Jag mumlade bara ett enkelt ”mhm” eftersom jag inte orkade svara med annat.

”Förlåt älskling. Jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig, mest i hela världen. Och jag är så tacksam att Gud har välsignat mig med dig. Jag vill aldrig släppa dig. Vad som än händer, så kommer jag vara din för alltid.”

 Hennes ord kunde inget annat än att få mig att le. Jag placerade mina händer på hennes och kramade om dem. Det var exakt så jag också kände, precis så som hon så fint hade uttryckt sig.

”Vad som än händer, så är det vi två mot världen. Det är du och jag hjärtat, det har alltid varit du och jag.”

Det starka ljuset från strålkastarna slocknade och allting blev mörkt. Jag sprang av scenen så snabbt som möjligt. Den sista konserten för 2012 var avslutad. Nu var det semester. Det innebar ledighet. Tid för mig att spendera med familjen, med vännerna, i studion, men framför allt tid för mig att spendera med min tjej. Jag hade längtat efter denna ledighet och nu var den här.
Någon hade räckt över en flaska vatten till mig medan jag yrade runt bakom scenen på väg till min loge. Jag slet av korken, slängde den åt sidan och tömde sedan flaskan på bara några få sekunder. Precis utanför dörren till min loge fann jag en papperskorg varpå jag slängde flaskan i den och sprang sedan in i de tjugofem kvadratmetrarna som föreställde min loge.
När jag upptäckte att jag var själv, slängde jag mig i soffan så att jag låg på mage. Jag blundade och tänkte på hur skönt det skulle vara och få vila ut i tre veckor innan vi skulle dra igång igen.
“Hey”, mammas mjuka stämma fyllde hela rummet, men jag satte mig inte upp för det.
“Hej på dig”, suckade jag trött. Allt jag ville nu var att få duscha, hitta Alex och åka iväg till avslutningsfesten.
Mamma slog sig ned på fåtöljen som stod placerad bredvid soffan, “Är du trött, gubben?”
Jag skrattade lätt samtidigt som jag nickade, “Ja. Super trött.”
“Jag förstår det.. men”, hon slutade tala för att byta position, “du kanske borde göra dig redo. Alex väntar på dig.”
“Är hon redan klar?” utbrast jag förvånat och satte mig snabbt upp i soffan.
“Ja. Och hon väntar faktiskt på ett… grattis, eller vad man kan säga”, skrattade mamma och slog huvudet bakåt.
Jag funderade en stund innan jag kom på det. “Just det. Hon har ju tagit bort gipset… jag såg det på scenen!”
Mamma nickade leendes, “Ja. Hon verkade ganska uppspelt över det hela.”
“Ja, hon har ju haft det i vad då… två och en halv månad, på ett ungefär?”
“Jag vet inte riktigt, jag var ju inte här när olyckan inträffade.”
Ett grymtande skratt lämnade min strupe. “Nej, just det. Men nu är du här. Och det är jag glad över.”
“Jag är också glad över det.”
Jag lutade mig fram för att omfamna mammas taniga kropp. Hon strök mig långsamt över ryggen och hummade mjukt i örat på mig. Det gjorde mig lugn, men alla blev väl lugna av att omfamna sin egna mamma.
“Hopp in i duschen nu, alla är nog klara nu och väntar på dig.”
“Ja, vi vill ju inte komma försent till klubben.”
Hon blinkade med ena ögat, “Nej, det vill vi verkligen inte.”

Duschad och påklädd, lämnade jag min loge endast för att se att mer än hälften av crewet redan hade åkt. Med rynkad panna såg jag mig omkring, utan att se så mycket som ett lillfinger.
“Hallå?” ropade jag försiktigt. Dock så verkade det orimligt att dem skulle ha åkt iväg till en avslutningsfest, där jag är huvudpersonen, utan mig.
“Nämen hej på dig”, skrattade en ljus röst bakom mig. Gåshud uppenbarade sig på mina armar och mina ben blev svagare än spaghetti.
Flinandes snodde jag runt och slog armarna kring Alex’ kropp. “Hej på dig med, snygging.”
Hon såg leendes upp på mig, “Vi väntade på dig… fast dem andra bestämde sig för att åka i förväg.”
“Jag kan se det…” muttrade jag, aningen besviken över att ingen hade haft tillräckligt med tålamod - förutom Alex - för att vänta på mig. “Förresten! Låt mig få se på armen.”
Stolt, likt ett barn som vunnit sin första medalj eller något, sträckte Alex fram sin gipsfria arm och viftade med den framför ansiktet på mig. Ett brett leende prydde hennes läppar, och det glittrade i hennes ögon av lycka.
“Det var så skönt att kunna använda båda händerna i duschen, nu efter showen”, stönade hon med blicken vilandes på sin arm.
“Mm”, svarade jag, då jag inte visste vad man kunde svara på en sådan sak. “Men vi kanske borde börja röra på oss nu? Jag antar att Kenny sitter och väntar på oss i någon bil, utanför arenan?”
Ett genant fnitter lämnade Alex mun, “Eh… ja, det gör han.. typ.”
“Tänkte väl det. Då går vi då.” Jag tog Alex hand i min för att sedan tillsammans med henne styra stegen mot utgången.
Jag kastade en blick på Alex och först då såg jag vad hon hade på sig. Hon hade en, vad var det nu alla tjejer kallade det? Shortsdress? Ja en shortsdress, dr Martens och en vit kappa över det. Hennes bara ben fick mig att inse att hon kommer frysa sin lilla rumpa av sig om hon går ut i snön sådär.
“Babe? Ska du inte ha lite mer kläder på dig? Det är snö ute vet du.”

"It's snow outside, you know." 

Alex skrattade innan hon vände sig mot mig med ett flin på läpparna, “Hade vi varit ute så hade jag nog haft mer kläder. Men vi ska bara hoppa in i bilen, sedan från bilen till klubben. Där inne kommer jag förmodligen svettas, så det är lugnt. Jag kommer inte frysa älskling.”
“Om du säger det så. Föresten, du är riktigt snygg ikväll.” Jag placerade en blöt puss på Alex kind innan jag slog upp dörrarna och vi gick ut i ett hav av skrikande beliebers.
Hade vi stått kvar utanför bilen i mer än tjugo sekunder, så hade vi förmodligen blivit döva. Lyckligtvis nog så gjorde vi inte det, och slapp därför det hemska ödet med att vara döv.
“Hög ljudstyrka där ute va?” skrattade Kenny från framsätet.
Alex suckade trött, “Om det är hög ljudstyrka. Jag förstår inte hur dem orkar stå och skrika så där, flera timmar i rad.”
Jag flinade malligt, “Mina beliebers har superkrafter. De klarar av precis allt.”
”Jo, jag har märkt det”, fnös Alex bakom ett skratt.
Jag slog armen över hennes taniga axlar, vilket gav henne möjligheten att luta sitt huvud mot min bröstkorg. Hummandes på någon låt, eller vaggvisa, flätade hon samman våra fingrar. Hon smekte min handrygg med hjälp av sin manikerade tumme.
”Sen när går du på manikyr?” frågade jag henne lugnt och drog med min lediga tumme över den målade nageln.
”Sen vi ska ha avslutningsfester. Elysandra och Deirdre tog med mig ut idag, innan konserten. Vi gick på någon massage först, sen lunchade vi och sedan fixade vi naglarna”, berättade hon långsamt, som om hon ville dra ut på berättelsen.
”Vad mysigt”, svarade jag mot hennes hårbotten.
Hon stönade när hon bytte position. ”Ja, det var faktiskt mysigt. Sådant tycker jag bara är mysigt ibland. Vid vissa tillfällen. Och idag var det mysigt, och vi var alla tre i behov av någon sorts behandling.”
Jag flämtade till, ”Jaså? Varför var ni i behov av det då?”
”För att vi är dansare? Justin, vad tror du? Vi arbetar dagligen, bryter naglar och använder oss av hela kroppen. Så klart vi behöver bli omhändertagna lite då och då.”
”Okej då”, andades jag uppgivet ut. ”Hur gick det att fixa naglarna med gipset?”
Nu satte hon sig upp, och såg på mig med höjda ögonbryn som om jag vore dummare än en nyfödd bebis.
”Skojar du med mig? Justin, kommer du ihåg att jag hade fingrarna innanför gipset?”
”Nej…?”
”Nej, precis. De fixade ju naglarna, inte armen ditt smartskaft.”
Jag drog en hand igenom mitt smått fuktiga hår. ”Förlåt för att jag är lite trög.”
Hon rynkade pannan, i försök att se bitchig ut. ”Uh, tror du att jag kommer förlåta dig eller? Du förolämpade mig praktiskt taget.”
Ett leende spred sig på mina läppar. ”Om jag gör så här”, jag lutade mig fram och placerade en mjuk kyss på hennes röda läppar, ”så tror jag nog att du kommer förlåta mig.”
”Kan jag få lite mer utav det där, Mr Bieber?” fnittrade hon lågt, så att Kenny och Chauffören inte skulle höra.
Jag log så flörtigt jag förmådde mig till, ”Självklart Miss Alex.”
Hon placerade sin, nu gipsfria, hand på min nacke och pressade mitt ansikte närmre sitt. Våra näsor snuddade vid varandra och inte långt därefter så var våra läppar pressade mot varandra. Jag förflyttade min hand från hennes nacke till hennes käkben, som jag därpå började smeka.
Alex särade försiktigt på sina fylliga läppar, utan att avbryta kyssen och lät min tunga glida in i hennes mun. Hennes varma tunga smekte min, varsamt och alldeles perfekt. Andetagen som lämnade hennes näsa var varma mot min kind.
Det bubblade i magen på mig av upphetsning och lycka. Främst av kärlek. Det var vansinnigt hur jag reagerade på hennes beröringar, hennes kyssar. Allt hon gjorde fick mig att tappa andan. Varken Selena, Yasmine eller Caitlin hade fått mig att känna på samma vis som Alex fick mig att känna. Kemin mellan oss var oslagbar.
”Hörni”, skrockade Kenny från framsätet, vilket fick oss att avbryta kyssen vi delat. ”Vi är framme.”
”Perfekt tajming…” suckade Alex ironiskt och rättade till sin håruppsättning, samt kappa innan hon knäppte av sig säkerhetsbältet.
Under tystnad följde jag hennes exempel och öppnade sedan bildörren när Kenny givit mig en signal om att det inte befann sig varken paparazzis eller fans där för tillfället. När både Alex och jag hade klivit ur bilen, fattade jag tag om hennes hand i ett hårt grepp, varpå vi tillsammans tog oss fram till ingången där en stor vakt stod, med en lista framför ansiktet.
”Namn?” mullrade han när vi nådde honom.
”Justin Bieber och Alex Smith”, svarade Kenny åt oss.
Vakten såg ner på oss över papprena och genast så uppenbarades ett litet leende på hans läppar,
”Oj, Mr Bieber… jag ber om ursäkt.”
”Det är lugnt, jag tog inte direkt illa upp”, skrattade jag och viftade med min lediga hand.
Han slog upp dörren åt oss, önskade oss en trevlig kväll och återgick sedan till sin ursprungliga position med listan framför ansiktet.
Inne på klubben så kryllade det av folk. Vissa satt vid baren, medan andra hängde på dansgolvet. Ett antal satt i sofforna och diskuterade om något som var helt oväsentligt för mig.
”Ska vi gå fram till baren?” ropade Alex i örat på mig, för att överrösta den onödigt höga musiken.
”Det låter bra!” svarade jag leendes.
Hon pekade på sitt öra, ”Va?”
”Det låter bra, sa jag!” upprepade jag mig själv.
”Jag hör inte!” skakade hon på huvudet.
Istället för att upprepa det jag redan sagt två gånger, så visade jag henne en tumme upp.
Skrattandes drog hon med mig till baren. På vägen stannade vi ett antal gånger och hälsade på en massa personer.
När vi äntligen kom fram till baren så tog jag mig tiden att fråga något jag hade gått runt och funderat på i ett antal minuter, ”Vem har anordnat detta egentligen?”
En vit tandrad blottades bakom hennes röda läppar, ”Jag och Pattie!”
”Så det är det ni har hållit på med?!” skrattade jag. Kenny måste ha haft rätt. Eller, detta var ju självklart inte en present till mig, men det var ju i alla fall i närheten av det han hade föreslagit.
”Typ!” nickade hon och räckte över en Gin & Tonic till mig.
”Ska inte du ha samma?” frågade jag förvirrat och pekade på hennes Cola.
Hon skakade på huvudet, ”Någon måste ju hålla sig nykter ikväll för att ta hand om dig!”
Jag tog en klunk av min drink och ryckte på axlarna. ”Jag antar att du har rätt.”
“Jag har alltid rätt.” Hon blinkade med ögat åt mig och vinkade sedan åt någon som kom upp bakom mig. “Hej Car! Har du kul?”
“Om jag har! Du och Pattie har verkligen lyckats Alex… jag förstår fortfarande inte hur ni lyckades få ihop allt detta på bara, typ, trettio timmar!”
“Ja du… vi är bara bäst helt enkelt”, skrattade Alex till svar innan hon slog armarna kring Carlenas hals.
När de avslutat sin kram såg Carlena istället på mig med höjda ögonbryn, “Så.. undantag?”
“Va?” flämtade jag, utan att förstå alls vad det var hon snackade om.
“Alltså”, hon gestikulerade med handen mot mitt glas, “ditt lilla alkohol… tja, vad kan man kalla det? Inte problem i alla fall. Men det du håller på med.”
“Jaha.. så du syftade på det. Då förstår jag”, flinade jag och nickade för att svara på hennes fråga.
Hon skrattade till, utbytte några ord med Alex och lämnade oss sedan ensamma i baren igen. Lokalen verkade ha fyllts upp mer sedan vi anlänt. Hur många personer hade Alex bjudit egentligen? Hälften av alla jag såg var folk jag aldrig utbytt ett ord med. Vissa var till och med folk jag aldrig hade träffat!
“Vilka är alla, Alex?” frågade jag Alex, som hade slagit sig ned på en utav de alla barstolarna som stod uppradade framför bardisken.
“Jag stod för att bjuda in folk vi kände gemensamt, du och jag, och folk jag själv visste att du kände. Resten har Scooter och Pattie bjudit hit”, förklarade hon bakom sitt, nu halvfulla, glas.
“De har ju bjudit in främlingar!” utbrast jag och svepte med armen över folkmassan.
“Nej då, det är folk från ditt skivbolag och några från Stratford har jag för mig att dem sade.”
Jag suckade och slog mig ned på stolen bredvid hennes, “Bäst för dem att det är folk därifrån. Annars vet jag två personer som kommer få pisk imorgon…”
“Euw, nej Justin”, Alex skakade på huvudet med rynkad panna, “det där lät så fel.”
“Äh, det är bara du som har snuskiga tankar.”
“Tror du ja”, flinade hon och drack upp det sista av sin Cola. “Kom nu. Jag vill dansa.”

“Nu kommer tårtan!” ropade en gäll röst sekunden efter att musiken hade slagits av.
Alla började applådera och vissla åt Scooter och Fredo som kom gåendes med tårtan, som stod placerad på någon sorts vagn. Det var en vit tårta, med en svart text där det stod “Believe.”
Att se den, och alla mina arbetskamrater och vänner le, fick mig att inse att jag var lyckligt lottad. Det var något jag inte hade funderat på så mycket på senaste tiden. Men det var jag. Jag hade ett jobb jag älskade, lojala fans, en tjej som aldrig lämnade min sida, min familj och underbara arbetskamrater. Det var mer än jag någonsin kunnat önska.
“Jag tycker”, började Scooter högljutt, från scenen, “att vi har gjort ett - ursäkta ordvalet - jävligt bra jobb hörni! Första delen av turnén är slut. Vi har haft slutsålda arenor varenda gång under detta halvår… det är stort! Men…” han avbröt sig själv för att skaka på huvudet, “det hade inte gått utan huvudpersonen. Justin.”
Alla vred på sina huvuden åt mitt håll och stod tysta en sekund innan de började applådera. Leendes viftade jag med handen i försök att få dem att sluta, vilket dem slutligen gjorde efter två minuter.
“Fast jag hade ju inte kunnat göra detta, om det inte vore för dig Scoot! Så det hade inte gått utan dig heller”, konstaterade jag och började applådera.
Scooter log brett mot mig och hoppade sedan ned från scenen, för att gå fram till tårtan igen med en tårtspade i högsta hugg. Han började försiktigt skära i tårtan, förde över biten till en ljusblå plasttallrik och räckte över den till mig.
“Tack”, mimade jag då ljudvolymen var alldeles för högt för Scooter att kunna höra mig.
Jag tog mig ut ur folkmassan och slog mig ner vid bardisken. Jag svepte med blicken över folkmassan, sökandes efter Alex huvud, men fann det ingenstans. Vart var hon?
Orolig som jag var, lämnade jag baren och tårtan efter mig och gick in på damernas utan att bry mig om vilka som kanske befann sig där inne.
“Alex?” ropade jag försiktigt.
“Ja?” svarade en hes röst inifrån ett utav båsen. Snart därefter slogs dörren upp, och en leendes Alex klev ut. “Vad är det? Varför är du inte där ute?”
“Frågan är snarare varför du inte är där ute?”
Hon såg ner på sina fingrar, “Åh. Jag blev bara lite trött. Ville ha tid för mig själv. Dessutom så är det så högljutt där ute, man får ju ont i huvudet”, skrattade hon nervöst. Då slog det mig. Hon döljde något.
“Vad är det som har hänt?” Jag tog ett steg fram för att kunna omfamna henne, men till min förvåning tog hon ett steg bakåt. Jag rynkade pannan, “Alex? Vad är det här…?”
“Justin…” hon såg upp på mig med glansiga ögon, “Jag är gravid.”

Mitt hjärta slog hårt i bröstkorgen på mig av nervositet. Vad skulle han svara? Hur skulle han reagera? Klumpen i halsen på mig växte, och min mun blev allt torrare.
Justin stod bara där, knäpptyst. Hans blick sade mig ingenting - varken förvåning eller besvikelse, glädje eller ilska. Det var som att han var levande död.

“Justin?” viskade jag fram, så lågt att jag knappt hörde mig själv.
“Uh”, lämnade hans mun. Han såg ner på mina händer som låg tryckta mot min mage, och sedan upp på mig. “Hur?”
“Ja, du och jag har ju haft sex, men-”
“Nej”, avbröt han mig. “Hur kunde det här hända? Du… du går ju på p-piller?”
“Jag missade en vecka. Det berättade jag för dig”, påminde jag honom.
Han skakade stumt på huvudet. “Nej… det här får inte hända… Alex, jag kan inte bli pappa. Inte nu. Det här skulle inte hända nu!”
“Justin, jag är lika förvånad som du är, tro mig.”
“Jag… nej.” Han vände sig om och försvann. Bara så där, lämnade han mig ensam.
Storleken på klumpen jag hade i halsen fördubblades. Tårarna brände i ögonvrån på mig, och mina ben kändes svaga. Pattie hade försäkrat mig, dagen vi fått reda på det, om att Justin skulle stanna hos mig, och ta hand om mig. Varför gjorde han inte det? Varför stod han inte bredvid mig nu, med sina trygga armar kring min kropp? Varför kysste han mig inte och lovade mig att allt skulle bli bra?
Frågan som ekade högst i huvudet på mig var, varför lämnade han mig?

Många av er hade rätt. Så, vad tror ni händer? 

Förlåt för seg uppdate, vi är sååå ledsna! Kommentera dock så ska vi försöka få upp 74 så snart som möjligt!!