”Japp. Men hur är det med dig då? Har du hittat True love?” Sa han med tillgjord röst och jag kunde se ett brett flin på hans läppar.
”Jag vet inte Ry. Jag gillar henne, men jag strulade till det igår. På riktigt.” Han andades lugnt ut.
”Aja Justin. Du kommer fixa ihop det om hon är den äkta varan!”
”Japp. Saknar dig, men måste dra.”
”Mhm. Ses.” Mumlade han och la på. Jag svalde hårt och kastade iväg cola flaskan. Justin, vad är det du har gett dig in på?

När jag kom tillbaka till vårt rum hade Fred vaknat. Jag log stort mot honom och drog en hand genom mitt blöta hår.

”God morgon Freddie!” Sa jag mjukt och slog mig ner på min säng. Han nickade trött som svar och kollade på Kendra som satt och skrev på sin laptop.

”Vad håller du på med där egentligen Ken?” Frågade han med skrovlig röst. Hon kollade upp från skärmen och fuktade sina rosenskära läppar innan hon svarade.

”Eh… Skolarbete sa jag ju. Inget att oroa er för.” Mumlade hon snabbt till svars och slog ned locket. Jag suckade djupt och la mig trött ner i sängen.

”Hur sent blev det igår egentligen?” Kendra skrattade till och Fred nickade instämmande. Klockan var bara 10.34 än så länge.

”Jag fick hem er två runt klockan 3. Ni kanske inte kommer ihåg det, men ni drack mycket.” Jag gnuggade mig trött i ögonen och kollade på fotot som stod på mitt nattduksbord. Det var jag, mamma, pappa och Lily. På den tiden vi var en såkallad ”Lycklig familj”. Sen dog pappa… Pappa satt på en sten och mamma bakom honom med en hand på hans axel. Lily satt framför honom i sanden, lutad mot hans ben medans jag stod lite längre ifrån och höll på med en massa snäckor. Jag var nästan 5 när pappa gick bort. Han brukade ta med mig hit, till U.S.A och bara låtsas vara normala. Det var därför jag inte var så speciellt ”Prinsessig” av mig. Jag kände att kudden hade blivit blöt och märkte att jag grät.

”Em? Vad är det?” Frågade Kendra milt och jag kände hur sängen sjönk ner. Hon satte sig på kanten.

”Inget.” Mumlade jag till svars och drog bort tårarna med handryggen innan jag pressade fram ett stort, vitt leénde. Som i portugisien… Då var det aldrig ”Ja då Emma, gråt ut.” Nej då. Det var alltid ”Emma, sträck på dig och se lite glad ut!” Man kunde väll fatta varför jag tröttnade.

”Ska vi gå till Skol Cafeterian och käka lite frukost?” Föreslog Fred och log smått mot oss. Kendra mötte min blick och jag nickade snabbt.

”Det gör vi.”

-

Jag tog tag i en bricka och började dra den på bänken.

”Hey.” Hörde jag en mörk röst brumma bredvid mig helt plötsligt. Jag såg i ögonvrån att det var Peter som stod där.

”Hej..” Han drog lätt i mungipan och tog en kopp kaffe till sin bricka.

”Du… Jag tror jag känner igen dig. Eh.. Känner du Dylan Wedd kanske?” Han kände Dylan… Åh nej!

”Vem är det?” Fnös jag oberört och höjde på ögonbrynen.

”Nähä, men känner du kanske Lily Solivante? Prinsessan av Portugisien? Du liknar henne väldigt mycket faktiskt…” Jag svalde hårt och kramade om min bricka. Bara gå nu Anna. Gå…

Jag vände mig om och började gå men då greppade han tag om min axel. Han lutade sig över den så att jag kunde känna hans starka colonge.

”Jag kommer få reda på vart jag känner igen dig.” Muttrade han bittert och släppte sedan. Mitt hjärta började få tillbaka sin normala takt igen och jag gick mot Fred och Kendra som satt vid ett bord längst in i matsalen.

”Vad var det där om?” Frågade Fred oroligt när jag slog ner brickan och hade blicken fast på Peter.

”Äh… Inget. Han påminde mig om läxan bara.” Svarade jag nervöst och pressade fram ett leénde. Kendra verkade fortfarande osäker och nickade sedan.

Hur jag än försökte så kände jag Peter’s blick mot min kind, hela tiden. Vem är snubben? Och vad vill han? Den största frågan, hur känner han Dylan och Lily?

-

”Kom igen nu! Ska vi dra eller inte?” Ropade Kendra trött på Fred som satt på toa i hundra år.

”Människan har sitt behov!” Svarade han allvarligt där inne från. Jag skrattade högt till och fiskade upp mobilen ifrån väskan.

*DU HAR 2 NYA SMS I INKORGEN* Lös upp skärmen. Jag bet mig löst i läppen när jag klickade upp de.

”Hej gumman. Jag saknar dig här borta i Portugisien. Ingen att komma och hämta i dammen. Haha! Hör av dig snart älskling // Mami” Jag log stort åt sms:et och klickade på svara.

”Jag saknar dig också! Det är ensamt här ibland och då far alla tankar bort till pappa… Jag saknar honom.. Jag kommer över Jul och hälsar på. Livet här kan också vara jobbigt. Puss, Em”

Jag skickade iväg det innan jag klickade upp det andra som var från en okänd sändare.

”Möt mig vid Pink Rocket klockan 8 ikväll. Det är viktigt.” Jag fnös högt åt sms:et och skakade på huvudet för mig själv ner Fred knäppte med fingrarna framför mitt ansikte.

”Hallp? Emma? Vi ska dra nu.. You know? Bowling? Att du ens kan sms;a nu!” Rabblade han upp och log stort mot mig. Jag skrattade till igen och slog löst till honom på axeln, men han tjöt ändå till.

”Aouch! Du betalar middagen!” Jag nickade lätt och gjorde armkrok med Kendra innan jag kollade in i hans klarblåa ögon igen.

”Såklart!” Flinade jag och gick med snabba steg mot utgången. Vi hoppade in i hans Mustang och började köra mot stan. Hela skolan var visst ute idag. Eller… Klockan är 6 på en Söndag. Det är nog bara Ken som skulle sitta inne och plugga nu. Jag sneglade på henne och möttes av en allvarlig och stel Ken.

”What’s up?” Frågade jag snabbt och  klappade henne på knäet. Hon svalde hårt och kollade in i mina ögon med vidöppen mun innan hon skakade på huvudet.

”Nej… Inget.” Mumlade hon och lutade huvudet mot rutan. Jag nickade som ett ”OK” och kollade ut genom fönstret. Om jag skulle varit i min Prinsess-roll nu skulle det krylla av Paparazzi’s här och jag skulle inte ens känna Kendra och Fred. De var nog den andra välsignelsen i mitt liv. Den första var pappa.. Äh Anna! Tänk inte på det.

”Framme!” Hojtade Fred glatt och kollade ut på den NeonLysande bowlinghallen. Jag log stort mot honom i backspegeln och drog med mig Kendra ut. Hon putade ogillandes med underläppen och kollade sedan bedjande på mig och Fred.

”Snälla! Kan vi inte typ… Gå på bio istället?” Gnällde hon ängsligt. Jag ruskade snabbt på huvudet och föste in henne i hallen. En ledig bana! Yes.

”Vi är här för att beställa banan!” Sa Fred milt till den gamla kvinnan som stod bakom disken. Hon nickade och då hörde jag en annan röst.

”Vi vill också ha en bana. Men det är den sista! Kan vi dela?” Jag vände mig hastigt om och mötte Justin’s hasselnötsbruna ögon med en suck.

”Va? Dela.. Du måste skämta..” Mumlade jag surt och korsade armarna över bröstet. Han blängde mot mig med och log sedan stort mot Ken och Fred som nickade lätt.

”Varför inte?” Justin log överlägset mot mig och en stor man, säkert hans säkerhetsvakt Kenny, kom upp bakom honom med handen på hans axel.

”Varför är han här? Ska du ha hjälp med att kasta klotet också?” Frågade jag och pekade på Kenny.

”Ha-ha.” Muttrade Justin till svars innan han tog tag i sina bowlingskor och gick mot banan som Fred och Kendra redan stod vid. Kenny flinade stort mot mig.

”Du och han… Men som man säger, kärlek börjar alltid med bråk!” Jag fnös högt.

”Kärlek? Du menar krig?” Suckade jag och la en hårtest bakom örat innan jag också gick mot banan med snabba steg. Bieber, you’re going down!

YOU WANT MORE? COMMENT FOR MORE THEN!