Previously: "Jag hatar dig!"

Jag hoppade in i bilen för att undgå att bli sedd. Vad handlade det där om egentligen? Justin eller...? Mordet på Ryan? Skylde Claire's mamma på henne? Att det var hennes fel att hon hade kysst fel kille, vid fel tillfälle? Jag visste inte, och brydde mig inte. Jag började köra mot Emily's hus, och när jag åkte förbi Claire's hus såg jag det ofattbara...

Dem slog henne. Eller inte dem, utan Mr. Olsen. Claire stapplade tillbaka med en hand på sin kind. Slaget hade ekat över hela området, tillochmed jag hörde det in till mig i bilen. Mrs. Olsen mötte min blick, meddelade mig att jag borde åka. Jag, som inte ens hade märkte det själv, hade stannat bilen.

Jag skyndade mig med att dra igång motorn igen och började fortsätta köra mot Em, men synen av det som nyss hade hänt hade etsats fast på min näthinna. För att komma på andra tankar drog jag igång radion. Blev Claire ofta slagen? Hade det hänt förut? Vad bråkade dem egentligen om? Kunde jag hjälpt till? Tankarna virvlade runt i huvudet på mig, gav mig huvudvärk. Radion gjorde det inte bättre genom att spela Skrillex och en massa Romantiska låtar vilket drog mig mot Justin.

Skulle jag lyda Jonah’s råd? Han hade sårat mig, det var inte OK, men jag kunde inte släppa det… Jag älskade honom. Mer än någon annan. Mobilen plingade till och bröt mig från mina tankar. Jag parkerade utanför Emily’s hus och drog upp mobilen.

Från: Emily

Såg nyss att vi börjar 10, förlåt… 2 timmar kvar! Om du redan har åkt så kan du komma in, dörren är öppen. Men är du hemma så stanna där, OK? XX Em.

En suck lämnade min strupe då jag redan satt utanför hennes hus. Men jag kunde ju ägna mig åt annat innan jag gick in till henne… bestämt klickade jag upp fotoalbumet till mobilen och bläddrade igenom alla bilder jag och Justin hade tagit. Sedan kom jag fram till en på honom och mig, när vi stod i en pool… kyssandes.

Fjärilarna bubblade upp i magen på mig, och av ren reflex sköts min fingrar upp till mina läppar. Mina fingertoppar vandrade varsamt över mina läppar, medan mitt minne drogs tillbaka till Justin… kyssarna.. beröringarna… Jag kunde inte hålla på såhär längre.

Till: Justin

Kommer du tillbaka till L.A något mer innan Mexiko? Snälla säg att du gör det, vi behöver prata… / Belle.

Nu var det bara att invänta ett svar. Jag lossade på säkerhetsbältet och hoppade ur bilen med min väska hängandes över armen. Men så klumpig som jag är så ska ju allt självklart ramla ut på den hårda, kalla asfalten.

Och jag som trodde L.A var värmens stad? Det var svinkallt här idag i alla fall… Jag drog åt mig min mapp, mitt läppsyl och mina hörlurar som jag sedan lade ner i väskan igen. Mina steg fördes mot Emily’s dörr. Det knakade under mina fötter när jag gick på den buckliga grusvägen. I samma stund som jag drog upp dörren så plingade min mobil till. Justin.

Från: Justin

Jag ska försöka få det att fungera. Hurså? Har det hänt något?

Till: Justin

Inte direkt. Men bra att du ska… få det att fungera. Det är ganska viktigt.

Från: Justin

Belle, är du OK?

”Belle är det du?”, ropade Emily från köket. Hon verkade äta då hennes röst stoppades av något.

”Ja, det är jag!”, svarade jag kort och granskade sms:et. Varför har jag kvar hjärtat bakom hans namn? Nej, strunt samma. Jag svarade snabbt på hans sms.

Till: Justin

Jag är bara bra. Oroa dig inte. X

”Belle! Kom!”, kallade hon på mig med sin kvittriga röst. Jag lade ner väskan på golvet i deras stora hall och fortsatte sedan in i köket där Emily satt med en skål Cap ’n Crunch och en ELLE tidning.

”Du ville mig något min sköna?”, kvittrade jag dramatiskt medan jag sökte efter det perfekta äpplet i deras fruktskål.

”Du har ingen aning om det går några snygga killar i våran klass kanske?”, frågade hon med en väldigt, väldigt, brittisk accent. Vi brukar leka med varandra genom att göra våran brittiska accent, brittskare.

”Nja, inte vad jag har sett Dear.”, svarade jag och fladdrade lätt med ögonfransarna. Hon himlade retsamt med ögonen åt mig. Ett kvävt skratt speglades dock i hennes ögon.

”Hur mycket är klockan?”, undrade jag med munnen full av äpple. Saften av äpplet rann ner för hakan på mig, ner på min handrygg. Jag torkade snabbt bort det med tröjärmen.

”Den är… halv 9. Redan!”, tjoade hon glatt.

”Varför är du så glad? Det var liksom… igår vi bodde i London, hade sommarlov.”

”Ja, men det här är vårat nya liv!”, inflikade hon glatt. Jag nickade instämmande. Hon hade rätt i det. Det var något jag skulle vara tvungen att acceptera nu. Jag bodde inte längre i London med Kyla, Kelly, Penny, Mike, Trent och alla dem andra. Jag var här nu, det var det enda som räknades.

”Asså du vet att din kompis Jonah och Justin hänger?”, fick Emily ur sig bakom sin iPad. Jag rynkade bekymrat på pannan. Vadå hänger? Jag ryckte åt mig den fjäderlätta iPad:en för att granska det Emily nyss hade läst.

”Popsensationen Justin Bieber har setts med en tjej i runt 2 dagar nu. Men det är INTE den vackra tösen Belle Chandler! Det är Jonah Marshall, King Marshall’s dotter. King Marshall är känd för att vara en player, så vad säger ni? Sådan far sådan dotter? Är det slut mellan Belle och Justin? Är Jelle ute? Är det kanske dags för Junah? Extra repotage hittar ni HÄR! Source: Posh 24.”

Mina inälvor vred sig inom mig. Jag kände mig illamående. Bilden på Jonah och Justin hade nu tagit bilden på Claire som blev slagens plats på min näthinna.

”Är allt okej eller? Ni är ju ändå inte ihop… så han kan ju liksom dejta andra…”, tyckte Emily ärligt.

”Ja…”, andades jag ut, försökte dölja sorgen i min röst. Men det misslyckades ju helt. Jag lät istället som en täppt gås. Tanken var skrattretande, men jag kunde inte ens skratta i det här läget. Inte le, eller skratta, eller le, eller skratta…

”Tja, om du har något emot det, så ring honom.”, kommenterade hon, upptagen med att smeta på ännu ett lager läppglans på sina fylliga läppar. Jag drog upp min mobil igen.

Till: Justin

Strunt samma, åk till Mexiko. Jag orkar inte med det här längre… Förlåt. X Belle.

Och där hade jag förlorat honom. Rummet blev mindre kändes det som. Emily försvann, kylan spred sig in i huset. Min puls dånade i öronen av rädsla. Jag hade förlorat den enda person jag brydde mig om. Den enda person som brydde sig om mig…

Vad hade jag gjort? Mina andetag gick genast från lugna till hektiskt ansträngda. Mitt hjärta dunkade så pass hårt i bröstkorgen på mig, så jag trodde det skulle hoppa ut på golvet, kolla på mig och sedan springa sin väg till Miami. Ensam, skulle jag sjunka ihop död på golvet. Nej… jag vill inte tänka så. Jag vill inte dö. Jag vill kunna ställa allt till rätta.

”Så det hade jag tänkt mig. Lyssnar du ens på vad jag säger?”, väste Emily irriterat. Den lilla gropen i pannan, som hon endast hade när hon var sur, hade intagit sin plats.

”Ja, förlåt.”, viskade jag tillbaka. Lögn. Jag hade inte hört vad hon hade sagt. Eller vad hon hade pratat om de senaste 20 minutrarna. Hon babblade på hur mycket som helst, och jag kunde låtsas lyssna, men jag skulle aldrig kunna besvara hennes idéer när jag hade sett den där bilden.

”Nej, det gjorde du inte alls!”, fnös hon till svar med korsade armar över bröstet.

”Jo, det gjorde jag!”, försvarade jag mig tveksamt. Vad skulle jag säga nu då?

”Aha, vad sa jag då?”, muttrade hon lika bittert med en iskall blick på mig. Jag bet mig löst i underläppen.

”Öh… förlåt. Jag ska lyssna. Säg vad du sa…”, vädjade jag mjukt. Hon mjuknade till och nickade.

”Lova att du lyssnar nu…”, bad hon menandes. Jag nickade och höll upp lillfingret.

”Pinky.”, svor jag. Hon greppade tag om det med sitt eget lillfinger och log sedan stort.

”Jag var på affären igår… och o-la-la. Du får se när vi kommer till skolan.”, försäkrade hon mig flörtigt. Jag skrattade till och reste mig varsamt upp, för att inte få styngen att spricka.

”Kom så åker vi.”, mumlade jag med en gömd gäspning. Hon reste sig upp och gick hack i häl med mig ut ur huset.

”Fuck vad kallt det är!”, gnydde hon så fort vi hade lämnat huset. Jag drog jackan tätare kring kroppen.

”Jag såg på din iPad, när jag läste artikeln, att det är något med vädret. Vi kommer ha det såhär nästan hela veckan…”, suckade jag innan jag hoppade in i min bil.

”Vad är ditt skåpsnummer? Man fick väll det på mail?”, gäspade jag till Emily. Hon nickade.

”Mitt är 235. Ditt då?”, frågade hon med blicken på några killar som stod i en klunga vid ett skåp. En av dem busvisslade till oss, men jag ignorerade bara. Något Emily måste lära sig att göra.

”Jag har 234. Det är bra. Då är vi i alla fall bredvid varandra.”, tyckte jag glatt.

”Ja… toppen…”, svarade hon frånvarande. Jag nöp hennes menandes på underarmen, vilket fick henne att få koncentration på mig.

”Aj! Vad var det där för?”

”Sluta glo på alla killar? Kom igen, vi ska vara i sal… 420 om 10, vi har matte... Vi måste lämna våra saker i skåpet först också.”, upplyste jag henne med ett höjt ögonbryn. Hon lade huvudet på sned.

”Jag vill inte börja med matte.”, gnällde hon som en tvååring. Jag skakade på huvudet.

”Det var du som ansökte hit. Live with it.”, mumlade jag till svar och la snabbt in mina saker i mitt skåp som jag hade hittat. Det luktade vanilj i skåpet, så det hade antagligen tillhörts av en tjej.

”Euw!”, utbrast Emily så fort hon hade fått upp sitt skåp och stapplade ett steg bakåt. Jag hajade till med blicken på henne.

”Vad är det?”, hasplade jag snabbt ur mig. Några tjejer, som såg ut som ballette dansöser fnittrade till bakom Emily. Hon pekade in i sitt skåp med en hand för munnen. Jag kollade in och möttes av en chock. En död råtta låt på skåps golvet.

”Åh…”, flämtade jag medan jag sökte med blicken efter någon att hjälpa till, men någon annan hade hunnit före för vaktmästaren kom gåendes med en trasa, rengöringsmedel och en flaska vaniljparfym.

Så det var därför mitt skåp luktade parfym? Han hade tvättat det… jag log stort för mig själv. Han tvättade snabbt ur Emily’s skåp och la ner råttan i en påse. Emily la in sin väska i skåpet.

”Kom nu…”, mumlade hon äcklat. Jag nickade instämmande och gick med henne mot salen vi skulle befinna oss i. Vi var självklart försenade och fick en rejäl utskällning av Ms. Fredrich, våran mattelärarinna.

”-Det tolereras inte här! Förstått?!”, gormade hon med spottet flygandes ut ur munnen på henne. Jag torkade diskret bort en spottdroppe från min kind.

”Ja Ms. Fredrich.”, svarade vi lågmält. Hon nickade strängt.

”Ms. Chandler, slå dig ner bredvid Alex.”, bestämde hon och pekade på en plats bredvid en muskulös kille som satt vid fönstret. Han log snett åt mitt håll, vilket fick mina kinder att hetta till. Med snabba steg skyndade jag mig att slå mig ner bredvid Alex.

”Hej, Alex.”, hälsade han vänligt, med ett sting flört i sin röst.

”Belle.”, besvarade jag lika vänligt och fattade tag om hans hand för att skaka den.

”Slå upp sidan 345!”, ropade Ms. Fredrich ut över hela klassrummet. Vi kollade oförstående på henne. En elev tog sig mod till att konfrontera henne.

”Vi har inga matteböcker?”, konstaterade pojken med höjda ögonbryn. Ms. Fredrich vände sig om och oj:ade sig över att finna en hög av matteböcker på sin karteder. Jag fnittrade lågmält till. Hon valde Emily och en kille vid namn Martin att dela ut matteböckerna till alla. Jag och Alex fick våra sist av någon konstig anledning.

”Slå upp sidan 345 nu och lös talen!”, upprepade Ms. Fredrich sig. Alla slog upp sina matteböcker och började lösa talen.

Min blick for ner på Alex papper och jag granskade vad han hade skrivit.

Wow, helt rätt. Killen var smart också… men det var Justin jag ville och alltid skulle vilja ha. Nervöst jag bet mig löst i underläppen, bestämde mig för att fortsätta med mitt egna uppgifter.

”Gud, asså killen jag sitter bredvid… han kan typ inte andas! Han låter så här.”, sa hon och började andas med små grymtningar emellanåt. Jag skrattade glatt åt det hon berättade.

”Verkligen? Stackarn!”, pep jag medlidandes till henne. Hon himlade med ögonen.

”Strunt samma. Killen du sitter bredvid är ju en riktig hingst!”, skrattade hon.

”Schhyy, han kan höra!”, hyschade jag henne retsamt. Hon log stort mot mig och slog upp dörren till den massiva matsalen åt mig.

”Min sköna böna.”, fnittrade hon ironiskt. Ett leende spreds på mina läppar.

”Tackar. Vad är det för mat egentligen?”, undrade jag, sökandes med blicken efter någon tavla där det stod vad det skulle bli för mat.

”Grilled Cheese! Oh gud, vilken bra mat denna skolan har!”, tjoade Emily lyckligt. Jag nickade glatt med blicken på ledet, som då inte var så långt alls.

”Kom igen!”, viskade jag i hennes öra med snabba steg mot ledet. Vi greppade tag om varsin bricka, beredda på att ta för oss av maten.

När vi äntligen hade fått våran dricka, sallad och mat så slog vi oss ner vid ett tomt bord. Jag fuktade mina läppar med ett brett flin mot Emily.

”Vad var det som var så ”O-la-la” imorse då?”, frågade jag, samt tog en klunk av min Juice. Hon skrattade lätt till med en nick mot bordet snett framför oss. Jag vände på mig och såg en kille. Snarare man. Och jag förstod hennes O-la-la… han var snygg.

”Vem är det?”, harklade jag mig i försök från att slita blicken från killen.

”Det är Mr. Flack. Våran Historia lärare…”, svarade hon med hungern i rösten. Jag himlade med ögonen och drog en hand genom mitt hår.

”Emily, han är minst 5 år äldre än dig.”, antydde jag barskt. Hon skakade på huvudet åt mig.

Ett stort leende spreds på hennes läppar, ”han är bara 2 år äldre. Därav, no problems med att vi skulle.. tja… dejta.”

Jag satte nästan i halsen. Emily? Dejta? En lärare?! Var hon galen…?

”Och det skulle dina föräldrar acceptera?”, grumlade jag seriöst med ett vakande öga på Mr. Flack. Emily drog ett dystert andetag.

”Nej, men tänk på Aria’s och Mr. Fitz’ kärlek. Han är lärare, hon elev!”

”Men Emily, du lever inte i Rosewood eller en Serie för Guds skull!”, påminde jag henne.

”Det var inte så jag menade!”, röt hon irriterat. ”Jag menar att ålder, är bara en siffra.”

”Ja, men det är en siffra av en anledning. För att dem inte ska korsas! För att man ska se en skillnad på rätt och fel! Det är som att en artonåring skulle bli kär i en åttaåring, och säga att det bara är en siffra!”, vrålade jag, vad jag trodde, lågmält. Alla blickar i matsalen var riktade mot mig. Emily blinkade förvånat mot mig några gånger.

”Jaja.”, pep hon besegrat. Jag drog ett djupt andetag för att lugna ner mig.

”Förlåt.”, ursäktade jag mig lent. Hon mötte min blick med en lätt nick.

”Det är okej.”, svarade hon ärligt och log smått. Jag besvarade hennes leende vagt.

”Belle…”, mumlade hon efter en stunds tystnad. Min blick fördes mot henne igen, och hon nickade på något bakom mig. Jag vände mig om och trodde jag skulle svimma. Det är inte möjligt…

Woooo! 7 sidor långt! :D What about that?! Överös mig med kommentarer nu! Snälla, jag är sjuk och har kämpat med detta kapitlet! SÅ jag ber er, kommentera! :D