Previously: ”Så, hur mådde Justin?”, undrade hon mjukt. Jag ryckte till men kom ihåg mitt löfte.
”Varför skulle jag fråga? Han är en ren skitstövel…”, grumlade jag surt. Hon höjde på ögonbrynen.
”Jag gillar honom…”, tyckte hon menandes och gav Mark en ursäktande blick. Jag tog en tugga av min pizza-slice, men det smakade bara som papper i min mun. Kanske tillochmed kartong. Då ringde det på dörren.
”Jag öppnar..”, började Mark med ett leende, men jag stoppade honom med bara blicken. Han spände käkarna, men lät mig gå och öppna dörren. När jag hade dragit upp den blev jag mer eller mindre överraskad. 

”Vem är du?”, undrade jag. Tjejen som stod utanför dörren hade mörkt hår, nästan en kopia av mig.

”Eh… jo… vi är systrar…”, mumlade hon genant. Jag hajade till.

”Omöjligt, min pappa har ingen tjej och min mamma är död.”, muttrade jag bittert till svar.

”Tja, det är möjligt, för din mamma är inte död. Vi har samma mamma.”, hennes ord gjorde mig rasande förbannad.

”Säger du att min mamma inte är död? Skäms på dig…”, fräste jag surt. Hon spärrade upp ögonen. Wow, samma ögonfärg som mig också. Jag började nästan bli rädd nu.

”Du, jag vet inte vem du är tjejen, men du måste ha kommit till fel hus, jag kan inte hjälpa dig, sorry.”, jag skulle precis slänga igen dörren i ansiktet på henne då en kvinna kom gåendes på grusvägen upp mot vårat hus bakom henne.

”Hej Belle…”, log kvinnan försiktigt. Min mamma? Omöjligt, men hon såg på pricken… nej, det är omöjligt.

”Vem är ni? Jag känner ingen av er!”, orden var sanna, men rädda. Jag kunde själv höra hur jag tvekade när jag sa de orden.

”Oh jo, du vet vem jag är. Jag är Patricia Bronx, före detta Patricia Chandler.”, sa kvinnan, Patricia, nu.

”Nej, min mamma är död. Är det här något practical Joke eller något?”, flämtade jag.

”Belle, jag är din mamma. Låt mig få komma in och prata med dig…”, vädjade hon. Den lilla flickan stod nu och blickade mig från topp till tå. Kollade hur hennes storasyster såg ut, hur hon hade växt upp.

”Nej, vi tar det här ute.”, svarade jag sammanbitet. Hon nickade och lät mig kliva in och säga till vart jag gick till Em och Mark. När jag kom ut igen så hade de slagit sig ner vid våra utemöbler.

”Det är lika vackert här i London som jag minns det…”, viskade Patricia för sig själv. Jag slog mig snabbt ner framför henne.

”Prata då, bevisa att du är min mamma.”, fick jag ur mig. Hon nickade.

”När du föddes, och de skulle klippa av navelsträngen så slant de, du har ett ärr på magen nu.”, jag stelnade till men förnekade det.

”Wikipedia eller Google, inte fan vet jag. Något som är sant, annars går jag.”, varnade jag henne. Hon nickade lugnt.

”Som 1 åring ramlade du och slog i huvudet i diskbänken när jag badade dig, du låg i koma i 2 dagar.”, hennes ord förvånade mig. Hur visste hon sånt egentligen? Var hon en spion? Eller en stalker?

”Läkarjournaler.”, grumlade jag nedlåtandes till svar. Den lilla flickan kollade på mig med stora ögon. Där fick jag nog, reste mig upp och började gå mot dörren.

”På ditt högra skulderblad har du ett födelsemärke som liknar en krona, så när du var liten trodde du att det betydde att du var en prinsessa! Jag försökte intyga dig om att du var det, men din pappa var helt emot det och sa att det var nonsens. Du grät och sprang ner i källaren där du gömde dig i 20 minuter. Jag lockade upp dig med Jordgubbspannkakor.”, rabblade hon snabbt upp. Jag stelnade till. Hon var min mamma.

”Vart har du varit i alla år då? Va? Varför stannade du inte hos mig?!”, skrek jag förtvivlat.

”Din pappa ville inte det. Jag jobbade på ett fängelse då, som terapeut, han gillade inte det och tvingade mig att byta jobb. Du var kanske 2 år när han skickade ut mig. Jag flyttade till Chicago, men nu har jag flyttat hit igen med min andra dotter, Neah.”, förklarade hon spänt. Mina ögon hade vattnats.

”En fråga…”, bad jag om. Hon nickade. ”Har du något med mig och Justin att göra? Har du kontaktat honom?” Hon pressade ihop sina rödmålade läppar.

”Han var inte bra för dig älskling, han är känd! Han reser jorden runt, han bor i USA och du i London, hur i hela friden ska han hinna träffa dig? Han kommer såra dig!”, utbrast hon menandes. Jag fnös ilsket.

”Jag… du har INGENTING med mitt liv att göra! INGET! Förstår du?! Låt mig vara ifred! Jag hatar dig!!”, skrek jag innan jag vände på klacken och sprang in i huset igen, upp på mitt rum. Jag la mig ner på sängen med tårarna rinnandes ner för mina kinder. Kudden drog åt sig vätskan och blev inom bara några minuter dyngsur.

”Belle?”, Emily’s röst var len mot min hud, men hindrade inte tårarna. ”Jag skickade iväg Mark till sitt hotell inne i stan, han fick pengar till en buss. Jag kan stanna här inatt..”, viskade hon mjukt. Jag hickade till och nickade.

”T-tack…”, fick jag ur mig innan tårarna vällde fram igen. Hon satte sig ner på sängkanten för att trösta mig, det hon var riktigt bra på att göra.

Jag vred på vattnet och klev in i det varma vattnet. Det blötte snabbt ner hela mig, från topp till tå. Min mamma hade kommit hit. Hon hade ignorerat mig helt i hela mitt liv, kommer och förstör för mig och tror att allt kommer vara bra. Jag vill aldrig mer se henne igen. Aldrig, aldrig, aldrig… Orden ekade i mitt huvud, och jag kände huvudvärken komma. Em’s röst var bara som mummel genom vattnet och dörren. Hon pratade förmodligen i telefon, men Justin, Kara – hennes mamma -, eller Mark. Jag stod i duschen ett bra tag innan jag vred av vattnet och klev ur den. Jag mötte min blick i spegeln som hade börjat imma. Mina ögon var röda och svullna, min nakna kropp var blek… jag såg förfärlig ut. Jag virade en handduk runt håret i en turban och drog på mig en morgonrock. När jag klev ut igen satt Em på sängen med ett stelt ansiktsuttryck. Hon skrämde mig.

”Vem pratade du med?”, fick jag hest fram. Hon gav mig ett kort ögonkast.

”Polisen.”, viskade hon till svar. Jag stelnade till, Polisen? Varför i hela friden hade hon ringt polisen?

”Varför…?”, hon hade gjort något. Jag såg det i hennes kalla blick. Hon hade gjort någonting, som rörde mig.

”Det är för ditt egna bästa, jag anmälde din mamma för utpressning. Hon kan få mellan 7 månader och ett år för det. Hon utpressade dig och Justin, så hon ska få sitt straff tycker jag.”, min tunga blev helt lam. Jag orkade inte svara, min strupe snörpte sig. Hon hade anmält min mamma, som hade sin kära ”Neah” till dotter. Hon skulle kunna hamna i fängelse.

”Det blir domstol va?”, undrade jag med tjock röst. Em nickade mjukt. Trött slog jag mig ner på sängen.

”Jag är så trött...”, suckade jag. Efter en massa tårar så  blev man rätt utmattad.

”Jag förstår det… men vad säger du? Tarzan och Pizza?”, log hon. Jag nickade glatt och kramade om henne.

”Tack för att du finns för mig Em..”, tackade jag henne. Hennes leende var stort mot min axel.

”Alltid sis.”, svarade hon milt. Jag log smått och släppte taget om henne så att hon skulle kunna kliva upp och lämna rummet medan jag klädde på mig.

När jag kom ner hade hon lagt fram en massa kuddar och filtar i soffan, något vi måste packa ner sen igen, och pizza. Filmen var bara att playa.

Jag hade somnat till då det ännu en gång knackade på dörren. Em kollade menandes på mig.

”Ska jag öppna?”, med en suck skakade jag på huvudet.

”Jag kan inte ha dig här hela tiden till att öppna, jag kan inte gömma mig från dörren direkt..”, flinade jag. Hon skrattade instämmande till och vände sedan blicken mot Jersey Shore igen. Med slöa steg trampade jag fram till dörren och drog upp den, utan att ännu en gång kolla i nyckelhålet, men denna överraskningen var bara liiite överlumpad.

”Justin?”, flämtade jag när jag mötte hans hasselnötsbruna ögon. Han log smått mot mig.

”Jag ställde inte Nashville. Det går inte, jag behövde se dig innan.”, viskade han. Jag slängde armarna runt hans hals och pressade mina läppar mot hans.

”Åh, jag har saknat dig denna enda dag jag har varit utan dig.”, skrattade jag mot hans läppar. Det hade gått en dag sen vi hade träffats, en. Det var ändå rätt så patetiskt att man kunde sakna någon efter 12 timmar ifrån varandra.

”Men jag måste åka tillbaka till D.C om 3 timmar, jag ska till Nashville imorgon istället..”, jag nickade besviket, men brydde mig inte ett skit. När jag nu hade honom hos mig så skulle jag njuta.

”Vi flyttar ju om en vecka, eller hur?”, antydde jag. Justin nickade. ”Vart är du då? New Oreleans? New York? Eller är du i L.A?”

”Jag är faktiskt i Kanada då. Ska till Labrador och uppträda, sen ska jag till Graceville och efter det kommer jag hem till L.A… till dig.”, log han och kysste mig passionerat på läpparna igen. Fjärilarna bubblade upp i magen på mig, och han tryckte in sin tunga i min mun. Jag drog med händerna, som vanligt, genom hans hår. Hans händer var däremot fastklistrade på min rumpa, då vi hörde en harkling bakom oss.

”Hallå? Jag är här också faktiskt.”, gnällde Em som en treåring.

”Haha, kom så får du vara med.”, retades Justin och putade med läpparna mot henne i luften. Hon grimaserade äcklat.

”Nej tack, jag kysser inte tonårs-idoler.”, skrockade Em till svar och slog sig ner på pallen som stod i hörnet av hallen. ”Vad ska ni göra nu då? Jag kan gå hem om ni vill…”, försäkrade hon oss med blicken på sin jeans jacka som hängde på kroken alldeles bredvid henne. Jag skakade på huvudet.

”Jag behöver dig hos mig i natt, min lilla Rottweiler, så vi kanske kan… öh…”, jag fick inte fram några förslag, och exakt när jag tänkte föreslå ”Bada i Poolen” så öppnade himmeln sig. Regnet öste ner på Londons gator, och det verkade aldrig sluta.

”Vi kan spela sällskaps spel!”, flinade Emily retsamt. Jag himlade med ögonen, men fick en kyss av Justin som lite pepp.

”Kom igen babe, det blir kul.”, viskade han flörtigt i mitt öra. Med en suck klampade jag in i vardagsrummet med de. Sällskaps spel, kul? Jo tjena, Justin ska få igen om jag sitter här och har tråkigt om 10 minuter.

”Hur är det?”, frågade Justin lugnt. Jag låg i hans famn i soffan och ritade ringar på hans arm med fingret. Han lekte med mitt hår och kysste mig då och då på olika ställen på ansiktet.

”Dåligt. Jag känner mig tung, trött, ledsen, sårad, bekymrad, glad, kär, PMS- unge, och en massa mer… och du åker om 20 minuter också, det gör mig inte gladare…”, suckade jag trött mot hans bröstkorg. Han fuktade sina läppar och nickade.

”Det kommer gå bra… jag lovar.”, lovade han mig. Jag mötte hans blick, så där låg vi ett tag och kollade in i varandras ögon. Regnet föll hårt mot fönstret, det gjorde det hela mycket mer romantiskt. Jag log snett åt min tanke.

”Du?”, andades Justin ut het plöstligt.

”Ja?”, svarade jag med ett leende på läpparna. Han andades djupt in.

”Vi kanske kunde ha en riktig dejt någon gång?”, tyckte han mjukt. Men han hade rätt, vi hade inte haft någon riktig dejt ännu, det hade varit alldeles för turbulent.

”Tja, vi kommer ju inte kunna ha den utomhus…”, konstaterade jag. Han suckade.

”Jag vet… men snart. När vi har… publicerat oss eller vad man säger.”, flinade han och fortsatte med mina hårslingor. Jag skrattade till.

”Ja, det blir nog toppen.”, svarade jag. Han kysste mig mjukt på pannan. Emily stod i duschen för tillfället, för Justin hade helt spontat krossat ett ägg i hennes hår. Vilket hade gjort henne arg… men hon gillade honom fortfarande. Då ringde min mobil och drog mig ifrån mina tankar. Jag sneglade ursäktande på Justin innan jag svarade.

”Hallå det är Belle?”, numret var inte något jag kände igen.

”Hej Belle, det är din moster Mirandra. Kommer du ihåg mig? Vi sågs för 5 månader på din morfars begravning.”, min moster Miranda? Självklart att jag kom ihåg henne. Ett leende spreds på mina läppar.

”Ja, hur skulle jag kunna glömma dig Moster? Vi var ju tillsammans hela min barndom.. typ. Hur är det i Norge?”, undrade jag. Hon hade nämligen flyttat dit med sin dotter, min kusin, Chrystal för 2 år sedan.

”Ja… Jag har något tråkigt att meddela Belle…”, viskade hon i luren. Då hörde jag att hon grät, vilket jag inte hade märkt i början av samtalet. Jag stelnade till, dåliga nyheter.

Vad kommer hennes moster meddela? Vad har hänt tror ni??? :O Det är 2011, så ni får tänka lite! :D Hahah, Kommentera.