Jag pillade nervöst på tröjärmen. Vi rörde oss snabbt igenom staden, mycket snabbare än när vi hade färdats genom Stratford. Det berodde antagligen på att Winnipeg var lite mer utav en storstad.
”Jazmyn älskar att bli kittlad, och få all uppmärksamhet. Lek gärna prinsessa med henne - men våga inte föreslå att du kan spela Askungen för då blir hon rasande.” berättade Justin för mig utan att se åt mitt håll. ”Jaxon däremot”, fortsatte han sedan, ”älskar när man kelar med honom. Bär upp honom, leker med hans hår och kanske kittlar honom lite försiktigt på magen.”
”Uppfattat.” nickade jag och drack upp det sista av mitt vatten.
Justin mötte min blick för första gången på hela resan, ”Det kommer gå bra. Oroa dig inte i onödan.”
”Nej då.” suckade jag till svar samtidigt som jag knappade in ett meddelande till pappa om att vi hade nått Winnipeg och att vi snart var framme hos Justins pappa. Innan vi lämnat Sverige hade jag fått lova honom tusen gånger om att jag skulle skicka ett sms eller ringa varje gång vi förflyttade oss, för att berätta att resan hade gått bra och att jag levde.
”Förlåt för att jag har varit lite… oaktiv”, mumlade Justin och greppade tag om min hand för att kunna leka med mina fingrar, ”men jag har så mycket att tänka på nu. Scooter tjatar om att vi måste komma tillbaka i tid för lite mer träning. Turnén drar igång i övermorgon. Vi ska till min familj… det är mycket på samma gång, om du förstår.”
Jag nickade hastigt, ”Åh, jo. Jag förstår precis.” andades jag fram så mjukt jag bara kunde.
Justin pressade fram ett leende, ”Tack.”
Han kysste mig lätt på kinden innan han återigen dök ner bakom sin datorskärm. Himlandes med ögonen drog jag upp min mobil ur jackfickan för att spela lite Candy Crush - något jag endast gjorde när jag verkligen var uttråkad.

Hastigheten avtog långsamt tills bilen äntligen stannade. Gäspandes sträckte jag mig efter dörrhandtaget och slog upp dörren. Oturligt nog så hade himlen öppnat sig, endast tio minuter tidigare, vilket resulterade att vi var tvungna till att springa till verandan och låta Kenny och Moshe släpa omkring på vårt bagage helt ensamma i regnet.
 När vi väl kommit in under taket till verandan så lutade sig Justin fram mot mig och drog in mig i en varm omfamning. Ett lugn som jag inte känt på flera timmar spred sig i kroppen på mig tillsammans med ett lyckopirr. Det tog inte många sekunder förrän jag kände hur hans mjuka läppar pressades mot min hjässa, innan han avslutade omfamningen.
”Vi kanske borde kliva in, och meddela att vi är här… så att dem vet.” log han och kramade om min hand.
”Det vore en bra ide.” skrattade jag till svar.
 Justin tog vant upp extranyckeln som låg under dörrmattan och låste upp dörren med den, innan han lade tillbaka den. Hand i hand klev vi in i det välinredda, mysiga huset och möttes av en svag doft av potatisgratäng.
”Pappa!” ropade Justin högt. Hans vackra röst studsade mellan väggarna och för en sekund blev det tyst i hela huset innan ett ljud, som lät likt en elefanthjord, fyllde undervåningen. Minuten senare var Justin indragen i en kram, som bestod av hans småsyskon och pappa.
”Chustin! Jag haj saknat dig!” tjöt Jaxon samtidigt som han slog armarna kring sin brors hals.
Ett lyckligt leende spred sig på Justins läppar, ”Och jag har saknat dig med! Er alla!”
En mörkhårig kvinna slöt upp bredvid mig. Hon sträckte fram handen och log vänligt, ”Hej! Det är jag som är Erin. Du måste vara… Alexandra va?”
”Kalla mig Alex.” svarade jag leendes. ”Det är så kul att äntligen få träffa er!”
”Tack detsamma! Jag har hört så mycket roligheter om dig på senaste tiden… du och Justin måste ha det riktigt bra ihop va?”
Jag nickade och slängde en hastig blick på Justin, som lyckligt omfamnade sina syskon, ”Ja. Det är underbart.”
Erin smekte min överarm, ”Han är en riktigt bra kille.”
”Det är han.” instämde jag glatt. Hon log mjukt mot mig och bytte sedan plats med en muskulös man med många tatueringar, vilket jag förmodade var Justins pappa Jeremy.
”Åh! Så detta är den omtalade Alex? Det är så roligt att äntligen få träffa dig!” utbrast han samtidigt som han granskade mig från topp till tå innan han drog in mig i en varm omfamning. Han kramades nästan lika bra som Justin. Det var som jag hade trott - det gick i släkten.
”Det är kul att äntligen få träffa er också. Justin har pratat så mycket om er!” besvarade jag honom glatt. Jeremy släppte taget om mig och jag tog ett steg bak.
Erin, Jeremy och jag såg alla ned på Justin som satt med sina syskon på golvet. Han hade armarna om de båda och de pratade. Rätt vad det var fastnade Jazmyns blick på mig. Hon slet sig loss från Justin och gick fram till mig med en blick som av någon anledning skrämde mig.
 ”Vem är du?” frågade hon och såg upp på mig.
Jag harklade mig, lite obekväm av frågan, ”Jag är Justins vän Alex, du måste vara Jazmyn?” sade jag vänligt. Jag satte mig ned på huk så jag var i ansiktshöjd med henne och sträckte ut mina armar. ”Får jag en kram?”
”Hur känner du Justin?” frågade hon och ignorerade min kram.
”Jag är en av Justins dansare!” utbrast jag glatt för att lätta upp hennes, aningen, över beskyddande beteende.
”Varför är du här? Var är Selena?” Den sista frågan riktade hon till Justin då hon vände sig mot honom.
”Selena kommer inte komma mer Jazzy. Detta är Alex, hon är min flickvän nu.” berättade Justin lugnt.
”Jag vill inte ha Alex, jag vill ha Selena! Selena säger att jag är en prinsessa!” skrek Jazzy då och sprang iväg från hallen.
 Ett sting av smärta kändes i hjärtat på mig när hon sade så. Jag hade förberett mig på att behöva anstränga mig lite extra för att lära känna barnen, men jag hade inte räknat med att Selena skulle ha en så stor betydelse för Jazmyn.
”Ursäkta mig.” ursäktade sig Erin med ett obekvämt leende och försvann sedan efter Jazmyn.
”Oroa dig inte hjärtat, hon behöver säkert lite tid bara.” viskade Justin när han gav mig en kyss på tinningen. Jaxon såg på mig från Justins famn.
”Hej Aleksh! Ja ä Jaxo. Vill du jeka kujajömma?”
”Hej Jaxon! Kurragömma? Jag älskar kurragömma.” svarade jag entusiastiskt, villig att göra ett bättre intryck på honom än vad jag lyckats göra på Jazzy.
”Vad säger ni om att vi går in i vardagsrummet så att Alex och Justin kan vila lite, så kan vi senare leka kurragömma allihopa?” föreslog Jeremy och hänvisade oss in i det stora vardagsrummet.
 Jag och Justin slog oss ned bredvid varandra i en av de stora sofforna med Jaxon i Justins knä.
”Så, hur gick resan ungar?” undrade Jeremy och slog sig ned mitt emot oss.
”Bra. Justin sov, som vanligt, och jag lyssnade på musik.”
”En annan sak bortsett från att stå på scen som jag också är duktig på.” Justin log självsäkert och såg på mig. Jag log tillbaka samtidigt som jag himlade med ögonen när jag vände mig tillbaka mot Jeremy.

 

”Ja, han är så självsäker så det inte är sant.”
 Jeremy skakade på huvudet och ställde sig upp. ”Vill ni ha något att dricka? Maten är strax klar.”
”Ja, och ändå så älskar ni mig. Jag kan ta en Red Bull, tack. Babe, vad vill du ha?”
”Vatten blir utmärkt.” Jeremy nickade åt vår beställning och försvann ut ur vardagsrummet.
 Jag såg på Justin och Jaxon bredvid mig och de såg ut att brottas. Justin log och skrattade hela tiden. Att se honom med sina syskon gjorde mig glad. Han älskade dem och de älskade honom. Det var villkorlös kärlek, de älskade varandra oavsett vad.
 Jaxon avbröt deras brottande för att se på mig, ”Alesch? Gillaj du att hoppa schusch matta?” undrade han.
”Studsmatta? Jag älskar att hoppa studsmatta.” svarade jag honom, precis som jag hade gjort tidigare när han hade frågat om kurragömma. Jaxon nickade glatt och förflyttade sig från Justins knä till mitt.
”Gillaj du jeka med pokémon?”
”Jag vet inte. Jag har aldrig lekt med pokémon…” Jaxon såg på mig med ledsna ögon. Som att någon precis berättat för honom att jultomten inte finns.
”Men... Du kan ju lära mig Jaxon! Jag vill gärna lära mig leka med pokémon.”
”Ja!” utbrast han glatt innan han hoppade ner på golvet, för att antagligen springa upp till sitt rum.
 Jag vred på huvudet åt Justins håll och log. För första gången på hela resan var vi ensamma och kunde se på varandra utan att någon störde.
”Här har ni drickan!” avbröt Jeremy just då.
Skrattandes tog jag emot vattenflaskan han räckte över, ”Tack så hemskt mycket Jeremy. Uh, är det okej ifall jag går upp och byter om till lite… finare kläder?”
Jeremy nickade snabbt, ”Upp för trappan, dörren bredvid Jaxons. Du kommer se vilken dörr som är hans.”
Jag nickade och reste mig upp med vattenflaskan i ett fast grepp. När jag väl kommit upp till övervåningen så skannade jag av hela rummet tills jag fann dörren jag sökte efter. Som Jeremy hade sagt så såg man vilken dörr som var Jaxons - det var ett stort, blått J klistrat på dörren tillsammans med en massa pokémonkort.
 Leendes klev jag fram till dörren bredvid och slog upp den. När jag såg hur fint gästrummet Justin och jag skulle få bo i, blev jag förvånad. Väggarna var målade i en beige, krämig färg. All textil i rummet var i samma färg, tillsammans med mörka nyanser. Golvet var mörkt med en stor, vit matta på sig och sängen var av mörkt körsbärsträd. Dörrarna till garderoberna var täckta av speglar, och när jag mötte min egna spegelbild blev jag nästan svimfärdig.
 Mitt hår stod åt alla håll, mjukisbyxorna jag bar hade en stor chokladfläck på sig och min mascara hade smulat sig under ögonen på mig. Snabbare än blixten drog jag upp dragkedjan till min reseväska för att ta fram mina våtservetter. Det var ingen idé att gå omkring med smink om vi ändå bara skulle befinna oss här omkring.

 När jag återigen kom ner till vardagsrummet hade jag torkat av mig sminket, snabb-duschat samt bytt om till ett par svarta strumpbyxor och en stor, vit, stickad kofta att ha över. Mitt hår hade jag slängt upp i en hästsvans, för att slippa få det i ansiktet när jag skulle leka med Jaxon och förhoppningsvis även Jazmyn.
 Precis innan jag skulle svänga in till vardagsrummet kastade jag en blick åt vänster och såg Erin stå i köket och duka fram middagen. Jag gjorde en snabb u-sväng för att sedan gå in till köket.
”Kan jag hjälpa till med något, Mrs. Bieber?” undrade jag och gick fram till det stora matbordet hon höll på att duka fram.
”Snälla rara Alex, jag låter så gammal när du kallar mig Mrs. Bieber. Kalla mig Erin, det blir perfekt.”
”Okej då, Erin. Kan jag hjälpa till med något?” försökte jag igen.
Erin stannade upp i det hon gjorde och såg på mig med ett leende jag inte riktigt kunde tyda.
”Nej då, jag tar detta. Gå du ut till Justin och barnen och lek lite innan middagen.”
”Okej då. Men tveka inte att ropa om du behöver något. Utnyttja två extra händer medan de finns här.” sade jag och visade mina ”spirit-fingers”.
Hon skrattade mjukt åt mig, ”Jadå. Tack för erbjudandet!”
Jag nickade. ”Jag finns i rummet bredvid.”
Med dem orden sagda banade jag in i vardagsrummet, där Justin satt och samtalade med sin pappa, med Jazmyn sittandes i sitt knä. Hon var den enda som märkte att jag dykt upp i rummet och var därför den enda som blängde på mig. Jag stod stilla i dörrvalvet, försökte läsa av hennes sura ansiktsuttryck men det var omöjligt.
 Sekunder senare kravlade hon sig ur Justins omfamning och gick fram till mig, så att hon istället stod precis framför mig. Hon böjde huvudet bakåt och såg upp på mig med en bekymmersrynka i pannan.
”Kom. Jag ska visa dig något.” muttrade hon hårt och vinkade mot mig, i tecken på att jag skulle följa efter henne mot trappan. Förvånad över att hon ens tilltalat mig, gick jag lydigt efter henne upp för trappan och sedan in i hennes rosa rum.
Hon slog sig ner på sin bäddade säng och sträckte fram ett gosedjur i form av en prinsessa mot mig, ”Den här fick jag av Selena. Hon gav mig alltid presenter, och tog med mig på Disney Land när jag kom till henne och Justin. Hon var snäll. Snäll som en fe.”
Jag slog mig suckandes ner bredvid henne. ”Jag är också snäll Jazzy. Får jag visa min vänlighet innan du blir sur?” viskade jag vänligt och drog med handen över hennes huvud, men hon drog sig undan.
”Nej. För jag vill ha Selena.” svarade hon tvärt.
”Justin var inte lycklig med Selena, Jazmyn. Du måste förstå det… vill du inte att Justin ska vara glad?”
Hon nickade ivrigt så att hennes bruna hår studsade på hennes solkyssta axlar, ”Jo. Men med Selena. Inte dig.”
”Varför inte det?” frågade jag henne sårat, nu med en ledsen rynka mellan ögonbrynen.
”Jag…” började hon tveksamt och bet sig i underläppen medan hon funderade, ”Jag vet inte.”
”Precis Jazzy. Du måste bara ge mig en chans, så kan du berätta om du tycker om mig eller inte senare. Okej?”
”Jag v-” började hon men blev avbruten utav Erin som knackade på dörren.
”Tjejer? Maten är klar. Det är bara att komma och hugga in.” log hon mot oss med Jaxon vilandes på sin höft.
Jazmyn slängde en snabb, känslolös blick mot mig innan hon gick ut ur rummet efter sin mamma. Jag suckade innan även jag reste mig och gick ned för trappan. I hallen mötte jag Justin som drog in mig i en kram. Justin rynkade pannan när han såg min ledsna blick.
”Babe, är allt okej?” undrade han och gav mina läppar en kyss.
Jag suckade, ”Alltså… Jazmyn. Hon gillar inte mig. Hur mycket jag än försöker så händer inget.”
”Ge henne lite tid älskling, hon kommer ändra sig. Det finns inte en människa i världen som kan ogilla dig.” Justins händer strök mig tröstande över ryggen vilket fick mig att må lite bättre i alla fall.
”Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig mer.” svarade Justin och jag placerade en mjuk puss på hans läppar innan jag vände mig om för att gå in i köket.
”Babe, bara lite till.” ropade Justin bakom mig och omfamnade mig bakifrån och gav mig en passionerad kyss precis när vi gick in i köket.
”Ungar, blunda! Justin kan inte hålla sina läppar i styr.” ropade Jeremy vilket fick oss att avbryta vår kyss.
 Det var något med mig och att kyssas inför Justins alla familjemedlemmar. Det kändes inte riktigt som ett bra första intryck. Kanske hade Jazzy rätt? Jag kan inte alls var så bra som alla säger.
”Jag är ju en Bieber, det sitter i generna.” sade Justin och log mot sin pappa.
”Det har du helt rätt om, min son.” skrattade Jeremy medan Justin drog ut en stol åt mig så att  jag kunde sätta mig ned.
 ”Justin, vi är inte på dejt, du behöver inte dra ut stolen åt mig. Jag klarar mig.” sade jag aningen generad över det han gjort.
”En gentleman är en gentleman hela tiden. Vare sig det är på en dejt eller inte.” log Justin och satte sig bredvid mig.
”Åh Erin, allting ser utsökt ut!” berömde jag Erin medan jag såg över maten som stod framdukad på bordet.
 Potatisgratäng var min favorit och fläskkotletter låg också högt upp på listan. Alla lassade på mat på sina tallrikar och tycktes sedan vänta på något. Jag såg upp på Justin för att se vad det var. Då tog Justin, från ena sidan, och Jaxon, från den andra, tag i mina händer. De blundade och sänkte sina huvuden. Då förstod jag. De var den sortens familj som alltid bad en bordsbön innan de åt.
 Justin harklade sig, ”I Jesu namn till bords vi går. Välsigna, Gud, den mat vi får. Amen.”
”Amen.” sa vi alla i mun på varandra innan vi började äta av vår mat.
 Jag tog först en tugga av potatisgratängen. Den smakade ungefär som himlen fast på jorden. Inte för att jag visste hur himlen smakade eller om den ens hade en smak, men ja, så smakade den i alla fall.
”Så… Justin, Alex? Hur träffades ni?” undrade Erin mellan sina tuggor.
Justin såg på mig och nickade. Som om han ville säga ”ta det du” som i - berätta det du. Så jag tog mig till orda och berättade hela historien. Från början till slut. Med vissa delar utelämnade som var mellan mig och Justin.
När jag var färdig så nickade Erin och Jeremy åt historien. Jag lät mina ögonlock falla för en sekund för att fundera över vad jag nyss hade berättat. Justin störde mina tankar genom att fatta tag om min hand under bordet, men på ett störde han inte alls. Han gjorde dem fulländade. Han fick mig att inse, att jag var världens mest lyckliga person och det var tack vare honom.

---

Kliché kapitel, eller vad säger ni? Haha, nej men det var ju gulligt! I nästa kapitel kommer det hända grejer... be prepared... ;)