Kapitel 5 - Wondering

Han ryckte på axlarna, ”Whatever.”

”Var det allt du ville säga?”

Han nickade bara. Jag reste mig upp och drog åt min hästsvans innan jag gick mot dörren.

”Säg inte till någon.” ropade han lågmält efter mig.
Ett brett leende tog plats på mina läppar, ”Det kommer jag inte.”

 

Det plingade till i dörrklockan när ännu en person trädde in i det lilla caféet. För en sekund såg jag upp, men slog snabbt ner blicken igen när jag insåg att det knappast skulle vara någon jag kände.

”Vill du ha mer kaffe ma’am?” frågade en sockersöt tjej mig.

”Åh, kalla mig inte ma’am!” skrattade jag. ”Vi är i princip samma ålder… men ja tack, lite mer kaffe skulle inte skada.”

En stor rodnad spred sig på hennes kinder, ”Ursäkta mig.”

Hon fyllde koppen med rykande hett kaffe innan hon lämnade mig ifred. En långdragen suck lämnade min strupe. Såg jag verkligen så gammal ut att folk kände att dem behövde kalla mig ma’am?

Skakandes på huvudet såg jag ner på min datorskärm och fortsatte sedan skriva på min rapport när någon slog sig ned framför mig. Med en rynka placerad mellan ögonbrynen såg jag upp på personen.

”Fred? Vad gör du här?” frågade jag chockat och skrattade, samtidigt som jag slog ner locket till min dator.

”Jag tänkte fråga om du ville gå och se på en film eller något…? Fast du kanske har planer.”

Jag rullade in mina läppar. ”Planer har jag inte, men jag är inte riktigt på humör för bio. Kanske en annan dag. Ikväll hade jag bara tänkt jobba lite, dessutom har jag tagit över Dalias nattskift på sjukhuset.”

”Jewel…” suckade Fred anklagandes. ”Du arbetar för mycket för ditt eget bästa.”

”Jag tycker mitt arbete är roligt.” protesterade jag och tog en försiktig sipp på mitt kokheta kaffe.

Han skakade på huvudet, ”Ja, men att ha lite vänner kanske också skulle vara roligt. Eller hur?”

Hans mening fick mig nästan att sätta i halsen, ”Jag har vänner. Så lägg av.”

Ett av hans ljusbruna ögonbryn höjde sig. ”Jaså? Nämn tio.”

”Du, Cara, Aubrey, Dalia… uh… Willie…” började jag men blev snabbt avbruten av honom.

”Nämn tio som inte är dina arbetskamrater.”

”Okej, du har rätt. Jag har inte hunnit fixa fram några vänner under de två veckorna jag befunnit mig här men vad spelar det för roll? Jag tycker om mina arbetskamrater och kan väl umgås med dem på fritiden om jag så vill det.” fräste jag till mitt försvar. Vart ville han egentligen komma med detta?

”Säger du det så.” ryckte han på axlarna.

”Ja, det gör jag. Och om du ursäktar så måste jag återvända till sjukhuset.”

”Redan? Klockan har inte ens slagit sju än och nattskiftet börjar inte förrän nio ikväll.”       

Jag tryckte ner min laptop samt anteckningsblock i väskan, ”Jag ska hem först och packa upp det sista. Kanske ta mig en liten matbit.”

”Vill du ha hjälp?”

”Nej, jag kan få hjälp från mina vänner, Jenna och Artur. Nämen titta, där kommer dem ju!” morrade jag ironiskt och gestikulerade ilsket med min hand i tomma intet för att presentera mina låtsaskompisar.

Fred skrattade häftigt åt mig, ”Ja, jag förstår. Jag borde inte ha dragit upp det – förlåt. Så.. vill du ha hjälp? Vi kan gå ner till pizzerian på hörnet sedan och ta en pizza att dela på innan du drar tillbaka till jobbet.”

Jag bet mig fundersamt i underläppen. Skulle jag låta honom vinna? Pizza lät faktiskt rätt så inbjudande… ”Du betalar.” sade jag snabbt och slängde upp väskan på min högra axel.

”Visst.” nickade Fred innan han ställde sig upp bredvid mig.

Jag slängde en knölig fem-dollars lapp på bordet bredvid min halvfulla kaffekopp innan jag, efter Fred, lämnade caféet. Det hade börjat dugga utomhus och folk skyndade sig över gatan, in i sina hus för att slippa stå ute när det värsta skulle börja.

”Jag har min bil parkerad där.” berättade Fred samtidigt som han pekade mot sin silvriga bil som stod minst tjugo meter ifrån oss.

”Då borde vi skynda oss innan dropparna blir ännu större.” tyckte jag.

 

”Så!” utbrast Fred när det sista glaset stod placerat i skåpet över diskbänken, tillsammans med resten av mitt porslin. ”Du är officiellt inflyttad nu.”

”Blir man det först när man har packat upp allt?” skrattade jag och drog en hårslinga som lämnat min hästsvans bakom örat.

”Ja, det tycker jag.” nickade han leendes.

”Okej.” svarade jag bara. Leendet som befunnit sig på hans läppar suddades då ut. Om han hade förväntat sig ett annat svar, eller en kram kanske som tack för hjälpen visste jag inte. Jag hade heller ingen ork eller lust att fråga vad den hastiga dysterheten berodde på.

”Så, ska vi ta och dra ner till pizzerian?” frågade han exalterat efter någon minuts tystnad.

Jag såg upp på klockan som hängde över mitt matbord. ”Klockan börjar närma sig halv nio.” konstaterade jag allvarligt.

Fred nickade. ”Jag vet det.”

”Det betyder att jag måste byta om och sedan börja röra mig mot sjukhuset.”

”Ska du inte äta någonting alls till middag?” utbrast Fred då, med rynkad panna.

Jag himlade med ögonen, ”Jo. Jag äter på sjukhuset, i kafeterian.”

”Okej”, andades han lättat ut, ”Men du måste i alla fall låta mig skjutsa dig, baby.”

”Kalla mig inte baby, tack… och ja – du får mer än gärna skjutsa mig så att jag slipper cykla.”

Fred blottade en vit tandrad, ”Din vilja är min lag.”

 Skakandes på huvudet åt hans dumheter, vände jag på klacken och lämnade köket för att istället gå in på mitt sovrum. Det var skönare att befinna sig inne på sovrummet nu när det inte fanns några lådor att ramla över, än förut när det kändes som att man befann sig i en labyrint.

 Visslandes slog jag upp dörren till min garderob och drog åt mig en ljusblå t-shirt. Blusen jag bar för tillfället slängde jag bara ned i en utav byrålådorna, eftersom att jag var alldeles för lat för att hänga upp den på en galge.

 Jag såg ned på byxorna jag bar, vilket visade sig vara mina gråa yogabyxor – något som enligt mig dög till ett nattskift. Dessutom så skulle jag ändå inte ha på mig dessa kläder, utan arbetskläderna skulle ju sitta över.

”Kommer du eller?” ropade Fred stressat från hallen.

Jag tryckte ned de viktigaste sakerna jag skulle tänkas behöva under kvällen i min axelbandsväska och lämnade sedan sovrummet med ett leende lekandes på mina läppar. ”Ja, jag är klar.”

Fred kisade med ögonen åt mig, granskade min utstyrsel och slog sedan upp min ytterdörr. Sida vid sida gick vi ned för trapporna, ut ur trapphuset och fram till Freds bil. Lyckligtvis nog så hade han fällt upp taket nu.

”Vad ler du åt?” frågade han utan att slita blicken från vägen.

”Att du har fällt upp taket.” svarade jag ärligt samtidigt som jag snurrade en slinga kring mitt pekfinger.

”Är det något att le åt?”

Jag ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Jag tänkte bara på hur irriterad jag varit på att det varit nedfällt igår.”

Han höjde, nästan imponerat, på ögonbrynen. ”Då förtjänar väl jag något sorts pris eftersom att jag har fällt upp taket, eller hur?”

”Drömma kan man ju.” retades jag och slog till honom på armen.

”Du är en dålig vän.” skakade han på huvudet och drog en hand genom sitt blonda, stylade hår.

Jag flinade, ”Man blir som dem man umgås med.” slängde jag kaxigt ur mig.

”Det där är orättvist.”

”Det är inte mitt fel att du är dålig på det här.”

 

http://img11.hostingpics.net/pics/438307crystalgif15.gif 

"It's not my fault you're bad at this."

 

Han såg på mig för en sekund, ”Vad är det här då?” frågade han och såg tillbaka på vägen.

Återigen ryckte jag på axlarna. ”Det är det jag inte vet, och därför kallar jag det för det här.

”Du är konstig.”

”Tack detsamma”, fnös jag som svar. I två sekunder klarade jag av att hålla min ilskna mask, innan jag brast ut i fnitter. Fred skakade på huvudet åt mig, vred på ratten och stängde sedan av motorn.

”Nu är vi framme, mademoiselle”, upplyste han mig, vickandes på ögonbrynen.

”Tack för skjutsen”, jag lutade mig fram och placerade en hastig puss på hans kind, ”Vi ses imorgon!”

”Vill du att jag ska hämta upp dig när du slutar?”

”Nej då, det behövs inte. Passet slutar klockan fem, då kommer jag åka hem och sova och njuta av min dag av ledighet”, jamade jag och slog drömmandes ihop mina händer.

”Är du ledig imorgon?” frågade Fred då med höjda ögonbryn.

Jag nickade hastigt. ”Jag har hjälpt till så mycket enligt Mr. Petrelli, så jag får ledigt imorgon.”

Fred fnös. ”Du borde få ledigt resten av veckan.”

”Jaja. Vi hörs senare cowboy. Kör försiktigt!” jag vinkade åt Fred och vände sedan på klacken för att gå in i lobbyn, som var tom på människor. Det var skönt. Vanligtvis kryllade det av folk här nere, som sprang hit och dit och upp och ner. För en gångs skull var det alldeles tyst. Dött.

”Jewel!” ropade en pipig röst på mig när jag stod borta vid hissarna, och störde tystnaden som jag uppskattat överdrivet mycket.

Suckandes vred jag på huvudet och log det vänligaste jag förmådde mig till att le, ”Hej Dalia.”

”Åh”, Dalia flåsade mig i ansiktet när hon nått mig, ”Jag är såå tacksam över att du gör detta, Jewel, verkligen. Tack så hemskt mycket.”

”Åk hem till din mamma du. Det är tufft att förlora en förälder”, nickade jag medlidande.

Hon rullade in sina små läppar, ”Återigen – tack. Jag är skyldig dig!”

Jag skakade på huvudet, fortfarande leendes. ”Äh, tänk inte på det. Det är inte nödvändigt.”

”Någon dag kommer det nog att bli nödvändigt.”

 

Jag placerade högen med lakan på hyllan där alla andra sängtillbehör befann sig. När allt var på sin plats lämnade jag garderoben och suckade lättat. I två hela timmar hade jag fixat och donat med alla tvättade lakan, eftersom att jag inte hade behövts. Faktum var att ingen hade behövts. Vi hade inte fått in en enda allvarlig patient under kvällen, vilket gladde mig. Det var tveksamt hur mycket jag orkade med. Dock så hade jag valt detta yrke och jag visste gott och väl om vad som kom med det.

”Du där!” ropade en sträng röst på mig när jag gick förbi Justins rum. Med rynkad panna vred jag på huvudet och klev in i rummet.

 Ett nöjt flin kröktes på hans läppar. ”Jaså, så du kommer när man ropar på dig likt en hund?”

”Man måste komma när en patient ropar, här på sjukhuset. Så tro inte att du är speciell”, förklarade jag och slog mig ned på stolen som satt placerad bredvid hans säng.

”Skit samma”, fräste han surt. ”Jag undrade bara om man kunde få någon god mat på det här skitstället? Jag är rätt så trött på pudding och potatismos.”

 ”Du får inte lämna rummet", påminde jag honom, lika sträng som han hade varit när han kallat på mig.

”Och du får inte säga nej. Ta mig till kafeterian nu”, beordrade han mig kallt.

Jag log ett snett leende, ”Och vad ska du göra om jag inte lyder dig?”

 Innan jag hann reagera så hade han greppat tag om min handled och dragit mig till sig. Våra ansikten var bara ett fåtal centimeter ifrån varandra, och hur mycket jag än försökte så kom jag inte loss.

 ”Du ska passa dig”, viskade han mellan sammanbitna tänder. ”Jag är inte att leka med.”

”Du skulle aldrig skada mig”, svarade jag övertygande med stadig röst, för att inte låta rädd vilket jag faktiskt var.

 ”Hah... Du vet inte vad jag är kapabel till”, svarade han leendes utan att släppa varken min handled eller blick.

 ”Jag ska väl se vad jag kan ordna”, muttrade jag irriterat. Greppet om min handled lossade, vilket gav mig möjligheten att ta två stora steg ifrån sängen.

”Tro inte att det är för att du hotade mig”, snäste jag bittert samtidigt som jag började fixa med den hopvikta rullstolen.

”Nähä? Vad är det för då?”

 ”Jag tar med dig för att du är så gnällig”, konstaterade jag, ”klockan är för mycket för att jag ska orka med en sur och hungrig och kåt Justin Bieber.”

”Vem har sagt något om att jag är kåt?” hörde jag Justin säga.

 Jag stannade upp i det jag höll på med. Ja, Jewel, vem har sagt att han är kåt? Jag skakade på huvudet, ”Du är alltid kåt.”

Han skrattade bara, ”Du har visst lärt dig ett och annat.”

”Jag är väl inte dum heller. Första gången vi träffades så var du alldeles mörbultad – men det hindrade inte dig från att stöta på mig. Det är sådan du är bara”, ryckte jag på axlarna och rullade fram rullstolen till sängen.

 Justin skakade bara på huvudet och slängde benen över sängkanten, för att sätta sig ner i rullstolen. Inte ett knyst lämnade hans mun. Han kanske funderade, försökte komma på ett bra, lagom kaxigt svar att ge mig.

”Vad vill du ha att äta då?” gäspade jag när vi stod och väntade på hissen.

”Pizza… och en öl. Eller vodka. Eller kanske en Gin och Tonic. Egentligen spelar det ingen ro-”

”Du får inte dricka alkohol i ditt läge. Du får vänta tills du är utskriven”, konstaterade jag och log inombords över att ha smällt honom på fingrarna.

 Han såg upp på mig. Hans blick var alldeles svart, som att han hade lust att döda mig. ”Som jag sa förut. Du får inte säga nej.”

Jag höjde trotsigt på ena ögonbrynet. ”Jag har ändå ingen sprit. Kafeterian kan jag ta dig till. Men sprit kan jag inte trolla fram hur som helst”, förklarade jag för honom eftersom att han verkade vara trögfattad på något vis. Stackaren kanske hade blivit slagen i huvudet för hårt.

”Du-”

”Vad hände egentligen?” avbröt jag honom innan jag rullade in honom i hissen.

Vad hände vadå?” frågade han dumt.

Jag himlade med ögonen. Drev han med mig? ”Slagsmålet. Du var rätt tilltygad när du kom hit. Och med tanke på att polisen var med… är du kriminell eller något?”

Justin tystnade för en sekund. ”En affär gick snett bara. Jag babblade på för mycket, snubben slängde ur sig skitsnack så han åkte på stryk.”

”Det verkar mer som att det var du som åkte på stryk”, skrattade jag lågt.

”Tro mig – han åkte på mycket stryk innan någon ens hann placera så mycket som ett finger på mig”, försäkrade Justin mig. Jag såg på honom i spegeln. Han såg ned på sina händer med sammanpressade läppar. Vad tänkte han på egentligen?

”Du svarade aldrig på min fråga”, antydde jag när vi hade lämnat hissen.

”Jag svarade visst på din fråga”, spottade han ilsket ur sig.

”Nej.”

”Jo, det gjorde jag.”

”Nej, det gjorde du inte.”

Han såg upp på mig med samma blick som förut. ”Om du fucking retas med mig nu så vet jag inte vad jag gör”, hotade han.

Jag spärrade oskyldigt upp ögonen. ”Men det är ju sant! Du svarade aldrig!”

”Vad vill du mig!?” röt han helt plötsligt.

Jag slutade rulla honom. ”Jag undrade bara vad som hade hänt.”

”Sen när måste äckliga små fittor till sjuksköterskor veta allt om deras patienter?”

”Jag har inte nämnt något om att jag måste veta allt om dig. Jag sa bara att jag ville ve-”

”Det räcker!” morrade han med spänd käke. Jag blev alldeles stel i kroppen och mitt hjärta slutade slå. Det kändes som om han skulle få ett utbrott och slå ner mig bara jag tog ett andetag.

”Du hade ju inga problem med att berätta för bara några minuter sedan”, protesterade jag och korsade mina armar över bröstet.

Han drog en hand genom sitt gyllenbruna, slarviga hår. ”Jag berättade ingenting.”

En nick tog över mitt huvud. ”Jo? Du berättade om vad som hade hänt. Att affären hade gått sne-”

”Du”, började han, denna gång ovanligt vänligt. ”Det är folk där bakom. Har inte du tystnadsplikt? Jag har hört att man kan hamna i fängelse om man bryter den regeln.”

Jag vred på huvudet och mycket riktigt så stod en klunga med sjuksköterskor vid hissarna.

”Ska vi gå eller? Jag vill ha min pizza nu.”

”Visst”, muttrade jag bara, sur över att jag hade förlorat denna gång.

Han hummade lätt till, ”Och du?”

Jag svalde hårt, ”Ja, jag?”

”Du ställer inte en fråga till. Förstår du det?”

Jag svarade honom inte. Det behövdes inte. För han visste att jag hade förstått.


Justin = hårdhänt... vad tror ni egentligen hände, där borta på skroten? Kommentera!


Kommentarer

Emmy skriver:

Å vad bra det var! gjorde min kväll :)
Längtar till nästa
kram

Datum: 2014-01-07 - Tid: 18:20:47 - URL: http://justindrewnovell.blogg.se


Anonym skriver:

Åh så bra

Datum: 2014-01-07 - Tid: 18:41:23 -


Ema skriver:

"Det händer inget speciellt i femman, hon bara jobbar."
Nä nä, inget speciellt alls bara det att Justin är en total dick head mot henne. Men jag gillar det babe. Bra jobbat, älskar denna novllen. Puss

Datum: 2014-01-07 - Tid: 18:41:36 -


Janaaaaa skriver:

asså kan det inte komma ett kapitel från Justins sida? Jag vet inte det är ngt som stör mig, men iaf sjukt bra kapitel!

Datum: 2014-01-07 - Tid: 19:20:37 -


Anonym skriver:

Över bra kapitel!

Datum: 2014-01-07 - Tid: 19:25:58 -


Malin skriver:

De är så bra, kdns vill ha mer.
har Fred en crush på Jewel? haha

Datum: 2014-01-07 - Tid: 22:00:12 -


Oline skriver:

Jusin skrämmer ju skiten av mig, hah! :)

Datum: 2014-01-08 - Tid: 00:00:34 -


Emelie skriver:

jätte bra ! :)

Datum: 2014-01-08 - Tid: 00:46:02 - URL: http://emelajzaan.blogg.se


Camilla skriver:

Han blev antagligen nerslagen, men hans stora ego är för stort för att han ska våga säga det ;) Jag älskar dina kapitel, dom är fantastiska!! :)

Datum: 2014-01-08 - Tid: 15:57:27 -


Anonym skriver:

Bäääst ._.

Ingen aning om vad som hände o.O

Datum: 2014-01-08 - Tid: 18:11:13 -


Agnes skriver:

Åh, Vad jag älskar din nya novell, det händer saker hela tiden och det är roligt när Justin är med! :)

Datum: 2014-01-08 - Tid: 18:12:40 - URL: http://justinbdrew.blogg.se


anonym skriver:

Jättebra som vanligt :) Du är duktig, och även fast du skriver själv nu så får du ihop det riktigt bra. Jag kan förstå om det blir rätt stressigt nu när du gör allt på egen hand, men oroa dig inte, novellen är jättebra, men den blir nog bättre när man kommit in ordentligt i den. :)

Datum: 2014-01-09 - Tid: 13:17:24 -


Anonym skriver:

jätte bra

Datum: 2014-01-09 - Tid: 16:24:38 -


Celebnovell skriver:

Sjukt bra... är fortfarande nyfiken på vad Justin berättade för henne i förra kapitlet där du slutade :P ♥
Antar att det kommer längre fram.

Datum: 2014-01-09 - Tid: 16:31:09 - URL: http://celebnovell.blogg.se/


Hanna skriver:

Det här är skitbra! Jag vill ha nästa kapitel !! Det ska bli spännande och se hur dom börjar gilla varandra sen!

Datum: 2014-01-09 - Tid: 18:41:45 -


Amanda skriver:

Jag tkr det är dags att uppdatera min friendo!! ;DDD älskar veeeerkligen fanficen,,en av de bästa du skrivit tbh <3 xx

Datum: 2014-01-10 - Tid: 00:31:43 -


olivia.josefine@hotmail.com skriver:

Tycker den här nya novellen verkar vara spännande och bra, jag vill bara läsa mer och mer. Jag brukar alltid glömma bort att kommentera men ska Försöka att bli bättre på det :)

Datum: 2014-01-11 - Tid: 21:43:41 -


Emma skriver:

Meer, jätte bra!

Datum: 2014-01-11 - Tid: 22:00:40 -


Anonym skriver:

Lööööööveeee it!!! Hoppas att Justin blir snäll snart:)) hqhah

Datum: 2014-01-11 - Tid: 22:11:13 -


Anonym skriver:

Har du tappat läsare !

Svar: yees
MyyBieberStoory

Datum: 2014-01-13 - Tid: 16:01:35 -


Anonym skriver:

Det va INTE bra!😳😔
Jag märkte det på kommentarerna och gemförde 😊
Försök göra länk byten sånkanske du får tillbaka de!👌

Svar: Hahha va?
MyyBieberStoory

Datum: 2014-01-14 - Tid: 20:14:53 -


Ditt namn:

E-post: (privat)

URL:

Din kommentar:




Trackback