Jag hade vaknat ensam i sängen morgonen efter konserten. Crewet hade, efter konserten, gått ut för att festa medan jag åkte tillbaka till hotellet med de lite äldre crewmedlemmarna. Jag hade ännu inte fyllt arton, så att gå ut och klubba var ett nej för mig.
 Jag hade känt när Justin lagt sig bredvid mig inatt. Han skedade med mig och kysste mig i nacken men i morse när jag vaknade var han helt och hållet utom synhåll. Jag visste inte om jag var ensam i Justins svit eller inte. Eftersom jag inte orkade resa mig upp, än, letade jag fram min telefon som låg under kudden och satte mig upp i sängen.
 Jag hade fått ett flertal meddelanden. Ett från pappa, ett från Elenor, ett från Pattie och ett flertal från  Tyra.
 Jag sparade Tyras meddelande till sist och svarade på de andra. Pappa, El och Pattie hade alla frågat hur det gick igår och hur det kändes nu efteråt samt att de hade läst om mig och Justin i tidningen. Jag svarade kortfattat om hur jag kände mig och hälsade alla innan jag öppnade Tyras sms.
 
7.56PM
Från Tyra:
IDAG GÅR DRÖMMEN I UPPFYLLELSE!!!! LYCKA TILL BESTIEEEEE, SEE YOU SOON! DÖDA SCENEN, SÄTT SVERIGE PÅ KARTAN. -T

11.07PM
Från Tyra:
Jag vet att du är upptagen och allt det där. Men svara när du kan. Hur gick det? Hur känns det nu??????? Hur kändes det att stå där uppe? Saknar dig! Hälsa Fredo och Justin! XX

2.37AM
Från Tyra:
RING MIG.

3.19AM
Från Tyra:
Fattar inte att du kunde göra såhär mot mig Alex. Fyfan vad fult. Varför får jag reda på dig och Justin genom media och inte från dig?

3.47AM
Från Tyra:
Jag känner mig utelämnad. Utnyttjad. Ensam.
Vi brukade prata varje dag Lex, varje dag! Och nu ända sedan du började umgås med Justin så har du glömt bort mig. Jag som funnits där för dig mer än någon annan människa på denna jord. Du umgås bara med crewet och dina nya “kändisvänner” nu att du inte ens har tid att skicka iväg ett sms till mig. Vi hörs kanske en gång i månaden nu för tiden. Hur tror du jag känner mig då? Jag vet allt om vad som pågår i ditt liv eftersom jag läser om det i varenda tidning. Men vad händer i mitt liv? Vet du det? Förmodligen inte eftersom du knappt har tid att prata med mig och när vi väl pratar så är det ett kort samtal för att se om allting står bra till.
Du skiter i mig och jag undrar hur mycket kontakt du har med din familj. Du är en helt annan människa nu. Jag trodde verkligen “kändisskapet” inte skulle förändra dig så mycket som det verkar ha gjort. Tänk på vart du kom ifrån och glöm inte din familj. Din RIKTIGA familj.

 En dålig magkänsla gjorde att jag nästan ville springa upp på toaletten och spy. Men jag hindrade mig själv eftersom jag hatade att göra just det, spy.
 Det Tyra skrev hade någon sorts betydelse efter lite eftertanke. Tyra var trotsallt min bästa vän och det skulle hon alltid vara. Jag hade på något sätt lyckats glida ifrån henne när jag började umgås med Justin. Det var inte rättvist mot henne, hon var trots allt även tillsammans med Alfredo. Min pojkväns bästavän.
 Jag kunde inte ha någon bortförklaring till varför jag varit så frånvarande. Jag hade kanske inte all tid i världen att hänga vid telefonen för att prata med henne. Men hon förtjänade åtminstone ett samtal var tredje dag. Minst.
 Något annat som dödade mig inombords var att jag inte hade någon förklaring till varför Tyra inte fått reda på mitt och Justins förhållande. Min familj, Justins familj, Justins vänner och vårt crew hade fått reda på det innan resten av världen. Men inte Tyra. Hon borde ha ingått i min familj. Jag borde ha berättat för henne innan resten av världen. Hon berättade ju trots allt för mig om henne och Fredo innan alla andra fick nyheten.
 Mitt grubblande om allt Tyra hade fått mig att tänka på gjorde bara att jag mådde ännu sämre. Så med skakiga fingrar tryckte jag upp hennes nummer på skärmen och tryckte på ring upp.
 Tre signaler gick innan någon på andra sidan svarade.
”Nu, passar det att ringa.”
”Tyra. Jag…” mumlade jag.
”Nej Alex, spara det till någon annan. Jag vill inte höra din bortförklaring.” fräste hon surt. ”Jag vill inte prata om det. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag förstår att du inte kan prata hela tiden. Men att du inte sade till mig att du och Justin hade inlett ett förhållande, det… Alltså jag vet inte vad jag ska säga. Jag trodde du sa, att om det var något mer än vänskap så skulle jag få veta.”
”Jag vet, men…”
”Jag vill inte höra din anledning. Du är en helt annan människa Alex. Du har förändrats. Här sitter jag i Sverige. Jag jobbar, jag ska åka till Stockholm för att dansa, mina föräldrar är knappt hemma nu för tiden och jag och Fredo har det asjobbigt. Men det vet inte du om. Och du verkar inte bry dig heller!”
”Tyra, vi beslutade gemensamt att hålla det hemligt innan vi gick ut med det. Våra familjer visste om det. Sedan glömde vi…”
”Precis. Ni glömde. Du glömde. Du glömde berätta för din bästa vän. Din storasyster, som du själv brukar kalla mig. Om din pojkvän. Alfredo visste det? Han visste det innan media fick reda på det. Du sa ju att bara era familjer visste. Förklara då detta!” skrek hon i luren. Vi det här laget hade tårar börjat rinna ned för mina kinder och jag snyftade till. Jag ville inte att det skulle bli så här. Det var inte meningen att detta skulle hända. Våra familjer skulle veta. Tyra är min familj.
”Jag vet inte vad jag ska säga mer än förlåt. Jag glömde. Som du sa håller vi inte kontakten lika bra som jag önskar att vi skulle…”
”Nej precis. Det gör vi inte. Men på ett sätt är det skönt. Detta bevisar bara hur lite jag betyder för dig.”
”Tyra! Hallå?” skrek jag med gråt i rösten. Men det var redan försent, hon hade redan lagt på luren.
 Jag slängde mig framlänges i sängen med ansiktet i täcket och lät mig själv gråta. Tårarna rann och jag kunde inte stoppa de.

 

 Jag hade under senaste tiden känt att något sådant här skulle hända. Allting var bara för bra för att vara sant. Nu fick jag svart på vitt. Det var en viktig del av mitt liv som jag stött bort, utan att jag tänkt på det. Jag hade gradvis börjat tappa kontakten med, inte bara Tyra, utan även min familj också. Jag var en dålig syster, en dålig dotter och en dålig vän. Jag hade blivit så blind av Justin att jag inte tänkt på min familj.
 Mitt bland mina snyftningar hörde jag hur dörren till sovrummet sakta öppnades. Jag höll andan och satte mig genast upp i sängen. Mina händer flög upp till ansiktet för att torka mina tårar. Det var Justin som kommit innanför dörren och när han upptäckte mig och mitt tillstånd rynkade han oroligt på pannan och nästan sprang till sängen.
”Baby, vad har hänt?” undrade han bekymrat. När jag hörde hans röst bröt jag ihop. Tårarna började rinna på nytt och nu snyftade jag inte längre, nu storbölade jag.
 Justin fångade mig i sin famn och lade armarna om mig. Jag grät mot hans bröstkorg, vilket orsakade att hela hans tröja blev genomvåt.
 ”Gråt inte älskling. Snälla, jag klarar inte av att se dig såhär. Vad har hänt?” Hans händer strök mig över hela ryggen. Vanligtvis brukade jag må aningen bättre av denna gest. Men inte idag. Jag mådde dåligt och det kändes som om det skulle komma mer.
 ”Justin, min familj hatar mig.” lipade jag. Jag drog mig undan hans grepp och försökte se honom i ögonen, men det var omöjligt eftersom alla tårar gjorde min syn suddig.
”Vadå hatar dig? Baby vad pratar du om?” undrade han förbryllat.
”Jag har glidit ifrån dem. Tyra lade svart på vitt. Vi är ovänner. Jag har typ ”aldrig tid” till att ringa min familj. Min egna familj Justin. Och Tyra. Min allra bästa vän. Jag vet ingenting om vad som pågår i hennes liv. Hon ska tydligen dansa i Stockholm. Visste du det? Mina bröder, hur det är med de? Jag vet inte. Jag har inte pratat med de på länge. Jag är den sämsta dottern, kompisen och familjemedlemmen genom tiderna.”
”Säg inte så Lexie.”
”Men det är ju sant Justin. Jag är en hemsk människa: Jag har lagt min familj åt sidan för att fokusera på min karriär och min pojkvän. Jag är världens sämsta, Justin. De hatar mig. En självupptagen idiot, det är vad jag är.” grät jag och slängde mig ned i sängen och drog täcket över mig. Jag ville ligga där i sängen, föralltid, och dö i min ensamhet, i min idioti som jag skapat.
”Älskling. Du överreagerar. Du tror bara det värsta om dig själv. Tänk inte så. Du kan lägga lika mycket fokus på familjen som på mig och karriären. Du måste bara hitta en balans. Inte bara fastna i det som händer runt om dig. Dina närmaste kommer kanske inte alltid vara runt dig, men då måste du vara extra noga med att inte glömma bort de. Jag genomgick ungefär samma sak i början, hjärtat. Det var svårt, men jag klarade det. Jag hittade en balans. Jag kan hjälpa dig. Vi är många som kan hjälpa dig hitta balansen, oroa dig inte.”
 Jag lät Justins ord sjunka in. Han kanske hade rätt. Jag kanske var för hård mot mig själv. Det har ännu inte skett en större skada. Och jag kanske kunde fixa det innan det blir värre. Jag borde göra upp ett schema för när jag kan ringa och hur många gånger i veckan jag kan ringa. Både min familj och Tyra. Och Justins familj, eftersom de var en del av min familj nu också. Jag kunde lägga en timme varannan eller var tredje dag för att ringa och prata.
 Jag hävde upp mig på min armbåge, ”Lovar du?” ville jag ha bekräftat samtidigt som jag strök bort tårarna från ansiktet.
”Jag lovar hjärtat.” lovade Justin. Han sträckte ut armarna för att ta tag i mig och hålla om mig. Det fick mig att känna mig aningen bättre till mods, men fortfarande, så fanns den där klumpen i magen. Som att något mer var på väg, att detta inte var allt.

 ”Nej! Fan! Fan! Fan! Helvete!” skrek Jon. ”Fredo passa bollen!”
”Haha, ni kommer inte vinna. Jag och Justin kommer spöa skiten ur er!” Det var Johnny som skrek.
 Några av dansarna hade kommit in till Justins svit och spelade NBA. Jag låg i soffan och iakttog Carlena när hon höll på med Kailis naglar precis på golvet framför mig. Carlena var duktig på att bygga naglar och hade alla redakap som behövdes. Deridre och Elysandra hade gått iväg med Nick och J.D för att se på några sevärdheter.
 Efter mitt nervsammanbrott imorse hade Justin tvingat mig att äta medan han duschade. Jag hade dock inte ätit. Jag kände inte något behov av att äta. Klumpen som befann sig i magen hade växt allt större och jag kände att något var nära. Jag hade en dålig känsla som kändes värre och värre för varje sekund som passerade. Jag var som en tickande bomb som skulle explodera vilken sekund som helst.
 ”Alex, hur känns det nu när ni är officiella?” undrade Carlena.
”Det känns skit bra att slippa hålla det hemligt från alla.” svarade jag lite glatt. Främst glad eftersom det var det enda positiva som pågick i mitt liv just nu.
”Så du är inte orolig över reaktioner från media och fans?” frågade Kaili och vände blicken mot mig. Blicken hennes ögon gav mig verkade hemlighetsfull.
”Nej, det tror jag inte. Borde jag vara det eller?”
“Nej, det tror jag inte. Det var bara en retorisk fråga, jag menar, dem kommer ju reagera på något vis.”
Jag nickade slött. All energi hade runnit ur mig efter mitt eviga gråtande imorse. Sen att jag inte hade ätit eller druckit på hela dagen gjorde inte det hela bättre. Konversationen dog ut och tjejerna började istället samtala om olika resemål. Jag lyssnade noggrant tills det vart för jobbigt att koncentrera sig på varje ord och mening som lämnade deras munnar.
”Alex, är du okej?” mumlade Jon bredvid mig samtidigt som han försiktigt slog mig på låret.
Jag såg slött upp på honom, ”Jo. Jag mår finfint.” nickade jag och försökte låta övertygande.
Stora veck tog plats i pannan på honom, ”Du ser inte ut att må bra. Du är alldeles blek. Ska jag hämta lite vatten åt dig?”
”N-” jag avbröt mig själv. Vid närmare eftertanke så var jag faktiskt väldigt törstig. Jag log, ”Ja, tack.”
Han nickade och reste sig sedan upp, för att gå fram till minikylen som stod placerad bredvid teven. Självklart. Justin ville ju ha nära till mat när han satt i soffan.
 Någon sekund senare slog sig Jon återigen ned bredvid mig och räckte fram en kall vattenflaska. Leendes tog jag emot den innan jag vred av korken för att ta två stora klunkar. Två klunkar blev snart till fyra, och bara en kort stund efter så var vattenflaskan tom.
”Wow, någon var törstig.” skrattade han glatt åt mig.
”Jo, ja..” mumlade jag med ett skratt gömt i rösten.
Han drog upp mina ben i sitt knä och började massera mina vader. ”Hur är det, egentligen?”
Jag suckade. ”Egentligen så är det bra. Jag lovar Jon, du har inget att oroa dig för.”
Lögn. Det var inte alls bra. Långt ifrån bra.
”Så du tar inte åt dig? Wow… det är starkt Alex. Du är så stark. Jag kommer ihåg att Selena var förstörd…”
”Vänta, va? Vad snackar du om?” flämtade jag förvirrat. Varför satt han och snackade om Selena?
”Aha, så du vet inte? Okej, strunt samma.” skrattade han bort det hela och vred på huvudet mot teven där Justin och Johnny hade startat en ny omgång.
”Jag… jag ska gå och byta om.” ursäktade jag mig till Jon och ställde mig snabbt upp.
”Jag följer med, ska ändå gå på toa.” utbrast Justin då. Nickandes kramade jag om hans varma hand, för att sedan gå mot badrumsdörren vid hans sida.
”Vart ska du byta om?” frågade Justin mig mjukt, med ett vänligt leende lekandes på sina läppar.
Ett skratt lämnade min strupe. ”Inne i sovrummet. Duh? Var trodde du?”
Han placerade en mjuk kyss på mina torra läppar, ”Framför mig, hade jag hoppats på.”
”Senare ikväll kanske.” log jag. Ett brett leende krökte sig då på hans läppar. ”Kanske sa jag, Bieber.”
”Äh, när du väl ser min charm så kommer ditt kanske bli ett bestämt ja.”
”Vi får väl se. Just nu är jag inte på humör. Att byta om framför dig när du kissar, eller bajsar, verkar inte så inbjudande…” skrattade jag och gav honom en snabb puss innan jag försvann in i sovrummet. Eftersom att varken Justin eller jag hade dragit upp rullgardinen så var det bäcksvart inne i sovrummet, vilket var skönt. Mitt huvud gjorde ont, men det var ingen vanlig huvudvärk. Lite mörker skulle förhoppningsvis lätta på trycket.
 Gäspandes gick jag fram till min reseväska, som stod packad och klar lutad mot väggen eftersom att vi skulle åka vidare om bara några timmar, och drog upp dragkedjan till den. Med tungan tryckt mot gommen bläddrade jag mig igenom alla plaggen som låg vikta på varandra tills jag fann ett par gråa mjukis shorts, ett vitt linne samt en marinblå flanellskjorta. Jag nickade nöjt åt mitt fynd och bytte snabbt ut de obekväma jeansen och den styva t-shirten jag bar mot kläderna jag plockat fram.
 När jag packat ner mina förra klädesplagg så drog jag upp mitt hår i en ny hästsvans och lämnade sedan sovrummet med ett leende på läpparna. Precis när jag skulle gå in i vardagsrummet igen så stötte jag på Scooter.
”Hej Scoot.” hälsade jag vänligt på honom.
”Hejsan Alex. Hur mår du?” frågade han samtdigt som han placerade sin stora hand på min axel.
Jag rynkade förbryllat pannan. ”Vad är det med er alla om hur jag mår idag? Jag mår precis som vanligt! Varför skulle jag må annorlunda?”
”På grund av fansen…” suckade han.
”Vadå fansen?” slängde jag förvirrat ur mig. Först hade Jon dragit upp Selena ur tomma intet och nu snackade Scooter om Justins fans? Vad var det som försiggick egentligen? Och varför berättade ingen för mig?
”Kom här, Alex.” mumlade Scooter allvarligt och drog med mig in i köket där hans laptop stod uppfälld på köksön. “Slå dig ned.” hänvisade han mig till den svarta barstolen.
 Jag ignorerade hans förslag till att sätta mig ned och av ren automatik drog sig min blick mot skärmen, som visade upp en hel del tweets och tidnings artiklar. Tweets och artiklar om mig. Det stod en massa hemskheter. Tidningarna hade skrivit om hur ovårdad och ful jag var, gentemot Selena. Justins fans hade skickat hat mot mig, berättat hur jag inte förtjänar Justin och borde dö.
 Det som sårade mest var inte det fansen hade skrivit utan det tidningarna hade skrivit om mig. Saker som inte definierade mig som person över huvud taget. Att jag bara var en fattig tjej från ett dåligt land som Sverige, att Justin borde dejta en kändis istället för att det blir lättare att acceptera.
 Tårar brände i ögonvrån och hotade med att rinna ner för mina kinder men jag gjorde mitt bästa för att stoppa de.
”Scooter, vad är detta? Jag vill inte se det! Hur kan de säga något sådant om mig?” skrek jag. Min blick letade sig längre ned på skärmen till flera tweets av irriterade fans. Ord som ”hora”, ”slampa” och ”äcklig fitta” uppenbarades framför mina ögon. Då kunde jag inte hindra tårarna mer utan lät de rinna.
 Sedan fastnade min blick på ett tweet som fick mig att bryta ihop. ”Vem fan är Alex? Hennes mamma måste ångra att hon fött henne. Så jävla ful. Justin förtjänar bättre.”
”De känner inte mig, Scooter. De känner inte mig...” viskade jag med sprucken röst och föll ihop på golvet.
 Alla kan säga vad som helst om mig, men att min mamma skulle ångra att hon fött mig, det gjorde mest ont. Som att någon stack ett svärd rakt in i mitt hjärta och vred om. Jag kände mig värdelös.
Utan att tveka reste jag mig upp och sprang ut ur köket. Jag stannade inte när Kaili såg upp på mig, inte när Jon ropade på mig. Badrumsdörren öppnades av Justin i samma stund som jag nådde den, vilket gav mig chansen att slinka förbi honom in i badrummet. Snabbt, innan han hann komma in efter mig, slog jag igen dörren och låste den.
 När jag var ensam från omvärlden slog jag mig ned på badrumsgolvet, med ansiktet begravt i händerna. Tårarna forsade ned för mina kinder som aldrig förr. Min hals var alldeles slemfylld och hela min kropp skakade. Aldrig i hela mitt liv hade jag tagit emot skit från någon. Men detta hade varit för mycket.

 

Krampaktigt kramade jag om min mage och lät ett smärtsamt skrik lämna min strupe. Jag hade inte ont fysiskt. Det var mer psykiskt. Jag tog åt mig mer än vad jag borde. Jag lät ingen trösta mig. Men ibland var det okej att gråta, tills tårarna tog slut. Justin knackade oroligt på dörren,
”Alex? Släpp in mig! Nu, Alex! Jag skämtar inte!”
Jag knep ihop ögonen för en sekund. Mina armar skakade värre än en jordbävning kändes det som och mitt hjärta gjorde ont. Det kändes som om någon hade sprängt ett hål i det. Jag lutade mig mot den kalla kakelväggen, men kunde inte sitta där länge alls innan jag var tvungen att luta mig över toaletten och spy. Skrikandet, skakandet och gråtandet hade tagit på mina krafter och med tanke på att jag inte fått i mig någon mat under dagen så var det inget mer än magsyra som kom upp.
Det sved i både halsen, ögonen och näsan. Jag hade inte tillräckligt med ork för att spola, så jag fällde bara ned toalettlocket innan jag lutade mig mot väggen igen.
 Med hjälp av all energi jag hade kvar kramade jag om mina vrister så att knogarna vitnade på mig. Ännu ett skrik lämnade min strupe och jag slog oförsiktigt huvudet bakåt, vilket orsakade en enorm smärta med tanke på att jag inte hade något annat bakom mig än kakelväggen.
”Alex!” skrek Justin utanför och sekunden efter slogs dörren upp.
Jag begravde återigen ansiktet i händerna och skakade på huvudet. Justin satte sig på golvet bredvid mig innan omfamnade mig hårt samtidigt som han placerade ett flertal kyssar på mitt huvud.
 ”Släpp mig, Justin.” begärde jag mellan mina snyftningar. ”Du förtjänar bättre. Jag kan inte vara med dig. De vill inte ha mig, jag är äcklig. Min mamma borde inte fött mig.”
”Aldrig, jag släpper dig aldrig. Hör du det? Du är den jag vill ha. Jag bryr mig inte vad de tycker om dig. De känner dig inte. Jag hade kunnat lämna detta livet för dig. Du förstår inte, jag älskar dig så mycket att allt detta jag har nu betyder ingenting.”
 Justins grepp om mig hårdnade och han lät mig inte röra mig ur fläcken. Allt han sade hade ingen betydelse. Jag kände mig inte värd hans kärlek. Jag kände mig som en smutsig säck potatis utan något värde. Jag var bara en pina för alla. Ingen ville egentligen ha mig.
”Nej. Jag betyder ingenting för dig. Jag är noll. Jag är mer en pina för alla än vad jag är till nytta. Jag är egentligen något ingen vill ha. Jag har alltid varit ensam och kommer alltid att vara ensam. Justin vi kan inte mer.” grät jag mot hans bröst medan han vaggade oss långsamt fram och tillbaka.
”Du betyder mer för mig än du tror. Jag tänker inte ge upp på oss för att någon säger att vi inte passar. Vi passar visst hjärtat mitt, vi är som gjorda för varandra. Det är du och jag, ingen annan. Hela arenan igår tjöt av glädje är vi berättade att vi var tillsammans. Det du har sett är lite hat i något som egentligen är en stor glädje. Jag har fått massa bra respons. Folk som gratulerat oss, sagt att det var på tiden, och att vi är så söta tillsammans. Visa dig inte svag. Detta är ett test från medias sida. De vill se hur mycket du tål. Motbevisa dem älskling. Tillsammans ska vi motbevisa de. Vi ska visa att vi är bättre än de tror.”
”Men jag är inte bättre än de tror! Jag är sämre än de tror! Jag är världens sämsta dotter. Världens sämsta vän. Och världens äckligaste, horigaste, slampigaste flickvän vars mamma inte borde ha fött. Ingen vill ha mig!” skrek jag. Jag tog till mig den lilla kraft jag hade för att komma ur Justins grepp. Han såg på mig med tårar i ögonen sedan kände jag hans handflator pressas hårt mot mina kinder.
”Jag älskar dig. Hör du det? Jag älskar dig och bara dig. Det är dig jag vill vara runt hela tiden. Det är din röst jag längtar efter att få höra. Det är dina läppar jag varje natt drömmer om att få kyssa. Det är dig jag längtar efter att få gå till sängs med varje natt. Dig jag vill ha vid min sida vart jag än går. Jag älskar dig så mycket att jag inte ens kan förklara det. Jag har aldrig känt såhär för någon annan innan. Och för att vara ärlig skrämmer det mig lite. Det skrämmer mig att du kommer lämna mig en dag. Men jag älskar dig för mycket för att bry mig. Jag vill ha dig, Alexandra Grace Smith. Du är min och ingen annans. Jag älskar dig och ingen annan och jag gör allting för dig, enbart dig. Det är dig jag kan tänka mig en framtid med. Oavsett vad mina fans säger om dig. De är här för min musik, inte för vem jag har som flickvän eller inte. Jag bryr mig inte om de. Du är den enda som finns i mina tankar när jag går och lägger mig, när jag vaknar och all tid där emellan. Jag älskar dig så mycket att det gör ont.”
Ett varmt lugn spred sig i kroppen på mig. Justin smekte försiktigt undan tårarna som fortfarande rullade ned för mina kinder med hjälp av sina tummar. Klumpen i magen fanns fortfarande där, men den hade krympt en aning. Justins ord hade hjälpt - kanske inte tillräckligt men dem hade hjälpt.
”Nu tycker jag vi går in på sovrummet, du och jag, och lägger oss ett slag.” föreslog Justin mjukt.
Jag bara trött. Min tunga var tung och min mun torr. Det kändes som om någon hade slagit knut på min hals, vilket gjorde det omöjligt för mig att svara.
”Här.” viskade Justin mjukt och placerade en arm vid mina knäveck och en bakom min rygg för att sekunden senare lyfta upp mig som om jag inte vore någonting. Han bar ut mig ur badrummet, gav dansarna en menande blick och fortsatte sedan in på sovrummet. Under hela vägen hade jag mitt ansikte pressat mot hans hals, för att slippa se mina arbetskamraters medlidande blickar. Som om dem visste vad jag gick igenom. Men det gjorde dem inte. Detta, som hänt nu, hade bara varit grädden på moset. Bråket med Tyra och tankarna om min familj gjorde minst lika ont. Det var som om Gud hatade mig, just denna precisa dag.
”Så…” andades Justin lugnt ut och lade försiktigt ned mig i sängen, och kröp sedan ned precis bredvid mig med sina armar lindade runt min överkropp.
Jag snyftade försiktigt, ”Jag älskar dig med.” viskade jag hest fram.
”Det vet jag att du gör.” svarade han mot min nacke och kysste mig sedan mjukt där.
 Dagen hade varit dålig från början till slut. Inte för att den var slut ännu. Men ända från starten hade jag mått dåligt och detta var första gången under hela dagen som jag kände mig något älskad.

---

Nu vill vi ha ALLAS reaktioner, kritik, respons... ALLT. Hela köret.