Previoulsy: “Okej.”, förstod jag och började klä på mig. När jag var klar drog jag på ett lager mascara och sprayade på lite parfym på mig och gick sedan bredvid Justin ut ur lägenheten, ner till garaget. 
Inte ett ord yttrades under hela resan, inte förrän vi kom till sjukhuset.
“Tillsammans?”, var det Justin som sa. Jag sneglade på honom och nickade sedan.
“Tillsammans.”, lovade jag och började sedan gå mot Ryan’s rum där doktorn mötte oss utan för. Han pressade samman sina läppar med blicken flackandes mellan oss båda.
“Han kämpade. Men tyvärr, så klarade han det inte.”

Justin stelnade till. Hans blick vart svart, tom. Jag mådde inte bättre själv om jag fick säga det…

”Jag ber så mycket om ursäkt. Vi ska fixa så att ni får säga farväl.”, lovade doktorn innan han försvann in i kontorsrummet. Jag sneglade på Justin som fortfarande stod helt tom. Jag kunde inte säga det nu. Det jag hade planerat att säga… inte nu…

En klump fylld av obehag etsade sig fast i halsen på mig, och jag kunde knappt få in någon luft i mina lungor, som var torra och rispiga.

”Mr. Bieber och Ms. Chandler? Ni kan komma in nu…”, meddelade en sköterska oss. Jag la en hand på Justin’s rygg för att fösa in honom i rummet där Ryan låg. Med endast ett skynke över sin bleka, kalla kropp. Hans ansikte var lika mörbultat som när vi hade funnit honom, dock inte lika blodigt och uppsvullet. När sköterskan hade stängt dörren efter oss för att lämna oss ensamma. Då brast alltihop för Justin. Han försjönk över Ryan’s döda bröst i tårar. Tårarna ville inte komma för mig. Ögonen bara… blev torra.

”Ryan… nej, nej, nej, nej, NEJ!”, gormade Justin och spände käken medan tårarna rann ner för kinderna på honom. Han började slå på saker, vilket fick mig att bli ganska rädd. Men doktorerna skyndade sig i och sprutade in något lugnande i honom. Jag kippade efter andan, bara av att se på Ryan’s hjälplösa kropp.

”Förlåt…”, mumlade jag ledsamt för mig själv, som om allt vore mitt fel. Men det var Justin som hade gjort det. Claire hade orsakat det hela, och Justin hade mördat Ryan. Claire’s Justin… skulle jag erkänna? Skulle jag berätta för polisen vem som hade gjort alltihop? Det skulle bli rättegång, och allt skulle… det skulle bli kaos…

”Belle?”, ropade pappa raspligt när jag klev innanför dörren. Jag kunde inte vara med Justin just nu, inte efter allt han hade gjort mot mig. Mina steg fördes mot vardagsrummet där pappa låg utslagen på soffan, med en flaska Vodka i handen. Dinglandes ner för soffkanten. Han hade nog inte städat, eller tvättat sig på flera dagar såg det ut som. Pizza kartonger, glas, tallrikar, täcken, kuddar, kläder, papper och en massa andra saker låg utspridda på golvet. Hela huset stank.

”Åh, Belle! Du är hemma!”, gurglade han och lyfte på Vodka flaskan för att ta en till klunk, men jag skyndade mig fram och ryckte den ur hans grepp.

”Ja, det är jag… gå och ta en dusch pappa, ät något och åk bara till jobbet eller något. Jag orkar inte just nu.”, bad jag honom.

”Okej okej Stumpan. Men jag åker inte till jobbet när jag är… -rap-… full.”, skrockade han.

”Ta in på hotell då. Jag vill vara ensam.”, fräste jag bittert. Han fortsatte upp för trappan med vingliga ben och sedan in i badrummet. Jag drog ett djupt andetag och gick sedan ut i köket där jag greppade tag om en rulle svarta soppåsar där jag lade i allt skräp som jag sedan vandrade ut med till sopptunnan på uppfarten. Jag drog sedan fram dammsugaren och började damsuga hela undervåningen. När det var klart öppnade jag nästan alla fönster för att vädra lite. Därefter tog jag upp pappas täcken och kuddar till hans säng som jag sedan bäddade. När allt var klart stod pappa redo i hallen med sin portfölj och en liten väska.

”Jaha, då får du huset för dig själv då. Jag gör bara det här för att jag är glad att du är tillbaka hos mig och har insett att den där Justin är en skit.”, klargjorde han. Sant dock.

”Jaja, hej då pappa.”, muttrade jag och tryckte ut honom ur huset. När han hade gått och hoppat in i taxin lutade jag mig trött mot ytterdörren, för att sedan gå upp för trappan och in i duschen.

Från: Claire-

Belle, jag är så ledsen över vad som hände! Ring mig. XX.

Från: Claire-

Kom igen, jag bad om ursäkt, ring mig nu! Polisen letar efter ”mördaren”, jag behöver dig Belle! XX.

Från: Justin-

Belle? Varför försvann du bara? Min bästa kompis är död och du bara stack? Jag förstår om du är arg på mig, men du kanske kan förklara dig? Ring mig! Din, Justin.

Från: Claire-

Okej, nu börjar du bli omogen Belle. Svara för Guds skull!

Jag suckade djupt och slängde mobilen på sängen. Kläder påsatta på kroppen, smink på ansiktet, skor på fötterna, men leendet? Nej. Lyckan? Nej. Jag orkade verkligen inte längre alls… allt var bara… kaos.

Solen stod högt upp på himlen över L.A, men det enda jag behövde var Emily, som dock var på väg över. Det var 5 dagar kvar tills skolan började nu… tänkte jag trött. Då ringde det på dörren. Jag skyndade mig ner för att slita upp dörren och slå armarna runt Emily. Hon besvarade kramen med ett djupt andetag.

”Allt kommer bli bra Belle…”, tröstade hon då tårarna hade börjat rinna ner för mina kinder.

”Nej… det kommer det inte.”, tjöt jag ledsamt, som en treåring som aldrig mer skulle få glass eller något liknande. Hon gick med mig in i huset och slog igen dörren efter oss.

”Det är på nyheterna vet du… Justin Bieber’s bästa kompis, Ryan Butler, Mördad. Överallt. Man kan inte gå någonstans utan att folk pratar om det. Vissa reportrar har till och med åkt ända till Canada för att terrorisera dem också, som om sorgen inte är stor nog…”, suckade Emily. Jag nickade dystert och drog med tummen under mina ögon för att få bort den mesta mascaran.

”Det är så sjukt…”, instämde jag med hes röst. Hon fuktade sina läppar.

”Det står om Jelle i tidningarna också. Att ni har gjort slut och saker. Har ni det…?”

”Ärligt talat vet jag inte. Som han har behandlat mig borde ingen tjej få bli behandlad av sin pojkvän. Så jag har ingen aning om vad jag ska göra…”, erkände jag.

”Ta en paus?”, föreslog hon.

”Det är inte så enkelt när ens kille är Justin Bieber. Antingen är vi ihop, eller inte.”

”Pfft! Han ska inte komma undan bara för att han är Justin freaking Bieber!”, morrade hon ilsket.

”Ja…”, skrattade jag lätt. Hon log nöjt.

”Jag fick dig att skratta lite!”, tjoade hon lyckat. Jag log smått och blickade ut genom fönstret.

”Hur kommer allting sluta egentligen…?”, mumlade jag ledsamt och drog upp benen tryckta mot bröstet och lutade hakan mot knäna. Emily pressade samman sina läppar och nickade instämmande.

”Tja, bara han där uppe vet. Vi får väll förlita oss på att Gud vet bäst, vilket han förmodligen gör.”, log hon smått som tröstande. Jag nickade. Jag hade alltid varit troende, även fast pappa aldrig hade tid att gå till kyrkan så hade jag gått med Emily’s familj. Det hade gått lika bra det.

”Ska vi beställa… Thai?”, föreslog Emily glatt. Jag pressade fram ett större leende och nickade.

”Sure.”, tyckte jag och drog upp mobilen för att beställa maten. Emily log stort mot mig och reste sig upp för att börja vandra runt i huset och granska det, vrå för vrå. Jag himlade med ögonen och knappade in numret till Take Out:en, men någon annan hann ringa innan. Claire. Jag kunde inte gömma mig för alltid, så jag svarade.

”Ja?”, muttrade jag irriterat i luren.

”Äntligen svarar du. Varför är du så sur på mig helt plötsligt?”, undrade hon förvånat.

”Öh, låt mig tänka, Din kille mördade MIN killes bästa kompis?!”

”Sen när vart jag min kille? Det är inte mitt fel för guds skull! Jag styr inte Justin!”

”Nej, men det var du som Kysste Ryan och berättade vem det var du hade kysst?”, antydde jag snabbt. Hon suckade hopplöst i andra änden.

”Om du inte såg det så misshandlade han Ryan till döds. Vad tror du han skulle ha gjort mot mig va?”, fräste hon till sitt försvar.

”Så du räddade ditt egna skinn genom att få Ryan mördad? Toppen…”, grumlade jag sarkastiskt.

”Sluta med det där! Jag är ledsen över vad som hände, OK? Men du kan inte klandra mig Belle! Jag ska försöka fixa allt innan polisen får tag i Justin…”

”Så han ska få gå omkring och mörda folk?”, utbrast jag ilsket.

”Nej, men han ska fanimej inte hamna i fängelse! Belle, var inte så egoistisk!”, bad hon.

”Jag? Egoistisk? Ja, visst. Vi säger väll så.”, avslutade jag det hela och lade på. Hon måste vara väldigt arg vid detta laget. Jag försökte ringa upp Thai köket igen, men nu avbröts det. Igen. Av ingen minde än Justin.

”Vad?”, svarade jag trött. Han drog ett djupt andetag, lättad över att jag svarade.

”Du stack bara från Sjukhuset. Du lämnade mig, när jag hade det som svårast nu. Varför gör du så Belle?”

”Du har bettet dig som ett svin?”, konstaterade jag menandes.

”Jag sa förlåt!”, hojtade han i telefonen.

”Justin, om du inte visste det så hjälper inte förlåt alltid!”, väste jag surt till honom. Emily hade lunkat sig tillbaka in i vardagsrummet nu och blickade mig med stora ögon.

”Så vad tycker du jag ska göra då? Komma på mina bara knän och knäppa händerna och be för att få dig tillbaka? Är det vad du vill?!”

”Kanske.”, muttrade jag kort tillbaka.

”Vad vill du egentligen Belle? Gör du slut med mig eller?”, ny snyftade han, men jag skulle inte falla för det där igen. Tveksamt bet jag mig löst i läppen.

”Ja… om det är det bästa så gör jag det. Det är slut Justin.”, grumlade jag ledsamt och lade sedan på, i samma stund som det knackade på dörren.

”Jag har inte beställt än…?”, suckade jag trött. Em ryckte nervöst på axlarna och nickade mot dörren. Jag reste mig slött upp för att börja gå mot dörren och öppna den. När jag gjorde det möttes jag av en chock. Polisen?

”Belle Chandler?”, skrovlade den ena. Jag nickade nervöst. Den andra tog fram handbojor.

”Du är arresterad för mordet på Ryan Butler. Du är oskyldig till motsatsen har visats. Du har rätt till advokat.”, rabblade han upp, precis som i film. Va?! Jag har ju inte… Va!?

OMFG!! :O Vad hände där?! Vad kommer hända tror ni? :O Wow... Kommentera för mer! :)