”Lexus!” tjöt en gäll röst bakom mig. En röst som var omöjlig att missa, trots att det lät något förskräckligt från alla håll. Jag vände mig leendes om men hann inte ens hälsa förrän Tyra hade slängt sina armar runt halsen på mig.

”Åh, vad jag har saknat dig!” skrek hon mot min axel.

”Jag har saknat dig med! Hur är det med dig? Hur mår du?” frågade jag ivrigt när Tyra äntligen hade tagit ett steg bak.

Hon rullade in sina läppar. ”Det är bara toppen med mig.”

Jag drog en hand genom mitt hår. ”Vad skönt. Eller alltså, det är bra att du mår bra och inte dåligt!”

Hon undvek att svara och granskade mig istället från topp till tå. Från mina vita Nike skor till min rufsiga ursäkt till hår.

”Alltså… wow.”

”Vadå wow?” skrattade jag och började skjuta på vagnen med hennes väskor, eftersom att jag gärna ville lämna flygplatsen innan bröllopet började.

”Du är ju inte alls fet!” konstaterade hon och viftade upprört med händerna upp och ner över min kropp för att visa vad hon menade.

Jag rynkade pannan. ”Borde jag vara det eller?”

Hon himlade med ögonen. ”Det är ju värsta lögnen! Att folk säger att alla som har fött barn blir feta, får bristningar och hängpattar och ser helt förstörda ut. Du har ju inte en enda mörk ring Alex! Det är ju sjukt! Och du har samma kropp som för några år sedan, innan du blev på smällen.”

”Justins personliga tränare Patrick har hjälpt mig enormt mycket. Tro mig, efter att ha fött två barn var jag ganska stor utav mig men Patrick hjälpte mig därifrån. Och är man förlovad med självaste Justin Bieber så är det en massa hudexperter som kommer och pillar med ens ansikte flera gånger i veckan. Så inget av detta har kommit naturligt.”

”Vaknar dem inte mycket? Jag menar – inte ens en hudexpert kan få mörka ringar att försvinna.” fnös Tyra samtidigt som hon applicerade ännu ett lager läppglans på sina fylliga läppar.

”Faktiskt inte. Både jag och Justin var riktiga sjusovare när vi var små, så jag antar att de har ärvt det av oss. Ava somnar kanske runt åtta på kvällen och kliver upp halv sex som tidigast. Ollie brukar oftast somna innan Ava, eftersom att han är äldre och har därför mer energi om dagarna. Han vaknar kanske runt åtta så sömnproblem är inget vi lider av.”

”Fan vad skönt! Hoppas mina barn blir lika lugna utav sig.”

Istället för att svara öppnade jag luckan till bagageutrymmet på min bil och tryckte ner hennes överdrivet stora – och tunga – väskor där. När jag smällde igen luckan så stod inte Tyra längre bredvid mig, utan satt prydligt och väntade på mig i passagerarsätet. Jag gick fram till dörren, öppnade den och slog mig ner bakom ratten.

”Så… nu har vi alltså ungefär tre timmar på oss innan vi måste till hotellet i Stratford för att fixa i ordning oss inför bröllopet. Justins sminköser kommer befinna sig där, samt våra klänningar och några till personer som ska vara brudtärnor. Just det, Pattie kommer också befinna sig där!”

”Och vart ska jag bo?” frågade hon hastigt när jag hade slutat prata.

”Alla gäster som inte har bostad i Stratford kommer bo på hotell. Justin har hyrt de två översta våningarna på hotellet där alla kommer få ett eget rum. Mottagningen kommer vara hemma hos Diane och Bruce och bröllopet kommer äga rum i Stratfords kyrka, där Bruce och Diane gifte sig. Vi vill ha det så.”

”Vad fint det låter! Juni-bröllop i Stratford. Justin och Alexandra Bieber.” Hennes leende smittade snabbt av sig på mig. Hon hade rätt. Det lät alldeles underbart.

”Kommer Alfredo?” frågade Tyra utan att släppa blicken från vägen.

Jag pressade samman mina läppar. ”Ja, det gör han.”

Hon suckade, ”Typiskt.”

Tyra och Alfredo hade inte talat på över två år, efter att de hade gjort slut. De hade bråkat i flera månader när det skedde, så de var inte lyckliga, men det gjorde det inte lättare för Tyra. Fredo hade varit hennes första långvariga förhållande och det hade gått i tusen bitar.

Men hon brydde sig fortfarande. Så fort hon fick chansen frågade hon om honom. Betydligt mycket oftare än vad han frågade om henne, men det berättade jag inte. Inte ens Tyra som hade en stark personlighet skulle ta det bra om jag berättade.

”Kommer det några snygga killar då?” frågade hon hastigt. Oberört, som om Alfredo inte var annat än en påse med skräp som hon hade slängt ut.

”Tyra”, suckade jag menandes, ”du behöver inte göra så här. Inte när du är med mig. Jag vet att det som hände mellan dig och Alfredo var något du inte ville skulle hända. Jag vet även att du fortfarande har känslor för honom, även fast det har gått några år. Och även fast han sårade dig genom att göra slut så skulle det vara lite väl brutalt om du ställde dig och hånglade med en främling framför honom bara för att bevisa något.”

”Precis som du sa Alex, så har det gått två år sedan vi gjorde slut. Kan jag inte få gå vidare?”

”Jo, men då ska det vara något som betyder något. Inte bara för att göra Fredo avundsjuk.”

Hon fnös. ”Han får också gå vidare. Det finns inget och ingen som hindrar honom. På riktigt Alex, det låter mer som om det är du som inte har gått vidare. Visst, jag kanske frågar om honom för att vi bestämde oss för att vara vänner. Jag vill veta hur mina vänner mår, det brukar man vilja.”

”Okej, Tyra. Gör vad du vill. Jag ska inte säga något mer om saken, jag lovar.” suckade jag och satte igång radion.

Även fast vi var bästa vänner så hade jag rätten till att bli irriterad på henne. Ibland var det bara för mycket. Hon kunde försöka att övertyga mig om att hennes känslor för Fredo var som bortblåsta – men då skulle hon få försöka ett bra tag till.

Mitt under en låt lutade sig Tyra fram och stängde av radion. ”Du svarade inte på min fråga.”

”Jag vet inte, okej? Jag ser inte andra killar som snygga längre. Justin är min definition av perfektion och det kan ingen slå, så jag vet inte. Du får fråga någon annan – som är singel.”

”Jaja, häxan surtant. Att få barn har verkligen fått dig till att bli värsta surkärringen.”

”Tyra, jag vill hemskt gärna inte ha den här diskussionen just nu. Jag ska gifta mig om några timmar och vill vara på gott humör då.”

”Sluta vara en sådan besserwisser bara, det är allt jag begär.” jämrade hon sig. ”Jag har gått vidare. Men det kommer fortfarande vara känslosamt att träffa Alfredo. Tänk om du och Justin gjorde slut och sedan träffades efter två år. Då skulle du nog också reagera som jag, vara nyfiken och aningen orolig över hur det skulle gå.”

Jag svalde hårt. Jag ville inte ens tänka så. Att jag och Justin gjorde slut fanns inte ens i min vildaste fantasi. Dock så hade hon rätt. Jag skulle förmodligen reagera på samma sätt, vara minst lika orolig.

”Du har rätt. Förlåt.” andades jag lugnt ut. Det sista jag ville var att tjafsa med Tyra på min bröllopsdag.

”Det är lugnt. Jag förstår vad du menar, precis som jag hoppas att du förstår vad jag menar.”

”Nu tycker jag att vi släpper detta och tänker på något positivt istället.”

”Ja.” instämde Tyra och trummade sig sedan på magen. ”Jag är hungrig. Och sugen på sushi.”

”Då åker vi och äter sushi!” log jag, glad över att ha min bästa vän med mig på min speciella dag.

”Hur kändes det?” frågade Tyra nyfiket i samma stund som jag stoppade in min sista bit sushi i munnen.

"How did it feel?"

Jag tuggade snabbt och svalde. ”Vadå?”

”Att föda barn. Hur kändes det? Alla matar ju på om att det är det vackraste man kan uppleva. Så, är tycker du det?”

”Alltså...” började jag tveksamt. Jag ville inte säga något jag skulle ångra, så jag lät mig själv tänka efter i några sekunder innan jag fortsatte. ”Jag tänker inte ljuga. Det gjorde ont som bara den att föda barn. Alltså inte ont som i att slå i armbågen, utan ont som i att man vill dö. Men Justin fanns vid min sida under hela förlossningen och han var mitt ankare just då. Han viskade fina ord i mitt öra, påminde mig om hur vackert vårt barn skulle vara... Han påminde mig om allt det som var bra. Och när jag hörde Ollies skrik,” jag tog en paus för att andas in, ”alltså det lät som musik i mina öron. Justin klippte navelsträngen och sedan låg han där, på mitt bröst. Vårt barn. Och det är det som är det magiska med att föda barn. När det man har skapat ligger på ens bröst och fyller rummet med en lugn aura.”

”Gud, vad fint det låter!“ utbrast Tyra efter att ha suttit tyst för att smälta det jag hade sagt i några sekunder.

”Hur så?” undrade jag och tog en klunk av mitt vatten.

”Nej, alltså jag undrade bara.” log hon försäkrande och placerade en blond hårslinga bakom sitt öra.

”Säger du det så.” skrattade jag mjukt.

Efter att Tyra hade dragit upp detta så kunde jag inte tänka på annat än på Ollie och Ava. Mina barn. Mina och Justins barn. Det kändes surrealistiskt att tänka att jag, Alexandra Smith, var mamma och hade förlöst två barn. Två underbart vackra och perfekta barn.

Även fast jag hade fått barn så betydde det inte att jag hade förlorat kontakten med alla och att mitt sociala liv hade gått i konkurs. Justin och jag gick på galor, gick ut på klubbar efter konserter och kunde ha middagsbjudningar för våra vänner - men vi gjorde allt med måtta. Vi älskade våra barn mer än själva livet och det gick inte en sekund utan att vi talade om något som relaterade till de.

”Ska vi gå eller?” Tyra hade redan rest på sig och slängde upp sin väska på sin axel.

Jag såg mot klockan som hängde över utgången. ”Ja, vi hinner nog gå i några affärer innan vi ska till hotellet.”

”Det låter bra, för jag vill shoppa!”

Vi gick sida vid sida ut ur restaurangen och blev med ens attackerade av paparazzis.

”Alex, kolla hit!” ”Alex är det sant att Justin spenderade en natt med en prostituerad?” ”Alex! Alex, får man komma på bröllopet?”

Frågorna var många, och de flesta aningen bisarra. Jag drog ner mina pilotbrillor för ögonen eftersom att blixtarna var överdrivet starka. Varför behövde de ens använda blixt, mitt på ljusa dagen? Var det för att de ville få en syn på alla porer jag hade i ansiktet?

”Kom.” väste Tyra i mitt öra och drog med mig in i gallerian. Väl inne var det många som pekade och tog upp sina telefoner för att fotografera, en hel del kom även fram för att få ta en bild tillsammans med mig.

”Vi går in här.” tyckte Tyra och föste in mig på Forever 21.

Jag sick-sackade mig fram mellan klädhängarna tills jag kom fram till topparna. Sökandes efter något att spendera pengar på, slog det mig att Tyra inte hade fått sin födelsedagspresent riktigt ännu.

”Tyra?” ropade jag, och som på beställning skyndade hon sig fram till mig. ”Jag har din födelsedagspresent liggandes hemma... I Los Angeles.”

”Äh, oroa dig inte för den! Idag är det din dag.” skrattade hon och viftade med handen som om det var en värdslig sak.

”Okej.. Men jag lovar, du får den så snart du kommer till Los Angeles och hälsar på!”

”Ingen brådska.” försäkrade hon mig leendes innan hon försvann tillbaka till klänningarna

Efter minuters letande drog jag fram en oversized vit t-shirt med Ramones tryck och en stickad tjocktröja i marinblå färg som även den var mycket större än min vanliga storlek.

”Ska du köpa det där?” frågade Tyra när vi möttes vid kassan.

”Och”, jag fiskade upp ett par svarta nylonstrumpbyxor ur en låda, ”dessa.”

”Nice! Jag ska ha detta!” Hon visade entusiastiskt upp två korta, långärmade klänningar som var klädda i guldiga respektive silvriga paljetter, samt en svart kopia av den senaste Celiné väskan.

”Fint!” nickade jag och gick sedan fram till kassan för att betala.

”Åh! Det är du som ska gifta dig med Justin Bieber idag va?” utbrast kassörskan exalterat.

Det flammade till om kinderna. ”Ja, det är jag.”

”Du behöver verkligen inte betala! Se det som en bröllopspresent från oss!” nickade hon ivrigt, i försök att övertyga mig om att det var säkert för mig att ta kläderna och gå därifrån utan att åka dit för stöld.

Skakandes på huvudet räckte jag över $70 till henne. ”Det spelar ingen roll vem jag ska gifta mig med. Jag är fortfarande en människa, precis som du och ska inte bli särbehandlas på grund av min blivande mans yrke.”

Kassörskans kinder blev rosenröda, nästan så att dem smälte in med hennes röda hår. ”Jag ber om ursäkt.”

Hon vek mina kläder prydligt och lade sedan ner dem i en påse. Leendes tog jag emot påsen från henne och gick åt sidan för att vänta på att Tyra skulle betala. Några fåtal sekunder senare slöt hon upp vid min sida och vi gick ut från affären. “Jag fattar inte varför folk beter sig så annorlunda runt dig bara för du snart kommer att heta Alexandra Bieber.”

En tyst suck lämnade min strupe, “Jag förtsår mig inte heller på det. Det är inte en så stor sak längre. Jag gillar inte att folk särbehandlar mig och min man. Vi är väl lika mycket människor som resten av världen.”

“Tja, tur att du är tuff och säger åt alla på skarpen när det händer. Kom nu, jag vill ha glass!”

“Alex, var har du varit? Du är sen!”

“Jag och Tyra behövde lite kvalitetstid innan jag officiellt tillhör Justin.” sade jag till Elenor som sträckte ut sina armar och föste in mig i den stora sviten vi hade hyrt endast för mig och mitt team som ska se till så att jag blir snygg i tid till bröllopet.  

“Vi är sena, nästan alla gäster är redan här och du har inte ens fått håret fixat. Snabba ryck nu Lex.”

“Jaja El, jag är huvudpersonen idag. Bröllopet kan inte gå igenom om inte jag är där, gästerna väntar om det så ska ta hela dagen för mig att bli fin.”

Jag vankade nervöst av och an i det lilla bibelrummet jag fått inta innan ceremonin skulle börja. Bröllopet skulle ha tagit fart för tjugo minuter sedan, men Alex hade ännu inte kommit vilket oroade mig.

“Tänk om hon har ångrat sig!” utbrast jag nervöst, bitandes på mina naglar.

“Skärp dig, dude. Så klart att hon inte har ångrat sig. Om det är någon som inte rymmer så är det Alex. Hon skulle aldrig göra så mot dig.” suckade Ryan, som om det vore en självklarhet. Men det var det också. Självklart. Det var självklart att Alex aldrig skulle lämna mig vid ett sådant här tillfälle. Det var självklart att ifall hon skulle få för sig att göra det, så skulle hon berätta det för mig.

“Du har nog rätt…” jag slog mig ned på stolen bredvid Ryan och hävde upp Ollie i mitt knä.

“Pappa vart är mamma?” frågade han mig med stora ögon.

Jag pressade fram ett leende. “Mamma kommer alldeles, alldeles strax. Oroa dig inte.”

Det kändes mer som att jag sa det för att lugna ner mig själv mer än för att lugna ner Ollie. Vad hade han att vara nervös för? Det var inte han som skulle gifta sig med sitt livs kärlek. Förhoppningsvis skulle han få göra det snart, men inte inom en snar framtid kunde jag tro.

“Elenor ringde, de är här om tio minuter.” berättade Robert med en nick från dörröppningen.

“Så jag ska gå upp till altaret om kanske sju?”

Han pressade samman sina läppar, men blottade sedan en vit tandrad. “Ja, det blir bra.”

Jag andades lättat ut. Hon var på väg, hon skulle komma, hon skulle inte lämna mig. Även om jag innerst inne visste att hon skulle komma så fanns det ändå en gnutta tvivel. Alex brukade inte komma försent det var nog därför jag hade oroat mig.

“Hon kommer.” log Oliver och såg upp på mig med ett brett leende.

“Hon hade inte missat detta för allt i världen.”

Organisten började spela ackorden till bröllopsmarschen och längst bak i kyrkan såg jag dörrarna öppnas upp. Jazzy och Ava dök upp och de började sakta marschera fram mot altaret i takt med musiken, precis så som vi hade övat för endast några dagar sedan. Efter Jazzy och Ava, kom Carlena följt av Kaili och sedan Tyra. Det hela tog en evighet och den enda jag egentligen längtade efter var min Alex.

Efter vad som kändes som en livstid fick jag syn på henne. Robert höll henne under armen och precis när de steg in i rummet reste sig alla i kyrkan. Alex lyfte blicken och hennes ögon mötte mina. Hon hade glimten i ögat och såg vackrare ut än vad jag hade kunnat föreställa mig. Hon log och såg ner på marken när hon insåg att jag inte kunde slita blicken ifrån henne. Om bara några minuter skulle hon bli min på riktigt. Vi skulle erkänna vår kärlek framför Gud och framför vår familj och jag kunde inte vara lyckligare än vad jag var just i den stunden.

Alex skönhet, hennes charm och ödmjukhet, allting speglades när man såg på henne. Hon bar den där brudklänningen som om hon var född till att bära just den.

Mitt hjärta bultade så hårt att jag trodde att det skulle hoppa ut ur bröstkorgen på mig. Alex såg återigen upp på mig, och var nu halvvägs framme. Robert hade tårar i ögonen, men såg ner i golvet för att dölja dem. Jag kunde knappt föreställa hur jag skulle känna mig den dagen det var jag som gick mot altaret med Ava.

Innan jag visste ordet av var Alex framme vid mig. Robert skakade min hand, och gick sedan och satte sig bredvid Elenor. Jake och Leo såg förväntansfullt upp på mig, detsamma med Ava och Jazzy.

“Vi har samlats idag…” började prästen, men efter det kunde jag inte höra vad han sa. Allt jag fokuserade på var Alex. Alex, som stod framför mig med sina händer i mina. Alex som snart skulle bära mitt efternamn. Alex som snart skulle vara min för alltid. Hon såg djupt in i mina ögon, och sken upp i ett stort leende. Det gjorde ont i hjärtat när hon log. Hon var så vacker.

“Nu vill jag be er läsa upp era löften, om ni har några så att säga.” harklade sig prästen.

Leendes kramade jag hårt om Alex händer.

“Första gången jag träffade dig”, började jag nervöst, “var på flygplatsen, i Los Angeles. Även fast vi var främlingar, så valde jag att lita på dig. Det var något i hur du talade till mig. Hur du berättade att du fanns för mig. Och ända sedan den dagen, så är det just vad du har. Du har funnits för mig, i vått och torrt, alla timmar på dygnet och jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig för det. Inget väger upp till vad du har gjort för mig. Du har offrat så mycket för mig, Alex. Och du förstår nog inte hur tacksam jag är över att få ha dig i mitt liv. Att få dela ett liv med dig. Jag trodde aldrig att jag skulle bli lycklig i ett förhållande när jag satt fast i förhållandet med Selena, men du sa något den dagen vi träffades för första gången. Du sa “Följ ditt hjärta, för det är hjärtat som lider, inte hjärnan eller något annat. Du ska tänka på vad ditt hjärta vill.”och det var det smartaste någon har sagt till mig. För hade jag inte gjort som du sa, så hade jag inte stått här idag med dig - det finaste man kan önska sig. Jag kommer ta hand om dig tills mitthjärta slutar slå Alex. Jag kommer stötta dig tills dina ben inte orkar ta ett enda danssteg till och långt därefter med. Jag kommer stå vid din sida så länge det går, vetenskapligt sätt. Vår kärlek kommer vara för evigt.”

Folkmassan började applådera och Alex såg upp på mig med tårar i sina ögon. “Tack.” mimade hon och drog med sin tumme över min handrygg. Jag log kärleksfullt mot henne.

När applåderna äntligen hade upphört var det Alex tur att tala.

“Det är rätt galet, allt det här. Hur jag kunde, bara genom att tala med en helt vanlig person - enligt mig - på en flygplats, införskaffa mig ett nytt jobb, nya vänner och nya upplevelser. Men framförallt hur jag kunde finna mitt livs kärlek. Som jag berättade för dig första gången vi träffades så hade jag aldrig haft ett långvarigt förhållande tidigare. Inget hade varit rätt helt enkelt. Men när jag träffade dig… det var som att bli träffad av Amors alla pilar. Det var solklart att du var den rätta för mig. Många kan tycka att ett förhållande är ett förhållande, men det tycker inte jag. Vårat förhållande är mer än ett förhållande… majoriteten är vänskap. Vi kan tala om saker mellan himmel och jord, vara smutsiga tillsammans, skratta åt fåniga saker och spela Wii när barnen inte är hemma och det behöver inte ha ett romantiskt syfte. Men vi kan även ha romantiska middagar, ligga och mysa en hel dag eller bara sätta på något klyschig film som du avskyr för att få med det romantiska i livet. Det är riktig kärlek för mig. Att kunna skifta mellan att endast vara vänner, till att vara upp över öronen förälskad. Du är den enda för mig, Justin, och du kommer vara det tills jag tar mitt sista andetag och långt därefter med. Jag kommer älska dig för evigt.”

Jag kunde inte kontrollera det. Min syn blev suddig och lätta tårar rann ned för mina kinder. Det kändes som att applåderna kom från tiotals mil härifrån. Att det bara var jag och Alex som stod här framför varandra och bekräftade vår kärlek för varandra.

Prästen började tala om äkta kärlek i några sekunder innan det var dags. Dags för oss att sätta på ringarna. Oliver kom fram med en röd sammetskudde där våra ringar låg och väntade på att bli använda. Jag tog upp min och tog tag i Alex vänsterhand.

“Säg efter mig.” brummade prästen. “Jag, Justin Drew Bieber...”

“Jag, Justin Drew Bieber...” repeterade jag lydigt.

“Tar dig, Alexandra Grace Smith...”

Och jag upprepade honom, precis som han hade bett mig att göra.

“Nu till min hustru, att dela glädje och sorg med dig...”

Jag såg djupt in i Alex ögon när jag upprepade prästens ord. De blänkte av lycka. Snart skulle det vara vi två för all framtid.

“Och vara dig trogen, tills döden skiljer oss åt.”

“... tills döden skiljer oss åt.” avslutade jag och trädde sedan på ringen på Alex ringfinger.

Hon log nervöst och tog sedan upp ringen jag skulle ha från kudden, och tog tag i min hand.

“Säg efter mig.” sade prästen till Alex, även fast hon redan visste om att hon skulle upprepa honom. “Jag, Alexandra Grace Smith...”

“Jag, Alexandra Grace Smith...” fnittrade Alex fram.

“Tar dig, Justin Drew Bieber…”  

Hon upprepade honom och släppte inte mig med blicken för så mycket som en sekund.

“Nu till min man, att dela glädje och sorg med dig och var dig trogen tills döden skiljer oss åt…”

Hon sade de sista orden och placerade sedan ringen på mitt ringfinger.

Prästen log nöjt. “Nu kan du kyssa bruden.”

Jag lyfte undan slöjan hon hade över ansiktet och placerade sedan en hand på hennes korsrygg. Leendes drog jag henne till mig och pressade mina läppar mot hennes. Kyssen var fylld med kärlek och lycka. Det pirrade mer än vanligt inuti mig, och allt kändes helt perfekt.

Församlingen reste sig upp för att applådera, och då avslutade vi kyssen.

“Jag älskar dig.” Viskade jag i hennes öra utan att ta bort handen från hennes rygg.

“Och jag dig.” svarade hon mjukt.

Förlåt för den överdrivet långa väntan! Det ska verkligen inte dröja så länge tills nästa kapite ploppar upp, jag lovar. Detta var skrivet utav mig, Liv, med några inslag av Ema! Jag har lagt ner hjärta och själ i detta (det är cirka 4000 ord långt) så ni MÅSTE kommentera!

Puss babes, we love you! / Ema och Liv.