Mamma kom in I rummet med en suck och log stort mot mig.

“Du har blivit stor… Jag har knappt märkt det själv.” Sa hon mjukt och drog en hand genom sitt tjocka, bruna hår. Jag log glatt mot henne och nickade smått.

“Men Justin, du måste åttminstånde stå ut med det här för Selena’s skull. Hon mår jätte dåligt över sitt… misfall.” Jag vände mig hastigt om.

“Hon var gravid? Med mitt barn eller?” Mamma nickade orsäkert och bet sig nervöst I läppen. Det avslöjade henne.

“Du ljuger.” Mumlade jag och gick ut ur badrummet och krockade I Selena.

“Oj..” Sa hon snabbt och kollade in I mina ögon. Hennes var glansiga och vattenfyllda.

“Selena.” Sa jag kort och drog med henne I rummet bredvid. Det var en städskrubb, så vi fick stå riktigt nära varandra.

“Ja?” Hennes röst var oskyldig och len. Som ett barn som hade tjuvkikat på julklapparna och som inte ville erkänna.

“Varför går du runt och sager att du är gravid? Du är fan långt ifrån GRAVID! Och om man inte är gravid, kan man inte få missfall.” Hon svalde hårt och kollade ner på sina fingrar.

“Jag var visst gravid Justin… Du skulle bli pappa, och jag stressadee så mycket över att berätta det för dig.. Så barnet tog all stryk från min dåliga sömn och aptit. Jag dödade det..” Hennes ord stack till I hjärtat. Så hon hade varit gravid?!

“Va? Men… Jag kommer inte-…” Hon avbröt mig med en suck och två fingrar över mina läppar.

“I somras, när jag kom till dig I New York. Hotellet…” Påminde hon mig och höjde lätt på ögonbrynen. Jag kom såklart ihåg..

“Jaha.. Jag är. Så. Ledsen.” Stammade jag fram och gick ut ur skrubben med snabba steg. Hon ropade på mig, men jag fortsatte gå. Pappa? Jag? Nu!?

-

Jag slog mig ner på en parkbäänk I den varma solen. Flera fans kom fram och ville ha autograaffeer av mig. Jag skrev på de och lutade mig sedan tillbaka.

Tänk om Selena inte hade fått missfall? Och hade fått en baby bula och allt sånt där… Mitt liv skulle förstöras då.. Flera knäpp hördes runt mig, paparaaazziii’s.

Jag suckade djupt och slog igen mina ögon då en lite flicka kom fram till mig. Hon hade blonda lockar som la sig på hennes solbruna axlar och blåa ögon. Hon log stort mot mig och två skrattgropar tog plats på hennes rosensköra kinder.

“Hey, vad heter du?” Frågade jag och hon fnittrade till.

“Laila.” Svarade hon blygt och kollade ner på sina fötter. Jag log stort mot henne igen och ett sött skratt lämnade hennes mun när hennes pappa ropade på henne.

En rätt så ung man kom fram och lyfte upp henne I sin famn. De kom från USA, det hörde man på uttalet. Och när han hade ropat på henne.

“Justin Bieber?” Mannen höjde förvånat på ögonbrynen och jag nickade glatt.

“Det är jag!” Laila skrattade återigen till och gömde ansiktet bakom sina tjocka lockar.

“Trevligt att träffas! Jonah Anderson!” Hälsade han och flyttade Laila till den andra armen för att kunna skaka hand med mig. Jag nickade och fuktade mina läppar.

“Din dotter är en riktig skönhet!” Log jag och reste mig upp. Han nickade glatt.

“Ja! Allt från sin mamma!” Skrattade han och tog upp ett foto. Kvinnan på bilden hade bruna ögon och perfekta lockar liggandes på sina axlar.

“Det har du rätt I!” Han nickade och stoppade ner fotot igen.

“Hon hette Selena!” Wow… Selena? Jag hajade till och rynkade sedan på pannan.

“Hette?” Hans leénde försvann och Laila mötte min blick.

“Mamma sover. Hon har sovit sen jag föddes! Pappa sager att hon var trött för att ha mig I magen, så hon sover lite.” Förklarade hon och jag svalde hårt. Hon var död. Mamman var död… Jag log smått mot Laila, men leéndet växte sig inte upp till ögonen.

“Vi ses kanske! Vi är bosatta I Stratford, så när du är där kanske!” Skrockade Jonah. Jag nickade och sa hej då till de. Lika bra att gå tillbaka till studion..  Tänkte jag trött och lunkade tillbaka åt samma håll som jag kom.

EMMA

Ledighet. Fanns inget bättre än det. Nu hade vi höstlov I en vecka, så Ken hade lämnat mig och åkt upp till Sophie och sina föräldrar I Philadelphia.

Jag virade en handduk kring min kropp och satte mig ner på bänken. Coach Loopy kom fram till mig med en bekymraad min.

“Varför simmar du inte Emma? Har du ont eller?” Jag skakade lätt på huvudet.

“Behövde bara taa en Paus, det är allt.” Hon nickade förstående och gick sedan tillbaka mot poolen. Dörren öppnades och Peter kom in. Vad ville han mig?

“Så, Anna? Har du tappat förmågan att simma eller? Ska du inte åka hem till mamma Drottningen och  grina?” Han sa mitt riktiga namn. Inte bra. Jag låtsades som ingenting och sneglade på honom.

“Vadå Anna? Jag heter Emma om du har glömt det, gubbe…” Muttrade jag surt. Mina skådespels lektioner som mamma hade tvingat mig att gå till hade lönat sig.

“Tror du att jag inte vet? Du kysste min bästa kompis på PortuGalan! Eller har du glömt det också?” Väste han och slog sig ner en meter ifrån mig på bänken.

“Jag vet inte vad du pratar om.” Sa jag snabbt och hoppade I poolen igen. Han satt där och iaktog mig ett bra tag innan han tröttnaade och gick sin väg. Jag andades lungt ut och fortsatte simma.

-

“Hur har du det I LA då?” Frågade Ken glatt I telefonen. Jag suckade djupt.

“Du vill inte veta.. Peter är på mig som en hök!” Hon skrattade till och det värmdes I hjärtat att höra hennes skratt.

“Jag kommer snart hem och skyddar dig, min käraste Prinsessa!”

“Ha-Ha! Men hur mår Sophie då?” Hon suckade djupt.

“Bra, hon har växt! Hon kan gå till och med!” Jag skrattade till och la mig ner I sängen.

“De brukar kunna det I den åldern!”

“Jaha.. Du måste lära mig mer om “de”!” Skämtade hon och jag skrattade till.

“Ja, det ska jag. Men det är middaag nu! Köttfärsås och spagetti. Uäh!”

“Hahahah, jag som åt på resturang idag. Mmm…” Retades hon och jag fnös till.

“Jätte roligt Ken! Men vi ses?”

“Det gör vi.” Det pep till och samtalet var slut. Jag reste mig upp och drog på mig ett par uggs när jag ändå hade på mig mjukiskläder innan jag började stapla mot matsalen. Nästan ingen satt där. Bara Carly, Penny, Lucas, Liam, Serena och London. Jag suckade djupt och kramade om min bricka och lät mattanten göra resten. Det var hon bra på. Jag satte mig vid ett bord längst in och högg in.

Jag kollade ut I korridooooren och såg Peter prata med någon. Denne “någon” var Dylan..

Mamma kom in i rummet med en suck och log stort mot mig.

“Du har blivit stor… Jag har knappt märkt det själv.” Sa hon mjukt och drog en hand genom sitt tjocka, bruna hår. Jag log glatt mot henne och nickade smått.

“Men Justin, du måste åttminstånde stå ut med det här för Selena’s skull. Hon mår jätte dåligt över sitt… missfall.” Jag vände mig hastigt om.

“Hon var gravid? Med mitt barn eller?” Mamma nickade orsäkert och bet sig nervöst i läppen. Det avslöjade henne.

“Du ljuger.” Mumlade jag och gick ut ur badrummet och krockade i Selena.

“Oj..” Sa hon snabbt och kollade in i mina ögon. Hennes var glansiga och vattenfyllda.

“Selena.” Sa jag kort och drog med henne i rummet bredvid. Det var en städskrubb, så vi fick stå riktigt nära varandra.

“Ja?” Hennes röst var oskyldig och len. Som ett barn som hade tjuvkikat på julklapparna och som inte ville erkänna.

“Varför går du runt och säger att du är gravid? Du är fan långt ifrån GRAVID! Och om man inte är gravid, kan man inte få missfall.” Hon svalde hårt och kollade ner på sina fingrar.

“Jag var visst gravid Justin… Du skulle bli pappa, och jag stressade så mycket över att berätta det för dig.. Så barnet tog all stryk från min dåliga sömn och aptit. Jag dödade det..” Hennes ord stack till i hjärtat. Så hon hade varit gravid?!

“Va? Men… Jag kommer inte-…” Hon avbröt mig med en suck och två fingrar över mina läppar.

“I somras, när jag kom till dig I New York. Hotellet…” Påminde hon mig och höjde lätt på ögonbrynen. Jag kom såklart ihåg..

“Jaha.. Jag... är. Så. Ledsen.” Stammade jag fram och gick ut ur skrubben med snabba steg. Hon ropade på mig, men jag fortsatte gå. Pappa? Jag? Nu!?

-

Jag slog mig ner på en parkbänk i den varma solen. Flera fans kom fram och ville ha autograaffeer av mig. Jag skrev på de och lutade mig sedan tillbaka.

Tänk om Selena inte hade fått missfall? Och hade fått en baby bula och allt sånt där… Mitt liv skulle förstöras då..Flera knäpp hördes runt mig, paparazzi’s.

Jag suckade djupt och slog igen mina ögon då en lite flicka kom fram till mig. Hon hade blonda lockar som la sig på hennes solbruna axlar och blåa ögon. Hon log stort mot mig och två skrattgropar tog plats på hennes rosensköra kinder.

“Hey, vad heter du?” Frågade jag och hon fnittrade till.

“Laila.” Svarade hon blygt och kollade ner på sina fötter. Jag log stort mot henne igen och ett sött skratt lämnade hennes mun när hennes pappa ropade på henne.

En rätt så ung man kom fram och lyfte upp henne i sin famn. De kom från USA, det hörde man på uttalet. Och när han hade ropat på henne.

“Justin Bieber?” Mannen höjde förvånat på ögonbrynen och jag nickade glatt.

“Det är jag!” Laila skrattade återigen till och gömde ansiktet bakom sina tjocka lockar.

“Trevligt att träffas! Jonah Anderson!” Hälsade han och flyttade Laila till den andra armen för att kunna skaka hand med mig. Jag nickade och fuktade mina läppar.

“Din dotter är en riktig skönhet!” Log jag och reste mig upp. Han nickade glatt.

“Ja! Allt från sin mamma!” Skrattade han och tog upp ett foto. Kvinnan på bilden hade bruna ögon och perfekta lockar liggandes på sina axlar.

“Det har du rätt i!” Han nickade och stoppade ner fotot igen.

“Hon hette Selena!” Wow… Selena? Jag hajade till och rynkade sedan på pannan.

“Hette?” Hans leénde försvann och Laila mötte min blick.

“Mamma sover. Hon har sovit sen jag föddes! Pappa sager att hon var trött för att ha mig i magen, så hon sover lite.” Förklarade hon och jag svalde hårt. Hon var död. Mamman var död… Jag log smått mot Laila, men leéndet växte sig inte upp till ögonen.

“Vi ses kanske! Vi är bosatta I Stratford, så när du är där kanske!” Skrockade Jonah. Jag nickade och sa hej då till de. Lika bra att gå tillbaka till studion..  Tänkte jag trött och lunkade tillbaka åt samma håll som jag kom.

Ledighet. Fanns inget bättre än det. Nu hade vi höstlov i en vecka, så Ken hade lämnat mig och åkt upp till Sophie och sina föräldrar i Philadelphia.

Jag virade en handduk kring min kropp och satte mig ner på bänken. Coach Loopy kom fram till mig med en bekymrad min.

“Varför simmar du inte Emma? Har du ont eller?” Jag skakade lätt på huvudet.

“Behövde bara ta en Paus, det är allt.” Hon nickade förstående och gick sedan tillbaka mot poolen. Dörren öppnades och Peter kom in. Vad ville han mig?

“Så, Anna? Har du tappat förmågan att simma eller? Ska du inte åka hem till mamma Drottningen och  grina?” Han sa mitt riktiga namn. Inte bra. Jag låtsades som ingenting och sneglade på honom.

“Vadå Anna? Jag heter Emma om du har glömt det, gubbe…” Muttrade jag surt. Mina skådespels lektioner som mamma hade tvingat mig att gå till hade lönat sig.

“Tror du att jag inte vet? Du kysste min bästa kompis på PortuGalan! Eller har du glömt det också?” Väste han och slog sig ner en meter ifrån mig på bänken.

“Jag vet inte vad du pratar om.” Sa jag snabbt och hoppade i poolen igen. Han satt där och iaktog mig ett bra tag innan han tröttnaade och gick sin väg. Jag andades lugnt ut och fortsatte simma.

-

“Hur har du det I LA då?” Frågade Ken glatt i telefonen. Jag suckade djupt.

“Du vill inte veta.. Peter är på mig som en hök!” Hon skrattade till och det värmdes I hjärtat att höra hennes skratt.

“Jag kommer snart hem och skyddar dig, min käraste Prinsessa!” Skämtade hon och fnissade mjukt till.

“Ha-Ha! Men hur mår Sophie då?” Hon suckade djupt.

“Bra, hon har växt! Hon kan gå till och med!” Jag skrattade till och la mig ner i sängen. Jag kunde känna hennes leénde.

“De brukar kunna det I den åldern!” Påminde jag henne och började bita på mina naglar, men slutade snabbt.

“Jaha.. Du måste lära mig mer om “de”!” Skämtade hon och jag skrattade till.

“Ja, det ska jag. Men det är middaag nu! Köttfärsås och spagetti. Uäh!”

“Hahahah, jag som åt på resturang idag. Mmm…” Retades hon och jag fnös till.

“Jätte roligt Ken! Men vi ses?”

“Det gör vi.” Det pep till och samtalet var slut. Jag reste mig upp och drog på mig ett par UGGS när jag ändå hade på mig mjukiskläder innan jag började stapla mot matsalen. Nästan ingen satt där. Bara Carly, Penny, Lucas, Liam, Serena och London. Jag suckade djupt och kramade om min bricka och lät mattanten göra resten. Det var hon bra på. Jag satte mig vid ett bord längst in och högg in.

Jag kollade ut i korridoren och såg Peter prata med någon. Denne “någon” var Dylan.. 

---

Dylan och Peter är SKUMMA kompisar! Selena gravid? No Way! O-M-G... Vad kommer hända tror ni?!