”Ångra.” sa en mörk röst innan det pep till och samtalet var slut.

Förbryllat drog jag telefonen från örat och stirrade stint på den. Vad i hela friden hände nyss? Skrek en röst i huvudet på mig. Men mer hann jag inte tänka på om det, innan pappa ringde mig på skype.

”Hej!” utbrast jag glatt.

 Solen smög sig långsamt upp över horisonten. Klockan var inte mycket mer än fyra på natten, men ändå satt jag vaken ute på balkongen med en filt lindad runt min kropp.

Justin och jag hade gått och lagt oss runt tio tiden, efter att vi hade suttit och kollat på TV i flera timmar tillsammans med Alfredo, Carlena och Johnny. Bara fyra timmar senare, runt 2-snåret, hade jag vaknat upp och gått ut på balkongen, där jag suttit ända tills nu.

I två timmar hade jag bara suttit och sett ut på Las Vegas, som likt New York aldrig verkade sova. Byggnaderna och skyltarna hade lyst hela natten lång, men började nu slockna då solen var på väg upp och månen på väg ned.

“Hey…” mumlade en raspig röst bakom mig.

Gäspandes vred jag på huvudet för att se på Justin, som stod lutad mot dörrkarmen i endast ett par vita boxers. Hans hår stod åt alla håll och hans ögon var rödsprängda - något som för omväxlings skull såg gulligt ut.

“Vad är det?” frågade jag lågt, även fast vi skulle kunna tala hur högt vi ville.

“Varför sitter du här ute? Kom in och lägg dig igen.” mumlade han medan han gnuggade sig i ögonen.

 Utan att protestera drog jag av mig filten och gick fram mot honom, innan jag stängde igen balkongdörren efter oss. Hand i hand tog vi oss återigen in på sovrummet, där vi kröp ned bredvid varandra under det varma duntäcket.

Justin andades mjukt i nacken på mig. “Vad gjorde du där ute?” frågade han mjukt.

“Funderade. Jag kunde inte riktigt sova.” viskade jag till svar.

“Okej.” nickade han och kysste mig sedan försiktigt i nacken. “Men sov nu. Du måste vara pigg till konserten ikväll.”

Jag nickade och slöt ögonlocken. “God natt… igen.”

 Jag såg ned på golvet, där löddret från schampot rann ned i avloppet. När det vita slutade rinna vid mina fötter tryckte jag ut en klick balsam i min hand och gnuggade in det i hårbottnen. Sen stod jag bara där, och väntade.

 Mina tankar rusade iväg. Orden Justins fans hade yttrat, det Tyra hade sagt till mig och råden crewet gav mig. Allting blandades i huvudet på mig och jag blev trött av att tänka på det. Samtalet med min familj igår hade fått mig att må aningen bättre. Pappa hade sagt att han förstod om jag inte kunde prata hela tiden, men jag förstod inte honom. Hur han kunde vara så förstående. Jag var på andra sidan av Atlanten och hade kul på mitt jobb, som hittills inte hade varit så stressigt att jag egentligen borde haft tid till att ringa.

 Ljudet från en dörr som öppnades avbröt mina tankar och jag såg konturerna av en gestalt gå förbi duschutrymmet. Snart såg jag personen ta av sig sina kläder och några sekunder senare tittade Justin in.

“Är det okej om jag gör dig sällskap?” undrade han försiktigt.

“Du behöver inte ens fråga. Jag vill alltid ha sällskap av dig.” log jag. Justin nickade och tog sedan steget som behövdes för att komma in till mig.

Justin placerade sina händer på mina höfter, något som fick mig att slappna av ännu mer.

"Har du balsam i?" frågade han plötsligt. Jag nickade till svar innan han med hjälp av sitt grepp om mina höfter vände mig så att stod med ryggen mot honom.

 Sakta började Justin skölja ur mitt hår. Hans händer cirkulerade på varenda millimeter av mitt huvud för att skölja ur det fint. Hans händer masserade mitt huvud på ett så varsamt sätt som gjorde att jag kunde slappna av helt.

 Jag drog en hand genom håret och kände efter om Justin gjorde ett bra jobb. Jag bedömde mig själv färdig, så jag vände mig om och såg på Justin. Jag lade mina armar om hans nacke och sträckte på mig för att nå upp till hans inbjudande läppar. Mina läppar snuddade vid hans och jag bet lite löst på hans underläpp innan jag drog ifrån.

Justin öppnade sakta ögonen och såg på mig, “jag älskar när du biter mig i läppen så där.” sade han och jag skrattade generat till.

“Förresten Lex…” Justin placerade sitt pekfinger under min haka för att med dess hjälp få mig att se upp på honom. “Jag ser vad du gör. Du har slutat äta. Du ljuger hela tiden om att du ätit. Du kan inte hålla på så älskling, hoppas du förstår det. Du behöver massor av energi när du är ute på resande fot och uppträder i två timmar var och varannan kväll.” Justin såg plågat på mig, som om han var den som mådde dåligt av detta.

“Jag har ingen aptit.” mumlade jag och vände mig om. Jag gick ur duschen, virade en handduk om min kropp och en om håret innan Justins röst stoppade mig från att gå ut.

“Alex? Du kan seriöst inte bli sur för att jag bryr mig om dig?” ropade han inifrån duschen och strax efter vreds vattnet av.

“Jo. Säger jag att jag inte är hungrig då är jag inte det. Jag klarar mig alldeles utmärkt. Jag behöver ingen tillsyn från dig och dansarna Justin.”

 Med det sagt lämnade jag badrummet för att kliva ut i sovrummet. Jag gick fram till min resväska som stod i rummets ena hörn. Snabbt plockade jag fram ett par mönstrade leggins, en vit baseboll t-shirt och rena underkläder.

 Jag slängde ned handduken på golvet innan jag drog på mig plagg efter plagg tills jag var fullt påklädd. Därefter letade jag upp min hårfön för att dra den med mig till badrummet. Snabbt fönade jag igenom håret lite så att det inte var dygnblött och flätade en inbakad fläta genom hela håret.

 Under tiden jag smörjde in mitt ansikte med olika krämer hade Justin kommit ut ur duschen och virat en handduk om midjan. Han gick fram mot mig och lade händerna på mina höfter. Jag stängde burken med kräm som jag nyss använt och vred på mig så att jag stod öga mot öga med honom.

“Alla har varit på mig idag och jag orkar bara inte. Okej? Bara låt mig vara.” suckade jag innan jag tog mig ur hans grepp och lämnade badrummet.

“Jag kan låta dig vara”, började han medan han gick efter mig in i sovrummet, “men då kanske detta utvecklar sig till en ätstörning. Och det vill vi inte, eller hur?”

“Justin, tro mig. Jag är inte anorektiker eller har någon som helst ätstörning. Jag har bara ingen aptit för tillfället.”

“Det är ju så det börjar! Man nekar det som faktiskt händer. Alex, du äter ingenting. Jag har hört din mage kurra och skrika efter mat hela natten. Så sluta komma med en massa undanflykter. Du ska äta idag.”

Jag pressade mina läppar mot varandra medan jag funderade. “Nej.”

Han rynkade pannan, “Vadå nej?”

“Ja. Du hörde mig. Jag sa nej.” nickade jag samtidigt som jag smetade ut ett lager lipsyl på mina läppar.

“Ja, men vad menar du med nej? Alex, du måste få i dig något att äta!”

“Ja. Och jag kommer äta. När jag blir hungrig. Förstår du?” sade jag så allvarligt jag kunde och slog ihop mina händer.

Justin skakade fnysandes på huvudet. “Nej, du ska äta nu. Jag beordrar dig.”

Då var det min tur att fnysa. “Och vem har sagt att jag måste lyda dig?” slängde jag ur mig och skyndade mig sedan ut ur rummet, endast för att stöta på Kenny.

Han log stort mot mig. “Hej Alex! Vad är det som händer?”

“Ingenting.” log jag försäkrande. “Vilka är det som har intagit köket?”

“Några dansare och några från crewet. Dem har köpt med sig läsk och en massa snabbmat.”

Tanken på mat fick min mage att både vrida på sig och kurra högt.

“Okej.” skrattade jag för att överrösta det ljudliga kurrandet.

 Flykten från köket räddades av min telefon som ringde. Jag log ursäktande mot Kenny och gick tillbaka in till sovrummet. Jag fann mobilen på sängen och kastade en snabb blick för att se vem det var. Okänt nummer.

“Hej, detta är Alex.” svarade jag så glatt jag kunde. Det fanns en risk att det var media eller något fan som fått tag i mitt nummer.

“Honom, över.” yttrades från andra sidan linjen innan personen lade på luren. Det var samma röst som igår. Fast nu med nya ord som inte hade någon betydelse över huvudtaget. Varför ringde denne person, vem det nu än är, till mig och yttrar ord som inte har någon som helst betydelse för mig? Det skulle bli en gåta, eftersom vem det nu än var så ringde han med dolt nummer.

“Vem var det?” undrade Justin som hela tiden hade iakttagit mig.

“Fel nummer.” mumlade jag bara och gick ut till köket igen. Alla hade ätit klart och de höll på att städa undan matbordet.

“Packa klart det sista och kom ner till lobbyn, om fem vi åker till arenan för soundcheck och Justin har meet and greet vid halv sex. Packa med er era väskor för bussen åker till San Fransisco direkt efter showen.” berättade Kenny innan han lämnade rummet.

Suckandes rynkade jag näsan. “Jag har ingen lust att åka redan…”

Deirdre placerade sin hand på min axel. “Det har man aldrig. Men tänk på att du får göra det du älskar.”

Ett skratt lämnade min strupe. Det hade hon rätt i. Justin såg på mig från dörröppningen med ett brett leende lekandes på sina läppar. Jag höjde undrandes på ögonbrynen och klev av barstolen jag satt på, för att gå fram till honom.

“Vad ler du åt?” frågade jag nyfiket, men hade ett känslolöst tonfall.

“Dig.”

“Och varför ler du åt mig? Jag har väl ingen spindel i håret eller något runt munnen?”

Han skrattade. “Nej. Jag ser din blick, när du ser på pizzakartongerna. Du är hungrig. Ät.”

En frustrerad fnysning lämnade min mun. “Håll klaffen och låt mig välja när jag äter och inte.”

“Jag har aldrig bestämt”, han ryckte lätt på axlarna, “jag försöker bara få dig att förstå att det du gör är fel.”

“Om det är så fel, varför försöker du inte mer då?”

“För att jag vet att du skulle hata mig om jag tvingade dig till något. Dessutom - hur skulle jag få dig att äta? Binda fast dig med rep och bända upp din mun för att sedan trycka ned olika maträtter i halsen på dig?” skrattade han.

“Äh, håll klaffen.” muttrade jag men kunde inte hålla tillbaka leendet som tog sin plats på mina läppar.

 Justin knuffade skrattandes till mig och gick sedan förbi mig mot kylskåpet. Skulle han hämta något att äta till sig själv eller något till mig? Med snörpt mun iakttog jag hans rygg, i hopp om att han inte skulle ställa till med en scen nu när alla dansare befann sig här.

 Men jag hann inte få reda på vem han plockade mat åt, eftersom att min mobil började ringa mitt i det hela. Suckandes lämnade jag rummet och slängde mig på sängen i vårt sovrum för att nå min mobil. Denna gång var det inte dolt nummer som ringde, så jag tvekade inte med att svara.

“Detta är Alex vem är det jag talar med?” hälsade jag så formellt och vuxet jag bara kunde.

“Mig, valde.” sade personen i andra änden.

Det pep till och samtalet var slut. Det hade varit samma person som alla andra gånger, men denna gång hade det inte varit med dolt nummer. Hur kom det sig? Hade “gärningsmannen” klantat sig? Varit slarvig?

“Hey, vem var det som ringde?” frågade Justin bakom mig. Han måste också ha hört telefonen.

“Uh…” började jag nervöst. Fan. Nu kunde jag definitivt inte ljuga om att det varit fel nummer då jag tvekat för länge.

Justins blick blev skarp. “Alex… säg sanningen.”

Jag bet löst tag om min underläpp. “Okej, det är någon som ringer och säger en massa udda ord. En man. Jag känner igen rösten, men ändå inte… det har varit med dolt nummer alla gånger men denna gång var det inte det.”

“Vad säger personen?” frågade Justin oroligt och slog sig ned på sängkanten bredvid mig.

“Typ… ångra, honom, över, mig, valde… det är jättekonstigt och jag vet inte vad personen vill att jag ska förstå.”

Justin såg mig djupt i ögonen. Hans läppar rörde på sig, men han sade inget. Sekunderna tickade långsamt förbi tills Justin äntligen sade något. “Det kanske är en mening.”

“Hur menar du?” frågade jag förvirrat.

“Tja, han kanske vill komma fram till något i stil med “ångra att du valde honom över mig.” men han kanske bara inte har hunnit ringa såpass många gånger ännu för att meddela alla ord.”

Jag höjde på ögonbrynen. “Men… vad i hela friden? Kan det vara någon belieber?”

Justin skrattade även fast situationen inte alls var roande. “En belieber som vill ha dig?”

“Hey!” utbrast jag förolämpat och slog löst till honom på armen. “Varför skulle han inte vilja ha mig?”

“Nej men det är bara konstigt… jag vet inte Alex. Ring upp numret om några timmar, vi kan använda en telefonkiosk, på så sätt får han inte tag i våra nummer och vi kan se vem det är som svarar. Du har ju numret nu.” påminde Justin mig och reste sig sedan upp.

Jag antog att han hade rätt, så jag nickade bara och tog sedan följe med honom ut i köket igen.

 Vi åkte med bussarna till arenan. Dansarna och jag åkte för första gången i en och samma buss. Vi hade haft hög musik på och dansat hela vägen till arenan. När vi sedan anlände kunde busschauffören inte köra i mer än 10 kilometer per timme på grund av alla fansen som hoppade och skrek runt om bussen.

 Jag försökte hålla mig utom synhåll för de eftersom det då bara skulle ha blivit värre. De kunde ju faktiskt inte veta vilken buss jag åkte i eftersom det skulle anlända många fler under tiden.

 Bussen stannade precis utanför ingången till arenan och vi klev snabbt ut en efter en. Vi blev snabbt eskorterade till scenen där Scrappy väntade på mig för att hjälpa mig på med mikrofon och öronsnäckor.

 Dansarna gick igenom några formationer innan Scrappy slog till mig på rumpan.

“Klart.” skrattade han och gick iväg.

 Ljud- och ljuscrewet viftade med armarna om klartecken från mig. Jag vände mig först upp mot bandet för att se att alla var på plats innan jag vände mig om och gav tummen upp som klartecken.

“Vi kör igenom Boyfriend och Out Of Town Girl.” sade jag i micken. Strax efter det hörde jag trummisen räkna in oss och därefter började musiken dåna.

 Jag började sjunga till musiken och rörde mig så som jag hade lärt mig att jag skulle röra mig av Nick. I ögonvrån så jag hur dansarna dansade på samma sätt som jag. Inte för att det förvånade mig, det var ju så det var menat att det skulle vara.

 Jag skakade lätt på huvudet åt mina tankar och fokuserade istället på Scooter som satt nere på en stol och iakttog mig. Då och då vände jag på huvudet för att se på Alex, som såg mer frånvarande ut än vanligtvis. Det oroade mig. Men det var säkert ingen fara.

 Med snabba steg började jag gå mot scenens kant och viftade med handen rakt ut, så som jag skulle göra på kvällens konsert. Scooter nickade gillandes och gav mig en tumme upp, vilket fick mig att le. Jag gillade att göra bra ifrån mig.

 I samma stund som jag skulle ta sista tonen avslutades musiken tvärt och en duns ekade mellan väggarna. Dansarna började oroligt mumla i munnarna på varandra och fotsteg hördes. Jag vågade inte ens röra mig. Något sade mig att det hade hänt något förfärligt. Kanske inte alltför förfärligt, men något dåligt.

 När Scooter började springa mot sjukrummet där vår doktor satt förstod jag att det var allvar, och vände mig om, endast för att finna Alex liggandes som en klump på golvet, med sin högerarm om sin vänsterarm. Jag rynkade pannan. Vad hade hänt?

 Hon såg upp på mig med röda ögon för en sekund innan hon knep ihop dem av smärta. I ögonvrån såg jag Scooter komma springandes med doktorn efter sig, upp för scenen och fram till Alex medan jag själv stod kvar vid scenkanten och iakttog de alla. Hur dem tog hand om flickan i mitt liv. Hur dem tog hand om Alex, som hade skadats, medan jag bara stod där likt en idiotisk staty.

“Den är nog bruten och måste gipsas.” hörde jag doktorn mumla lågmält.

“Justin?” sade en röst bredvid mig sekunden efter.

Med suddig blick vred jag på huvudet och såg rakt in i Carlenas ögon. “Ja?”

“Du kanske ska gå fram till Alex.” tyckte hon ärligt samtidigt som om drog med sin hand över min rygg.