Så kåt som han redan var tog det inte länge innan sperman fyllde min mun. Jag svalde den som jag svalde vatten och lade mig sedan över honom för att fortsätta kyssen. Hans andetag var varma mot min överläpp och hans hår lent under mina armar. Det var som om han vore född till att bli älskad av alla på två ben på denna jord. Utan att avbryta kyssen drog sköt han upp lådan till nattduksbordet och drog ut ett silvrigt litet paket.

 Jag slet mina läppar från hans för att träda på den genomskinliga kondomen. Därefter drog jag mig en aning framåt och kände hur han pressade sig in i mig. Lusten, njutningen, kärleken… allt fyllde mig på en och samma gång. Jag kollade ned i hans ögon medan vi rytmiskt rörde oss upp och ned innan jag viskade;

”Jag älskar dig.”

Vattnet ifrån duschen hördes klart och tydligt igenom dörren till badrummet. Klockan på nattduksbordet visade tidig morgon. Solen hade börjat smyga sig fram vid horisonten och var nästan uppe vid det här laget. Justin hade släpat mig ur sängen för endast några timmar sedan för att göra oss iordning för Canada-resan. Det var Julaftonsmorgon, men ändå kände jag inget pirr. Ingen längtan. Allt var bara tomt inom mig. Stressat började jag tugga på mitt fuktiga hår. Det hade gått trettio minuter sedan jag hade lämnat badrummet, men ändå satt jag kvar i handduk, stirrandes på dörren in till badrummet.

 Duschen slogs av och Justin nynnande upphörde. I all hast skyndade jag mig att dra på mig underkläder innan Justin slog upp dörren. ”Är du inte påklädd än? Noelle, flyget går om en timme.”

”Ja, du har sagt det ett par hundra gånger nu. Det räcker.” fräste jag irriterat medan jag sökte efter något att ha på mig genom hyllplanen. Justin suckade irriterat bakom mig och tog ett steg fram mot garderoben.

”Här, ta det här.” muttrade han och räckte över en hög med kläder i färgerna vitt och rött. Typiska julfärger. Julafton var ingen dag att bråka på, så jag drog bara på mig kläderna innan jag pluggade in hårfönen och min locktång i väggen. Den varma blåsten från fönen slog mig med hård kraft i håret. Medan jag förde den fram och tillbaka över mitt hår, kammade jag det. Justin stod vid sin garderob och iakttog mig stelt.

”Vad?” utbrast jag syrligt, grovt trött på hans stirrande. Justin drog på sig en röd rutig skjorta över sin vita t-shirt och ryckte på axlarna.

”Inget speciellt. Får man inte kolla på sin flickvän medan hon fixar sig? Du är vacker, jag vill ta vara på det innan du blir gammal och ser ut som ett russin i hela nyllet och gnäller över din rygg.”

”Du kommer nog inte se så speciellt bättre ut än mig, alldeles flintis med en massa kala fläckar här och var.” spottade jag barskt tillbaka. Justin fnös till av mig påhopp. ”Gnällandes över att dina kulor hänger och det gör ont.”

Justin tog illa upp över den piken just. ”Vad sa du?”

”Inget alls. Har du hunnit bli så pass gammal att du nästan är döv nu eller? Inte bra babe…”

”Äh, håll käften.” morrade han och ryckte hårfönen ifrån mig. Tur för honom var mitt hår redan torrt nog att börja locka. Locktången lät jag ligga och vila på fönsterbrädan medan den hettades upp.

”Så där kan du inte göra.” mumlade Justin innan han själv lade ned hårfönen bredvid locktången.

”Snacka om dubbelmoral…” suckade jag lågmält ut. Justin slängde en sur blick på mig.

”Sluta med det där.”

Jag suckade återigen. ”Sluta med vad?”

”Tro att du har rätt i allting.” viftade han med sin hand. Det var nästan så att jag tappade hakan när han yttrade dem orden. Tror jag att jag har rätt? Jag har rätt. Men att göra Justin på dåligt humör när vi skulle åka upp till Canada för att fira julafton med hans familj han inte sett på åratal verkade inte vara en sån bra idé, så jag ryckte bara på axlarna och började locka mitt hår. 

Så snart jag var klart sprayade jag lite parfym på mig och drog sedan med mig min resväska ut i hallen. Kenny som satt i soffan med mobilen tryckt mot örat kollade upp på mig när jag gick förbi med ett brett leende på läpparna.

”Okej Scoot, men jag måste dra nu. Ja. Jo, jag följer med dem tillsammans med Moshe. Vi ses i New York. Hej med dig.” han lade undan sin iPhone på tv:bordet och räckte över en genomskinlig Starbucks kopp med något som såg otroligt sött ut i sig.

”Drick det, du kommer bli på bättre humör.” log han. Jag kollade förvirrat på honom och fick endast ett skratt till svar. ”Jag råkade höra din och Justins lilla dispyt innan.. öh… Scoot ringde.”

”Aha. Tack då, men jag tror Justin är i behov av en mer än vad jag är.” svarade jag trött.

”Behov av vad?” frågade Justin bakom mig. Jag vred på huvudet och nickade mot Kenny som fortfarande höll upp den söt-liknande drycken.

”Öh… det är en frappucino eller något. Grädde, cappucino med colasmak och chokladsås.”

”Det låter som något Noelle skulle gilla.” sade Justin medan han gick förbi mig för att lämna sin väska nästintill min. Dörren slogs upp och sekunden senare var våra väskor bortförda av en betjänt.

 Kenny kollade åter upp på mig med den lilla glimten i ögat som sade att jag skulle ta drickan, men jag hade tröttnat på att vara den som inte startade bråk. Den som skulle lägga mig. Varför just jag jämt och ständigt? Justin suckade bredvid mig och sträckte sig efter drycken för att sedan placera den i min hand.

”Drick och le eller något.” beordrade han mig bestämt.

”Varför då? Varför kan inte du dricka den?” motarbetade jag. Justin gav Kenny en uppgiven blick.

”Jag dricker inte sån skit.” fnös han och slog sig ned bredvid Kenny i soffan. Jag gav upp och stoppade in sugröret i munnen med hjälp av min tunga. Sötman slog mig med chock, men något som också chockade mig var att jag faktiskt tyckte det var gott. Utmattad efter allt bråkande slog jag mig ned bredvid Justin och drack upp drickan i tystnad.

Svetten började bubbla fram på mina handflator. Nervositet var inget vanligt för mig. Speciellt inte så här tidigt. Vi hade knappt kommit till flygplatsen ännu och ändå så pirrade det i hela kroppen. Förmodligen var det på grund av det faktum att jag skulle åka tillbaka till min barndomsstad där jag hade fler fiender än vänner. Chaz och Ryan hatade mig på grund av min dumhet med deras tjejer. Pappa hatade mig för det jag gjort mot mamma. Mormor hatade mig för den örfil jag gett henne, och morfar också. Jaxon, Jazmyn och mamma var nog dem ända i hela Stratford just nu som såg fram emot att få träffa mig. Jaxon var nog mest taggad. Honom hade jag inte träffat på tre år nästan. Pysen var ju… hur gammal kan han vara? Tolv? Tretton? Det skulle vara oartigt av mig att fråga, hans egna storebrorsa. Vad skulle man säga? ’Öh, du Jaxo. Det var ju ett tag sedan vi sågs så, öhm, jag undrar vilken ålder du är i?’ Det skulle vara helt fel.

 Jag placerade min hand på Noelles och började istället pilla på hennes fingrar. Hon kollade oroligt upp på mig från sin mobil där en omgång av Candy Crush pågick. Hennes ögon sade att hon vill fråga något, men tydligen visste hon inte vad.

”Nervös?” sade hon till sist, efter några minuters tänkande. Allt jag förmådde mig till var att nicka. ”Jag förstår det. Jag var nervös när jag skulle träffa Lucas också. Men det gick helt okej.”

”Men Lucas hatar inte dig.” försvarade jag min nervositet med en betoning på ’hatar.’

”Gjorde han väll. Jag hade mördat hans son. Tänk på det du om du tror vad du än gjort är värre.”

 Orden i min mun tog slut. Det hade verkligen inte varit meningen att dra upp Liam. Men innan jag hunnit ursäkta mig stannade bilen. Jag kollade trött ut genom dem tonade rutorna och konstaterade att vi hade anlänt till flygplatsen. När jag sedan skulle kolla tillbaka på Noelle för att be om ursäkt var hon redan på väg ut ur bilen. Skuldkänslorna bubblade upp inom mig, men att tänka mer på det skulle bara göra hela situationen med Stratford-mötet värre.

Moshe stod vid trappan som ledde upp till planet tillsammans med Kenny. Båda kollade oroligt mot mig i samma stund som jag slängde igen bildörren bakom mig. Min blick for upp mot gate’n som vi, som tur var, inte tagit då det kryllade med fans och paparazzis som stod med huvudena riktade hitåt. Jag tog mig min lilla tid att ge dem en lätt vinkning och drog sedan upp mitt cigarettpaket ur bakfickan. Noelle drog upp handtaget till sig rullväska och kollade vädjande på mig.

”Snälla?” bad hon så vänligt hon kunde. Hennes blick var oemotståndlig, så jag räckte över packet och tändare till henne för att uppfylla hennes önskemål. Kenny rynkade besvärat pannan åt draget jag nyss gjort, men det berörde inte mig. Han fick ta min popularitet på vilket sätt som helst. I det här fallet verkade han ta Scooters parti. Det gjorde alla. Jag hörde dem då och då när dem planerade hur dem skulle få mig att sluta dricka, röka och ligga runt. Hur dem skulle få mig att börja sjunga igen. Ta tag i min karriär. Men alla kringvandrande varelser på denna jord visste att det aldrig skulle ske. Att jag kom tillbaka på banan igen var en på miljonen. Eller nej, en på biljonen.

”Kommer du eller?” frågade Noelle som hunnit gå några steg bort mot planet.

Jag sneglade ned på min cigarett som hade hunnit brinna till filtret. En låg svordom lämnade min mun. Då den inte var till användning nu när den brunnit upp så slängde jag den på asfalten och gick efter Noelle med min väska i släptåg. Moshe började gå upp för trappan i samma stund som jag och Noelle kom till dess fot. Kenny tog över våra väskor och gick vidare med dem till bagageutrymmet på planet.

”Ladies first.” charmade jag till mig för Noelle. Hon hade fått stå ut med min skit tillräckligt den här morgonen, så varför inte ens ge det en chans att få henne på bättre humör? Ett leende ryckte i hennes mungipor och hon gick lydigt upp för trappan, två steg i taget. Så snart vi var uppe i planet slogs dörren igen. Kenny hade tagit sig in via bagagerummet så det var inga kvar att vänta på. Resan till Stratford verkade gå som smort. Det brusade till i högtalarna innan kaptens röst ekade igenom passagerrummet.

”Hallå mina herrar och damer, ni sitter nu på ett flight som har destination Stratford, Canada. Går allt bra utan snöoväder eller regnskurar så borde vi vara framme om ungefär åtta timmar. Ha en trevlig resa, och tveka inte med att komma ut och fråga flygvärdinnorna om något besvärar er!”

Brusandet återkom innan det blev alldeles tyst. Noelle utbytte en blick med mig och gick sedan fram till kylskåpet för att finna något att äta. Jag hade bett dem att fylla på med så sockersnåla saker som möjligt, för skulle hon få i sig för mycket socker skulle det resultera att hon somnade innan Julmiddagen ens dragit igång.

”Badapapapap…” hummade hon medan hon sökte igenom hyllplanen efter något att äta. Till slut drog hon ut en Mozzarella toast som hon stoppade in i mikron, liggandes på en assiett.

”Noelle.” sade jag efter en stunds iakttagelse. Hon stannade upp i en hastig rörelse och kollade på mig. ”När ska du sminka dig? Inte för att det behövs, men ja, du kanske ha glömt bor-”

”Herregud! Jag hade helt glömt… nej!” tjöt hon och letade reda på första bästa spegel. ”Har jag sett ut så här? Framför Paparazzis? Tur att mitt hår är bra i alla fall… men nej. Gud. Min necessär Justin. Fort!”

Jag slängde över hennes glittriga, necessär till henne med snabb fart. Hon tog emot den som om det vore vardagsmat för henne att ta emot flygande saker och försvann sedan in på badrummet.

 Någon minut senare kom en påsminkad Noelle ut ur badrummet och tog ut mackan ur mikron.

”Jag trodde inte du var så ytlig.” mumlade jag bakom min mobilskärm. Hon slog sig ned framför mig utan att släppa mig med blicken, något jag kunde se i bakgrunden.

”Det är jag inte. Jag ville bara få klar det.” svarade hon med hela munnen full med mat.

”Varför reagerade du då som du gjorde när jag nämnde att du inte hade något smink på dig?”

”Vilken tjej vill gå runt utan smink? Nej juste, jag trodde väll det.” muttrade hon och lutade sig tillbaka medan hon zappade mellan kanalerna på tv:n som hängde över mig på den krämigt vita väggen. Jag lade ned mobilen på bordet framför mig och lät min blick ligga kvar hängandes över Noelle. Ibland var hon bara för tjejig.

”Justin! Vi är framme. Upp och hoppa.” viskade Noelles hesa stämma i mitt öra. Bara av att få vakna till hennes lugna, snälla röst gav mig rysningar och gåshud. Jag särade på mina ögonlock och kollade mig sömndrucket omkring. Kenny och Moshe fanns inte kvar på flygplanet utan stod utanför och samtalade med chauffören till bilen vi skulle åka i. Två – tre paparazzis stod också på landningsbanan, redo med sina svarta kameror. Vem hade tillåtit dem här?

 Jag vred bort huvudet från fönstret och kollade istället upp på Noelle som klätt på sig rediga vinterkläder. Varför hade hon det? Då slog det mig. Vi var i Canada. Kylans och snöns land. Hockeyns land likaså. Min vinterjacka låg på stolen hon suttit på innan jag fallit in i sömn.

”Klä på dig. Klockan är redan halv fyra. Pattie har ringt mig tre gånger och frågat vart vi är sedan vi landade. Kenny ville inte väcka dig, men efter det tredje samtalet från Pattie som avslutades för typ tio sekunder sedan fick jag nog. Så upp nu!”

”Jaja…” gäspade jag fram och sträckte mig efter min jacka.

 Jag reste mig långsamt upp för att inte få svindel och drog på mig min jacka för att sedan ta följe med Noelle ned för trappan, ned på landningsbanan. Paparazzina märkte oss på en gång och började fota för fullt medan dem skrek olika frågor. Ibland förstod man sig inte på hur vissa kunde leva med att vara Paparazzi… jag orkade inte ens ge kamerorna en vink utan gick bara raka spåret in i bilen med Noelle före mig, men det hindrade dem inte från att fota utanför även fast rutorna var tonade och bilderna blev värre än värst. Chauffören och Kenny slog sig ned i framsätena och bilen började snart därpå rulla. Paparazzina stod kvar bakom oss med blickarna ned i kamerorna. Om några timmar skulle mitt ansikte pryda omslaget på varenda skvallertidning.

”JUSTIN BIEBER PÅ BESÖK I CANADA! HAR POPSTJÄRNAN LÖST DISPYTERNA MED FAMILJEN?”

Sedan skulle dem väll hitta någon fejkad ’källa’ som berätta en massa sliskiga hemligheter angående mig och min familj. Om varför jag inte varit i Canada på länge eller fått besök av någon av dem. Men det var bara att ignorera det. Var man stjärna så var man… Noelles hand fattade taget om min så snart vi hade lämnat flygplatsen.

”Det ska nog gå bra.” tröstade hon mig och placerade sina läppar mot mina i en mjuk kyss. En smak av jordgubbe fyllde min mun medan våra läppar rörde sig mot varandra. Det var något man kunde älska med tjejer. Att dem smakade så otroligt gott. Kenny harklade sig i passager sätet och Noelle avbröt kyssen med en viskning. ”Senare…”

Jag flätade samman våra fingrar och kollade ut på det snöklädda Canada. Tiden verkade gå så mycket fortare när man var nervös, för så snabbt som man kunde säga ’President Obama är klädd i en banan-dräkt’ så uppenbarades det välbekanta Stratford skylten framför oss. Nervositeten var större än vad den varit på vägen till LAX. Eller på flygplanet. Den var större än månen vid det här tillfället. Alla känslor, alla minnen kom tillbaka mot mig med sådan fart att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. För att inte visa min panik för Noelle släppte jag genast taget om hennes hand. Det här hade varit en dum idé. Varför hade vi åkt hit över huvudtaget? Ångern tog plats inom mig nästintill paniken och nervositeten. Gatorna rullade förbi oss i samma hastighet som en sekundvisare på en klocka och innan jag visste ordet av det stod bilen parkerad utanför familjen Mallettes hus.

”Vi vänder. Åk tillbaka till flygplatsen.” beordrade jag chauffören, men Kenny hindrade honom.

”Justin. Du har kommit så här långt. Din familj är fortfarande din familj. Du måste möta dem förr eller senare.” manade Noelle mig med en instämmande nick från Kenny. Jag lade huvudet på sned i försök att övertala dem att jag hade rätt men misslyckades. Kenny hoppade ut ur bilen och öppnade min dörr så fort han hade gått runt bilen. Noelle tryckte på bak ifrån och tillsammans fick dem mig ut ur bilen.

Min blick for mot köksfönstret där mormors välbekanta ansikte dök upp. Då släppte allting och min kropp föll livlöst ihop på den isiga trottoaren. Var det här slutet? Nej, det kan det inte vara. Man kan väll knappast dö av att se någon? Min syn blev snabbt suddig och rösterna försvann längre och längre bort. Ett gällt tjut tog över Noelles oroliga skrik och det fick min hjärna nästan att explodera. Då blev allt svart.

Okej, nästa kapitel är det sista. Ni får LOVA att inte hata på det, hur jag än formulerar det. För jag har diskuterat med många personer om hur det ska vara och dem flesta diggar min idé. Så snälla - hur vrickat slutet än är så hata inte! Läs igenom det noggrant om ni inte kommer förstå det! :)

Men oj! Vad hände där med Justin? Tror ni tha Mallettes/Biebers kommer förlåta honom? Hm... ni får se! Och dra inga förhastade slutsatser nu om att Justin är död. För det är han inte kan jag säga!

Kommentera nu så ska jag se till att få upp sista kapitlet i god tid, sen kanske det börjar en ny novell? (; Har redan startat en, så vi får vällan se... om ni vill det så vill jag få kommentarer! Gillade ni kapilet? Vill ni ha en till novell? KOMMENTERA!