”Kom till skrothögen.” mumlade Brendan hotfullt och lade sedan på.

Jag tryckte ned mobilen i fickan igen och drog på mig min skinnjacka. Innan jag lämnade lägenheten gick jag in på mitt stökiga sovrum, fram till byrålådan där jag låste upp översta lådan. Försiktigt plockade jag upp pistolen som låg där och tryckte ned den mellan mina jeans och min mage. Bara för säkerhets skull, om Brendan skulle hitta på något.

Stressat rusade jag igenom svängdörrarna, i kurs mot personalrummet. Det var dags för min lunch och Cassandra skulle ta över mitt pass, men hon hade ännu inte kommit för att hämta upp alla journaler.
 När jag nått min slutdestination var jag tvungen att luta mig mot dörrkarmen i några sekunder innan jag kunde tala någorlunda normalt. Att springa upp för fem trappor var inte enklaste att göra, inte ens för mig som tränar i stort sett varje gång jag får en ledig stund.
”Är… Cassandra här?” andades jag stressat ut.
Riley som var den enda som satt i rummet skakade på huvudet, ”Det ser du väl Jewel?”
Jag nickade, ”Jo. Ja. Men… jag ska på lunch. Och hon ska ta över mitt pass nu, så.. men hon är antagligen någon annanstans. Jag får väl bara ta patienterna själv och tala med henne senare.”
”Gör så.” log Riley och återgick sedan till att fylla i dokument på datorn.
Irriterat snodde jag runt för att gå tillbaka ned till min våning. Någon dag skulle Cassandra få sparken och om det skulle vara jag som orsakade det var fortfarande något jag övervägde.
”Jewel vänta!” ropade en ljus, pipig, irriterande röst på mig.
Snabbare än blixten vände jag mig om och iakttog Cassandra medan hon sprang mot mig, fortfarande iklädd i vanliga kläder och inte sina jobbkläder.
”Jag…” flåsade hon andfått ut i ansiktet på mig så att mina slingor blåste bakåt, ”är ledsen.”
”Ledsen för att du är sen eller ledsen för att du är sen och inte ombytt?” frågade jag och skrattade, även fast jag inte ansåg att situation var roande överhuvudtaget.

"Sorry because you're late or sorry because you're late and not changed?"

Hon lade huvudet på sned med underläppen utputad, ”För både och. Förlåt rara du.”
”Du borde skynda dig, dina patienter väntar.” sade jag och tryckte upp mappen med alla journaler mot hennes bröst. Förvirrat gled hennes blick ned mot den blåa mappen.
”Men… jag ska inte jobba idag. Har inte Mr. Petrelli talat med dig ännu? Jag kom bara hit för att.. uhm…”
”Om du inte skulle jobba, varför bad du då om ursäkt över att du var sen? Huh?” ville jag genast veta. Det var säkerligen bara en ursäkt för henne att kunna åka tillbaka till sin sliskiga pojkvän Olly.
”Jag…” började hon men blev snabbt avbruten av en lite mer irriterad version av mig.
”Okej, Cassandra? Vet du vad? Åk hem till din kille och mys hela dagen lång. Jag kan ta dina patienter. Sen går jag till Mr. Petrelli och ska be om din dagslön, för den ska jag ha idag då.”
Hon nickade ivrigt, ”Gör vad du vill! Åh, du är en ängel Jewel. Älskar dig.”
Skakandes på huvudet vände jag mig om och började gå i snabb takt mot hissen. Hur mycket Jasmine den än luktade så var den bättre än de oändligt långa trapporna.
I samma stund som jag nådde de silvriga hissdörrarna så hörde jag återigen någon ropa på mig, denna gång en mörkare, raspigare röst. Ett leende kröktes på mina läppar och jag snodde runt för att kunna se gestalten röra sig närmre mig.
”Hej Willie.” hälsade jag.
Willie log vänligt mot mig, ”Hej på dig Jewel. Jo, det är så att jag har fruktansvärda värkar i mitt knä. Har du kanske tid att ta dig en titt?”
”Jag kan kolla”, lovade jag honom och slog upp pärmen som jag bar på. Med hjälp av mitt pekfinger sökte jag mig igenom listan på patienter och fann en lucka på tjugo minuter just nu. Förmodligen var dem tjugo minuterarna min lunch. ”Egentligen har jag lunch…”, började jag tveksamt och Willies leende suddades genast bort, ”men jag kan ta mig en titt ändå. Jag klarar mig utan i några timmar.”
Han slog samman sina valkiga händer, ”Du är en ängel.”
”Det vet jag inte…” skrattade jag nervöst i samma stund som hissen bakom mig plingade till.
Innan jag klev på sniffade jag in i hissen för att kunna se efter om det fanns några tecken på Jasmine i den, och till min lycka var hissen fri från parfym. Willie, som redan stod inne i hissen, klickade på en av knapparna med en stor tvåa på. Hissen plingade återigen till och dörrarna slogs ihop.
Tysta stod vi bredvid varandra, båda med blicken på den lilla skärmen som visade vilken våning man befann sig på. Fyra, tre, två. Det plingade till och dörrarna slogs upp. Jag stegade ut i korridoren och började söka efter ett ledigt rum att ta hand om Willie i. Jag slog upp dörren till ett rum och hänvisade Willie till att sätta sig på britsen. Utan order började han kavla upp sitt byxben upp till låret medan jag plockade fram olika hjälpmedel.
”Så… vad är det som gör ont?” frågade jag milt och slog mig ned på en pall under honom.
Han rynkade upprört på pannan, ”Liksom… själva knäskålen. Det gör ont när jag ställer ned foten och ska gå.” förklarade han vagt.
”Du kan ha en infalamtion i knäet, eller så har du för mycket vätska. Jag kan…”, förklarade jag och rullade åt sidan på min stol för att plocka åt mig en spruta, ”ta ut vätskan om du vill? Så kan du få smärtstillanden och ifall det inte blir bättre så kan jag ordna ett riktigt möte med en riktig doktor.”
”Ja, ja, ja! Självklart gumman, gör vad som behövs göra. Jag är inte rädd för något.”
”Bra.” log jag innan jag utan att tveka tryckte in kanylen i sidan av hans knä. Koncentrerat bet jag mig i underläppen samtidigt som jag drog in en ljusgul vätska i sprutan. När sprutan var full drog jag återigen ut kanylen och lade ned alltsammans på det lilla silvriga bordet bredvid mig som innehöll en massa andra verktyg.
”Gör det ont?” frågade jag honom medan jag sökte efter bandage.
”Lite.” erkände Willie bekymrat. Jag nickade och greppade tag om en tub. Hastigt skruvade jag av korken på den och tryckte ut lite av den genomskinliga krämen på min hand, som jag sedan smörjde ut på Willies knä.
”Du är duktig på detta Jewel. Jag är glad att du kom hit till oss. Detta sjukhus kan gott behöva en tjej som du.” log han vänligt och smekte långsamt min kind i samma stund som jag började rulla bandage runt hans knä.
”Det var snällt sagt Willie. Tack så mycket. Och sjukhuset ska också vara glada att ha en så snäll vaktmästare som du.” 
Jag tog långsamt tag om ett spänne som jag säkrade bandaget med, ”Klart. Om du går ned till apoteket lite senare så ska jag se till att be Marley att ge dig lite smärtstillanden. Hoppas du mår bättre snart.”
”Tack så mycket Jewel. Ha en fortsatt trevlig dag. Säg bara till om du vill att jag ska bjuda på lunch eller kaffe någon gång… det skulle vara kul att tala med dig utanför jobbet kanske.”
Om det inte vore så att Willie faktiskt var över sextio och hade en fru så hade jag trott att han bjöd ut mig på en dejt. Och eftersom att Willie var Willie så var det oemotståndligt att säga nej.
”Det skulle vara trevligt. Vi kan talas mer om det senare.” tyckte jag.
Han nickade och försvann sedan snabbt därefter ut ur rummet. Suckandes började jag städa undan i rummet. När jag tvättat av britsen så kollade jag ned i pärmen för att se om jag hade någon inbokad.
”Inkommande patienter.”
Det betydde att jag kunde få vem som helst, med vad som helst. Toppen.. jag himlade trött med ögonen. Långsamt slog jag ihop pärmen och ställde mig upp för att gå ut ur rummet när Dr. Dawn ropade på mig.
”Ms. Wolf, du har en patient.” upplyste han mig stressat, samt räckte över en journal. ”Misshandel eller slagsmål, grova sår och blåmärken. Brutna revben. I rum 23C.”
”Okej.” svarade jag snabbt och började små jogga mot rummet min patient satt i. Undra vem det kan vara. En liten pojke i fjortonårsåldern som ville bevisa sin sak? En full man som blivit arg på en bartender? En flicka som slutat ta skit från mobbarna i skolan och gett igen men fått värre tillbaka? Idéerna om vilken sorts människa det kunde vara slutade inte cirkulera i huvudet på mig förrän jag nådde dörrvalvet.
Till min förvåning – och rädlsa – fann jag en pojke, eller snarare kille, sittandes på britsen svärandes för sig själv. Han satt med ryggen mot mig och därför såg jag inget mer än hans nacke men att döma av den så såg han riktigt bra ut, tror jag…
”Uhm…” harklade jag mig för att finna killens uppmärksamhet.
Irriterad vred han på sin överkropp för att kunna se på mig. Massiva sår och blåmärken täckte större delar av hans änglalika ansikte. Han var snygg, men det var tveksamt om han skulle fortsätta vara snygg efter att alla sår läkt igen.
”Ska inte du typ ta hand om mig eller något?” muttrade han irriterat. Polisen, som jag inte märkt förrän nu, röt ilsket åt killens håll. Jag ryckte på axlarna och gick fram till honom, där jag slog mig ned på en liknande pall som funnits i samma rum som jag tagit hand om Willie i.
”Så, vad hände?” frågade jag nyfiket samtidigt som jag inspekterade hans sår för att kunna bedöma vad som skulle behövas göra.
Killen spände sin käke, ”Håll käften och sköt ditt jobb.” muttrade han bittert utan att slänga så mycket som en blick åt mitt håll.
”Bieber.” varnade polisen allvarligt.
”Vadå? Jag har ingen plikt att berätta för henne vad som hände. Hon är bara en nyfiken fitta som ska ta hand om mitt ansikte, inget mer.”
Jag sköt mig ifrån honom, som om orden han uttalat var giftiga. Fitta? Det var första gången någon någonsin kallat mig en sådan nedvärderande sak. Hade inte hans föräldrar uppfostrat honom rätt?
”Jag är här för att ta hand om ditt ansikte ja, men det gör jag inte såvida du fortsätter behandla mig på det sättet. Be om ursäkt, annars kan du gå omkring sådär.” befallde jag honom allvarligt. Det var inte ofta jag vågade ta till mot så kallade ’badboys’ men den här killen var annorlunda. Allt mod i världen fyllde mig helt plötsligt.
”Jag har inget att be om ursäkt för, jag sa sanningen. Pallra dig tillbaka hit och fixa mig ansikte. Och släng ut polisen är du snäll, så kan vi ha lite kul du och jag.” flinade han, blinkandes med ena ögat.
”Inget kul för dig. Jag ska bara fixa ditt ansikte…” berättade jag för honom som om det vore en nyhet, ”Men, om det går sig an för konstapeln att sätta sig utanför rummet, så är det okej för mig.  Jag ropar om det uppstår några komplikationer.”
Den muskulöse polisen grymtade till och lämnade oss sedan ensamma i rummet.
Jag log självsäkert, ”Kolla. Så kan det gå när man är trevlig.”
”Kanske det kanske. Men jag har inga planer på- helvete!” röt han till när jag drog med bomullstussen som var dränkt i sprit över hans sår. ”Vad fan gör du så för?”

"The hell did you do that for?"

”Jag rengör ditt sår? Har du aldrig varit på ett sjukhus eller?” mumlade jag till svar med ett skratt gömt i rösten.
”Det har inte du med att göra… kan vi snacka om något annat? Eller inte snacka alls. Jag gillar inte när tjejer snackar. Det är okej när det som kommer ut ur deras munnar är mitt namn och stön, men annars föredrar jag dem tysta.”
”Vad hände?” repeterade jag min tidigare fråga.
Han skakade långsamt på huvudet, ”En affär gick snett bara. Du har inte med det och göra.”
En suck lämnade min mun, ”Så det vart slagsmål… vem vann?”
”Käften bara.”
Jag tog tag om ett plåster ifrån bordet bredvid mig som jag sedan, varsamt täckte såret med. När alla sår var rena och täckta av plåster lutade jag mig tillbaka på min pall, ”Ta av dig tröjan.”
”Så du vill ha lite kul i alla fall?” log han, vickandes på ögonbrynen.
”Nej. Du ska ta av dig den därför att jag måste kolla på dina revben, som du kanske vet är brutna.”
Han himlade med ögonen, ”Du är verkligen en partypooper. Jag tycker synd om din kille..”
”Jag har ingen kille.”
”Kanske därför att du är en partypooper. Han tröttnade nog på att du var en sådan nunna..” resonerade han medan han drog av sig sin, inte så längre, vita V-neck. Min blick föll med ens på det välbyggda six-packet som täckte hans mage. Tatueringar fanns utspridda lite här och var dem med, men det mesta av hans bröst var täckt av ett stort blåmärke.
”Som jag trodde…” viskade jag långsamt och drog med tummarna över blåmärket över hans revben.
”Fitta, sluta med det där.” svor han irriterat över att jag tryckte mot blåmärket.
”Du kommer behöva opereras. Det kan finnas flisor av dina revben som måste blåsas bort. Det var tråkigt, nu kommer nog ditt lilla ”gäng” sakna dig där hemma. Om du har ett, vilket jag antar att du har.” log jag med huvudet på sned. ”Få se… deras namn är säkert Tinky Dinky, Dipsy och Lala? Jag antar att du är Po.”
”Jätte roligt. Jag avlider, du är ju den roligaste doktorn jag någonsin träffat på.”
Jag ryckte på axlarna, ”Det var du som hade det där talet om sanning förut.”
”Mitt ”gäng” har inte du med och göra. Och eftersom du längtar efter att få höra det så heter jag Justin. Du kan bara uttala det när du stönar, sittandes på mig.” berättade han sockersött.
”Jag vet vad ditt namn är smartskaft. Det står i din fil.” skakade jag på huvudet.
Han ryckte på axlarna innan han drog på sig sin tröja igen, ”Men du ville höra det lämna min mun.”
”Du önskar att det vore så… jag ska tala med Dr. Dawn om han kan fixa en operation för dig senare idag. Du kommer nog få se mycket av mig idag, Mr. Bieber.”
”Hur kommer det sig? Ska du bli min flickvän nu eller, och tråna efter mig?”
”Du kommer behöva ligga inne här både före och efter operationen. Och du ligger på min sektion.” upplyste jag honom och blinkade åt hans håll.
Han putade ointresserat med underläppen, ”Kom in ifall du vill ligga. Annars kan du strunta i det.”
”Åh, nej. Jag som hade tänkt komma in med ”Må bättre”-kort och ballonger. Synd, min plan gick inte igenom.” gnällde jag ironiskt och började gå mot dörren. Samtalet med Justin var roande, men jag hade andra patienter att ta hand om.
”Förresten…” ropade han snabbt efter mig. Jag vred på huvudet och såg åt hans håll, ”så vann jag. Du undrade ju förut.”
Jag log, ”Klart att du gjorde.”