Previously: ”Så, vill du följa med upp på mitt rum?”, frågade jag med ett leende. Hon nickade och började ta av sig sina svarta Ballerina skor då jag hindrade henne.

”Vänta, du behöver inte ta av dig dem. Gör ni det här eller?”, jag hörde hur jag lät förskräckt på rösten. Hon nickade med samma leende på läpparna.

”Nej jag skojar bara!”, skrattade hon sedan när hon hade njutit av mitt ansiktsuttryck ett tag. Jag pustade lätt ut och drog med henne upp på mitt rum. Det här skulle bli intressant…

”Så, i vilken skola ska du börja i?”, undrade Claire och förde en jordgubbe till sin mun. Jag la mig ner på min säng med blicken ut genom fönstret.

”Det…”, fick jag ur mig. Då kom jag på Justin’s överraskning och reste mig upp från sängen. Där, på kudden låg det ett kuvert med mitt namn på sig.

”Åh, vem är det från?”, utbrast Claire med ögonbrynen upp i pannan. Jag skrattade.

”Min.. öh… kille.”, hon behövde ju inte veta att det var Justin.

”Åh! Bor han kvar i London?”, jag kollade frågandes på henne. ”Jag hörde på din accent att du var från London.”

”Jaha. Nej… han bor här, i Los Angeles!”, svarade jag glatt. Hon log stort och kollade nyfiket mot brevet jag höll i min hand. Jag bestämde mig för att öppna det senare helt enkelt, när Claire hade gått hem. Klockan på min vägg visade 22.31. Claire hade alltså varit här i ungefär 2 och en halv timma, och vi var redan som bästa kompisar. Skuldkänslorna mot Em kom upp och jag kände mig genast illamående. Hur kunde jag göra så här mot henne? Jag är nog världens sämsta kompis… men Em skulle nog inte vilja att jag skulle hitta nya kompisar.

”Så, finns det en kille i ditt liv då… Claire?”, sa jag och antydde hennes namn med ett flörtigt tonfall. Hennes kinder blossade upp och ett fnitter lämnade hennes mun.

”Namnet, nu.”, begärde jag att få veta.

”Justin Allen. Fast vi är inte ihop… han går i min klass.”, mumlade hon ledsamt.

”Vilken skola går du i sa du?”, hasplade jag snabbt ur mig. Claire log ett sött leende mot mig.

”Åh, jag går i Los Angeles Academy of Arts! Det är en musik och dans skola, tyvärr inte bild, jag älskar att måla… men dansar gör jag! Så jag går i klassen… med Justin… åh, han är så snygg… Vi har olika dansklasser. Balett, Jazz, Street och Hip Hop dansar vi tillochmed ibland! Du borde börja där, du dansade ju i London!”, pep Claire upphetsat. Jag rynkade på pannan och slet med ens upp brevet från Justin. Men det är inte från Justin.

”Vi vill meddela att Belle Chandler har kommit in i våran skola, Los Angeles Academy of Arts, till hösterminen. Läsåret börjar redan den 10 Augusti, där alla elever ska närvara i Aulan klockan 8.00 AM, prick. Den som kommer för sent, kommer inte in och blir där av avstängd från skolan. Grattis Belle Chandler, och vi ses i höst!

Med vänliga hälsningar, Rektor White.”

En suck slant ur min mun, och Claire behövde inte ens läsa brevet, utan kan utan några helst problem se skolans logga uppe i hörnet av pappret, upp och ner.

”Wow! Du har kommit in på min skola! Det är inte många som gör vet du! Första året så kom det in runt 200 elever. Andra året bara 50 och det här året tog dem bara in 10 elever till oss som går sista året!”, spillde hon förtjust ut. Jag log fejkat mot henne och kände hur illamåendet var påväg upp igen.

”Erm… du kanske borde gå Claire? Jag är verkligen jätte, jätte trött.”, ljög jag. Men hon gick på det och log med en axelryckning.

”Okej, jag kommer över imorgon runt 12 så åker vi in och shoppar. Ska vi ta min bil eller din Vita, snygga Range Rover som dem skickade över inatt?”, undrade hon där hon stod i dörröppningen med stora ögon på mig. Jag suckade.

”Vi kan väll ta min bil om du vill det?”, hon pep glatt till, sa adjö och försvann med en vindpust. Snabbt reste jag mig upp och gick och öppnar ett fönster. Jag kände mig kokhet. Lika bra att ta en dusch eller? Jag nickade instämmande åt min tanke och drog av mig alla mina kläder i sovrummet, innan jag naken gick in i badrummet och vred på en sval dusch. Min kropp kyldes genast ner till normal tempratur igen, och allt kändes bara toppen… men Justin hade en hel del att förklara. Hur i hela friden fick han mig att komma in på skolan här? Som bara tar in 10 elever? Man måste väll gå på någon sorts… audition för det? Jag drog en hand genom mitt blöta hår och tvålade snabbt in min kropp. Schampo sket jag i, och tog bara tag i en rosa handduk som hängde närmast duschen och virade den runt min kropp medan jag försökte vrida ut vattnet ur håret med bara händerna. Hopplöst. Jag drog upp min hårfön och torkade håret med den istället. Precis när jag klev ut i mitt, nu, svala rum ringer min mobil. Justin. Bra tajming.

”Hur i hela friden fick du dem att ta in mig? Man måste väll dansa för dem? Justin, det där är den kändaste skolan i hela Los Angeles! Jag vet det tillochmed, och jag har gått och drömt om den sen jag var 9 och började dansa! Hur? Förklara nu!”, rabblade jag snabbt, men exalterat ut i luren. Justin skrattade milt.

”Så, du har sett brevet?”, skrockade han med ett gömt skratt i sin röst.

”Det är inte kul! Justin, hur gjorde du det? Filmade du mig i smyg?”, fräste jag surt. Han hyschade mig lugnande.

”Ta det lugnt älsklingen. Jag skickade bara in en ansökan, dem kontaktade Kelly och Voila!”, förklarade han mjukt. Jag kände mig genast lugnare. Tur att han inte hade skickat in en video på mig, för då skulle han vara så död. ”Och så skickade jag in en video.”

”Du gjorde vad?!”, utbrast jag i telefonen. Han skrattar kvävt till.

”Jag skämtar bara babe! Ta det lugnt!”, lugnade han mig. En suck lämnade min mun. Hur kunde han skämta, nu?!

”Jaja… men jag är i alla fall i L.A nu.”, sa jag med en gäspning.

”Okej. Jag kommer om 3 dagar.”, upplyste han mig. Ett leende spreds på mina läppar.

”Bra. Jag har saknat dig.”, viskade jag lugnt i luren och la mig ner på sängen, nu fullt påklädd i min pyjamas.

”Haha, men du. Jag måste gå. Älskar dig. Hejdå.”, innan jag ens har hunnit svara har han lagt på. I örat på mig. Jag skakade trött på huvudet och la mig uppe bland alla mina mjuka kuddar. Bara en sekund därpå hade jag somnat.

”Hallåå? Belle?”, ropade Claire ifrån trappan. Jag slog trött upp ögonen och blickade klockan. Redan 12? Oh lord! Jag satte mig upp i sängen och slängde snabbt på mig en outfit och drog upp mitt hår i en hästsvans då Claire dök upp i dörröppningen.

”Åh, du är uppe! Det var öppet, så jag tänkte… tja.”, ursäktade hon sig.

”Det är lugnt.”, svarade jag och slängde på en enkel sminkning innan jag greppade tag om min väska och gick ut ur rummet.

”Åh, vi kan köpa någon frukost på Espresso House! Eller Starbucks?”, utbrast hon när jag var påväg in i köket. Jag vände mig om mot henne och nickade, men fortsatte ändå mot kylskåpet för att ta ut en vattenflaska. Pappa hade köpt 3 drickyoghurts och källvatten igår, så det fanns i alla fall.

”Är du redo på att shoppa i Los Angeles?!”, fnissade Claire uppspelt. Jag rynkade på näsan.

”Inte riktigt… folk kommer glo på mig pågrundav min accent.”, muttrade jag och pekade menandes på min mun. Brittisk accent var inget ”L.A” borna verkade tycka då alla grannar hade spärrat upp ögonen för oss igår när vi kom.

”Äh, skit i det. Accenten kommer växa bort om några månader.”, försäkrade hon mig. Ville jag det? Bli av med min accent? Min… min röst?

”Kom dåå!”, gnällde hon utifrån. Jag lämnade snabbt huset och låste. Tack gode Gud för att jag tog på mig ett par shorts och en blus, och inte jeans och en tjocktröja som jag hade haft igår. Det var hettande varmt här i Los Angeles, stor skillnad till London där det för det mesta hade spöregnat.

”Sätt på AC:n tack.”, sa Claire med sin mjuka stämma när vi hade kört ett tag. Jag klickade på den med blicken på vägen och kände genast hur bilen blev svalare.

”Åh… vi kanske kan gå till stranden sen? Eller en Carneval? Åh, det är sååå kul!”, föreslog hon, lika uppspelt som förut.

”Okej, Claire? Vi kanske ska ta igenom oss shoppingen först.”, tyckte jag. Hon ryckte lätt på axlarna och lutade sig tillbaka i stolen, men satte sig sedan käpprakt upp igen.

”Där! Där är han! Det är Justin!!”, skriade hon i örat på mig medan hon pekade på en kille som stod vid övergångsstället med 4 andra killar.

”Vem av dem är han?”, grumlade jag och sökte med blicken efter den sötaste.

”Han med ljusblå t-shirt och vita shorts.”, meddelade hon mig. Hon hade redan börjat skaka. Wow, tjejen var kär. Killen, Justin, hade blåa ögon och brun-blont hår. Han log stort, förmodligen åt ett skämt, och det växte fram skrattgropar på hans solbruna kinder.

”Han var väll snygg. Lycka till.”, flinade jag fast med lite för mycket ironi i rösten.

”Tack då…”, muttrade Claire bittert till svar. Jag skakade på huvudet.

”Förlåt, ironin bara flödade. Jag ber verkligen om ursäkt Claire.”, vädjade jag. Hon sken genast upp i ett leende.

”Okej. Parkera där.”, befallde hon mig och pekade på en ledig plats utanför den stora gallerian. Vi hoppade ur bilen och började först och främst gå till växelbanken för att växla mina pengar till dollar. När det var klart förde vi oss till Espresso House.

”En Toast och latte tack. Med Caramel smak.”, beställde jag och räckte över pengarna. Då var det väll bara att börja shoppa då… tänkte jag trött. Och ja, Claire drog med mig till en massa affärer.