“Jag… nej.” Han vände sig om och försvann. Bara så där, lämnade han mig ensam.
Storleken på klumpen jag hade i halsen fördubblades. Tårarna brände i ögonvrån på mig, och mina ben kändes svaga. Pattie hade försäkrat mig, dagen vi fått reda på det, om att Justin skulle stanna hos mig, och ta hand om mig. Varför gjorde han inte det? Varför stod han inte bredvid mig nu, med sina trygga armar kring min kropp? Varför kysste han mig inte och lovade mig att allt skulle bli bra?
Frågan som ekade högst i huvudet på mig var, varför lämnade han mig?

Jag drog med fingertopparna över min bara mage. Den var inte stor riktigt ännu, och jag längtade heller inte till när den skulle bli det. Graviditeter förde bara med sig jobbigheter, men i slutändan när barnet kommer så spelar inget annat roll.

”Alex, vill du ha något att äta?” jag såg upp på Katie och Danny som stod i dörrvalvet in till mitt sovrum.

"Alex, would you like something to eat?"

För två dagar sedan hade jag anlänt till min lägenhet hemma i Los Angeles, medan Justin fotfarande var spårlöst försvunnen. Pattie hade dock beordrat mig att inte oroa mig, han vad säkert bara hos någon kompis.

När jag hade kommit kånkandes på min resväska, förbi butiken bredvid byggnaden jag bodde i så hade Katie kommit ut. Hon och Danny hade kommit upp till mig över te senare samma kväll, och när dem hade frågat hur jag mådde så brast det. Lilleskutt tårar hade forsat ut ur ögonen på mig.

Och nu låg jag här, två dagar senare, instängd på mitt stökiga rum med flottigt hår iförd i Justins för stora t-shirt. Danny och Katie hade dock kommit hit varje dag sedan mitt utbrott och sett till att jag fått i mig vatten och mat, för barnets skull.

”Ja, tack”, viskade jag hest till svar. Katie nickade och vände på klacken för att återigen gå ut i köket.

Istället för att följa sin systers exempel, så klev Danny in i rummet och slog sig ner bredvid mig i sängen. ”Alex...”

”Danny”, avbröt jag honom strängt samtidigt som jag hävde mig upp, så att jag istället satt upp, ”håll det för dig själv.”

”Men seriöst. Justin behöver nog bara lite tid att tänka, han kommer tillbaka. Du kan inte bli alldeles deprimerad och isolera dig själv. Det är inte friskt, varken för dig eller barnet. Du måste duscha och få frisk luft, Lexie”, tyckte han och smekte min vad långsamt med sin tumme.

”Jag är inte deprimerad”, fräste jag irriterat ”Jag är bara ledsen över att Justin lämnade  mig ensam med vårt barn. Det är allt. Sen så orkar jag inte - eller har lust - till att duscha och gå ut.”

”En tallrik biff och potatis kommer lastat!” skrattade Katie barnsligt från dörröppningen.

Bara av att höra henne säga vad det var hon kom med, fick min mage att inse hur tom den egentligen var fastän Danny hade kommit upp med våfflor till frukost åt mig för bara några timmar sedan.

”Hur mycket är klockan?” hörde jag mig själv säga medan jag skar i biffen.

”Strax innan sex. Hur så?”

Det förklarade hungern. Danny hade kommit upp med våfflorna runt elva, så det var cirka sju timmar sedan jag fått i mig riktig mat. Däremellan hade jag bara ätit ett fåtal jordgubbar, några salta kex och druckit två vattenflaskor.

”Alltså förlåt Alex, men jag måste”, stönade Katie med rynkad näsa, varpå hon gick runt sängen till fönstret och öppnade det. Fräsch luft fyllde rummet till bredden på nolltid och först då insåg jag hur äckligt det måste ha luktat här inne. Som ett omklädningsrum.

”Et ä chungt”, log jag med munnen full av biff och sallad.

”Vill du ha något att dricka till?” frågade Danny vänligt.

”Det behövs inte Danny, säkert”, försäkrade jag honom när jag hade svalt. Han lade huvudet på sned i försök att se övertygande ut.

”Alex, du behöver dricka det är b-”

”Lägg av! Jag orkar inte höra mer om att något är bra eller dåligt för barnet. Allt som har med bebisar att göra ger mig ångest, förstår ni inte det? Jag måste ge upp dansen för detta. Alla fester jag nu kan gå på, resor... Allt. Och det är på grund av barnet som växer i magen på mig. Missta mig inte, jag älskar den lilla varelsen inom mig men att tänka på det så här tidigt - och när Justin har lämnat mig får mig bara att bli mer ångestfylld än vad jag redan är. Tack för allt ni gör, ni är bäst. Det är tur att ni är syskon, för ni är som en person delad i två kroppar, hah... Men kan ni kanske dra ner lite på allt bebis snack?”

”Inga problem!” ”Det är lugnt!” svarade de i mun på varandra. Jag skrattade åt hur de utbytte en blick sekunden efter de uttalat sina meningar, och stoppade sedan in en potatisbit i munnen.

”Och ja, Danny, jag skulle jättegärna vilja ha lite apelsin juice. Men det tänker jag faktist hämta själv.”

Jag ställde ifrån mig tallriken på nattygsbordet och reste mig sedan upp. Det var lite stelt att gå i början då jag enbart hade legat till sängs under hela dagen, men efter ett tag så gick det som vanligt.

På vägen in till köket passerade jag min hallspegel, och kände mig nästan tvungen till att se hur jag såg ut. Två stora blåa påsar hängde under ögonen på mig, t-shirten jag bar hade en jordgubbsfläck på sig. Mina läppar var alldeles torra och mitt hår var så flottigt att det glänste mer än vad Justins bilar gjorde. När jag hade stått och inspekterat mig själv i ett antal sekunder fick jag nog, och gick istället in på badrummet.

Nu när Katie och Danny var såpass snälla att dem kom hit med mat och filmer, samt skötte mina hushållsysslor så var det minsta jag kunde göra att vara någorlunda fräsch. Kläderna jag brutit tryckte jag ned i tvättkorgen och klev sedan in under den rinnande vattenstrålen.

Steg för steg rengjorde jag min kropp med allt som krävdes för att jag skulle bli ren. Schampoo, balsam, hårinpackning och rakning var det som togs för att jag skulle känna mig färdig i duschen.

När jag hade virat in min kropp och mitt hår i varsin handduk, plockade jag mina ögonbryn innan jag smörjde in min kropp i min favorit lotion. Därefter lämnade jag det varma badrummet och gick in på mitt sovrum, som nu var ljust eftersom att någon hade dragit upp persiennerna. Sängen var även bäddad och kläderna som hade legat på mitt golv var borta. Det var svårt för mig att inte le. Någon gång när omständigheterna var annorlunda så skulle jag bjuda ut Danny och Katie på något.

Nynnandes på Sveriges nationalsång, drog jag på mig rena underkläder tillsammans med ett par marinblåa mjukisbyxor som jag fått av en vän för många år sedan från abercrombie och en vit tröja, med ärmar som gick till armvecken på mig.

Håret satte jag upp i en hästsvans och gick sedan tillbaka med de fuktiga handdukarna in på badrummet. När allt befann sig på sin rätta plats gick jag ut till Katie och Danny som satt framför teven och såg på något program på Discovery Channel.

”Alltså... Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er för allt ni gör för mig. Det är otroligt. Jag älskar er, hörni”, tillkännagav jag med händerna slagna mot varandra.

“Och vi dig, för annars så skulle vi inte ens överväga att göra detta!” svarade Katie, men blinkade sedan med ena ögat för att signalera att det endast var ett skämt. Jag log svagt mot dem.

“Är det okej om jag går ut på en promenad? Jag behöver rensa tankarna”, frågade jag mjukt.

“Ja, Alex! Så klart du ska få gå på en promenad. Vi kanske kilar ner till butiken sen, men annars når du oss på våra mobiler”, log Danny och viftade med sin nya iPhone i luften.

“Okej, men då kilar jag iväg då.”

Under tystnad klev jag i mina TOMS skor, slängde på mig en snapback som ursprungligen tillhörde Justin och lämnade sedan lägenheten. Det ekade högt i trapphuset när jag gick ner för de få trappor som krävdes för att jag skulle nå bottenplanet.

Väl ute i den friska luften slängde jag en blick åt höger, och en åt vänster för att sedan bestämma mig för att gå rakt fram, mot en park. Solens strålar kysste mitt ansikte och vinden smekte min hy. Det var skönt med lite frisk luft och motion efter alla dagar som förlamad, typ.

Jag sneglade mot glasskiosken och skymtade en liten pojke, som stod tillsammans med sin mamma och pappa med glass över hela sin vita skjorta. Mamman skakade på huvudet åt hur han hade förstört skjortan, medan pappan frågade glassförsäljaren om han hade lite papper att låna ut.

Om Justin inte skulle komma tillbaka till mig, så skulle vi aldrig få uppleva det. Istället skulle jag bli en ensam mamma, utan varken jobb eller vänner. För vem vill vara ihop med en förstörd mamma, som knappt har råd att ge sitt barn lite mat på bordet till middag?

Men Justin skulle komma tillbaka. Jag visste det. Han skulle komma tillbaka, hålla om mig och försäkra mig om att allt skulle bli bra, att jag visst skulle få fortsätta med dansen. Att jag visst skulle få fortsätta använda mitt leg på klubbar för att bevisa att jag var över 18, att jag visst skulle få resa till Paris med mina vänner och göra allt fånigt man kan tänkas göra i Paris.

Även fast jag intalade mig alla dessa saker, om och om igen, att Justin visst skulle komma tillbaka till mig, så fanns fortfarande klumpen, fylld av gråt, i halsen på mig. Den växte sig större och större för varje minut jag tänkte på Justin, eller barnet, eller dansen som jag nu hade förlorat. Det gjorde ont. Ont att tänka på allt jag skulle förlora endast för att jag var dum nog att ligga med Justin fastän jag visste om att jag hade missat en vecka med P-pillren.

Det hade aldrig riktigt gått upp för mig att allt det var borta nu. Smärtan med att förlora både dansen och Justin var mer smärta än jag någonsin hade upplevt. Det gjorde ont i hela kroppen på mig när jag tänkte på det.

Utan att jag märkte det föll jag ihop på gräsmattan, skakandes i både ben och armar med tårar brinnandes bakom ögonlocken på mig. Allt var över för mig. Allt. Hela mitt liv skulle försvinna. Allt jag älskade, på grund av barnet som växte i magen på mig. Barnet som var hälften mitt och hälften Justins. Barnet som Justin inte ville ha. Barnet som hindrade mig från att dansa.

Hur mycket jag än inte ville, så kunde jag inte undgå att förakta, hata, barnet inom mig. Det hade förstört precis allt.

Då orkade jag inte hålla det inom mig längre. Tårarna sprutade ner för kinderna på mig, jag greppade tag i grästråna som om mitt liv hängde på att hålla fast så hårt jag kunde. Jord pressades in under naglarna på mig, men jag hade ingen lust att bry mig. Jag hade ingen ork att bry mig. Allt var borta. Allt jag någonsin älskat, var helt borta. Jag kunde inte smita ifrån det nu, låtsas som att jag mådde bra och le och göra alla olika sorters normala saker tillsammans med Katie. Det gick inte. Det som hade hänt var inte längre ett faktum, det var verkligheten.

Hon var gravid. Alex. Med mitt barn. Mitt barn. Det var mina spermier som hade befruktat hennes ägg och nu växte ett barn inom henne. Vårt barn.

Men jag kunde inte älska det. Det kom så olägligt. Jag kunde inte bli pappa nu. Jag var inte redo. Jag ville inte ge upp min karriär för att ta hand om det barnet. Jag var arton. Inte ett dugg mogen för att uppfostra någon än.

Hur mycket jag än önskar att jag kom ihåg, så kunde jag inte. Jag kunde inte minnas den veckan Alex hade slut på p-piller. Det fanns inte i mitt system.

Alex. Varje gång jag tänkte på henne for det rysningar genom kroppen på mig. Inte bra sorters rysningar. Utan rysningar som var laddade med ilska. Kanske även lite hat.

Alexandra hade vetat att hon var gravid i flera dagar innan hon hade berättat det för mig. Och hon kunde inte ha timat det bättre än hon gjorde när hon berättade det. Mitt i festen. När alla hade kul. Då hade det enligt henne varit perfekt timing för att berätta en sådan stor nyhet.

Det hade varit rädslan som fick mig att fly. Jag flydde från platsen. Jag lämnade min egna fest utan att höra av mig till någon. Jag stack. Till det enda stället jag kände mig trygg på, hemma hos mormor och morfar i Stratford.

Jag hade ingen aning om var Alex var, om hon var i säkerhet eller om hon ens var i USA. Men helt ärligt så brydde jag mig inte. Jag ville bry mig. Men jag kunde inte. Mina känslor hade stängt av och det gick inte att sätta på dem igen. Jag kände ingenting.

Visst hade jag fortfarande mitt förnuft. Men vad skulle det hjälpa om jag ändå inte kände något? Jag visste att det var elakt mot Alex, fittigt av mig, rent ut sagt. Men jag kunde inte se på henne. Jag ville inte se på henne. Hon bar på ett foster som skulle komma till att bli hälften mig och hälften henne. Jag ville inte. Om man frågade mig kunde det lika gärna vara hälften henne och hälften Victor så att jag lämnas utanför. Det hade varit bättre.

Jag vred mig i den, alldeles för korta, sängen för att greppa tag i min mobil och se att klockan nästan var tio. Perfekt.

Jag hittade Ryan i kontakterna och ringde upp honom, sedan kopplade jag  även ihop Chaz till samtalet.

”Hej Justin!” utbrast de båda i mun på varandra.

”Tja grabbar, vad händer?”

”Ingenting, jag tänkte redigera lite på datorn bara. Själv då?” svarade Ryan medan Chaz bara svarade ett enkelt ”inget.”

”Nä ingenting, jag är i Stratford och har skit tråkigt. Tänkte höra med er… Drake har en konsert ikväll i Toronto. Vad sägs om att fixa oss lite snabbt och åka in för att gå på efterfesten?”

”Nej, alltså Justin. Jag vet inte. Kan vi inte bara umgås, det var ju ett tag sedan?” sade Chaz.

En suck lämnade min strupe, ”Kom igen Chaz. Jag har semester, hur ofta hinner jag vara ledig och gå på en fet fest med mina vänner? Snälla. Vi kan umgås senare.”

”Jag vet inte man. Jag måste börja redigera detta nu. Det är för skolan, så jag måste nog tyvärr hoppa. Men vi kan väl ses imorgon?”

”Ja, vi kan ses imorgon Justin. Jag är inte så sugen på att åka in till Toronto just ikväll. En annan gång kanske.” sade Chaz och försökte låta ledsen över faktumet att han just nekade sin bästa vän som han så sällan träffar.

”Som ni vill. Vi ses.” muttrade jag och slängde på luren.

Jag hoppade snabbt upp ur sängen, drog av mig mina mjukisbyxor som jag bar, och hoppade in i ett par ljusa jeans och en svart långärmad tröja. Jag satte på mig ett av mina flera guldiga halsband samt mina röda vans.

Efter det tog jag min mobil och min plånbok och gick ut till badrummet. Med lite vax kunde jag enkelt fixa mitt hår, precis så som jag ville ha det. Jag rakade mig lite snabbt, borstade tänderna och sprayade lite parfym innan jag gick ut igen.

Jag styrde mina steg mot hallen. Tog mina RayBan och bilnycklar men precis när jag skulle öppna ytterdörren för att stiga ut stoppades jag av ett harklande bakom mig.

”Och vart är du på väg?” undrade mormor med armarna i kors över bröstet.

Jag vände mig om och slog på med min charm. ”Hej mormor, jag var just på väg ut.”

"Hi grandma', I'm on my way out."

”Jo, jag kan se det. Men vart? Klockan är över tio. Varför är du så uppklädd?”

”Va? Jag är väl inte uppklädd? Jag går runt såhär till vardags…” sade jag och pekade på min utstyrsel. Jag behövde nicka några gånger för att övertyga mig själv om att det var sant. Jag gick inte runt såhär om det inte vore så att jag skulle behöva vistas på platser där jag kunde bli fångad på bild.

”Justin. Jag frågar dig för sista gången, vart ska du?”

”Men, jag ska ut! Vad är det frågan om? Jag är arton, jag får väl gå ut när jag vill.” käftade jag kaxigt. ”Jag ska träffa Drake, han har spelning i Toronto. Inget mer än så mormor.”

”Se? Det var väl inte så svårt. Drake, Toronto. Got it. Ta det lugnt och ta hand om dig. Gör inget dumt bara.” log mormor och sträckte på halsen för att placera en kyss på mig hårfäste.

”Snälla mormor, när har jag någonsin gjort något dumt?”

”Den listan kan göras lång Justin, men iväg med dig. Vi kan prata mer imorgon.” sade hon och började knuffa mig i midjan för att få mig ut ur huset.

”Värst vad någon var ivrig med att få ut mig.” skrattade jag.

”Ju tidigare du lämnar huset desto snabbare kommer du hem.”

”Haha, smart! Men ja, vi ses imorgon och om det är något så finns jag på telefonen.” berättade jag viftande med min iPhone innan jag satte mig i bilen och körde iväg.

Ingens Perspektiv:

Klockan var strax efter sex på morgonen när Bruce och Diane väcktes av höga knackningar på ytterdörren.  De såg skräckslaget på varandra innan de tog sig ned för trappan och fram till ytterdörren.

Det knackade igen. ”Mr. och Mrs. Dale det är Stratford P.D. Var snälla och öppna!” skrek en manlig röst.

”Polisen?” viskade Bruce och såg förtvivlat åt Dianes håll innan han öppnade dörren. En kall vind träffade det äldre paret och orsakade gåshud på deras kroppar.

”Justin?” ropade Diane när hon såg sitt barnbarn framför henne i handbojor.  Justin såg upp på henne när hon tilltalade honom och log.

”Men hallå där mormor Diane. Vilken underbar morgon, är det inte?” utbrast Justin samtidigt som han försökte slita sig loss för att ge sin mormor en kram.

”Är du full?” suckade Bruce besviket.

”Nej morfar, jag är Justin!”

”Vi fick tyvärr stoppa honom på motorvägen mellan Toronto och Stratford för rattfylleri. Han var 1,8 promille över den tillåtna gränsen.” berättade den lite längre polisen för Justins morföräldrar.

”Och bilen?”

”Den har vi beslagtagit och den kan ni hämta ut senare under dagen på stationen där, Mr. Bieber här, även kan betala sin bot.” informerade den andra konsapeln medan hans kollega frigjorde Justin från bojorna.

”Vi ser mycket allvarligt på rattfylleri, men med tanke på Mr. Biebers tomma brottsregister sen tidigare kunde vi inte vara mindre medmänniskor än att låta honom gå.” Poliserna med deras händer kring Justins överarmar sköt honom fram till sina morföräldrar som tog tag i honom.

”Se nu till att sköta dig, Justin. Händer detta igen tvivlar jag på att någon är snäll nog att låta dig gå.” Justin fnös när han uppfattade polisens ord. Hans mormor reagerade snabbt och drog med sig honom in i huset för att undvika bråk.

”Tack så mycket konstapeln, vi tar det härifrån.” tackade Bruce och såg de två poliserna gå ned för trappan och mot polisbilen som stod parkerad på uppfarten.  När han såg till att de var utom synhåll - att de inte hade ändrat sig angående Justin - vände han sig om, gick in i huset och låste dörren efter sig.

Justin satt på soffan i vardagsrummet med händerna om huvudet när hans morfar steg in. Hans huvud bultade högt och han kände sig snurrig. Diane hade gett honom ett stort glas vatten som han slukat med en gång. Hon hade sagt att det skulle hjälpa mot alkoholen som han hade i blodet. Justin mindes inte mycket av det som hade hänt under natten. Han mindes Drake och att de gick till någon klubb. Sedan mindes han att han hade fått tag i en hel vodka flaska. Efter det var allting svart.

Varför hade han gjort något så ansvarslöst som att köra full? Justin visste själv att han inte var sådan. Han skulle aldrig kunna tänka sig att sätta sig i en bil efter så lite som en droppe alkohol i sig. Ändå så hade han gjort det.

”Justin…” Det var Bruces röst som ekade i Justins huvud. Han släppte taget om sitt huvud och såg upp på sin morfar som kommit in i vardagsrummet.

”Jag vet... Jag vet.” svarade Justin. Han visste att det han gjorde var fel, men han visste inte varför han hade gjort det ändå.

”Vet du hur dåligt detta kommer att se ut i media?!” skrek Bruce. Justin ryckte till när han hörde styrkan i sin morfars röst. Det hände sällan att hans morfar skrek. Han gjorde det bara när det verkligen hade hänt något allvarligt eller dåligt. Detta verkade vara en blandning av båda två.

”Jag vet, okej? Jag vet.”

”Om du nu vet, varför gjorde du det då?” skrek Bruce.

Justin suckade högt. ”Jag vet inte varför, det bara hände.”

Bruce skrockade när han fick höra vad hans barnbarn precis uttalat ”Det bara hände?” Vad är det för ursäkt, att det bara hände? Hur kan något bara hända?”

”Bruce!” skrek Diane från dörröppningen. Hon bar på en bricka med ännu ett stort glas vatten samt två smörgåsar med ost och skinka, som hon varsamt ställde ned på bordet framför Justin. ”Ta det lugnt. Du behöver inte höja rösten för att han ska förstå.”

”Jo det behöver jag. I tre dagar har han varit ovanligt oförskämd mot oss. Han har inte respekterat våra middagstider. Första natten kom han hem klockan tre och Gud vet om han var full då också eller om han bara var hög. Igår såg vi inte honom på hela dagen och när han kom hem låg han bara i sin säng och ville inte ens utbyta ett enda ord med oss. Och nu hände detta. Jag tänker inte acceptera det. Bara för att alla behandlar dig som en Gud för att du är Justin Bieber betyder inte det att jag tänker göra det. Du är mitt barnbarn, Justin, och jag tänker säga åt dig när du gör saker fel.” Bruce flåsade när han slutade prata, som om han uttalat allting utan att ta ett enda andetag.

En jobbig tystnad lade sig över det lilla vardagsrummet. Justin såg tveksamt på vattnet han hade framför sig, innan han beslutade sig för att sluka det i ett svep. Ingen sade någonting.

Justin kände sig iakttagen. Han funderade över vad hans morfar precis sagt till honom. Han hade rätt. Justin hade varit både hög och full den första natten. Igår hade han varit med Drake hela dagen, de hade rökt lite hasch under dagen, men han hade varit smart nog och sett till att han hade fått det ur systemet innan han kom hem.

Men Bruce hade rätt. Justin hade inte varit rättvis mot sina morföräldrar. Han hade betett sig som ett as. Men han hade inte varit rättvis mot sig själv heller. Han hade rökt på. Något han lovade sig själv att aldrig göra. Då slog det honom. Alex. Han hade kommit att tänka på henne i natt när han fått tag i den där vodkaflaskan. Han hade tänkt på hur han hade lämnat henne. Hans Alex. Med hans barn. Alex, som fick hans hjärta att stanna varje gång hon log. Alex, som fick honom att känna sig alldeles varm inombords varje gång hon vidrörde honom. Alex, vars röst lät som en vaggvisa i hans öron. Hans Alex. Och han hade lämnat henne.

”Alex är gravid.” viskade Justin. Bruce och Diane frös till is. De vågade inte röra sig. Rädda för vad Justin precis berättat.

”Vad är det du pratar om Justin?”

”Jag gjorde henne gravid och nu har jag lämnat henne! Vad har jag gjort?!” skrek Justin med ögonen fyllda av tårar. Han såg upp på sina morföräldrar som försiktigt närmade sig honom. ”Jag lämnade henne mormor. Vad är jag för man som gör något sådant? Hon kommer hata mig för alltid!”

“Justin… det du gjorde var oansvarigt”, brummade Bruce med rynkad panna.

Justin såg ned på sina fingrar, “Jag vet det. Och nu har jag förstört hennes liv… hon måste säkert hata mig.”

“Justin… hon hatar dig inte. Men det hade nog varit enklare för henne om du hade stannat kvar hos henne. Du har det inte lätt, precis som Alex inte har det lätt. Kan du föreställa dig hur det är för henne nu? Ensam, Gud vet vart, bärandes på ditt barn. Med tanke på att hon dansar så har hon fått ge upp den också… hon måste ju vara förstörd!” sade Diane  allvarligt. “Du måste åka till henne. Och be om ursäkt för att du lämnade henne, istället för att sitta här och tycka synd om dig själv. Det är dubbelt så jobbigt för henne som det är för dig, hjärtat. Hon är den som ska bära på barnet i nio månader, och sedan befinna sig i närheten de första tre åren tills barnet kan börja gå på dagis.”

Justin hade aldrig sett saken på det viset förut. Att Alex förlorade minst lika mycket som han - om inte mer. Hon hade nästan precis fyllt arton och skulle nu bära på ett barn? Och dansen då? Vad skulle hända med den? Alex skulle behöva ge upp precis allt för barnets skull, och Justin var inte ens man nog till att stanna kvar hos henne.

“Vi är redigt besvikna på dig”, suckade Bruce, skakandes på huvudet, “men vi vill att du åker till Alex. För hennes och för din egen skull, Justin. Allt kommer bli bättre när du väl talar till henne.”

Justin sneglade upp på honom. Han visste att det dem sa var rätt. Så därför tänkte han göra det enda som var rätt.

Han fiskade upp sin mobil ur fickan på sina jeans, och skrollade igenom sin kontaktlista tills han fann namnet han sökte efter. Signal efter signal gick fram, tills en trött röst svarade i andra änden.

“Hallå?”

“Hej, det är jag.”

Vem ringer Justin? ;) Så mycket längre kapitel, nästan 2000 ord längre än vanligtvis!! Så snälla babes, kommentera extra mycket på detta... :)

P.S nästa kapitel är det sista :(