Previously: ”Godkännes.”, mumlade domaren.

”Men… om jag får fråga… vart var just din kille när detta skedde? Honom hade ingen uppsikt över, han kanske är kallblodig nog för att döda sin egna… barndomsvän.”, sa han kort. Jag slängde en blick på Justin som såg helt förstörd ut när han yttrade dem orden.

”Han var på Sjukhuset. Och jag med Claire, vad mer kan du begä..—”

 Mitt hjärta föll till marken. Vad sa hon!? 

"Ursäkta, men vem är du?", undrade Catherine. Jag svalde hårt och utbytte en nervös blick med Justin, som såg alldeles likblek ut. Den andre Justin flinade dock stort, då han kanske hade en chans att slippa allt detta pågrund av Claire nu.
"C-claire... O-olsen.", stammade Claire fram med vidgade pupiller.
"Okej, öh, är du vittne?", fortsatte Catherine med blicken ner i sin pappershög. Claire blev likblek och kollade efter hjälp hos mig, men jag vek undan blicken ner på mina fingrar.
"Jag antar det... öh, jag var med Justin då det hände. Vi kollade på film, med hans kompisar och en av hans kompisars tjej.", harklade Claire sig med svetten rinnandes ner för pannan. Jag kände hur klumpen av obehag växte sig större i halsen på mig.
"Och kan dem bekräfta det...?", undrade nu Justin's advokat.
"Ja..", viskade Claire hest med blicken på sina fötter. Skamsen, det såg man i hennes blick.

"Bra. Då kan vi väll bekräfta Justin Hills oskyldig?", tyckte advokaten. Jag suckade.
"Justin Hills får spendera natten i en cell, imorgon fortsätter rättegången. Tack så mycket.", mumlade Catherine frånvarande innan hon reste sig och försvann. Jag drog ett djupt andetag med en kall blick mot Claire.
"Förlåt...", mimade hon från porten. Jag skakade besviket på huvudet och gick mot Justin för att dra åt mig min väska och lämna salen.

"Hur gick det egentligen?", undrade Emily från sitt badrum, där hon nu stod och drog på sig kläder.
"Tja, jag är inte dömd för något än, även om jag är oskyldig... Claire säger att hon var med honom, när hon egentligen var med mig."
"Va? Den bitchen...", tyckte Emily och kom utklampandes i full fart med att fläta sitt blonda hår.
"Typ.", skrattade jag instämmande. Hon log dystert mot mig.
"Och Justin?", undrade hon mjukt. Jag svalde hårt och leendet suddades ut på hennes läppar. "Förlåt det var inte meni--"
"Jag har inte sagt ett ord till honom nästan..", erkände jag kort, för att få en besviken blick från Em.
"Belle, seriöst, du måste snacka med honom!", tyckte hon menandes.
"Han vet varför jag gjorde som jag gjorde, det finns inget att säga.", grumlade jag.
"Jo, kanske försöka få er att bli sams?", inflikade hon snabbt. Jag skakade på huvudet och drog en hand genom mitt hår.
"Du är hopplös när det gäller förhållanden...", flinade hon snabbt. Jag skrockade till.
"Tell me about it.", instämde jag. Hon suckade i samma stund som dörrklockan ringde. Jag log stort och la händerna om magen.
"Då är äntligen Thai Maten här!", tjoade jag innan jag for upp på ben för att springa ner för trappan i hennes massiva (större än mitt) hus och slå upp dörren.
"Hur mycket blir det?", frågade jag och betalade killen, han fick tillochmed dricks.
"Maaaaat!", ropade jag förtjust upp till Em. Hon kom snabbt springandes ner för trappan med ett stort leende på läpparna.
"Finally.", utbrast hon. Lyckan av att se maten speglade sig i ögonen på henne. Jag hade nog aldrig varit såhär hungrig på ett bra tag, då jag inte ätit mackan hon hade gett mig på Polis huset.
"Nu ska vi bara vara tjejer för några timmar, sen kan vi återgå till våran hemska verklighet.", tyckte hon mjukt. Jag kramade lätt om henne.
"Jag tror du har rätt.", log jag och drog ut två tallrikar åt oss. Hon fnittrade milt till och började lasta på mat på hennes tallrik.
När maten var upplagd på tallrikarna så gick vi ut i vardagsrummet och slog på Jersey Shore på MTV, men det var reklam nu. Bara därför var Proactiv reklamen med Justin tvungen att komma till.
Em gjorde en ansats till att byta kanal men jag stoppade henne.
"Han är överallt, jag kan inte gömma mig.", suckade jag drömmandes. En del älskade honom fortfarande, och den andra var hat. Men den ena var störe en den andre, så stor att dem inte kunde mötas. Den övervann allt. Hatet mot honom.

Justin's Perspektiv:
"Justin, du är hjärtebrusten, men du kan inte direkt isolera dig.", suckade mamma otåligt.
"Ryan är död, jag får inte komma på hans begravning, Belle har gjort slut och alla i Stratford anklagar mig för hans död! Hur kan jag inte isolera mig?", tjöt jag förtvivlat. Mamma skakade på huvudet.
"Jag ringde och pratade med dem, dem förstod mig och har hört om rättegången. Belle hade också tydligen ringt dit innan mig. Du är välkommen på begravningen."
"Säkert?", snörvlade jag osäkert. Mamma nickade milt med en hand på min kind.
"Ja, det är säkert. Klä nu på dig och kom ut till mig. Du ska jobba nu.", mumlade hon menandes innan hon försvann ut ur mitt sovrum.
Jag pressade mitt ansikte mot kudden och lät skriken lämna min mun, men dem dämpades av kudden. Kudden var fortfarande blöt efter alla tårar, men det var struntsamma. Jag orkade inte mer... Långsamt reste jag mig upp och gick fram till garderoben där jag drog fram ett par svarta skinnyjeans, en vit V-halsad t-shirt och en svart skinjacka, samt en vit keps. Det skulle bli bra. Jag drog på mig kläderna och gick sedan ut i vardagsrummet där alla satt och pratade, men tystnade när jag kom in i rummet.
"Tack..", flämtade jag irriterat. Kenny kollade sorgset åt mitt håll med sammanpressade läppar.
"Ska vi åka?", undrade Carin lättsamt. Jag mötte hennes blick och grimaserade.

"Helst inte, men nu måste jag ju så...", muttrade jag trött. Mamma nickade.
"Du har fans, en karriär.", påminde hon mig. Jag nickade. Mina Beliebers. Dem skulle aldrig lämna mig i sticket. Dem fanns alltid för mig när jag var ledsen, och dem finns fortfarande. Så jag är skyldig dem detta.
"Så, vad händer idag?", undrade jag trött med en gäspning. Allison kom fram till och föste mig ut ur lägenheten med alla andra bakom oss. Jag suckade djupt.
"Vad är det nu då?", grymtade jag ilsket. Hon hyschade mig snabbt.
"Du ska till Miami.", viskade hon hest. Jag stannade till. Va? Mi-fucking-ami?

"Varför ska jag ut ur landet helt random nu då?", undrade jag när vi satt i bilen påväg till LAX. Allison skakade på huvudet och skulle precis förklara då Scooter satte igång.
"Du ska inte "Ut ur landet helt Random" Justin, du ska på en press konferens. Du ska ha en konsert. Du ska på en Intervju och ska på ett möte. Det är ditt jobb om du inte har glömt det?", mumlade han menandes med blicken ner i sin iPhone. Jag skakade på huvudet.

"Nej, men det kommer så hastigt.", tyckte jag med en axelrycking och slängde in en halstablett i munnen. Tystanden spred sig i bilen, vilket fick mina tankar att flyga iväg. Till Ryan. Och Belle. Illamåendet letade sig upp i halsen, ville inte försvinna, lämna mig ifred. En tår rann ner för kinden på mig och träffade min handflata.
"Justin...?", viskade Mama Jan i örat på mig. Jag drog undan tåren och nickade.
"Det är okej att gråta ibland.", fortsatte hon milt. En klump uppstod i halsen på mig när hon sa så. Jag kände mig vek, inte för att killar inte kan gråta, utan för att jag inte kan göra något åt att Ryan är död. Jag kan inte få honom att komma tillbaka och ändå sitter jag här och gråter, som ett litet småbarn.
"Jag vet...", ljög jag svagt och lutade mig mot hennes axel. Hon la sin hand på min med ett litet leende på sina rödsprängda läppar. Allt kommer nog bli bra...

Belle's Perpsektiv:
"Hallå?", fnittrade jag ut i telefonen, utan att ha slängt en blick på vem som ringde. Det var ett misstag.
"Belle? Är det du...?", snyftade Claire i andra änden. Jag stelnade till.
"Hur har du ens mage att ringa till mig?", fräste jag surt i luren. Em höjde på ögonbrynen mot mig och mimade "Claire?". Jag nickade.
"Förlåt, dem hotade mig... dem skulle skada dig, eller mamma...", försvarade hon sig med klen röst.
"Du kunde ringt polisen.", tyckte jag bittert. Hon snörvlade till.
"Dem sa att om jag gjorde det, skulle dem bara inte göra illa dig, dem skulle döda dig Belle. Jag gjorde det för dig!"
"Och det kunde du inte förmedlat till mig, eller något? Huh?", vrålade jag i luren.
"Förlåt! Okej?! Jag gjorde det för dig! Kan du inte förstå det?!", skrek/grät hon tillbaka.
"Jag bryr mig inte, du är en fri människa Claire, Justin äger inte dig.", avslutade jag och lade på. En klump uppstod i bröstet på mig. Hon hade gjort det för mig. För mig. Orden ekade i öronen på mig.
"Är allt okej?", frågade Em mjukt. Jag kände hur tårarna brände i ögonlocken.
"Nej! Det är inte okej! Jag hatar mig själv! Det här skulle inte hänt om det inte vore för mig! Om jag inte hade levt!", skrek jag med tårarna rinnandes ner för kinderna. Em slog armarna runt min skakandes kropp, men jag sköt undan henne.
"Jag vill dö! Jag vill dö..", grät jag förtvivlat. Em skakade på huvudet.
"Nej Belle, det vill du inte! Ingen vill dö!", tröstade hon så gott hon kunde, inte gott not iallafall. Men jag lät hennes armar omfamna mig. När jag hade gråtit klart så drog jag ett darrigt andetag.
"Kan jag låna ett badrum?", viskade jag hest. Hon nickade och följde mig till badrummet, som jag sedan gick in i och låste efter mig. Min blick föll sedan på den gula burken på handfatet. Utskriven av: Doktor Levin. Sömnpreparat.

Vet inte hur långt detta är då jag har varit tvungen att använda ett cp program då min dator + mammas är trasig. Men ska köpa en ny redan imorgon, då blir updaten helt toppen igen! :D Kommenter nu, dem kommer mer ikväll, men ni måste ändå KOMMENTERA! :D