när han kommer.”

”Vet du vart han gick då?”

”Nej, Belle, jag vet inte.”

”Är du säker? Lämna han ingen lapp någonstans? Inget alls?”

”Nej!”, pep hon irriterat. Jag sneglade åt hennes håll och svalde hårt. Jag var jobbig, det kunde jag inte säga emot.

”Okej…”, suckade jag besviket. Pattie pressade samman sina läppar i ett vitt streck, kanske funderade på vad hon skulle säga nu då. Men hon ska egentligen inte behöva känna skuldkänslor, jag var väldigt på.

”Ska vi gå?”, grumlade jag frågandes. Pattie kollade upp på mig från sina naglar med ett smått leende på läpparna.

”Ja, vi går.”, tyckte hon och drog åt sig sin mobil innan vi lämnade lägenheten sida vid sida.

Justin’s Perspektiv:

”Nej, lite mer ditåt. Kenny! Kom igen då, du förstör ju allt!”, gnällde jag och pekade mot scenen. Han suckade uppgivet och trött.

”Ska vi inte bara fråga om Scrappy kan hjälpa till?”, fumlade han med svetten rinnandes.

”Nej, kom igen nu och fixa ljuset.”, manade jag med blicken ner i mitt block.

”Kom igen nu Justin, vi har varit här hela kvällen igår och hela morgonen. Ge oss en liten paus åtminstone.”, tyckte Dan trött.

”Nej, vi ska få det här perfekt, okej?”, fräste jag med blicken fortfarande i mitt block.

”Men vet du vad? Gör det själv då!”, röt han och vände på klacken. Jag skulle precis be om ursäkt, men hade inte tid med det nu. Jag hade bråttom.

”Justin, håll inte på så här. Klockan är bara 2, solen står upp på himlen och det är inte förrän 7 som det smäller. Vi går och äter nu…”, suckade Kenny som hade lämnat sin position på stegen.

”Vad gör du? Upp där igen!”, utbrast jag med stora ögon. Kenny greppade tag om mina handleder och kollade kyligt in i mina ögon.

”Jag hatar att bli arg på dig Justin, men just nu går du mig på nerverna. Det är för Guds skull 30 grader ute! Vi har slitit halva natten och dagen! Ge oss lite luft!”, väste han och kollade runt på alla som stod och arbetade för mig. Carin, Diana, Mama Jan, Allison, mamma som var med Belle, allt… Alla kollade vädjandes på mig, vilket fick en stor, torr klump att placera sig i halsen på mig.

”Okej.”, fick jag fram. Alla släppte det dem höll på med och gick mot resturangen som låg i det lilla huset på gården.

”Tack man.”, mumlade Kenny och började gå mot resturangen som alla andra.

”Inget blir som man vill… aldrig.”, suckade jag för mig själv.

Min blick föll på en duva som stod och pickade på en brödbit som förmodligen Ryan hade tappat. Han hade fått köpa med sig en macka från Starbucks påvägen hit. Mitt i det hela började min mobil ringa. Jag drog upp den för att svara.

”Jaop.”, andades jag ut i luren.

”Justin, hon gick.”, utbrast mamma oroligt i andra änden. Jag rynkade oförstående på pannan.

”Vad menar du med hon gick? Belle eller? Förklara.”, vädjade jag oroligt.

”Hon tog min mobil för att ringa dig, för hon hade glömt sin hemma, och våran konversation var uppe. Adressen du skickade var uppe…”

”Fan i hela helvete…”, röt jag och sparkade till en sten. Idag var inte en bra dag.

”Akta din tunga, Justin Drew Bieber!”, fräste mamma i luren. Jag suckade djupt och la på. Hur? Min blick föll mot duvan igen, men det var inte duvan som stod där, det var Belle.

”Vad är det här?”, krävde hon att få veta.

Vad har Justin hållt på med tror ni? Vill ni ha mer ikväll? Kommentera då! :D 

Previously: ”Wow, jag kanske kan meddela Coachen…”, mumlade jag mot hans läppar. Han log stort.

”Gör det.”, tyckte han innan han pressade sina läppar mot mina i en passionerad kyss. Jag fnissade mot hans läppar, vilket förstörde kyssen.

”Vad?”, undrade han. Jag tog ett steg tillbaka och gick baklänges ut ur sovrummet.

”Jo… jag tänkte faktiskt en snuskig tanke… du och jag. Du hade en Clowndräkt… och vi låg i sängen… och hade kul…”, skrattade jag lågt. Justin stod still framför mig, men jag fortsatte backa, tills jag slog i någon. 

 ”Tja, det är ju kul att du gillar min son… i clown dräkt!”. flinade Pattie bakom mig. Jag svalde hårt innan jag snodde runt och mötte hennes och Ryan’s stora flin.

”Heeeej…”, utbrast jag nervöst.

”Hej på dig med Belle! Så, ni har det trevligt?”, skrattade Ryan.

”Var inte du sjuk?”

”Jag blev bättre. Det är ni som lagar maten. Eller, du och Pattie.”, bestämde Ryan.

”Pfft, bara för att vi är tjejer eller?”, väste jag mellan mina tänder. Justin la sina händer på min midja och kysste mig mjukt i nacken.

”Nej, för att du lagar så god mat.”, viskade han mot mitt hår. En ilning for genom hela ryggraden.

”Sure. Kom igen då Pattie, vi ska visa vad vi kvinnor går för.”, fnös jag. Pattie nickade och gick med mig ut i köket där vi började med matlagningen.

”Hur går det i skolan?”, försökte Pattie med att starta ett samtals ämne.

”Jag har inte direkt börjat här än, men annars går det väll bra hoppas jag.”

”Bra, bra… har du och Justin pratat något om… framtiden?”, mumlade hon frågandes och räckte över paprikan till mig.

”Nej, vi försöker leva i nuet liksom. Om du förstår?”, log jag försiktigt.

”Ja, ja visst. Det är ju smart. Men han åker ju snart iväg också, till Mexico på turné. Eller, inte bara Mexico dock, nästan halva Europa. Sen kommer han tillbaka för att jobba på sitt album.”

”Va? Mexiko? Det har han inte berättat…”, suckade jag trött och la ner den hackade paprikan i en skål. Pattie ryckte lätt på axlarna.

”Nu har du ju ändå fått plats på dans skolan här inne, grattis till det!”

”Tack Pattie.”, viskade jag hest till svar med ett snett leende på läpparna. Hon fuktade sina läppar.

”Förlåt, jag kanske borde ha låtit Justin berätta.”, ursäktade hon sig. Jag nickade.

”Kanske…”, viskade jag till svar. Hon harklade sig och rörde runt i kastrullen. Varför hade inte Justin berättat det?

”Killar!”, ropade Pattie för full hals. Skratt hördes ut ifrån vardagsrummet och Justin dök upp i dörröppningen med Ryan bakom sig efter någon sekund.

”Duka.”, skrattade jag. Ryan himlade med ögonen och tog tag i högen med tallrikar vi hade staplat upp åt dem. Justin gick fram mot mig för att ta tag i servetterna och besticken. Jag pressade mina läppar mot hans och tog med skålen med sallad till bordet.

”Maten är klar.”, pustade jag trött ut. Justin kysste mig mjukt på kinden.

”Jag ser det älskling.”, fjärilarna bubblade upp i magen på mig. Älskling? Det var nytt. Jag log stort mot honom innan jag slog mig ner på stolen, vid bordet, som är gjort av träd, som man äter vid, tänkte jag sarkastiskt. Pattie slog sig ner framför mig och knäppte sina händer, detsamma gjorde killarna. Jag brukade inte be innan jag åt hemma, men för respektens skull gjorde jag det nu. Pattie rabblade upp en bön om hur tacksamma vi är för maten Gud har gett oss, tak över huvudet och det liv vi har fått.

”Amen!”, utbrast alla tre i mun på varandra. Jag mumlade ett diskret ”Amen” för mig själv.

”Belle, är din familj religös?”, undrade Pattie mjukt.

”Öh… inte direkt. Vi går till kyrkan när vi kan, och så, annars inte så värst mycket.”

”Åh, okej.”, svarade hon lättsamt innan hon började lassa upp mat åt sig. Jag tog en klunk av mitt Citron vatten. Justin’s ben snuddade vid mitt och hans fot började leka med min. Om Pattie visste vad som pågick under bordet skulle hon nog inte bli glad, även om det inte direkt var något barnförbjudet.

Måltiden var långsam och plågsam, enligt mig. Jag drog en suck och sneglade på Justin som vi alla väntade på.

”Vad blir det för efterrätt?”, undrade han med mat i munnen. Pattie grymtade till.

”Prata inte med mat i munnen.”, gnällde hon. Justin kollade ursäktandes åt hennes håll.

”Efterrätt? Wow, du har kommit på mig Justin!”, retades jag ironiskt. Han himlade med ögonen och höjde lätt på ögonbrynen mot mig.

”Jag köpte is-glas åt er. Det ligger i frysen.”, räddade Pattie mig med.

”Tack mamma.”, sa Justin och reste sig med Ryan hack i häl. Jag knäppte med fingrarna åt dem.

”Ska jag och din mamma ta undan det här eller?”, andades jag ut med huvudet på sned. Justin putade lätt med underläppen som om han tänkte efter. Det tog en stund innan han och Ryan motvilligt kom tillbaka för att duka av och fylla diskmaskinen.

”Det är i mitt hus ni befinner er.”, påminde Justin oss.

”Så, om det är ditt hus… varför lagar vi maten då Justin?”, konfronterade jag honom.

”Du är allt söt du.”, fräste han och gick ut i vardagsrummet. Jag drog en hand genom mitt hår och gick ut i köket för att ta en isglass.

”Pattie, vill du ha?”, ropade jag ut till matsalen. Pattie hummade högt åt mig.

”Nej tack!”, svarade hon. Jag drog ut en glass åt mig och stängde sedan frysdörren med rumpan.

”Så, du vågar dig ut hit efter vad du gjorde mot mig?”, flämtade Justin dramatiskt. Jag slog mig ner bredvid honom i soffan med läpparna pressade mot hans hals. Jag höll på där ett tag tills han gav upp och mötte mina läppar i en passionerad kyss.

”Okej, jag förlåter dig.”

”Jag hörde aldrig att jag sa förlåt?”, skrockade jag. Justin himlade med ögonen mot mig. ”Ryan, hörde du mig säga förlåt?”

”Nej, jag hörde ingenting.”, spelade Ryan med. Jag flinade stort mot Justin.

”Just det.”, han suckade uppgivet och klickade på Sport kanalen där en fotbollsmatch var igång. Kanada – Orlando.

”Vem vinner då?”, mumlade jag för att få dem att säga ett ord till mig.

”Kanada.”, utbrast båda två i mun på varandra. Jag skrattade glatt åt dem. Som två pojkar betedde dem sig.

”Jag chansar på…”, började jag hummandes, ”… Orlando.”

”Va?! Och du är min flickvän? Inte förrän matchen är slut din förrädare.”, väste Justin. Jag höjde retsamt på ett ögonbryn.

”Sure, vi säger det då. Kanadensare… vet ingenting.”

”Sa ju att Kanada skulle vinna!”, vrålade Justin och Ryan glatt. Jag suckade uppgivet och gick in på rummet. Justin kom in strax därpå med stora ögon.

”Vad hände?”, viskade han hest efter alla skrik under matchen. Jag skakade på huvudet med ett litet leende på läpparna.

”Inget. Jag bara… är trött.”, ljög jag. Eller, ljög och ljög, jag var trött. Men han hade inte berättat att han skulle iväg i 2 månader på världs turné.

”Säker?”, fortsatta hen mumlandes. Jag nickade, men ångrade mig sedan.

”Varför har du inte berättat om din ”Halva-världens” turné?”, fick jag snabbt ur mig. Han rynkade på pannan åt mig.

”Lek inte dum Justin, Pattie berättade om Mexiko, halva Europa och allt det där.”, fräste jag bittert. Han skakade på huvudet.

”Jag skulle berätta, men fick aldrig tillfälle för det.”

”Stoppa upp den där ursäkten någonstans, jag går inte på det. Berätta varför du inte sa något.”

”Jag var rädd.”, harklade han sig och kliade sig nervöst i nacken.

”Rädd för vadå? Att åka själv? Att lämna mig?”, fortsatte jag. Gud vad på jag var.

”Nej, rädd över att du skulle lämna mig.”

Kort osv. osv. men kompis sover här. Ska försöka med 2 imorgon!! :D Sista dagarna på lovet och allt... ahha <3 Kommentera nu! 

Previously: Jag nickade, så killarna hade inget annat val än att göra som vi ”damer” ville. Med nöjda steg gick vi mot centrumet, som bara var 5 minuter från sjukhuset och började leta efter ställen att äta på.

”The lobster? McDonalds? Burger King? Panny’s Diner?”, rabblade Claire upp. Jag drog ett djupt andetag och pekade på Panny’s Diner.

”Den där får det bli.”, spann jag. Justin kramade om min hand och så började vi gå mot lunchstället, men påvägen dit gick vi förbi Starbucks, och där inne såg jag något jag nog inte skulle sett…

Justin’s Perspektiv:

Belle började bete sig alldeles konstigt när vi kom in på Panny’s Diner. Men hon hade ju ioförsig vittnat en kvinna dö i en haj attack. Då skulle jag nog också vara lite chockad. Eller lite var väll en underdrift. Snabbt flätade jag samman våra fingrar för att visa att jag fanns här. Att jag inte skulle någonstans.

”Hej jag heter Marylou Dent och är er servitris, skulle ni vilja ha något att dricka medan ni bestämmer er för vad ni vill ha?”, undrade den blonda, taniga tjejen som stod framför oss. Justin och Claire beställde bestämt, men Belle satt bara tyst.

”Två is-te.”, harklade jag mig och drog kepsen längre ner för att skymma mitt ansikte. Den sortens uppmärksamhet var inte nödvändig just nu.

”Så… vad önskar du dig i födelsedagspresent?”, mumlade Claire till Belle för att bryta tystnaden som hade lagt sig över vårat bord. Belle svalde hårt och kollade upp på Claire.

”Inget.”, svarade hon hest.

”Någon måste du väll önska dig Belle? Kanske en Ponny? Ett smycke? Kanske en—”

”Inget.”, upprepade Belle barskt. Jag tryckte hårdare till hennes hand och kände att hon började kallsvettas. Precis när jag skulle öppna min mun för att säga något kom servitrisen med våra drickor, och 4 menyer. Jag räckte över en till Belle som med smalnade ögon stirrade igenom menyn innan hon räckte över menyn igen.

”En Cheeseburgare och pommesfrites.”, bestämde hon sig för. Marylou antecknade och kollade runt på oss andra.

”Öh… pastasallad.”, log Claire och räckte över menyn.

”En hamburgare med pommesfrites.”

”Jag tar detsamma.”, sa jag snabbt. Hon nickade innan hon försvann in i köket. Jag fuktade mina läppar och lutade mig mot Belle’s hals. Jag pressade mina läppar mot den, vilket fick henne att stöna lågt.

”Vad är det?”, viskade jag oroligt in i hennes öra. Hon skakade på huvudet.

”Inget…”, svarade hon med ett litet leende, men jag kunde höra sorgen i rösten.

”Vi pratar ikväll.”, suckade jag uppgivet. Hon pressade samman sina läppar till ett vitt streck. Precis reaktionen jag ville ha! Jag skakade på huvudet åt min sarkastiska tanke.

”Om 2 dagar blir du äldre än mig.”, antydde jag. Belle log stort mot mig.

”Jag är fortfarande äldre än dig nu smarthead.”, skrockade hon. Jag himlade med ögonen.

”Ja, men inte månadsvis, årsvis.”, grumlade jag och kramade hårdare om hennes hand. Hon nickade glatt.

”Då blir jag lagligt vuxen, slipper allt tjafs om att pappa bestämmer över mig.”

”Han är fortfarande din pappa.”, var Claire snabb med att inflika. Belle kollade kyligt åt hennes håll.

”Nej, han är inte min pappa. Han ville hindra mig från att vara med Justin, han satt inte på Starbucks med tungan ner i…”, började Belle men avbröt sig själv genom att begrava sina naglar i benet.

”Scchhy…”, hyschade jag hennes lugnande. Hon sneglade åt mitt håll och svalde hårt.

”Sen.”, mimade hon bara. Jag nickade och kollade upp mot Marylou som hade kommit med våran mat. Belle harklade sig lätt och kollade ursäktandes mot Claire som nickade. Tjejer… jag utbytte en retsam blick med Justin som nickade instämmande.

”Talk to me Baby!”, skämtade jag när vi hade kommit in i lägenheten, som för en gångs skull var tom. Kenny skulle tillbaka till hotellet som han bodde på för att göra något där, så vi vart ensamma.

”Jag såg pappa… på Starbucks…”, viskade hon med svag röst. ”Han hånglade med nån.”

”Men Belle, han är ensamstående och vuxen. Det är väll inte konstigt?”, konstaterade jag. Belle nickade.

”Ja, men att han är ensamstående och vuxen gör det inte rätt att hångla med någon som är minst 20 år yngre…”, fortsatte hon med hat i rösten. Jag rynkade oförstående på pannan.

”Va? Vad är det du säger?”

”Du hörde mig Justin… tjejen såg ju ut att vara runt 25 eller något.”, mumlade Belle ledsamt. En suck lämnade min mun.

”Förlåt.”, fick jag ur mig. Hon kollade upp på mig med stora, frågandes ögon.

”Vad säger du förlåt för? Du har inte gjort något fel Justin.”, skrattade hon dystert.

”Nej, men… jag vet inte.”, andades jag ut. Hon tog ett steg närmre mig och la en hand på min nacke. Mitt hjärta började slå hårdare, fjärilarna bubblade upp och mina andetag blev ansträngda.

”Tänk inte på det där nu…”, tyckte Belle innan hon ställde sig på tå för att pressa sina läppar mot mina i en kyss. Jag tryckte henne närmre mig, med handen på hennes lår hjälpte jag henne upp så att hennes ben var fast runt min midja. Jag la mina händer på hennes rumpa och tryckte till. Ett stön lämnade hennes mun in i min. Hon särade på läpparna och lät min tunga lätt slinka in i hennes mun. Jag började gå mot sovrummet, där jag slängde mig på sängen. Belle kysste mig mjukt på läpparna och fortsatte sedan ner för halsen. Vid käken, nyckelbenet, pulsen… hon slickade lätt på min hals innan hon började suga. Jag stönade till och drog med handen upp och ner över hennes rygg. Alla muskler i hela min kropp domnade bort, allt kändes som en dröm. Hennes andetag var mjuka mot min hals, hennes läppar likaså. Hon slutade suga och vandrade sig upp mot mina läppar igen.

”Det… där… kommer… bli… ett… sugmärke…”, flåsade jag mellan kyssarna. Hon log stort mot mina läppar.

”No… shit… Sherlock…”, svarade hon andfått mot mina läppar. Jag log stort. Hon drog med sin hand upp över min kind, och rullade sedan runt vilket gjorde mig överst.

”Gör dig beredd på lite Bieber Gasm.”, retades jag. Hon himlade med ögonen och lät mina läppar vandra ner för hennes hals, som hon hade gjort med mig. Jag naffsade henne i halsen innan jag hittade ett perfekt ställe att lämna ett sugmärke. Hade jag ett skulle hon ha ett. Jag greppade tag om hennes hud mellan mina läppar innan jag började suga. Det var inte speciellt skönt att få ett sugmärke, så för att lindra smärtan slickade jag henne på halsen samtidigt. Jag slutade inte förrän hon hade gett upp och utlåtit ett stön.

”See? Tillochmed du föll för den!”, sa jag och blinkade. Hon log stort mot mig och kysste mig snabbt på läpparna innan hon reste sig upp ur sängen.

”Kan jag ta en dusch?”, mumlade hon frågandes med blicken mot duschen. Hon hade ju duschat imorse? Men ioförsig, jag stank också hav.

”Bara om jag får följa med in.”, krävde jag. Hon himlade med ögonen återigen mot mig.

”Kom igen då.”, suckade hon uppgivet. Jag log stort och drog av mig min t-shirt.

”Vi ska ha såå kul.”, skämtade jag med tillgjord flickröst medan jag drog av mig mina shorts, och därefter kalsonger.

Belle’s Perspektiv:

”Vi ska inte ut eller något nu va?”, frustade jag trött. Justin kom ut ur badrummet med en handduk virad runt midjan och en som han rufsade med i håret i. Jag höjde på ögonbrynen mot honom då jag hade börjat tröttna på att stå i handduk.

”Va?”, hostade han ur sig och drog på sig ett par svart kalsonger. Jag suckade.

”Vi ska inte ut eller något mer idag?”, upprepade jag.

”Nej, vi kan vara hemma om du vill.”, jag nickade tacksamt och drog ut ett par VS underkläder, ett par mjukisbyxor och en Ljusblå skjorta, som var Justin’s. Hans kläder var mysiga, och luktade himmelsk. (Och det säger jag inte bara för att jag är hans tjej.)

”Så, ska vi hyra hem Pizza och kolla på film? Precis som High School barn gör…”

”Yey!”, utbrast Justin och gjorde någon sorts Cheerleader gest med händerna. Jag lipade mot honom.

”Bara för att du inte kom in i Cheerleader gruppen.”, frustade jag fisförnämnt. Han drog på sig en vit V-ringad t-shirt och sedan ett par liknande Mjukisbyxor som jag hade dragit på mig.

”Det säger du väll inte? Jag har ju värsta Cherr-skillsen!”, pep han dramatiskt. Jag drog upp mitt hår i en slarvig boll på huvudet och gick fram till honom.

”Wow, jag kanske kan meddela Coachen…”, mumlade jag mot hans läppar. Han log stort.

”Gör det.”, tyckte han innan han pressade sina läppar mot mina i en passionerad kyss. Jag fnissade mot hans läppar, vilket förstörde kyssen.

”Vad?”, undrade han. Jag tog ett steg tillbaka och gick baklänges ut ur sovrummet.

”Jo… jag tänkte faktiskt en snuskig tanke… du och jag. Du hade en Clowndräkt… och vi låg i sängen… och hade kul…”, skrattade jag lågt. Justin stod still framför mig, men jag fortsatte backa, tills jag slog i någon. 

HM... vem backade Belle i? :) Vad tror ni? SORRY FÖR SEEENT! :s Kommentera!

Previously:  ”Vadå inte redo? Jag har träffat alla i din familj! Vadå inte REDO?!”, han blev arg. Typiskt Justin… men det här var inte han, han var bara trött.

”Jag vill bara inte! Jees, Justin!”, väste jag till svar. Ryan svalde hårt bredvid mig.

”Det är min familj för Guds skull Belle! Varför inte?”, muttrade han ledsamt. Gud, killen kan inte ta ett nej.

”Men jag sa nej Justin! Okej? Och om det är Okej så går jag hem…”, grumlade jag och gick igenom dörren ut till trapporna som jag sedan skyndade mig ner för. Jag orkade inte med våra bråk…

Det tog på krafterna. Att bråka med Justin. Men jag njöt inte, eller något sånt. Allt kändes bara hopplöst. Min mobil började surra i fickan och störde mig i mina grubblerier. Justin… uppgivet svarade jag.

”Hej…”, mumlade jag och fortsatte gå mot Justin’s lägenhet med blicken ner i gatan.

”Förlåt. Du måste inte följa med till Kanada Belle.”, viskade han hest. Jag drog ett djupt andetag.

”Men jag vill. Jag vill följa med till Kanada. Jag vet inte varför jag bara… blev sur och bitchig. Jag vill träffa din familj.”, försäkrade jag honom med snabba ord.

”Vill du? Tja…”, började han lurt. Jag fortsatte gå, men slog sedan i något så jag föll ner på rumpan på trottoaren.

”Aj…”, tjöt jag och kollade upp på personen jag hade gått in i. Där stod Justin med ett stort leende på läpparna.

”Hej på dig med.”, retades han. Jag himlade med ögonen och tog tag i hans arm för att fösa mig upp. Alla kollade med stora ögon på oss, men det var inte viktigt om vad som hände omkring oss nu. Bara jag och Justin.

”Förlåt.”, fick jag ur mig. Han nickade och pressade sedan sina läppar mot mina i en mjuk kyss. Min mage vred sig 100 gånger om av upphetsning.

”Justin…”, harklade Kenny sig, och kyssen avbröts.

”Så, skall vi gå?”, undrade Justin med ett stort flin på läpparna. Jag rynkad oförstående på pannan.

”Vart då…?”, han skrattade till och la en hand om min midja.

”Till stranden. Claire vill träffa oss där. Vi ska grilla.”, log han till svar. Jag hummade gillandes till.

”Smores?”, pep jag till. Justin kollade storögt in i mina ögon, som en pojke på Julafton.

”Alltid.”, flinade han och drog en hand genom sitt hår innan han satte på sin keps över det. Jag suckade djupt och började gå, med Justin’s arm runt min midja som faktiskt gav mig glädje.

”Heej!”, utbrast Claire när vi kom till stranden med en brun påse marshmallows och annat gott. Jag kramade mjukt om henne innan jag gick fram till hennes Justin och hälsade.

”Så, bjöd du ut henne? Jag har ju liksom inte… hängt med.”, grumlade jag. Han nickade.

”Ja, jag bjöd ut henne och hon kysste mig.”, viskade han glatt till svar. Jag log stort och gjorde en hög femma med honom då Justin kom fram med handen utsträck.

”Hej, Justin.”, hälsade han. Claire’s Justin kramade om handen och skakade den.

”Hej på dig, jag heter också Justin.”, skrattade Claire’s Justin till svar.

”Well, då kanske vi ska ge nån av oss ett smeknamn?”, föreslog min Justin. Jag kom snabbt på ett.

”Vi kallar dig Bieber.”, tyckte jag. Alla nickade instämmande, och så fick det bli Bieber.

”Visst, Bieber blir väll… bra. Ska vi bada?”, frågade Justin. Jag kollade mot en solstol 20 meter ifrån oss där Kenny satt med en vakande blick på Justin. Flera tjejer som gick förbi slängde blickar åt vårat håll likaså. Men det var bara att ignorera det.

”Visst!”, tyckte jag och drog av mig mina shorts och mitt linne. ”Sisten i!”, skrek jag och började springa. Alla ropade ”Fusk” bakom mig, då dem inte hade varit beredda alls. Jag hoppade i det svala vattnet och dök ner under ytan. Där simmade jag runt ett tag tills jag kände två händer om min mage som drog mig upp ur vattnet. Justin pressade sina läppar mot min nacke när jag kom upp och vart tryckt mot hans mage.

”Åh, du är sexig som blöt.”, viskade han förföriskt i örat på mig. Jag himlade med ögonen och lät honom kyssa mig ner för halsen innan jag stoppade honom.

”Paparazzis.”, varnade jag och skakade med pekfingret. Han putade ledsamt med underläppen och lutade sig framåt så att vi båda föll ner i vattnet. Jag pressade mina läppar mot hans exakt innan vi föll ner under ytan. Han öppnade lätt sin mun och drog in sin tunga i min mun. Dem nuddade vid varandra och sedan började det hungriga hånglet… under vattnet. Men snart därpå så behövde båda få luft, så vi skyndade oss upp över ytan och drog en massa andetag. Claire och Justin kom springandes mot oss i vattenbrynet.

”Nu kommer vi!”, tjoade Justin glatt. Bieber log stort och kramade hårt om mig.

”Jag älskar dig, vet du det?”, viskade han mot min panna.

”Tja, jag tror du har sagt det några gånger, men du vet… mitt minne..”, skämtade jag torrt. Han pressade sina läppar mot mina i en masserande, mjuk kyss för att tysta mig.

”Hej turturduvor, sluta kyssas nu.”, gnällde Claire när dem äntligen hade vaddat sig ut till oss i vattnet. Jag höjde retsamt på ögonbrynen och dök ner under vattnet igen. Men snart därpå, behövde jag ta andan och simmade upp över ytan. Jag kollade ut mot horisonten och såg en kvinna simma omkring där. Sen såg jag det… haj fenan.

”Nej!! Simma!!”, skrek jag till henne. Hon slutade simma och kollade förvirrat på mig. Jag pekade åt Hajens håll, men hon verkade tro att jag var galen och fortsatte simma. Sen skrek hon, sen försvann hon under ytan. Jag tryckte en hand mot min mun och började sedan snabbt som attan simma in mot land.

”Upp! Upp!”, skrek jag medan jag simmade. Alla andra kollade oförstående på mig.

”Haj!”, skriade jag med gråten i halsen. Justin’s ögon smalnade och han kom nog upp på land flera sekunder innan mig. Claire och Justin kom upp därpå och jag började springa mot Badvaktens hus. Mitt hjärta dunkade hårt i öronen på mig. Jag drog ett djupt andetag innan jag sprang upp för trapporna och slet upp dörren. Mannen som satt i stolen kollade med stora ögon på mig.

”Haj! I vattnet! Haj!”, flåsade jag. Han klickade på en knapp, som gjorde så att ett alarm gick igång över hela stranden. Alla som låg i vattnet skyndade sig upp ur vattnet. Jag drog ett djupt andetag, sen svartnade allt.

”Mår hon bra?”, hörde jag en mumlandes röst fråga. Oroligt. Justin…

”Ja, hon höll andan för länge och fick en attack bara. Allt är toppen, hon kan åka hem såfort hon vaknar upp.”, försäkrade den andra personen, förmodligen en doktor. Justin kramade om min hand, och jag slog trött upp ögonen.

”Vad hände?”, viskade jag hest. Justin kollade oroligt på doktorn och smekte min kind.

”En kvinna, dog…”, började han men blev avbruten av mig.

”Det vet jag väll. Svimmade jag?”, avbröt jag snabbt. Justin fuktade sina läppar innan han svarade.

”Ja, du svimmade.”, svarade han ärligt. Jag drog ett djupt andetag och satte mig upp i sängen, men mitt huvud bultade som bara den. Snabbt började jag massera tinningarna för att få det att försvinna.

”Här.”, log doktorn och räckte över en tablett, samt en mugg med vatten. Jag svalde ner det jag trodde var en Alvedon med en klunk vatten.

”Tack.”, svarade jag mjukt. Doktorn nickade, antecknade i sitt block och log sedan.

”Ni kan åka hem nu.”, sa han snabbt för att sedan försvinna ut ur dörren. Jag granskade min outfit. Bikini och barfota, toppen… en suck lämnade min mun, men Justin räckte snabbt över en påse.

”Dina kläder.”, flinade han. Jag slog armarna tacksamt runt hans hals och drog sedan på mig kläderna. När jag var påklädd fattade han tag om min hand.

”Nu drar vi hemåt.”, tyckte han. Jag log instämmande och gick ut ur rummet, där Claire och Justin satt och väntade.

”Men Ryan då…?”, utbrast jag när vi stod i hissen. Justin pressade ihop sina läppar.

”Ryan mår inte så bra. Han har feber.”, förklarade han. Jag rynkade oförstående på pannan.

”Men han mådde ju toppen imorse?”, konstaterade jag. Justin drog en hand genom sitt hår och nickade.

”Ja, men man kan må bra och sen må dåligt.”, suckade han till svar. Jag ryckte på axlarna.

”Jag är hungrig.”, gnällde jag. Claire gjorde armkrok med mig.

”Då drar vi och äter? Vi kanske kan gå?”, fumlade hon fram. Jag nickade, så killarna hade inget annat val än att göra som vi ”damer” ville. Med nöjda steg gick vi mot centrumet, som bara var 5 minuter från sjukhuset och började leta efter ställen att äta på.

”The lobster? McDonalds? Burger King? Panny’s Diner?”, rabblade Claire upp. Jag drog ett djupt andetag och pekade på Panny’s Diner.

”Den där får det bli.”, spann jag. Justin kramade om min hand och så började vi gå mot lunchstället, men påvägen dit gick vi förbi Starbucks, och där inne såg jag något jag nog inte skulle sett…

Ojoj, haj! :O Kommentera! KAAAANSKE kommer mer ikväll! :P

Previously: ”Stå här med Scooter, jag kommer till dig när allt är klart.”, meddelade Justin innan han gick upp på scenen, med Scooter. Jag skulle ju stå här med Scooter?! Frustrerat började jag pilla med mitt hår.

”Justin, vem var tjejen du kysste här utanför?”, frågade en dam. Jag mötte Justin’s blick, och ett leende växte sig fram på hans läppar.

”Det var min flickvän.”, meddelade han. Alla började babbla i munnen på varandra. Wow, att en presskonferens kunde få så många att prata i samma mun. Eller bara ett ord från Justin’s mun. 

”Det där gick ju… bra.”, fnittrade jag. Justin kramade om min midja med en nick.

”Det gick toppen. Men, vi kan inte kyssas hela tiden när vi är ute, eller såna saker. Paparazzis är fortfarande ett problem. Att dem vet nu gör inte saken något bättre.”, nästintill viskade Justin. Jag nickade. Självklart att jag förstod att man inte kunde gå runt och kyssa sin pojkvän som en och annan normal tonåring… jag suckade trött.

”Vad?”, utbrast Justin med blicken på mig. Jag rynkade oförstående på ögonbrynen.

”Vadå vad?”, frågade jag med en lätt huvudskakning. Justin fuktade sina läppar.

”Du suckade. Trött, uppgivet. Vad är det? Är du uttråkad?”, frågade han oroligt. Jag skrattade till.

”Lugna ner dig, jag är lite trött bara. That’s all.”, försäkrade jag honom. Han släppte taget om min hand för att istället dra upp mobilen. Han tryckte den mot örat och började sedan prata lågmält i den. Jag korsade ilsket på armarna över bröstet. Tack då… Han pratade i kanske 10 minuter innan han la ner mobilen i fickan igen.

”Så… jag ska på möte. Vill du hänga med? Scooter sa att det finns någon att underhålla dig med där, men vad sa han inte… eller vem.”, andades han ut. Jag höjde på ögonbrynen.

”Visst…”, muttrade jag bara lätt till svar.

”Babe, varför så sur?”, viskade Justin innan han drog upp dörren till mig. Jag slog mig ner i sätet och blängde surt på mina fingrar.

”Du överreagerar när jag suckar.”, svarade jag bittert. Varför jag blev sur visste jag inte… eller jo, det gjorde jag.

”Jag trodde du var sur! Man suckar när man är sur oftast! Eller trött!”, röt han. Jag reagerade inte på att han röt. Han gjorde det ofta nuförtiden när han var arg.

”Lägg av bara! Jag har PMS, problem?!”, erkände jag. Han spände käken och startade motorn. Han skakade lätt på huvudet för sig själv och började köra. Trött som jag var lutade jag huvudet mot fönsterrutan.

När vi äntligen kom fram till Studion där dem skulle ha ett möte, så stannade vi kvar en stund i bilen. Bara satt där helt tysta…

”Du..”, började vi båda i mun på varandra. Jag kollade generat ner på mina fingrar.

”Börja du…”, pep jag lågt. Han harklade sig och drog med fingrarna genom mitt hår. Ett pirr slank igenom min kropp. Allt kändes fulländat när han rörde vid mig, våra problem existerade inte.

”Förlåt… jag vet inte vad som for i mig.”, suckade han. Jag mötte hans blick ett kort tag.

”Det är okej… förlåt för att jag var så grinig. Att ha PMS är ingen ursäkt…”, muttrade jag och log dystert mot honom. Han nickade och lutade sig närmre mig. Hans varma andetag slog mot mina läppar. Jag fuktade dem innan jag la en hand på hans nacke och pressade hans läppar mot mina. Han kysste mig mjukt tillbaka, och avslutade sedan kyssen.

”Nu går vi in…”, tyckte han och öppnade dörren. Vi blev attackerade av Paparazzis men Kenny och Moshe hjälpte oss så mycket det gick. När vi kom in i studion möttes i av en kille, i Justin’s ålder. Ryan. Jag kom ihåg det från Never Say Never.

”Ryan?”, utbrast Justin, släppte taget om min hand för att krama om killen som stod framför oss med ett stort leende på läpparna. Hans blå/gröna ögon var fästa på mig under hela kramen.

”Så, det här är den kända Belle?”, flinade han och kramade om mig. Jag kramade stelt tillbaka och nickade.

”Förmodligen, om inte Justin har en annan Belle?”, skämtade jag. Justin la en hand på min midja med ett brett leende på läpparna. Äntligen så log han… första leendet på hela dagen.

”Så… jag och Belle får väll hitta på något här inne medan du har ditt möte…?”, antydde Ryan, men det lät  mer som en fråga. Justin kollade kort ner på mig och skakade på huvudet.

”Nej, gå ut och gör något ni två…”, tyckte han, men han verkade inte vara så glad över idén själv. För att vara ärlig, så var jag inte det heller. Vara tillsammans med Justin’s kompis i över 2 timmar för att Justin ska på möte? Det är bara… fel…

”Visst!”, Ryan verkade gilla idén. Justin kramade hårdare om min midja, som tecken på att jag skulle insistera på att vi skulle stanna, men Ryan’s blick var som en liten pojke i en godis affär. Men hade man suttit på ett plan i flera timmar ville man nog hitta på något…

”Visst.”, andades jag ut med ett frampressat leende. Ryan gjorde en high-five med sig själv, vilket såg väldigt roligt och fick mig att skratta. Han var faktiskt rätt rolig… av det lilla jag hade sett här och på Never Say Never.

”Så… ni kanske ska gå?”, mumlade Justin med tjock röst. Jag nickade och ställde mig på tå framför honom med armarna runt hans hals.

”Vi kommer tillbaka. Om inte Ryan drar med mig in i ett klädskåp och vi kommer till Narnia, något jag drömde om som liten.”, retades jag. Han la sina händer på min rumpa och tryckte till med ett stort leende på läpparna.

”Hoppas verkligen inte Ryan drar in dig i ett klädskåp, vare sig ni ska till Narnia eller inte.”, varnade Justin. Jag himlade med ögonen och pressade mina läppar mot hans. Innan jag slog igen ögonlocken såg jag Ryan stå och kolla undan från oss i ögonvrån.

”Klara snart?”, gnällde han när vi hade stått och kyssts ett bra tag. Jag log stort mot Justin’s läppar och avbröt kyssen.

”Vi ses.”, viskade jag mot hans läppar. Han himlade med ögonen och försvann sedan in bakom en dörr, längre in i korridoren. Jag gick med Ryan mot hissen och klickade på den gröna knappen.

”Så, har du någon tjej hemma i Canada?”, frågade jag för att få igång ett samtalsämne. Han utbytte en blick med mig och nickade.

”Japp. Miranda Kerell.”, svarade han glatt. Jag höjde imponerandes på ögonbrynen.

”Som Victioria’s Secret Modellen, nästan.”, antydde jag. Ryan flinade stort och nickade.

”Det sa Justin också.”, skrockade han. Jag bet mig löst i underläppen och nickade.

”Alla säger förmodligen.”, trodde jag och klev ut ur hissen som hade stannat på bottenplanet. Han skakade på huvudet.

”Inte alla som känner henne.”, svarade han. Jag drog en hand genom mitt hår.

”Jaha…”, suckade jag lätt. ”Vad ska vi göra då?”, undrade jag och kollade runt på gatorna. Ryan pekade på ett Frozen Yoghurt ställe.

”Sure.”, han log nöjt innan han satte kurs mot den rosa skylten. Jag tryckte ner handen i min ficka och drog upp några dollar. Det här skulle nog bli intressant…

”Du är nog den skönaste tjejen jag har träffat på länge.”, tyckte Ryan med ett leende.

”Well, tack antar jag?”, fnittrade jag med min sked i munnen. Han fuktade sina läppar och kollade ner i sin mobil som hade plingat till. Han greppade den i handen för att läsa ordentligare.

”Justin vill att vi ska komma tillbaka nu.”, andades han ledsamt ut. Jag log ledsamt mot honom.

”Synd. Men då går vi väll då.”, svarade jag och greppade tag om min Slushie jag hade köpt. Ryan gjorde detsamma och höll upp dörren som ledde ut på gatan igen åt mig.

”Tackar.”, log jag. Han bugade tillgjort och tryckte ner mobilen i fickan.

”Så… hur länge stannar du? Vart ska du bo?”, hasplade jag ur mig. Ryan höjde på ena ögonbrynet.

”Wow, lugn pollen. Jag stannar i en vecka och sover väll hos Justin? Det gör jag alltid…”, mumlade han till svar. Men vart? Pattie bodde ju i gästrummet och jag hos Justin… Äh, Justin hade nog tänkt ut något, så jag log bara med en enkel nick. Vi fortsatte mot Studion i tystnad tills vi kom upp på övervåningen där Justin och Katy Perry mötte oss. Min haka föll bokstavligen till golvet.

”K-katy P-p-perry?”, stammade jag nervöst fram med blicken på hennes färgglada ansikte.

”Wow, din tjej är verkligen vacker Justin. Men hon stammar.”, skämtade Katy och kramade om mig. Hon doftade vanilj och sommar. Jag tappade nästan min Slushie, men Ryan räddade den genom att ta den ur mitt grepp.

”Så… vi ses väll. Toodles.”, vinkade Katy adjö innan hon hoppade in i hissen. Jag vände mig chockat om och kollade sedan på Justin. Snabbt slog jag till honom över axeln.

”Aouch! Vad var det där bra för?!”, utbrast han och masserade sin överarm.

”Varför varnade du inte oss? Jag stod där som ett miffo!”, fräste jag med uppspärrade ögon. Han himlade retsamt med ögonen.

”Du var toppen älskling.”, försäkrade han mig och kysste mig mjukt på pannan.

”Och jag har en fråga till dig…”, fortsatte han sedan. Jag suckade och nickade. Ryan stod bara där med min och sin egna Slushie i sin hand.

”Skulle du vilja följa med mig till Canada nästa vecka?”, frågade han nervöst. Jag tvekade.

”Nej… förlåt Justin, men jag är inte redo än.”, hans uttryck förvreds i besvikelse.

”Vadå inte redo? Jag har träffat alla i din familj! Vadå inte REDO?!”, han blev arg. Typiskt Justin… men det här var inte han, han var bara trött.

”Jag vill bara inte! Jees, Justin!”, väste jag till svar. Ryan svalde hårt bredvid mig.

”Det är min familj för Guds skull Belle! Varför inte?”, muttrade han ledsamt. Gud, killen kan inte ta ett nej.

”Men jag sa nej Justin! Okej? Och om det är Okej så går jag hem…”, grumlade jag och gick igenom dörren ut till trapporna som jag sedan skyndade mig ner för. Jag orkade inte med våra bråk…

Ojoj, dem bråkade! :/ Hur kommer det gå? Kommer Belle följa med till Winnipeg och Stratford? :) Kommentera!

Previously: ”Ja, när jag är här så. Men jag åker om 20 minuter till flygplatsen, jag ska tillbaka till Canada. Behöver lite semester.”, suckade hon och la undan iPaden. Jag nickade.

”Ja, det förstår man ju.”, svarade jag och drack upp det sista av mitt kaffe. ”Jag tror jag går och tar en dusch.”

”Ja, okej. Duschen är den vita dörren i Justin’s rum.”, förklarade hon. Jag log tacksamt mot henne och började gå mot badrummet i Justin’s rum då jag hörde en duns. 

Med snabba steg gick jag in i badrummet bara för att märka att en tjej, i kanske 15 års åldern stod på huk på badrumsgolvet. Fönstret in till badrummet stod vidöppet. Hon måste ha hoppat in.

”Vad gör du här?”, utbrast jag för att finna hennes uppmärksamhet. Hon mötte min blick och skriade till. Innan jag visste ordet av stod Justin bredvid mig, men det gjorde inte situationen bättre med tanke på att han endast bar ett par svarta boxers och hade morgonstånd. Toppen… hon skrek till ännu högre innan hon började fota Justin. Han sneglade på mig och svalde hårt, men jag förstod hans dilemma. Ett fan som stod och tog kort på honom i sina morgondagar, toppen eller?

”Kenny!”, ropade Justin förtvivlat. Hes var hans röst också och för att vara ärlig så blev jag ganska tänd på honom jag själv. Tjejen slutade inte fota, hennes andetag var mer som flåsningar. Som om hon skulle ha sprungit ett maraton. Kenny kom in i badrummet, där jag och Justin stod faststelnade. Jag, med en slarvig hästsvans, osminkad och pyjamas på, och Justin, som stod i boxers, hade morgonstånd och hade blek hy. Den här dagen började i alla fall inte dåligt… tänkte jag sarkastiskt.

”Okej tjejen, nu är filmen slut.”, muttrade Kenny. Han beslagtog hennes kamera, la två händer på hennes midja för att sedan skjuta henne ut ur badrummet. På vägen ut passade hon på att lägga en hand på Justin’s… sak. Ytterdörren smällde till och Justin var snabb med att stänga fönstret ordentligt.

”Jag skulle aldrig ha öppnat det igår kväll.”, suckade han hest. Jag stod fortfarande kvar, chockad över vad som hade hänt.

”Belle? Jorden anropar Belle? Hallå?”, sa han med viftandes händer framför mitt ansikte. Jag mötte hans blick.

”Ja. Öh… jag hade tänkt ta en dusch. Kan vi ta den här diskussionen lite senare?”, bad jag så lent jag kunde. Justin nickade och lämnade mig själv inne på badrummet, där jag snabbt gled ur mina kläder, vred på duschvattnet och hoppade in i duschen. Vattnet blötte ner mitt hår och min kropp. Jag kunde fortfarande inte smälta in vad som precis hade hänt, men efter någon minuts eftertanke så började min hjärna fungera som vanligt igen. Jag schamponerade mitt hår innan jag klev ut ur duschen och smörjde in mig i Bodybutter.

”Belle? Det finns ingen handduk där inne, kan jag komma in med en?”, undrade Justin från rummet. Jag kollade ner på min nakna kropp. Det skulle inte vara första gången, så varför inte? Jag låste upp dörren och tog snabbt emot handduken för att vira den runt min kropp. Vattnet från mina hårtoppar rann ner för min hud.

”Vad är det? Ända sen det där med tjejen har du varit helt… frusen.”, andades han oroligt ut.

”Tja, det här bevisade ju hur enkelt dem kan ta sig in hos dig, hos oss! Blir inte du det minsta orolig över det? Inte ens bekymrad?”, utbrast jag helt plötsligt. Justin kollade mot mig med vidgandes ögon.

”Jo… men jag är van Belle. Det händer oft…”, påbörjade han men blev avbruten.

”Ofta? Så det händer ofta att dina fans kryper in i dina hotellrum, tar naken bilder på dig? Va?!”, röt jag tålmodigt och tog ett steg fram mot honom. Han la två händer på mina axlar för att hålla mig tillbaka.

”Ta det lugnt Belle. Vad tar det åt dig?”, viskade han ledsamt. Jag kollade ner på mina fingrar.

”Förlåt… jag är bara trött.”, ljög jag skamset. Jag var inte trött, jag hade blivit arg. Jag var frustrerad över att det här inte verkade vara någon ”big deal” för Justin. Inte alls verkade det som. Han var ju van vid att fans kom in på hans rum, i hans förbannade lägenhet!

”Jag ska låta dig klä på dig ifred…”, mumlade han lågt innan han försvann ut i vardagsrummet. Men han kom snabbt tillbaka för att pressa sina läppar mot mina i en mjuk, blöt kyss. ”Nu kan du klä på dig.”

Jag himlade med ögonen och gick fram till den stora garderoben där Justin hade packat upp mina kläder som jag hade lyckats få med mig. Pyjamasen la jag i tvättkorgen, då hans hushållerska skulle komma och städa, samt tvätta idag.

”Så, vad ska jag ha på mig…?”, sa jag lågt för mig själv. Snabbt drog jag ut en vit skjorta och ett par oliv gröna jeans. Därpå, plattade jag håret och sminkade mig lätt.

”Belle? Shawty… kan jag komma in?”, mumlade Justin från dörröppningen. Jag kollade åt hans håll och log mjukt.

”Ja, kom in du.”, svarade jag. Han klev in i rummet utan att bryta ögonkontakten med mig. Han hade på sig en vit V-ringad t-shirt, svarta jeans och svarta supras. Snyggt…

”Jo, jag ska åka på en presskonferens nu. Skulle du vilja följa med?”, undrade han. Jag bet mig löst i underläppen innan jag svarade. ”Visst.”

”Okej…  öh… bra.”, svarade han och kramade om min hand. Jag log smått mot honom. ”Vi kan åka själva om du vill?”

”Visst. Det spelar ingen som helst roll.”, log jag till svar. Han nickade och stängde dörren mjukt bakom oss. Kenny och Moshe kom upp mot oss.

”Åker ni själva?”, undrade Kenny. Jag sneglade på Justin innan jag nickade.

”Okej, bra. Vi åker bakom.”, meddelade Moshe. Jag nickade återigen. Justin verkade vara rätt så trött nu i det hela… jag drog ett djupt andetag.

”Kenny? Vart gjorde du av kameran?”, fick jag ur mig när vi stod nere på parkeringen. Kenny mötte min blick.

”Jag slängde den. Först tog jag ut filmen såklart.”, svarade han logiskt. Det skulle inte jag ha tänkt på. Jag gick fram till dörren till Justin’s svarta Batmobil. Jag letade efter ett handtag, men kunde inte finna det. Justin drog ner rutan och skrattade retsamt mot mig.

”Klicka på knappen.”, tyckte han. Jag klickade på den svarta knappen, dörren gick upp som en lätt fjäder.

”Hm..”, hummade  jag och slog mig ner bredvid Justin i det alltför bekväma sätet. Så skönt… jag drog ett djupt andetag då Justin startade motorn som lät som en spinnande kattunge.

”När köpte du den här?”, undrade jag. Han sneglade snabbt på mig och körde ut ur parkeringen. Ett flertal Paparazzis fotade över oss. Jag fick ont i ögonen för att vara ärlig.

”Håll bara handen för ansiktet.”, sa Justin som hjälp. Jag slog händerna över ansiktet. Bara gömde mig för blixtrana. Så satt jag ett bra tag innan Justin skrattade och sa att jag kunde ta undan händerna.

”Hur ska du säga det?”, mumlade jag trött. Han spände käken, nervös förmodligen.

”Tja… dem kommer förmodligen fråga, då säger jag väll bara vem du är.”, svarade han nonchalant. Jag nickade.

”Så pass? Jaha… men jag kan inte vänta tills ikväll.”, spann jag. Justin log stort.

”Nähä? Mamma kommer hjälpa dig, om det ens behövs. Du klarar dig ju fint själv.”, berömde han mig. Jag himlade med ögonen och lät en suck lämna min mun. Jag inspekterade bilen med stora ögon. Bakom växelspaken så låg det ett flertal karameller, halstabletter, klubbor och… kondomer.

”Kondomer i en bil? Justin… asså.. åh.”, utbrast jag äcklat. Han skrattade till.

”Vadå? Jag vill vara förberedd.”, flinade han. Jag suckade återigen och stoppade in en halstablett i munnen. Sweet Mint. Så det är därför Justin’s kyssar alltid smakar mint…

”Hoppas jag inte spyr upp min frukost nu…”, bad jag till Gud.

”Hoppas du inte svimmar.”, retades Justin. Jag slog lätt till honom över armen vilket fick bilen att svaja till.

”Ey! Slå inte chauffören Shawty.”, snärtade han. Jag lipade retsamt mot honom.

”Vad är det för fult smeknamn eller vad det är du använder…? Shawty?”, grumlade jag undrandes.

”Shawty? Det betyder typ… baby, älskling, tjejen. Typ..”, förklarade han kortfattat. Jag nickade förstående och knäppte upp säkerhetsbältet då vi var framme. Justin pressade sina läppar mot mina innan han kramade om min hand.

”Redo?”, andades han ut och stoppade in en tablett i munnen. Jag nickade och öppnade dörren. Paparazzina översvämmade oss med frågor, bilder, skrik. Det fanns fans där utanför också, kanske runt 80 fans  som skrek för full hals.

”Babe…”, hörde jag Justin’s röst i mitt öra. Jag vände mig om honom och fick hans läppar pressade mot mina. Han la sina händer på mina kinder, paparazzina och fansen blev alldeles galna av sig. Kyssen tog slut och vi gick in i den stora, gamla byggnaden som konferansen skulle hållas i.

”Stå här med Scooter, jag kommer till dig när allt är klart.”, meddelade Justin innan han gick upp på scenen, med Scooter. Jag skulle ju stå här med Scooter?! Frustrerat började jag pilla med mitt hår.

”Justin, vem var tjejen du kysste här utanför?”, frågade en dam. Jag mötte Justin’s blick, och ett leende växte sig fram på hans läppar.

”Det var min flickvän.”, meddelade han. Alla började babbla i munnen på varandra. Wow, att en presskonferens kunde få så många att prata i samma mun. Eller bara ett ord från Justin’s mun. 

Whoo! Ingen Drama typ, tråkigt chapter osv. osv. Hahha, kanske kommer mer idag om ni kommenterar bra! :D Pusselipuss! 

Previously: ”Så, vi kan väll beställa Pizza eller något liknande?”, föreslog jag trött. Justin nickade återigen till mitt förslag och låste upp dörren åt mig. Vi klev in och möttes av en överraskning. Eller det var ingen överraskning direkt, det var pappa. Hemma.

”Pappa?”, utbrast jag förvånat. Han pressade ihop sina läppar och flätade samman sina fingrar över sitt bröst.

”Skulle jag kunna få prata med Justin Belle? Ensam…”, undrade pappa stelt. Jag nickade och kysste Justin lätt på kinden innan jag klev upp till mitt rum. Vad var det där om?

Justin’s Perspektiv:

”Så… Du åker snart?”, började Mr. Chandler. Jag log smått med en huvudskakning.

”Nej, jag stannar i 3 veckor här, jag ska börja med mitt Julalbum, gå på intervjuer, ha en gratis konsert och sådant. Så jag stannar här ett tag till.”, förklarade jag, men blev förvånad över hur missnöjd han var med mitt svar.

”Jaha… du vet, min dotter har blivit sårad många gånger. Killar som du, tror att ni kan ha henne hur ni vill. Hon har ingen mamma vid sin sida, så jag har fått tagit hand om henne. Och du är en sådan kille som enkelt skulle kunna bryta hennes hjärta, visst är jag rätt?”, mumlade han med blicken fäst på sin Rolex.

”Nej. Du har fel. Jag älskar henne och skulle aldrig såra henne.”, spottade jag barskt tillbaka. Han kollade kyligt mot mitt håll.

”Inte den tonen mot mig i mitt egna hus om jag får be.”, fräste han. Jag kunde höra Belle’s flämtning ända hit. Hon smällde igen en dörr och så hördes en massa buller och bak inifrån hennes rum på övervåningen.

”Du har inte funnits där för henne. Du jobbade hela tiden, som Belle har sagt till mig. Jag fanns där när hennes mamma kom till er, jag åkte till London från Washington! Jag!”, grumlade jag bittert. Vad hade tagit åt mig? Varför betedde jag mig på detta viset? Man ska visa respekt för vuxna, det är vad mamma har sagt i alla fall. Men jag är inte mammas lilla pojke, och jag må aldrig ha träffat Mr. Chandler förrän nu, men jag gillade inte hur han behandlade mig. Trodde att han kände mig, sa att jag var en sån som bröt flickors hjärtan. Det var ju snarare jag som hade blivit sårad, eller hjärtebrusten i alla förhållanden jag haft.

”Jag vill inte att du kommer hit något mer. Du visar total brist på respekt, och det accepterar inte jag i mitt hem. Ut, och kom inte tillbaka. Ska du se Belle, så gör det långt ifrån mig.”, sa han kallt. Jag svalde hårt och kände hur adamsäpplet i min strupe rörde sig då jag svalde.

”Nej!”, först trodde jag att orden kom från min mun, men det var Belle. Hon stod vid sidan av oss med en reseväska. Mr. Chandler skrattade humorlöst.

”Belle, gå upp på ditt rum. Justin ska precis gå.”, suckade han, samt masserade sin tinning.

”Nej! Jag kommer inte gå upp på mitt rum. Om 5 dagar blir jag en vuxen människa. Du kan inte bestämma över mig. Du har aldrig funnits där för mig, du har tagit jobbet före mig hela tiden. Ska du ha ut Justin här ifrån så går jag också.”, sa hon bestämt. Jag kollade chockerande mot henne, men sa inte emot när hon drog med mig ut ur huset. När jag inte trodde jag skulle bli mer förvånad, så blev jag det. Mr. Chandler sprang inte efter, ropade eller signalerade på något sätt om att han ville att hon skulle komma in i huset igen, tillbaka till sin pappa.

”Kan jag bo hos dig?”, viskade hon hest mot min hals. Jag hade inte ens märkt att vi stod still och kramades, då mina tankar hade varit mil härifrån kändes det som.

”Ja, det kan du.”, mumlade jag milt mot hennes panna. Hon snyftade mot min axel, som efter ett tag började bli blöt.

”Såja, ta det lugnt Belle. Babe…”, fick jag ur mig. Hon kollade trött upp mot mig.

”Jag vill bara sova…”, begärde hon. Jag log mjukt mot hennes och pressade mina läppar mot hennes hjässa med en nick.

”Du ska få sova. Vi ska bara åka hem nu.”, lovade jag henne och tog hennes reseväska som jag sedan la in i bilen innan jag hoppade in och började köra. Hon verkade helt förstörd över det här… jag bet mig löst i underläppen. Hoppas allt skulle lösa sig. Belle har gått igenom så mycket den här sommaren.

Belle’s Perspektiv:

Pattie hälsade oss välkomna när vi klev in i Justin’s lägenhet. Den var stor, ljus. Han hade verkligen ett sinne för mode.

”Åh, det är inte jag som har inrett lägenheten.”, förklarade han, som om han hade läst mina tankar just i denna stund. Jag nickade trött och slog mig ner på hans stora Big King. Den var riktigt stor… Och mjuk för den delen.

”Så… tja, jag kan gå ut om du vill vara själv?”, undrade Justin. Jag mötte hans mjuka blick och kramade om honom. Länge, mjukt… hårt. Jag ville inte tappa honom.

”Stanna hos mig…”, fick jag hest fram mellan mina tänder. Han lutade sig tillbaka och pressade sina läppar mot mina i en passionerad kyss. Jag drog upp mina händer mot hans huvud för att trycka honom närmre mig, inte för att det skulle vara möjligt, men försöka kunde man ju alltid. Hans tunga måste ha arbetat länge innan den kom in lirkad i min mun. Han smakade mint och cola. En blandning däremellan. Alla flickors dröm, att få kyssa, lukta, ta eller bara träffa Justin Bieber, och här stod jag och fick ett tungbad. Jag fick genast dåligt samvete. Jag förtjänade inte Justin alls. Han märkte att något stod på tok och avslutade kyssen med en djup pustning. Han var nästintill andfådd.

”Vad är det?”, frågade han och kollade djupt i mina ögon. Mina knän blev som gelé, min hjärna slutade fungera och min talförmåga försvann. Jag var som kär på nytt helt plötsligt.

”Jag förtjänar inte dig.”, sa jag efter en kort stunds tystnad. Han vek undan blicken.

”Belle, i såna fall är det inte jag som förtjänar dig. Jag kan inte finnas där för dig hela tiden, jag kan inte vara med dig varje dag – vad jag vill mest av allt.”, mumlade han ledsamt. Åh nej, nu hade jag fått Justin att få dåligt samvete också.

”Nej, jag… det finns säkert 1000 andra tjejer där ute, som skulle göra allt för att få kyssa dig, vara din flickvän. 1000 andra tjejer, vackrare, snällare och omtänksammare än mig. Jag är inte den enda tjejen i hela världen.”, förklarade jag kort. Justin la sina mjuka händer om mina kinder för att enkelt kunna lyfta min blick från golvet in i hans ögon.

”Babe, självklart finns det 1000 andra tjejer där ute, mer tillochmed… men dem är inte Du. Du är den enda för mig Belle. Jag älskar dig mer än något annat på jorden. Jag kan inte få ut dig från mitt huvud, du är med mig överallt. Vart på Jorden jag än är så tänker jag på dig. Hela tiden. Det gör mig galen att inte kunna vara med dig hela tiden. Som en vanlig tonåring. Att inte kunna bada, gå ut på Bio, gå på middag eller Zoo med dig utan att bli förföljd av Fans och Paparazzis. Tro mig, om jag kunde skulle jag ge upp allt för dig. Men Musik är mitt liv. Jag kan inte. Men jag skulle göra det för dig… om det skulle hjälpa dig på något sätt att må bättre så skulle jag göra det. Var säker på det! Mitt hjärta bultar snabbare varje gång jag är med dig, fjärilar bubblar upp, mina ben blir svaga. Jag tänker på dig dygnet runt, kollar på bilder på dig. Bara av dem får jag fjärilar i magen. Jag älskar dig.”, sa han mjukt. En lyckotår föll ner för min kalla kind, ner på hans hand som låg placerad på min kind.

”Jag älskar dig också.”, nästintill mimade jag. Han kollade lika djupt in i mina ögon som förut med ett lätt leende på läpparna. Fjärilarna svärmade upp i magen på mig. Allt kändes fullbordat nu. Min pojkvän hade gett mig en kärleksförklaring. Det är bara…

”Så nu… Belle Chandler, vill du gå ut på en hyffsad Dejt med mig imorgon kväll?”, frågade Justin som nu stod på ett ben på golvet, som om hans skulle fria. Jag snyftade till och nickade.

”Jag vill gärna gå på en dejt med dig Justin Bieber.”, log jag till svar. Han pustade lättat ut.

”Då är det en dejt…”, svarade han lättat. Jag pressade mina läppar mot hans och lät min kropp falla mot den stora sängen med Justin över mig, sammanlinkad med honom, då våra läppar var pressade mot varandra.

Han såg så fridfull ut. Med munnen vidöppen, där små snarkningar åkte ut och in för varje in- och utandning han gjorde. Hans bruna hår stod åt alla håll runtomkring hans ljusrosa ansikte. Så vacker… min blick föll mot hans mage, då han sov utan täcke över sin kropp. Jag bet mig löst i underläppen. Även om jag redan hade sett den alltför många gånger så blev jag alltid lika förförd av den. Jag reste mig upp och smög ut ur rummet. Pattie satt i soffan med tidningen under näsan.

”God morgon.”, hälsade hon och granskade min klädsel. Tja, jag hade inte trott hon hade varit vaken så att byta om hade inte varit ett alternativ. Min pyjamas var ändå inte direkt den fulaste.

”God morgon. Hur mycket är klockan?”, mumlade jag trött och drog upp mitt hår i en hästsvans. Pattie drog upp sin iPhone ur fickan och log smått.

”Halv 10.”, svarade hon glatt. Wow, jag hade fått en redig sovmorgon… tänkte jag ironiskt.

”Det finns kaffe i köket.”, meddelade hon med blicken i tidningen. Jag nickade som tack innan jag gick ut i köket. Snabbt drog jag ut en vit kopp ur skåpet (som dock hade tagit över 5 minuter att hitta) och hällde i lite av det svarta kaffet i det. Mjölk och socker la jag i senare och bredde på ett lager sylt på min macka. När jag kom ut till Pattie igen så satt hon med sin iPad istället.

”Såå, bor inte du på Hotell? Asså jag menar bor du alltid hos Justin?”, undrade jag.

”Ja, när jag är här så. Men jag åker om 20 minuter till flygplatsen, jag ska tillbaka till Canada. Behöver lite semester.”, suckade hon och la undan iPaden. Jag nickade.

”Ja, det förstår man ju.”, svarade jag och drack upp det sista av mitt kaffe. ”Jag tror jag går och tar en dusch.”

”Ja, okej. Duschen är den vita dörren i Justin’s rum.”, förklarade hon. Jag log tacksamt mot henne och började gå mot badrummet i Justin’s rum då jag hörde en duns. 

Vadå för duns? :) Vad tror ni kommer hända? Naaaawe, Justin :') KOMMENTERA, DET KANSKE KOMMER MER IKVÄLL! <3

Previously: ”Det här var kul. Udda, men kul.”, mumlade han och hjälpte mig av med min skjorta. Jag nickade och fortsatte med Jeansen. ”Vad är oddsen liksom.”

”Exakt.”, instämde han. Till sist stod vi båda i bara underkläder och lekande leende på läpparna.

”Såå… när vi ändå är avklädda kan vi väll passa på?”, föreslog jag och drog med händerna över hans bröstkorg. Han rös till och nickade.

”Det gör vi.”, sa han kort och pressade sedan sina läppar mot mina i en passionerad kyss.

”Upp!!”, vrålade jag retsamt i Justin’s öra. Han spärrade genast upp ögonen och satte sig upp i sängen med handen mot örat.

”Det var kanske inte det sättet jag hade velat vakna till, men visst.”, suckade han.

”Förlåt. Men jag har gjort våfflor… med chockladsås och vaniljglass.”, log jag. Hans mungipor höjdes i ett leende.

”Verkligen? Till frukost?”, antydde han kort. Jag ryckte på axlarna och gjorde Peace-tecknet med fingrarna.

”YOLO liksom.”, flinade jag till svar och drog på mig hans t-shirt över mitt nakna bröst. Trosor hade jag på mig, men överdelen hade Justin haft blickarna på sen jag väckte honom, så varför inte täcka dem?

”Ja, så kan man också se det.”, svarade han och drog på sig sina jeans.

”Pappa kommer hem ikväll, så vi har huset för oss själva. Vi kan ha världens största party för alla dina kändis polare, vi kan bränna ner huset, vi kan ha myskväll, vi kan springa runt nakna…”, hann jag med innan Justin avbröt mig.

”… vi kan gå och prata med Claire.”, föreslog han mjukt. Jag stelnade till med blicken på mina knän. ”Belle, älskling, du måste göra det någon gång.”

”Jag vet… men inte nu bara.”, viskade jag till svar och kollade ner på hans änglalika ansikte. Hans hår låg helt perfekt, hans kinder var rosensköra, hans läppar glänste då han måste ha fuktat dem. Utan förvarning började jag gråta.

”Babe, vad är det?”, utbrast Justin oroligt. Jag kramade om hans hand och snyftade.

”Jag är bara så glad… så glad att jag har hittat dig, fått någon som dig. Det finns flera andra tjejer där ute som skulle kunna vara med dig, men jag fick turen och välsignelsen till att få dig.”, snyftade jag och begravde ansiktet i hans hals.

”Jag är glad att jag har dig också.”, viskade han mot min panna och höjde mitt ansikte för att sedan pressa sina läppar mot dem. En ilning for genom min kropp och fjärilarna bubblade upp. Mina ben domnade bort, mina fingrar blev slappa mot hans nakna bröstkord. Hans andetag slog mot min kind då kyssarna hade övergått till hångel. Han drog med handen upp  och ner över min rygg. Allt kände perfekt. Han mjuka läppar masserade mina mjukt. Jag lirkade in min tunga i hans mun och la mig ner över honom. Jag var i himmelriket.

”Får jag ta ditt körsbär?”, frågade jag Justin. Han stoppade in en sked Våffla och glass med en nick. Jag tog tag i körsbärets pinne eller vad man kallar det och tog in det i munnen för att suga bort chokladsåsen som hade fastnat på det. Justin’s ögon blev stora som bowlingklot när jag drog ut det och sen åt upp det.

”Du fick att äta ett körsbär att bli sexigt nyss.”, berömde han med ett stort leende.

”Nå, vad bra! Vad är priset?”, viskade jag och lutade mig över bordet. Justin lutade sig mot mig och pressade sina läppar mot mina i en mjuk kyss.

”Bästa priset man kan få.”, mumlade jag mot hans läppar när kyssen var över. Han skrattade till och drog en hand genom sitt hår.

”Du fick nyss att dra en hand genom sitt hår med chokladsås och glass i mungipan att bli sexigt.”, retades jag. Justin la huvudet på sned med ett stort flin på läpparna.

”Det har alltid varit sexigt när jag har gjort det sötnos.”, sa han och himlade dramatiskt med ögonen.

”Yeah, really. Jag har varit på månen också.”, suckade jag. Han spärrade upp ögonen.

”Månen? Är den verkligen en ost då eller?”, utbrast han med tillgjord röst. Jag drog åt mig hans tallrik och staplade min över den.

”Ja, det är en stor, stinkande ostboll. Nöjd?” Han skrattade retsamt till och nickade mellan skrattanfallen.

”Jätte. Men nu ska vi på en semester! Över till Claire!”, hostade han allvarligt ut. Jag svalde hårt och lutade handflatorna mot diskbänken med blicken ut på gatan.

”Redan? Öh… jag måste duscha.”, ursäktade jag mig innan jag vände mig om och sprang upp för trappan, in på badrummet. Ännu en kass ursäkt till att skjuta upp det hela med att möta Claire. Varför ville jag inte? Jag skulle ju bara förklara en sak så var allt helt okej igen! Vad är det som är så svårt Belle? Jag blev nästan arg på mig själv i det hela. I allt mitt grubbleri hade svetten börjat rinna ner för min nacke. Det var varmt och kvavt här inne, så jag slog upp det lilla fönstret jag hade och drog av mig Justin’s t-shirt och mina trosor innan jag hoppade in i duschen. Men det hjälpte inte. När jag återigen stod på kakelgolvet i mitten av badrummet kände jag hur jag kokade inombords och sköljde vattnet med iskallt vatten.

”Belle, du kan inte låsa in dig på toaletten och gömma dig!”, ropade Justin med en knackning från andra sidan. Jag blängde surt på dörren, hoppades på att den skulle försvinna. Varför var jag såhär mot Justin? Mot alla? Varför isolerade jag mig helt plötsligt? Jag slog upp dörren och mötte Justin’s oroliga blick.

”Gör aldrig om det där igen. Jag trodde du hade…”, började han med avslutade sin mening snabbt.

”Tagit livet av mig? Så dum är inte ens jag…”, muttrade jag lent till svar och la en hand på hans kind. Han mötte min blick och drog in mig i en omfamning, även fast jag endast stod i handduk.

”Klä på dig nu, vi ska lösa det här. Nu.”, viskade han allvarligt mot min hals. Jag gick in i min WIC och drog på mig en enkel outfit innan jag hand i hand med Justin gick ut ur huset och till Claire. Roger, hennes pappa skulle jag förmoda, öppnade dörren.

”Hej på er. Claire är där uppe. Men jag har en fråga till er bara…”, sa han, ”hade ni något besök i eran pool igår kväll? Eller såg ni några ungdomar springa från våran tomt?”

”Nej…”, pep jag till svar och föste fram håret över mitt ansikte för att dölja mitt kvävda skratt. Justin kramade hårdare om min hand, kanske för att få mig att lägga av.

”Kan vi få komma in Sir?”, frågade Justin med sin seriösa stämma. Roger nickade.

”Visst, Belle, du vet nog vart Claire’s rum ligger.”, förmodade han och gick in i vardagsrummet. Justin stängde dörren efter oss.

”Vi går hem.”, gnällde jag nervöst och vände mig om. Justin drog mig tillbaka.

”Nej. Du ska förklara för henne att det var mig du pratade med. Varför är du så rädd? Du ska bara erkänna en sak!”, han hade en poäng. Jag drog ett djupt andetag och gick med Justin upp för trappan, och in i Claire’s rum. Hon kollade upp på mig med stora ögon, och sedan på Justin. Därefter på våra sammanflätade händer.

”Claire. Du gav mig aldrig en chans att förklara. Jag pratade inte med… din Justin, jag pratade med min Justin. Min pojkvän, Justin Bieber.”, förklarade jag nervöst. Hon sa inte ett ord, rörde inte en min. Hennes blick var fastklistrad på Justin.

”Säg något.”, vädjade jag. Hon blickade mig en kort sekund innan hon reste sig upp och slog armarna runt mig.

”Jag förstod det igår när jag såg er bakom våra utemöbler.”, viskade hon mot mitt hår.

”Såg du oss?”, utbrast Justin förundrat. Claire fnissade generat till och nickade lätt.

”Ja, jag hade fönstret öppet och hörde Belle’s röst.”, förklarade hon snabbt. Jag sneglade på Justin som log smått.

”Okej. Då förstår jag.”, flinade han. Jag kramade hårdare om hans hand, för att försäkra mig om att han skulle stå kvar där han stod nu.

”Så, vill ni ha något? Popcorn, något att dricka? En kondom?”, sa hon och försökte härma mamman i Mean Girls, något som Justin inte förstod. Hans kinder blossade upp i en mörkröd nyans.

”Jag skämtar bara!”, försäkrade Claire honom. Jag kunde inte hålla mig längre, utan brast ut i gapskratt. Jag hade aldrig sett någon se ut sådär på flera månade, kanske tillochmed år! Han såg ut som om han hade fått reda på att han var gravid, då han var kille eller något liknande.

”Förlåt, men, men, men…”, kved jag fram mellan skrattattackerna. Justin himlade med ögonen och la en hand på midjan.

”Tjejer.”, sa han och försökte imitera en tjej. Misslyckat, lika misslyckat som Claire’s försök till att vara mamman.

”Förlåt älskling.”, snyftade jag. Jag hade skrattat så pass mycket att tårar hade börjat bildas i mina ögonvrår.

”Det är okej.”, lovade han och kysste mig mjukt på läpparna.

”Det här var väll… kul.”, mumlade Justin när vi hade lämnat Claire’s rum. Jag nickade instämmande.

”Det var ju toppen. Det är kul att du och Claire kommer så pass bra överens.”, tyckte jag mjukt. Han log stort med blicken upp på himmeln. Det hade redan hunnit mörkna ute. Klockan måste ha varit över 11 på kvällen.

”Så, vi kan väll beställa Pizza eller något liknande?”, föreslog jag trött. Justin nickade återigen till mitt förslag och låste upp dörren åt mig. Vi klev in och möttes av en överraskning. Eller det var ingen överraskning direkt, det var pappa. Hemma.

”Pappa?”, utbrast jag förvånat. Han pressade ihop sina läppar och flätade samman sina fingrar över sitt bröst.

”Skulle jag kunna få prata med Justin Belle? Ensam…”, undrade pappa stelt. Jag nickade och kysste Justin lätt på kinden innan jag klev upp till mitt rum. Vad var det där om?

Vad vill Belle's pappa snacka med JB om?! :O Kommentera så kanske det kommer mer ikväll!! :D 

Previously:  ”Claire, det är inte som du tror.”, sa jag snabbt och reste mig upp. Hon skakade på huvudet och släppte ner sovsäckarna i golvet.

”Du har använt mig för att komma åt Justin. Ut. Ut ur mitt hus! Jag vill aldrig mer se dig!!”, skrek hon och knuffade ut mig ur sitt rum och slog igen dörren. Jag kände hur jag började skaka. Miranda kom upp bakom mig.

”Du borde nog gå Belle.”, mumlade hon och gick in på Claire’s rum. Jag sprang ner för trappan och över till mitt hus snabbt som attan. Så fort som jag hade stängt dörren började tårarna rinna.

Jag snyftade hela tiden. Bara hennes Justin hade hetat… Albert eller något, då skulle inte det här ha hänt alls. Snabbt klickade jag upp Justin’s nummer och signalerna började gå.

”Belle? Hej babe.”, svarade han med sin tröstande, mjuka Justin stämma.

”Kan du komma över? Jag behöver dig…”, grät jag in i luren. Klockan var kanske halv 8. Jag hade väntat ett tag med att ringa så att han skulle få en chans att landa.

”Vad har hänt? Älskling… jag kommer så fort jag kan.”, lovade han och la på. Jag sjönk ihop som en klump i soffan och bara lät tårarna forsa ner för kinderna. Jag vet inte ens varför jag grät. Anledningen var väll att jag var trött, förstörd, saknade Justin och hade halvt förlorat en kompis jag hade känt i 3 dagar. Så typiskt mig att överreagera på det här sättet.

Bara 10 minuter senare knackade det på dörren. Jag fick lyckligtvis upp mig på benen och gick för att öppna dörren. Tårarna hade åtminstone sluta rinna ner för mina kinder. Justin drog snabbt in mig i en omfamning.

”Hur är det…?”, utbrast han mot mitt hår. Jag skakade på huvudet mellan hans armar.

”Dåligt. Tror jag kolar snart.”, skämtade jag utan en gnutta ironi i rösten. Han log snett mot mig och drog undan en hårslinga från min klibbiga kind.

”Så, berätta för mig vad som har hänt.”, vädjade han och slog sig ner i soffan. Jag snörvlade till och flätade samman våra fingrar för att få mer mod. Eller så var jag bara rädd över att han skulle försvinna.

”Jag har en kompis här… hon heter Claire, och är kär i en kille. Han heter Justin också. Och jag var hemma hos henne när du ringde, och hon hörde att jag sa Jag älskar dig Justin och trodde jag snackade med hennes Justin.”, förklarade jag med tjock röst.

”Så du har inte berättat?”, undrade han och började leka med mina fingrar. Jag skakade på huvudet.

”Nej, jag ville känna henne ett litet tag till innan jag skulle berätta… och hon hade en stor Affisch på dig i hennes rum. En Belieber förmodligen.”, förmodade jag. Justin nickade förstående och fuktade sina läppar.

”Allt kommer lösa sig. Jag lovar… på ett eller annat sätt så kommer allt lösa sig.”, tröstade han med ett litet leende. Jag nickade tacksamt.

”Tack för att du kom.”, fick jag ur mig. Han mötte min blick och skakade lätt på huvudet för sig själv.

”Varför skulle jag inte komma?”, viskade han lent. Jag log stort mot honom.

”Pappa sover på hotell inatt av någon anledning… han gör alltid såhär mot mig. Så skulle du ha något emot över att göra mig sällskap denna bistra och ensamma natt?”, skrattade jag lågmält. Justin bet sig löst och sexigt i underläppen.

”Det skulle vara en ära att få spendera natten med dig Belle.”, svarade han med tillgjord röst. Jag fnittrade till och la en hand på hans kind.

”Är du hungrig efter allt detta gråtande?”, frågade han med blicken ut i köket.

”Vi kan väll laga något tillsammans. Och äter i nattmörkret… mm…”, skämtade jag.

”Toppen. Kom så kör vi.”, skrattade han och kramade om min hand för att ta med mig ut i köket.

”Så, vad har ni?”, suckade han och slog sig ner på en av köksöstolarna. Jag hummade lätt till och drog en hand genom mitt hår.

”Vi kan göra Lady och Luffsens special!”, föreslog jag med ett höjt, frågande, ögonbryn. Justin log stort och såg ut som ett frågetecken. Lika stort som hans leende.

”Asså Köttbullar och Spagetti.”, förklarade jag med ett kvävt skratt. Han reste sig upp och gick fram till mig. Hans läppar var endast någon millimeter från mina och han kollade djupt in i mina ögon. ”Jag vet.”, viskade han och raderade mellanrummet mellan våra läppar. Jag la en hand på hans nacke och pressade min kropp hårdare mot hans. Kyssen var känslofylld och passionerad. Jag kände mig som nykär. Jag hade saknat honom så…

”Så, nu börjar vi va?”, skrockade Justin och la sina händer på min midja.

”Japp.”, svarade jag kort och drog ut köttbulle paketet ur frysen. Då var det bara att börja.

”Det här var jättegott.”, berömde jag och svalde ner maten med en klunk cola.

”Ja. Vi gjorde bra ifrån oss.”, flinade Justin och lutade sig mätt och belåtet tillbaka i stolen. Åh, mätt fick han vara, men inte belåten. Det gick inte för… retsamt reste jag mig upp och gick fram till honom, lurade honom att han skulle få en kyss.

”Du är såå sexig.”, mumlade jag mot hans läppar. Han log stort och skulle precis som förut radera mellanrummet mellan våra läppar, då jag hällde hela kannan med vatten över hans huvud och backade ett steg tillbaka.

”Nu du!”, utbrast Justin. Jag började springa mot bakdörren och kollade bak. Han tog tag i öglan på sina byxor för att kunna springa efter mig utan att dem skulle falla ner. Snabbt slet jag upp dörren och sprang ut på gatan med en blöt Justin bakom mig.

”Neeej!”, tjöt jag mellan skrattanfallen där jag sprang runt på gräsmattan till framsidan av huset. Han placerade sina armar runt min mage och snurrade runt mig på gräsplätten. När han äntligen slutade föll vi omkull med pannorna tryckta mot varandra. Han låg oturligtvist överst.

”Säg förlåååt!”, skrattade han och höll fast mina händer mot det svala gräset.

”Annars?”, utmanade jag honom med ett stort flin på läpparna. Han böjde sig ner mot mina läppar.

”Då kommer du bli överfalld av the Biebs kyssar.”, varnade han och slickade sig runt sina läppar. Jag bet mig löst i underläppen. ”Den risken är jag villig att ta.” Han pressade sina läppar mot mina i en passionerad kyss. Mellanrummet mellan mina läppar fick hans tunga att snabbt och smidigt glida in. Den smekte min med omsorg. Jag flätade samman våra fingrar och stängde ögonen. Det kändes som om hela världen stod still omkring oss. Men allt detta tog slut då blixtar började slås mot oss.

”Justin! Justin! Vem är tjejen?! Justin kolla hitåt!! Justin Bieber!!”, ropade Paparazzina runt omkring oss. Justin drog snabbt upp mig på fötter och började springa hand i hand med mig tillbaka mot bakdörren, som oturligt vis hade gått i baklås. Paparazzina kom springades mot oss med kamerorna riktade mot oss. Det här var ju toppen.

”Kom.”, viskade Justin i mitt öra och sprang över till Claire’s tomt, dit Paparazzina inte kunde komma då dem inte hade sett hur vi hade kommit förbi taggbuskarna. Justin hade hittat ett litet hål mellan dem, och nu satt vi bakom deras utemöbler och gömde oss. Mitt i allt detta brast jag ut i gapskratt.

”Vad skrattar du åt?”, log Justin och drog en hand genom sitt blöta hår.

”Det är rätt komiskt… vi blev jagade av Paparazzis, precis som i film. Vad ska du säga imorgon då?”, mumlade jag och slog mig ner på rumpan. Justin följde mitt exempel och ryckte på axlarna.

”Jag kommer inte behöva prata med dem imorgon, för imorgon ska jag vara med min vackra flickvän.”, svarade han flörtigt. Jag skrattade lågt till.

”Åh, henne skulle jag vilja träffa. Är hon lika vacker som Beyonce?”, retades jag.

”Nä, ingen slår Beyonce.”, svarade han med ett stort, drömmande leende på läpparna. Jag fnös till och slog till honom på axeln.

”Jag skojade bara!”, ursäktade han sig. Jag nickade och pressade mina läppar mot hans.

”Du har ingen aning om vad jag ska göra med dig när vi kommer tillbaka in i mitt hus.”, viskade jag sexigt i hans öra. Han höjde lätt på ögonbrynen och reste sig.

”Dem har stuckit. Tror jag.”, chansade han och drog med mig ut på gräsmattan på Claire’s baksida.

”Okej, då går vi tillbaka.”, sa jag mjukt och kramade om hans hand. Vi gick fram mot poolen för att kunna komma tillbaka till taggbusken, men då knuffade Justin ner mig i det svala vattnet.

”Justin!!”, skriade jag när jag kom upp över vattenytan. Han skrattade retsamt till och pekade på mig från där han stod.

Han njöt verkligen av den här stunden, men hämnden skulle vara ljuv. ”Här.”, sa han och räckte fram sin hand. Jag kramade om den och drog med honom ner i vattnet, något som inte var så smart då jag fick honom över mig. Båda två brast ut i gapskratt men slutade genast då dörren öppnades till Claire’s hus. Miranda, hennes mamma tittade ut.

”Hallå? Vad gör ni här? Roger!! Roger! Skynda, det är barn i våran pool!”, tjöt hon in till sin man. Justin hjälpte mig snabbt upp innan han hoppade upp själv. Hand i hand sprang vi mot taggbusken, förbi den, och in i mitt hus igen där vi kunde stanna till och andas lite.

”Kom igen nu big boy, vi ska få av oss dem här kläderna.”, flåsade jag ut och började gå mot badrummet. Justin följde lydigt efter mig och drog av sig sin tröja.

”Det här var kul. Udda, men kul.”, mumlade han och hjälpte mig av med min skjorta. Jag nickade och fortsatte med Jeansen. ”Vad är oddsen liksom.”

”Exakt.”, instämde han. Till sist stod vi båda i bara underkläder och lekande leende på läpparna.

”Såå… när vi ändå är avklädda kan vi väll passa på?”, föreslog jag och drog med händerna över hans bröstkorg. Han rös till och nickade.

”Det gör vi.”, sa han kort och pressade sedan sina läppar mot mina i en passionerad kyss.

Nawe, vilken rolig "date"! Hahahah :') Blöh. Men tja, dem passade på iaf... AHAHAH, kommentera!

Previously: ”Ja, vi satt och pratade lite och åt Marshmallows. Eller jag åt. Och du snäste iväg mig och sa att du hade en pojkvän när jag frågade om tjejer.”, gäspade han trött. Jag pustade lättat ut.

”Okej, tack.”, sa jag kort och la sedan på. Claire satt och sippade på sitt té när jag kom tillbaka.

”Varför ringde du till Justin?”, flinade hon. Jag himlade med ögonen och drog en hand genom mitt fuktiga hår.

”Därför. Inte din ensak.”, fräste jag skämtsamt. Hon fuktade sina läppar och kollade tillbaka mot Glee. Jag svalde hårt och lät blicken falla ut genom mitt fönster. Gudeslov att vi inte hade gjort något.

”Ge mig den!”, tjöt Claire bredvid mig och sträckte sig efter godispåsen som jag höll om i min hand. Ett skratt lämnade min mun och jag skakade på huvudet.

”Aldrig! Den tillhör den rättmätige ägaren!”, svarade jag fisförnämnt. Hon himlade med ögonen, men fortsatte streta mot mitt ben som var tryckt mot hennes mage.

”GE MIG GODISPÅSEN BELLE!!”, skrek hon förtvivlat och hoppade över mig. Jag skrattade åt hennes min, stoppade ner en hand i godispåsen och räckte sedan över den till henne.

”Tack. Äntligen.”, utbrast hon och tryckte in en chokladbit i munnen. Jag skrattade elakt och drog en hand genom mitt hår med ett leende lekandes på läpparna.

”Jag ska ta något o dricka, vill du ha juice?”, frågade jag. Claire kramade skyddande om godispåsen innan hon vågade kolla upp på mig.

”Ja tack, jag kan ta lite Juice.”, svarade hon med kisande ögon. Jag fnissade till och gick ut i köket. Jag kollade ut genom det lilla fönstret som var placerat över diskhon och såg hur ett gäng killar gick utanför. Justin och hans kompisar.. asså inte min Justin, utan Claire’s Justin. Jag började bli lite förvirrad när det gällde det där med Justinarna.

”Claire, Justin och dem går här ute!”, ropade jag till henne medan jag hällde upp den svala juicen i två glas. Steg hördes i golvet och bara på någon sekund stod Claire bredvid mig och kikade ut genom fönstret.

”Vart?”, andades hon frågande ut. Jag kollade ut igen, men nu var dem borta.
”Dem gick väll.”, mumlade jag med en lätt axelryckning. Claire nickade och roffade åt sig sitt Juice glas, då det ringde på dörren. Hon spottade ut en hel skakad juice på golvet då hon hade blivit så rädd.

”Torka upp det där.”, befallde jag henne innan jag gick iväg till dörren för att öppna. Där utanför stod Justin och killen Claire hade hånglat med igår. Hoppas verkligen att han inte kommer ihåg något alls.

”Hej… på er.”, sa jag förvånat och lutade mig mot dörrkarmen. Justin flinade stort och drog en hand genom sitt blonda hår.

”Är du här ensam eller är Claire här?”, frågade Justin med tindrande ögon. Han måste verkligen vara kär i henne… konstig att han inte har pratat med henne. Mitt minne från igår började svagt komma fram, och jag kom ihåg mitt och hans samtal om Claire.

”Nej, Claire är här.”, instämde jag med en nick. Killen som Claire hade hånglat upp nickade.

”Vill ni hänga med till stranden? Vi ska typ tälta där i natt. Med Never have I Ever, Marshmallows, musik, bad och brasa. Är ni på?”, log Justin. Jag bet mig löst i underläppen och sneglade in i köket där Claire stod med ett vettskrämt ansiktsuttryck.

”Sure, vi kommer. Men jag måste typ hjälpa Claire nu… när ska vi komma och vad ska vi ta med oss?”, undrade jag och rättade på mig. Killen som stod bredvid Justin – samma kille som hade hånglat upp Claire som jag inte visste namn på – svarade.

”Kom runt 6. Ta med er korv eller hamburgare, det ska typ vara som ett knytkalas. Alla får ta av alla. Och sovsäckar, kanske badkläder om ni ska bada.”, svarade han snabbt. Jag nickade.

”Okej, vi kommer.”, försäkrade jag dem och skulle precis slå igen dörren då Justin stoppade mig.

”Kan jag få prata med dig?”, viskade han lågt. Jag pressade ihop läpparna med en stunds betänketid.

”Prata på.”, suckade jag. Han drog ett djupt, nervöst andetag och nickade.

”Har du pratat med Claire?”, hans röst darrade. Sött, han var nervös. Jag skakade på huvudet.

”Borde jag har gjort det eller?”, sa jag och försökte låta trevlig, men orkade inte.

”Tja… skulle du kunna fråga om hon skulle vilja gå på en film nån kväll…? Bio asså.”, undrade han. Jag skakade på huvudet.

”Fråga själv.”, sa jag bara och slängde igen dörren i ansiktet på honom och vände mig om där Claire stod med ett stort leende på läpparna. Jag suckade med blicken upp i taket.

”Du hörde?”, flämtade jag. Hon nickade lyckligt. ”Great…” Hon hoppade på mig.

”Han vill gå på en dejt med mig! HAN GILLAR MIG!”, tjöt hon uppspelt. Jag drog loss hennes armar runt min nacke.

”Snälla, ta det lugnt. Han vill gå och kolla på film med dig, ta det lugnt.”, frustade jag och drog bak en hårslinga bakom örat.

”Vi går hem till mig.”, sa hon snabbt. Jag rynkade frågandes på pannan, varför skulle vi hem till henne så plötsligt?

”Packa? Jag har två sovsäckar som redan ligger framme, alltså inte på vinden. Kom igen, då får du träffa min mamma också.”, pep hon hysteriskt. Jag spärrade långsamt upp ögonen.

”Aldrig. Din mamma verkar inte gå ihop med mig. Jag kommer säga fel!”, utbrast jag nervöst. Claire skakade tröstande på huvudet.

”Nej då Belle, allt kommer gå topp topp!”, skrattade hon och drog med mig upp för trappan.

”Vart ska vi?”, andades jag ut i trappan. Hon vände sig om mot mig med höjda ögonbryn.

”Ska du träffa min mamma i pyjamas eller? Jag kan väll låna något?”, vädjade hon. Jag blickade min outfit och svor lågt. Hade jag stått i dörröppningen till ett gäng snygga killar i den här?!

”Okej.”, försäkrade jag henne och gick med henne in på mitt rum. Hon klampade in i min WIC och började riva efter kläder, så jag passade på att kolla min mobil. Justin hade sms:at.

”Hey älskling! Jag kommer hem ikväll istället runt 7! Kan vi ses då? XX Din Justin.”

Skuldkänslorna drog ihop sig till en klump i halsen på mig. Ikväll? Klockan 7? Mitt liv är bara för underbart, eller vad säger man? Claire slängde över ett par Jeans och en rödrutig skjorta till mig.

”Ta på dig det där.”, meddelade hon med en tumme upp. Jag suckade och knappade in ett kort svar till Justin.

”Jag är ledsen Justin, men ikväll är inte så passande. Jag har redan planer… :/ Förlåt! Jag anade verkligen inte att du skulle komma ikväll! XX din föralltid, Belle.”

Hoppas han inte blev alltför ledsen. Eller arg. Då vi hade planerat att träffas när han skulle komma hem, men hur skulle jag kunna chansa på att han skulle komma ikväll? Jag är inte direkt någon som ser in i framtiden.

”Klä på dig då!”, hojtade Claire som hade dragit på sig ett par liknande Jeans som jag hade fått slängda på mig och en randig blus som Emily hade gett mig för ett tag sedan. Klumpen i halsen växte sig större, men jag valde att ignorera det och gick in på badrummet. Snabbt drog jag på mig kläderna och flätade mitt hår i en lätt fiskbens fläta. Jag kletade på ett lager mascara, och – bara för att känna lite tröst – sprejade på Someday på min hals. Jag hade köpt den bara för att när jag och Claire hade varit och shoppat häromdagen.

”Kommer du eller?”, ropade Claire från mitt rum med en knackning på dörren. Jag drog ett djupt andetag och stoppade in ett tuggummi i min mun innan jag klev ut ur badrummet.

”Ja, kom så går vi.”, suckade jag och drog med mig mobilen. Ett nytt sms. Jag klickade diskret upp det och läste det.

”Nej, det är Okej babe. Men vi ses väll imorgon? Älskar dig, Justin.”

Jag skulle svara på det där senare, när Claire inte var med mig. På vägen mot hallen roffade Claire åt sig ett äpple som låg på köksön och gick med mig ut ur huset. Deras hus låg somsagt bredvid mitt. Det var stort och vitt. Väldigt graciöst om man frågade mig. Hennes mamma mötte oss med ett stort leende.

”Hej! Jag heter Miranda Olsen! Välkommen till vårat hem Belle!”, hälsade hon och drog in mig i en stel kram. Jag log tacksamt mot henne.

”Tack.”, svarade jag och log. Det var ingen idé att hälsa med mitt namn då hon redan kunde det.

”Jag kommer snart, du kan gå upp på mitt rum så länge.”, meddelade Claire och pekade på en vit dörr på övervåningen. Jag nickade mjukt och gick upp för den rätt så hala trappan då min mobil började ringa.

”Hallå?”, svarade jag och slog igen dörren bakom mig.

”Jag saknade dig så mycket, jag måste bara höra din röst.”, mumlade Justin kärleksfullt i andra änden. Jag fnissade till.

”Du är bara för söt! Vart är du?”, frågade jag och slog mig ner i en fåtölj som stod i kanten av rummet.

”Är påväg in på en intervju här i Ottawa, sen åker jag hem.”, andades han trött ut.

”Det måste nog vara skönt. Men jag kan inte prata just nu Justin, jag är ledsen.”, förklarade jag med ett ledsamt tonfall.

”Okej, men jag älskar dig, det ska du veta. Vi ses.”, sa han med sin vanliga Justin ton.

”Jag älskar dig också. Ja, vi ses. Puss.”, avslutade jag och la på. En flämtning fördes mot mig i dörröppningen. Jag kollade dit och mötte Claire’s tår röda ögon.

”Claire, det är inte som du tror.”, sa jag snabbt och reste mig upp. Hon skakade på huvudet och släppte ner sovsäckarna i golvet.

”Du har använt mig för att komma åt Justin. Ut. Ut ur mitt hus! Jag vill aldrig mer se dig!!”, skrek hon och knuffade ut mig ur sitt rum och slog igen dörren. Jag kände hur jag började skaka. Miranda kom upp bakom mig.

”Du borde nog gå Belle.”, mumlade hon och gick in på Claire’s rum. Jag sprang ner för trappan och över till mitt hus snabbt som attan. Så fort som jag hade stängt dörren började tårarna rinna.

Ojoj! Att ha 2 som heter Justin är nog lite krånligt, eller vad säger ni? Kommentera! :D 

Previously: ”Nej, flyttade hit för 4 år sedan. Jag går på Dans skolan inne i stan.”, hon verkade vara för full för att rabbla upp hela namnet, eller bara trött.

”Jag ska börja i den. Belle förresten.”, sa jag vimsigt och räckte över min hand.

”Laura.”, svarade hon trött och skakade om den. Hon skulle precis säga något då hon bara reste sig upp och gick iväg. Jag kollade upp bakom mig och förstod varför hon hade gått. Eller jag trodde att jag hade förstått.

Justin. Jag log stelt mot honom och sippade på min cola, för att undvika att hamna i samtal med honom.

”Hej Belle… får jag slå mig ner?”, gurglade han. Han var full, men det var ju jag också. Vem kan klandra honom? Jag fnittrade till och nickade. Varför i hela friden fnittrade jag? Jag ville bara slå till mig själv i huvudet, men det skulle bara se dumt ut nu Justin satt bredvid mig med en röd kopp öl. Jag hatade öl.

”Skulle jag kunna få fråga dig en sak…?”, undrade han efter en stunds tystnad. Jag tog ännu en nervös klunk av min cola och nickade. ”Har du en pojkvän?”

Jag höll på att sätta i halsen. Stötte han på mig? Jag kanske var full, men jag visste om en kille stötte på mig eller inte.

”Ja, jag har en pojkvän.”, svarade jag med glad röst, även fast jag ville få den bitter.

”Så då vet du… äh… hur man raggar upp någon?”, hans röst var osäkert och svag.

”Jag är upptagen sa jag.”, muttrade jag snabbt. Han hajade till med ett höjt ögonbryn.

”Du? Haha! Nej, inte du.”, skrattade han och skakade på huvudet. Usch… jag kände hur mina kinder blossade upp i skam.

”Vem snackar du om då? Laura? Eller någon annan snygg tjej på festen..”, suckade jag.

”Nja… Claire.”, anades han ut. Var han full eller menade han allvar?

”Du… gillar Claire?”, hickade jag ur mig. Hans kinder blossade upp i en röd färg och han gömde ansiktet bakom den röda ölkoppen.

”Wow, hon gillar dig också ska du veta.”, sa jag glatt. ”Så vad vill du ha hjälp med?”

”Hur ska jag göra? Ska jag kyssa henne bara eller? Eller bjuda ut henne?”, undrade han nervöst.

”Vill du kyssa henne? Gör det. Vill du lära känna henne först? Bjud ut henne på en dejt.”, rådde jag honom. Han drog ett djupt andetag och stack upp en Marshmallow på en pinne som han sedan la över elden.

”Okej. Tack.”, jag sneglade mot dansgolvet och såg hur Claire stod och hånglade upp någon kille. Mina ögon spärrades upp i högsta nivå. Om hon kysste någon annan istället för Justin så måste hon vara riktigt full.

”Ursäkta mig.”, pep jag och skyndade mig på vingliga ben fram till Claire och drog henne ifrån killen. ”Tackar.”

”Vad gör du?”, skrek hon upphetsat, kanske mer andfått.

”Räddar dig från att göra ditt största misstag, typ, någonsin.”, svarade jag. Min fylla hade lugnat sig lite då jag hade suttit och vilat och druckit en coca cola.

”Räddar mig? Från misstag? Han är ju snygg!”, fnös hon. Hennes andedräkt stank sprit vid det här laget.

”Okej, öh, Claire? Kom nu.”, fnittrade jag och gick med lika vingliga ben som förut mot toaletten med Claire bredvid mig. När vi kom in kollade jag så att det var tomt överallt innan jag låste dörren som ledde ut och in ur toaletten.

”Här.”, sa jag och räckte över en minttablett till henne. Hon stoppade in den i munnen och lät mig tvätta bort och sminka om henne, kamma ut hennes hår och parfymera henne. Jag hade alltid med mig sådant i väskan, i nödfall liksom. Jag stoppade in en minttablett i min egna mun och rättade till min mascara.

”Så, hem eller mer?”, grumlade Claire och drog av sig sina höga pumps. Jag drog ett djupt andetag.

”Bestäm du.”, gäspade jag. Hon log stort och läskigt mot mig.

”Jag skulle vilja stanna, men klockan är redan över1. Vi borde nog åka hem.”, tyckte hon. Jag nickade. Även om hon var full hade hon i alla fall lite förnuft i skallen. När vi låste upp dörren igen och lämnade toaletten hade det hunnit bildas en lång kö med nödiga, fulla tjejer utanför. Jag skrattade skadeglatt till och gick armkrok med Claire mot trottoaren där min bil stod. Den fick vi hämta imorgon, tänkte jag trött.

”Vi tar en taxi.”, gurglade Claire och började gå mot centrumet, där det åkte ett flertal taxi bilar. Vi skyndade oss till första bästa och hoppade in.

När jag vaknade dunkade hela huvudet. Det kändes som om min hjärna hade bytts ut av bly. På allvar. Jag stödde mig på armbågen i sängen. Min blick föll mot Claire som hade däckat på golvet. Draperierna var för, så det var inte direkt superljust här inne. Med vacklande steg gick jag in i badrummet och tryckte i mig åtminstone 3 Alvedoner och ett flertal klunkar vatten. Mitt hår stod åt alla håll och sminket var ut kletat i hela ansiktet. Vi hade somnat med kläderna på. Med en suck lämnade jag badrummet och drog åt mig min badrock och drog av mig klänningen och mina underkläder. Claire sov ju i alla fall. Vattnet var lent mot min hud. Men det värkte i öronen och huvudet då vattnet slog mot kakelväggen och badkaret. Jag schamponerade håret och tvålade in kroppen innan jag drog på mig badrocken och virade en handduk kring mitt hår. Min andedräkt var inte direkt den bästa, så jag borstade tänderna innan jag klev ut i sovrummet. Claire satte sig upp yrvaket och masserade tinningarna.

”Vart är jag?”, hasplade hon ur sig med hes röst. Jag slängde två handdukar på henne.

”Låna duschen. Det ligger två Alvedoner till dig på handfatet.”, sa jag så lågt jag kunde. Hon ställde sig slött upp och gnydde till innan hon försvann in på badrummet. Jag drog på mig min riktiga pyjamas och la mig ner i sängen återigen.

”Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju…”, räknade jag lågt för mig själv med hes röst då min mage började kurra.

”Skynda dig Claire…”, viskade jag trött för mig själv. Bara någon minut därpå öppnades dörren och en osminkad Claire kom ut ur badrummet. Det var så annorlunda att se henne utan smink..

”Jag lånade schampo av dig.”, erkände hon lätt och slog sig ner bredvid mig i sängen. Jag nickade mot dörren till min WIC.

”Det ligger en blå, liknande pyjamas som denna, där inne. Ta den. Du kan ta ett par helt nya underkläder också.”, meddelade jag henne och log smått. Hon reste sig upp och försvann in i garderoben och kom ut några sekunder därpå med en likadan pyjamas som min – fast blå.

”Frukost?”, undrade hon. Jag nickade och gick med slappa steg ner till köket med Claire i släptåg. Där låg det en lapp som meddelade att pappa var iväg och jobbade osv. Det fanns så mycket mat i kylskåpet, men inget jag var speciellt sugen på.

”Toasts och té?”, föreslog jag och höll fram en te-burk. Claire nickade slött och fortsatte, precis som när hon hade vaknat, massera sina tinningar. Hon hade helt klart varit fullare än mig igår.

”Vad hände igår?”, frågade hon helt plötsligt. Jag hällde i mjölk i dem två kopparna och försökte komma ihåg något från kvällen. Mitt minne var svagt, men jag kom ihåg att vi hade dansat, att jag hade kollat på elden och att Claire hade hånglat med någon.

”Du… begravde tungan i en killes hals.”, erkände jag ärligt. Hon suckade frustrerat.

”Säg att du skämtar…”, viskade hon för sig själv. ”Vem? Vem kysste jag? Säg Justin.”

”Nej, tyvärr så var det inte Justin. Jag kände inte igen honom.”, fortsatte jag och la upp toasten på varsina assietter. ”Ta det där.”, bad jag Claire och gick ut med té-kopparna i vardagsrummet och klickade upp tv:n där Glee var igång. Claire slog sig ner bredvid mig och tog en stor tugga av sin macka.

”Jag kommer aldrig våga gå till skolan… kommer du ihåg hur han såg ut?”, frågade hon. Jag tog en tugga av min egna macka och försökte komma ihåg något.

”Ja, han var mörkhyad.”, svarade jag kort. Hon gnydde gällt till.

”Mitt liv är officielt över! Tänk om Justin såg?!”, jag hade ett svagt minne om att jag hade varit med Justin igår, men vad vi hade gjort var inget jag kom ihåg. Tänk om jag hade kysst honom?

”Har du hans nummer?”, utbrast jag helt plötsligt. Claire nickade.

”Ta min mobil om du vill, jag orkar inte bry mig längre…”, gnällde hon trött. Jag greppade tag om hennes mobil och klickade upp Justin’s nummer. Han svarade efter någon signal.

”Det är Justin, jag är rätt så bakfull så prata inte högt.”, bad han snabbt. Jag skrattade till.

”Hej, det är Belle. Du, jag har en fråga… kommer du ihåg om vi gjorde något igår?”, mumlade jag lågmält för att Claire inte skulle höra. Justin’s jämrade sig trött.

”Ja, vi satt och pratade lite och åt Marshmallows. Eller jag åt. Och du snäste iväg mig och sa att du hade en pojkvän när jag frågade om tjejer.”, gäspade han trött. Jag pustade lättat ut.

”Okej, tack.”, sa jag kort och la sedan på. Claire satt och sippade på sitt té när jag kom tillbaka.

”Varför ringde du till Justin?”, flinade hon. Jag himlade med ögonen och drog en hand genom mitt fuktiga hår.

”Därför. Inte din ensak.”, fräste jag skämtsamt. Hon fuktade sina läppar och kollade tillbaka mot Glee. Jag svalde hårt och lät blicken falla ut genom mitt fönster. Gudeslov att vi inte hade gjort något.

Tråkigt kapitel, my apologie. Heheo :P När Justin kommer tillbaka så kommer det nog hände lite saker ska ni se... ;) KOMMENTERA FÖR MER IDAG, JAG VET ATT JAG LOVADE 2, MEN DÅ FÅR NI BIDRA! :D

Previously:  ”Jag har en… halvsyster på.. 13 år? Jag har träffat henne en gång, för 3 dagar sen. Och min mamma, som jag har trott varit död i hela mitt liv.”, suckade jag. Claire stelnade till.

”Wow, det måste varit tufft.”, tröstade Claire. Jag nickade med sammanpressade läppar.

”Vi kanske borde gå in.”, muttrade jag och hoppade upp ur poolen. Claire nickade och gick med mig mot våra handdukar. Nu skulle vi fixa oss, sen bar det av. Mitt första L.A Party.

Claire satt som faststelnade bredvid mig i bilen när vi hade parkerat vid stranden.

”Kommer du eller?”, mumlade jag och la en hårslinga bakom örat. Hon sneglade skeptiskt på mig.

”När jag tänker efter kanske vi bara ska åka hem, hyra Dear John och bara mysa?”, fick hon ur sig med hes röst. Jag skakade på huvudet och en menande blick på henne.

”Fega inte ur nu Claire! Det kommer gå finfint! Jag lovar.”, lovade jag med ett snett leende. Hon drog ett djupt andetag innan hon öppnade dörren. Musiken dunkade och stranden var fullproppad med folk.

”Säg bara till när du vill åka hem!”, ropade jag till henne för att överrösta musiken.

”Nu.”, svarade hon snabbt och vände sig om mot bilen igen, men jag greppade tag om hennes arm och stoppade henne.

”Fega inte ur!”, upprepade jag med höja ögonbryn.

”Jag kommer säkert spy!”, jämrade hon sig.

”Allt kommer gå bra Claire!”, försäkrade jag henne och gick fram till den muskulösa mannen som stod med gästlistan.

”Claire Dalton med vän.”, pep Claire fram. Mannen kollade ner i listan och släppte sedan förbi oss. Jag log stort mot Claire för att visa att allt var ok. Helt plötsligt gick jag in i någon, typiskt mig. Men det var ingen mindre än Justin.

”Hey!”, utbrast han med ett leende på läpparna. Claire fnissade lätt till. ”Så, drickan är där borta, Pizza, korv och burgare där och dansa kan ni göra vart ni vill!”
”Okej, då vet vi.”, flinade jag till svar. Han nickade mot Claire och fortsatte sedan gå mot sina vänner.

”Claire. Claire? Okej, sluta du skämmer ut mig.”, fnös jag och gick mot baren. Claire kom bara någon stund efter mig med stora ögon.

”Han är såå snygg.”, kvittrade hon. Jag skrattade och beställde en Vodka Tonic, en till mig och en till Claire.

”Åh, nej jag dricker int…”

”Jo, ikväll gör du det.”, insisterade jag och räckte över ett av glasen. Hon förde sugröret mot munnen och slurpade i sig lite.

”Det är så… sött.”, var det enda hon sa. Jag skrattade och rullade med ögonen.

”Ja, det klart! Alkohol är sött. Ibland.”, flinade jag och drog med henne ut på dansgolvet. Där skulle jag nog stå ett bra tag hade jag planerat. Klockan var bara kvar över 8, så festen skulle nog pågå ett bra tag till.

Justin’s Perspektiv:

”Justin! Kan du och Jazmyn komma nu eller? Det här är sista gången jag ropar!”, varnade pappa. Jag kollade på Jazzy som fnissade kvavt. Vi satt uppe på hennes rum och lekte. Hennes kinder var röda av värme, men jag kan inte klandra henne. Det är riktigt varmt här uppe.

”JUSTIN!”, vrålade pappa från undervåningen, dock inte argt.

”Äh, kom nu Jazzy så går vi och äter lite mat.”, mumlade jag och drog upp henne i min famn.

”Pappas mat är inte god.”, gnällde hon in i mitt öra. Jag skrattade.

”Vi åker till McDonalds sen.”, lovade jag henne och blinkade med ögat. Hon log nöjt och slog sig ner på sin stol. Jag gjorde detsamma och sneglade på Erin som var upptagen med att mata Jaxon som blickade mig med stora ögon. Jag log stort mot honom och la upp två potatisar på min tallrik.

”När får vi träffa henne då?”, frågade pappa med ett stort flin på läpparna. Jag höjde lätt på ögonbrynen och skakade på huvudet.

”Hon är rädd för att ni inte ska gilla henne… så inte på ett bra tag tror jag.”, svarade jag ärligt. Han skrockade lätt till.

”Inte gilla henne? Som du berättar låter hon ju som en ängel!”, utbrast pappa. Jazzy kollade på mig med frågandes ögon. ”Vem pratar ni om?”

”Vi pratar om Belle.”, svarade jag mjukt, och kollade in i hennes klar bruna ögon. Hon rynkade lätt på pannan och snörpte på läpparna.

”Vem är det?”, fortsatte hon och skakade på huvudet. Pappa sparkade lätt till mitt smalben under bordet och nickade.

”Det är min flickvän.”, log jag. Jazmyn kliade sig hårt på sitt myggbett hon hade på hjässan och stoppade in en potatis bit i munnen.

”Belle? Inte Jasmine?”, för att bara vara 4 så var Jazzy riktigt smart.

”Nej, Jasmine och jag har bråkat förstår du. Vi är inte kompisar.”, förklarade jag.

”Jaha.”, svarade hon bara och tog äcklat in en bit köttfärslimpa i munnen. Pappa skrattade till åt hennes anisktsuttryck.

”Jazzy, ät eller gå och lägg dig.”, retades han. Jazmyn skakade på huvudet.

”Jag och Justin ska faktiskt till McDonalds, så det så!”, svarade hon med näsan upp i vädret. Jag kollade generat ner på mina händer.

”Va? Ska du ta med ungen på McDonald’s?”, undrade pappa med uppspärrade ögon. Jag ryckte skyldigt på axlarna. Jazzy fnissade till, och Jaxon kastade en potatis på pappa.

”Då får du ta med dig Jaxon också.”, sa han bara och började duka av. Hade han blivit arg nu eller? Jazzy tjöt glatt till och hoppade upp i min famn. Jag satte henne på min ena arm och Jaxon på min andra innan jag lämnade huset. Lika bra att ta pappas bil där alla saker redan var installerade. Asså barnstolar.

”Happy Meal? Du med Jaxon?”, undrade jag när vi skulle betala. Jaxon nickade lyckligt och gick med Jazzy till ett bord. Jag tog våran bricka och gick iväg till bordet dem hade tagit, men där satt också någon annan.

”Selena? Vad gör du här?”, utbrast jag förvånat. Hon log stort mot mig.

”Jag har min andra konsert här ju! Jag berättade ju det för 3 dagar sen, i Nasville.”, svarade hon och drog upp Jazmyn i sitt knä. Jazzy och Jaxon hade träffat Selena förut då vi var så bra kompisar.

”Jaha… jag kanske pratade med Belle.”, mumlade jag frånvarande och stoppade in en pommes i munnen. Selena nickade.

”Så, har ni det kul här? Vart är Jeremy?”, sa Selena milt. Jag fuktade mina läppar.

”Han är hemma med Erin. Dem ville vara… ensamma.”, ljög jag. Selena nickade och log stort mot Jaxon som satt med en – vad det såg ut som – jätte stor hamburgare i sina små händer. Jag tog den ur hans grepp och rev av en liten bit åt honom, som han stoppade i munnen. Han satt och tuggade ett bra tag innan han pekade på sin Cola. Han var 2, och drack Cola. Men, det var pappas barn. Jag räckte över burken och utbytte en blick med Selena.

”Så, jag hörde att Belle har flyttat till Los Angeles nu.”, suckade Selena. Jag nickade.

”Ja, igår.”, var mitt svar. Jazmyn hade börjat med sina morötter, till skillnad mot Jaxon som nu satt och drack Coca Cola. Jag skrattade lågt till.

”Ni två borde lära känna varandra.”, tyckte jag. Selena mötte min blick.

”Skulle hon vilja det? Jag menar, jag skämde ut mig första gången vi träffades genom att snacka om hennes döda mamma.”

”Hennes mamma lever.”, orden bara rann ur munnen på mig. Selena ryckte till.

”Va? Nej? Hon var väll…”, hon tyckte jag verkade vara lite… tja, elak kanske?

”Jo, hon kom till Belle. Hon var aldrig död.”, förklarade jag. Selena pressade ihop sina läppar.

”Wow, det måsta ha varit tufft för Belle.”, gurglade hon med lite Fanta i munnen.

”Ja, jag åkte från D.C till henne i London då. Hon var så ledsen.”, Selena  nickade.

”Ja, det skulle jag också varit om min mamma hade fejkat sin död i flera år.”, erkände hon. Jag suckade lätt och kollade ut genom fönstret på alla tjejer som stod på andra sidan gatan med kameror, plakat och t-shirts.

Belle’s Perspektiv:

Mina fötter började värka, och allt verkade snurra runt omkring mig. Claire stödde sig på mig.

”Ska vi slå oss ner där borta kanske?”, föreslog jag och nickade mot lägerelden.

”Gå dit du. Jag kommer snart.”, fnittrade hon och gick tillbaka in i Dans hopen. Jag skakade på huvudet för mig själv och gick fram till baren.

”En vanligt Cola.”, beställde jag. Bara en sekund därpå fick jag en iskall, svalkande cola. Jag gick och satte mig ner vid lägerelden och bara kollade in i flammorna medans jag smuttade på min svala cola. En tjej kom och slog sig ner bredvid mig.

”Hej.”, viskade hon hest. Jag sneglade på henne och nickade.

”Hej.”, svarade jag.

”Så… vad gör du här? Ny va?”, hon förstod genast att jag inte passade in här.

”Japp, från London. Och du? Bott här i hela livet?”, anklagade jag henne, och på något sätt lät mitt tonfall bittert och elakt istället för glatt och vänligt. Hon suckade.

”Nej, flyttade hit för 4 år sedan. Jag går på Dans skolan inne i stan.”, hon verkade vara för full för att rabbla upp hela namnet, eller bara trött.

”Jag ska börja i den. Belle förresten.”, sa jag vimsigt och räckte över min hand.

”Laura.”, svarade hon trött och skakade om den. Hon skulle precis säga något då hon bara reste sig upp och gick iväg. Jag kollade upp bakom mig och förstod varför hon hade gått. Eller jag trodde att jag hade förstått.

Hm.. varför gick Laura? Hur kommer Party - Part 2/2 gå tror ni? Vem står bakom Belle ? KOMMENTERA SNABBT OCH MYCKET FÖR MER IKVÄLL! <3

”En Toast och latte tack. Med Caramel smak.”, beställde jag och räckte över pengarna. Då var det väll bara att börja shoppa då… tänkte jag trött. Och ja, Claire drog med mig till en massa affärer.

Previously: ”Så, vill du följa med upp på mitt rum?”, frågade jag med ett leende. Hon nickade och började ta av sig sina svarta Ballerina skor då jag hindrade henne.

”Vänta, du behöver inte ta av dig dem. Gör ni det här eller?”, jag hörde hur jag lät förskräckt på rösten. Hon nickade med samma leende på läpparna.

”Nej jag skojar bara!”, skrattade hon sedan när hon hade njutit av mitt ansiktsuttryck ett tag. Jag pustade lätt ut och drog med henne upp på mitt rum. Det här skulle bli intressant…

”Så, i vilken skola ska du börja i?”, undrade Claire och förde en jordgubbe till sin mun. Jag la mig ner på min säng med blicken ut genom fönstret.

”Det…”, fick jag ur mig. Då kom jag på Justin’s överraskning och reste mig upp från sängen. Där, på kudden låg det ett kuvert med mitt namn på sig.

”Åh, vem är det från?”, utbrast Claire med ögonbrynen upp i pannan. Jag skrattade.

”Min.. öh… kille.”, hon behövde ju inte veta att det var Justin.

”Åh! Bor han kvar i London?”, jag kollade frågandes på henne. ”Jag hörde på din accent att du var från London.”

”Jaha. Nej… han bor här, i Los Angeles!”, svarade jag glatt. Hon log stort och kollade nyfiket mot brevet jag höll i min hand. Jag bestämde mig för att öppna det senare helt enkelt, när Claire hade gått hem. Klockan på min vägg visade 22.31. Claire hade alltså varit här i ungefär 2 och en halv timma, och vi var redan som bästa kompisar. Skuldkänslorna mot Em kom upp och jag kände mig genast illamående. Hur kunde jag göra så här mot henne? Jag är nog världens sämsta kompis… men Em skulle nog inte vilja att jag skulle hitta nya kompisar.

”Så, finns det en kille i ditt liv då… Claire?”, sa jag och antydde hennes namn med ett flörtigt tonfall. Hennes kinder blossade upp och ett fnitter lämnade hennes mun.

”Namnet, nu.”, begärde jag att få veta.

”Justin Allen. Fast vi är inte ihop… han går i min klass.”, mumlade hon ledsamt.

”Vilken skola går du i sa du?”, hasplade jag snabbt ur mig. Claire log ett sött leende mot mig.

”Åh, jag går i Los Angeles Academy of Arts! Det är en musik och dans skola, tyvärr inte bild, jag älskar att måla… men dansar gör jag! Så jag går i klassen… med Justin… åh, han är så snygg… Vi har olika dansklasser. Balett, Jazz, Street och Hip Hop dansar vi tillochmed ibland! Du borde börja där, du dansade ju i London!”, pep Claire upphetsat. Jag rynkade på pannan och slet med ens upp brevet från Justin. Men det är inte från Justin.

”Vi vill meddela att Belle Chandler har kommit in i våran skola, Los Angeles Academy of Arts, till hösterminen. Läsåret börjar redan den 10 Augusti, där alla elever ska närvara i Aulan klockan 8.00 AM, prick. Den som kommer för sent, kommer inte in och blir där av avstängd från skolan. Grattis Belle Chandler, och vi ses i höst!

Med vänliga hälsningar, Rektor White.”

En suck slant ur min mun, och Claire behövde inte ens läsa brevet, utan kan utan några helst problem se skolans logga uppe i hörnet av pappret, upp och ner.

”Wow! Du har kommit in på min skola! Det är inte många som gör vet du! Första året så kom det in runt 200 elever. Andra året bara 50 och det här året tog dem bara in 10 elever till oss som går sista året!”, spillde hon förtjust ut. Jag log fejkat mot henne och kände hur illamåendet var påväg upp igen.

”Erm… du kanske borde gå Claire? Jag är verkligen jätte, jätte trött.”, ljög jag. Men hon gick på det och log med en axelryckning.

”Okej, jag kommer över imorgon runt 12 så åker vi in och shoppar. Ska vi ta min bil eller din Vita, snygga Range Rover som dem skickade över inatt?”, undrade hon där hon stod i dörröppningen med stora ögon på mig. Jag suckade.

”Vi kan väll ta min bil om du vill det?”, hon pep glatt till, sa adjö och försvann med en vindpust. Snabbt reste jag mig upp och gick och öppnar ett fönster. Jag kände mig kokhet. Lika bra att ta en dusch eller? Jag nickade instämmande åt min tanke och drog av mig alla mina kläder i sovrummet, innan jag naken gick in i badrummet och vred på en sval dusch. Min kropp kyldes genast ner till normal tempratur igen, och allt kändes bara toppen… men Justin hade en hel del att förklara. Hur i hela friden fick han mig att komma in på skolan här? Som bara tar in 10 elever? Man måste väll gå på någon sorts… audition för det? Jag drog en hand genom mitt blöta hår och tvålade snabbt in min kropp. Schampo sket jag i, och tog bara tag i en rosa handduk som hängde närmast duschen och virade den runt min kropp medan jag försökte vrida ut vattnet ur håret med bara händerna. Hopplöst. Jag drog upp min hårfön och torkade håret med den istället. Precis när jag klev ut i mitt, nu, svala rum ringer min mobil. Justin. Bra tajming.

”Hur i hela friden fick du dem att ta in mig? Man måste väll dansa för dem? Justin, det där är den kändaste skolan i hela Los Angeles! Jag vet det tillochmed, och jag har gått och drömt om den sen jag var 9 och började dansa! Hur? Förklara nu!”, rabblade jag snabbt, men exalterat ut i luren. Justin skrattade milt.

”Så, du har sett brevet?”, skrockade han med ett gömt skratt i sin röst.

”Det är inte kul! Justin, hur gjorde du det? Filmade du mig i smyg?”, fräste jag surt. Han hyschade mig lugnande.

”Ta det lugnt älsklingen. Jag skickade bara in en ansökan, dem kontaktade Kelly och Voila!”, förklarade han mjukt. Jag kände mig genast lugnare. Tur att han inte hade skickat in en video på mig, för då skulle han vara så död. ”Och så skickade jag in en video.”

”Du gjorde vad?!”, utbrast jag i telefonen. Han skrattar kvävt till.

”Jag skämtar bara babe! Ta det lugnt!”, lugnade han mig. En suck lämnade min mun. Hur kunde han skämta, nu?!

”Jaja… men jag är i alla fall i L.A nu.”, sa jag med en gäspning.

”Okej. Jag kommer om 3 dagar.”, upplyste han mig. Ett leende spreds på mina läppar.

”Bra. Jag har saknat dig.”, viskade jag lugnt i luren och la mig ner på sängen, nu fullt påklädd i min pyjamas.

”Haha, men du. Jag måste gå. Älskar dig. Hejdå.”, innan jag ens har hunnit svara har han lagt på. I örat på mig. Jag skakade trött på huvudet och la mig uppe bland alla mina mjuka kuddar. Bara en sekund därpå hade jag somnat.

”Hallåå? Belle?”, ropade Claire ifrån trappan. Jag slog trött upp ögonen och blickade klockan. Redan 12? Oh lord! Jag satte mig upp i sängen och slängde snabbt på mig en outfit och drog upp mitt hår i en hästsvans då Claire dök upp i dörröppningen.

”Åh, du är uppe! Det var öppet, så jag tänkte… tja.”, ursäktade hon sig.

”Det är lugnt.”, svarade jag och slängde på en enkel sminkning innan jag greppade tag om min väska och gick ut ur rummet.

”Åh, vi kan köpa någon frukost på Espresso House! Eller Starbucks?”, utbrast hon när jag var påväg in i köket. Jag vände mig om mot henne och nickade, men fortsatte ändå mot kylskåpet för att ta ut en vattenflaska. Pappa hade köpt 3 drickyoghurts och källvatten igår, så det fanns i alla fall.

”Är du redo på att shoppa i Los Angeles?!”, fnissade Claire uppspelt. Jag rynkade på näsan.

”Inte riktigt… folk kommer glo på mig pågrundav min accent.”, muttrade jag och pekade menandes på min mun. Brittisk accent var inget ”L.A” borna verkade tycka då alla grannar hade spärrat upp ögonen för oss igår när vi kom.

”Äh, skit i det. Accenten kommer växa bort om några månader.”, försäkrade hon mig. Ville jag det? Bli av med min accent? Min… min röst?

”Kom dåå!”, gnällde hon utifrån. Jag lämnade snabbt huset och låste. Tack gode Gud för att jag tog på mig ett par shorts och en blus, och inte jeans och en tjocktröja som jag hade haft igår. Det var hettande varmt här i Los Angeles, stor skillnad till London där det för det mesta hade spöregnat.

”Sätt på AC:n tack.”, sa Claire med sin mjuka stämma när vi hade kört ett tag. Jag klickade på den med blicken på vägen och kände genast hur bilen blev svalare.

”Åh… vi kanske kan gå till stranden sen? Eller en Carneval? Åh, det är sååå kul!”, föreslog hon, lika uppspelt som förut.

”Okej, Claire? Vi kanske ska ta igenom oss shoppingen först.”, tyckte jag. Hon ryckte lätt på axlarna och lutade sig tillbaka i stolen, men satte sig sedan käpprakt upp igen.

”Där! Där är han! Det är Justin!!”, skriade hon i örat på mig medan hon pekade på en kille som stod vid övergångsstället med 4 andra killar.

”Vem av dem är han?”, grumlade jag och sökte med blicken efter den sötaste.

”Han med ljusblå t-shirt och vita shorts.”, meddelade hon mig. Hon hade redan börjat skaka. Wow, tjejen var kär. Killen, Justin, hade blåa ögon och brun-blont hår. Han log stort, förmodligen åt ett skämt, och det växte fram skrattgropar på hans solbruna kinder.

”Han var väll snygg. Lycka till.”, flinade jag fast med lite för mycket ironi i rösten.

”Tack då…”, muttrade Claire bittert till svar. Jag skakade på huvudet.

”Förlåt, ironin bara flödade. Jag ber verkligen om ursäkt Claire.”, vädjade jag. Hon sken genast upp i ett leende.

”Okej. Parkera där.”, befallde hon mig och pekade på en ledig plats utanför den stora gallerian. Vi hoppade ur bilen och började först och främst gå till växelbanken för att växla mina pengar till dollar. När det var klart förde vi oss till Espresso House.

”En Toast och latte tack. Med Caramel smak.”, beställde jag och räckte över pengarna. Då var det väll bara att börja shoppa då… tänkte jag trött. Och ja, Claire drog med mig till en massa affärer.

Previously:  Jag la ner mobilen på nattduksbordet och drog upp min laptop i min famn. Först knappade jag in mig på Facebook och twitter. Justin hade tweetat för 2 minuter sedan.
”I miss you so much that it hurts… Love you forever, my little Sun. #Love.”
Hade han skrivit det där till mig? Kanske? Förhoppningsvis? Troligen. Jag log stort och klickade mig runt på Internet tills min blick föll mot en rubrik, som inte hade med mig att göra. Typ. 

”Popsensationen JUSTIN BIEBER i Nasville! Dubbelkonsert med Selena Gomez, vad säger flörten från London om det?!”

Jag drog efter andan. Han hade inte nämnt någon jävla dubbelkonsert med Selena? Det skulle man väll göra när man satt och pratade i telefon med sin flickvän? Gud Justin, ibland är du för dum… tänkte jag bittert och klickade upp repotaget om ”Nashville-konserten!”

”Popsensationen Justin Bieber är närvarande i Nashville för att ha en dubbelkonsert med Selena Gomez! Är det något emellan Bieber och Gomez? Och vad säger flörten, som Justin har setts vara med i London, om detta? Vi har tyvärr ingen information om tjejen som Bieber träffar, men vi får hoppas att dem kommer ut snart – om dem kommer ut!”

Jag fnös åt texten. Justin kunde faktiskt ha berättat. Det där är inget man undanhåller från sin flickvän, det kunde man tycka. Frustrerat slängde jag igen locket till min dator och la mig ner i sängen, då dörren öppnades.

”Du, Belle? Sover du?”, viskade pappa sömnigt från dörröppningen. Jag hostade till för att signalera att jag inte låg och sov. Han slog sig ner på min sängkant med en gäspning.

”Jag pratade med advokaten idag…”, mumlade han sömnigt och fortsatte sedan, ”och han sa att vi kunde flytta redan imorgon kväll om vi ville, istället för i övermorgon morgon. Vad tycker du om det?”

”Spelar det någon roll om vad jag tycker? Du har väll förmodligen redan svarat…”, muttrade jag bittert till svar. Han nickade.

”Ja, men om du ska vara så sur så får vi hålla oss till det jag sa. Vi flyttar imorgon kväll, runt 6.”, meddelade han mig och lämnade sedan rummet. Varför sa jag så? Om jag bara inte hade varit så grinig över det där med Justin –som ändå inte är någonting jag behöver vara arg över, så det glömmer jag- så skulle vi kunna flytta den dagen det var bestämt! Det här är en mardröm… en suck slank ur min mun och min blick fördes mot klockan. Redan halv 12 på natten… toppen. Men det tog ändå inte lång tid innan jag föll in i djup sömn.

Tårar vällde ner för Emily’s kinder, detsamma med mina. Vi stod och höll om varandra länge på flygplatsen med snörvlingar och snyftningar mot varandras tröjor.

”Jag kommer sakna dig!”, tjöt jag så pass högt att vi fick många blickar riktade mot oss.

”Jag kommer sakna dig också!”, snörvlade Em till svar. Det var svårt, att skiljas åt från henne. Hon var min syster, min kusin, min mamma, min bästa vän, min andra halva, mitt allt. Emily hade funnits där för mig när ingen annan hade det.

”Du får komma och hälsa på, lova!”, utbrast jag när jag och pappa stod i den lilla kön till kontrollanterna. Em gick med sin mamma mot utgången och nickade.

”Jag lovar!”, svarade hon med gäll röst. Ett litet leende spreds på mina läppar, men sen var hon borta. Poff så var min barndomsvän borta, kanske för alltid. Jag trodde inte på att vi, någon av oss, skulle komma ihåg att kontakta den andre när våra nya liv började. Sista året i skolan och sen Collage. Om jag hade otur skulle jag väll få spendera min college tid på en turné buss med Justin, inte för att det är något fel med Justin. Men jag skulle så gärna vilja gå på ett riktigt College… sånt man ser i filmerna typ.

”Vilken skola ska jag gå på?”, fick jag ur mig när vi äntligen hade funnit våra platser. Pappa log stort mot mig med höja ögonbryn.

”Det är fixat, du får se när vi är framme…”, retades han och lutade sig tillbaka i sin stol med slutna ögon. Jag himlade frustrerat med ögonen och väntade på att planet skulle lyfta så att jag, med min svart skinnväska Em hade gett mig, gå in på den superlilla, äckliga toaletten som fanns ombord. Jag tvättade av mig allt smink, borstade igenom mitt hår, drog av mig min stickade tröja och utbytte den mot en svart munkjacka som visade halva magen, kammade igenom mitt hår och sminkade om mig innan jag gick ut till min plats igen. En ganska lång kö hade bildats utanför toaletten, men det var inget jag brydde mig om.

”Oh, en Cola tack.”, beställde jag från flygvärdinnan. Hon gav ifrån sig ett litet leende och skakade på huvudet.

”Cola och Cola Light har vi inte, men Pepsi?”, pep hon med sin ljusa röst. Jag hajade till och nickade, bättre än inget i alla fall. Hon räckte över en flaska och tog genast betalt.

”Behåll växeln.”, uppmanade jag henne. Hon hann inte insistera innan jag hade försvunnit ner bredvid pappa igen. Han hade somnat.. redan? Jag tog en klunk av den alldeles för söta pepsin och grymtade ogillandes till. Hur kan man dricka sånt här? Uppgivet sökte jag med blicken över en cola flaska i någon av vagnarna och mötte en Indisk liten flickas blick. Hon satt och kollade på ”Den lilla Sjöjungfrun” av vad jag kunde se, med två stora, rosa hörlurar på sitt huvud. Jag log prövandes mot henne, men det var inte så speciellt smart då hon brast ut i tårar. Jag spärrade upp ögonen för mig själv och vände blicken ut över Atlanten istället. Eller var det Oceanen? Geografi är inte mitt bästa ämne…

”Jag vet! Men Justin Bieber äger ju One Direction, hel klart!”

”Nej? Är du dum i hela huvudet Jessie? Kan man vara mer dum? One Direction är roligare, snyggare och 5 personer!!”, tjejen som nyss hade skyddat One Direction höll upp fem fingrar mot, förmodligen sin tvillingsyster.

”Du är ju hopplös Amy!”, utbrast den andre, förmodligen Jessie i detta scenario. Jag log stort åt deras konversation om Justin och One Direction. Justin hade nog träffat dem någon gång… hade jag för mig. Med ett leende på läpparna lutade jag mig tillbaka och försökte sova lite.

Resan hade pågått i 10 timmar, kanske tillochmed 11 när vi äntligen var framme i Los Angeles, varma L.A. Det var tur att jag endast bar en band eau under den kofta, samt ett par skinny jeans på mina ben och inte den stickade tröjan som jag hade fått på mig i brådskan där hemma. Klockan var bara klarljusa 20.00 när vi hoppade in i en taxi utanför LAX. Dem var 8 timmar bak, så i London var klockan 4 på natten… Em sov säkert. Men nu skulle jag åtminstone slippa Mike. Och Kayla.

”Hör du vad jag säger eller?”, fräste pappa upprört. Jag vred blicken från befolkningen på gatan till honom med en tom blick.

”Jag sa, att våra möbler och allt sådant redan är upp packat. Vi ska bara handla. Jag inhyrde några personer som ställde in alla möbler, och kläder. Det blir väll bra?”, upprepade pappa frustrerat. Svettpärlorna rann ner för pannan på honom, och jag bet mig själv hårt i tungan för att inte skratta och nickade.

”Det blir nog bra.”, fnissade jag. Pappa nickade och lossade på slipsen som satt hårt kring hand hals. Pappa, pappa… tänkte jag retsamt och lutade pannan mot den kalla rutan. Vi åkte in i ett stort villa område, med ett flertal stora, vita hus tills taxin äntligen stannade.

”Där är det.”, utbrast pappa och pekade mot ett beige, stort, majestätiskt hus. Min haka föll med detsamma. Håll upp din haka! Skrek en röst i mitt huvud, men jag hoppade bara ut ur bilen och gick fram mot huset. På baksidan skymde en pool. En stor pool, med svalt, klarblått vatten. Pappa dök upp bredvid mig med båda resväskorna och min väska.

”Så, välkommen hem! Åh, din Range Rover står där.”, upplyste han mig och pekade på ett garage. På uppfarten till garaget stod en silvrig bil, förmodligen pappas nya som han hade babblat om i ett antal veckor nu. Kanske dagar. Han har berättat om hans nya bil i L.A med stor entusiasm.

”Har jag en nyckel?”, pappa räckte med ens över en nyckelknippa till mig och låste upp dörren.

”Det första vi gör imorgon är att vi åker och växlar pengarna, alla vi har löst och handlar. Du kan shoppa lite, försök hitta en vän i området eller något.”, föreslog han. Jag suckade irriterat och klampade in i den massiva hallen. Hela huset var så… ljus. Och stort. Till skillnad från det i London.

”Ditt rum är upp för trappan, och till höger, och dörren där bredvid är din garderob. Det finns en dörr till den från ditt rum också, men ja. Och du har ett badrum också! Och balkong!”, jag log tacksamt mot pappa och skyndade mig upp till mitt rum, som var dubbelt så stort som mitt i London. Sängen var stor, definitivt inte den från London. Allt var som en dröm. Igår, mardröm. Idag, dröm.

”Belle! Vi har besök!”, ropade pappa från hallen. Jag vek upp det sista av mina kläder som jag själv hade haft med mig i min väska, allt annat var ju upphängt. Eller, allt det jag hade behållit. Jag gick ner till hallen där en tjej med kraftigt bruna lockar, ett sött leende och röda kinder stod. Hon log stort mot mig och sträckte fram sin hand.

”Claire Olsen! Jag bor precis bredvid mig, mamma skickade över mig med en…”, hann hon med innan jag avbröt henne.

”Okej, skippa mamma-skickade-över-mig-med-en-paj snacket. Det har man hört förr, och du är nog trött på det. Jag heter Belle.”, räddade jag henne och skakade hennes hand. Instämmande nickade hon.

”Ja, verkligen. Varje gång vi får en ny granne måste jag gå över. Dem framför er, är inte trevliga alls. Så det är en varning på dem!”, varnade hon mig med en viskning. Jag skrattade till.

”Då vet jag.”, svarade jag och granskade hennes klädsel. Beigea shorts och en rosa skjorta. Hon var söt, men verkade verkligen inte vara någon riktig Bad-ass tjej.

”Så, vill du följa med upp på mitt rum?”, frågade jag med ett leende. Hon nickade och började ta av sig sina svarta Ballerina skor då jag hindrade henne.

”Vänta, du behöver inte ta av dig dem. Gör ni det här eller?”, jag hörde hur jag lät förskräckt på rösten. Hon nickade med samma leende på läpparna.

”Nej jag skojar bara!”, skrattade hon sedan när hon hade njutit av mitt ansiktsuttryck ett tag. Jag pustade lätt ut och drog med henne upp på mitt rum. Det här skulle bli intressant…

Sjukt bajs tråkigt kapitel. Sent också, men jag hade en kompis över.. hehe :) Kommentera för mer ikväll.

Previously:  ”I make them good girls go bad…I make them good girls go bad… You were hanging in the corner with your five best friends…”,sjöng vi för full hals. När vi parkerade utanför dans akademin så stod det endast 2 bilar där, alltså tomt. Vi lämnade bilen och gick in på dans skolan. Ett leende spreds på mina läppar. Att dansa var min passion, och att få göra det igen är som en dröm. Vi gick upp till danssalen som stod kolsvart, men när vi tände lampan skriade Em till, rakt i mitt öra.

Hela dansgruppen – inklusive Kayla – stod i en ring i mitten av salen med ett flertal balonger runt dem.

”Vi kommer sakna dig Belle!”, utbrast alla i kör. Jag hajade till och en rynka uppstod emellan mina ögonbryn. Redan?

”Varför sån brådska?”, undrade jag och tog mig för pannan. Kelly kollade frågandes mot mig med en otydlig min.

”Du flyttar ju ikväll? Det sa Kayla.”, mumlade hon mjukt och nickade mot Kayla som stod och smaskade på ett tuggummi med samma, vanliga flin på sina läppar. Åh, vad jag hatar henne. Det här var sött, självklart och omtänksamt, men inte när idén kom från Kayla.

”Oturligtvis åker jag inte förrän på Söndag, så jag kommer imorgon också.”, upplyste jag dem allesammans. Ett surr spred sig över dem 20 elever som stod i en klunga i mitten av salen, med Kelly i sig.

”Jaja, sluta prata nu. Vi kan äta lite av Muffisarna Molly gjorde, sen dansar vi. Som straff för att Kayla bytte datum på allt så blir det en extra lång lektion idag.”, alla började genast gny missnöjt, men jag blev bara glad. Jag ville nästan krama om Kayla. Att bara få dansa, extra länge, utan att bry mig om någonting annat än min rytm och mina steg var som en dröm.

”Du Belle?”, pep Selena, en liten tjej, 1 år yngre än mig från min högra sidan. Jag kollade snabbt mot henne och nickade.

”Är det sant… är det sant att du dejtar Justin Bieber?”, fortsatte hon nervöst fram. Jag sneglade mot Kayla som stod med ett stort leende och slickade av rosa frosting från sitt pekfinger. Jag drog ett djupt och förnuftigt andetag.

”Nej, jag dejtar inte Justin Bieber, vad är det för dumheter?”, besviket gick Selena iväg till sina kompisar med ett skakandes huvud. Alla tre kollade åt mitt håll. Några med avskyvärda blickar och några med kärleksfulla, mjuka blickar. Jag skakade av mig tankarna och gick in bland alla andra som stod och proppade i sig muffins, något jag inte tänkte göra. Hur ska man kunna dansa om magen är full med Cupcakes? Em vände sig om mot mig med Choklad frosting i båda mungiporna.

”Åh Belle! Det är såå gott! Du måste smaka!”, uppmanade hon mig och räckte över sin halvuppätna muffins, som jag snabbt tackade nej till.

”Så, du ljuger för mindre nu eller?”, fräste Kayla i örat på mig. Jag suckade djupt.

”Jag ljuger inte, och dem är bara 1 år yngre, det är inte så mycket mindre enligt mig.”, svarade jag i samma bittra ton som hon själv hade.

”Jo tjena, och jag känner The Beatles. Lägg ner med ljugandet nu, du dejtar Justin Bieber. Men du är rädd för allt hat du kommer få, eller hur? Om du går ut med det kommer du få dödshot, svordomar riktade mot dig, Worldtrends om hur ful du är, din lilla padda.”, snäste hon elakt. Jag kanske inte brydde mig om det, men hennes ord kändes som ett tusentals knivhugg rätt in i hjärtat. Ord sårar. Alla kanske inte vet det.

”Padda? Är det allt du har att säga? Padda?”, flinade jag. Hon drog en hand genom sitt blonda hår.

”Bättre än vad du kan.”, suckade hon med en sur blick. Jag skrattade humorlöst till.

”Jag tror nog inte Justin Bieber skulle vilja dejta en Padda.”, ordet ”Padda” hade liksom fastnat i mitt ordförråd. Jag hade med det ordet i varje mening nu. Kayla höjde retsamt på ögonbrynen.

”Jag visste att ni två var ihop. Eller åtminstone dejtade.”, utbrast hon nöjt. Ingen verkade vara så intresserad av vårat samtal, utan satt och åt muffins.

”Du kommer aldrig kunna bevisa det, eller göra något med det mot mig.”, andades jag stelt ut. Hon flinade större.

”Var inte så säker på den saken Belle.”, skrattade hon hånfullt innan hon slog sig ner bland sin hop av tjejer. Med en huvudskakning gick jag mot Kelly och höjde menandes på ögonbrynen.

”Vad är det här? Ett té-party eller en dans lektion?”, kontrade jag med armarna korsade över bröstet. Hon svalde innehållet i sin mun med en nick och klappade sekunden därpå händerna.

”Kom igen nu! Nu ska vi dansa!”, ropade hon ut över klassrummet och bara på någon minut var vi igång.

”Vad pratade ni om?”, undrade Em när vi stod i kön inne på Starbucks. Jag sneglade på henne.

”Vad pratade vilka om?”, mumlade jag nonchalant. Hon suckade och la huvudet på sned.

”Du och Kayla. Det är inte varje dag ni två står och prata i över… fem minuter!”, konstaterade Emily bittert. Jag ryckte på axlarna och rättade till min hästsvans.

”Ibland finns det saker att prata om.”, svarade jag enkelt.

”Som vadå? Justin Bieber eller? Hon kommer lista ut det någon gå…-”

”Hon har redan. Eller jag berättade. Typ. Hon kallade mig Padda hela tiden så jag sa ”Jag tror inte Justin Bieber skulle vilja ha en padda…”, så nu vet hon.”, svarade jag stelt, i väntan på den reaktionen jag fick av Emily.

”Är du dum i hela huvudet Belle?! Hon kommer spilla det! Hon kommer berätta för vartenda skvallerbolag som finns i hela London! Kanske tillochmed ända bort till Sverige! Det här är en katastrof Belle!”, skriade Emily upphetsat, rakt in i örat på mig.

”Aj, jag tror jag nyss blev döv. Men nej. Kayla… hon kan vara elak, men det tror jag inte ens hon har mage till.”, muttrade jag till svar och beställde en is-latte. Emily beställde detsamma och lutade sig med ryggen mot disken.

”Du kommer hamna i trubbel för det här, och jag kommer inte finnas där för dig när du flyttar till Los Angeles, Belle.”, varnade Emily mig. Jag kollade ut genom fönstret. Hade hon rätt? Eller skulle jag hitta en annan kompis, som kunde vara lika lojal mot mig som Em hade varit i alla dessa år? Stått ut med mina tårar, mitt tjat? Mina killproblem och läxor? Dansen…? Allt? Jag tog emot min is-latte och betalade.

”Allt kommer nog ordna sig, och om det inte gör det… så kommer Justin fixa det i alla fall.”, andades jag på ett sätt lugnt ut när vi lämnade Starbucks. Emily drog en hand genom sitt blonda hår.

”Var inte så säker på att Justin också kommer finnas där för er. Kärlek håller inte för alltid.”, upplyste hon mig.

”Snälla Em. Var inte så himla negativ över allt! Okej? Jag kommer alltid hitta en lösning till allt.”, hon suckade uppgivet.

”Om du säger det så…”, fick hon ur sig och hoppade in i bilen. Jag nickade självsäkert och slog mig ner bakom ratten.

Min hand fördes mot spegeln, där jag sedan drog med den över för att få bort dimman som hade lagt sig över spegeln. Mitt våta hår hängde ner för mina axlar. Emily hade åkt hem och pappa låg och sov. Jag förstod honom. Hade man varit uppe 27 timmar i sträck så var man trött. Jag klev ut i mitt kalla sovrum och slog igen fönstret. Jag huttrade till av kylan som hade lagt sig över rummet. Jag hatade kyla, det var nog det värsta jag visste. Och vintern. Men nu skulle jag få slippa snö… och kanske tillochmed kyla. Med snabba tag drog jag på mig ett par rena underkläder och min pyjamas innan jag skickade iväg ett sms till Justin.

”Kayla vet… Hon har vetat ett tag nu tror jag. Vad ska vi göra? XX Belle.”

Det tog inte lång tid innan Justin svarade.

”Vi ligger lågt, OK babe? Bara… avslöja inte mer än vad som behövs. Avslöja inget helst. Hon kan ju gå till vem som helst och spilla det… XX Justin.”

Jag kände hur skuldkänslorna tog plats i min mage, i en stor, fet klump. Jag skulle inte avslöja något… för sent.

”Okej, jag älskar dig… xx Belle.”

Det var ingen mening med att vänta in ett svar, men jag kunde tänka mig att han log just nu.

”Jag älskar dig Justin…”, viskade jag hest för mig själv med ett stort, trött leende på läpparna. Jag la mig trött ner i sängen och knappade iväg ett sms likaså till Em.

”Förlåt för att vi började bråka… jag hatar när vi bråkar, speciellt nu. När jag snart ska åka och så… ses imorgon? Vi kan gå på Zoo kanske? ;) Äta någonstans…? Förlåt mig Em, jag menade inte att snäsa mot mig, om det nu är så att du blev arg eller ledsen, så förlåt <3 XOXO Belle.”

Jag la ner mobilen på nattduksbordet och drog upp min laptop i min famn. Först knappade jag in mig på Facebook och twitter. Justin hade tweetat för 2 minuter sedan.

”I miss you so much that it hurts… Love you forever, my little Sun. #Love.”

Hade han skrivit det där till mig? Kanske? Förhoppningsvis? Troligen. Jag log stort och klickade mig runt på Internet tills min blick föll mot en rubrik, som inte hade med mig att göra. Typ. 

Vad möter hon??? :O Kommer Kayla spilla deras hemlighet för en Paparazzi????? :O Sorry för seeent!! :S Kommentera för mer! <3 Kommentera.

Previously: Det såg så vackert ut… När jag hade börjat frysa snodde jag runt och gick in på badrummet för att tillfredsställa mina behov. När jag sedan la mig ner i sängen så kände jag hur min tunga vad alldeles torr. Vatten. Trött reste jag på mig ännu en gång och smög ner till köket för att ta ett glas vatten då jag hörde ett knarrande i trappan bakom mig. Och sedan ännu ett till. Ännu ett till. Sedan steg. Förskräckt vände jag mig om för att granska vem det var som var uppe nu.

”Selena?”, utbrast jag med höjda ögonbryn. Hon höjde sitt pekfinger mot sina läppar, som var röda av läppstiftet hon hade kletat på.

”Vad gör du? Vart ska du?”, fortsatte jag lågt. Hon hade på sig en svart tajt klänning, svarta pumps och plattat hår. Hon skulle förmodligen på fest, men vem i Nashville känner Selena?

”Jag ska på fest. Demi är i staden och har hittat fetaste nattklubben. Vill du hänga med?”, flinade hon. Jag bet mig löst i läppen. Skulle jag följa med? Släppa taget om allt? Nej, jag skulle gå och lägga mig, för att imorgon ringa Belle och låta hennes förklara sig. Det var en bra plan.

”Nej tack.”, svarade jag och kliade mig nervöst i nacken. Hon nickade.

”Okej, men vad du än gör, säg inte att jag har gått.”, bad hon. Jag skakade på huvudet.

”Nej då, men kom ihåg att vi ska ha konsert imorgon.”, varnade jag henne.

”Jag vet.”, svarade hon kort innan hon vände på klacken och försvann ut i den svala natten. En suck lämnade min mun. Lika bra att gå och lägga sig.. tänkte jag trött och reste mig upp för att gå upp på mitt rum igen. När jag smög förbi mammas rum hörde jag röster. Hon pratade i telefon.

”Nej… ja, hon måste ha gjort något. Jag vet inte. Jag ska föreslå det. Ja… vi får se. Mhm… Jeremy, nej.”, viskade hon hest. Jag svalde hårt. Hon pratade med pappa. Om Belle och mig? Hon slutade prata, så jag skyndade mig till mitt rum och sköt igen dörren.

Belle’s Perspektiv:

”Belle. Det knackar på dörren.”, upplyste Emily mig från soffan som stod kvar i mitt rum som nu nästan var tomt på saker. Jag nickade, reste mig upp och gick ner för trappan ner i hallen. Jag orkade inte med överraskningar, så denna gång kollade jag i kikhålet innan. Det stod en medelålders man där med en svart skjorta och skinn portfölj. Med en axelryckning slog jag upp dörren.

”Hej, är jag hemma hos familjen Chandler?”, jag nickade trött med en hand för pannan.

”Vad vill du?”, mumlade jag oförstående, lite surt kunde man tolka det.

”Jag är eran advokat, och jag är här för att prata med din pappa om flytten till… äh… Los Angeles.”, meddelade han mig med ett stelt leende på läpparna. Jag la en hand på midjan.

”Tyvärr, men min pappa är inte hemma. Åkt till hans jobb.”, svarade jag och räckte över ett av pappas hundra visitkort. Mannen tog emot den och sa hej då innan han försvann in i sin vita bil igen. Jag slog igen dörren och gick upp till Emily igen.

”Du, dansen börjar om 3 timmar. Vi har faktiskt inte gått på 6 dagar nu.”, sa hon menandes. Jag nickade.

”Vi äter något, kollar på tv och sen kan vi åka dit. I min Range Rover om du vill det…”, suckade jag. Hon log nöjt och nickade.

”Bra!”, kvittrade hon till. Med ett torrt skratt slog jag mig ner bredvid henne i soffan. 

”Så, vad ska vi äta?”, log jag för att komma in på ett samtalsämne.

”Ey, ät inte upp all pasta!”, fräste jag till Emily som hade börjat äta av pastan redan i kastrullen. Mac and Cheese fick det bli, något vi hade i vårt skafferi var pasta och Kaffe. Och i kylskåpet mjölk, smör, Cola och ost. Pappa hade inte tyckt att vi behövde handla något nu vi ändå skulle flytta om 3 dagar.

”Jaja, men jag är hungrig!”, gnällde hon menandes. Jag skakade på huvudet.

”Stå ut.”, med dem orden hade jag i osten bland makaronerna.  Em lipade mot mig och tog en klunk av sin cola.

”Fy på dig, varför måste vi dricka ur plastmuggar?”, fortsatte hon med sitt gnällande.

”Herregud Emily! Vi ska flytta, sluta gnälla.”, utbrast jag stelt. Hon ryckte på axlarna och slog sig ner runt köksön.

”Jag bara säger vad jag tycker…”, ja, det hade jag märkt. Jag sänkte värmen på plattan innan jag vände mig om mot Em.

”Kan du räcka över tallrikarna?”, frågade jag med ett litet leende lekandes på läpparna. Lika bra att försöka vara snäll än att snäsa bort henne, vilket bara skulle sluta med bråk – något jag inte önskade just nu.

”Visst.”, muttrade hon kort och räckte över tallrikarna till mig. Tallrikar och bestick var det enda vi hade tagit fram, för glasen höll redan på att fraktas till Los Angeles, där vårat ny hus fanns, med en massa andra möbler.

”Bon Apetit.”, flinade jag. Hon tog emot sin tallrik och högg genast in på Makaron- och oströran.

”Jag…”, började jag men avbröts av min ringande mobil. Med en ursäktande blick mot Em gick jag upp på mitt rum och svarade.

”Hallå?”, andades jag ut. Jag visste att det var Justin, då jag hade hans nummer.

”Förklara varför Mike svarade.”, sa han bara.

”Jag sprang, han kom bakom mig, höll i min mobil, svarade. Jag lovar Justin, såfort han hade lagt på slog jag till honom.”, lovade jag med en ångestfylld röst.

”Jag tror dig, jag ville bara höra det med egna öron, från dig, inte från Emily.”, jag hörde ett leende i hans röst. En tyngd släppte mina axlar, allt kändes bra igen.

”Bra… så, hur är det i Nashville?”, fick jag ur mig för att bryta den lilla tystnaden som hade uppstått. Han drog ett djupt andetag.

”Det är Okej… men jag saknar dig. Vad ska du göra idag? Vi håller på och förbereder till en konsert.”, upplyste han mig.

”Jaha, trevligt! Jag saknar dig mer Justin… för första gången på några dagar ska jag och Em gå på danslektionen, vi har ännu en lektion imorgon. Det blir den sista för mig.”, mumlade jag ledsamt. Han hummade instämmande med samma ledsamma tonfall i sin röst.

”Jag förstår att det är tufft. Lämna hela ditt liv bakom dig bara för din pappas jobb.”, tröstade Justin. Självklart att han förstod, när han hade hoppat på planet till Atlanta och sagt hej då till Stratford hade han ett helt nytt liv. Jag hade ju somsagt sett Never Say Never.

”Ja… men jag kommer åtminstone ha dig hos mig ibland.”, log jag uppskattandes. Han skrockade till.

”Tja, jag har en överraskning åt dig också…”, utbrast han med lömsk röst. ”Men den får du först i Los Angeles, den kommer ligga på din säng i ditt rum.”

”Åh, din mystiska, mystiska, kärleksfulla man! Det är därför jag älskar dig.”, fnittrade jag hysteriskt. Han skrattade retsamt till i andra änden.

”Jag älskar dig också min vackra Afrodite.”

Emily hade hunnit bli sur, och maten kall när jag kom ner igen.

”Justin?”, suckade hon trött. Jag nickade och kramade mjukt om henne som ett förlåt. Jag hade dumpat henne för att prata med min pojkvän, som jag kommer spendera hundra gånger mer tid med när jag flyttar.

”Förlåt Emi-Pemi.”, ursäktade jag mig. Hon nickade bara förstående och slängde plastmuggarna i papperskorgen och la ner tallrikarna och besticken i diskmaskinen.

”Vad ska vi göra? Ni satt där uppe och pratade i minst 40 minuter…”, konstaterade hon. Jag kände hur mina kinder hettade till.

”Jaja, sånt är livet! Pratar du aldrig med Mark?”, hon svalde hårt när jag uttalade hans namn.

”Han är ett svin. Han har en flickvän. Som heter Tish.”, grumlade Em ilsket. Jag rynkade på näsan.

”Jag är ledsen… men du? Jag tror danssalen är tom, så om vi åker nu, så kanske vi kan vara ensamma ett tag.”, föreslog jag. Hon log stort och nickade.

”Bra, det gör vi.”, svarade hon glatt. Vi gick upp på mitt rum för att byta om till danskläder. När vi lämnade huset stod solen högt upp på himmeln.

”Kommer du?”, ropade jag till Em som hade stannat till för att granska den vackra himlen. Hon kollade åt mitt håll och började sedan småjogga mot mig.

”Förlåt.”, sa hon genant och hoppade in bredvid mig i bilen. Till skillnad från bilarna här i London så var ratten på vänster sida i den här bilen. Men när jag hade övningskört hade jag suttit i en ”London-Bil”.

”Ska du köra eller?”, skrattade Em och nickade menandes mot bilnyckeln i min hand. Jag nickade snabbt, startade motorn och började köra. Good Girls Go Bad – Cobra Starship spelades på radion, så jag och Em började genast sjunga med.

”I make them good girls go bad…I make them good girls go bad… You were hanging in the corner with your five best friends…”, sjöng vi för full hals. När vi parkerade utanför dans akademin så stod det endast 2 bilar där, alltså tomt. Vi lämnade bilen och gick in på dans skolan. Ett leende spreds på mina läppar. Att dansa var min passion, och att få göra det igen är som en dröm. Vi gick upp till danssalen som stod kolsvart, men när vi tände lampan skriade Em till, rakt i mitt öra.

Vad skrek/skriade Em åt? :) Hm... vad tror ni? Rekord, skrev detta på en halvtimma! Woha! :D Kommentera för mer ikväll <3

Previously:  ”Hej Belle, det är din moster Mirandra. Kommer du ihåg mig? Vi sågs för 5 månader på din morfars begravning.”, min moster Miranda? Självklart att jag kom ihåg henne. Ett leende spreds på mina läppar.

”Ja, hur skulle jag kunna glömma dig Moster? Vi var ju tillsammans hela min barndom.. typ. Hur är det i Norge?”, undrade jag. Hon hade nämligen flyttat dit med sin dotter, min kusin, Chrystal för 2 år sedan.

”Ja… Jag har något tråkigt att meddela Belle…”, viskade hon i luren. Då hörde jag att hon grät, vilket jag inte hade märkt i början av samtalet. Jag stelnade till, dåliga nyheter.

”Miranda… vad har hänt?”, min röst darrade. Jag hade inte ens märkt själv att tillochmed hela jag skakade.

”Chrystal… hon var på kollo… på Utöya… en mördare… hon är död…”, viskade hon hest fram med gråten i halsen. Va? Nej, det kunde inte vara sant. Min kusin? Död? Chrystal hade varit som min syster… Utan att jag själv hade märkt det så hade tårar börjat rinna ner för mina kinder.

”Hon… död?... nej…”, hackade jag fram mellan ihop spända käkar. Miranda snörvlade till.

”Belle, en man som heter Anders Bering Breivik åkte ut på ön och dödade nästan alla… hon är död! Ja…-”, hon avbröts. Eller snarare samtalet. Tårarna hade börjat rinna ner för mina kinder. Justin blickade mig med stora ögon.

”Vad har hänt? Belle? Vem är död? Belle?”, Justin’s röst brukade trösta mig, detsamma som Em’s brukade, men inte nu längre. Jag vet inte varför, men på något sätt var jag otröstbar idag. Det tog inte lång tid innan tårarna hade förts över till hickningar, till skrik, till smärta, till hulkningar. Jag mådde inte bra, och inte ens Justin kunde få mig att må bättre. Det var överväldigande, att få veta att ens Kusin är död. Att ens mamma ställer sig utanför sin dörr. Att man förmodligen ska åka till Domstolen om några veckor, kanske dagar? Jag reste mig helt plötsligt upp och lämnade Justin själv i vardagsrummet, gick ut i hallen, drog på mig min Vindjacka, drog över luvan och försvann sedan ut i regnet. Justin ropade efter mig i dörröppningen, men jag vände mig inte om. Jag stannade inte ens. Jag började springa. Dock inte in mot Londons Centrum, utan bort. Bort från alla människor, alla hus. Bort från Emily, Justin, pappa, Mark, mamma och Neah. Bort från verkligheten. Mitt hjärta dunkade hårt i bröstkorgen, och ärligt talat så trodde jag att den skulle lämna sin plats och hoppa ut på gatan för att spring ifrån mig. Precis som jag hade sprungit ifrån Justin. Jag stannade till och stödde mig med händerna mot mina lår. När jag drog in ett djupt andetag sved det i strupen. Jag trodde jag skulle kvävas, kanske tillochmed dö? Skulle det vara bättre? Då skulle jag åtminstone få slipa allt det här. Flytten, mamma, pappa som aldrig är hemma… men jag skulle lämna dem personerna som betyder mest för mig. Emily och Justin. Det skulle jag aldrig kunna stå ut med.

”Belle?”, utbrast en andfådd röst bakom mig helt plötsligt. Jag snodde runt och mötte Mike’s blick. Först blev jag vettskrämd, men sen kramade jag hårt om honom av någon anledning. Jag behövde en kram.

”Såja, vad har hänt? Har Justin gjort dig något?”, flämtade han medan han drog med sin hand över mitt hår. Jag skakade på huvudet.

”Nej, men min mamma… hon kom.”, han lät munnen falla vidöppen.

”Din mamma? Men hon är väll… död?”, mumlade han oförstående. Jag nickade med en lätt axleryckning.

”Det trodde jag i alla fall.”, svarade jag med ett sting ilska i rösten. Mike oj-ade sig.

”Jag är så ledsen…”, viskade han, men det verkade inte som om han vore ledsen alls. Nej då, tvärtom. Han verkade inte vara ledsen eller förvånad, han verkade veta precis vad som försiggick, men jag orkade inte argumentera om det. Då började min mobil ringa. Jag drog ner min hand i min ficka, men fann den inte någon stans. Min blick föll på Mike som stod med den i sin hand.

”Åh, det är Justin? Ska jag svara?”, innan jag hade hunnit svara började Mike prata i luren.

”Hej Justin. Ja, Belle är här. Varför? För att vi har det mysigt hemma hos mig. Bah, tror du att hon gillar dig? Nej då, det är mig hon vill åt. Ja, hon bryr sig inte, nu säger hon att du kan åka. Ja, hej då.”, han la på och räckte över mobilen till mig. Jag spände knytnäven för att sekunden därpå slå till honom hårt vid käken. Han skakade på huvudet mot mig.

”Du… din lilla Bitch!”, röt han. Han skulle slå till mig också, men jag duckade och började springa. Jag måste vara framme hos Justin innan det är försent. Innan han har åkt… mina ben höll på att vika av ett flertal gånger, men jag slutade inte springa för det.

När jag kom tillbaka skulle Justin precis hoppa in i den svarta bilen som stod på min uppfart.

”Justin!”, skrek jag för att finna hans uppmärksamhet. Han kollade åt mitt håll med detsamma. Hans ögon blixtrade till utav sorg och han hoppade snabbt in i bilen. Jag tog sats igen och började springa efter den körandes bilen, men i onödan. Jag kunde knappast hinna ifatt den, så jag vände på klacken och sprang tillbaka mot mitt hus, där Emily mötte mig i hallen.

”Att du kunde..”, muttrade hon besviket med armarna korsade över bröstkorgen. Jag svalde hårt, men förgäves. Min hals var torr och tog inte emot någon vätska som helst.

”Jag gjorde inget…”, viskade jag hest tillbaka. Hon himlade med ögonen.

”Nähä? Varför svarade Mike i din telefon då? Och sa att du inte brydde dig? Du var där, eller hur? Med Mike?”, fräste Emily bittert.

”Ja, men inte från början. Jag sprang bara och sen kom han upp bakom mig, men min mobil i handen! Justin ringde, han svarade.”, förklarade jag uppgivet. Em drog en trött hand genom sitt hår.

”Visste du att det var Mike som misshandlade Justin? På din mammas beställning.”, upplyste hon mig. Jag vred blicken från paraplystället i hallen till Emily.

”Vad sa du? Mike?! Var det han?!”, spottade jag barskt ur mig. Emily nickade lätt.

”Ja, men nu är Justin sårad och du har en pojkvän som ska till Nashville. Han kanske redan sitter på planet.”, grumlade Emily och trampade in i vardagsrummet. Jag sjönk ihop på golvet med mobilen tryck mot örat. Signalerna gick, och jag kom fram till telefonsvararen.

”Hey du har kommit till Al Sumpkins… Nej, jag skojar. Du har kommit till Justin Bieber! Coolt va? Jag kan tyvärr inte svara just nu, så sjung, säg eller rappa ditt meddelande efter pipet. Swag.”

Jag suckade trött. Telefonsvararen, det betydde nog att han ignorerade det faktum att jag ringde honom. Trött reste jag mig upp och gick in till Emily för att säga en enda mening.

”Vet du? Jag är känslomässigt störd.”, mumlade jag sorgset och klev sedan upp för trappan och in på mitt rum. I min ensamhet.

Justin’s Perspektiv:

Kenny försökte få liv i mig, men misslyckades oräkneliga gånger. Hon hade varit med honom, sitt ex. Jag kanske överreagerade, men det var något man inte gjorde. Speciellt inte mot sin pojkvän. Vi var väll förmodigen fortfarande ihop…? Jag visste inte. Min mobil plingade till utav ännu ett sms från Belle. Jag klickade in ens upp det, utan raderade det med ens. Det stod samma sak på alla. ”Förlåt, det var inte meningen, låt mig förklara.”, osv. Jag hade inte orken eller lusten att prata om det just nu. Jag älskade henne fortfarande och hon skulle få chansen att förklara, men inte just nu.

”Justin, du vill väll ha Cola?”, undrade Kenny som hade rest sig upp och nu stod vid minibaren. Med en suck nickade jag. Jag kunde inte törsta eller hungra ihjäl mig, vad skulle det hjälpa? Han räckte över den svala Cola-burken innan han slog sig ner på sin plats igen bredvid mig.

”Så, du vet att vi kommer få sällskap i Nashville, eller hur?”, jag höll på att sätta Colan i halsen. Vadå för sällskap? Varför får jag alltid veta saker sist?!

”Nej, det vet jag inte.”, mumlade jag surt och torkade bort Colan som hade runnit ner på min haka med handryggen. Kenny log retligt mot mig.

”Nähä..”, svarade han kort och kollade ut genom fönstret.

”Ja, det betyder att du ska förklara vem ”sällskapet” är Kenny.”, begärde jag. Han skrockade till.

”Aldrig.”

Det var en kall blåst som svepte över oss när vi lämnade flygplanet på landningsbanan i  Nashville. Ingen hade riktigt orken att ta sig igenom flygplatsen, så vi hade 3 bilar som stod och väntade på oss redan här. Det stod 3 till bilar, förmodligen till gästen.  Jag drog på mig min keps och blickade utöver folkmassan som bestod av liv vakter, dansare och Managers.

”Hej!”, pep en välbekant röst till bakom mig helt plötsligt. Jag snurrade runt där jag stod och mötte Selena’s stora smile. Jag kramade mjukt om henne.

”Vad gör du här Selena?”, utbrast jag frågandes. Hon drog upp sitt hår i en hästsvans med ett leende.

”Vi ska ha en dubbelkonsert. Visste inte du det?”, svarade hon typiskt. Jag skakade på huvudet.

”Ingen berättar något för mig…”, viskade jag lågmält för mig själv. Hon la en hand på midjan och drog sin skinjacka tätare kring sin lilla kropp.

”Så, vart har du Belle? Följde inte hon med? Jag förutsåg att hon skulle det.”, skrattade Selena nervöst.

”Det är komplicerat. Det hände en sak innan vi åkte, men det blir nog bra.”, svarade jag kort i hopp om att inte behöva gå in på en massa detaljer om vad som hade skett.

”Jaha, vad tråkigt.”, andades Selena endast ut, förstående om att jag inte ville prata om det. Jag nickade och sa adjö till henne för att sedan gå till min bil där mamma, Scooter och Kenny stod.

”Dubbelkonsert va? När bestämdes det?!”, fräste jag surt. Scooter utbytte en nervös blick med mamma och skakade på huvudet.

”Det bestämdes i eftermiddags.”, hans röst var osäker, som om han vore rädd för mig. Jag suckade djupt.

”Jaha, men det skulle vara trevligt att få veta lite när saker har med mig att göra.”, grumlade jag bittert till svar innan jag hoppade in i bilen med en smäll. Mamma ryckte till utanför mitt fönster. Med en suck sneglade jag mot Selena’s bil, som Selena nyligen hade hoppat in i. Mamma slog sig ner bredvid mig i bilen och suckade.

”Vi ska bo i ett hus, det finns en stor villa några kilometer från huset. Du, Selena, Scooter, Kenny, jag, Selena’s mamma och Selena’s livvakt ska bo där. Resten bosätter sig på hotellet inne i stan.”, förklarade mamma kortfattat. Jag nickade.

”Så vi ska bo… tillsammans?”, min röst utstrålade bitterhet. Jag gillade inte tanken av någon anledning. Jag kände mig… det kändes bara som om jag inte var helt rätt mot Belle om jag skulle dela hus med Selena Gomez, som såg ut som en Grekisk gudinna. Jag är kär och älskar Belle, men ingen person kan neka att Selena är vacker, för det är hon. Mitt i allt grubbleri om tjejer och skönheter så for mina tankar iväg till Jasmine. Tjejer… jag var omringad av de hela tiden. Men Belle var den enda. Jasmine hade jag inte hört ett dugg av efter det konstiga samtalet för någon vecka sen, eller dagar var det va? Jag höll inte koll på dagarna ett dugg längre…

”Justin, kan du komma?”, ropade Selena från köket till den massiva villan vi hade fått hyra. Jag vet inte vem som ägde den, staten kanske? Men lydigt gick jag ut till köket där Selena stod och hackade gurka.

”Jag är här.”, upplyste jag henne. Kort tittade hon upp på mig från gurkan med ett stort leende på läpparna.

”Kan du sänka värmen på plattan och börja duka? Maten är klar om 3 minuter, som minst.”, meddelade hon och nickade mot kycklinggrytan som låg och puttrade i stekpannan på spisen. Med en nick gick jag fram till spisen för att vrida av värmen innan jag drog ut 7 tallrikar.

”Åh, Kenny och Milly har redan ätit.”, sa Selena snabbt. Jag nickade och drog bort två tallrikar. Milly, det var förmodligen hennes livvakt. Något jag inte hade någon koll alls på av någon anledning. Kanske för att jag egentligen inte hade något med Selena att göra. Hon är som min storasyster, men inte inom våra karriärer.

”Maten är klar!”, ropade hon ut till alla andra. Snabbt kom mamma, Mandy och Scooter för att slå sig ner vid bordet och lassa upp ris och kycklinggryta på sina tallrikar. Jag sneglade på Selena som satt med en bekymrad min ner i sin mobil. När hon märkte att jag iakttog henne tryckte hon snabbt ner mobilen i fickan med ett nonchalant leende på läpparna. Med en uppgiven suck lassade jag likaså upp mat på min tallrik och började äta.

Klockan hade börjat närma sig 1 på natten och jag kunde inte få en blund. Jag mådde dåligt över att ha ignorerat Belle sådär, bara struntat i henne… klumpen i min hals ville envist stanna kvar och göra mig sällskap i den svala natten. Med en suck reste jag mig upp och gick fram till balkongen. Det var kallt ute nu. Nashville lystes upp av lampor av det jag kunde se. Det såg så vackert ut… När jag hade börjat frysa snodde jag runt och gick in på badrummet för att tillfredsställa mina behov. När jag sedan la mig ner i sängen så kände jag hur min tunga vad alldeles torr. Vatten. Trött reste jag på mig ännu en gång och smög ner till köket för att ta ett glas vatten då jag hörde ett knarrande i trappan bakom mig. Och sedan ännu ett till. Ännu ett till. Sedan steg. Förskräckt vände jag mig om för att granska vem det var som var uppe nu.

Vem står bakom Justin? Hm... hur kommer det gå mellan Justin och Belle? Snälla, gnäll nu inte och säg att Justin överreagerar, jag har kämpat 4 timmar med det här kapitlet och jag har en tanke bakom det!! Så pretty, pretty pleas, dont wain. Kommentera. Över 15 kommentarer, helst, innan nästa.

Previously: ”Så, hur mådde Justin?”, undrade hon mjukt. Jag ryckte till men kom ihåg mitt löfte.
”Varför skulle jag fråga? Han är en ren skitstövel…”, grumlade jag surt. Hon höjde på ögonbrynen.
”Jag gillar honom…”, tyckte hon menandes och gav Mark en ursäktande blick. Jag tog en tugga av min pizza-slice, men det smakade bara som papper i min mun. Kanske tillochmed kartong. Då ringde det på dörren.
”Jag öppnar..”, började Mark med ett leende, men jag stoppade honom med bara blicken. Han spände käkarna, men lät mig gå och öppna dörren. När jag hade dragit upp den blev jag mer eller mindre överraskad. 

”Vem är du?”, undrade jag. Tjejen som stod utanför dörren hade mörkt hår, nästan en kopia av mig.

”Eh… jo… vi är systrar…”, mumlade hon genant. Jag hajade till.

”Omöjligt, min pappa har ingen tjej och min mamma är död.”, muttrade jag bittert till svar.

”Tja, det är möjligt, för din mamma är inte död. Vi har samma mamma.”, hennes ord gjorde mig rasande förbannad.

”Säger du att min mamma inte är död? Skäms på dig…”, fräste jag surt. Hon spärrade upp ögonen. Wow, samma ögonfärg som mig också. Jag började nästan bli rädd nu.

”Du, jag vet inte vem du är tjejen, men du måste ha kommit till fel hus, jag kan inte hjälpa dig, sorry.”, jag skulle precis slänga igen dörren i ansiktet på henne då en kvinna kom gåendes på grusvägen upp mot vårat hus bakom henne.

”Hej Belle…”, log kvinnan försiktigt. Min mamma? Omöjligt, men hon såg på pricken… nej, det är omöjligt.

”Vem är ni? Jag känner ingen av er!”, orden var sanna, men rädda. Jag kunde själv höra hur jag tvekade när jag sa de orden.

”Oh jo, du vet vem jag är. Jag är Patricia Bronx, före detta Patricia Chandler.”, sa kvinnan, Patricia, nu.

”Nej, min mamma är död. Är det här något practical Joke eller något?”, flämtade jag.

”Belle, jag är din mamma. Låt mig få komma in och prata med dig…”, vädjade hon. Den lilla flickan stod nu och blickade mig från topp till tå. Kollade hur hennes storasyster såg ut, hur hon hade växt upp.

”Nej, vi tar det här ute.”, svarade jag sammanbitet. Hon nickade och lät mig kliva in och säga till vart jag gick till Em och Mark. När jag kom ut igen så hade de slagit sig ner vid våra utemöbler.

”Det är lika vackert här i London som jag minns det…”, viskade Patricia för sig själv. Jag slog mig snabbt ner framför henne.

”Prata då, bevisa att du är min mamma.”, fick jag ur mig. Hon nickade.

”När du föddes, och de skulle klippa av navelsträngen så slant de, du har ett ärr på magen nu.”, jag stelnade till men förnekade det.

”Wikipedia eller Google, inte fan vet jag. Något som är sant, annars går jag.”, varnade jag henne. Hon nickade lugnt.

”Som 1 åring ramlade du och slog i huvudet i diskbänken när jag badade dig, du låg i koma i 2 dagar.”, hennes ord förvånade mig. Hur visste hon sånt egentligen? Var hon en spion? Eller en stalker?

”Läkarjournaler.”, grumlade jag nedlåtandes till svar. Den lilla flickan kollade på mig med stora ögon. Där fick jag nog, reste mig upp och började gå mot dörren.

”På ditt högra skulderblad har du ett födelsemärke som liknar en krona, så när du var liten trodde du att det betydde att du var en prinsessa! Jag försökte intyga dig om att du var det, men din pappa var helt emot det och sa att det var nonsens. Du grät och sprang ner i källaren där du gömde dig i 20 minuter. Jag lockade upp dig med Jordgubbspannkakor.”, rabblade hon snabbt upp. Jag stelnade till. Hon var min mamma.

”Vart har du varit i alla år då? Va? Varför stannade du inte hos mig?!”, skrek jag förtvivlat.

”Din pappa ville inte det. Jag jobbade på ett fängelse då, som terapeut, han gillade inte det och tvingade mig att byta jobb. Du var kanske 2 år när han skickade ut mig. Jag flyttade till Chicago, men nu har jag flyttat hit igen med min andra dotter, Neah.”, förklarade hon spänt. Mina ögon hade vattnats.

”En fråga…”, bad jag om. Hon nickade. ”Har du något med mig och Justin att göra? Har du kontaktat honom?” Hon pressade ihop sina rödmålade läppar.

”Han var inte bra för dig älskling, han är känd! Han reser jorden runt, han bor i USA och du i London, hur i hela friden ska han hinna träffa dig? Han kommer såra dig!”, utbrast hon menandes. Jag fnös ilsket.

”Jag… du har INGENTING med mitt liv att göra! INGET! Förstår du?! Låt mig vara ifred! Jag hatar dig!!”, skrek jag innan jag vände på klacken och sprang in i huset igen, upp på mitt rum. Jag la mig ner på sängen med tårarna rinnandes ner för mina kinder. Kudden drog åt sig vätskan och blev inom bara några minuter dyngsur.

”Belle?”, Emily’s röst var len mot min hud, men hindrade inte tårarna. ”Jag skickade iväg Mark till sitt hotell inne i stan, han fick pengar till en buss. Jag kan stanna här inatt..”, viskade hon mjukt. Jag hickade till och nickade.

”T-tack…”, fick jag ur mig innan tårarna vällde fram igen. Hon satte sig ner på sängkanten för att trösta mig, det hon var riktigt bra på att göra.

Jag vred på vattnet och klev in i det varma vattnet. Det blötte snabbt ner hela mig, från topp till tå. Min mamma hade kommit hit. Hon hade ignorerat mig helt i hela mitt liv, kommer och förstör för mig och tror att allt kommer vara bra. Jag vill aldrig mer se henne igen. Aldrig, aldrig, aldrig… Orden ekade i mitt huvud, och jag kände huvudvärken komma. Em’s röst var bara som mummel genom vattnet och dörren. Hon pratade förmodligen i telefon, men Justin, Kara – hennes mamma -, eller Mark. Jag stod i duschen ett bra tag innan jag vred av vattnet och klev ur den. Jag mötte min blick i spegeln som hade börjat imma. Mina ögon var röda och svullna, min nakna kropp var blek… jag såg förfärlig ut. Jag virade en handduk runt håret i en turban och drog på mig en morgonrock. När jag klev ut igen satt Em på sängen med ett stelt ansiktsuttryck. Hon skrämde mig.

”Vem pratade du med?”, fick jag hest fram. Hon gav mig ett kort ögonkast.

”Polisen.”, viskade hon till svar. Jag stelnade till, Polisen? Varför i hela friden hade hon ringt polisen?

”Varför…?”, hon hade gjort något. Jag såg det i hennes kalla blick. Hon hade gjort någonting, som rörde mig.

”Det är för ditt egna bästa, jag anmälde din mamma för utpressning. Hon kan få mellan 7 månader och ett år för det. Hon utpressade dig och Justin, så hon ska få sitt straff tycker jag.”, min tunga blev helt lam. Jag orkade inte svara, min strupe snörpte sig. Hon hade anmält min mamma, som hade sin kära ”Neah” till dotter. Hon skulle kunna hamna i fängelse.

”Det blir domstol va?”, undrade jag med tjock röst. Em nickade mjukt. Trött slog jag mig ner på sängen.

”Jag är så trött...”, suckade jag. Efter en massa tårar så  blev man rätt utmattad.

”Jag förstår det… men vad säger du? Tarzan och Pizza?”, log hon. Jag nickade glatt och kramade om henne.

”Tack för att du finns för mig Em..”, tackade jag henne. Hennes leende var stort mot min axel.

”Alltid sis.”, svarade hon milt. Jag log smått och släppte taget om henne så att hon skulle kunna kliva upp och lämna rummet medan jag klädde på mig.

När jag kom ner hade hon lagt fram en massa kuddar och filtar i soffan, något vi måste packa ner sen igen, och pizza. Filmen var bara att playa.

Jag hade somnat till då det ännu en gång knackade på dörren. Em kollade menandes på mig.

”Ska jag öppna?”, med en suck skakade jag på huvudet.

”Jag kan inte ha dig här hela tiden till att öppna, jag kan inte gömma mig från dörren direkt..”, flinade jag. Hon skrattade instämmande till och vände sedan blicken mot Jersey Shore igen. Med slöa steg trampade jag fram till dörren och drog upp den, utan att ännu en gång kolla i nyckelhålet, men denna överraskningen var bara liiite överlumpad.

”Justin?”, flämtade jag när jag mötte hans hasselnötsbruna ögon. Han log smått mot mig.

”Jag ställde inte Nashville. Det går inte, jag behövde se dig innan.”, viskade han. Jag slängde armarna runt hans hals och pressade mina läppar mot hans.

”Åh, jag har saknat dig denna enda dag jag har varit utan dig.”, skrattade jag mot hans läppar. Det hade gått en dag sen vi hade träffats, en. Det var ändå rätt så patetiskt att man kunde sakna någon efter 12 timmar ifrån varandra.

”Men jag måste åka tillbaka till D.C om 3 timmar, jag ska till Nashville imorgon istället..”, jag nickade besviket, men brydde mig inte ett skit. När jag nu hade honom hos mig så skulle jag njuta.

”Vi flyttar ju om en vecka, eller hur?”, antydde jag. Justin nickade. ”Vart är du då? New Oreleans? New York? Eller är du i L.A?”

”Jag är faktiskt i Kanada då. Ska till Labrador och uppträda, sen ska jag till Graceville och efter det kommer jag hem till L.A… till dig.”, log han och kysste mig passionerat på läpparna igen. Fjärilarna bubblade upp i magen på mig, och han tryckte in sin tunga i min mun. Jag drog med händerna, som vanligt, genom hans hår. Hans händer var däremot fastklistrade på min rumpa, då vi hörde en harkling bakom oss.

”Hallå? Jag är här också faktiskt.”, gnällde Em som en treåring.

”Haha, kom så får du vara med.”, retades Justin och putade med läpparna mot henne i luften. Hon grimaserade äcklat.

”Nej tack, jag kysser inte tonårs-idoler.”, skrockade Em till svar och slog sig ner på pallen som stod i hörnet av hallen. ”Vad ska ni göra nu då? Jag kan gå hem om ni vill…”, försäkrade hon oss med blicken på sin jeans jacka som hängde på kroken alldeles bredvid henne. Jag skakade på huvudet.

”Jag behöver dig hos mig i natt, min lilla Rottweiler, så vi kanske kan… öh…”, jag fick inte fram några förslag, och exakt när jag tänkte föreslå ”Bada i Poolen” så öppnade himmeln sig. Regnet öste ner på Londons gator, och det verkade aldrig sluta.

”Vi kan spela sällskaps spel!”, flinade Emily retsamt. Jag himlade med ögonen, men fick en kyss av Justin som lite pepp.

”Kom igen babe, det blir kul.”, viskade han flörtigt i mitt öra. Med en suck klampade jag in i vardagsrummet med de. Sällskaps spel, kul? Jo tjena, Justin ska få igen om jag sitter här och har tråkigt om 10 minuter.

”Hur är det?”, frågade Justin lugnt. Jag låg i hans famn i soffan och ritade ringar på hans arm med fingret. Han lekte med mitt hår och kysste mig då och då på olika ställen på ansiktet.

”Dåligt. Jag känner mig tung, trött, ledsen, sårad, bekymrad, glad, kär, PMS- unge, och en massa mer… och du åker om 20 minuter också, det gör mig inte gladare…”, suckade jag trött mot hans bröstkorg. Han fuktade sina läppar och nickade.

”Det kommer gå bra… jag lovar.”, lovade han mig. Jag mötte hans blick, så där låg vi ett tag och kollade in i varandras ögon. Regnet föll hårt mot fönstret, det gjorde det hela mycket mer romantiskt. Jag log snett åt min tanke.

”Du?”, andades Justin ut het plöstligt.

”Ja?”, svarade jag med ett leende på läpparna. Han andades djupt in.

”Vi kanske kunde ha en riktig dejt någon gång?”, tyckte han mjukt. Men han hade rätt, vi hade inte haft någon riktig dejt ännu, det hade varit alldeles för turbulent.

”Tja, vi kommer ju inte kunna ha den utomhus…”, konstaterade jag. Han suckade.

”Jag vet… men snart. När vi har… publicerat oss eller vad man säger.”, flinade han och fortsatte med mina hårslingor. Jag skrattade till.

”Ja, det blir nog toppen.”, svarade jag. Han kysste mig mjukt på pannan. Emily stod i duschen för tillfället, för Justin hade helt spontat krossat ett ägg i hennes hår. Vilket hade gjort henne arg… men hon gillade honom fortfarande. Då ringde min mobil och drog mig ifrån mina tankar. Jag sneglade ursäktande på Justin innan jag svarade.

”Hallå det är Belle?”, numret var inte något jag kände igen.

”Hej Belle, det är din moster Mirandra. Kommer du ihåg mig? Vi sågs för 5 månader på din morfars begravning.”, min moster Miranda? Självklart att jag kom ihåg henne. Ett leende spreds på mina läppar.

”Ja, hur skulle jag kunna glömma dig Moster? Vi var ju tillsammans hela min barndom.. typ. Hur är det i Norge?”, undrade jag. Hon hade nämligen flyttat dit med sin dotter, min kusin, Chrystal för 2 år sedan.

”Ja… Jag har något tråkigt att meddela Belle…”, viskade hon i luren. Då hörde jag att hon grät, vilket jag inte hade märkt i början av samtalet. Jag stelnade till, dåliga nyheter.

Vad kommer hennes moster meddela? Vad har hänt tror ni??? :O Det är 2011, så ni får tänka lite! :D Hahah, Kommentera.

Prevously: Vi är hemma runt 3 inatt skulle jag tro. Vad gör du då?”, rabblade hon glatt upp. Jag drog ett djupt darrigt andetag och utbytte en blick med mamma som nickade och kramade om min hand.
”Belle… jag gör slut med dig. Det är för dit eget bästa, din egna säkerhet.  Jag skulle aldrig… Du måste lita på mig, när allt är över så blir det du och jag igen! Belle, förlåt, men det är såhär det måste vara ett tag nu…”, snyftade jag in i luren. Det var tyst ett bra tag innan hon sa det. Dem 3 orden jag absolut inte ville höra.
”Dra åt helvete.”, det pep till och samtalet var över.

Belle's Perspektiv:

Han hade gjort det. Precis som alla andra killar hade han gjort slut med mig. Han ville bara ha sex med mig, sen gjorde han slut. Fan, att jag inte märkte det med ens! Jag gick med långsamma steg på gatan till mitt hus. Det var kolsvart där inne, så pappa var antagligen och jobbade. När jag klev innanför dörren möttes jag av en lapp och ett flertal, fulla flyttkartonger.

”Hey darling! Du, du kan väll gå upp och packa ner lite från ditt rum är du snäll? Jag är på Ambassaden en bit utanför London, är hemma runt 12.00, ska till jobbet emellan också och packa lite. Du kom hem nyss skulle jag förmoda, Emily ringde och berättade om förseningen och Justin. Jag är ledsen gumman :/ Kyckling Lasagne står i kylskåpet, bara att värma! Puss!”

As usual… Jag suckade trött, men drog åt mig 3-4 tomma lådor och började gå upp mot mitt rum. Jag började med mina böcker, och fortsatte sedan med alla tavlor. Tro det eller ej, men några bilder på mina väggar var faktiskt på mig och Justin.

”Slänga eller behålla?”, viskade jag hest för mig själv. ”Behålla.”, bestämde jag mig sedan för och la försiktigt ner tavlorna i lådan. När nästan halva rummet var tomt på smålprylar bar jag ner de fulla kartongerna ner till vardagsrummet. I ett hörn där stod det en massa andra med olika namn på de.

”Kök, badrum, gästrum, kontor, städrum…”, mumlade jag snabbt för mig själv. Pappa ville väll flytta så tidigt som möjligt. Jag trampade upp på mitt sovrum igen för att dra av mig de korta shortsen och utbyta de mot ett par mysbyxor. När jag hade dragit på mig byxorna skyndade jag mig ner till köket, där jag drog ut en tallrik, bestick och ett glas åt mig själv. Jag lassade på av den kalla lasagnen på min tallrik för att sedan ställa den i mikron och dra ut Colan ur kylskåpet. Jag tog en klunk av den med blicken ut på fönstret. Klockan var runt halv 6 på morgonen och jag var inte ett dugg trött konstigt nog. Mikron pep till och jag drog lydigt ut tallriken innan jag gick in i vardagsrummet och slog mig ner i soffan. Snabbt klickade jag på MTV för att få lite sällskap av Jersey Shore.

”Belle? Gumman?”, pappas röst var mjuk mot min kalla kind. Trött slog jag upp ögonlocken, och av solskenet kunde jag konstatera att klockan var över 2.

”Du somnade inatt, jag kom hem för 20 minuter sen, Sushi står i köket.”, uppdaterade han mig. Jag nickade, då var den alltså tjugo över 12, inte 2. Med trötta steg klev jag ut i köket då jag hade legat i soffan. Nu var allt porslin nerpackat, men en matlåda med Sushi i stod på köksön. Jag drog upp en gaffel som låg i en kartong bredvid mig och började äta medan jag skrollade igenom alla sms Justin hade skickat under kvällen, natten och morgonen.

”Belle, jag måste få förklara! Svara när jag ringer, xx Justin.”

Pfft… han hade sagt att han Älskade mig, för att sedan göra slut. Dagen efter också. Toppen kille va? Jag suckade och tryckte in den sista sushi biten i munnen då det knackade på dörren.

”Jag öppnar!”, ropade jag till pappa som stod inne i sitt rum och packade. Med slöa steg gick jag mot dörren och öppnade.

”Hej!”, hälsade Em glatt. Jag kramade mjukt om henne som svar.

”Det här är Mark! Han kom hit imorse, bara för mig!”, pep hon tårögt till och log stort mot den rätt så snygga killen bredvid henne.

”Tja Belle.”, log Mark och räckte över sin hand, ”Mark O’Donnell.” Jag kramade skeptiskt om hans hand.

”Belle Chandler.”, han nickade vetandes med ett stort flin på läpparna.

”Får vi komma in?”, undrade Em. Exakt när jag skulle svara dök pappa upp bakom mig med ett stort leende på läpparna.

”Nej men hej Emily! Det var länge sen vi sågs offentligt! Haha, Hej på er.”, hälsade pappa med sin vanliga pappa röst. Jag bröt blicken från Mark och stirrade ner i marken. Han påminde om Mike på ett sätt, men jag visste inte hur.

”Kom in, kom in! Jag ska ändå åka nu, här Belle har du 50 spänn, köp Pizza eller något.”, tyckte pappa och räckte över en femtio-dollars sedel till mig. Jag log tacksamt mot honom.

”Tack pappa, vi ses.”, han kysste mig lätt på kinden, hälsade de andra farväl innan han hoppade in i sin Suv. Min Range Rover stod kvar inne i garaget, oanvänd. Jag gillade den verkligen inte på något sätt alls. Den skulle ge ut dåliga budskap om jag körde runt med den, typ ”Hej, jag är rik och har en Range Rover, kolla på mig!” Em väckte mig ur mina tankar med sina händer klappandes mot mina kinder.

”Hör du något eller? Hawaii eller Cheese?”, mumlade hon med mobilen tryckt mot axeln. Jag ryckte på axlarna, men svarade ändå.

”Ta båda.”, hon nickade och fortsatte samtala med Pizza- budet. Jag klampade in i vardagsrummet och kom på Mark med att stå och granska fotografierna på mig och Justin. Som jag hade packat ner. Som han nu hade packat upp.

”Vad gör du?”, utbrast jag stelt. Han ryckte till och tappade alla – alla 5 – tavlor han höll i handen. De krossades mot det hårda golvet i vardagsrummet.

”Oupsie… jag är ledsen!”, sa han med ett ledset uttryck, men hans röst förmedlade ett skratt. Ett hånskratt.

”Du kan inte rota runt i mina PRIVATA saker.”, röt jag ilsket. Han nickade, slog sig ner på huk bredvid mig och hjälpte mig att plocka upp glas skärvorna. Hans hand snuddade vid min, och genast då kände jag hur jag blev illa till mods.

”Så, ni har gjort slut? Bieber är inget bra för någon, det var bra.”, skrockade han torrt.

”Antyder du att Justin är dålig för någon? Du känner inte mig, eller honom.”, fräste jag lågt. Han skulle precis svara då Em kom tillbaka in i rummet.

”Pizzorna kommer inom 10 – 20 minuter.”, meddelade hon oss, men stelnade till när hon såg våra possitioner. ”Vad håller ni på med?”

Jag harklade mig nervöst, ”Han tappade mina tavlor.”, svarade jag bittert innan jag reste mig upp och gick in i köket för att slänga glaset i sopptunnan. Em kom gåendes bakom mig.

”Du behöver inte lägga ut din sorg över Mark…”, muttrade hon stelt. Jag suckade.

”Nej, kanske inte, men jag orkar inte längre, OK? Bara... åh.”, suckade jag upprört. Em slog sig ner på barstolen runt köksön framför mig.

”Du har inte pratat med honom va? Så då vet du inte den riktiga anledningen till varför han gjorde som han gjorde?”, undrade Em milt. Jag fnös.

”Man har ett val, man gör slut eller håller ihop. Ingen kan tvinga någon.”, röt jag surt. Hon skakade på huvudet.

”Jo, om det gäller din säkerhet så. Justin fick ett sms om att han måste göra slut med dig, annars skulle det inte sluta gott. Han gjorde inte slut med dig, och några minuter därpå kom det någon och bankade skiten ur honom Belle. Justin blev misshandlad. Sen vart han tvungen att göra slut med dig, för annars skulle dem eller den ge sig på dig också. Belle, han gjorde det för dig! Förstår du inte? Det kommer bli ni igen, bara du ringer upp honom och slutar vara så jävla feg.”, förklarade Em seriöst. Jag kände hur jag började skaka. Misshandlad? Skadad? Justin? Åh nej…

”S-så… h-han gjorde d-det f-för m-m-mig?”, stammade jag fram mellan darrande läppar. Hon nickade.

”Ja, du måste ringa honom Belle, prata med honom. Han behöver dig, men ni kan inte vara tillsammans just nu bara…”, mumlade hon förklarandes. Jag drog genast upp min mobil och klickade med darriga händer fram Justin’s namn i adress boken. Han svarade efter 2 signaler med sin vanliga, ljusa stämma. Men den hade ett ledsamt tonfall.

”Så du ringer nu?”, var det enda han sa. Jag snyftade till i luren, tårarna hade börjat rinna ner för mina kinder.

”Åh, baby, gråt inte…”, vädjade han mjukt. Jag kunde höra hur en dörr öppnades och stängdes i andra änden, men jag fortsatte bara gråta tills jag hackigt fick fram en mening,

”J-jag v-vet nu… Em har b-berättat…”, snörvlade jag ur mig. Justin suckade lättat.

”Jag älskar dig verkligen Belle, jag ångrar inte det jag sa. Men det är för bådas säkerhet som vi inte kan vara tillsammans. Inte just nu bara… men snart. Snart så.”, viskade han tröstande i luren. Jag hickade.

”Är du säker? Tänk om det aldrig går över?”, hasplade jag ur mig. Justin mumlade något ohörbart, det lät som en bön eller nåt.

”Belle, jag måste berätta en sak till dig. Och jag menar inget illa med att berätta det, men du kanske borde veta det…”, viskade han nervöst i luren.

”Säg det.”, sa jag kort, utan att ens bli förvarnad. Hans ord kom ut som en låg, låg viskning i andra änden.

”Personen som sms:ade mig… den personen angav sig till att vara din mamma.”, orden ekade i mina öron. Omöjligt, min mamma är död. Hon dog när jag föddes…? Det kan inte vara sant… Min hals blev alldeles torr, tungan tjocknade och jag hörde hur mitt hjärta bultade i öronen. Blodsmak spreds i min mun, även fast jag inte blödde någonstans.

”Omöjligt…”, var det enda jag fick fram. Justin hummade ledsamt, men instämmande.

”Jag vet inte hur vi ska göra… antingen så ställer jag in allt och åker till dig, så att vi är tillsammans åtminstone, eller så ringer vi polisen.”, båda förslagen var lockande, men inget var lika mysigt som att ha Justin hos mig.

”Jag vet inte… du ska väll vara i Nashville ikväll redan?”, andades jag nervöst ut i luren. Em signalerade från dörröppningen till mitt rum att pizzan var här. Jag nickade.

”Ja, men om det behövs så kan jag komma till dig. Det är säkert babe, jag kommer bara du säger till, Scooter kan nog fixa allt.”, sa han snabbt. Jag tvekade en stund. Skulle han kunna komma? Hit?

”Nej, stanna hos dina fans Justin. Åk till Nashville, jag har Emily hos mig, och en creepy kille från D.C som heter Mark. Han som hon var hos, dem är typ… tillsammans.”, jag gillade inte att säga orden, men det var sant. Kanske?

”Mark? Låt ingen du inte känner stanna hos dig, Belle, lyssna på mig. Han kanske också är inblandad i det här? Vem vet? Bara… be honom gå så fort du får tillfälle, ha kvar Emily hos dig, men låt Mark gå.”, befallde han mig. Jag drog ett djupt darrigt andetag.

”Okej. Jag älskar dig.”, orden som lämnade min strupe gjorde ont på ett sätt, men ändå inte.

”Jag älskar dig också, men kom ihåg. Vi är ihop, men ändå inte. Jag vet att det är jobbigt, men säg inget till någon. Berätta inte för Emily, inte ens till din pappa om att vi är ett par igen, lova mig det Belle?”, det var en svår sak att lova, men jag kände att jag behövde det.

”Okej, hej då.”, mumlade jag nervöst. Det pep till, jag tryckte ner mobilen i fickan innan jag gick ner till vardagsrummet där Em hade haft mage nog att sätta på film. Det var inte det att hon inte fick, men den där Mark gjorde mig riktigt jävla nervös…

”Äntligen! Så, slå dig ner!”, utbrast Em. Hon klappade med handen på den tomma platsen bredvid henne. Nervöst slog jag mig ner i soffan med en pizza-slice i handen. Då o då kom jag på Mark med att sneglade på mig. Han var iögonfallande, men läskig. Em hade klickat på Harry Potter… typiskt henne.

”Så, hur mådde Justin?”, undrade hon mjukt. Jag ryckte till men kom ihåg mitt löfte.

”Varför skulle jag fråga? Han är en ren skitstövel…”, grumlade jag surt. Hon höjde på ögonbrynen.

”Jag gillar honom…”, tyckte hon menandes och gav Mark en ursäktande blick. Jag tog en tugga av min pizza-slice, men det smakade bara som papper i min mun. Kanske tillochmed kartong. Då ringde det på dörren.

”Jag öppnar..”, började Mark med ett leende, men jag stoppade honom med bara blicken. Han spände käkarna, men lät mig gå och öppna dörren. När jag hade dragit upp den blev jag mer eller mindre överraskad. 

Woo, är Mark farlig? Vem stod utanför dörren? Kommer Em stanna hos Belle med eller utan Mark? KOMMENTERA FÖR MER IKVÄLL, MIN MAMMA FYLLER ÅR, SÅ VI FÅR SE! :)

Previously; “Men du… förlåt.”, jag hann bara möta hans blick innan hans läppar var pressade mot mina. Jag la en hand på hans nacke och lät mina fingertoppar långsamt glida över hans hårfäste.
“Sjung en låt. Eller skriv en, om mig”, begärde jag och la gitarren i famnen på honom med ett leende lekandes på läpparna. Han suckade, men startade ändå.
“Belle, du är min tjeeeej, en sån jätte, jätte, jätte fin tjeeej… en dag, ska det bli du och jaaaag, för evigt, nananananan.”, sjöng han. Jag himlade med ögonen och roffade åt mig gitarren.
“Denna skrev jag förra veckan, vill du höra?”, han nickade mjukt och spände blicken i mig och så började jag sjunga…

Justin hade fått på sig sina kläder och satt nu i soffan medan han gjorde små dansrörelser med händerna. Runt hans mun var det fullt av spår efter hans choklad kaka som Kenny gladeligen hade gett honom.

”Hej Belle.”, log Kenny mot mig. Jag kramade mjukt om honom och sneglade på klockan. Halv 6, så om en halv timme skulle allt dra igång. Konserten… Jag kunde medge att även fast jag inte skulle göra så mycket, så var jag nervös. Riktigt, jävla nervös. Oj… Jag mötte Pattie’s mjuka blick och log smått.

”Belle, kan jag få ta en promenad med dig?”, undrade hon mjukt. Justin spärrades upp ögonen.

”Det skulle vara skönt…”, tyckte jag med ett retsamt flin mot Justin. Han suckade med satte sig sedan tillbaka lutat i soffan igen när vi hade lämnat Logen, Arenan och kommit ut på Washingtons soliga natur. Det var dubbelt så mycket fans utan för nu som för 3 timmar sedan. Det växer… tänkte jag ironiskt och drog en hand genom mitt hår. Pattie fick med mig ända in till stan - då det inte ens var så långt till stan - och in på en Starbucks. Hon log smått mot mig.

”Vad vill du ha?”, frågade hon. Min blick flyttades från den dumma anden utanför fönstret till Pattie som menandes nickade mot menyn. Jag ”oj”-ade mig.

”Nej, det behövs inte. Jag kan betala sjä…-”, min röst vek sig då jag kom på att min plånbok låg i min väska. Som låg i Justin’s loge. En suck lämnade min mun, men ett skratt lämnade Pattie’s.

”Så, välj något. Pengar är inget problem”, försäkrade hon mig. Jag nickade lätt.

”Öh… en Caramel Milkshake?”, prövade jag och log snett mot killen bakom kassan. Han nickade, knappade in det på den lilla skärmen och meddelade sedan sin kvinnliga med arbetare om vad hon hade att göra. Det var inte varje dag Justin Bieber’s mamma kommer in på Starbucks 3 gånger, i rad. Vi tog emot våra drickor för att sedan kunna lämna det varma caféet. En liten pojke granskade mig när vi var påväg ut. Hans blonda lockar omgav hans lilla huvud. Hans kinder var rosensköra och hans ögon dem mest chokladbruna jag någonsin sett. Jag log smått mot honom innan jag, efter Pattie, klev ut ur Starbucks. 

”Så, du och Justin gillar varandra va?”, vilken fråga, men jag nickade. Hon hummade till.

”Ja… skyddar ni er?”, fortsatte hon. Jag satte nästan i halsen. Va?! Skydda oss som i… sex?

”Öh.. Vi har inte… ja…”, mumlade jag nervöst till svar. Hon nickade till.

“Men när ni gör det, så skydda er. Jag gjorde inte det och fick Justin. Han var inget misstag, han var en gåva. En vacker sådan, men att bli gravid i den åldern… Ni är 17 ynka år”, förklarade hon. 

“Jo, ja… självklart.”, försäkrade jag henne. Hon log mjukt mot mig.

“Jag kan köpa P-piller om du vill?”, föreslog hon. Snabbt spärrades mina ögon upp. Allvarligt Pattie? 

“Öh… min faster jobbar som barnmorska, hon har sagt att det ibland kan gå snett med P-piller, så att man aldrig kan få barn.. Så jag skippar nog det.”, svarade jag mjukt med ett leende. Hon nickade.

”Men då får du ge de här till Justin.”, sa hon kort och räckte över en Forever 21 påse. I den låg det 3 stycken paket kondomer. Jag kände genast hur mina kinder hettade till. Inom mig kände jag mig bara generad. Kanske till och med förnedrad. 

”Jag ska ge dem till honom…”, försäkrade jag henne, innan jag knöglade ihop den lilla påsen och tryckte in den under min jacka. Pattie log nöjt för att sedan börja snacka om…. Giftemål? Hon kanske gick lite för snabbt. Sen kom hon in på bebisar. 

”Pattie, jag och Justin hade inte planerat giftermål och barn förrän om ett bra tag. Eller, vi har knappt pratat om det, men jag skulle nog aldrig kunna… Nej, Inga barn förrän 20 års åldern. Typ”, förklarade jag stelt för henne. Hon bet sig besviket i läppen, men nickade sedan.

”Okej.”, log hon innan hon fortsatte, sida i sida med mig, stratsera ner för Washingtons gator. Jag måste verkligen prata med Justin om detta sen.

”Belle?”, fick Pattie ur sig efter ett tags tystnad igen. Jag utbytte en fördröjd blick med henne innan jag nickade.

”Du måste verkligen lova mig att du verkligen ber Justin använda dem där… Lova.”, mumlade hon menandes. Jag nickade och kramade mjukt om henne.

”Jag lovar.”, viskade jag mot hennes axel. Hon andades lättat ut med ett leende mot mig innan vi började gå mot Arenan igen, med snabba steg. Ett antal Beliebers fick syn på oss, men Pattie bad mig att gå in före henne för att undvika så kallat, trubbel.

När jag klev in i Justin’s loge igen var den folktom. Från badrummet ekade Justin’s lena sångröst ut. Jag slog ihop ögonen och njöt av att få höra honom sjunga, bara jag liksom. Utan hundra-tusentals fans skrikandes i badrummet. Bara vanliga Justin Bieber’s silkeslena, mjuka röst. Innan jag hade hunnit reagera hade vattnet vridits av och dörren öppnats. Justin kom utklampandes med en handduk lindad runt midjan, samt en i hans hand som han gnuggade med i håret. Ett leende sken upp i hans ansikte då han mötte min blick, ”Hey.”

”Hej på dig med Justin.”, svarade jag milt innan jag klampade fram till honom och pressade mina läppar mot hans. Jag hade redan låst dörren så att vi inte skulle bli… störda. Hans händer vandrade upp och ner för min rygg, njutningen spreds inom mig. Mina händer drogs igenom hans hår. Hans tunga fann min och vi stapplade, utan att släppa varandras läppar, mot soffan. Han la sig ner med mig under sig. Underligt nog så hade inte handduken runt hans midja trillat av än. Men det var tur, jag ville nog inte… äh. Min tunga lekte vilt med hans, mina händer rörde hans kropp som om vi inte skulle ses på 100 år – vilket vi snart inte skulle. Typ – Precis när hans händer hade vandrat sig in under min tröja och skulle knäppa upp min BH så knackade det på dörren.

”Justin? Belle? Ni måste skynda er, det är 7 minuter!”, ropade Pattie utanför dörren. Justin kysste mig mjukt en sista gång på pannan innan han reste sig upp.

”Åh, vi som hade så trevligt…”, grumlade jag missbelåtet. Justin flinade stort mot mig.

”Säg inte att det inte kommer tillbaka…”, skrockade han retsamt. Jag hummade till och tänkte efter. 2 veckor hade passerat sen han kysste mig. Då var vi väll ett ”officielt par” mellan oss två? Eller? Då kunde man väll ha… sex? Pattie’s frågor och påståenden hade gjort mig förvirrad. På ett sätt hade jag faktiskt blivit riktigt sugen på att ha just sex med Justin.

”Oh, det här är till dig. Från Pattie!”, kom jag på och kastade Forever 21 påsen till Justin. Han rynkade oförstående pannan men kikade ändå misstänksamt ner i påsen för att sedan hosta till.

”Tja… det här var ju… förutspått?”, mumlade han nervöst medan han nervöst kliade sig i nacken.

”Någon gång måste ju bli den första för oss?”, tyckte jag mjukt. Han nickade instämmandes och skulle precis fylla i min mening då det knackade på dörren.

”4 minuter Justin! Fyra!”, nu var det Allison som ropade. Justin himlade med ögonen, men klev in i sin WIC och drog på sig sin outfit. Inom en minut kom han ut, fullt påklädd, och drog med mig ut till de andra som kom emot honom med en massa apparater och mikrofoner. Snabbt kysste jag honom, passionerat, farväl innan jag gick mot Pattie.

”Backstage eller i Publik?”, undrade hon. Jag gav det stora tjej-havet en skeptisk blick, men valde ändå att stå i publiken med henne.

”Jag vill kunna se honom framifrån, inte bara ryggen.”, förklarade jag. Hon nickade.

Justin kysste mig mjukt på läpparna. Jag kupade mina händer runt hans huvud, medan jag njöt. Njöt över att ha en pojkvän som Justin, njöt över att få ha honom hos mig, njöt över… Emily! Jag hade helt glömt bort henne! Vart kunde hon vara? Jag avbröt inte kyssen, utan lät Justin göra det innan jag nervöst drog upp min mobil och knappade in hennes nummer. Bara efter tre signaler svarade en kille.

”Hallå det är Mark på Emily’s telefon, vem pratar jag med?”, Mark? Vem i hela friden är Mark?! Jag harklade mig djupt.

”Öhh… Jag är Emily’s kompis, Belle? Hon kanske har nämnt mig…”, andades jag nervöst ut. Han hummade till.

”Ja! Dig har hon nämnt! Bieber’s tjej va? Emily har lånat min dusch, men hon är snart klar.”, försäkrade han mig. Men hur…? Emily hade berättat… Hon hade berättat att jag var Justin Bieber’s flickvän till en främling.

”Så, Mark, vad jobbar du med?”, undrade jag bittert. Han skrattade till.

”Inget märkvärdigt. McDonald’s. Emily kom in dit när jag hade slutat jobbat och började snacka med mig, sen tog vi en kopp kaffe och lämnade caféet, men då fick halkade hon i en lerpöl, så hon lånade min dusch. Ok för dig eller?”, han var stöddig på rösten nu. Jag hade uppkäftigt folk.

”Ja, helt Okej… Är hon klar eller?”, pressade jag sammanbitet ihop. Han suckade och bara någon sekund därpå hörde jag Em’s glada röst.

”Hey Belle! Var konserten bra?”, fnittrade hon milt.

”Em, vad fan håller du på med? Träffar en främling, går hem till honom och snackar om mig och Justin?!”, röt jag ilsket i luren. Hon suckade djupt och långdraget.

”För det första har jag inte sagt ett skit om dig och Justin, ni står i varenda jävla tidning här i Washington. För det andra så är han inte en främling, vi har träffat varandra förra sommaren på Malta, och för det jävla tredje, varför ska du bara ha kul va? Varför ska du hänga runt med din kille medan jag ska följa efter er som en jävla hundsvans?! Jag kanske också vill ha lite kul! Resan var inte ENBART för dig och Justin att ses, du och JAG skulle också ha lite kul!! Men vet du vad? Skit i det, vi ska ändå hem imorgon, sen flyttar du om en vecka, så skit i att vara med MIG de sista dagarna, var med Justin, honom ska du ju ändå flytta till snart. Vi ses på hotellet sen, eller nej, sov hos Justin vetja! Jag skiter i dig, men du ska vara på hotellet klockan 11 imorgon, 1 går flyget. Hej då.”, hasplade hon ur sig. Jag stod bara där, med tårfyllda ögon och vidöppen mun. Tyckte Em verkligen så? En klump uppstod i min hals, hur mycket jag försökte svälja ner den så ville den inte försvinna.

”Jävla skit…”, viskade jag med tjock röst för mig själv. Justin kom upp bakom mig med ett frågandes ansiktsuttryck.

”Belle? Babe, vad är det?”, frågade han mjukt. Jag skakade på huvudet och begravde mig bara i hans omfamning. Min tunga var tjock, min hals hade stocknat, orden ville inte komma ut. Jag kunde helt enkelt inte prata just nu…

”Te? Kaffe? Oboy? Varm mjölk? Honungsvatten?”, hasplade Justin ur sig från hotell köket. Jag hade själv kurat ihop mig under en filt i hans, enligt mig, alldeles för mjuka soffa som en liten bebis.

”Té tack!”, ropade jag trött tillbaka. Det enda jag kunde höra nu var en massa buller och bonk innan Justin kom ut med två koppar té.

”Jag suger på att göra té, bara så att du vet det… Men här är resultatet…”, mumlade han genant och räckte över min kopp till mig. Jag smakade på det alldeles för söta téet, men nickade. Han hade haft i alldeles för mycket socker, men jag kunde inte säga att det inte smakade gott.

”Det var helt perfekt.”, försäkrade jag honom och tog ännu en uppskattande klunk. Téet kanske var för sött, men det värmde inom mig. Jag kände mig alldeles kall efter samtalet med Emily.

”Really? Du säger inte bara så för att göra mig glad då?”, sa han allvarligt. Jag skakade på huvudet innan jag försiktigt, för att inte skvimpa ut téet, gjorde plats åt honom bredvid mig under filten. Lydig som en hund kom han och la sig ner tätt intill mig under filten.
”Du delar inte rum med Pattie eller Kenny va?”, viskade jag mot hans läppar. Snabbt skakade han på huvudet. Jag lutade mig över honom, ställde min kopp på bordet, reste mig upp och började retsamt gå mot hans rum.

”Följ efter mig så… tja, du får följa efter och se helt enkelt.”, flinade jag. Han hoppade genast upp och var bakom mig endast någon sekund därpå med sina läppar pressade mot mina. Jag hoppade upp i hans famn med benen runt hans midja för honom att bära mig till sängen, vilket han gjorde. Vi föll baklänges – Justin föll baklänges, jag framlänges – ett bra tag innan vi nuddade den mjuka sängen. Han började med ens fippla med min gylf men stannade sedan upp.

”Vill du verkligen?”, mumlade han seriöst. Jag mötte hans blick och nickade ivrigt. Jag ville mer än något annat. Han drog upp ett av paketen Pattie hade gett honom och la det på nattduksbordet innan han fortsatte med mina byxor. När dem var av fortsatte han med min t-shirt. Vi rullade runt med läpparna ifrån skilda för en stund så att vi låg bredvid varandra. Jag, halvt naken, och Justin, fullt påklädd. Han smekte med sin hand över mitt lår och jag kunde lova att jag nästan skulle explodera.

Jag pressade mina läppar mot hans för att sedan sätta mig gränsle över honom.

”Belle?”, jag lutade mig kort ifrån hans läppar återigen och drog ett djupt andetag med en nick.

”Jag älskar dig…”, viskade jag menandes. Jag smakade på orden en stund innan jag svarade.

”Jag älskar dig också Justin…”, han gav till ett smått leende innan han hjälpte mig att krångla sig ur sin tröja.

Yeey, haha, they did it! Hur kommer Belle och Em bli sams? Kommer de bli det? Haha, Pattie? Akwaaard... KOMMENTERA FÖR MER IKVÄLL, över 10 kommentarer innan nästa, helst över 15! <3