”Visst”, muttrade jag bara, sur över att jag hade förlorat denna gång.

Han hummade lätt till, ”Och du?”

Jag svalde hårt, ”Ja, jag?”

”Du ställer inte en fråga till. Förstår du det?”

Jag svarade honom inte. Det behövdes inte. För han visste att jag hade förstått.

Sekundvisaren rörde sig långsamt på klockan som hängde på väggen bredvid dörren. Det tickande ljudet fick mig endast att tänka på hur gärna jag ville bygga en bomb och spränga upp detta sjukhus, så att jag skulle få sticka här ifrån.

Min vistelse här på sjukhuset var enligt mig alldeles för långdragen. Att hålla sig sysselsatt var inte det enklaste när man låg nerstoppad i en säng, öm i hela kroppen. Med jämna mellanrum funderade jag över vad killarna kunde tänkas göra, men jag kom aldrig fram till ett vettigt alternativ.

”Vill du ha frukost?” Sköterskan, vars namn jag ännu inte tagit reda på, uppenbarades i dörröppningen, med håret precis som alltid i en lös hästsvans.

”Vad har du att erbjuda?” suckade jag. Maten var det värsta med att befinna sig här. Sjukhus hade varken skräpmat i mängder eller alkohol.

”Det som alltid finns på menyn, Justin”, skakade hon irriterat på huvudet. Hennes blick sade mig ingenting, konstigt nog. Lycka eller ilska reflekterades alltid i ögonen på henne, hade jag märkt under de få dagar jag befunnit mig här, men inte idag. Jag skulle precis fråga om något inte stod rätt till, men då slog det mig att hon kanske skulle få för sig att jag brydde mig.

”Jag vill inte ha någon frukost.”

”Vad sa du?” retades hon och vred på huvudet så att hennes öra var riktat mot mitt håll. ”Var du sugen på en fullkorns fralla och lite yoghurt? Okej, ska bli!”

”Kan du inte snälla gå och störa någon annan?” väste jag frustrerat.

”Hur menar du?” Jag himlade med ögonen.

”Ja, kan du bara fucking låta mig vara ifred?”

Hon korsade sina solkyssta armar över sin bröstkorg. ”Det är mitt jobb att se till dig. Jag får pengar för det. Tro inte att jag kommer hit med vilja.”

”Du kan ju be någon annan att komma för jag börjar tröttna på dig, din bitterfitta.”

Hon rullade in läpparna, samtidigt som hon skeptiskt övervägde mitt förslag - sedan skakade hon på huvudet, ”Nej, jag tror nog att jag stannar här.”

”Så säger ju bara för att göra mig förbannad!”

”Jag lyckas ju?” Hon höjde på ena ögonbrynet för att få ett medgivande.

”Din lilla... När jag kan röra mig ordentligt får du passa dig!”

”Jag passar ju dig, det skulle bli jobbigt att passa både dig och mig.”

Jag spände mina armar, på gränsen till att slänga något i huvudet på henne men något inom mig hindrade mig från att göra det.  Det kanske berodde på att en polis satt utanför rummet och höll vakt.

Flinandes vände hon på klacken och försvann ut i korridoren igen. Ilskan bubblade inom mig. Jag var så arg att jag nästan slet sönder täcket som täckte mina ben. Orsaken till den intensiva ilskan var inte att jag hade dåligt tålamod, utan att jag var rastlös. Jag hade ingen makt över mig själv här inne, maten smakade kartong och ingen hade hört av sig över huvudtaget.

Under tiden sköterskan var nere i kafeterian och fixade lite frukost åt mig, dödade jag tid genom att planera olika sätt att döda henne på. Inte för att jag tänkte gör det, döda henne, utan mest för att det var ett bra sätt att släcka ilskan på.

”Yo”, brummade en välbekant röst från dörröppningen, och väckte mig ur mina mördarfantasier.

”Yames? Connor? Seth? Fuck alltså, ni anar inte hur glad jag är över att se er.”

Seth såg på de andra två, ”Ta vara på detta, grabbar. Det är inte ofta man hör självaste Justin Bieber säga att han är glad över att se en.”

Min lycka gick snabbt över till bitterhet. ”Bara för att du är kär i mig.”

”Ja, det är tragiskt att jag aldrig får höra ett vänligt ord, riktat mot mig, lämna din mun”, flämtade Seth dramatiskt med handen på hjärtat.

Conor utbytte en allvarlig blick med Seth, som fick honom att rycka på axlarna och slå sig ner på stolen som stod jämte min säng.

“Vad är det med dig?”

“Vad det är med mig?” spottade Conor giftigt ur sig. “Frågar du vad det är med mig? Frågan är snarare vad det är med dig?!”

Jag himlade med ögonen. Han överreagerade. “Det är inte direkt hela världen att-”

“Justin, du förstörde en viktig affär för oss! Jag bad dig vänta tills klockan nio, men inte ens det lyckades du med! Du är en fucking snorunge. Du förstörde allt din jävla fitta!”

“Det är inte direkt så att det var den viktigaste affären vi någonsin haft på oss… Chilla lite. Ta en sjuksköterska här och knulla henne så att du blir lite lugn.” suckade jag och flinade mot Seth och Yames för att få bekräftelse över att jag var den som hade rätt, men de rörde inte en min. Jävla pussys…

“Fuckar du upp någon gång igen så… då vet jag inte vad jag gör. Då kommer jag sätta en kula i skallen på dig, fattar du?!” väste Conor lågt, sneglandes mot dörren som stod på glänt endast för att polisen som satt utanför skulle höra om något av intresse skulle ske här inne.

“Ja, pappa.”

Jag smackade med tungan mot gommen, uttråkad av samtalsämnet. Istället för att fortsätta skrika på mig, drog Conor en hand genom sitt mörka hår och slog sig sedan ner på en stol likt Seth och Yames.

“Vad har hänt under den senaste veckan då?” undrade jag nyfiket. Inte förrän orden lämnade min mun slog det mig att jag hade befunnit mig här i en vecka. Ingen hade nämnt något om när jag skulle få lämna det här stället. Om en vecka? En månad?

“Inget. Allt har varit ganska dött.. bortsett från att…” Seth såg nervöst på Yames.

“Bortsett från vad?” muttrade jag, irriterad över att han drog ut på det hela.

“Bortsett från att Alice var förbi din lägenhet.” slängde Yames ur sig och lutade sig nöjt tillbaka i stolen, med händerna bakom huvudet.

Mina ögonbryn drog sig samman och bildade en bekymmersrynka där emellan. “Varför då?”

Yames ryckte på axlarna. Det drog i hans läppar. “Hon skulle hämta något.”

“Och du såg inte vad det var? Du frågade inte ens?”

“Det angick inte mig.”

“Sen när bryr du dig om vad som angår dig eller inte?! Din jävla idiot…” fräste jag förbannat. “Vilket rum gick hon in i?”

Yames funderade en stund innan han yttrade sitt svar. “Ditt sovrum.”

Jag pressade mina läppar mot varandra, i försök att lugna ner mig. “Vad hade hon med sig?”

“En beige väska. Vad spelar det för roll?” skrattade han kallt, och såg på Seth och Conor precis som jag hade gjort för några minuter sedan - i sökandet efter bekräftelse.

“Skit samma”, skakade jag på huvudet. “Du är en idiot som inte kontrollerade vad hon hade med sig, eller tog med sig.”

“Äh, fuck you. Och fuck henne också - vem bryr sig?” utbrast Conor.

I samma stund som jag tänkte svara öppnades dörren. Sköterskan hade kommit tillbaka, men denna gång hade hon med sig en blå bricka med frukost på. När hon såg vilka som satt samlade runt min säng uppenbarades en rynka mellan hennes välplockade ögonbryn.

“Vilka är ni?”

Ett flin spred sig på mina läppar. “Låt mig presentera Tinky Dinky, Dipsy och Lala!”

Hon himlade med ögonen och tog ett steg närmre min säng. “Jätte kul Justin.”

Seth granskade henne från topp till tå med en hungrig blick. “Så detta är vad du har fått leka med Justin? Damn…”

"So this is what you have gotten to play with, Justin?"

“Justin har inte lekt med mig.” fnös hon förolämpat.

“Jag har inte placerat så mycket som ett finger på den där kärringen, dude.” skrattade jag.

“Då kanske jag kan få lite…” retades Seth och slog löst till mig på armen.

Jag ryckte på axlarna, “Ta henne.”

Hon såg på mig med inget annat än hat i sin blick. “Vem gav dig rätten till att ge bort mig?”

Yames skrattade åt mig. “Ouch, Justin. Ska du verkligen låta en tjej behandla dig så?”

Hans hånande ord fyllde mig med ilska. “Du hörde vad han sa. Vem fan är du, att bestämma över mig? Din lilla hora… du ska bara hålla tyst och göra ditt jobb, annars kanske jag knäpper dig.”

“Verkligen?” Hon skakade på huvudet och slängde ner min frukost i papperskorgen. “Värst vad tuff du blev när dina polare dök upp. Det är så töntigt, vet du? Du beter dig som en sjuåring, som vill bevisa för sina bästa kompisar att han är cool och visst kan vara världens idiot mot en tjej.”

“Jag har inget att bevisa för mina vänner.”

“Tydligen så har du det.”

Hon vände på klacken och lämnade rummet som om det vore fyllt av gift. Enligt henne var det väl det.

“Vilken slampa.” harklade sig Conor och såg på mig med höjda ögonbryn.

“Det är det här jag får stå ut med, dagarna i ända… i alla fall de dagar hon är här.”

“Vad heter hon? Vi kan söka upp henne och skrämma henne lite…” skrattade Seth och slog sin knytnäve mot Yames’, som även han skrattade.

“Jag har ingen fucking aning.” skakade jag på huvudet. “Och för att var ärlig så bryr jag mig inte heller. Det enda jag bryr mig om är att få komma ut härifrån.”

“På tal om det…” Conor lyfte blicken från golvet för att kunna se på mig, “när skrivs du ut? Vi har affärer att ta hand om.”

“Jag har ingen aning, man…” flämtade jag bittert. Att må bra, men ändå behöva stanna här var hemskt. Nästintill ledande till självmord. Sjukhus var så deprimerande. Att vara omringad av doktorer och sjuka människor dag ut och dag in påverkar en mer än man kan tro.

Det knackade på dörren och polisen tittade in. “Avsluta det killar, besökstiden är slut.”

En doktor och en sköterska hade kommit och tittat till mig efter att Seth, Conor och Yames hade gått. Runt tolvsnåret hade någon okänd tant kommit in med spagetti och köttfärssås till mig, men sedan dess hade inte en enda person besökt mig.

Ute i korridoren lunkade patienter fram och tillbaka för att få sin dagliga motion. Med jämna mellanrum kunde man skymta en eller annan arbetare men mer än så var det inte. Allt var bara dött.

Nudlarna var smaklösa i munnen på mig. Inte ens faktumet att jag hade hällt två påsar krydda över dem fick dem att smaka mer, eller bättre.

Mötet med Justins gäng i morse hade hemsökt mina tankar hela dagen. Jag hade försökt att verka opåverkad av det faktumet att de såg mig som ett sexobjekt, men om jag skulle vara ärlig mot mig själv så var det något som gnagde på mig inifrån. Jag undrade hur Justin och hans vänner behandlade tjejer utanför dessa dörrar. Av att döma efter det jag hade sett behandlar de nog alla unga kvinnor som objekt. Det skulle inte ens förvåna mig om det kom fram att de betalade tjejer för sex istället för att ha det med någon de älskar. Ordet “älska” existerade nog inte ens i deras vokabulär.

Jag hade tappat aptiten av att tänka på de hemska sakerna Justin skulle tänkas göra att jag bestämde mig för att slänga nudlarna. Jag gick över till diskhon och hällde ut vattnet som nudlarna befann sig i och resten slängde jag i papperskorgen. Skålen sköljde jag ur direkt och lade den på tork.

Detta var första kvällen på hela veckan då jag inte behövt jobba över, vilket inte var så jätte kul. Jag hade ingenting att göra här hemma. De kvällar jag hade jobbat över hade jag kommit hem så sent att jag varit tvungen till att gå och lägga mig direkt. Nu visade klockan endast åtta vilket betydde att jag hade några timmar att ta död på innan det var läggdags.

Jag slog mig ned i soffan i vardagsrummet, i hopp om att hitta något intressant på tv som kunde fördriva min tid. Mitt i mitt zappande efter något vettigt att kolla på gav sig min telefon ifrån den allt för jobbiga ringsignalen. Jag påminde mig själv att jag var tvungen att byta medan jag sträckte mig efter telefonen som låg på soffbordet.

“Hallå?” andades jag i luren.

“Hej gumman! Hur är det med dig?”

“Farfar? Hej! Det är bra med mig, hur är det själv? Hur är det med ryggen?”

Farfar stönade i andra änden. “Äh, det går. Jag lever ju än, eller hur? Vad gör du? Det låter som om du är ute och springer!”

Ett lyckligt skratt lämnade min strupe. “Nej, jag sitter i soffan. Jag blev bara förvånad.”

“Jaså du.” skrockade han i andra änden. “Hur går det för dig där borta i Los Angeles då?”

“Det går bra, faktiskt. I veckan packade jag upp alla möbler så det är klart… sedan är det full rulle på jobbet.”

“Jag förstår det. Du valde ett hektiskt yrke, kära du.” konstaterade han allvarligt.

Jag bet mig löst i underläppen. ”Jag vet farfar… men jag älskar det jag gör!”

Han hummade till. ”Det är bra. Det är viktigt att man ska tycka om det man gör. Kom ihåg det.”

”Jag vet farfar…” mumlade jag leendes till svar och bytte position. ”Vad håller ni på med då? Du och Leslie?”

”Inte mycket alls… om dagarna håller vi på mycket i kyrkan och trädgården, och om kvällarna går vi antingen på promenader eller bingo. Ibland stannar vi bara hemma.. Allt är som vanligt här.”

”Är det bra eller dåligt?” frågade jag. Det var svårt att tyda hans tonfall, om han var glad eller ledsen.

“Jag vet inte hjärtat.” skrattade han hest fram.

Jag suckade. “Hur går det för kyrkan då? Har de kommit långt med uppbyggnaden?” frågade jag slappt samtidigt som jag pillade på hörnet av en av mina soffkuddar.

“Det rör på sig, stormen förstörde mycket av den… men det börjar arta sig. Leslie och några andra kvinnor bakar och säljer kakor för att samla ihop pengar till nya bänkar.” berättade han lyckligt, likt ett barn som ska få gå på tivoli för första gången.

Kyrkan hade alltid betytt mycket för min farfar. Jesus och Gud var hans allt. Ända sedan han var ung hade han arbetat för kyrkan. När jag var liten fick jag alltid följa med och hjälpa till med att sälja kakor eller stapla biblar innan en församling. Religion hade dock glidit ifrån mig, dessvärre, och jag hade inte befunnit mig i en kyrka på flera år.

“Vad roligt att höra!”

“Jewel?”

“Hmm? Vad är det?”

“Får jag ställa en fråga?” undrade farfar. Hans röst lät plågsam.

“Det har du redan gjort!” skrattade jag.

“Men en till utöver denna?” Nu lät han allvarlig.

“Absolut.”

“Har du pratat något med din mamma?” vågade han sig på att fråga.

Jag suckade, “farfar…”

“Hon är din mamma Jewel.”

“Det spelar ingen roll farfar! Hon betedde sig inte som min mamma. Hon fanns inte där när jag behövde henne genom min tid på high school. Hon tvingade mig plugga och såg till att jag missade sådana saker som balen, festerna och alla fotbollsmatcherna, sådant vilken annan ungdom i Amerika ska genomgå.”

“Och se vart det har tagit dig. Du har en utbildning, ett bra jobb, en fin lägenhet och…”

“Ta inte hennes parti, farfar. Jag har aldrig i hela mitt liv varit på en fotbollsmatch. Jag missade balen, för att mamma ansåg att jag behövde plugga, så att jag kunde få ett A+ på nästa matteprov istället för bara A.”

“Hon menade bara väl…”

“Även om det var anledningen till varför hon betedde sig på det viset, så hade hon ingen rätt till att ta mina år i high school ifrån mig. Den enda festen jag någonsin gick på var Tracy’s, och då var föräldrar med! Inte nog med att mamma var med på den festen - vi var även tvungna att gå trettio minuter efter vi hade kommit dit för att jag skulle plugga till ett biologi prov som inte skulle äga rum förrän tre veckor senare!”

“Jewel jag förstår att det är upprörande hur hon betedde sig, men-”

Det knastrade till och samtalet bröts. Jag såg på min mobil för att kontrollera att jag hade täckning - vilket jag hade. Samtalet hade nog brutits på grund av att elledningarna hos dem nog inte var helt reparerade efter stormen.

Gäspandes lade jag tillbaka mobilen på soffbordet, varpå jag reste mig upp för att gå ut i badrummet och göra mig redo för natten. Precis när jag sträckte mig efter handtaget på badrumsdörren knackade det på dörren. En irriterad suck lämnade min strupe. Om det var Fred så skulle jag bokstavligen hugga huvudet av honom.

“Ms. Wolf?” sa en allvarlig röst i samma stund som jag öppnade dörren.

Jag såg förbryllat upp på de två konstaplarna. “Öh.. det är jag det.”

“Skulle vi kunna få söka igenom din lägenhet?”

“Efter vad?” utbrast jag chockat. Vad letade dem efter? Droger? Ett lik? Illegala porrfilmer?

“Du har nämligen ingen aning om vart Justin Bieber kan befinna sig?” frågade den ena konstapeln medan den andre trängde sig förbi mig, in i min lägenhet.

“Nej, varför skulle jag ha det? Han är väl på sjukhuset? Vad är det som har hänt?”

“Mr. Bieber befinner sig inte på sjukhuset. Han misstänks ha rymt.”

What? Justin, ha rymt? Vad tror ni om det...?

 Detta kapitel fick jag hjälp med av världens bästa. I love her. Nämligen, Ema! Hon är så snäll som har hjälpt mig lite nu... :) Ema om du ser detta - I love uuuuu!

Anyhow, kommentera guys så får ni kapitel 7 snabbttttt! :)

Det plingade till i dörrklockan när ännu en person trädde in i det lilla caféet. För en sekund såg jag upp, men slog snabbt ner blicken igen när jag insåg att det knappast skulle vara någon jag kände.

”Vill du ha mer kaffe ma’am?” frågade en sockersöt tjej mig.

”Åh, kalla mig inte ma’am!” skrattade jag. ”Vi är i princip samma ålder… men ja tack, lite mer kaffe skulle inte skada.”

En stor rodnad spred sig på hennes kinder, ”Ursäkta mig.”

Hon fyllde koppen med rykande hett kaffe innan hon lämnade mig ifred. En långdragen suck lämnade min strupe. Såg jag verkligen så gammal ut att folk kände att dem behövde kalla mig ma’am?

Skakandes på huvudet såg jag ner på min datorskärm och fortsatte sedan skriva på min rapport när någon slog sig ned framför mig. Med en rynka placerad mellan ögonbrynen såg jag upp på personen.

”Fred? Vad gör du här?” frågade jag chockat och skrattade, samtidigt som jag slog ner locket till min dator.

”Jag tänkte fråga om du ville gå och se på en film eller något…? Fast du kanske har planer.”

Jag rullade in mina läppar. ”Planer har jag inte, men jag är inte riktigt på humör för bio. Kanske en annan dag. Ikväll hade jag bara tänkt jobba lite, dessutom har jag tagit över Dalias nattskift på sjukhuset.”

”Jewel…” suckade Fred anklagandes. ”Du arbetar för mycket för ditt eget bästa.”

”Jag tycker mitt arbete är roligt.” protesterade jag och tog en försiktig sipp på mitt kokheta kaffe.

Han skakade på huvudet, ”Ja, men att ha lite vänner kanske också skulle vara roligt. Eller hur?”

Hans mening fick mig nästan att sätta i halsen, ”Jag har vänner. Så lägg av.”

Ett av hans ljusbruna ögonbryn höjde sig. ”Jaså? Nämn tio.”

”Du, Cara, Aubrey, Dalia… uh… Willie…” började jag men blev snabbt avbruten av honom.

”Nämn tio som inte är dina arbetskamrater.”

”Okej, du har rätt. Jag har inte hunnit fixa fram några vänner under de två veckorna jag befunnit mig här men vad spelar det för roll? Jag tycker om mina arbetskamrater och kan väl umgås med dem på fritiden om jag så vill det.” fräste jag till mitt försvar. Vart ville han egentligen komma med detta?

”Säger du det så.” ryckte han på axlarna.

”Ja, det gör jag. Och om du ursäktar så måste jag återvända till sjukhuset.”

”Redan? Klockan har inte ens slagit sju än och nattskiftet börjar inte förrän nio ikväll.”       

Jag tryckte ner min laptop samt anteckningsblock i väskan, ”Jag ska hem först och packa upp det sista. Kanske ta mig en liten matbit.”

”Vill du ha hjälp?”

”Nej, jag kan få hjälp från mina vänner, Jenna och Artur. Nämen titta, där kommer dem ju!” morrade jag ironiskt och gestikulerade ilsket med min hand i tomma intet för att presentera mina låtsaskompisar.

Fred skrattade häftigt åt mig, ”Ja, jag förstår. Jag borde inte ha dragit upp det – förlåt. Så.. vill du ha hjälp? Vi kan gå ner till pizzerian på hörnet sedan och ta en pizza att dela på innan du drar tillbaka till jobbet.”

Jag bet mig fundersamt i underläppen. Skulle jag låta honom vinna? Pizza lät faktiskt rätt så inbjudande… ”Du betalar.” sade jag snabbt och slängde upp väskan på min högra axel.

”Visst.” nickade Fred innan han ställde sig upp bredvid mig.

Jag slängde en knölig fem-dollars lapp på bordet bredvid min halvfulla kaffekopp innan jag, efter Fred, lämnade caféet. Det hade börjat dugga utomhus och folk skyndade sig över gatan, in i sina hus för att slippa stå ute när det värsta skulle börja.

”Jag har min bil parkerad där.” berättade Fred samtidigt som han pekade mot sin silvriga bil som stod minst tjugo meter ifrån oss.

”Då borde vi skynda oss innan dropparna blir ännu större.” tyckte jag.

”Så!” utbrast Fred när det sista glaset stod placerat i skåpet över diskbänken, tillsammans med resten av mitt porslin. ”Du är officiellt inflyttad nu.”

”Blir man det först när man har packat upp allt?” skrattade jag och drog en hårslinga som lämnat min hästsvans bakom örat.

”Ja, det tycker jag.” nickade han leendes.

”Okej.” svarade jag bara. Leendet som befunnit sig på hans läppar suddades då ut. Om han hade förväntat sig ett annat svar, eller en kram kanske som tack för hjälpen visste jag inte. Jag hade heller ingen ork eller lust att fråga vad den hastiga dysterheten berodde på.

”Så, ska vi ta och dra ner till pizzerian?” frågade han exalterat efter någon minuts tystnad.

Jag såg upp på klockan som hängde över mitt matbord. ”Klockan börjar närma sig halv nio.” konstaterade jag allvarligt.

Fred nickade. ”Jag vet det.”

”Det betyder att jag måste byta om och sedan börja röra mig mot sjukhuset.”

”Ska du inte äta någonting alls till middag?” utbrast Fred då, med rynkad panna.

Jag himlade med ögonen, ”Jo. Jag äter på sjukhuset, i kafeterian.”

”Okej”, andades han lättat ut, ”Men du måste i alla fall låta mig skjutsa dig, baby.”

”Kalla mig inte baby, tack… och ja – du får mer än gärna skjutsa mig så att jag slipper cykla.”

Fred blottade en vit tandrad, ”Din vilja är min lag.”

 Skakandes på huvudet åt hans dumheter, vände jag på klacken och lämnade köket för att istället gå in på mitt sovrum. Det var skönare att befinna sig inne på sovrummet nu när det inte fanns några lådor att ramla över, än förut när det kändes som att man befann sig i en labyrint.

 Visslandes slog jag upp dörren till min garderob och drog åt mig en ljusblå t-shirt. Blusen jag bar för tillfället slängde jag bara ned i en utav byrålådorna, eftersom att jag var alldeles för lat för att hänga upp den på en galge.

 Jag såg ned på byxorna jag bar, vilket visade sig vara mina gråa yogabyxor – något som enligt mig dög till ett nattskift. Dessutom så skulle jag ändå inte ha på mig dessa kläder, utan arbetskläderna skulle ju sitta över.

”Kommer du eller?” ropade Fred stressat från hallen.

Jag tryckte ned de viktigaste sakerna jag skulle tänkas behöva under kvällen i min axelbandsväska och lämnade sedan sovrummet med ett leende lekandes på mina läppar. ”Ja, jag är klar.”

Fred kisade med ögonen åt mig, granskade min utstyrsel och slog sedan upp min ytterdörr. Sida vid sida gick vi ned för trapporna, ut ur trapphuset och fram till Freds bil. Lyckligtvis nog så hade han fällt upp taket nu.

”Vad ler du åt?” frågade han utan att slita blicken från vägen.

”Att du har fällt upp taket.” svarade jag ärligt samtidigt som jag snurrade en slinga kring mitt pekfinger.

”Är det något att le åt?”

Jag ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Jag tänkte bara på hur irriterad jag varit på att det varit nedfällt igår.”

Han höjde, nästan imponerat, på ögonbrynen. ”Då förtjänar väl jag något sorts pris eftersom att jag har fällt upp taket, eller hur?”

”Drömma kan man ju.” retades jag och slog till honom på armen.

”Du är en dålig vän.” skakade han på huvudet och drog en hand genom sitt blonda, stylade hår.

Jag flinade, ”Man blir som dem man umgås med.” slängde jag kaxigt ur mig.

”Det där är orättvist.”

”Det är inte mitt fel att du är dålig på det här.”

"It's not my fault you're bad at this."

Han såg på mig för en sekund, ”Vad är det här då?” frågade han och såg tillbaka på vägen.

Återigen ryckte jag på axlarna. ”Det är det jag inte vet, och därför kallar jag det för det här.”

”Du är konstig.”

”Tack detsamma”, fnös jag som svar. I två sekunder klarade jag av att hålla min ilskna mask, innan jag brast ut i fnitter. Fred skakade på huvudet åt mig, vred på ratten och stängde sedan av motorn.

”Nu är vi framme, mademoiselle”, upplyste han mig, vickandes på ögonbrynen.

”Tack för skjutsen”, jag lutade mig fram och placerade en hastig puss på hans kind, ”Vi ses imorgon!”

”Vill du att jag ska hämta upp dig när du slutar?”

”Nej då, det behövs inte. Passet slutar klockan fem, då kommer jag åka hem och sova och njuta av min dag av ledighet”, jamade jag och slog drömmandes ihop mina händer.

”Är du ledig imorgon?” frågade Fred då med höjda ögonbryn.

Jag nickade hastigt. ”Jag har hjälpt till så mycket enligt Mr. Petrelli, så jag får ledigt imorgon.”

Fred fnös. ”Du borde få ledigt resten av veckan.”

”Jaja. Vi hörs senare cowboy. Kör försiktigt!” jag vinkade åt Fred och vände sedan på klacken för att gå in i lobbyn, som var tom på människor. Det var skönt. Vanligtvis kryllade det av folk här nere, som sprang hit och dit och upp och ner. För en gångs skull var det alldeles tyst. Dött.

”Jewel!” ropade en pipig röst på mig när jag stod borta vid hissarna, och störde tystnaden som jag uppskattat överdrivet mycket.

Suckandes vred jag på huvudet och log det vänligaste jag förmådde mig till att le, ”Hej Dalia.”

”Åh”, Dalia flåsade mig i ansiktet när hon nått mig, ”Jag är såå tacksam över att du gör detta, Jewel, verkligen. Tack så hemskt mycket.”

”Åk hem till din mamma du. Det är tufft att förlora en förälder”, nickade jag medlidande.

Hon rullade in sina små läppar, ”Återigen – tack. Jag är skyldig dig!”

Jag skakade på huvudet, fortfarande leendes. ”Äh, tänk inte på det. Det är inte nödvändigt.”

”Någon dag kommer det nog att bli nödvändigt.”

Jag placerade högen med lakan på hyllan där alla andra sängtillbehör befann sig. När allt var på sin plats lämnade jag garderoben och suckade lättat. I två hela timmar hade jag fixat och donat med alla tvättade lakan, eftersom att jag inte hade behövts. Faktum var att ingen hade behövts. Vi hade inte fått in en enda allvarlig patient under kvällen, vilket gladde mig. Det var tveksamt hur mycket jag orkade med. Dock så hade jag valt detta yrke och jag visste gott och väl om vad som kom med det.

”Du där!” ropade en sträng röst på mig när jag gick förbi Justins rum. Med rynkad panna vred jag på huvudet och klev in i rummet.

 Ett nöjt flin kröktes på hans läppar. ”Jaså, så du kommer när man ropar på dig likt en hund?”

”Man måste komma när en patient ropar, här på sjukhuset. Så tro inte att du är speciell”, förklarade jag och slog mig ned på stolen som satt placerad bredvid hans säng.

”Skit samma”, fräste han surt. ”Jag undrade bara om man kunde få någon god mat på det här skitstället? Jag är rätt så trött på pudding och potatismos.”

 ”Du får inte lämna rummet", påminde jag honom, lika sträng som han hade varit när han kallat på mig.

”Och du får inte säga nej. Ta mig till kafeterian nu”, beordrade han mig kallt.

Jag log ett snett leende, ”Och vad ska du göra om jag inte lyder dig?”

 Innan jag hann reagera så hade han greppat tag om min handled och dragit mig till sig. Våra ansikten var bara ett fåtal centimeter ifrån varandra, och hur mycket jag än försökte så kom jag inte loss.

 ”Du ska passa dig”, viskade han mellan sammanbitna tänder. ”Jag är inte att leka med.”

”Du skulle aldrig skada mig”, svarade jag övertygande med stadig röst, för att inte låta rädd vilket jag faktiskt var.

 ”Hah... Du vet inte vad jag är kapabel till”, svarade han leendes utan att släppa varken min handled eller blick.

 ”Jag ska väl se vad jag kan ordna”, muttrade jag irriterat. Greppet om min handled lossade, vilket gav mig möjligheten att ta två stora steg ifrån sängen.

”Tro inte att det är för att du hotade mig”, snäste jag bittert samtidigt som jag började fixa med den hopvikta rullstolen.

”Nähä? Vad är det för då?”

 ”Jag tar med dig för att du är så gnällig”, konstaterade jag, ”klockan är för mycket för att jag ska orka med en sur och hungrig och kåt Justin Bieber.”

”Vem har sagt något om att jag är kåt?” hörde jag Justin säga.

 Jag stannade upp i det jag höll på med. Ja, Jewel, vem har sagt att han är kåt? Jag skakade på huvudet, ”Du är alltid kåt.”

Han skrattade bara, ”Du har visst lärt dig ett och annat.”

”Jag är väl inte dum heller. Första gången vi träffades så var du alldeles mörbultad – men det hindrade inte dig från att stöta på mig. Det är sådan du är bara”, ryckte jag på axlarna och rullade fram rullstolen till sängen.

 Justin skakade bara på huvudet och slängde benen över sängkanten, för att sätta sig ner i rullstolen. Inte ett knyst lämnade hans mun. Han kanske funderade, försökte komma på ett bra, lagom kaxigt svar att ge mig.

”Vad vill du ha att äta då?” gäspade jag när vi stod och väntade på hissen.

”Pizza… och en öl. Eller vodka. Eller kanske en Gin och Tonic. Egentligen spelar det ingen ro-”

”Du får inte dricka alkohol i ditt läge. Du får vänta tills du är utskriven”, konstaterade jag och log inombords över att ha smällt honom på fingrarna.

 Han såg upp på mig. Hans blick var alldeles svart, som att han hade lust att döda mig. ”Som jag sa förut. Du får inte säga nej.”

Jag höjde trotsigt på ena ögonbrynet. ”Jag har ändå ingen sprit. Kafeterian kan jag ta dig till. Men sprit kan jag inte trolla fram hur som helst”, förklarade jag för honom eftersom att han verkade vara trögfattad på något vis. Stackaren kanske hade blivit slagen i huvudet för hårt.

”Du-”

”Vad hände egentligen?” avbröt jag honom innan jag rullade in honom i hissen.

”Vad hände vadå?” frågade han dumt.

Jag himlade med ögonen. Drev han med mig? ”Slagsmålet. Du var rätt tilltygad när du kom hit. Och med tanke på att polisen var med… är du kriminell eller något?”

Justin tystnade för en sekund. ”En affär gick snett bara. Jag babblade på för mycket, snubben slängde ur sig skitsnack så han åkte på stryk.”

”Det verkar mer som att det var du som åkte på stryk”, skrattade jag lågt.

”Tro mig – han åkte på mycket stryk innan någon ens hann placera så mycket som ett finger på mig”, försäkrade Justin mig. Jag såg på honom i spegeln. Han såg ned på sina händer med sammanpressade läppar. Vad tänkte han på egentligen?

”Du svarade aldrig på min fråga”, antydde jag när vi hade lämnat hissen.

”Jag svarade visst på din fråga”, spottade han ilsket ur sig.

”Nej.”

”Jo, det gjorde jag.”

”Nej, det gjorde du inte.”

Han såg upp på mig med samma blick som förut. ”Om du fucking retas med mig nu så vet jag inte vad jag gör”, hotade han.

Jag spärrade oskyldigt upp ögonen. ”Men det är ju sant! Du svarade aldrig!”

”Vad vill du mig!?” röt han helt plötsligt.

Jag slutade rulla honom. ”Jag undrade bara vad som hade hänt.”

”Sen när måste äckliga små fittor till sjuksköterskor veta allt om deras patienter?”

”Jag har inte nämnt något om att jag måste veta allt om dig. Jag sa bara att jag ville ve-”

”Det räcker!” morrade han med spänd käke. Jag blev alldeles stel i kroppen och mitt hjärta slutade slå. Det kändes som om han skulle få ett utbrott och slå ner mig bara jag tog ett andetag.

”Du hade ju inga problem med att berätta för bara några minuter sedan”, protesterade jag och korsade mina armar över bröstet.

Han drog en hand genom sitt gyllenbruna, slarviga hår. ”Jag berättade ingenting.”

En nick tog över mitt huvud. ”Jo? Du berättade om vad som hade hänt. Att affären hade gått sne-”

”Du”, började han, denna gång ovanligt vänligt. ”Det är folk där bakom. Har inte du tystnadsplikt? Jag har hört att man kan hamna i fängelse om man bryter den regeln.”

Jag vred på huvudet och mycket riktigt så stod en klunga med sjuksköterskor vid hissarna.

”Ska vi gå eller? Jag vill ha min pizza nu.”

”Visst”, muttrade jag bara, sur över att jag hade förlorat denna gång.

Han hummade lätt till, ”Och du?”

Jag svalde hårt, ”Ja, jag?”

”Du ställer inte en fråga till. Förstår du det?”

Jag svarade honom inte. Det behövdes inte. För han visste att jag hade förstått.

Justin = hårdhänt... vad tror ni egentligen hände, där borta på skroten? Kommentera!

Suckandes lutade jag mig tillbaka i soffan, ”Nu är jag proppmätt.”
”Säker? Jag tror nog att det får plats med en liiiten kycklingbit till där inne.” log Fred till svar och petade mig på magen.
”Uh!” utbrast jag då. ”Gör inte så där. Jag kommer explodera. Det är inte ens ett skämt, tragiskt nog.”
Han log stort mot mig, ”Det var trevligt att du kunde hitta på något ändå.”
Jag nickade lätt, ”Jag piggnade ändå till en aning och det kändes som en kul sak, att fira lite.”
”Det är en kul sak, tycker du inte?”
”Jo, det tycker jag.” log jag och lutade mig fram mot soffbordet för att äta upp den sista biten av min friterade kyckling. ”Bara för att jag tycker detta är så kul, så ska jag äta upp den här smaskiga biten.”
”Gör så.” svarade Fred bakom sin ölflaska. Jag ogillade att han hade dragit med sig alkohol in i mitt hem, men det var hans val att dricka det. Att ölflaskan befann sig under mitt tak var inget större problem såvida jag inte fick i mig någonting.
 Nykterhet var en bra sak, men många såg det som ett tecken på att man var feg. Det var skönt att inte dricka. Jag slapp inre skador, minnesförlust, bakfylla, jag slapp att slänga ur mig saker jag inte menade och jag slapp att bli av med hjärnceller. Man kunde ha det trevligt utan alkohol och det hade jag demonstrerat under hela mitt tjugoett-åriga liv.
”Sa ju att det fanns plats för mer.” flinade han och ställde ned sin, nu, tomma ölflaska på bordet. Jag lutade mig återigen tillbaka.
”Äh. Det var så gott att jag inte kunde låta den där stackaren vara kvar.” berättade jag med en enkel axelryckning.
”Hm..” hummade han endast till svar. ”Fick du några spännande patienter idag då?” frågade han sedan.

”Faktiskt!” svarade jag, glad över att han frågat då vi endast satt här pågrund av att jag hade haft egna patienter idag.
En nyfiken glimt tog plats i hans ögon, ”Berätta.”
”Tja, det var en kille som hade polisen med sig. Jag kommer inte riktigt ihåg hans namn, något på J. Han hade iallafall varit delaktig i ett slagsmål. Han var rätt lustig, matade hela tiden på att vi skulle ligga. Galnaste, men den roligaste patienten jag haft under dagens lopp.” svarade jag och skrattade åt minnet.
”Justin Bieber?” frågade Fred snabbt.
Jag snörpte på munnen, ”Nja... hm.. jo. Jo. Jo! Justin Bieber var det ja.” nickade jag, nu övertygad om att det var rätt.
”Akta dig för honom. Han är galen, riktigt galen. Han har medverkat i fler brottsliga gärningar än vad jag har haft flickvänner.” berättade Fred. Jag rynkade pannan. Vad menade han med det? Att han hade haft många flickvänner?
”Vadå? Har du haft flickvänner? Jag trodde du liksom, var homosexuell.” fnissade jag generat.
”Bög?! Vad fick du det ifrån?” utbrast han förskräckt och stirrade stint på mig.
Försiktigt höjde jag på mina axlar, ”Jag vet inte. Ditt hem är ju så väl inrett och rent! Du är modemedveten och jag har inte träffat på en kvinnlig gestalt i ditt liv. Det bara... fick mig att tro... men förlåt. Nu vet jag bättre.”
”Ja, gud.... bög. Lustigaste jag hört någon kalla mig.” skrattade han lågt för sig själv. Jag ryckte på axlarna och vred på huvudet ifrån honom för att istället granska rummet vi satt i.
 Direkt efter jobbet hade jag skyndat mig hem med hjälp av en otroligt snabb taxi och hade därför hunnit packa upp en hel del. Byrålådorna framför sängen var nu fulla med kläder, alla tavlor som skulle hänga uppe gjorde det, teven hade fått sällskap av två stora högtalare på var sida om sig och en massa annat piff hade intagit sina platser i rummet som jag använde som både sov- och vardagsrum.
”Du har fått det fint här.” tyckte Fred, som om han hade läst mina tankar. Eller så hade han bara sett mig stirra omkring på alla möbler.
”Tack…” nickade jag trött.
 Han stönade till i samband med att han reste sig upp, och började sedan plocka undan från bordet. Om det inte hade varit för att jag var så otroligt trött så hade jag sagt åt honom att sluta och tagit över städandet själv.
”Vad händer imorgon då?” frågade han nyfiket när han kommit tillbaka ifrån köket.
Jag ryckte på axlarna, ”Jag vet inte… Dawn sade att Bieber var min tills vidare. Så honom kommer jag nog få stå ut med ett tag till. Åtminstone en vecka.”
Fred pressade ihop sina läppar till ett smalt streck, ”Var försiktig…”
”Äh, vad kan hända? Han kommer inte direkt döda mig med sina bara händer.” skrattade jag och reste mig upp för att gå ut i köket.
”Det vet du aldrig…” mumlade Fred tyst bakom mig, troendes om att jag inte skulle höra. Jag snörpte förvirrat på munnen och placerade min hand på diskbänken. Vad menade han med det?

”Jewel, du behövs!” ropade Yater åt mig.
Jag snodde förvånat runt, ”Men… jag har lunch nu.”
Han skakade hektiskt på huvudet, ”Nej, det går inte an. Du måste hjälpa mig med patient i rum 23C!”
Justin, var den första tanken som slog mig. Det var hans rum.
Vad hade han nu gjort? Slagit en sköterska medvetslös? Gått och snott olika sorters mediciner för att överdosera sig själv? Många tänkbara scenarion kan ha skett, men det var bara för mig att vänta och se.
 Jag nickade åt Yater och följde sedan med honom in till Justins rum, där Aubrey och Dan redan stod lutade över sängen. Ett förfärligt tjutande kom ifrån den lilla maskinen bredvid sängen, vilket fick mig att förstå att inget av det jag hade trott skett. Något helt annat hade inträffat. Hjärtstopp.
”Han måste ha fått in flisor från revbenen i lungorna, vi måste operera nu!” skrek Yater i högan sky.
 Jag lossade på spärren till sängen och greppade tag om metallstängerna innan jag började springa mot närmsta operationsrum. Hur mycket jag än ville vända mig om och se på honom så kunde jag inte. Detta var mellan liv och död för Justin, och jag skulle inte klara av att vara ansvarig för en till död. Han skulle inte dö. Han fick inte dö.
 När vi kommit in i operationsrummet hjälptes alla åt att lyfta över Justin till britsen istället, vilket gav mig tillfället att se på honom. Hans läppar och kinder var kritvita, blåmärkena hade tappat sin färg och var nu istället gula. Mitt hjärta stannade för en sekund, men vaknade snabbt vid liv när Yater började skrika i örat på mig.
”Fokus, Jewel! Vi måste skynda!”
Jag drog snabbt på mig ett munskydd, hårskydd , handskar och förkläde för att sedan kunna gå fram till verktygsbordet och plocka åt mig en skalpell, som jag snabbt – men försiktigt – räckte över till Dan.
Som sjuksköterska fick jag inte operera, men fanns oftast med för att räcka över verktygen och tvätta rent om blod började flöda ur patienten.
Aubrey placerade en mask över Justins mun för att fylla hans döda lungor med luft samtidigt som Dan och Yater skar i honom som om han vore en saftig köttbit. När hans lungor var inom räckhåll slängde Dan en menande blick åt mig.
 Utan att tveka greppade jag tag om sugaren, som jag sedan räckte över till honom. Försiktigt placerade han den vid lungorna och slog därefter igång den. Ljudet av revbensflisorna som sögs upp genom röret var inte en trevlig melodi. Dan räckte över sugaren till mig så snart ljudet avtog.
 Yater tog emot nålen och tråden jag räckte över för att kunna sy ihop Justins bröstkorg igen.
 När det var klart, greppade Aubrey tag om elklaffarna och gned dem mot varandra.
 ”Jag laddar med 700 volt… Undan.” beordrade hon Yater och Dan, som lydande tog ett steg tillbaka när hon pressade klaffarna mot Justin bröstkorg. Hela han lyftes uppåt av den starka stöten.
Jag knep ihop ögonen för en sekund, men öppnade dem lika snabbt som jag stängt dem när ett lågt pip letade sig in i örat på mig.
Nyfiket vred jag mitt huvud åt sidan, till hjärtmonitoren där det klart och tydligt visade att hans hjärta var igång igen. En tyng lämnade mina axlar och jag lät återigen mina ögonlock falla.

Vi lyfte över Justin på sin säng igen och sköt tillbaka honom till sitt rum, där Cara kom och tog över.
”Gå och ät nu Jewel. Du har haft det hektiskt nog den här morgonen…” log hon vänligt.
”Tack.” viskade jag hest innan jag lämnade rummet bakom mig.
  Varför blev jag alltid lika chockad när något som detta skedde? Jag visste vad jag hade gett mig in på för yrke, så det var inte direkt en överraskning att detta var vardagsmat för mig från och med nu. Suckandes klickade jag på knappen till hissen och lutade mig sedan mot väggen bredvid. Mina ben kändes som spagetti och mina armar skakade. Varför reagerar jag så här?
Var det för att det var just Justin som hade legat där, död för några minuter? Det var bisarrt, för det var inte direkt så att jag var kär i honom. Han var en galen kriminell som var som vilken patient som helst. Det var inget speciellt med honom.
Jag klev in i hissen tillsammans med en annan klunga sjuksköterskor som likaså skulle på lunch.
”Jewel! Hur mår du? Du ser helt blek ut.” tjöt Paulinne förskräckt.
Jag pressade fram ett leende, ”Jag mår bra! Bara… lågt blodsocker. Missade frukosten.” ljög jag oberört.
”Åh… vill du sällskapa med mig?” undrade hon glatt och placerade en röd hårslinga bakom örat.

”Det låter förträffligt.” nickade jag.

 Paulinne må vara sjukhusets jobbigaste varelse, men hon var även den vänligaste och om ett nej betydde att jag skulle behöva sitta själv så kunde jag gott bita ihop. Hon visade upp sin perfekta tandrad för mig.

 Dörrarna slogs upp för oss, och alla som stått intryckta i den trånga hissen satte av mot den fulla kafeterian liksom jag och Paulinne gjorde. Personalen i kafeterian var dock smidiga och snabba, vilket gjorde att vi inte behövde köa länge alls.

”Hej Jewel! Vad får det lov att vara idag?” kvittrade Ms. Hanson glatt bakom disken.

”Räksallad och surdegsbröd tack.” svarade jag och försökte mig på ett leende. Att vara vänlig mot Ms. Hanson var ingen svår sak, men efter det som nyss skett kom jag knappt ihåg hur man var vänlig.

 Hon placerade min mat på min bricka, tillsammans med bestick och en flaska vatten innan hon tog betalt.

 Utan att vänta på Paulinne skyndade jag mig mot ett ledigt bord. I samma stund som jag slagit mig ned kom Paulinne vaggandes. Hon suckade långdraget i samma stund som hennes bakdel nuddade stolen.

”Detta är ett hektiskt jobb. Men jag älskar det.” jamade hon lyckligt samtidigt som hon försökte få bort locket från sin laxsallad. Jag nickade instämmande och tog ett flertal stora klunkar av mitt vatten.

”Hur har din dag varit än så länge då?” frågade hon nyfiket innan hon stoppade in en stor laxbit i munnen.

Jag tryckte min gaffel igenom en pastaskruv, ”Svår. Själv då?”

”Åh, det har varit full rulle. Först så spillde Mary kaffe på mig – och bad inte ens om ursäkt! Vem gör sånt? Ja, tydligen Mary. Men sen så kom Mona och berättade..” babblade Paulinne på och fortsatte mala på om vem som hade gjort vad och vem det var som hon bråkade med. Antalet var tvåsiffrigt.

 Det förvånade mig hur kvinnor som var nästan femton år äldre än mig själv, kunde bråka så mycket. Det var nästan som om dem blev som barn på nytt. Medelålderskvinnor bråkade om det mesta, varesig det var om spillt kaffe eller barnuppfostran. Det hade jag lärt mig genom att se på min mamma.

 En dag  när jag kommit hem från skolan, så hade min mor och våran dåvarande granne Mrs. Fran haft en hektisk diskussion om vems hortensior som var vackrast. Min mor hade varit övertygad om att hennes var dem finaste, så hon tog hand om dem likt sina egna barn och gav dem kärlek och hästgödsel dagligen. Mrs. Fran hade dock inte hållit med, utan babblat på om hur hon gav sina citronsaft vilket gjorde dem vackrare.

 Jag hade stått och sett på hur dem båda två, alldeles högröda i ansiktet, skrek på varandra. Det hade inte slutat förrän min far kommit hem från sitt jobb och särat på dem. Min mor slutade tala med Mrs. Fran efter den incidenten.

”Nog om mig!” skrattade Paulinne och väckte mig ur mina tankar. ”Hur går det med Fred då?”

”Vad menar du?” undrade jag förvirrat samtidigt som jag spetsade tomater och räkor med hjälp av min gaffel.

”Ja, ni har väl ett förhållande? Visst har ni?”

Jag satte nästan i halsen när dem orden lämnade hennes mun, ”Gud nej! Fred är min vän – inget annat.”

Paulinne fnittrade, ”Gumman, du kan berätta för mig. Din hemlighet är säker hos mig.”

Knappast.

”Ursäkta, Paulinne, men får jag fråga vad det är du talar om? Jag har inga känslor för varken Fred eller någon annan man just nu.” slängde jag allvarligt ur mig, i hopp om att hon skulle släppa ämnet.

”Jaha, här försöker man vara trevlig men får inget annat än en utskällning som tack!” fräste hon sorgset till svar.

Jag suckade, ”Paulinne… jag menade inte att vara otrevlig. Men jag och Fred har inget förhållande just nu och kommer förmodligen inte ha det heller.” förklarade jag, denna gång en aning mjukare.

 Ett brett leende kröktes på hennes vinröda läppar, ”Säger du det så!”

”Ja, och jag menar det.” nickade jag.

”Ja-” började hon men blev avbruten av min sökare som började pipa något förskräckligt.

 Jag tog upp den för att kunna se vem det var som ville mig något. Cara. Hade det hänt något med Justin? Kanske hade han vaknat upp och varit lika otrevlig mot henne som han varit mot mig under gårdagens möte.

 ”Förlåt Paulinne, men jag måste verkligen rusa… det är Cara. Hon har tagit över min patient.”

”Lämna mig du.” hostade Paulinne otrevligt fram.

 I en sekund övervägde jag att slå till henne, men ångrade mig sedan och lämnade bara bordet.

 Till min lycka öppnades hissdörrarna i samma stund som jag kom fram. Jag skyndade mig in och pressade tummen mot knappen med en stor fyra på sig.

 Hissresan gick snabbare än vanligt, vilket gladde mig då jag var otroligt nyfiken på vad som hade hänt. Med snabba steg tog jag mig fram till Justins rum, och klev in då dörren stod öppen.

 Cara satt, högröd i ansiktet, på stolen som stod placerad i hörnet av rummet.

”Cara?” mumlade jag, då hon inte hade märkt att jag kommit in. Både hon och Justin såg storögt på mig.

”Tack gode Gud.” flämtade Cara och försvann snabbt förbi mig, ut i korridoren.

 Jag slog igen dörren bakom mig, ”Vad gjorde du med henne? Varför är hon så arg?”

”Hon var uppkäftig. Fittor som henne kan inte bete sig hur dem vill mot mig.” muttrade Justin överlägset.

”Vad är det som har hänt?” andades jag irriterat ut. Cara hade sökt mig av en anledning, och det var nog inte för att han hade varit otrevlig mot henne för sådant klarade hon av. Något annat hade inträffat.

”Sätt dig.” beordrade han mig.

 Utan att protestera slog jag mig ned på pallen bredvid hans säng, ”Nå? Ska du berätta eller?”

"Well?"

”Tack för att du räddade mig.” slängde han snabbt ur sig och vred huvudet ifrån mig, så att han slapp möta min blick.

”Ursäkta?” utbrast jag förvånat. Hade han verkligen sagt tack?

”Jag kommer inte upprepa det. Meningen gjorde ont i munnen på mig redan första gången jag yttrade den.”

Jag höjde förvånat på ögonbrynen, ”Det var inte jag, personligen, som räddade dig… men varsågod.”

Han ryckte på axlarna, ”Whatever.”

”Var det allt du ville säga?”

Han nickade bara. Jag reste mig upp och drog åt min hästsvans innan jag gick mot dörren.

”Säg inte till någon.” ropade han lågmält efter mig.
Ett brett leende tog plats på mina läppar, ”Det kommer jag inte.”

Nutte-Justin på slutet. Haha! Tack till all kritik jag fått, både bra och dålig! Det värmer faktiskt. 
 Kommentera!

”Kom till skrothögen.” mumlade Brendan hotfullt och lade sedan på.

Jag tryckte ned mobilen i fickan igen och drog på mig min skinnjacka. Innan jag lämnade lägenheten gick jag in på mitt stökiga sovrum, fram till byrålådan där jag låste upp översta lådan. Försiktigt plockade jag upp pistolen som låg där och tryckte ned den mellan mina jeans och min mage. Bara för säkerhets skull, om Brendan skulle hitta på något.

Stressat rusade jag igenom svängdörrarna, i kurs mot personalrummet. Det var dags för min lunch och Cassandra skulle ta över mitt pass, men hon hade ännu inte kommit för att hämta upp alla journaler.
 När jag nått min slutdestination var jag tvungen att luta mig mot dörrkarmen i några sekunder innan jag kunde tala någorlunda normalt. Att springa upp för fem trappor var inte enklaste att göra, inte ens för mig som tränar i stort sett varje gång jag får en ledig stund.
”Är… Cassandra här?” andades jag stressat ut.
Riley som var den enda som satt i rummet skakade på huvudet, ”Det ser du väl Jewel?”
Jag nickade, ”Jo. Ja. Men… jag ska på lunch. Och hon ska ta över mitt pass nu, så.. men hon är antagligen någon annanstans. Jag får väl bara ta patienterna själv och tala med henne senare.”
”Gör så.” log Riley och återgick sedan till att fylla i dokument på datorn.
Irriterat snodde jag runt för att gå tillbaka ned till min våning. Någon dag skulle Cassandra få sparken och om det skulle vara jag som orsakade det var fortfarande något jag övervägde.
”Jewel vänta!” ropade en ljus, pipig, irriterande röst på mig.
Snabbare än blixten vände jag mig om och iakttog Cassandra medan hon sprang mot mig, fortfarande iklädd i vanliga kläder och inte sina jobbkläder.
”Jag…” flåsade hon andfått ut i ansiktet på mig så att mina slingor blåste bakåt, ”är ledsen.”
”Ledsen för att du är sen eller ledsen för att du är sen och inte ombytt?” frågade jag och skrattade, även fast jag inte ansåg att situation var roande överhuvudtaget.

"Sorry because you're late or sorry because you're late and not changed?"

Hon lade huvudet på sned med underläppen utputad, ”För både och. Förlåt rara du.”
”Du borde skynda dig, dina patienter väntar.” sade jag och tryckte upp mappen med alla journaler mot hennes bröst. Förvirrat gled hennes blick ned mot den blåa mappen.
”Men… jag ska inte jobba idag. Har inte Mr. Petrelli talat med dig ännu? Jag kom bara hit för att.. uhm…”
”Om du inte skulle jobba, varför bad du då om ursäkt över att du var sen? Huh?” ville jag genast veta. Det var säkerligen bara en ursäkt för henne att kunna åka tillbaka till sin sliskiga pojkvän Olly.
”Jag…” började hon men blev snabbt avbruten av en lite mer irriterad version av mig.
”Okej, Cassandra? Vet du vad? Åk hem till din kille och mys hela dagen lång. Jag kan ta dina patienter. Sen går jag till Mr. Petrelli och ska be om din dagslön, för den ska jag ha idag då.”
Hon nickade ivrigt, ”Gör vad du vill! Åh, du är en ängel Jewel. Älskar dig.”
Skakandes på huvudet vände jag mig om och började gå i snabb takt mot hissen. Hur mycket Jasmine den än luktade så var den bättre än de oändligt långa trapporna.
I samma stund som jag nådde de silvriga hissdörrarna så hörde jag återigen någon ropa på mig, denna gång en mörkare, raspigare röst. Ett leende kröktes på mina läppar och jag snodde runt för att kunna se gestalten röra sig närmre mig.
”Hej Willie.” hälsade jag.
Willie log vänligt mot mig, ”Hej på dig Jewel. Jo, det är så att jag har fruktansvärda värkar i mitt knä. Har du kanske tid att ta dig en titt?”
”Jag kan kolla”, lovade jag honom och slog upp pärmen som jag bar på. Med hjälp av mitt pekfinger sökte jag mig igenom listan på patienter och fann en lucka på tjugo minuter just nu. Förmodligen var dem tjugo minuterarna min lunch. ”Egentligen har jag lunch…”, började jag tveksamt och Willies leende suddades genast bort, ”men jag kan ta mig en titt ändå. Jag klarar mig utan i några timmar.”
Han slog samman sina valkiga händer, ”Du är en ängel.”
”Det vet jag inte…” skrattade jag nervöst i samma stund som hissen bakom mig plingade till.
Innan jag klev på sniffade jag in i hissen för att kunna se efter om det fanns några tecken på Jasmine i den, och till min lycka var hissen fri från parfym. Willie, som redan stod inne i hissen, klickade på en av knapparna med en stor tvåa på. Hissen plingade återigen till och dörrarna slogs ihop.
Tysta stod vi bredvid varandra, båda med blicken på den lilla skärmen som visade vilken våning man befann sig på. Fyra, tre, två. Det plingade till och dörrarna slogs upp. Jag stegade ut i korridoren och började söka efter ett ledigt rum att ta hand om Willie i. Jag slog upp dörren till ett rum och hänvisade Willie till att sätta sig på britsen. Utan order började han kavla upp sitt byxben upp till låret medan jag plockade fram olika hjälpmedel.
”Så… vad är det som gör ont?” frågade jag milt och slog mig ned på en pall under honom.
Han rynkade upprört på pannan, ”Liksom… själva knäskålen. Det gör ont när jag ställer ned foten och ska gå.” förklarade han vagt.
”Du kan ha en infalamtion i knäet, eller så har du för mycket vätska. Jag kan…”, förklarade jag och rullade åt sidan på min stol för att plocka åt mig en spruta, ”ta ut vätskan om du vill? Så kan du få smärtstillanden och ifall det inte blir bättre så kan jag ordna ett riktigt möte med en riktig doktor.”
”Ja, ja, ja! Självklart gumman, gör vad som behövs göra. Jag är inte rädd för något.”
”Bra.” log jag innan jag utan att tveka tryckte in kanylen i sidan av hans knä. Koncentrerat bet jag mig i underläppen samtidigt som jag drog in en ljusgul vätska i sprutan. När sprutan var full drog jag återigen ut kanylen och lade ned alltsammans på det lilla silvriga bordet bredvid mig som innehöll en massa andra verktyg.
”Gör det ont?” frågade jag honom medan jag sökte efter bandage.
”Lite.” erkände Willie bekymrat. Jag nickade och greppade tag om en tub. Hastigt skruvade jag av korken på den och tryckte ut lite av den genomskinliga krämen på min hand, som jag sedan smörjde ut på Willies knä.
”Du är duktig på detta Jewel. Jag är glad att du kom hit till oss. Detta sjukhus kan gott behöva en tjej som du.” log han vänligt och smekte långsamt min kind i samma stund som jag började rulla bandage runt hans knä.
”Det var snällt sagt Willie. Tack så mycket. Och sjukhuset ska också vara glada att ha en så snäll vaktmästare som du.” 
Jag tog långsamt tag om ett spänne som jag säkrade bandaget med, ”Klart. Om du går ned till apoteket lite senare så ska jag se till att be Marley att ge dig lite smärtstillanden. Hoppas du mår bättre snart.”
”Tack så mycket Jewel. Ha en fortsatt trevlig dag. Säg bara till om du vill att jag ska bjuda på lunch eller kaffe någon gång… det skulle vara kul att tala med dig utanför jobbet kanske.”
Om det inte vore så att Willie faktiskt var över sextio och hade en fru så hade jag trott att han bjöd ut mig på en dejt. Och eftersom att Willie var Willie så var det oemotståndligt att säga nej.
”Det skulle vara trevligt. Vi kan talas mer om det senare.” tyckte jag.
Han nickade och försvann sedan snabbt därefter ut ur rummet. Suckandes började jag städa undan i rummet. När jag tvättat av britsen så kollade jag ned i pärmen för att se om jag hade någon inbokad.
”Inkommande patienter.”
Det betydde att jag kunde få vem som helst, med vad som helst. Toppen.. jag himlade trött med ögonen. Långsamt slog jag ihop pärmen och ställde mig upp för att gå ut ur rummet när Dr. Dawn ropade på mig.
”Ms. Wolf, du har en patient.” upplyste han mig stressat, samt räckte över en journal. ”Misshandel eller slagsmål, grova sår och blåmärken. Brutna revben. I rum 23C.”
”Okej.” svarade jag snabbt och började små jogga mot rummet min patient satt i. Undra vem det kan vara. En liten pojke i fjortonårsåldern som ville bevisa sin sak? En full man som blivit arg på en bartender? En flicka som slutat ta skit från mobbarna i skolan och gett igen men fått värre tillbaka? Idéerna om vilken sorts människa det kunde vara slutade inte cirkulera i huvudet på mig förrän jag nådde dörrvalvet.
Till min förvåning – och rädlsa – fann jag en pojke, eller snarare kille, sittandes på britsen svärandes för sig själv. Han satt med ryggen mot mig och därför såg jag inget mer än hans nacke men att döma av den så såg han riktigt bra ut, tror jag…
”Uhm…” harklade jag mig för att finna killens uppmärksamhet.
Irriterad vred han på sin överkropp för att kunna se på mig. Massiva sår och blåmärken täckte större delar av hans änglalika ansikte. Han var snygg, men det var tveksamt om han skulle fortsätta vara snygg efter att alla sår läkt igen.
”Ska inte du typ ta hand om mig eller något?” muttrade han irriterat. Polisen, som jag inte märkt förrän nu, röt ilsket åt killens håll. Jag ryckte på axlarna och gick fram till honom, där jag slog mig ned på en liknande pall som funnits i samma rum som jag tagit hand om Willie i.
”Så, vad hände?” frågade jag nyfiket samtidigt som jag inspekterade hans sår för att kunna bedöma vad som skulle behövas göra.
Killen spände sin käke, ”Håll käften och sköt ditt jobb.” muttrade han bittert utan att slänga så mycket som en blick åt mitt håll.
”Bieber.” varnade polisen allvarligt.
”Vadå? Jag har ingen plikt att berätta för henne vad som hände. Hon är bara en nyfiken fitta som ska ta hand om mitt ansikte, inget mer.”
Jag sköt mig ifrån honom, som om orden han uttalat var giftiga. Fitta? Det var första gången någon någonsin kallat mig en sådan nedvärderande sak. Hade inte hans föräldrar uppfostrat honom rätt?
”Jag är här för att ta hand om ditt ansikte ja, men det gör jag inte såvida du fortsätter behandla mig på det sättet. Be om ursäkt, annars kan du gå omkring sådär.” befallde jag honom allvarligt. Det var inte ofta jag vågade ta till mot så kallade ’badboys’ men den här killen var annorlunda. Allt mod i världen fyllde mig helt plötsligt.
”Jag har inget att be om ursäkt för, jag sa sanningen. Pallra dig tillbaka hit och fixa mig ansikte. Och släng ut polisen är du snäll, så kan vi ha lite kul du och jag.” flinade han, blinkandes med ena ögat.
”Inget kul för dig. Jag ska bara fixa ditt ansikte…” berättade jag för honom som om det vore en nyhet, ”Men, om det går sig an för konstapeln att sätta sig utanför rummet, så är det okej för mig.  Jag ropar om det uppstår några komplikationer.”
Den muskulöse polisen grymtade till och lämnade oss sedan ensamma i rummet.
Jag log självsäkert, ”Kolla. Så kan det gå när man är trevlig.”
”Kanske det kanske. Men jag har inga planer på- helvete!” röt han till när jag drog med bomullstussen som var dränkt i sprit över hans sår. ”Vad fan gör du så för?”

"The hell did you do that for?"

”Jag rengör ditt sår? Har du aldrig varit på ett sjukhus eller?” mumlade jag till svar med ett skratt gömt i rösten.
”Det har inte du med att göra… kan vi snacka om något annat? Eller inte snacka alls. Jag gillar inte när tjejer snackar. Det är okej när det som kommer ut ur deras munnar är mitt namn och stön, men annars föredrar jag dem tysta.”
”Vad hände?” repeterade jag min tidigare fråga.
Han skakade långsamt på huvudet, ”En affär gick snett bara. Du har inte med det och göra.”
En suck lämnade min mun, ”Så det vart slagsmål… vem vann?”
”Käften bara.”
Jag tog tag om ett plåster ifrån bordet bredvid mig som jag sedan, varsamt täckte såret med. När alla sår var rena och täckta av plåster lutade jag mig tillbaka på min pall, ”Ta av dig tröjan.”
”Så du vill ha lite kul i alla fall?” log han, vickandes på ögonbrynen.
”Nej. Du ska ta av dig den därför att jag måste kolla på dina revben, som du kanske vet är brutna.”
Han himlade med ögonen, ”Du är verkligen en partypooper. Jag tycker synd om din kille..”
”Jag har ingen kille.”
”Kanske därför att du är en partypooper. Han tröttnade nog på att du var en sådan nunna..” resonerade han medan han drog av sig sin, inte så längre, vita V-neck. Min blick föll med ens på det välbyggda six-packet som täckte hans mage. Tatueringar fanns utspridda lite här och var dem med, men det mesta av hans bröst var täckt av ett stort blåmärke.
”Som jag trodde…” viskade jag långsamt och drog med tummarna över blåmärket över hans revben.
”Fitta, sluta med det där.” svor han irriterat över att jag tryckte mot blåmärket.
”Du kommer behöva opereras. Det kan finnas flisor av dina revben som måste blåsas bort. Det var tråkigt, nu kommer nog ditt lilla ”gäng” sakna dig där hemma. Om du har ett, vilket jag antar att du har.” log jag med huvudet på sned. ”Få se… deras namn är säkert Tinky Dinky, Dipsy och Lala? Jag antar att du är Po.”
”Jätte roligt. Jag avlider, du är ju den roligaste doktorn jag någonsin träffat på.”
Jag ryckte på axlarna, ”Det var du som hade det där talet om sanning förut.”
”Mitt ”gäng” har inte du med och göra. Och eftersom du längtar efter att få höra det så heter jag Justin. Du kan bara uttala det när du stönar, sittandes på mig.” berättade han sockersött.
”Jag vet vad ditt namn är smartskaft. Det står i din fil.” skakade jag på huvudet.
Han ryckte på axlarna innan han drog på sig sin tröja igen, ”Men du ville höra det lämna min mun.”
”Du önskar att det vore så… jag ska tala med Dr. Dawn om han kan fixa en operation för dig senare idag. Du kommer nog få se mycket av mig idag, Mr. Bieber.”
”Hur kommer det sig? Ska du bli min flickvän nu eller, och tråna efter mig?”
”Du kommer behöva ligga inne här både före och efter operationen. Och du ligger på min sektion.” upplyste jag honom och blinkade åt hans håll.
Han putade ointresserat med underläppen, ”Kom in ifall du vill ligga. Annars kan du strunta i det.”
”Åh, nej. Jag som hade tänkt komma in med ”Må bättre”-kort och ballonger. Synd, min plan gick inte igenom.” gnällde jag ironiskt och började gå mot dörren. Samtalet med Justin var roande, men jag hade andra patienter att ta hand om.
”Förresten…” ropade han snabbt efter mig. Jag vred på huvudet och såg åt hans håll, ”så vann jag. Du undrade ju förut.”
Jag log, ”Klart att du gjorde.”

Ilsket drämde jag till tegelväggen bakom Seths huvud. Det kändes som en explosion av ilska inom mig.

”The fuck Seth?!” skrek jag rakt i ansiktet på honom. Istället för att blunda fortsatte han kolla mig oberört in i ögonen. De kalla, blåa ögonen visade ingen rädsla över huvudtaget men ingen styrka heller.

”Jag anser inte att jag gjort något fel. Vad gjorde jag fel Bieber, om jag får fråga?” fräste han tillbaka och knuffade undan mig ifrån honom, så att han kunde ta ett steg fram ifrån väggen. Ett flin spreds på mina läppar.

”Leker du dum nu eller? Är du så fucking dum att du tror att du kan kasta en Xbox konsol i huvudet på mig utan konsekvenser?!” skrek jag så att spottet yrde ut ur munnen på mig. Seth himlade med ögonen.

”Chilla Bieber. Det är ett spel. Har du PMS eller? Du går ju lös för allt…” suckade han och banade vidare in i köket. Snart därefter kunde man höra ända in till vardagsrummet hur kylskåpet öppnades. Jag himlade med ögonen och slog mig ned i soffan bredvid Conor.

”Skicka jointen.” bad jag Jackson sammanbitet. Utan att tveka skickade han snabbt över den vita stumpen. Jag placerade den mellan mina tänder och drog röken i ett djupt andetag. Lugnet spred sig snabbt i min kropp. ”Här.”

Jackson tog tillbaka den lika snabbt som han hade gett över den till mig. Jag skakade på huvudet över han brottska och hällde i mig en klunk öl. Yames blängde surt på mig från soffan tvärsöver bordet.

”Vad?” muttrade jag ut ifrån flaskan.

”Du tar allt på för stort allvar Bieber. Om du blir så arg så fort någon kastar något på dig, kommer du hamna i fängelse på direkten.” varnade han mig samtidigt som han sänkte volymen till musiken som dunkade ut ur högtalarna. Klockan hade passerat åtta på morgonen, men Jackson var redan lika hög som Empire State Building.

”Sitter jag inne nu? Nej, exakt. Jag kan ta hand om mig själv till skillnad från vissa andra.”

”Och vad ska det menas med?” utbrast Conor bredvid mig, som tydligen vaknat till liv. Jag suckade återigen.

”Skit samma. Jag drar hem nu, ni kan sitta kvar här och ruttnat bäst ni vill.” mumlade jag irriterat medan jag reste mig upp och gick min väg mot ytterdörren. Innan någon hunnit svara hade jag dragit på mig min skinnjacka och klivit ut i det varma morgonvädret. Los Angeles väder var nog det ända med Los Angeles man kunde älska. Tillsammans med klubbarna. Jag flinade åt min tanke och hoppade in i min Porsche, för att sekunden senare vara ute på motorvägen. Att åka bil var som en hobby för mig. Att åka bil snabbt var som att ha sex för mig. Motorn spann till när jag tryckte ned gaspedalen. Snabbt körde jag förbi alla bilar som åkte på motorvägen.

Min hastighet resulterade att jag var hemma på nolltid. Portvakten muttrade något ohörbart när jag gick förbi. Jag bet ihop käken för att lugna ned mig en aning, så att ingen skada inträffades. Folk som stod framför mig skingrade på sig när dem såg mig i ögonvrån. Jag gillade att vara fruktad i denna byggnad. Ett flin spreds på mina läppar när jag tog mig förbi dem. Till min lycka kom hissen ned i samma stund som jag nådde den. Tom var den också, något som var lite sämre men bättre ensamhet än någon babblande idiot. Jag klickade på tjugonde våningen och lutade mig sedan tillbaka mot väggen som vibrerade mot min rygg. Det plingade snart till och jag klev ut i min lägenhet. Doften av cigarettrök slog mig i ansiktet. Jag hade tydligen besök.

Jag slängde av mig jackan i hallen och fortsatte in i vardagsrummet där, som jag hade anat, en okänd tjej satt. Hennes svarta hår låg i lockar mot soffans rygg. Solljuset som sken in i rummet fick det nästan att se blått ut. Jag ryckte på axlarna och harklade mig för att finna hennes uppmärksamhet.

”Och du är?” frågade jag känslokallt. Hon vred förvånat upp huvudet mot mitt håll innan hon reste sig upp.

”Obetald.” svarade hon och lade armarna i kors över sitt bröst.

Jag skrattade, ”Vadå? Är du en sorts hora?” fick jag ur mig. Hon rullade in sina rosa läppar medan hon nickade. Jag skakade på huvudet och gick in i köket, i kurs mot kylskåpet. Väl framme slog jag upp det och greppade tag om en kall öl som bara några fåtal sekunder senare befann sig i munnen på mig.

”Du har kommit fel gullet. Jag har inte knullat någon i natt.” log jag bakom ölflaskan. ”Men du kan gärna ge mig en omgång nu.”

”Du har inte knullat i natt säger du?” fräste hon irriterat fram. Jag nickade. ”Vi hade sex fyra gånger.”

”I natt?” mumlade jag och ställde ned ölflaskan på bardisken till sidan av mig. Tjejen hummade instämmande till. ”Det tror jag inte på. Jag skulle komma ihåg ett ligg med en tjej som du.”

”Tror du jag hittar på att jag vaknade upp hos dig, ensam klockan tio i morse utan kläder på mig? Snälla Justin. Bättre än så kan jag.” hon himlade med ögonen efter sitt uttalande.

 Jag knäckte på nacken medan jag långsamt gick fram mot henne. Rädslan spred sig i ögonen på henne. Detta skulle bli kul… Hon backade långsamt i takt med att jag kom närmre. Då och då snubblade hon till på sina höga klackar tills hon äntligen träffade väggen med sin rygg. Jag placerade min hand till höger om hennes huvud och kollade henne djupt i ögonen – endast några fåtal millimeter ifrån dem.

”Om jag säger att jag inte har legat med dig…”, började jag sammanbitet och började leka med en av hennes lockar, ”… så har jag inte legat med dig. Förstår du?”

Sekunderna tickade långsamt förbi innan hon beslutade att det var bäst att nicka. Jag log snett mot henne.

”Duktigt. Så nu… kanske du kan ge mig en omgång?”

Hon tvekade än en gång innan hon nickade, men nicken kom. Jag fuktade mina läppar,

”Mitt rum ligger ditåt. Bara för att informera dig.” sa jag hårt för att sedan själv gå åt det håll jag nickat åt. Noggrant lyssnade jag efter hennes klackar som kom efter mig.

I dörröppningen till rummet vände jag mig om och placerade mina händer om hennes rumpa. Hon mjuknade till en aning under min beröring, leendes. Det fanns ingen tid att spilla, så jag pressade snabbt mina läppar mot hennes och slog sedan igen dörren.

”Här har du.” nickade jag mot tjejen som försökte komma i sina klackar. Hon vände sig om mot mitt håll och hennes blick fastnade på sedelbunten jag höll i. Hennes långa naglar snuddade vid min hy när hon tog emot pengarna som hon sedan tryckte ned i sin BH.

”Kul att göra affärer med dig Bieber.”

Jag höjde bara på ögonbrynet åt hennes håll, då jag inte ville ha kvar henne här längre än nödvändigtvis.  Hon verkade fatta vinken då hon genast lämnade rummet och sedan lägenheten. Så snart jag hörde hissen plinga till reste jag mig upp ur sängen med kurs mot badrummet. Svetten klibbade i pannan på mig. En känsla jag bokstavligen hatade.

När jag kommit in i badrummet ställde jag mig under duschen och vred på vattnet som genast kom. Det var fördelen med att bo i en nyrenoverad lägenhet. I min förra lägenhet som legat i slummen här i staden hade rören i badrummet varit ett vrak. Det hade tagit minst tjugo minuter för vattnet att finna sin rätta temperatur, irriterande nog. Men efter alla affärer jag gjort hade jag snabbt tjänat ihop nog med pengar till den största lägenheten i området.

Jag pressade ut en hög med schampo i handen och gnuggade sedan in det i hårbotten på mig. När löddret runnit ned i avloppet greppade jag tag om tvålen och började smörja in min kropp. Min hand gled över mina sex-pack, ned mot min höft och bak mot ryggen. Processen fortsatte medan jag fyllde min mun med vatten som jag sedan spottade ut i badkaret. Jag lät vattnet rinna över min kropp en stund till och vred sedan av det. Handduken jag lagt på bordet bredvid duschen användes först till att torka mitt hår och virades sedan runt min midja.

Jag fortsatte ut i mitt sovrum där jag plockade fram ett par rena boxers, ett par svarta skinny jeans, en svart V-ringad t-shirt och en röd snapback som jag sedan placerade på min kropp. Jag greppade tag om min iPhone och fortsatte därefter ut i vardagsrummet där Conor satt.

”Vad gör du här?” frågade jag sammanbitet. Jag hade trott att han skulle stanna i huset med resten av killarna. Tydligen så hade jag trott fel.

”Affärer.” svarade han nickandes. Jag rynkade på pannan och skrattade till i samband med en fnysning.

”Med mig?”

”Precis.” svarade han och kollade åt mitt håll, ”Nej ditt dickhead. Med Brendan och hans killar!”

Jag suckade, ”Vad fan ska vi göra affärer med dem idioterna? Dem har lurat oss förr.” påminde jag Conor allvarligt.

Conor valde allt ignorera mig och fortsatte istället, ”André, en kille som hänger med Brendan har fixat fram tio kilo ren hasch. Det är rena guldgruvan Justin. De säljer det för ett bra pris.”

”Och du tror att vi kommer klara tio kilo hasch? Fittor som ni klarar inte ens ett gram.” flinade jag fram och fiskade upp mitt Marlboro paket ur fickan. Conor sneglade ned på mina fingrar när jag fiskade upp en cigarett. Inte en chans att han skulle få en nu, när han kom hit med nyheter som dessa.

”Vi kan göra dyrare affärer än vad dem gör. Vad säger du? Du får 20 procent av vinsten.”

”Fyrtio.” protesterade jag medan jag tände cigaretten som befann sig mellan mina läppar.

Conor skakade på huvudet, ”Killarna kommer döda mig.”

”Då har du inte med mig på kuppen.” jag pressade min tunga mot gommen.

”Visst. Du får fyrtio. Men nästa gång går du under mina order Bieber. Förstått?” spottade han ilsket fram.

Jag blåste ut ett moln rök, ”Berätta inte för mig vad jag ska göra. Ingen bestämmer över mig, inte ens du din jävla hora.”

”Klockan nio ska du befinna dig vid huset. Annars får du inget Justin.” varnade han mig och gick sedan iväg mot hissen. Jag följde hans ryggtavla med blicken medan jag till och från förde ciggen mot min mun. Conor klev in i hissen och kollade på mig.

”Nio.” påminde han mig innan dörrarna slogs igen framför hans ansikte. Jag flinade åt hans försök att bestämma över mig. Ingen drev med mig. Jag var ingen jävla fitta som gjorde som alla begärde att jag skulle göra.

Jag pressade den slutrökta cigaretten mot sidan av den svarta fåtöljen och slängde en hastig blick mot klockan. Den hade redan slagit halv fyra. Rastlösheten tog tag i mig likt en klo. Varje gång jag insåg hur många tomma timmar jag hade framför mig innan något viktigt så blev jag alltid rastlös. Jag rullade in mina läppar, funderandes på vad jag skulle hitta på tills klockan nio.

Skulle jag ringa ännu en hora? Nej, en räckte för nu. Jag var inte knullsugen.

Skulle jag gå och supa mig full? Conor skulle döda mig om jag kom full till en av våra viktiga affärer.

Skulle jag gå och stirra på några strippor? Det var bara töntar som gick på strippklubbar.

Jag reste mig snabbt upp ur fåtöljen, fortfarande ovetandes om vad jag skulle hitta på dem närmsta fem timmarna. Uttråkat började jag snurra min tändare mellan fingrarna medan jag gick in i köket. Då var det bara att hitta på något att göra…

Två timmar hade passerat sedan sist jag kollade. Frustrerat drog jag hand igenom mitt hår. Tjejerna som hade våldgästat mitt hus må vara roliga, men det var inget som fick tiden att rinna iväg.

”Justin! Får vi ta?” ropade en brunett och viftade på en vodkaflaska åt mitt håll. Jag himlade med ögonen. Så detta var anledningen till deras plötsliga besök? Tröttsamt nickade jag och fick ett glatt tjut tillbaka.

 Varför i hela helvetet hade dem bestämt att vi alltid skulle mötas sent på kvällen? Visst, vissa dagar var det bäst att göra det på kvällen. Men dagar som denna var det bara hopplöst. Conor, den bitchen, hade säkert bestämt tiden för att retas med mig. Han och killarna satt säkert och skrattade åt mig. Det var patetiskt hur dem betedde sig, allihop. Inte bara var dem barnsliga, utan även hopplösa att umgås med.

Jag reste mig snabbt upp och banade iväg ut på balkongen för att få lite lugn och ro. Väl ute drog jag upp en cigarett som ett fåtal sekunder senare var tänd. Röken spred sig snabbt i lungorna på mig innan jag blåste ut den. Efter en stunds tänkande fiskade jag upp min mobil ur fickan och bläddrade mig igenom namnlistan tills jag såg namnet jag sökte efter. Så snart jag hade klickat på namnet förde jag upp mobilen mot mitt öra och drog ännu ett bloss av ciggen. Signalerna ekade in i örat på mig samtidigt som jag uttråkat drog in mer och mer rök i mina lungor. Det pep till och röstbrevlådan börjades spela i örat på mig.

”Hej hej, du har kommit till Alice! Du vet nog hur du ska göra nu – puss!”

Frustrerat slängde jag iväg min mobil på soffan några meter ifrån mig. Tjejerna som satt placerade på soffans kanter hoppade till av mobilen som dunsade ned mellan dem. Förvirrat kollade allihopa upp på mig, men kollade snabbt ned när dem såg att jag inte var på humör för antingen frågor eller uppmärksamhet. Suckandes gick jag iväg mot mitt stora fönster som vätte ut över den stora, nybyggda gallerian som var ytterst populär här i lilla Weldon med sina femtio butiker och restauranger. Människorna på trottoarerna såg ut som små myror. Det var en fördel med att bo på den tjugonde våningen i stadens högsta hus. Man fick en aning privatliv från allt som försiggick nere på gatorna. Dock brukade det alltid sluta med att gatorna kom upp till mig istället... jag sneglade på tjejerna som stod och dansade till någon House-musik på mitt vardagsrumsgolv.

”Kan ni dra?” muttrade jag högt för att överrösta musiken. En av tjejerna som såg brasiliansk ut kom fram till mig och placerade sin hand på mitt bröst.

”Men... vi har ju så kul.”

Jag greppade tag om hennes hand, något som fick alla att sluta röra sig, ”Jag sa åt er att gå. Gå. Nu.”

”Okej.” svarade hon försiktigt medan hon backade tillbaka till sina tjejkompisar. Varenda en utav dem började snabbt plocka ihop sina saker och försvann på nolltid ut ur min lägenhet. Skakandes på huvudet banade jag av mot soffan igen där jag drog upp min mobil. Snabbt klickade jag upp Alices nummer igen och tryckte på det. En efter en gick signalerna fram och den här gången, svarade hon faktiskt.

”Hallå, det är Alice?” andades hon andfått i luren. Om jag fick gissa hade hon varit ute på en joggingtur. Hon brukade alltid gå ut och jogga efter jobbet.

”Tja, det är... du hör nog vem det är.” svarade jag nonchalant och svalde hårt. Snälla lägg inte på.

Hon suckade irriterat, ”Jag bad dig att inte ringa till mig Justin. Varför gör du det ändå?”

Jag bet mig löst i underläppen, ”Jag vill. Du kan fucking inte säga åt mig vad jag ska göra och inte.”

”Hej då.”

Det pep till och samtalet var avslutat. Vänta, va? Hade hon nyss lagt på i örat på mig? Fuck, nu låg hon illa till. Ingen – och då menar jag ingen – lägger på i örat på mig. Varför skulle det vara annorlunda med henne? Helvete. Ändå ville jag inte skada henne. Ett ilsket skrik lämnade min strupe, men jag tystnade snabbt. Även fast jag var ensam hemma kändes det konstigt att skrika mitt i tomma intet.

Hastigt reste jag mig upp och gick iväg till spritskåpet för att greppa tag i den halvtomma vodkan som stått och stirrat på mig. Jag förde flaskan mot min mun och tog fem stora klunkar innan jag drog undan den. Automatiskt fördes min blick mot klockan. Det var cirka två timmar kvar tills vi skulle mötas. Helvete för Conor. Helvete för klockan som gick segare än vanligt.

Jag fiskade upp min mobil för säkert hundrade gången idag och klickade in ett okänt nummer, men ett nummer jag kommit ihåg sedan långt tillbaka. Utan orken att lyfta mobilen mot örat så klickade jag istället på högtalare. Två signaler gick innan det var någon på andra änden som svarade,

”Zup det är Brendan?”

”Det är Justin.” svarade jag sammanbitet och tog ännu en klunk av den starka, genomskinliga vätskan.

Brendan skrattade hånfullt, ”Bieber alltså... vad får dig att ringa till mig?” undrade Brendan lugnt.

”Jag snackade med Conor och vi har ändrat tid på mötet. Vi ska mötas om tio minuter istället.” ljög jag. Det spelade ingen större roll om jag gjorde affärerna själv, ingenting skulle kunna hända. Brendan och hans killar var fega små fittor.

”Kom till skrothögen.” mumlade Brendan hotfullt och lade sedan på.

Jag tryckte ned mobilen i fickan igen och drog på mig min skinnjacka. Innan jag lämnade lägenheten gick jag in på mitt stökiga sovrum, fram till byrålådan där jag låste upp översta lådan. Försiktigt plockade jag upp pistolen som låg där och tryckte ned den mellan mina jeans och min rygg. Bara för säkerhets skull, om Brendan skulle hitta på något.

Lite ur Justins Perspektiv! Nå, suger den helt och ska avslutas innan det går för långt eller gillar det jag ger er, även fast det inte ens är hälften så bra som det Ema kunde bidra med? 
 Kommentera! I nästa kapitel kommer något att hända... vad det är får ni endast reda på om ni kommenterar ;)