Love Me Like You Do - 16
”Vart ska du Justin?” frågade han med höjda ögonbryn. Jag viftade lätt med handen åt hans håll.
”Bara ta lite frisk luft, kommer snart.”
Han nickade och vände koncentrationen mot teven igen. Jag drog ned handtaget och gick ut i den svala kvällen. Solen hade gått ned, men himlen hade en skär färg som fick det att se ut att den fortfarande var uppe. Jag tog ett steg fram mot mina utemöbler för att slå mig ned. Jag lät min blick glida över min tomt för att bli påmind om hur lyckligt lottad jag var. Som barn hade jag bara haft en liten gräsplätt, där jag och mamma bodde, bredvid garaget att leka på. Min blick for förbi förvaringsstugan och mot poolen där jag fastnade. Vad i hela…
Min blick hade lyckats somna på det blåa ljuset som blinkade i takt med det röda. Radierna inifrån polisbilarna lät för fullt. Det var olika röster som uttalade olika siffror tillsammans med brott som hade begåtts. Polisen framför mig suckade djupt.
”Så, kan du nu noggrant berätta vad som hände Mr. Bieber?” bad han mig lugnt och sansat.
”Öh… Juan jobbade som vanligt under dagen. Sedan för några timmar sedan kom några killkompisar över hit, vi, för att ha lite kul. Jag kände att jag behövde frisk luft, så jag gick ut på min altan och fann Juan i poolen. Död. Med blod omkring sig. Sen ringde jag er.” svarade jag stelt och lät min blick ligga på födelsemärket han hade under högra ögat.
”Så Mr. Cantara visade inga konstigheter under sitt pass idag?” frågade konstapeln medan han gjorde någon handgest som visade att han ville ha mer information ur mig.
”Nej, inte vad jag lade märket till. Vi brukar inte samtala så mycket. Han kommer hit, gör sitt jobb och sedan går han. Idag var inget konstigare än andra dagar.” konstapeln nickade och antecknade något i sitt block innan han suckade.
”Tack Justin. Vi kommer hålla dig informerad om vad som händer hädanefter” han såg mig djupt i ögonen innan han blinkade några gånger och öppnade återigen munnen, ”med all respekt för dig och din familj skulle jag råda dig att hålla dig borta härifrån tills det att detta är löst. Vi vet inte om den potentiella mördaren var ute efter dig eller Juan, än. Men vi ska gå till botten med det här. Till dess, så försök hålla dig undan.”
”Tack för hjälpen”
”Jag gör bara mitt jobb pojk” han log snällt innan han vände på klacken och gick mot poolen och sina kollegor.
Varför hände sådant här alltid mig? Nu när jag hade lite tid att vila och umgås med vänner och familj så skulle det komma något och förstöra det. Men nu när konstapeln tipsade mig om att hålla en låg profil ett tag var jag på ett sätt ändå tacksam. Jag skulle hålla mig borta från media och även inte vistas ute lika mycket som jag brukar. Jag suckade. Två veckor till, sen åker jag på den lilla turnén för att promota albumet. Då får jag även tid att prata med Alex. Hon berättade aldrig vad som hänt här om dagen när jag hade sms:at henne, jag var nyfiken samt ville jag själv släppa ifrån lite av den bördan jag bar på. Hon var ju en så otroligt bra lyssnade att jag ibland kände mig självisk som bara dumpade mina problem på henne. Men hon förstod mig, så som ingen annan, och jag behövde henne för att lätta på trycket i mitt liv.
”Justin, snälla kom. Jag vill fika! Starbucks ligger ju bara över gatan. Du överreagerar! Konstapeln kanske sa att du ska hålla dig borta ett tag men jag tror inte han menade att du skulle stänga in dig här på hotellet och spela Tv-spel resten av veckan. Dessutom finns det varken paparazzis eller fans utanför klockan halv tolv på natten.”
Detta var nog hundrade gången Selena försökte tvinga mig ned till Starbucks, jag ville inte riskera något men motvilligt reste jag mig ur soffan och suckade.
”Om det får dig att hålla tyst, så.” Jag orkade verkligen inte lyssna på hennes eviga tjat så jag kunde lika gärna gå och ta en kopp kaffe med henne, för att sedan bli av med henne.
Gud. Varför tänker jag såhär om Selena? Hon är min flickvän. Sluta tänka så Justin, manade jag mig själv. Jag skakade av mig tankarna och gick mot dörren. På vägen grabbade jag tag i en hoodie, mina solglasögon och min rumsnyckel innan jag steg ut ur min svit med Selena framför mig. I hissen på väg ner drog jag hoodien över huvudet och luvan uppe och skymde mina ögon bakom glasögonen.
Snälla Gud, låt det inte vara några paparazzis utanför, bad jag.
Vi hade klarat oss över gatan utan att någon hade upptäckt oss och nu satt vi på Starbucks, som för tillfället var ganska tomt. Jag hade beställt en latte och Sel hade beställt en frappuccino och en stor blåbärsmuffins. Vi hade valt ett bås längre in i caféet och jag satt med ryggen emot fönstret. Selena babblade på om hennes kommande film ”Spring Breakers” och jag kunde inte bry mig mindre. Hon började gå mig på nerverna nu och jag visste inte hur länge jag skulle orka med henne.
”Babe, lyssnar du ens på mig?” jag väcktes ur mina tankar och kollade på henne. Hon tog en tugga av sin muffins och torkade sig om munnen utan att slita blicken från mig för en sekund.
”Mhm…”
”Vad sa jag då?” Fan. Jag hade inte lyssnat. Jag visste att hon pratade om Spring Breakers men inte specifikt vad hon sade om filmen. Jag fick slå till med en ren gissning.
”Du berättade om hur kul det ska bli att jobba med Harmony Korine?” försökte jag. Selena, som satt mitt emot mig, lutade sig sakta över bordet och såg intensivt på mig med en förvirrad blick.
”Vad är det med dig?” viskade hon. Jag kunde inte svara på hennes fråga. Dels för att jag inte förstod vad hon menade men också för att jag inners inne visste vart detta var på väg, och jag ville inte göra det värre. ”Du har bettet dig så konstigt de senaste dagarna Justin. Det är som att du har stängt av. Du är iskall mot mig, jag vet inte vad jag ska göra för att få din uppmärksamhet.”
”Jag antar att detta bara är en period.” sa jag utan att visa några som helst känslor.
”Period? En period kan inte pågå i flera månader Justin!” hon hade nu höjt rösten och stod upp. ”Din lilla ”period” har varit pågående nu ett bra tag och sen du började umgås med Alex verkar det som att den perioden förlängts!” hon var på väg ut ur caféet och jag ställde mig upp och gick efter henne.
”Våga inte blanda in Alexandra i detta Selena. Du vet mycket väl att jag aldrig skulle kunna göra något sånt mot dig, eller någon annan tjej för den delen!” jag ställde mig framför henne och gick baklänges ut genom dörren och ut på gatan.
”Försvarar du henne nu också Justin? Allvarligt? Ska du ta hennes parti? Du verkar bry dig mer om henne än mig. Ja förstår inte! Vad är det jag gör fel?” vi stod och skrek på varandra på gatan för alla andra att ta del av och lyssna på. Orden konstapeln hade uttalat tidigare idag spelades upp i hjärnan men just nu brydde jag mig inte.
”Vad du gör fel? Är det de du vill veta? Vad du gör för fel?” några sekunders tystnad passerade och man hörde hur vi båda andades häftigt med tanke på vreden vi kände inom oss. ”För det första,” jag höll upp ett pekfinger, ”du är för klängig och det är oerhört jobbigt, jag behöver space! För det andra, den gången du lurades med att göra slut på sms, alltså du fattar inte hur jag kände då Sel. Även om det var ett skämt, det fick mig att inse att du inte litar på mig. Och vid det här laget så borde du göra det. Och för det tredje, ja, jag förvarar Alex eftersom hon inte har något med detta att göra. Så blanda henne inte i mer. Du vet att jag älskar dig, men i sista tiden har vi glidit ifrån varandra och jag vet inte. Det känns som om vi håller fast i detta på grund av media. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar.” vid det här laget hade jag lugnat mig och de sista jag sa kom ut i låga viskningar. Selena kollade sorgset på mig. Men inte surt. Jag var lite förvånad, det var inte likt henne att reagera så lugnt.
Det blixtrade till i sidan och jag såg mig runt för att se en hel hög med paparazzis och nyhetsreportrar med stora kameror. Jag hade varit så frustrerad och sur att jag inte ens hade märkt att de samlats runt oss. Nu visste säkert också halva världen om detta och de hade det säkert på bild. Bra jobbat Justin, du lyckades verkligen hålla dig undan media, tänkte jag för mig själv innan jag vände tillbaka blicken till Selena. Hon tog några steg fram mot mig och lade sin handflata mot min kind. Jag blundade vid beröringen och tog djupa lugnande andetag.
”Tack.” viskade hon. Mina ögonlock for upp och jag kollade på henne med en förvirrad blick. ”Jag trodde jag var ensam om att känna att vi glidit isär och att vi inte har något som riktigt håller oss samman förutom media. Jag tror anledningen till att jag bettet mig konstigt är för att jag försökt låtsas som ingenting är fel, när det egentligen är det. Vad ska vi göra?”
Hennes hand föll till sidan och jag lutade min panna mot hennes. ”Jag vet inte…” viskade jag. ”Vad vill du?” en del av mig hoppades på att hon ville kämpa för oss medan den större delen av mig ville släppa detta här och nu.
”Ska vi släppa oss?” Jag stirrade in i hennes mörka ögon. Dem speglade hopplöshet. Detta var slutet. Trots att det har varit dåligt mellan oss en längre tid nu har vi haft det otroligt bra tillsammans. Och när det var bra då var det verkligen bra. Vi var lyckliga. Selena var min första riktiga kärlek, mitt första samlag men utöver det var hon min vän, genom nästan hela förhållandet. Även om vi nu valde att gå skilda vägar så ville jag inte ha henne ur mitt liv för alltid.
Jag kunde inte svara på hennes fråga så jag valde att sakta nicka. Jag slöt ögonen och bestämde mig för att inte förlora henne helt. Succesivt kanske vi tappar kontakten men jag ville verkligen inte att vi skulle hata varandra efter detta. ”Men inte helt.” jag öppnade ögonen igen och mötte hennes blick. Hon förstod direkt vad jag menade. ”Jag vill inte att vi ska hata varandra Sel. För hur mycket vi än försöker kommer vi inte kunna glömma varandra. För det vi hade var speciellt och kommer alltid att vara det. Vi var inte som något annat par. Vi var vi. Så vi kan väl skiljas åt som, inte vänner kanske, men bekanta?” jag backade undan lite så våra pannor skiljdes. Selena hade valt att titta ner i marken. Om jag bara visste vad som pågick i hennes hjärna just nu. Jag ville så gärna veta vad hon tänkte.
Jag placerade mjukt mitt pek- och långfinger under hennes haka och lyfte upp hennes ansikte så att hon mötte mitt. När jag smekte hennes kind med baksidan av min hand öppnade hon sina ögon och såg på mig. Hon suckade ledsamt.
”Bekanta.” sa hon medan hon nickade lite och försökte sig på ett leende.
Två år och detta var slutet. Jag kunde inte stoppa mig själv innan jag sakta pressade mina läppar mot hennes i en passionerad kyss. Hennes läppar passade inte längre perfekt mot mina. Men ändå var det så mycket känslor omkring denna kyssen. Alla minnen vi haft, allting vi gått igenom och farvälet vi nu tog spelades upp i min hjärna.
Jag placerade båda händerna på varsin sida om hennes kinder och drog ifrån från kyssen. ”Jag kommer alltid att älska dig.” viskade jag innan jag gav henne en sista kyss. När jag släppt ner mina händer öppnade hon ögonen.
”Jag kommer också alltid älska dig. Vad som än händer.” Hon kysste mig på kinden innan hon vände på klacken och gick mot gatan för att stoppa en taxi.
”Låt mig åtminstone köra dig hem, Sel?” Hon hade till sin tur stoppat en taxi som hade haft vägarna förbi. När hon öppnade dörren kastade hon en blick åt mitt håll. Hon log ledsamt och skakade på huvudet.
”Jag klarar mig.” Jag såg när hon hoppade in i taxin och såg henne åka iväg.
Och bara sådär tog det vi hade slut.
Jag vet inte varför men detta kapitel var jobbigt att skriva. Jag gillar inte Justin och Selena tillsammans men fy fabian vad det var känslosamt att skriva om detta. Tyckte nästan lite synd. Tror ni det är slut mellan Jelena för gott?
Det var ett ganska så dramafyllt kapitel tycker ni inte? Ingen av er gissade på att det var Juan som blev mördad. Tror ni mördaren hade haft Justin som pricktavla eller tror ni det inte har något alls med Justin att göra? Kommentera era tankar så ska vi göra allt vi kan för att få upp nästa!
Ville även också be om ursäkt för den dåliga uppdateringen men håll ut, snälla! Jag går i ettan och har väldigt mycket nu i skolan med nationella, och inlämningar som ska betygsättas och så vidare. Har vi några gymnasie studenter till läsare så förstår ni nog hur det känns! Tack för att ni är här och tack för att ni läser och ger så positiv feedback även om uppdateringen inte är på topp, det ger mig motivation till att skriva. Love u guys ♥/E
Love Me Like You Do - 15
Smink var en plåga, något man bara använde för att man kunde. Om jag fick välja skulle jag gå utan smink jämt och ständigt. Men eftersom att jag också var tonåring fick jag precis som alla andra finnar och andra utslag i ansiktet som var tvungna att bli täckta. Men om jag bara skulle sitta hemma idag skulle smink inte behövas.
Jag drog upp mitt hår i en hästsvans och gick sedan ut ur mitt rum, i kurs mot köket där Jakes röst babblade på för fullt. Han snackade om fotbollen, men för vem? Elenor visste ju redan precis allt om Jakes fotbolls lag så vem skulle han berätta om fotbollen för? Nyfiken som jag blev skyndade jag på mina steg och var snart ute i köket.
”Hej Alex.” hälsade Jake glatt. Min blick flackade förvirrat mellan honom och personen bredvid honom.
Jag stod paralyserat kvar vid trappans slut och kunde inte riktigt förmå mig själv att sluta stirra på personen.
”God morgon Alex”, den ljuva stämman som lämnade hennes läppar ekade i öronen på mig. Hur kan någon se så bra ut och samtidigt ha ett barn i min ålder? Det skulle jag aldrig förstå.
”God morgon” fick jag sedan fram och gick fram och kramade henne. ”Vad gör du här? Inte för jag har något emot det utan mest för att du överraskade mig.”
”Tja… Jag hade lite jobb i Paris denna vecka och skulle egentligen flyga hem till Atalanta idag men bestämde mig för att göra ännu ett stopp för att gottgöra dig för sist.”
”Men herre Gud Pattie. Du behöver inte gottgöra mig för det, nöjet var helt och hållet på min sida!”
”Sluta Alex, idag står jag för festligheterna. Eller ja, jag tänkte att vi kunde luncha tillsammans och kanske ta en fika efter det. Mitt plan åker dessvärre vid halv sju så jag kan inte stanna så länge.”
Pattie, hon var så söt. Jag gillade henne redan, även om jag aldrig riktigt träffat henne. Jag har pratat med henne i telefon flera gånger efter att jag ordnat mamma-son dagen åt henne och Justin. Hon var så tacksam för den och ringde mig ofta efter det för att se hur det är med mig. Jag har nog aldrig mött en människa som visar så mycket tacksamhet som henne. Det gjorde mig alldeles varm inombords och om mamma fortfarande hade varit vid liv hade hon gillat Pattie lika mycket som jag.
”Alech, de ä Juschins mamma! Hon ä jätte schnäll!” Leo sprang fram till Pattie och hon drog upp honom i sitt knä.
”Jaha, men då går jag och byter om då.” sa jag och fick det att låta mer som en fråga. Elenor och Pattie såg på mig och nickade sedan började de samtala om något jag inte kunde bry mig mindre om så jag vände på klacken och sprang upp för trappan och in till mitt rum.
Outfiten jag valt imorse var inte direkt passande till en dag ute på stan tillsammans med Pattie.Jag började tänka på vad jag skulle ha på mig och efter att jag slängt en blick på termometern utanför mitt fönster bestämde jag mig direkt för någon av de varmare kläderna. Jag sköt upp skjutdörren till min garderob och letade fram ett par mönstrade strumpbyxor och en t-shirt som jag snabbt drog på mig. Sedan tog ja även ut min gråa tjocka halsduk, som min farmor hade stickat åt mig, innan jag sköt tillbacka dörren till garderoben. Jag granskade mitt ansikte i skjutdörren som även var en spegel och bestämde mig för att strunta i sminket helt och hållet idag. Jag var inte på humör för det och min hy såg relativt bra ut.
På vägen ut ur rummet grabbade jag tag i min lite tjockare svarta jacka som hängde på min klädställning och stoppade mobilen samt min korthållare i fickan. Jag gick ner för trappan och väl nere kastade jag en blick på klockan i vardagsrummet. Lite över nio, visade den. Så medan jag letade fram mina kängor så drog jag fram mobilen igen. Jag skickade snabbt iväg ett sms till Justin.
Till Crewmate:
”Gissa vad?????????????”
Jag förväntade mig inget svar än då klockan var tolv på natten i L.A och Justin förmodligen halvsov på sin soffa framför sitt Xbox. Killar alltså.
När jag knutigt mina kängor gick jag dem få stegen från hallen till köket. Leo satt fortfarande i Patties knä men nu spelade han på sitt Nintendo. Jake satt på köksstolen och kollade på TV. Jag älskade vår öppna nedervåning. Det bästa med det var att när du var i köket kunde du se vardagsrummet eftersom det inte riktigt fanns någon vägg som skilde de olika rummen åt.
”Alex gå inte med skor inomhus!” påminde Elenor mig med skarp röst. Jag brukade gå inomhus med skor ofta och hon blev lika sur varje gång därför älskade jag vara ensam hemma, då kunde jag gå med skor hur mycket jag ville.
”Jag tänkte bara se om Pattie var redo att åka.” berättade jag snällt. Elenor godtog min anledning och jag gick tillbaka för att ställa mig på dörrmattan. Pattie kom gående med Elenor i släptåg.
”Tack för kaffet Elenor, det var trevligt att träffas och snälla ursäkta mig för jag kom utan förvarning.” Pattie drog på sig sin jacka och hoppade i sina stövletter innan hon drog i Elenor i en kram.
”Du är alltid välkommen med eller utan förvarning så är våra dörrar öppna för dig!” suckade Elenor och de släppte taget om varandra.
”Hej då pojkar!” ropade Pattie över axeln samtidigt som vi steg ut ur lägenheten. Trapphuset ekade till av våra steg, speciellt efter Patties skyhöga klackar. Jag förstod mig inte på hur kvinnan bar sig åt med att gå i dem. Klackskor var ett stort nej för mig. Jag hade bara på mig det vid speciella tillfällen, som vid fester eller bröllop.
Jag placerade min tumme mot hissknappen och lutade mig sedan mot trappräcket. Pattie kollade djupt in i mina ögon och på något vis var det svårt för mig att bryta blicken. Det var som att hennes ögon var magiska, eller speciella. Hissen plingade till i samma stund som jag bröt ögonkontakten. Jag tog ett steg in och klickade på den gröna knappen som skulle leda oss till bottenvåningen.
”Så, har du några tips på vad du har lust med att göra tills det är lunchdags?” log Pattie brett mot mig.
”Nej, inget speciellt.. du kom ju rätt ovarnat.” flinade jag till svar. Hon drog undan en brun hårslinga bakom sitt kristallprydda öra. ”Men vi kanske kan… gå en promenad bara? Sen vet jag ett perfekt lunchställe.”
”Det blir nog jättebra.” log hon till svar innan hon klev ut ur hissen som nått bottenvåningen. Jag log brett för mig själv och gick sedan ut efter henne.
”Justin!” ropade en välbekant röst i örat på mig. Jag öppnade ögonen en aning och mötte Selenas välbekanta blick. ”God morgon sömntuta.”
”Hur mycket är klockan?” frågade jag medan jag reste mig upp. Tydligen visade det sig att jag somnat i soffan. Med min Xbox konsol på bröstet.
”Runt tio.” svarade hon och plockade undan en tidning från fåtöljen för att kunna sätta sig ned där själv.
”Då är jag ingen sömntuta. Klockan tio är ju ingenting.” mumlade jag tillbaka, en aning bittert.
”Jag ångrade mig, du är visst PMS barn.” svarade hon med huvudet på sned och underläppen utputad en aning.
”Äh, lägg av.” suckade jag fram och reste mig upp. Jag kunde höra hur golvet knarrade till när Selena följde mig exempel. Sekunden senare var hennes armar slingrade runt mitt bara bröst.
”Förlåt. Jag är bara på lite dåligt humör idag…” ursäktade hon sig med en kyss på min hals. Konstigt nog for det ingen ilning igenom min kropp. Ingen gåshud heller för den delen. Jag nickade innan jag drog mig ur hennes järngrepp.
”Jag måste… öh… duscha. Kommer snart.” sa jag och placerade en kyss på hennes panna för att sedan skynda mig in på badrummet. Väl inne lutade jag mig mot handfatet. Mörka ringar hade placerat sig under mina ögon. Fan. Jag hatade att se sliten ut framför paparazzis. Men som tur var, hade mamma gett mig något maskin som fick mörka ringar att dämpas en aning i julklapp. Suckandes började jag dra av mig det jag bar på det nedre partiet på min kropp, för att sedan kliva in under det rinnande vattnet.
Jag drog ut på duschen så länge jag kunde, men Selenas tålamod var inte det bästa. Tjugo minuter senare knackade hon frustrerat på dörren och skrek något om att jag var elak som föredrog en dusch framför henne. Ärligt talat, så föredrog jag en dusch före alla jag kände. Förutom min familj. Och kanske Alex. Nej. Inte Alex Justin. Jag vred av vattnet och virade en handduk runt min midja.
”Justin!” skrek Selena utanför dörren medan hon fortsatte sina knackningar. Man kunde nästan tro att hela dörren skulle gå sönder av hennes kraftiga slag mot den.
”Jag ska torka håret, en sekund Selena!” ropade jag sammanbitet tillbaka och satte sedan igång hårfönen. Medan jag torkade håret rullade jag med den magiska ”tar-bort-mörka-ringar” maskinen. Jag hade i tanke att borsta tänderna också, men Selenas skrik började gå mig på nerverna så jag beslutade bara att gå ut till henne.
”Äntligen.” andades hon surt ut när jag äntligen klev ut ifrån badrummet. Gåshud uppenbarades på mina armar och ben av temperaturskillnaden mellan badrummet och vardagsrummet.
”Får jag gå och klä på mig kanske?” frågade jag sarkastiskt. Selena fnös till.
”Gör det du, jag är inte din mamma. Du får göra precis vad du vill.” antydde hon barskt och gick sedan sin väg in i köket. Skakandes på huvudet begav jag mig upp för trappan, mot min stora garderob.
Utbudet av kläder var stort. Jag hade kläder för flera tusen kronor, vissa hade jag inte använt ens en gång. Andra kom jag inte ens ihåg att jag köpt överhuvudtaget. Jag drog ut ett par svarta skinnyjeans och en blå V-ringad t-shirt. Det skulle duga till ett par svarta Supras. Jag gick in på mitt rum och klädde på mig. Innan jag drog på mig t-shirten rollade jag deo under armarna och hann precis få på mig den när Selena kom inklampande på rummet.
”Du har ingen mat.” gnällde hon surt med en bekymrad rynka mellan sina mörka ögonbryn.
”Skojar du med mig? Jag är Justin Bieber, jag har mat från hela världen babe.” retades jag med henne och sprutade ett sprut Hugo Boss på mig innan jag slog mig ned bredvid henne på sängen. Hon suckade.
”Inget jag är sugen på i alla fall.”
Jag skakade på huvudet åt hennes barnsligheter,
”Vad är du sugen på då om jag får fråga?”
”Mac and cheese.” sade hon snabbt, utan att tveka en sekund.
"Mac and Cheese."
Jag log, ”Men älskling… jag har Mac and Cheese.”
”Nähä. Jag kollade överallt men hittade den inte någonstans. Du har bara nudlar typ.” fräste hon ilsket.
”Nej. Kollade du bakom sockerpaketet?” frågade jag menandes, med blicken mot hennes håll. Selena bet sig själv på underläppen.
”Öh… nej?” svarade hon och fick det att låta som en fråga. Jag reste mig upp och började gå mot köket med Selena i släptåg. Väl framme vid skafferiet drog jag ut paketet med Mac and Cheese med ett brett leende lekandes på mina läppar.
”Tadaaa!” sjöng jag dramatiskt ut med en handgest mot paketet. Selena himlade med ögonen medan hon tog fram en kastrull från ett av skåpen under diskbänken. Jag räckte över paketet till henne och slog mig sedan ned vid köksön med min iPhone upptryckt i ansiktet. Då märkte jag att Alex hade skickat ett nytt meddelande. Leendes klickade jag fram det.
Från Alex:
”Gissa vad?????????????”
Jag suckade men knappade in ett snabbt svar till hennes sms, som hade skickats igår.
Till Alex:
”Vadå?:)”
Jag förväntade mig inte ett svar förrän om några timmar, så istället för att sitta och glo på våran sms konversation klickade jag mig in på Instagram. Jag tog ett foto på mig själv och lade upp. Det tog en nano sekund innan liksen började rulla in. Jag log över kommentarerna mina fans skrev till mig. Vissa var omöjliga att inte skratta åt. Jag rullade med tummen över skärmen för att dra mig nedåt i nyhetsflödet, men stannade upp när jag såg att Alex hade lagt upp en bild på min mamma på en uteservering. Så det var det hon ville berätta. Att mamma hade kommit till henne. Jag tvekade inte en sekund innan jag kommenterade bilden.
”Vacker som alltid @pattiemallette”
Lika som med min bild tog det en kort stund innan bilden på mamma också hade över flera tusen likes. Mina fans höll verkligen koll på vad jag gjorde på Instagram, men jag hade ingen aning om över hur dem kunde vara så otroligt snabba. Jag skulle precis lägga ned mobilen framför mig när Selena sköt in en tallrik där.
”Wo! Jag höll precis på att lägga ned min mobil där, se upp med vad du gör Selena.” varnade jag henne och lade istället ned mobilen vid sidan om den rykande tallriken. Hon placerade en tallrik med samma innehåll framför sig själv och rykte på axlarna.
”Du hann ju flytta undan den, så det är ju inga problem. Eller hur?” sade hon med blicken ned i maten.
”Nej… exakt.” suckade jag fram. Min blick gled ut mot poolen. Juan stod med håven och fiskade upp oinbjudna gäster, det vill säga kryp, som hade ramlat ned i vattnet. Ibland var jag riktigt tacksam över att jag slapp göra vissa saker själv. Jag menar inte att jag aldrig skulle göra något som att tömma poolen på djur, utan mer att när man hade dagar då Selena var på dåligt humör så orkade man inte med ett dugg.
”Hey bro!” hälsade Jaden glatt och greppade tag om min hand. Jag flinade åt honom medan vi gjorde vår hälsning.
”Tjena. Hur är det?” frågade jag och klappade till honom på axeln. Han log snett åt mig.
”Du vet, det gamla vanliga. Papzen går mig på nerverna men annars kan jag inte klaga.” skrattade han fram. Jag skulle precis svara när Alfredo ropade ifrån vardagsrummet. Jaden satte fart mot soffan med mig hack i häl. Alla mina bästa kompisar var här. Ryan, Chaz, Lil Twist, Alfredo, Dan, Jaden och Christian. Efter Selenas utbrott i morse hade jag helt enkelt fått nog och kände att jag behövde en boys night. Twist hade tagit med sig dricka, medan jag hade stått för käket och Chaz för underhållnigen vilket var det samma gamla vanliga – att spela Xbox.
”Vem leder?” frågade jag med blicken på skärmen där en omgång av Call of Duty pågick.
Fredo skrattade till. ”Chaz. Christian har ingen chans nu.”
Jag flinade åt mina kompisar och gick mot altandörren, men stannade när Jaden ropade på mig.
”Vart ska du Justin?” frågade han med höjda ögonbryn. Jag viftade lätt med handen åt hans håll.
”Bara ta lite frisk luft, kommer snart.”
Han nickade och vände koncentrationen mot teven igen. Jag drog ned handtaget och gick ut i den svala kvällen. Solen hade gått ned, men himlen hade en skär färg som fick det att se ut att den fortfarande var uppe. Jag tog ett steg fram mot mina utemöbler för att slå mig ned. Jag lät min blick glida över min tomt för att bli påmind om hur lyckligt lottad jag var. Som barn hade jag bara haft en liten gräsplätt, där jag och mamma bodde, bredvid garaget att leka på. Min blick for förbi förvaringsstugan och mot poolen där jag fastnade. Vad i hela…
Vad ser Justin i poolen mån tro? :O
Ema hade skrivit 700 ord på denna, men var sedan tvungen att gå för att hon ska till Danmark imorgon. Eftersom att jag endast vill att ni ska bli nöjda, bad jag henne skicka det och skrev klart det själv! Nu får vi bara hoppas att Ema har det kul i Danmark och njuuuuuter! Kommentera! / Ema och Liv <3
BTW - En sak ni borde göra, for real, är att läsa Mathildas nystartade novell på http://bieberdreams.blogg.se/ nu. Den äger. Seriöst.
Love Me Like You Do - 14
Leo sprang runt en stor vattenpöl i någon lek om att dem inte skulle nudda vattnet. Efter ett tag stannade båda två och vacklade till av yrsel. Bara att se det fick det att rycka i mungiporna på mig. En stund senare kom dem springandes efter mig, som satt på en bänk utanför bankens dörrar.
Som jag hade anat var det proppfullt med folk där inne, allt mellan skejtare till män i kostym.
”Alesch, schka vi inte gå in?” frågade Leo med kisande ögon åt mitt håll. Jag sneglade in genom glasfönstrena. Det verkade bara fyllas på med mer och mer folk, så det var väll lika bra att gå in. Jag nickade åt deras håll och slog upp dörren. Tysta som små möss gick dem fram till väggen och ställde sig där. Själv gick jag fram till nummerlappsmaskinen, men innan jag hunnit klicka åt mig en nummerlapp small det till. Högt.
Det andra jag hörde var hur alla började skrika. Folk började yra omkring, men själv stod jag kvar vi lappmaskinen. Min blick for mot Leo och Jake, som båda hade lagt sig ned på golvet. Långsamt vände jag på mig mot entren, där fyra maskerklädda män stod med vapen i sina händer. Paniken steg sakta med säkert inom mig.
”Alla ner på golvet!” ropade en av männen medan han svepte med vapnet över folkmassan. Det tog en sekund, sedan låg jag ned på golvet, två meter ifrån mina småbröder. Helvete. Leo kollade mot mig med röda ögon. Jag skakade på huvudet åt hans försök att kravla sig emot mig. Skulle han röra sig, skulle han förmodligen vara död.
En kort stund senare dök två svarta kängor upp bredvid mitt huvud. Sedan ett par till. Männen började gå mot kassan där en skräckslagen kassörska satt kvar. Jag kände mig genast rädd, för hennes skull. Tänk om dem skulle skjuta? När alla stod med ryggen mot mig, istället vända mot kvinnan i kassan började jag långsamt kravla mig emot mina bröder, men blev snart stoppad utav någon som höll tag i mitt hårfäste. Jag bet mig hårt i tungan för att inte skrika ut av smärta.
”Hey, hey... vad tror du att du håller på med? Du stannar här – precis som alla andra.” varnade han mig och slog sedan ned mitt huvud i golvet. Som tur var, hann jag sakta in farten innan min skalle slog i cementgolvet. Ilskan bubblade upp inom mig. Om jag kunde, skulle jag hoppat upp och och slagit ned dem alla. Men sådant händer bara i filmer. Detta händer bara i filmer, trodde jag.
Vid det här laget borde deras ryggsäckar vara fulla med pengar, men ändå stod dem kvar med blickarna svepandes över oss. Helt plötsligt lyfte en av killarna upp Jake. Rädslan kokade inom mig, skulle dem döda honom? Leo snyftade till med blicken åt mitt håll.
”Vad heter du grabben?” frågade rånaren och man kunde höra hur han flinade under luvan.
Jake svalde hårt innan han tog mod till sig att svara. ”J-j-j-a-ak-ke... S-s-sm-mi-i-it-th-h.”
”Jaså minsann, så det är din farsa som är IP snubben med flera miljoner?” Jag slog mentalt till rånaren. Min blick gled försiktigt upp mot dem, men på vägen fann jag en stor fläck på Jakes byxa. Han var rädd. Därför var jag tvungen att vara modig, så jag reste mig upp på mina ben, som vid det här laget kändes som kokt spagetti.
”Om ni vill ha något ur honom så ta det ifrån mig istället.” morrade jag mellan sammanbitna tänder. Rånarnas blickar for mot mig men Jake blev ändå inte nedsläppt.
”Vem är du? Hans nanny eller?” skrattade killen som höll i Jakes tröja. Jag spände min knytnäve.
”Han syster. Släpp ned honom nu, annars kommer ni önska att ni inte levde.” Orden som lämnade min mun chockade mig. Jag blev skräckslagen av hur kaxig jag blivit. Kanske skulle dem ge sig på mig nu? Jake skulle iallafall få leva. Då spelade det ingen roll.
Han fnös, ”Pfft, en tanig tjej som du? Vad fan skulle du kunna göra mot oss?”
”Man kan bli förvånad.” käftade jag emot men tystnade genast när en av killarna riktade pistolen mot mig.
”Låt mig döda henne, en tjej med så stor mun är inget annat än en hora. Horor ska dö.”
Mina ögon vattnades inom en nanosekund. Man kunde höra hur han laddade pistolen eftersom alla låg knäpptysta. Jag slog samman ögonlocken, i väntan på skottet. Men det hände aldrig. Istället slogs entre dörren upp och en hel drös med poliser kom inspringandes med pistolerna upp i vädret. Rånarna kollade skräckslaget på varandra, sedan på mig. Som om allt detta var mitt fel – eller som om jag var den enda som kunde rädda dem ur detta. Innan jag hann agera blev jag utdragen ur banken av ett par starka armar.
”Mina bröder.” viskade jag nästintill förlamat till ambulansskötaren som drog med mig ut.
”De kommer, sätt dig ned här nu.” manade han mig och förde mig mot en bår. Lydigt slog jag mig ned och lät honom spruta in något i mig. ”Lugnande medel, bara så att du ska hålla dig i skick.”
Jake och Leo blev förda till en ambulans rakt emot mig. Jag var så orolig att jag inte brydde mig om vad sköterskan sade, allt jag ville göra var att få hålla dem i min famn. Jag slog av mig filten som låg lindad kring min kropp och sprang över till dem. Leo slog sina armar runt min hals.
”Alesch...” viskade han mot min axel. Tårar forsade ned för hans kinder. Han skulle få trauman för livet på grund av detta och allt var mitt fel. Om jag bara hade gått med dem till skolan hade dem inte suttit här just nu i tårar, bland en massa upprört folk.
”Ja, jag är här. Så allt är okej nu Leo. Jag lovar.” fick jag tröstande ur mig och drog in Jake i kramen.
”Det var ansvarslöst! Tänk om dem hade dött!” skrek min far på mig så att spottet yrde ut ur munnen på honom. Jag kollade besviket ned på mina fingrar. Så klart han hade behövt få reda på varför vi var på banken så tidigt, eller varför Jakes fröken hade sagt att han låg hemma med feber.
”Jag vet men-”
”Inga men Alex! Du riskerade deras liv!” gormade han medan han vankade av och an i vardagsrummet. Elenor kom ut ifrån pojkarnas rum med läpparna sammanpressade som ett streck.
”Leo somnade nästan i badet, så jag fick bära ut honom. De sover så tungt nu.” berättade hon mjukt. ”Förhoppningsvis kan vi få en natt utan mardrömmar.”
”El... jag är sååå ledsen!” jämrade jag mig med blicken liggandes på henne. Hon skakade lugnt på huvudet.
”Jake berättade, du riskerade ditt eget liv för dem”, började hon och kollade på pappa, ”var inte så hård. Alex gjorde verkligen allt för att skona deras liv. Hon tog sitt ansvar när det väl hände. Fokusera på det bra, som att våra söner fortfarande är vid liv. Och att din dotter också är det.”
Pappa kollade ut genom fönstret, med ryggen åt vårat håll. ”Hon riskerade fortfarande deras liv.”
”Och sitt egna. Släpp det nu, och krama om din dotter. Hon var säkert lika rädd som Jake och Leo.” mumlade Elenor och gick sedan in på deras sovrum. Pappa vände sig om och kollade på mig med rödsprängda ögon.
”Kom hit.” viskade han mjukt. Jag reste mig upp och gick rakt in i hans famn. Gråta kunde jag dock inte, det kändes som om alla mina tårar var borta. Jag hade gråtit alldeles för mycket på Sjukhuset, där dem hade undersökt ifall Jake eller Leo hade fått några hjärnskador under fallet mot golvet.
Hans händer drogs upp och ned över min överarm. Jag kände mig genast lugnare, nästan som ett litet barn igen som drömt en mardröm. En hemsk mardröm. Några minuter senare lossade han på kramen.
”Gå och lägg dig du. Vi kan ta den här disskusionen imorgon när du är utvilad Alex.”
”Okej... älskar dig.” mumlade jag innan jag gick min väg mot badrummet. Väl inne drog jag av mig alla mina kläder och ställde mig under vattenstrålen. Jag behövde den här duschen. Eller jag förtjänade snarare den här duschen. Vattnet var mjukt mot min hud, nästan som ett duntäcke. Blodet inom mig ändrade snabbt temperatur. Ända sedan händelsen kändes det som om mitt blod hade tagit en semester till Antarktis, men nu var det mer som Zahara öknens värme. Jag föredrog Zahara öknen just nu. Vid det tillfället mina händer började gå över till russinhänder började jag schamponera mitt hår.
Jag granskade hur löddret rann ned från min kropp, sedan ned i avloppet. När det inte längre rann ned något mer lödder vred jag av kranen och greppade tag om min vita morgonrock som jag drog på mig. Strax efter drog jag upp mitt hår i en turban innan jag började göra mig redo för natten. När jag var färdig gick jag ut ur badrummet och mötte till min förvånelse Elenor.
”Hur är det?” frågade hon direkt.
Jag ryckte lätt på axlarna. ”Jag är omtumlad. Alltihop känns som en hemsk dröm. Ångern är störst.”
”Alex, du behöver inte känna någon som helst skuld över att du tog med dig Jake och Leo. Det hade kunnat hända vilken person som helst, tillochmed mig. Och du gjorde precis det jag förväntade mig utav dig, du försvarade dina bröder även fast jag kan slå vad om att du var livrädd.”
”Men jag borde ha tagit med dem till skolan istället för att ha låtit dem stanna hemma med mig. Om jag bara hade lämnat dem, och sedan hämtat dem på fritids kanske vi hade kommit till banken senare, vi hade kanske sluppit allt detta.” protesterade jag mot hennes tröst.
”Men tänk om det vore jag som hade tagit med dem då? Hade det varit någon skillnad tror du?”
”Jag vet inte... Kanske. Du är deras mor.” sade jag till mitt försvar, men Elenor skakade bara på huvudet.
”Du är deras syster. Jag skulle aldrig vågat ställa mig upp så där, bara käftat emot.. Du har fått din fars ryggrad.” log Elenor dystert.
”Rånarna frågade Jake om pappa... dem visste om hans företag.” berättade jag oroligt för Elenor.
”Många vet om din fars företag, oroa dig inte om det. Förmodligen var det väll hans efternamn dem nappade på.” förklarade Elenor och smekte min överarm med sin tumme. Jag nickade.
”Ja. Men vi kan ta det här mer imorgon.. jag är väldigt trött.”
”Jo men det gör vi. Sov så gott gumman.” sa hon och drog in mig i en kort kram.
Jag gick med snabba steg mot mitt sovrum och lade mig direkt ned på sängen. Den här dagen hade varit för dålig för att vara sann. Jag reste mig slött upp och tog fram rena underkläder och min pyjamas. Sedan flätade jag mitt hår och i samma sekund som jag skulle släcka plingade min mobil till. Vem sms:ade vid den här tiden? Klockan var över ett på natten. Jag låste upp och klickade upp smset.
Från Crewmate:
”Hey bud! Hur gick det med det nya stjärnskottet? Fick han lyssna på mer? ;)”
Jag funderade en sekund innan jag svarade.
Till Crewmate:
”Dagen gick inte precis som planerat...”
Från Crewmate:
”Va? Vad menar du? Har något hänt? Om du vill så kan jag ringa upp dig.”
Till Crewmate:
”Nej, alltså... Jag är väldigt trött Justin, vi kanske kan ta det någon annan dag. Alltihop är bara så rörigt i mitt huvud just nu, jag behöver få denna natten till att tänka en hel del.”
Från Crewmate:
”Okej. Men vi hörs imorgon då. Och jag lovar, jag kommer inte pressa något ur dig. Det kommer när det kommer. Sov så gott nu, x Justin.”
Jag var alldeles för trött för att överhuvudtaget svara på det sista, utan lade istället ifrån mig min mobil på nattduksbordet och släckte lampan. Månen lyste fortfarande upp mitt rum, men jag var alldeles för trött i både kropp och sinne för att gå upp och dra ned presiennerna. Istället låg jag bara och iaktog natthimlen. Jag hade överhuvudtaget inte några tankar på att yttra detta för någon. Varför visste jag inte, kanske skulle allt bara bli värre...
”Alesch, vakna nu.” tyckte Leo gnälligt rakt i örat på mig. Jag slog långsamt upp ögonlocken som var tunga efter nattens sömn.
”Hur mycket är klockan...?” gäspade jag ur mig och sträckte på mig under mitt täcke. Elenor log mot mig ifrån dörröppningen.
”Halv nio. Ni alla fick ändå en god natts sömn med tanke på gårdagen. Leo vaknade av mardrömmar några gånger, annars var det lugnt.” berättade hon medan hon knappade in något på sin mobil. Jag bet mig hårt i läppen. Så det hade verkligen hänt? Allt var inte bara en mardröm? Fan.
Leo kollade på mig med stora ögon. ”Gååå uppp nuuuu Alesch! Vi schka äta pannkakko!!”
Jag log mot honom och nickade. Glatt sprang han ut ur mitt rum, ut i köket för att låta mig klä på mig. Jag sket i att sminka mig. Smink var en plåga, något man bara använde för att man kunde. Om jag fick välja skulle jag gå utan smink jämt och ständigt. Men eftersom att jag också var tonåring fick jag precis som alla andra finnar och andra utslag i ansiktet som var tvungna att bli täckta. Men om jag bara skulle sitta hemma idag skulle smink inte behövas.
Jag drog upp mitt hår i en hästsvans och gick sedan ut ur mitt rum, i kurs mot köket där Jakes röst babblade på för fullt. Han snackade om fotbollen, men för vem? Elenor visste ju redan precis allt om Jakes fotbolls lag så vem skulle han berätta om fotbollen för? Nyfiken som jag blev skyndade jag på mina steg och var snart ute i köket.
”Hej Alex.” hälsade Jake glatt. Min blick flackade förvirrat mellan honom och personen bredvid honom.
Ojdå. Vissa hade klurat ut att detta skulle hända, men ni som inte hade gjort det... vad tyckte ni? Vem tror ni sitter bredvid Jake och snackar fotboll? Hm... kommnetera massor nu, dels för att vi uppskattar kommentarerna så grovt mycket och dels för att då kommer kapitel 15 upp snabbare!
Kommentera! / Liv.
Love Me Like You Do - 13
Jag skrattade lätt. Tyra var allt för bra hon. Och även om hon ibland irriterar skiter ur mig så var hon ändå min allra bästa vän.
”Kom hit.” sa hon och sträckte sig efter en kram. Jag lade armarna om henne och hon tryckte mig intill sig. ”Förlåt, men jag ville bara se till så du var okej.”
”Det är lugnt.” Det var sanningen. Det var lugnt, jag hade bara varit irriterad då hon ställde så många frågor. Om jag velat prata om det hade jag själv tagit upp det.
”Jag plockar upp dig halv åtta imorgon. Du ska väl vara med på hip hopen?”
”Absolut. Hip hop är inget teoretiskt ämne.” Påminde jag henne och hoppade ut bilen och small igen dörren bakom mig.
Jag kände hur någon andades i nacken och i ansiktet på mig. Låga fnitter hördes och jag hörde hur någon ropade på nedervåningen. Jag slog sakta upp ögonen och möttes av Leo och Jake. Genast bildades ett leende på mina läppar och jag drog in dem i en kram.
”God morgon pojkar,” mumlade jag trött.
”Mamma sa att vi skulle väcka dig. Hon väntar där nere för att prata med dig.” sade Jake lugnt och jag gled ur sängen och trippade trött ned för trapporna.
”God morgon gumman, förlåt för detta. Jag vet att det är din lediga dag idag men dem ringde in mig tidigare, så jag måste iväg. Kan du klä på pojkarna och sedan lämna dem i skolan och på dagis.” Jag mumlade ett ”det är lugnt jag fixar det” och sedan försvann Elenor ut genom dörren.
Jag slängde en blick på den stora klockan på väggen ovanför Tv:n och den visade kvart över sex. En idé slog mig och jag sprang upp till mitt rum och slängde mig i sängen mellan mina bröder. De fnissade och jag kramade om dem hårt. ”Vad säger ni om att ta en extra dag ledigt pojkar och göra denna helg lite längre?”
Både Jake och Leo såg ivrigt på mig och jag log stolt åt min idé. ”Vänta här.” sa jag och sprang ner för trapporna ännu en gång. I hallen hade vi en sorts byrå där telefonen stod och jag grabbade tag i den därefter försökte jag leta upp telefonkatalogen i någon av de tre lådorna som fanns där. När jag hittat den, letade jag upp Jakes skolas nummer och Leos dagis nummer för att ringa och sjukanmäla dem.
”Alek, vafö ä du inte i kolan?” frågade Leo när jag några minuter senare återvänt till mitt sovrum. Leo var tre och ibland förstod man inte vad han sade. Han hade börjat prata för fulla muggar redan vid två års ålder och det tog oss ett tag innan vi förstod oss på vad han sa. Men för var dag blev det bättre och bättre och jag tror nästan att han kommer prata som en vuxen redan vid femårsåldern.
”Jag har ingen dans idag så jag behöver inte gå.” sa jag och letade efter fjärrkontrollen för att stänga av Tv:n som hängde på väggen.
”Hej, vi kollade på det!” nu var det Jake som öppnat munnen i protest.
”Ni har hela dagen på er att slappa och göra ingenting. Jag har sjukanmält er, vi ska ha lite syskontid. Jake du hade feber och Leo du spydde hela morgonen, om någon frågar er på måndag. Got it?” båda ställde sig upp och gjorde segerdansen i sängen. Jag bestämde mig för att filma dem, så jag tog upp mobilen från mitt nattduksbord och klickade mig in på kameran. När jag efter knappt en minut klickat på stopp gick jag mot köket och ropade åt killarna att komma ner för frukost. Det bullrade till i golvet när dem som två vilda tjurar kom inspringandes i köket.
”Oj, är ni så hungriga?” retades jag med dem. Leo nickade ivrigt och slog sig ned på den höga stolen vid köksön. Han hade klyftigt kommit på att man kunde ställa sig på metallstången till köksön för att sedan hasa sig upp på den höga stolen. Om det inte vore för hans klyftighet skulle han fortfarande stått på golvet, tjurandes över att han inte kom upp.
”Okej… så vad vill ni ha? Här på Resturang Alex är alla önskemål uppskattade!” log jag med fransk brytning.
”Pannkakor!” ”Toast och oboy!” skrek dem i mun på varandra. Ett skratt lämnade min strupe.
”Toast med pannkakor och oboy?” viskade jag fram och kisade med ögonen. ”Det är det konstigaste jag hört. Men gott låter det! Ayay, pannkakor med toast och oboy ska bli!”
Glädjetjut lämnade deras munnar tillsammans med en drös applåder. Leendes började jag söka efter ingredienser i kylskåpet, nynnandes på Love Me Like You do, som jag och Nick hade dansat till. I takt med nynnandet började jag vicka på rumpan medan jag vispade ihop ingredienserna.
”Alek, va schunker du på?” frågade Leo nyfiket.
Jag vred på huvudet för att kunna möta hans nyfikna blick. ”Ska jag sätta på den?”
Han nickade glatt och räckte över min mobil. Jag tog den ur hans knubbiga små fingrar för att kunna sätta ned den i högtalaren vi hade ståendes på hyllan i köket. Jag knappade mig fram till mina låtar och satte på den. Justins lena stämma bredde ut sig över hela lägenheten, men eftersom att ingen annan än vi var hemma så gjorde det ingenting.
Ett fåtal minuter senare, efter att ha hört låten på repeat minst tio gånger kunde man höra Leo’s ljusa stämma sjunga med.
”Lov me kaj dodo, lov me kaj dodoooo... kaj dodoooo!” sjöng han för full hals. Han tog i så pass mycket att hans äppelformade kinder blev alldeles röda av ansträngningen. Jag log brett åt hans sång och lät honom sjunga klart innan jag slog av musiken. Leo kollade stelt upp på mig. ”Nää! Chätt påå!”
”Nej, nu ska vi äta. Allt är klart. Du får sjunga mer sen.” lovade jag honom och tog tag om brickan med alla mackor och pannkakor på. Jake, som så snällt hade dukat vid matbordet, hade redan slagit sig ned med sitt Nintendo upptryckt i ansiktet.
”Hey, vi ska äta nu. Lägg ned det där tramset. Din hjärna kommer ruttna utav det.” skrämde jag upp honom.
”Äh, jag går inte på sådant längre Alex. Jag är faktiskt inte fyra längre.” protesterade han och höjde en aning på axlarna. Jag höjde retfullt på ena ögonbrynet.
”Inte? Tja, vad jag har hört…”, började jag med låg röst, ”så är det där spelet byggt för treåringar.”
Hans blick mörknade en aning, men ilskan försvann lika snabbt som den kommit. ”Äh, ge mig pannkakor.”
Jag log överlägset och räckte över tallriken med pannkakor till honom. Ända sen Jake börjat tala hade han argumenterat emot mig i alla olika saker mellan himmel och gjord. Dock hade alla konversationer slutat med att jag vunnit. Precis som nu.
Efter att vi ätit upp varenda smula av frukosten så dukade jag undan matbordet och lade ner disken i diskhon. Jag orkade inte lägga in det i maskinen än, så det fick vänta. Undertiden hade killarna placerat sig framför Tv:n i vardagsrummet med Wii spelet igång. Jag satte ingång musiken på min mobil igen och sen gick jag och placerade mig i soffan med datorn i knät. Leo sjöng återigen med i Love Me Like You Do samtidigt som han med marginal ledde över Jake på Mariospelet de spelade.
Jag förstod mig inte på pappa och Elenor som lät dem spela för mycket av dessa spelen, det kan ju inte leda till något bra. Speciellt med tanke på deras unga ålder.
”Leo, stå inte för nära Tv:n. Du kommer förstöra din syn. Backa lite!” påminde jag honom och han tog några steg tillbaka utan att slita blicken från Tv:n för en sekund.
Jag fällde upp locket på in dator och klickade mig in på Skype och till min glädje var Justin inloggad. Jag förde musen över skärmen och klickade på ”ring med video.” Medan signalerna gick fram granskade jag mina bröder.
”Heeeeeeeeej crewmate” hörde jag Justin glatt i andra änden. Jag vände blicken mot datorn igen och såg honom sitta ute vid sin pool.
”Tjena superstjärnan! Tar det lugnt vid poolen ser jag?” påstod jag och vrickade på ögonbrynen.
”Lyssnar på mina låtar ser jag?” kontrade han och jag skrattade lite. ”Japp, jag nynnade på denna låten innan och Leo frågade vad den hette, sedan när han hörde den fastade han direkt.”
”Alesch, vem pata du me?” undrade Leo och sprang fram till mig.
”Leo detta är Justin, han kan bara engelska. Precis som farmor. Hälsa på honom.” han hälsade snällt och Justin började prata med honom. Leo tog ifrån mig datorn och satte sig bred vid mig med den i knät. Jag satt vid sidan om och lyssnade hur Justin ställde frågor, sådana som om Leo hade någon tjej och om han tyckte det var kul på dagis.
Pappa var ju amerikanare och hans mor ogillade att prata svenska eftersom hon hade svårt med uttalet, så alla barnbarn fick lära sig engelska tidigt, även Leo. Farfar där emot var duktig och honom kunde man prata svenska med. Insjunken i mina tankar hörde jag hur telegonen ringde.
Jag skyndade mig in i köket för att svara i telefonen. Vem kunde det vara nu, den här tiden på dygnet? Jag menar.. alla jobbade ju. Kanske var det en försäljare eller Leos dagisfröken? Jag greppade tag om hemtelefonen så snart jag var ute i köket och klickade på den gröna luren.
”Hemma hos familjen Smith, du talar med Alex.” andades jag ut i luren medan jag lade ned lite smådisk i diskhon.
”Hej Alex! Vad håller du på med?” Något inom mig stelnade till när jag hörde att det var min far.
”Ööh... jag... jag kollar på film.” ljög jag snabbt. Skulle han få reda på om Jake och Leos lilla skolk idag med mig skulle han gå i taket, ge mig utergångsförbud eller värre. Därför valde jag att ljuga.
”Vilken då?” frågade han envist. Alla dessa frågor... kunde dem inte vänta tills han kom hem?
”Tror det heter... View from the top. Något med Gwyneth Paltrow, den fanns på boxen så jag satte bara på den. Hur så? Var det något speciellt du ville? Jag menar.. du måste ju ha fullt upp den här tiden på dagen.”
”Ja... vad var det för något”, mumlade han i luren och jag kunde lova att han kliade sig i hårbottnen, så som han alltid gjorde när han glömde bort något, ”Just det! Du ska till banken.”
”Och varför det?” utbrast jag irriterat. Det var inte pappa jag var irriterad på – utan banken. Det var alltid kö där, och alla satt som robotar. Stirrande robotar. Banken var ett rent helvete.
Han suckade på andra sidan. ”Du jobbade väl som danslärare då och då borta i USA?”
”Jaa..?”
”Ja, och du fick lön. Nu har dem pengarna blivit omsatta till svenska pengar på ditt konto, först måste du gå till banken och skriva under en signatur på att du har sett din lön insättning och att du har jobbat där. Kanske för att bevisa att du är du också.” förklarade han i ett svep.
”Jaha, okej. Vilken tid stänger banken då?” muttrade jag och petade uttråkat på disktrasan som hängde över vattenkranen över diskhon.
”Fyra, så du får skynda dig dit. Ta gärna med dig pojkarna också, dem kan inte sitta på fritids för alltid.”
”Nä, okej. Jag fixar det. Vi ses ikväll, kram.” avslutade jag och lade tillbaka telefonen på laddaren. Utan att jag hade märkt det hade Jake kommit ut och slagit sig ned vid köksön.
”Var det pappa?” frågade han nyfiket. Jag såg djupt in i hans ögon medan jag nickade. Han suckade. ”Vad ville han?”
”Vi ska till banken. Ni följer med – för det finns ingen chans att jag riskerar utegångsförbud bara för att ni stannade hemma när Elenor kom hem. Så fixa iordning allt.” bestämde jag myndigt, precis som en förälder.
”Jaja..” svarade Jake innan han vände om tillbaka mot vardagsrummet. Förvånat kollade jag efter honom. Han hade inte motargumenterat. Han motargumenterade för det mesta när det var tråkigheter på G, men nu... var han sjuk kanske?
Jag skakade lätt på huvudet åt mina tramsiga tankar och gick ut i hallen. Sekunden senare kom Jake ut tillsammans med Leo som kollade på mig med stora, runda ögon som glittrade av nyfikenhet.
”Va schka du göja på banken Alesch?” frågade han med huvudet på sned. Jag lyfte upp honom i mitt knä för att kunna dra på honom sina yterkläder. Jag började med en lite tjockare tröja och skorna innan jag svarade.
”Vi ska hämta pengar till mig. Sen kanske vi kan gå och köpa lite glass efter det?”
”Jaaaa!” utbrast båda två i mun på varandra. Ett leende spreds snabbt på mina läppar.
”Sa du hej då till Justin, Leo?” undrade jag och han nickade till svars. Den där ungen var bara för smart för att vara två. ”Bra. Nu ska vi ut på äventyr.” skojade jag med dem och greppade tag om min jacka innan jag slog upp ytterdörren.
Solen sken ute och för omväxlings skull var det en aning varmt. Tio plusgrader kanske. För mig var det rena rama vintern efter Los Angeles, men det var helt okej ändå. Inte så pass kallt att man hackade tänder. Jake och Leo sprang runt en stor vattenpöl i någon lek om att dem inte skulle nudda vattnet. Efter ett tag stannade båda två och vacklade till av yrsel. Bara att se det fick det att rycka i mungiporna på mig. En stund senare kom dem springandes efter mig, som satt på en bänk utanför bankens dörrar.
Som jag hade anat var det proppfullt med folk där inne, allt mellan skejtare till män i kostym.
”Alesch, schka vi inte gå in?” frågade Leo med kisande ögon åt mitt håll. Jag sneglade in genom glasfönstrena. Det verkade bara fyllas på med mer och mer folk, så det var väll lika bra att gå in. Jag nickade åt deras håll och slog upp dörren. Tysta som små möss gick dem fram till väggen och ställde sig där. Själv gick jag fram till nummerlappsmaskinen, men innan jag hunnit klicka åt mig en nummerlapp small det till. Högt.
___________________________________________________________________________________________
Vad hände där? I smell DRAMA.
Ett aningen framtvingat kapitel. Men vi fick till det någorlunda tycker jag. Både jag och Liv har tillsammans skrivit detta kapitel. Kommentera! /E
Love Me Like You Do - 12
Tankarna snurrade runt i huvudet på mig tills jag stannade på en speciell. Vad var det för dag idag? Förvirrat lade jag ifrån mig tallriken och fiskade upp min mobil ur fickan, som klart och tydligt visade att det var fredag. Klockan var allt för mycket för att skolan fortfarande skulle vara öppen. Jag slog mig ned vid bordet återigen för att fortsätta äta på mina pannkakor i samma stund som telefonen började tjuta. Suckandes reste jag mig upp och svarade.
”Hemma hos familjen Smith, du talar med Alex.” andades jag in i luren och slickade undan sylten som lagt sig i mungiporna på mig. Orden som yttrades i andra änden förvånade mig dock. Det var ett tag sen.
Jag drog upp dragkedjan på min hoodie hela vägen upp och gick i rask takt mot skolan. Det hade inte varit lika kyligt i Malmö som det var här i Lund därför hade jag valt en av dem tunnare jackorna idag, men så fort jag hade satt foten utanför tåget hade jag ångrat mig. För sent för det, tänkte jag och såg skolan komma i sikt framför mig. Dem sista meterna sprang jag innan jag slank in genom entrén.
Jag gick genom den mer eller mindre folktomma korridoren för att komma åt mitt skåp aningen längre in i skolan. Jag närmade mig skåpet när klockan ringde ut för dem som hade haft sina lektioner och korridoren fylldes med folk. Min skola må va den enda skolan i Sverige som har klockor. Varför vet jag inte, men antagligen för att efterlikna USAs high school. Jag försökte göra mig osynlig för att slippa hälsa då jag mest ville träffa Tyra och berätta den nyhet som gjorde att jag längtade efter denna måndagsmorgon. Jag såg upp mot mitt skåp och till min lycka stod Tyra vid sitt och slängde in något som såg ut som engelskaböcker.
”Alex, var har du varit? Du missade hela engelskan och du vet hur Karin är när man skolkar!”
”Jesus… Hej på dig med bästis. Ta det lugnt, jag har läget under kontroll. För gissa vad som hände mig i fredags?”
”Du drabbades av minnesförlust och glömde komma till skolan, samt höra av dig till mig att du inte skulle ha skjuts?”
”Någon har vaknat upp på fel sida ser jag, men nej. Rektor Anna ringde hem till mig!”
”Åh, så du blir utkastad från skolan för du missat så mycket? Jag visste det! Jag sa ju till dig hela tiden att du inte skulle få komma tillbaka”
”Oh dear Lord. Tack för stödet bästis, känner mig otroligt älskad av dig idag. Men tyvärr du kommer få handskas med mig fram till sommaren, meeeeeen” jag drog ut på det så mycket jag kunde tills Tyra tappade tålamodet.
”Kom till saken!” röt hon. Jag hoppade till lite av hennes plötsliga ton. Hon såg irriterat på mig och drog ur sin väska ur skåpet.
”Rektor Anna berättade att jag är klar med alla teoretiska ämnen i skolan. Våra lärare hade haft Skypekonferens med lärarna jag hade i Los Angeles om mina prestationer under tiden jag var där borta, vilket slutade med att jag tydligen läst klart allt jag behövde i kurserna. Så nu är det enda jag behöver göra är att gå på danslektionerna och göra nationella!” utbrast jag glatt och såg på Tyra. Hon hade fortfarande lite irritation i blicken men det släppte inom loppet av några sekunder och hon kramade mig.
”Vad glad jag är för din skull Alex! Jag må vara ett år äldre, men du är något smartare än mig.” jag skrattade. Ja, jag var smart, det var därför jag fick börja direkt i ettan och gå med 93:orna. Men jag var inte smart när det gällde matte. Då var jag den mest efterblivna människan på jorden. Jag förstod inte varför vi behövde kunna räkna ut algoritmer och ekvationer på danslinjen. Det var inte så att vi behövde räkna ut danssteg. Visst man räknade ju i huvudet fem, sex, sju och ått. Det vanliga när det gäller dans, men inget plus och minus.
Tyra drog sig ur min omfamning och harklade sig med blicken fäst på något bakom mig. Jag vände mig om, Victor. Där stod han, sur som en citron och stirrade med besviken blick på mig. Då slog det mig. Jag hade glömt höra av mig. I sex månader. Mentalt gav jag mig själv en rak höger och tänkte på hur detta skulle gå.
Tyra hade hunnit försvinna, till caféterian antagligen och Victor lutade sig nu mot skåpet.
”Virre… Jag” men längre hann jag inte komma då han avbröt mig.
”Vi kan snacka Skype, vi kan FaceTima och så finns ju iMessage också.” sa han med rösten tillgjord så att den lät mer tjejig.
”Jag…” började jag men blev återigen avbruten.
”Dina ord Alex inte mina. Du skulle smsa mig när du hade landat, men nej det gjorde du inte. Du skulle smsa mig efter första skoldagen för att berätta hur det gick, det gjorde du inte heller. Och just det. Du skulle ju ringa mig efter första danslektionen på Millenium för att berätta hur det gick. Men gissa vad? Det glömde du också. Sex månader Alex!” han tog en paus, jag tog tillfället i akt för att luta mig mot skåpet när han vände sig om så han stod framför mig. Sakta närmade han sig mig och jag stod som fastklistrad mot skåpen nu. Han höjde händerna och placerade dem mot skåpet, på var sin sida av mitt huvud.
”Jag trodde det vi hade var lika speciellt för dig som det var för mig. Men jag antar att jag hade fel. Jag väntade på dig, men tillslut tröttnade jag.” han pausade igen och tog ett djupt andetag. Jag kände tårarna bränna i ögonen på mig, men jag vägrade låta dem rinna.
Det vi hade, det var speciellt. Men hur skulle jag säga till honom att jag inte kände något mer än vänskapliga vibbar mellan oss? Vår starka vänskap, den var fin. Väldigt sällsynt och speciell. Men det var allt. Jag kände inget mer än så. Virre hade berättat att han hade känslor för mig bara några veckor innan jag åkte till USA. Därför bestämde jag mig för att låta allting vara. Jag hörde inte av mig en enda gång under min USA vistelse. Jag ångrar det lite då det verkar ha tagit på honom värre än jag trodde.
”Visst jag satsade vår vänskap när jag sade vad jag kände. Jag hade lätt kunnat hantera ett nej från din sida, vi hade kunnat gå tillbaka till att vara vänner. Men nej, du Alex, du förstörde detta” han pekade mellan oss och rörde sig sakta baklänges mot uppehållsrummet.
Nu var jag sur. Tänkte han inte någonsin på mig? ”Skyll nu inte allting på mig Victor. Du visste att jag skulle åka till USA! Tänkte du någonsin på hur jag skulle känna? Alla dem gångerna vi varit tillsammans, sovit tillsammans, ätit tillsammans? Hur trodde du jag skulle känna mig när jag fick reda på att du sett mig som mer än vän? Trodde du jag skulle rusa upp i dina armar och kyssa dig? Va? Trodde du det?” jag slog en knytnäve i närmsta skåp och svor inombords för den dumma gesten. Om jag var sur innan, var jag nu rasande. ”Hur trodde du jag skulle känna mig där jag satt? I min sits? Testa vara där ett tag. Min bästa vän berättar att han är kär i mig precis innan jag ska åka till USA? Hur trodde du jag skulle reagera Virre? På riktigt?”
”Bättre än vad du gjorde i alla fall!”
Vi stod nu mitt emot varandra i korridoren och skrev på varandra. Jag såg några huvud sticka fram ur dörröppningen till det stora uppehållsrummet. Ettor. Måste dem alltid lägga näsan i blöt?
”Ja men nu gjorde jag inte det. Var en man och kom över det Victor. Istället för att ge mig ett välkomnande så står du och bråkar med mig. Släpp det.”
”Gumman, jag har kommit över detta för länge sedan, jag ville bara att du skulle få veta att allt inte är som vanligt här hemma. Medan du gått runt och horat runt dig med Bieber och hans vänner i Hollywood har vi kämpat med att sätta ihop en musikal. Samtidigt har media varit här och varit intresserade av att få veta saker om dig. Öppna ögonen Alex, ditt ansikte pryder varenda tidning med rubriker som ”Svenskan Alexandra Smith följer med Bieber på turné. Väldssuccé för Sverige” Jag vet att Tyra sa att vi behövde dig i musikalen. Men stryk det. Det är fullt. Åk tillbaka till dina kändisvänner och fortsätt hora runt dig som du gjort dem senaste månaderna.”
Hora runt dig, orden ekade i mitt huvud. Det sved. Jag kände min mage slå knut på sig själv av obehag. Victor om någon borde veta att jag inte håller på med sådant. Han borde veta att det inte finns i mitt system att ”gå runt och hora sig”.
”Jag antar att det inte bara är jag som förändrats” orden jag uttalade var känslokalla. Jag frös till is. Jag visade inga tecken på känslor överhuvudtaget. Han stod bara framför mig och stirrade på mig. Jag gick fram till honom och kollade honom i ögonen.
”Hora runt, det sved Victor. Det sved rejält.” Jag gick förbi honom och vidare genom korridoren. Jag stannade till vid uppehållsrumet där ettorna som tjuvlyssnat satt och öppnade dörren. ”Var det intressant eller? Njöt ni av det? Patetiska ungar, sluta lägga näsan i blöt hela tiden.” med det stängde jag dörren och gick vidare bort till balettsalen där vi nu skulle ha balett.
Klockan ringde ut och jag skyndade mig ut ur klassrummet med Tyra hack i häl.
”Kallade han dig verkligen hora?” Såklart. Rykten sprids snabbare på denna skolan än vad svininfluensan gjorde för något år sen. Och den spreds snabbt. Fast i detta fall var det ju inga rykten. Det var fakta. Han hade kallat mig hora, men hora är man väl inte bara för att man umgås med killar.
”Ja.” Svarade jag enkelt och fortsatte gå mot skåpet. Vi tog ut böcker ur skåpet i tystnad innan vi styrde ut mot parkeringen där Tyra parkerat sin bil. Åh vad jag saknade att köra. Dumma Sverige som har 18årsgräns på körkort. Det sög ibland att gå med en äldre generation. Som till exempel nu. Alla i min klass har körkort medan jag inte ens fyllt arton än. Bara ett halvår kvar, tänkte jag samtidigt som jag satte mig tillrätta i pasagerarsätet i Tyras bil.
”Alex, han kallade dig hora. Hur kan du vara så oberörd?” Tyra började gå mig på nerverna. Först hennes irriterade attityd i morse och nu detta. Han kallade mig hora, klart jag är berörd. Jag valde att avstå från att svara henne. Hon startade motorn i tystnad och svängde ut på gatan.
Som för att visa att jag inte ville prata om det slog jag på radion och höjde musiken som spelades. Men till min besvikelse stängde Tyra av radion bara drygt en halv minut efter. Here we go…
”Skojar du med mig?” Hon vred på huvudet och såg på mig snabbt. ”Ska du bara ta det? Han kallade dig hora och han är en av dina närmsta vänner.”
”Var en av mina närmsta vänner.” Förstod hon inte att jag inte ville kommentera mer kring detta? Jag borde tagit tåget hem. Kunde hon inte bara släppa det?
Hon svängde ut på motorvägen mot Malmö och accelererade. Jag såg i ögonvrån att hon drog ett djupt andetag innan hennes mun satte av i 140 i timmen. ”Du vet väl att du inte gjort något fel? Han var inte där så han kan inte döma dig. Och varför väntade han hela tiden på dig? Han kunde väl lika gärna höra av sig om han saknade dig så mycket. Sedan ska han komma och kalla sig hora? Vem tror han att han är? Medan han är kvar i Sverige och försöker komma in i teater branschen så kommer vi göra något av våra liv. Jag kommer studera dans på Brodway Dace Center i New York och du kommer resa runt med världenskändaste tonåring. Haha. Så patetisk…”
Jag var tvungen att avbryta henne. Jag orkade helt enkelt inte lyssna på hennes eviga tjat. ”Tyra, sluta! Klart jag är berörd, en av mina bästa vänner kallade mig för hora. Tror du jag inte har några känslor eller? Tror du mitt hjärta är gjort av sten? Nej, precis. Men jag väljer att vara den mogna och inte bry mig. För i slutänden så vet jag vad jag har gjort och vem jag umgåtts med. Jag har inte gjort något fel mer än att jag inte hörde av mig. Men snart är detta kapitel av vårt liv slut. Vi tar studenten om lite mer än två månader och sedan börjar jag mitt nya liv. Jag vill inte lägga ner energi på onödiga saker som att Victor kallade mig hora. Det var dessutom nog en för stunden impuls och jag är säker på att han inte menade det.”
Hon satt som fastfrusen i förarsätet. Tyst. Jag antog att jag fått tyst på henne samtidigt som jag fick det jag ville sagt. Jag brydde mig helt enkelt inte om vad Victor sagt. För innerst inne visste jag. Jag var ingen hora, och dem som kände mig visste också om det. Vi fortsatte åka i tystnad ända fram till min port.
”Ska du med in?” vågade jag mig på att fråga.
Hon log, ”Nej tillskillnad från dig smartass har jag massa teoretiska ämnen att plugga.”
Jag skrattade lätt. Tyra var allt för bra hon. Och även om hon ibland irriterar skiter ur mig så var hon ändå min allra bästa vän.
”Kom hit.” sa hon och sträckte sig efter en kram. Jag lade armarna om henne och hon tryckte mig intill sig. ”Förlåt, men jag ville bara se till så du var okej.”
”Det är lugnt.” Det var sanningen. Det var lugnt, jag hade bara varit irriterad då hon ställde så många frågor. Om jag velat prata om det hade jag själv tagit upp det.
”Jag plockar upp dig halv åtta imorgon. Du ska väl vara med på hip hopen?”
”Absolut. Hip hop är inget teoretiskt ämne.” Påminde jag henne och hoppade ut bilen och small igen dörren bakom mig.
____________________________________________________________________________________________
DRAMA. Vad tycker ni? Kommentera. /E
Love Me Like You Do - 11
Där jag iakttog Tyra plingade min mobil till och visade ett sms från Elenor som sa att hon var utanför. Jag gick upp och kollade ut genom fönstret och mycket riktigt stod hennes Range Rover parkerad utanför.
”Elenor är här.” sa jag till Tyra och vi båda gick ut genom rummet och ner till ytterdörren. Väl där grabbade Tyra tag i bilnycklarna så vi kunde ta ut mitt bagage från deras bil. Vi steg ut genom dörren och jag såg att Elenor hade gått ut ur bilen. Jag log mot henne och gick med raska steg fram till henne och kramade henne hårt.
”Tack” viskade jag. ”Tack för du inte glömde mig.”
”Har vi Nutella hemma?” frågade jag när vi närmade oss en bensinmack.
Elenor skrattade och svängde in till Statoil. ”Du och din Nutella, men nej det har vi inte. Gå du in och köp en burk. Jag kan tänka mig att du vill ha det till frukost imorgon?”
Jag nickade till svars och hon räckte över mig en hundring för att gå in och handla. Så fort jag var klar slog jag mig ned bredvid henne igen och lutade huvudet mot fönsterrutan.
Bilen rullade sakta in på avfarten. Jag släppte blicken från backspegeln för att istället kolla upp på vårt belysta fönster. Där inne satt pappa tillsammans med Jake och Leo och väntade på mig – förhoppningsvis. Elenor vred på huvudet för att kolla på mig. Hennes blick brände i kinden på mig, så istället för att ignorera henne som en treåring vände jag min blick åt hennes håll. Ett leende ryckte i mungiporna på henne.
”Din pappa har saknat dig så mycket. Det är bara så mycket för honom just nu…” tröstade hon mig lugnt.
”Jag förstår.” ljög jag. Nej, jag förstod inte. Jag förstod inte hur han kunde hoppa över min hemkomst. Be en annan familj plocka upp mig helt så där. Visst, Tyras föräldrar var nästan som mina bonusföräldrar men det var fortfarande inte detsamma. Elenor lade huvudet lätt på sned mot mig.
”Ska vi gå in?” frågade hon snällt.
Jag sneglade upp mot fönstret ännu en gång innan jag nickade och klev ut ur bilen. Det hade hunnit bli kyligt ute, men det var fortfarande inte iskallt. En av fördelarna med att ha varit i Los Angeles hade varit att slippa den eviga vinterkylan som hemsökte Sverige vartenda år. Elenor tryckte upp bagageluckan och drog ned mina väskor på asfalten med en duns. Jag greppade tag om handtagen och började rulla väskorna mot porten, något som gav mig flashbacks till när jag åkt här ifrån. Det hade varit ett känslosamt farväl… jag bet mig hårt i läppen för att sluta tänka på det. Jag hade ingen lust att börja gråta just nu.
”Jag har bäddat rent i ditt rum, så om du är trött så är det bara att gå och lägga sig.” berättade Elenor medan hon sköt upp portdörren åt mig. Jag nickade tacksamt åt henne innan jag rullade in mina väskor i porten i kurs mot hissen, som jag tidigare idag sprungit förbi. Siffrorna över hissdörrarna meddelade att hissen sakta men säkert åkte ned från våning tre, till två för att sedan landa hos oss.
Hissresan gick långsamt, som vanligt. Hissen var nyrenoverad men ändå hade dem inte förbättrat hastigheten. Det förvånade mig, då det var väldigt många i våran bostad som hade klagat på just hastigheten. Hissen gav ifrån sig ett svagt plingande så fort vi nått ändstationen, så att säga. Elenor fiskade upp hemnyckeln ur sin jackficka och tryckte in den i nyckelhålet. Jag drog ett djupt andetag. För första gången på ett halvår skulle jag nu få träffa min familj igen. Hela familjen. Bara tanken av det fyllde mig med värme.
Elenor slog upp dörren och lät mig gå in i den varma lägenheten innan henne. Doften av hemma slog mig, vilket fick mig att stå kvar ett tag för att bara andas in den. Mina ögonlock slogs igen av ren njutning. Innan jag visste ordet av linandes två stora armar omkring min kropp. Jag besvarade min pappas kram. Åh, vad jag hade saknat honom. Även fast han struntat i att komma till Kastrup för att hämta upp mig. Men lyckan jag kände övervägde det.
”Åh! Jag har saknat dig jätte mycket gumman.” mumlade han lyckligt mot min axel. Jag nickade långsamt.
”Och jag dig pappa.” viskade jag tillbaka. Små, små lyckotårar samlade sig i ögonvrån på mig för att en bara en bråkdels sekund senare falla ned på pappas ljusblåa t-shirt. I bakgrunden såg jag vardagsrummet. Allt var som det alltid hade varit, något som faktiskt gladde mig. Pappa lossade en aning på kramen och kollade mig djupt in i ögonen.
”Åh, du har växt.” skrattade han lätt, likaså med tårar i ögonen. Det var jobbigt att se honom gråta, även fast jag visste att det bara var tårar fyllda med ren glädje. ”Är du hungrig?”
”Nej, jag åt hos Tyra. Köttbullar… jag är bara trött, så jag tror jag går och lägger mig.”
Elenor kramade mjukt om mig från sidan. ”Okej. God natt, så ses vi imorgon. Sov nu gumman.”
”Jadå. Har kidsen somnat?” Dem båda nickade bara till svars.
Pappa hjälpte mig dra upp väskorna till mitt rum. Jag gillar vår tvåvåningslägenhet, men i vissa tillfällen, som när man har mycket packning, kunde det vara jobbigt då man var tvungen bära upp allting upp för dom relativt långa trapporna. När väskorna var på rummet smög jag över till Jakes rum. Jag kikade in och fann honom snarkandes på sin säng. Åh lilla Jake. Jag kysste honom på pannan innan jag gick över till Leos rum och gjorde detsamma.
Mitt rum var nystädat och vädrat, man kunde känna det i atmosfären. Tacksam över att Elenor orkat städa det slängde jag en blick på min säng. Den såg väldigt inbjudande ut, men jag kunde inte bara gå och lägga mig utan satte istället igång jakten på min sov tröja. Jakten slutade med att alla kläder var upphängda och vikta i garderoben, med väskorna liggandes under min säng. T-shirten med Supermannen trycket låg på min kudde med trycket nedåt. Jag grabbade tag i den och gick sedan in på badrummet som låg vägg i vägg med mitt rum tillsammans med min necessär. Kläderna jag burit under hela dagen lade jag ned i den flätade tvättkorgen från Ikea och drog sedan på mig t-shirten över mina underkläder. Allt det andra obligatoriska blev gjort på bara några minuter, så jag borstade bara igenom mitt hår innan jag gick in på mitt rum igen. Väl inne släckte jag alla lampor och kröp sedan ned under täcket för att försvinna in i drömmarnas land.
Solen sken rakt i ansiktet på mig. Hur kunde jag ha glömt att dra ned persiennerna igår? Irritationen bubblade inom mig, men sedan kom jag på att jag låg hemma. I min egna säng. Bara för att vara säker på min sak särade jag långsamt på ögonlocken och konstaterade att jag inte hade drömt. Jag var hemma. Min blick sökte sig efter klockan som satt uppspikad på min väg. Halv tre visade pekarna.
Snabbt som attan slog jag mig upp i sängen. Halv tre?! Mina fingrar slog sig mot varandra i räkningen som resulterade att Los Angeles var nio timmar bak, så klockan var halv sex där. Suckandes drog jag undan täcket från min kropp och gick ut i vardagsrummet där Elenor satt framför tv:n.
”God morgon sömntuta!” hälsade hon glatt på mig.
Jag gnuggade mig hårt i ögonen. ”Varför väckte du inte mig? Vart är killarna och pappa?”
”Svar på fråga ett – jag väckte dig visst. Klockan tolv, men du bad så snällt så jag lät dig fortsätta sova. Och din pappa är på sitt jobb, killarna är ute och leker med grannbarnen, som vanligt.”
”Jaha, oj…” fick jag chockat ur mig. Det var inte vanligt att jag inte kom ihåg att jag vaknat. Det måste bero på jet-laggen, tänkte jag bestämt. Elenor kollade återigen upp på mig från sin tidning.
”Det finns frukost i köket, men du kanske vill duscha först?”
”Mm…” mumlade jag och vände om för att sätta fart mot badrummet. De få kläderna jag bar gled av mig som om hela jag vore insmord i olja. Tanken fick mig att le en aning, fånigt nog. Jag sträckte mig en aning efter kranen till duschen. Vattnet kom med sådan fart att jag inte han dra mig undan, utan blev dränkt i iskallt vatten. Ett tjut lämnade min strupe av chock. Långsamt sträckte jag in handen igen och vred på kranen tills jag fann den rätta temperaturen.
Duschen tog längre tid än vanligt, då jag unnade mig en massa av mina gamla saker, men väl klart vira jag handdukar runt hela mig kändes det som. Med försiktiga steg för att förhindra halka tog jag mig fram till handfatet, där jag äntligen kunde borsta mina tänder. Så fort min mun var full av lödder, sköljde jag ut den.
”Hur går det där inne?” ropade Elenor en aning oroligt utifrån vardagsrummet.
”Snart klar!” hojtade jag tillbaka och släppte ut turbanen. Hårborsten låg placerad på samma ställe jag hade lämnat den igår, något som gladde mig. Vissa mornar hade gått åt till att leta efter den på dom mest underliga ställena. En gång hittade jag den i mikron, men Jake lovade mig att han inte hade placerat den där.
Efter balsamet var mitt hår så pass lent att borsten bara gled igenom hårstråna. Så fort hela håret låg platt på mina axlar, slog jag upp dörren. En svag vindpust träffade mig i ansiktet och jag drog efter andan. Det var väldigt kvavt inne på badrummet gentemot vad det var här ute. Elenor hade flyttat sig från sin plats i soffan och hade istället gått in på sitt och pappas rum. Hon kanske behövde lite sömn, efter allt hon gör om dagarna är det förståndigt. Mina fötter lämnade våta fotspår efter sig på min gång mot mitt rum. Det var något jag skulle få torka upp sedan, annars skulle Elenor behöva göra det och det var det sista jag ville. Väl inne på mitt rum tippade jag fram på tå till min garderob som nu var proppfull efter en massa shopping i L.A. Jag slog upp dörren till den och bläddrade genom urvalet av kläder. Vad skulle jag göra idag? Min blick for mot klockan. Tio i fyra. Tyra kanske ville ses… Om jag bara skulle träffa Tyra, så räckte det med något enkelt. Jag drog ut ett par slitna Jeans tillsammans med en vanlig vit t-shirt. En klocka fick duga till det.
Med kläderna sittandes på min kropp och Nutella bruken jag köpt in igår, slog jag mig ned i min säng tillsammans med min laptop. På Twitter och Facebook hade jag fått många nya förfrågningar och followers. All denna uppmärksamhet var överväldigande, men om jag skulle hänga med Justin var det väll något jag fick lära mig att leva med. Jag nekade alla vän förfrågningar på Facebook innan jag loggade in på Skype. Förvånandes nog så var Justin inne, så jag drog musen mot telefonen. Signalerna gick långsamt fram, en för en, men till slut svarade han.
”Hej! Aleeex, borta i kalla Sverigeeee.” hälsade han långdraget med ett brett leende på läpparna.
”Kallt? Nej, det är vår här Justin! Jämfört med L.A är det väll kallt… men annars är det varmt för att vara Sverige.”
”Jag förstod nästan det…” skrattade han och tog en klunk av sitt vatten. ”Vad har du gjort denna morgon då?”
”Justin… jag är nio timmar före dig.. Klockan är strax innan fyra här.” påminde jag honom och stoppade in en sked Nutella i munnen.
”Alex, skämtar du med mig?” utbrast han helt plötsligt. Förvånat drog jag ut skeden ur munnen.
”Vad?”
”Sitter du och äter bara Nutella ur bruken? Det är ju bara… alltså nej. Varför äter du inte nyttigheter? Jag vill inte ha feta dansare på scen!” skämtade han och blinkade retfullt med ögat mot mig. Jag grimaserade surt mot honom.
”Antyder du att jag är tjock? Fyfy Justin…” suckade jag medan jag viftade med pekfingret mot kameran. ”Vad ska du hitta på idag då?”
Han drog upp ärmarna på den gråa tjocktröjan han bar innan han svarade. ”Möten… Scooter verkar vilja döda mig eller något.”
”Du klarar nog det, du är ju Justin Bieber! Möten är ju din vardagsmat kan man väll säga…?” skrattade jag fram bakom berget av nutella jag kletat upp på skeden.
”Det kan man ju lugnt tro. Vad ska du göra då?”
”Jag vet inte… ska kanske ringa Tyra sen. Det börjar dra sig mot kväll här, så vi får väll se.”
Han nickade lugnt. ”Alfredo hälsar till henne. De låg och snackade hela kvällen igår… kärlek alltså.”
”På tal om det… hur går det med Selena?” frågade jag så vänligt jag förmådde och slickade mig runt mina läppar för att få bort bevisen på att jag ätit nutella. Justin spände käken och kollade djupt in i kameran.
”Faktiskt… bra. Allt känns mycket bättre. Vi ska faktiskt äta lunch tillsammans idag.” log han nöjt, utan att leendet riktigt nådde ögonen.
”Det är ju toppen.” grattade jag honom. Att ha fått saker att bli rätt mellan honom och Selena igen var en av de bästa sakerna jag gjort, efter något jag själv förstört. Jag plockade upp det vita locket till Nutella burken för att kunna skruva på det. Bara en sekund efter jag ställt ned burken knackade det på dörren.
”Vänta lite Justin…” bad jag Justin och vinklade ned skärmen en aning. ”Kom in!”
Elenors huvud stack i glipan mellan listen och dörren. ”Ska du ha frukost eller inte gumman? Jag har plockat fram lite från imorse…”
”Kommer om en sekund El.” försäkrade jag henne med ett leende. Hon nickade och försvann sedan.
”Vad pratade ni om?” frågade Justin oförstående. Då slog det mig – Justin kunde ju inte svenska. Ett flin spreds på mina läppar.
”Hon sa hur mycket hon ogillar Justin Bieber… what a shame.” retade jag honom samtidigt som jag kollade djupt in i kameran. Dock så var inte mitt poker-face det bästa, vilket förstörde alltihop.
”Neeej! Jag skulle ha hört mitt namn då, Justin. Duh?”
”Fan.” utbrast jag i besvikelse över att mitt prank inte hade lyckats. ”Men hon sa att jag skulle äta, så jag måste gå.”
”Äta? Du har redan ätit ett helt Nutella paket eller något.” konstaterade Justin en aning dömande.
”Elenor anser inte det som mat. Måste dra nu, men vi hörs. Love yoou.” avslutade jag samtalet och slog ned locket på min laptop. I samma stund som jag kommit upp på mina ben ångrade jag mitt lilla farväl. Hade det verkligen varit lämpligt sagt utav mig? Justin hade ju liksom precis blivit sams med Selena, och kanske tog det på fel sätt.
Oroligt kom jag fram till att han var klipsk nog att förstå att det bara varit en vänskaplig gest. Jag stod stilla en stund och funderade innan jag fortsatte gå mot dörren. Väl ute ur mitt rum såg jag hur Leo och Jake satt som två zombies framför Nickelodeon. Bara åsynen av de gjorde mig överlycklig.
”Leo! Jake!” utbrast jag helt plötsligt men fann ingen uppmärksamhet. Elenor kollade ut ifrån köket och log mot mig.
”När det är barn TV på så är de inte på samma planet som vi, du är inte den ända.” försäkrade hon mig. Besviket fortsatte jag min färd in i köket där Elenor lagt upp ett dussin olika tallrikar med olika tillbehör på köksön. Våfflor, pannkakor, ostfrallor, ost, paprika, skinka, apelsin, melon… i princip allt stod uppradat tillsammans med kannor som innehöll Juice, oboy och té.
”El, jag är en person inte en arme!” skrattade jag ut och greppade tag i en assiette. Hon ryckte på axlarna.
”Killarna kanske var hungriga… jag bara plockade fram lite av vad vi hade och vad som hade stått framme imorse. Du behöver inte äta allt så klart och om det inte är matigt nog kan du bara gå ned och köpa något på Pizzerian.”
”Det är toppen. Svenska pannkakor är definitivt något jag har saknat.” försäkrade jag henne medan jag lassade på två stycken. Hon lade huvudet på sned och log en aning.
”Bra. Jag går in och betalar lite räkningar så du vet vart jag är i alla fall.” berättade hon för mig. Jag nickade åt hennes håll medan jag lassade på en hög med sylt över pannkakorna. I tystnad bredde jag ut lagret av den röda jordgubbssylten innan jag började äta. Tankarna snurrade runt i huvudet på mig tills jag stannade på en speciell. Vad var det för dag idag? Förvirrat lade jag ifrån mig tallriken och fiskade upp min mobil ur fickan, som klart och tydligt visade att det var fredag. Klockan var allt för mycket för att skolan fortfarande skulle vara öppen. Jag slog mig ned vid bordet återigen för att fortsätta äta på mina pannkakor i samma stund som telefonen började tjuta. Suckandes reste jag mig upp och svarade.
”Hemma hos familjen Smith, du talar med Alex.” andades jag in i luren och slickade undan sylten som lagt sig i mungiporna på mig. Orden som yttrades i andra änden förvånade mig dock. Det var ett tag sen.
Första kapitlet skrivet av mig i den här novellen - Liv! Vad tycker ni? Rätt händelse-tomt kapitel, menmen. Såna behövs då och då, som vi har sagt förut! Haha :) Lite mer drama is coming up, bara håll tålamodet och kommentera massa nuu! Puusss, Liv.
Love Me Like You Do - 10
”Jag har saknat er också”
”Vi blev tillfrågade av din far om vi kunde köra hem dig. Jake hade en fotbollsmatch och Elenor var tvungen att jobba ikväll. Du vet ju hur det är på sjukhuset efter sportlovsvekan. Hoppas det är okej.”
Jag frös till is. Okej? Jag hade varit borta i ett halvår, detta är absolut inte okej under några som helst omständigheter. Jag var deras äldsta dotter. Jake kunde väl ha hoppat över denna matchen? Jag var väl viktigare? Eller? Kanske brydde dem sig inte lika mycket om mig längre. Jag kände gråten i halsen men gjorde allt jag kunde för att hindra tårarna som bildats att falla.
Hade min egen familj glömt mig?
Familjen Grahns bil rullade in framför entrén till mitt trapphus och jag suckade tungt. Äntligen hemma tänkte jag. Bilresan hade varit pinsam då jag kämpade för att inte låta mina känslor ta över mig och göra något jag skulle ångra.
”Har du nycklar in gumman? Annars kanske du vill se om dem är hemma innan vi lämnar dig här.”, frågade Gunilla mig och jag kunde inget annat än nicka, fortfarande tagen av det faktum att min familj inte kom för att hämta mig på flygplatsen.
Jag steg ut ur bilen och small försiktigt igen dörren bakom mig innan jag gick med raska steg fram till porten. Blåsten gjorde att håret föll över mina ögon och jag fick kämpa med att hålla det borta länge nog för att knappa in portkoden. Det var den enda nackdelen med att bo vid Malmös kust, Västra Hamnen var ett väldigt fint område och jag hade havet framför näsan på mig, men såhär års är blåsten fortfarande ganska stark och kall.
Jag ignorerade hissen för exalterad för att vänta in den och sprang upp för dem allt för många trapporna upp till fjärde våningen.
”Hem ljuva hem.” sa jag för mig själv och log glatt innan jag ringde på dörrklockan bredvid dörren. Jag stod och stampade någon rytm med foten, nervös inför mötet med min familj. Sekunderna gick men ingen öppnade. Jag ringde på igen och nu kände jag hur tårarna jag kämpat med att hålla inne sakta rann ner för mina kinder. Inget svar, alltså var ingen hemma. Hur kunde dem göra såhär mot mig? Jag vände om utan att ens se på dörren och sprang ner för trapporna så snabbt jag bara kunde.
”Kör hem.” bad jag när jag nått fram och satt mig i bilen. Tårarna forsade ner och jag snyftade som ett litet barn. Med det var ingenting jag brydde mig om. Familjen Grahn har alltid varit där för mig när jag inte har kunnat prata med min familj och har sett mig gråta fler miljoner gånger. Inte för att det var vanligt att det hände, jag och pappa är som bästa vänner, men ibland är det bara så att han inte har tid med mig. Småungarna behöver mer uppmärksamhet och uppfostran än jag så därför var dem oftast en prioritering. Men detta kunde jag inte acceptera, jag hade varit borta i lite mer än sex månader.
Jag kände mig sviken, obetydlig och oälskad av min familj, och att känna så på grund av sin familj är nog det värsta som kan hända en. Jag har officiellt nått botten. Det var som att något kvävde mig inombords och jag kunde inte stoppa det. Det var som en av dem där drömmarna där man springer iväg från någon som vill döda en men kommer ingenvart. Man vill så gärna skrika på hjälp men allt som kommer ur strupen är luft. Som att orden fastnat i halsen. Var jag verkligen så obetydlig för min far? Jag förstod Elenor, hon var inte min biologiska mamma och hon var tvungen till att jobba. Men min egen far? Mitt kött och blod? Jag förstod inte.
Jag kände att Tyra la en tröstande hand på mitt lår och log mot mig med sorg i blicken. Jag såg på henne och pressade fram ett leende som inte riktigt nådde mina ögon som i sin tur var fulla av tårar. ”Är du okej?” frågade hon samtidigt som bilen stannade framför familjen Grahns hus. Jag nickade innan vi alla klev ut ur bilen tillsammans.
"Are you OK?"
”Vi låter bagaget ligga kvar i bilen, ni är nog trötta. Vi tar hand om det imorgon.” föreslog John. Vi nickade alla instämmande och gick i tystnad mot det onödigt stora huset Tyra bodde i.
Tyra var ensambarn och hennes föräldrar jobbade hela tiden därför var det onödigt med ett hus med 6 sovrum och 4 badrum samt den enorma tomten de hade. Dem hade det finaste och största huset i staden och jag antog att de ville ge Tyra allt det bästa då dem ofta var ute och reste med jobbet. Oftast kunde dem vara borta i tre dagar och sedan komma hem för att sedan åka igen efter några dagar. Ibland var de tvungna att stanna längre. Men det är ju inte så konstigt med tanke på vad dem jobbade med. John jobbade med min pappa och dem var delägare i ett It-företag som var känt världen över, och Gunilla designade bröllopsklänningar och även hon var känd världen över. Men dem var också involverade i välgörenhet och arbetade mycket med UNICEF, därför var både jag och Tyra ambassadörer för UNICEF Sverige.
Vi steg in i huset och stod i den stora hallen och möttes genast av lukten av mat. Jag sniffade lite i luften. ”Köttbullar.” sa jag nöjt och Gunilla dök upp bakom mig skrattandes.
”Jag tänkte att ni kanske var hungriga, vi har redan ätit men gå ni in i köket och ta för er. John och jag ska ändå lägga oss. Vi flyger till Nigeria med UNICEF imorgon kväll så vi behöver en god natts sömn inför resan. Ät nu och gå sedan och lägg er. Jag slår vad om att ni är väldigt trötta.”
”Ja mamma, gå och lägg er bara. Vi klarar oss, precis som vi alltid gör.” kontrade Tyra lite halvdrygt.
Efter maten dukade vi av och satte ned all disk i diskmaskinen för att sedan gå upp till Tyras rum. Eller om man ens kunde kalla det rum. Det liknade mer en hotellsvit eller en liten mindre lägenhet.
När man öppnade dörren till rummet möttes man av ett stort och luftigt vardagsrum. Sedan hade hon skjutdörrar som ledde in till hennes sovrum med den gigantiska sängen. Och när jag säger gigantisk, då menar jag verkligen gigantisk. Den var större än min pappa och Elenors säng, bokstavligt talat. Allting var inrett i mörka färger och i sovrummet fanns två andra dörrar. En som ledde till hennes badrum och en dörr till hennes walk in closet. Ja, familjen Grahn har mycket pengar, men dem visar det inte på sitt beteende. De slängde inte med pengar hit och dit när dem var bland folk. Dem gillade att hålla sånt för sig själva men är absolut inte under några omständigheter snåla.
Vi duschade båda tillsammans då hennes badrum innehöll en dusch och ett badkar. När vi var klara och hade smörjt in oss i alla dem olika krämerna bytte vi om till pyjamas och lade oss i var sin av dem stora fåtöljerna i vardagsrummet.
”Så…” började Tyra. ”dem var inte hemma eller?” Jag skakade bara på huvudet och besvikelsen sköljde över mig. ”Du vet att dem älskar dig, right?”
”Jag vet Tyra. Men dem hade kunnat lösa det. Jake hade kunnat stå över matchen eller så hade pappa kunnat lämna honom där och åkt för att hämta mig. Det hade inte varit svårare än så!”
”Alex, du vet vad fotbollen betyder för Jacob.”
”Kanske det, men jag är hans syster. Detta är inte Jacobs fel ändå. Det är pappas. Elenor jobbar ju och hon kan ju inte bestämma sina tider på sjukhuset, så jag förstår henne. Pappa var ju hemma och ledig, men ändå så kom han inte.”
Tyra skulle just öppna munnen och säga något när hon avbröts av att hennes mobil gav ifrån sig ett tjut och hon sträckte sig för att ta den från soffbordet. Jag insåg fort vem det var då Tyra log det bredaste leendet jag någonsin skådat. Alfredo.
”Heeeeeeej” svarade hon och drog ut på det av glädje. Jag såg glimten i Tyras ögon och även om dem inte sagt något så visste jag att Tyra och Fredo hade något. Hon reste sig upp, gick iväg till sovrummet och stängde dörren om sig. Jag gick upp och tog fjärkontrollen från soffbordet och slängde mig på mage i den större soffan. Jag zappade mellan dem flera hundra olika kanalerna när min mobil vibrerade under mig. Jag letade upp den och drog fram den framför ögonen. Justins namn lyste på skärmen och jag låste upp.
Från Crewmate:
”Hey crewmate, skulle du inte ringa när ni landat? Eller har du redan glömt din kära chef?”
Till Crewmate:
”Har inte Tyra redan berättat till Fredo att vi är framme?”
Jag struntade i att låsa skärmen och såg när det stod att Justin hade läst mitt mess. Sedan dök bubblan upp på skärmen som tydde på att han skrev något. Sedan försvann den bubblan ett tag, dök upp igen och sedan försvann igen. Detta upprepades några gånger innan mobilen vibrerade i min hand.
Från Crewmate:
”Jo, hon berättade även det med din familj. Hur är det?”
Suck. Jag tog ett djupt andetag. Hur mådde jag egentligen? Jag kände efter. Egentligen mådde jag bra förutom sveket jag kände av min pappa.
Till Crewmate:
”Hur det är? Jo, förutom det faktum att jag inte blev hämtad av min familj på flygplatsen, att ingen var hemma när jag kom hem och sveket jag känner inom mig så mår jag bra. Antar jag...”
Några minuter gick utan något svar och jag kände hur tårarna återigen samlades i ögonvrån och snart började dem rinna. Mobilen vibrerade igen, men denna gången slutade den inte utan fortsatte. Jag orkade inte prata med Justin och tänkte stänga av mobilen när jag såg att det var Elenor som ringde. Jag samlade mig snabbt och torkade bort tårarna.
”Hallå?”
”Hej gumman! Välkommen hem!” hörde jag henne i andra ändan.
”Tack.” svarade jag kort och lät dryg.
”Förlåt jag var tvungen att jobba ikväll men jag hoppas du har det kul med farsan och grabbarna!”
”Jo tack, jätte kul”, sa jag sarkastiskt, ”dem saknade mig såååå mycket att dem till och med var hemma efter att inte ha väntat på mig på flygplatsen.”
”Alex, säger du att din pappa inte hämtade dig på flygplatsen?” hon lät orolig. Till och med lite besviken. Elenor var den mest omsorgsfulla människan och ibland förstod jag inte hur mitt fjortis-jag kunde hata henne. Men jag är glad att jag kom över det.
”Inte bara det. Efter att John och Gunilla körde hem mig var ingen hemma, och jag hade inte mina nycklar.”
”Åh gumman jag är så ledsen. Jag förstår inte att han gjorde så. Jag får tala med Robert senare. Men du jag slutar om en timme. Vill du att jag kör förbi och hämtar dig, för du är väl hos Tyra?” jag tänkte efter. Ville jag hem och möta min pappa? Vad skulle jag säga? Jag var ju sur på honom. Jag sneglade på klockan som hängde på väggen som visade strax efter elva. Jag ville så gärna hem.
”Ja snälla. Kom och hämta mig.” bad jag
”Okej gumman jag smsar dig när jag är utanför.”
”Okej hej då.” sa jag och bröt samtalet. Jag såg att Justin hade svarat under tiden jag pratat med Elenor och klickade upp hans sms.
Från Cremwate:
”Jag är ledsen att blev så Alex. Jag hoppas verkligen det löser sig. Jag vet hur stark du är, låt det inte påverka ditt glada humör. Han är trots allt din pappa han har säkert en anledning. Jag tror på dig.”
Jag log tacksamt åt att jag träffat Justin. Han var stöttande och öppen och visste precis vad han ska säga i alla situationer.
Till Crewmate:
”Tack Justin, vi får se helt enkelt..”
Jag skickade iväg smset och trippade in till sovrummet. Tyra låg på sängen och lekte med sitt hår samtidigt som hon hade mobilen på bröstet och pratade med Fredo med högtalaren på. Jag slog mig ner bredvid henne och såg på henne. Hon log och skrattade hela tiden. Sedan började Alfredo börja snacka om hur han skulle kyssa henne så passionerat när dem träffades nästa gång och Tyra rodnade.
”Fredo, jag hör dig!” ropade jag.
”Oj sorry Alex, vill du också ha en puss eller?” jag hörde honom fnittra.
”Ha-ha…”
”Jag vet att du vill, men det går inte. Mina läppar är bara för Tyra.”
”Tack för infon Fredo, men Tyra var min först och jag skulle gärna spendera lite tid med henne innan Elenor kommer för att hämta mig. Sedan kan ni fortsätta med att planera era kyssar.”
”Okej, okej bruden. Jag ska lämna er ensamma. Vi hörs Alex och Tyra smsa mig när du har tid.”
Tyra nickade trots att Fredo inte såg henne och jag skrattade, ”hälsa Justin. Vi hörs”
När Tyra hade avslutat samtalet slängde hon iväg telefonen och vände sig om mot mig.
”Gissa vaaaad!” utmanade hon uppspelt. Jag svarade inte utan såg bara på henne. Hon tog min tystnad som ett tecken på att hon skulle fortsätta. ”Alfredo kommer kanske hit om typ tre veckor.”
Jag såg på henne. ”Verkligen? Vad kul!” hon nickade bara, ”såååå? Det betyder…”
”Vadå, vad menar du. Bör det betyda något?”
”Ja alltså, vi har ju fattat det är något mellan er. Men är det verkligen det? Och är det seriöst?”
”Jag vet inte. Just nu njuter vi av varandras sällskap och umgås. Men jag gillar honom verkligen. Han är typ som jag fast i killversion.” skrattade hon sedan reste hon sig upp och gick fram till sitt handbagage hon haft på flyget och började packa upp.
Där jag iakttog Tyra plingade min mobil till och visade ett sms från Elenor som sa att hon var utanför. Jag gick upp och kollade ut genom fönstret och mycket riktigt stod hennes Range Rover parkerad utanför.
”Elenor är här.” sa jag till Tyra och vi båda gick ut genom rummet och ner till ytterdörren. Väl där grabbade Tyra tag i bilnycklarna så vi kunde ta ut mitt bagage från deras bil. Vi steg ut genom dörren och jag såg att Elenor hade gått ut ur bilen. Jag log mot henne och gick med raska steg fram till henne och kramade henne hårt.
”Tack” viskade jag. ”Tack för du inte glömde mig.”
Kapitel 10 peeps! Vad tycker ni om novellen än så länge? :) Kommentera bra som dåligt! Det här kapitlet må ha varit lite segt, men det är stora planer på G kan vi lova! Kommentera massvis nu så ska vi tillsammans se till att kapitel 11 kommer upp inom kort! Muuuuchlove, Ema!
För att klargöra lite saker....
Love Me Like You Do - 9
”Vi skojade med dig! Klart du ska ha lön!” hörde jag Justin säga innan han brast ut i skratt igen.
”Ja klart vi får betalt Alex. Tror du verkligen man kan jobba i två år och överleva utan någon som helst lön? Vi ville bara ge tillbaka för det du gjorde mot oss igår!” dem båda brast än en gång ut i skratt fortfarande med armarna om mig. Jag andades ut. På ett sätt förstod jag dem men kunde dem inte valt något annat att lura mig med?
”Ha ha. Tack grabbar, verkligen. Riktigt kul. Ni är dem mest elaka människorna jag vet. Det var inte ens kul" så fort jag uttalat orden insåg jag att det faktiskt fanns lite komik i det hela och började själv skratta.
”Mina damer och herrar, välkomna ombord på flight C77314 som kommer att ta er hela vägen till Köpenhamn. Flygresan beräknas ta 14 timmar och vi som tjänstgör här ombord önskar er en trevlig och behaglig resa.”
14 timmar. Hela 14 timmar. Det är hur länge jag ska sitta på detta planet. Vad skulle jag hitta på i hela 14 timmar? Tyra hade sedan länge somnat då hon och Fredo spenderat hela natten tillsammans. Vilket hade fått mig att undra om det faktisk var något mellan dem. Tyra hade spenderat mer tid med Alfredo än vad hon hade med mig. Men det gjorde mig inget, vi var ju på väg hem och väl hemma kommer hon att tröttna på att se mig varje dag i skolan. Dessutom hade jag själv inte tid att vara med henne då jag och Nick hade jobbat på koreografier dem senaste dagarna.
Jag var pigg som en lärka och kunde inte ens tänka tanken på sömn. Som tur var hade jag varit smart imorse och klätt mig i en aningen bekvämare outfit bestående av leopardmönstrade harems byxor och en enkel svart topp och försökte nu hitta en så bekväm position som möjligt i dem allt förstora, om ni frågar mig, sätena. Justin, Nick och Alfredo hade insisterat på att uppgradera våra biljetter till första klass när dem hörde att vi skulle flyga i 14 timmar.
”FJORTON TIMMAR? Ska ni flyga i 14 timmar? Helt seriöst?” utbrast Justin.
”Ja vadå då superstjärnan? Det är ju vardagsmat för dig. Borde du inte vara van vid långa flygresor vid det här laget?” Tyra hånlog och stoppade in en nuggets i munnen.
”Ha-ha. Jätte kul, men nej faktiskt inte. Visst jag flyger ofta, men jag har aldrig flugit i mer än 8 timmar. Jag klarar inte av det. Jag blir rastlös helt enkelt.”
”Det är sant. Ni skulle bara sett honom när vi skulle flyga över Atlanten för första gången. Det var i ett vanligt flygplan och efter dryga fem timmar började Justin vandra fram och tillbaka genom hela planet i brist på saker att göra. Han tröttnar väldigt snabbt på saker och ting.” Alfredo boxade vänskapligt till Justin på armen och dem båda skrattade.
”Japp sen kom någon på den briljanta idén att köpa ett privatjet. Så jag gjorde det. No biggie,”
”Ja precis, no biggie. Folk går runt och köper privatplan lite här och var. Det är ungefär som att gå och köpa mjölk!” alla brast ut i skratt. ”Vad? Det är ju sant.” sa jag allvarligt.
”Dummer.” muttrade Nick och såg på mig och därefter Tyra. ”Men seriöst ni kan inte åka i ekonomi klassen i 14 timmar. Ni kommer typ dö. Jag kan uppgradera era biljetter till första klass.”
”Amen herre Gud nej. Vi åkte hit i ekonomi klassen och vi överlevde. Sluta vara så bortskämda och låt oss bara åka.”
”Hell no, jag vill inte ha en trött och utsliten dansare med mig på min turné. Första klass blir det och jag står för kostnaden.”
”Inte en chans.” varför skulle dem betala våra biljetter? Ekonomi klassen är inte så dålig att sitta i och dem flesta flygvärdinnor är väldigt trevliga och hjälpsamma. Det finns ju TV man kan kolla på. Filmer musik och wi-fi så man kan surfa. Man kan till och med få låna kortlekar och spel. Jag vill inte att dem ska betala min resa. Varför hade vi ens tagit upp vår onödigt långa flyg tid över huvudtaget? Min pappa hade frågat om vi ville åka i första klass. Men jag ser det bara som bortkastade pengar. Man betalar flera tusenlappar extra, för vad? Större flygstolar, bättre service, godare mat? Jag är på ett flygplan. Jag förväntar mig inte att det ska vara top notch.
”Jag har inget emot det.” och såklart skulle Tyra motsäga mig som grädden på moset. Detta är ju pinsamt. Varför ska dem betala våra biljetter?
”Tyra sluta nu, det är pinsamt. Vi kan betala våra biljetter själva och det är inget fel med ekonomi klassen. Tack för erbjudandet grabbar. Men ta dem pengarna och skänk dem till välgörenhet.”
”Om du låter oss köpa första klass biljetter så kommer jag skänka dubbelt så mycket av kostnaden till UNICEF.”
”Gör inte så här...” Justins flin var så brett att man kunde tyda det hela vägen från Kina. Jag ville ju att dem skulle skänka pengar. Och tog jag inte biljetterna så kommer dem inte göra det. Jag suckade djupt. ”Jag gör det. För välgörenhet.”
Jag log åt minnet. Jag var så lätt övertalad att det inte är sant. Med en suck zappade jag mellan kanalerna på den lilla Tv:n framför mig. Jag stannade till slut på MTV som visade Plain Jane och lät det vara på samtidigt som jag drog upp mobilen ur fickan på min kofta. Jag såg på Tyra där hon sov och bestämde mig för att instagramma en bild på henne eftersom hon är så tråkig.
Jag klickade mig in på Instagram och skrev in mina uppgifter innan jag loggade in. 8756 nya likes, 2980 nya kommentarer och 48390 nya följare. Great, tänkte jag. Ända sedan Justin lagt upp en bild på mig, honom, Scooter och Nick när vi skrev på kontraktet så hade det strömmat in med kommentarer och likes. Jag trivdes med dem 200 följare jag hade innan eftersom jag kände alla. Nu känner jag inte ens en procent av alla som följer mig. Nåja… jag höll upp mobilen och tog ett kort på Tyra.
”This is for being the worst travel buddy ever @TyraG”
Så fort bilden var uppe trillade liksen och kommentarerna in. Lika fort klickade jag in mig på mitt flöde och gillade några av bilderna som lagts upp, varav en av dem var en bild på mig, Tyra, Nick och Fredo på flygplatsen som Fredo varit snabb med att lägga ut. ”Me and @NickDeMoura miss u guys alreday @TyraG @ItsAlex, come back soon!” Jag log för mig själv när jag tänkte på att vi säkert kommer träffas snart. Väldigt snart med tanke på att Tyra och Alfredos relation verkade vara något mer än bara vänskap. Trots att jag bara för en stund sedan varit pigg kände jag hur ögonen blev tyngre och tyngre och till sist orkade jag inte hålla dem upp längre.
*buzz, buzz, buzz*
Vad i? Var kommer det förfärliga oväsendet ifrån? Jag öppnade försiktigt ögonen och insåg att jag hade somnat. Det buzzade till igen och det var först då jag märkte att det var min mobil. Jag hittade den under mitt högra lår och kastade en blick på den upplysta skärmen. Det var Justin. Han ringde med FaceTime. Jag svarade samtidigt som jag rotade fram mina hörlurar på det lilla soffbordet som skilde mig och Tyra åt.
Jag såg Justin dyka upp på skärmen och viskade lågt: ”Vänta, jag ska bara trassla upp mina hörlurar” han log bara till svars och när jag fått rätt på sladdarna kopplade jag in dem i telefonen och stoppade öronsnäckorna i öronen. ”Sådär ja, what’s up?”
”Jag orkar inte mer Alex. Jag vill inte hålla på så här längre.”
Jag såg på honom och jag kunde se sorgen i hans ögon. Han var barbystad, hade en vit keps på huvudet och några kedjor runt halsen. ”Justin, vad har hänt?” jag kastade en blick på armbandsuret på min arm och såg att klockan var nio på morgonen och det var sex timmar sen vi lämnade L.A. Vad kan ha hänt under den korta tiden som fick honom att känna så?
”Selena. Det är vad som har hänt...” han suckade och drog en hand igenom sitt hår.
Jag suckade tungt och lutade mig tillbaka i det mjuka sätet, ”Vad har nu hänt?”
”Hon kom över igår efter att jag kom hem från dig och var skit sur. Varför undrar du? Jo för att vi inte hinner umgås och att hon tröttnat på mig.” Jag satt tyst och lät det han sade sjunka in. Vad skulle jag svara? Jag har en känsla av att detta inte kommer hålla mycket längre men hur ska jag säga det?
”Vad tänker du göra?” frågade jag.
Återigen suckade han tungt innan han fortsatte, ”Jag frågade om hon ville göra slut. Och hon svarade att hon inte visste, så vi bestämde oss för att spendera en tid ifrån varandra för att sedan bestämma ifall vi ska fortsätta med förhållandet eller inte.”
”Jaha, men det är ju bra. Eller?”
”Ja, vi får se hur det går. Men hey, jag hade en annan sak att säga också. Vi ska på världsturné i maj.”
”Wow, Justin chilla. Jag trodde turnén började i september?”
”Jo men vi ska ha en tiodagars turné där vi promotar det nya albumet. ’All Around The World Tour’. Vi kommer typ åka runt till 7 länder vi aldrig varit i, sjunga några låtar och sedan vidare. Det bästa med allt: alla konserter är gratis så alla fans har möjlighet att komma!” jag såg glädjen i hans ögon när han pratade om att få uppträda. Man såg verkligen hur mycket passion och kärlek han kände till detta arbete. Han gjorde folk glada och lyckliga och det gjorde att han blev glad och lyckligt. Win- win alltså.
”Jaha men vad kul! När åker ni? Och var åker ni?
”Vadå ni? Du menar vi, du ska med.”
”Men jag har skola?” argumentera jag emot honom. Han lade huvudet en aning på sned framför kameran.
”Jag vet. Men du kommer ju dansa? Jag kan flyga ut hela din skola till en av konserterna. Hm? Vad tycker du?”
”Justin jag måste prata med rektorn först. Men det borde gå, vår rektor är världens bästa.” berättade jag glatt för honom.
”Vad är det du oroar dig för då?”
”Det jag oroar mig för är hur vi ska träna Justin? Antagligen kommer jag ju behöva…”
”Alex, du…” ville han avbryta mig med, men jag fortsatte mata på ändå.
”… dansa men jag har inte lärt mig ett enda numm…”
”Alex!”
”Vad?”
”Dem dagarna du var i studion med Nick? Vad gjorde ni då? Satt ni bara tysta och stirrade in i väggen eller? Det är dem danserna vi kommer använda oss av dummer!”
Jag tänkte efter och kom ihåg att vi tränat in ungefär sju-åtta danser och då slog det mig att jag inte kände igen vissa av låtarna vi dansade till.
”Jahaaaaa!” mumlade jag och drog ut på det.
”Japp, vi börjar i Oslo. Men ska inte störa mer. Vi får höras mer angående detta. Hör av dig när du är hemma! Heeeeeeeej dåååååååå Aleeeeeeex.”
”Men Ju…” mer hann jag inte säga innan han la på. ”Åhh” muttrade jag sur och slängde iväg mobilen.
Jag kastade en snabb blick mot Tyra som nu snarkade innan jag lutade mig tillbaka i sätet, drog ut fotstödet och drog en filt över mig. Om några timmar skulle jag vara hemma hos min familj som jag saknat så mycket. Djupt insjunken i mina tankar om att få krama mina små syskon dröjde det inte länge innan jag somnade.
Tyra och jag trängdes bland människorna som stod och väntade på sina väskor. Där vi stod och kollade på dem olika väskorna som kom rullandes höll jag på att slumra till. Jag var så trött att jag skulle kunna somna stående.
Plötsligt kände jag Tyra dra i min arm, ”Där är våra väskor! Där är våra väskor. Kom igen Alex!”
Jag lät henne dra med mig tills vi nådde fram till våra stora rosa väskor. Tyra fick hjälpa mig med mina fyra proppfyllda väskor. Åh vad jag ångrade att jag inte skickade med dem med någon transportfirma eller någon som hade kunnat leverera dem hem till mig. När vi hittat en vagn och staplat upp bagaget på den körde vi tillsammans iväg och följde ankomst skyltarna. Jag tänkte på min familj som stod där ute och väntade på mig, på min sköna säng jag skulle få sova i i natt och allt jag hade att berätta om för familj och vänner. Det var skönt att vara hemma igen.
Vi kom fram till dörren som ledde ut till folkmassan som stod och väntade och stannade för att ta några djupa andetag.
”Är du redo?” undrade Tyra och såg glatt på mig. Jag log och nickade till svars innan vi gick mot dörrarna. Dem öppnades framför oss och vi fick en överblick över folkmassan. Vi gick ut några steg och steg sedan åt sidan så vi inte stod i vägen för alla.
”Tyra! Alex!” vi båda vände oss om och fann Tyras föräldrar komma springande mot oss.
”Hej mamma! Hej pappa!” utbrast Tyra och slängde armarna om sina föräldrar och dem höll fast så ett tag medan jag sökte med blicken efter min familj.
”Hm, vad konstigt.” sade jag mer för mig själv än någon annan.
”Vadå?” undrade Tyra när hon släppt sina föräldrars omfamning.
”Min familj verkar vara sena.” jag vände mig om och såg på Tyras föräldrar, ”Hej John, hej Gunilla, det var ett tag sen!” sa jag och gav dem varsin kram.
”Hej, gumman. Ja det var det. Vi har saknat dig här hemma.” sa Gunilla med ett leende.
”Jag har saknat er också.” försäkrade jag henne med ett strålande glatt leende, men bakom det gömde sig ett bekymmer. Vart min familj var.
”Vi blev tillfrågade av din far om vi kunde köra hem dig. Jake hade en fotbollsmatch och Elenor var tvungen att jobba ikväll. Du vet ju hur det är på sjukhuset efter sportlovsvekan. Hoppas det är okej.”
Jag frös till is. Okej? Jag hade varit borta i ett halvår, detta är absolut inte okej under några som helst omständigheter. Jag var deras äldsta dotter. Jake kunde väl ha hoppat över denna matchen? Jag var väl viktigare? Eller? Kanske brydde dem sig inte lika mycket om mig längre. Jag kände gråten i halsen men gjorde allt jag kunde för att hindra tårarna som bildats att falla.
Hade min egen familj glömt mig?
And they're back in Sweden. Vad tror ni nu kommer hända? Men ååh, hade Alex familj skitit i att hämta henne? Usch.. :/ Kommentera massvis nuu, vi blir otroligt glada! Much Love, Ema.
Love Me Like You Do - 8
”Wow, chilla lite bro. Jag har glada nyheter.” Jag väntade på att han skulle säga något så jag visste att jag hade hans uppmärksamhet, men när han inte gjorde det fortsatte jag, ”Alex hörde inte ett knyst om vad vi sa innan idag i studion. Hon bara playade oss.” Jag hörde hur Nick pustade ut i andra änden.
”Du anar inte vilken lättnad jag känner”
”Din hemlighet är säker hos mig, men vad säger du om att vi playar tillbaka henne lite? Det hade väl varit kul?”
”Låter kul. Vad har du i åtanke Bieber?”
I morse när jag kommit fram till Scooters kontor var alla redan där. Förutom Alex. Nick hade skickat iväg ett sms till henne och sagt att mötet inte började för än klockan tio en timme senare än planerat.
Scooter hade först blivit lite sur för att vi fortfarande höll på med sådana ”nonsens” - Scooters ord inte mina. Men kom igen vi var unga, bara för han var gammal så betydde det inte att vi skulle sluta ha kul. Nu när jag tänkte efter trodde jag aldrig att jag kommer sluta pranka folk. Det var något obeskrivligt när man såg folks miner precis efter att dem insett att allt var ett spratt.
Jag stod nu lutad mot bilen i väntan på Alex. Klockan var strax innan tio och resten av gänget var uppe i Scooters kontor och väntade på oss. Jag tyckte lite synd om Alex och för vad som väntade henne. Men detta var ju dock ett av dem lindrigaste spratt jag någonsin utfört, men jag hoppades att inte Alex skulle bli allt för sur när hon insett att hon inte skulle få betalt under tiden hon var med på turnén. Detta var utan tvekan ett av mina sämre spratt men jag hade blackout, idélös. Som om min hjärna helt plötsligt slutat producera pranks.
”Hallå! Ska du bara stå där eller? Vi är redan sena.” Jag vaknade upp ur mina tankar när Alex viftade med händerna framför ögonen på mig.
”Wow. Chilla bruden. Vi behöver inte bli aggressiva här va.” jag höll upp händerna i höjd med huvudet i försvar.
”Sorry. Dålig dag.” svarade hon bara. Jag nickade kort till svars. Vi började gå mot byggnaden och jag granskade henne från topp till tå. Hon hade mjukisbyxor och ett svart tight linne och grå tygskor.
”Problem med min outfit superstjärnan?”
”Nej, nej. Absolut inte, den är sexig.” jag frös till is inombords. Vad sa jag? Att hennes outfit var sexig? Jag är hennes vän. Jag kan inte gå runt och säga att hon är sexig. ”Ehm… jag menar, du vet..” försökte jag men visste inte hur jag skulle rädda situationen.
”Haha, tack antar jag?” jag log och kände hur rodnaden steg. Bra jobbat där Justin. Riktigt bra, tänkte jag för mig själv.
Vi kom fram till hissarna i lobbyn och jag tryckte på knappen som skulle kalla ner en av dem fyra hissarna. Turen var på vår sida när den framför oss genast öppnades och vi klev in under tystnad, men den var inte pinsam eller något. Det var som om jag stod där med Kenny eller Scooter. Ingen kände att de behövde säga något utan att det blev pinsamt.
”Vilken våning?” undrade Alex med fingrarna redo för att trycka ner en av dem 28 knapparna.
”Fjorton.” Jag kände att jag som hennes vän kanske borde fråga henne om det hänt något då hon sa att hon hade en dålig dag. Men det bubblade i samvetet när jag tänkte på hur mycket värre det skulle bli väl uppe i kontoret. Jag svalde hårt innan jag bestämde mig för att fråga ändå. ”Alex, är allting okej?”
Hon såg ut att tänka lite innan hon drog ett djupt andetag för att svara på min fråga. ”Nja, jag och Tyra har tjafsat lite bara. Det fick mig på dåligt humör. Sen smsade Nick och sa att mötet var en timme senare och jag orkade inte stanna hemma så jag gick ut och bara körde runt lite.”
”Varför tjafsade ni?”
”Asså… Grejen är den…” började hon samtidigt som hon rodnade lite och kollade ner i hissgolvet. ”Jag tycker Tyra spenderar för mycket tid med Fredo men dem tycks ha något på gång på riktigt. Jag är dock inte sur för det, utan för att vi typ gjort en pakt. Typ att vi inte ska börja dejta någon förrän gymnasiet är över. Och det är emot vår brocode att bryta en pakt.” hon började skratta. Inget vanligt fnitter eller så utan ett riktigt skratt. Hon skrattade så mycket att hon började hålla sig för magen. Jag kollade bara oförstående på henne.
”Vad?” sa jag och såg mig i den stora spegeln i hissen. ”Har jag något i ansiktet?”
”Nej då.” hon pausade för att återigen skratta, denna gången lite lugnare och mer kontrollerat. Jag började tappa tålamodet. Jag ville också skratta. Jag såg på henne och hon mötte min blick.
”Nu när jag tänker efter så…” hon pausade ännu en gång för att skratta. ” …så är det ju bara dumt. Palla liksom att jag blir sur för något sånt!” Den här tjejen var ju bara för rolig. Jag brast ut i skratt och vi båda stod och skrattade som idioter när hissdörrarna slogs upp. Skratten gick över till fnitter och jag såg hur Alex torkade bort tårar från ögonen.
Vi gick igenom en lång ljus hall, med fönster som väggar så man såg in i dem olika kontoren, tills vi kom fram till konferensrummet i slutet av hallen.
”Är du redo?” frågade jag och Alex fnittrade till och nickade sedan till svars. Jag knackade på dörren innan jag vred om handtaget och gick in.
Rummet var stort och hade ett färgtema som verkade vara i olika nyanser av vitt, grått och brunt. Det fanns en projektor på ena väggens kortsida och Nick, Scooter, Kenny och några andra viktiga människor satt runt det avlånga konferensbordet. Rummet hade sett ut så här i flera år och jag hade haft många viktiga möten här inne. Där av ett av dem viktigaste i mitt liv. Det var när Island Records signade mig. Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Värst vad tiden rinner iväg snabbt.
Alex hälsade glatt på alla och presenterade sig innan hon satte sig mellan Nick och mig. Jag märkte på hennes kroppsspråk att hon var nervös. Hon satt och rullade tummarna, pillade på naglarna och torkade händerna på mjukisbyxorna hon bar, vilket tydde på att hon hade handsvett.
”Så, Alexandra. Välkommen. Vi ska inte vara dryga utan vi tar detta snabbt. Turnén varar i två år. Förberedelserna börjar i juli och första showen är i september. Transport till och från vissa städer där det krävs att ni åker flyg är betalda och även boende.” Scooter pausade och tog en titt i sina papper, antagligen för att se vad mer som var viktigt. Jag å andra sidan blev uttråkad, så jag drog upp min mobil ur fickan och började spela spel men lade ändå märket till när Scooter fortsatte. ”Vi försöker alltid ordna så ni har minst en dag ledigt i veckan och efter jul har ni ca 3-4 veckor ledigt innan vi åker vidare till Europa. Det var nog allt det viktigaste. Här har du kontraktet, där står allt lite mer detaljerat.” Han räckte fram bunten med papper och Alex tog glatt emot den och det verkade som om hennes nervositet släppt.
Medan hon satt där och iakttog alla överenskommelser satt dem andra och småpratade och jag twittrade lite. I ögonvrån såg jag hur Alex lutade sig helt tillbaka i stolen och höll upp kontraktet så nära ögonen det gick. Sen harklade hon sig.
”Ehm… Ursäkta, men här...” sa hon och lade ned pappret på bordet samtidigt som hon la fingret på ett stycke, jag lutade mig fram och såg vart hon höll fingret ”något verkar inte stämma, vad menar ni med välgörenhetsarbete?” Bingo. Vi hade henne. Hon såg oförstående runt på alla människorna i rummet. Ingen sade något så jag antog de ville att jag skulle ta hand om det.
”Ehm, det är så att eftersom ni får resa så mycket och allt är betalt under resorna så har vi gjort en deal med välgörenhetsorganisationen Pencil Of Promis. Dansarna och bandets löner går till deras organisation som bygger skolor åt barn i fattiga länder.”
”Vi försöker alltid ordna så ni har minst en dag ledigt i veckan och efter jul har ni ca 3-4 veckor ledigt innan vi åker vidare till Europa. Det var nog allt det viktigaste. Här har du kontraktet, där står allt lite mer detaljerat.” Jag tog mot kontraktet från Scooter och log snällt mot honom. Jag granskade det lite innan jag satte mig ner i stolen och höll upp kontraktet mot framför mina ögon.
Det stod lite om det Scooter precis sagt, lite annat om försäkringar och bla bla. Sånt orkar jag inte läsa det låter bra. Justin kommer inte lura mig. Det vet jag. Men sen fastnade min blick på ett speciellt stycke. Jag läste det om och om igen innan jag förstod att det verkligen stod att jag inte kommer få ut någon lön och att den går till välgörenhet. VA? Ingen har någonsin sagt till mig om någon välgörenhet.
Jag harklade mig för att fånga allas uppmärksamhet då dem småpratade. ”Ehm… Ursäkta, men här..” jag lade ner pappershögen på bordet och pekade på stycket. Justin böjde sig fram och kollade på det ”något verkar inte stämma, vad menar ni med välgörenhetsarbete?”
Jag såg mig oförstående på alla och sökte ögonkontakt med någon innan Justin bestämde sig för att prata.
”Ehm, det är så att eftersom ni får resa så mycket och allt är betalt under resorna så har vi gjort en deal med välgörenhetsorganisationen Pencil Of Promis. Dansarna och bandets löner går till deras organisation som bygger skolor åt barn i fattiga länder.”
Okej det där är verkligen inte rätt. Det ingår ju i mitt jobb att göra så, resorna och allt det där. Hur ska jag leva? Med vilka pengar ska jag köpa mat? Med vilka pengar ska jag köpa kläder och hygienprodukter jag behöver? Hur ska jag ha råd med allt det?
”Varför har ingen nämnt det innan? Hur ska jag betala mina hygienprodukter? Min mat? Mina kläder? Jag tror inte du vill gå runt och betala allt för mig?” sa jag och nickade åt Justin. Jag kände irritationen bubbla upp inom mig och jag hade ställt mig upp och slängt med armarna medan jag pratat.
”Glömde jag nämna det? Ops… Hehe.” ursäktade han sig oskyldigt. Just nu hade jag kunnat döda honom. Hur kan han ta detta som om det inte vore något viktigt. Ska jag jobba i två år utan lön. Hur ska jag klara mig?
”Justin detta är inte kul! Jag kan inte bara be mina föräldrar om pengar hela tiden. Turnén kommer vara mitt jobb och när man jobbar ska man få lön. Hur annars ska jag kunna klara mig?”
”Du har ju redan allt du behöver? Mat, boende, transport. Allt är betalt!” denna gången var de Scooter som svarade mig.
”Betalar ni mina kläder också? Och mina fritidsaktiviteter? Mina skor, mina hygienartiklar, medicin om det behövs, mat när jag ska äta ute med en kompis? Vem betalar det huh?” jag hade nu börjat bli lite kaxig. Men mitt samvete kände ingenting alls. Jag förstod mig inte på situationen. Var det såhär det funkade att vara dansare? Varför hade då ingen varnat mig innan? Om det var det så vill jag inte göra detta längre. Jag satte mig ner i stolen igen och fastnade med blicken medan jag tänkte på hela situationen. Jag vill inte göra detta längre.
”Va?” jag såg upp på Justin innan jag insåg att jag uttalat orden högt.
”Tyvärr, jag kan inte göra detta. Ni får helt enkelt hitta någon annan” Jag ställde mig upp och rev sönder kontratet innan jag gick mot dörren. Jag uttalade ett enkelt ”vi ses” och skulle precis öppna dörren för att gå ut när jag hörde alla där inne skratta.
Djupa andetag Alex, tänkte jag. Vill dem göra narr av dig så får dem väl göra så. Åh, jag visste att allt detta var för bra för att vara sant. Jag small igen dörren och började gå mot hissen när jag hörde dörren öppnas och Justin och Nick utspringandes från konferensrummet vi tidigare suttit i.
”Alex vänta!” ropade dem och jag brydde mig inte ens om att se åt deras håll, men snart kände jag hur dem hoppade på mig och kramade mig.
”Vi skojade med dig! Klart du ska ha lön!” hörde jag Justin säga innan han brast ut i skratt igen.
”Ja klart vi får betalt Alex. Tror du verkligen man kan jobba i två år och överleva utan någon som helst lön? Vi ville bara ge tillbaka för det du gjorde mot oss igår!” dem båda brast än en gång ut i skratt fortafarande med armarna om mig. Jag andades ut. På ett sätt förstod jag dem men kunde dem inte valt något annat att lura mig med?
”Ha ha. Tack grabbar, verkligen. Riktigt kul. Ni är dem mest elaka människorna jag vet. Det var inte ens kul" så fort jag uttalat orden insåg jag att det faktiskt fanns like komik i det hela och började själv skratta.
Hoppas ni gillar det. Ni gör mig & Liv för den delen så glada med era fina kommentarer! Fortsätt med att kommentera som ni gör, LOVE YOU! ♥
Love Me Like You Do - 7
Bilen stannade och jag tog ett djupt andetag innan jag lade mina tankar åt sidan och hoppade ut för att sedan ta mammas hand för att hjälpa henne ut.
Vi gick mot ingången och jag såg någon springa i full fart mot mig. När personen närmade sig såg jag att det var Selena och hon hoppade upp i min famn, virade benen om min midja och armarna lutade hon på mina axlar så hon kunde hålla sig uppe och se på mig.
"Jag har saknar dig" viskade hon innan hon fångade mina läppar i en lätt kyss.
”Det du gjort för Justin och Pattie är verkligen snällt av dig.” jag såg upp från min mobil på Nick. Han log brett, vilket fick mig att besvara hans leende med ett lika brett.
”Det var det minsta jag kunde göra för honom så som han har hjälp mig...” jag ställde mig upp från golvet och borstade av dammet från mina byxor. ”Ska vi köra igenom det igen eller?”
Nick och jag hade varit i studion hela dagen och repat. Han hade lärt mig några danser som vi skulle uppträda med i helgen. Dock valde jag att stå över uppträdet, jag ville hellre observera på nära håll så jag vet hur det går till när det är dags för mig. Imorgon skulle vi skriva kontrakt och gå igenom allt det juridiska. Jag skulle ljugit om jag sa att jag inte var nervös. Jag vet inte varför jag var det men det kändes som om något skulle gå snett.
När jag ringde min pappa i morse och berättade om den glada nyheten blev han först lite skeptisk över tanken på att jag återigen inte skulle vara hemma på väldigt länge, men sedan övergick det i glädje tårar och en timmes tjat om hur stolt han var över mig. Sedan skulle även resterande familjemedlemmarna gratulera mig. Jag saknade mina syskon, min pappa och min styvmamma. Även om jag hade svårt för Elenor i början så vande jag mig till slut och nu har vi en ganska stark relation. Hon är ju dessutom mamma till mina halvbröder. Jag kallar dem aldrig det, halvbröder, det låter så fel. Dom var mina syskon vare sig vi inte har samma mamma eller inte, så delade vi kött och blod och det var det som räknades.
”Hallå, tänker du bara stå där eller vill du dansa?” Jag såg i ögonvrån hur Nick viftade med händerna i ett försök att fånga min uppmärksamhet. När jag stirrat klart på spiken ovanför dörren så vände jag min blick mot honom.
”Dansa.” sa jag kort och gick och ställde mig på min plats framför spegeln medan Nick satte på musiken. Jag började röra mig då jag skulle och lät kroppen och hjärnan slappna av och sluta tänka. Precis som jag alltid gjorde när jag dansade. Lämnade allt åt sidan och lät musiken tala till mig.
När vi kommit halvvägs genom programmet för förtionde gången ikväll öppnades dörren och jag såg någon gå in. Jag kunde inte se vem det var men personen verkade slänga av sig kläder och springa över till oss mitt i studion. När personen ställde sig framför oss och låtsades hålla i en mikrofon samtidigt som han utförde samma danssteg som oss förstod jag att det var Justin. Jag kunde inte slita blicken från honom när vi dansade. Han log. Hela tiden. På något sätt gjorde det mig glad att se honom så. När vi avslutade numret sprang jag fram till förstärkarna för att stänga av musiken. När jag sen vände mig om såg jag Justin komma springades mot mig för att sedan omfamna mig i en kram när han var framme.
”Tack så mycket för allting idag”, viskade han andfådd efter dansen, ”även om jag hade kunnat skippa stoppet hos Selena så uppskattar jag verkligen det du gjorde. Tack.”
Jag drog mig ur hans omfamning och såg på honom. Han log brett och jag log snällt tillbaka.
”Sluta Justin, det var det minsta jag kunde göra efter det som hände med Selena här om kvällen och för det du gjorde igår. På tal om det, vart var du? Du bara försvann.” Hans ögon smalnade och han ignorerade min blick. Sedan såg han ner i golvet innan han tittade upp på mig.
”Jag var trött, så jag gick hem.” Han kollade sedan på Nick, som stod och dansade, innan han kollade tillbaka på mig. Jag förstod genast att han inte ville ta upp det framför Nick så jag nickade till svars innan jag gick iväg och slängde mig i soffan. Jag såg på medan Nick och Justin gick igenom några små ändringar i Justins danssteg men mina ögon blev tyngre och tyngre och tillslut orkade jag inte hålla dem uppe.
Jag hörde röster sitta och prata medan jag låg där i den sköna soffan och kom sedan på att jag måste ha somnat efter att vi dansat.
”Jag vet inte Nick, hon är verkligen jätte trevlig och snäll, men jag har ju precis träffat henne.” jag kanske borde ha sagt att jag var vaken, men jag ville höra vem de pratade om. Jag kände mig lite respektlös för jag låg och tjuvlyssnade där. Men de får ju faktiskt skylla sig själva eftersom jag faktiskt kunde vakna i vilken sekund som helst.
”Jag kan inte hjälpa att jag litar på henne. Jag bara gör det, jag vet inte varför faktiskt. Hon är annorlunda på något sätt. Alex, hon är… speciell. När vi träffades på flygplatsen den dagen var hon helt lugn och hon påverkades inte av det faktum att jag var Justin Bieber och det fick mig att tro att hon endast ser mig som en vanlig kille och det är inte många som gör det. Därför uppskattar jag henne så mycket.”
Wow. De pratade om mig. Nu kände jag mig verkligen illa till mods för jag inte sa att jag var vaken och kunde höra dem.
Jag gjorde allt för att motstå frestelsen att ligga kvar och lyssna så jag öppnade försiktigt ett öga och skymtade Justin och Nick sittandes på golvet framför soffan med varsin baguette i handen. De såg på varandra så passionerat att det såg ut som om de skulle kyssas i vilken sekund som helst.
”Ska ni kyssa varandra eller inte?” ett brett flin formades på mina läppar när jag uttalade orden, stolt över att jag fått till en bra replik. Men de ignorerade istället mitt skämt och såg förbryllat på mig.
”Hur länge har du legat vaken?” Jag sträckte på benen och armarna innan jag satt mig upp.
”Tillräckligt länge för att nu vara full medveten om era hemligheter och fantasier.” jag flinade stolt medan dem nu såg oroligt på mig. Rädda för att jag nu visste allt dem pratat om. Faktum är att jag inte alls visste vad de pratat om. Inte ens hälften av sakerna de diskuterat, bara den lilla biten om vad Justin tycker om mig.
Jag gick över till min väska, drog ut min hoodie för att dra den över huvudet och dra igenom armarna. Jag såg mig i den stora spegeln på väggen och rättade till den innan jag böjde mig ner för att se till så jag hade allting jag behövde i min väska. Hela tiden kunde jag känna deras blickar bränna mig i ryggen men valde att ignorera det. När jag hade allt vände jag mig om och hånlog mot dem.
”Ehm…” jag gav dem en sarkastisk och förvirrad blick, ”vi borde göra detta igen, snart. Det var kul att få veta alla era hemlisar. Vi ses imorgon då kontraktet skrivs på och ni är fast med mig i två år.”
Jag vände på klacken och innan jag gick ut genom dörren slängde jag iväg en slängkyss till dem där dem satt med ögonen stora som tefat och munnarna vidöppna i chock. Jag kände mig lite taskig för att ha gjort såhär, men äsch, lite kul skulle jag väl få ha?
Det varma vattnet sköljde över min kropp och känslan att få ta en varm dusch efter dagens dans rep var otroligt skönt. Jag vred av vattnet och steg ut ur duschen. Jag slängde mina svettiga kläder i tvättkorgen och stäckte mig efter en handduk som jag virade om kroppen och en om håret. Jag kände mig ledsen idag. Det gjorde ont i hjärtat att höra Justin prata om sin mamma och se honom le efter att ha spenderat en hel dag med henne. Jag var såklart glad för hans skull men det gjorde ont att inte min mamma var i närheten.
Hon var inte där när jag fick min första mens, hon var inte där när jag började högstadiet, inte där när jag fick min första kyss, inte heller när jag fick mitt hjärta krossat för första gången och tillslut var hon inte här så jag kunde berätta att jag skulle åka på turné med Justin Bieber.
Jag gick ut i köket och tog ut en kall vattenflaska ur kylen med tårarna rinnandes ner för mina kinder. Precis när jag skulle ta en klunk knackade det på dörren. Jag skyndade mig över för att öppna och torkade snabbt bort tårarna. Jag slet upp dörren och såg Justin stå lutad mot dörrkarmen med ögonen stängda.
”Jag ville bara säga att det du hörde mig säga idag var…” han öppnade sina ögon och såg på mig. Jag vände mig om i ett försök att dölja at jag gråtit men han tycktes uppfatta det då han med hjälp av sin hand vred mitt huvud så jag kollade honom i ögonen, han såg på mig med sorg i blicken ”… Alex? Var det något jag sa som gjorde dig ledsen?”
”Nej, vadå? Ledsen? Jag är inte ledsen.” jag vände mig om och gick in i lägenheten. ”Kom in, jag ska bara byta om.”
På bråkdelen av en sekund efter att jag uttalat orden kände jag Justin gripa tag i min arm och vända mig om som än en gång fick mig att se på honom. Han skakade på huvudet och verkade leta efter dem rätta orden att uttala. Jag kunde inte hålla det längre. Jag kunde inte gömma det faktum att min döda mor var allt som fanns i mina tankar just nu och jag kunde inte förneka att jag var ledsen över att hon inte var här, på jorden, med mig. Mina tårar som jag försökt hålla inne besegrade mig och rann nu ned för mina kinder som en öppen kran.
”Hey… Gråt inte. Vad har hänt? Kom hit.”
Jag pressade mina händer mot mitt våta ansikte när Justin drog in mig i en tröstande kram.
Vi stod där och en tystnad uppstod. Det enda som hördes var mina snyftningar mot Justins bröstkorg. Vad skulle jag säga om han frågade? Vilket han, nästan helt säkert, kommer göra. Justin visste inte att min mamma inte fanns. Jag hade undvikt att berätta om det den dagen vi varit hemma hos honom. Jag hade bara berättat om min familj, nämnt dom vid namn inte så han visste inte att min riktiga mamma inte längre fanns. Någon gång var han väl tvungen att få veta, men min mamma är något jag inte pratar om. Inte ens med Tyra.
”Schhh… Allt kommer att ordna sig.” Fan. Dumt sagt Justin. Jag svor mentalt för mig själv åt min dumma mening jag just uttalat. Hur kan jag ha någon som helst aning om att allt kommer att lösa sig när jag inte ens visste varför Alex storgrät. Men min plikt som hennes vän är att finnas där för henne och det verkade som om Fredo och Tyra var ute idag igen, vilket lämnar Alex här ensam. Gråtande. Om inte jag skulle varit här förstås.
Jag lossade lite på greppet om hennes kropp och såg ner på henne. Hon gned händerna för ögonen i ett försök att få stopp på tårarna som forsade ner för kinderna. Försiktigt tog hon bort händerna från ansiktet och såg på mig med hennes rödsprängda ögon. Hennes blick visade rädsla, tomhet och besvikelse. Vad kan ha hänt på mindre än en timme då jag såg henne sist? Något som verkligen förstört henne? Hon öppnade munnen i ett försök att säga något, utan framgång, så jag tog tillfället i akt för att försiktigt försöka hjälpa henne.
”Vill du prata om det? Jag är en bra lyssnare.” hon sökte djupt i min blick innan hon suckade djupt.
”Jag vet inte om jag kan.” mumlade hon med tjock röst. Det lät nästan som om hon hade åkt på en rejäl förkylning.
”Du vet att du kan lita på mig, eller hur?”
”Justin, det är inte det att jag inte litar på dig utan jag vet inte om jag kan berätta det. Jag brukar aldrig prata om det. Med någon.” Hon betonade någon extra mycket för att jag skulle förstå att hon verkligen menade att hon inte prata med någon om detta. Det måste vara något väldigt allvarligt med tanke på att hon inte gjorde det.
”Jag kan inte tvinga dig att prata med mig. Men det stör mig att se dig så här ledsen och som din vän är jag här för att se till så du mår bra.”
Hon såg nu på mig och log. ”Tack” sa hon. ”Vill du stanna här tills Tyra kommer?” Jag tänkte efter. Jag var egentligen helt slut, men jag kunde inte lämna henne såhär.
”Självklart.” svarade jag snabbt och hon log lite bredare denna gången. ”Så sluta nu gråta och sjas med dig och tvätta ansiktet.”
Jag strök bort några tårar från hennes kinder med mina tummar innan hon vände sig om och försvann in i badrummet. Jag zappade mellan TV kanalerna där jag satt i soffan i väntan på Alex. Hon hade varit i badrummet ett tag nu och jag undrade ifall jag behövde se till så allt var okej men bestämde mig sedan för att ge henne en stund till. Tillslut när jag hittade en kanal som just börjat sända ”Grown Ups” lät jag den vara på och skulle resa mig för att titta till Alex när hon kom ut ur badrummet. Aningen fräschare men fortfarande med rödsprängda ögon. Hon gick in till köket och snart började det poppa i mikron och popcorn lukten spred sig i lägenheten.
”Finns det något på TV?” undrade hon och kom gåendes in i vardagsrummet med en jätteskål fylld med popcorn.
”Mhm, Grown Ups har precis börjat.” svarade jag och såg på henne. Hon slog sig ner i andra änden av soffan och lade skålen mellan oss.I flera sekunder satt jag och samlade mod till mig innan jag frågade det jag mest var nyfiken på, ”Är du okej?”
”Har du sett denna filmen innan?” Jag log lite åt hennes försök i att byta samtalsämne men svarade henne sedan utan att för en sekund slita blicken ifrån Tv:n.
”Om jag ska vara ärlig så har jag inte det. Jag har alltid velat men det har liksom aldrig blivit av. Har liksom inte haft tid.”
”Går det ens en dag då du bara kan, typ chilla, inte tänka på något och bara göra vad fan du vill?” Jag tänkte efter… Det var ett riktigt bra tag sedan jag satt med en vän och bara gjorde ingenting. Med ingenting menar jag kolla på film, spela TVspel eller bara allmänt chilla. Jag har ju i princip aldrig tid att slappna av helt. När jag är ledig finns det alltid annat att göra. Antingen är det ett rykte eller så är det något annat. Fast i och för sig har denna veckan sett aningen annorlunda ut än vanligt men det är bara för då har jag jobbat på dagarna.
”Ehm, faktiskt inte. Eller inte de senaste månaderna då jag jobbat mycket med albumet och jag jobbar ju fortfarande på det. Jag behöver minst 2 dagar för att kunna koppla av på riktigt och det är inte ofta jag har två lediga dagar i sträck. Så därför försöker jag njuta så länge som möjligt när jag har dem. Som till exempel denna veckan har jag haft det ganska lugnt. Men nästa veka kommer jag vara helt slutkörd.”
”Åh..” var allt hon svarade. Antar att hon fick svar på sin fråga. ”Snart kommer bästa delen av filmen. När Robs döttrar kommer till stugan. Alla män blir helt galna.”
”Varför?”
”Du får se” svarade hon och ett busigt leende sökte sig till hennes läppar.
Vid det här laget var jag helt övertygad om att jag kunde lita på Alex och att hon inte var ute efter pengar eller kändisskap. Hon var helt enkelt en bra vän.
”Tack.” jag själv blev en aning chokad över orden som lämnade min mun. Det var inte meningen att dem skulle komma ut. Alex såg undrande på mig och jag sänkte blicken och rättadetill min position i soffan. ”Jag menar… Tack för att du ser mig och inte popstjärnan Justin Bieber. Det är det inte många som gör och jag ville bara tacka dig för det. Det är inte lätt att lita på människor när man är i min sits.”
”Jag förstår dig. Och det är ingen orsak, du är väl precis lika mycket människa som jag och vi är lika mycket värda. Jag ska inte behandla dig annorlunda för du är känd.” wow. Det finns en första gång för allt antar jag. Det var första gången någon någonsin sa så till mig sedan jag blev känd och jag har inte känt mig såhär normal på åratal. Det kändes bra. Vi log tacksamt åt varandra och jag var först med att avbryta ögonkontakten då jag vände mig om för att återväna till filmen.
”Anledningen till…” jag vände blicken och såg på Alex som hade brutit tystnaden efter bara några minuter. ”Anledningen till varför jag grät innan var för… för att… för jag saknar min mamma.”
Mina ögon blev stora och jag stirrade på henne. Hon saknade sin mamma? Jag förstod henne. Jag klappade henne vänskapligt på låret och sa
”Tänk inte på det. Snart åker du ju hem och då kan ni träffas igen.”
”Det är inte riktigt så det ligger till Justin. Min mamma, min riktiga mamma, hon finns inte längre.” mina öron kunde inte tro det jag precis hade hört. Har Alex ingen mamma? Hon sa ju Robert, Elenor, Jake och Leo till mig? Är Elenor inte hennes mamma då? Och jag som matat på med hur mycket jag saknar min mamma som bara bor en 3 timmar flygtur ifrån mig när Alexs mamma var, död? Herre Gud, jag var ingen bra person.
”Förlåt Alex.”
”Nej Justin, du behöver inte be om ursäkt för någonting. Det är inte ditt fel. Jag valde att inte berätta det för dig. Det är mitt fel. Men idag när jag såg hur glad du var efter att du hade umgåtts med Pattie tog det lite hårdare på mig än det brukade göra.” hon pausade för att ta en näve popcorn och ta en bit i taget och stoppa det i munnen. Jag flyttade närmre henne och strök henne på axeln.
”När-hur-var? Hur mår du egentligen?” hackade jag. Jag kunde inte sluta tänka på hur mycket jag slängt det i ansiktet på henne att jag är med min mamma. Hur kunde jag vara så korkad att inte fråga? Jag är världens sämsta kompis.
”Elenor är min låtsasmamma, och Jake och Leo är mina halvsyskon. Men jag behandlar dem som om vi är helsyskon. Dem är mitt allt och även om vi inte har samma mamma så delar vi ändå kött och blod. Min riktiga mamma var också från Amerika, precis som min pappa. Hon hette Mary-Anne och var världens bästa mamma. Hon dog när jag var sju i WTC attacken i New York. Hon var flygvärdinna. Hon reste världen runt och tog alltid med något hem till mig. Ibland tog hon med mig och vi var borta i några veckor. Hon var väldigt vacker och jag är stolt att säga att jag liknar henne. Jag kommer fortfarande ihåg dagen när vi fick beskedet. Jag ville inte tro det, jag kunde inte tro på det, det var omöjligt att min mamma var borta. Hon var ju nyss här liksom? Jag kunde sitta i flera timmar efter skolan och vänta på henne utanför vår port, men hon kom aldrig. Det var inte förens på begravningen jag insåg att hon verkligen var borta. När jag såg henne ligga där i kistan, alldeles blek och kall. Då bröt jag ihop. Jag grät, jag skrek att jag ville ha tillbaka henne och jag fick lämna kyrkan för allting blev för mycket för mig.” hon pausade och torkade bort en tår med sitt pekfinger. Sedan kollade hon på mig. Jag, helt stum, jag visste inte vad jag skulle säga. Hon tog en klunk av vattenflaskan som stod på bordet och jag granskade vart enda rörelse hon gjorde. Att sitta här och prata med en person hon inte känt mer än en vecka om något så personligt som ens mammas död måste vara riktigt jobbigt. Jag kan inte förstå att hon sitter och berättar detta till mig.
”Du behöver inte…” började jag men hon var snabb med att avbryta.
”Jag vill.” jag nickade åt henne att fortsätta och hon rättade till sig så hon satt med ryggen mot armstödet. Jag la upp hennes ben så dem var över mina och la popcornskålen i hennes knä. Jag ville att hon skulle känna sig så trygg som möjligt. ”Efter begravningen var allt väldigt svart. Det var en tuff tid för mig och jag hade det väldigt kämpigt. I skolan fick jag lyssna på kompisar som pratade om att deras mammor hade tagit med dem för att köpa barbiedockor och äta på Mc Donalds’ och där stod jag. Ensam. Utan någon mamma. Det var då jag började upptäcka dansen på allvar. Jag bad min pappa skriva in mig på en dansskola där jag kunde dansa efter skolan för att glömma allt som pågick hemma. Pappa gick fort vidare då han och mamma inte hade det så bra dem sista två åren i deras förhållande men höll ihop för min skull.
Lite mer än ett år efter mammas död så hittade han och Elenor varandra och det tog ett tag innan de gifte sig. I början ogillade jag henne men nu är hon rätt schysst. Dessutom blev allt bättre när Jacob kom. Min första bror. Det fick oss att börja sammarbeta lite bättre som familj. Sen kom Leo och vi blev en enad familj. Jag var aldrig så duktig i skolan men jag behövde inte det, jag började på ett dansgymnasium i Lund och fick pendla mellan Lund och Malmö varje dag. Men jag ångrar ingenting. Idag är dansen ett minne av min mamma. Varje gång jag dansar gör jag det för hennes skull. Jag ville inte berätta för dig först eftersom att jag aldrig pratar om min mamma inte ens med min pappa eller Tyra. Det är en känslig sak, men dina ord fick mig att ändra mig. Att du litar på mig, det betyder mycket Justin. Så, tack.” hon lutade sig över soffan och tog återigen upp sin vattenflaska och förde den mot munnen innan hon tog en klunk. Jag såg att nya tårar samlats i ögonvrån och de skulle falla vilket sekund som helst. Men hon var stark nog att inte låta någon rinna.
”Tack själv. Tack för att du berättade detta för mig och förlåt för att jag har ständigt har pratat om min mamma. Jag kunde inte riktigt förstå varför du skulle gå igenom så mycket besvär bara för att ordna denna dagen för mamma och mig. Men nu förstår jag. Du är en riktigt bra människa Alex. Och det där jag sa idag i studion…” jag hann inte fortsätta innan hon brast ut i skratt. Hon höll sig för magen så hårt hon skrattade. ”Vad?”
”Jag hörde ingenting Justin! Jag bara skojade med dig och Nick! Det ända jag hörde var att ni nämnde mitt namn i slutet men inget mer. Haha. Du skulle sett era miner, prislösa!”
Åh, så hon hade skojat med mig hela tiden? Grymt. Då hade hon inte hört vad jag sagt. Inte för att vi sa något dumt men det hade varit pinsamt ifall hon hörde att Nick typ hade en liten chrush på henne. ”Du är elak.”
”Jag vet.” sa hon stolt och hånlog.
Jag vände blicken mot Tv:n och märkte att filmens eftertext precis började rulla. ”Typiskt. Jag hann inte se filmen igen.”
”Har man otur så har man liksom, det finns inget man kan göra åt det.”
”Ha-ha.” jag tog upp min mobil och skulle just smsa Nick om att Alex inte hade hört något när jag såg att klockan var tre på morgonen. ”Shit, shit, shit. Jag måste dra. Kolla klockan!” utbrast jag och hoppade upp ur soffan med ett ryck.
”Tack för ikväll, jag är glad att du berättade allt för mig.” Jag slog upp ytterdörren och vände mig om och gav Alex en kram.
”Tack själv, tack för att du var här.” Dem sista orden kom ut som en viskning och hon rodnade lite.
”Vad gör man inte för sina vänner, precis som du fanns när jag behövde dig finns jag här när du behöver mig.”
”Tack Justin. Gå nu hem och sov med dig!” hon knuffade till mig på axeln och jag tog några steg ut i korridoren.
”Försöker du bli av med mig eller?”
”Kanske.” svarade hon och log retsamt. ”God natt Jus”
Jag log åt smeknamnet hon gett mig och gav ifrån mig ett enkelt ”God natt” innan jag tog dem få trappstegen som ledde ut ur byggnaden och ut mot min bil. Så snart jag hade satt mig tillrätta i sätet blixtrade det till och jag såg några paparazzis framför min bil med sina jätte kameror. Hur i hela friden hittade de mig? Var jag än befann mig fanns dem där. Frustrerat körde jag ut på gatan innan jag la gasen i botten och styrde hemåt.
Jag stannade vid ett trafikljus och bestämde mig för att ringa Nick så jag tog tag i headsetet från pasagerarsätet innan jag kopplade in det i mobilen och letade upp ”DeMoura” i min kontaktlista.
”Ser du inte vad klockan är Bieber?” röt Nick med en aningen raspig röst från andra sidan luren.
”Bro, jag vet att du inte sover, du twittrade för bara några minuter sen.”
”Jag skrev god natt Justin. Det betyder att jag håller på att somna”
”Wow, chilla lite bro. Jag har glada nyheter.” Jag väntade på att han skulle säga något så jag visste att jag hade hans uppmärksamhet, men när han inte gjorde det fortsatte jag, ”Alex hörde inte ett knyst om vad vi sa innan idag i studion. Hon bara playade oss.”
Jag hörde hur Nick pustade ut i andra änden. ”Du anar inte vilken lättnad jag känner”
”Din hemlighet är säker hos mig, men vad säger du om att vi playar tillbaka henne lite? Det hade väl varit kul?”
”Låter kul. Vad har du i åtanke Bieber?”
Hoppas ni gillar detta kapitlet, jag har jobbat hårt med det. lite mer än 4300 ord blev det och är det längsta kapitlet jag skrivit hittills. Jag försökte sätta mig i Alex position och skriva utifrån det, hoppas jag fick ihop det någorlunda.
Kommentera ♥ / Ema
Love Me Like You Do - 6
Selena hade släppt in mig och vi gick i tystnad mot vardagsrummet. Jag slog mig ner i soffan och satte mig tillrätta. Detta skulle nog pågå ett tag. Selena tog upp sin dator från soffbordet och vände den mot mig.
”Hur förklarar du detta?” spottade hon och såg argsint på mig. Jag fäste blicken vid datorn och såg en bild på när jag och Alex kramades för bara en stund sen. Fan. Hur jävla snabba var dessa paparazzis? Kan man inte få lite lugn och ro nu för tiden. Vad ska jag säga? Jo, jag bara ville krama henne. Vi har ju känt varandra i vadå, 3 dagar? Ohja Selena skulle ju bli jätteglad. Varför hade jag ens kramat Alex då? Jag borde väl haft en orsak.
”Jag väntar Justin.” sa Selena och avbröt mina tankar efter ett tag, nu ännu surare.
”Ehm…” Jag tänkte efter. Just det! ”Alex är en dansare, hon ska dansa med oss på den kommande turnén. Det var därför jag kramade henne. Först ville hon inte följa med, men sen ändrade hon sig. Så jag kramade henne för att jag var glad för hennes skull.”
”Ska hon dansa med dig? Det gjorde inte saken precis lättare Justin! Jag kan inte ha dig omgiven av tjejer hela tiden. Jag vet hur du är...” hon ställde sig upp och kastade med armarna i frustation. Hon såg på mig. Man kunde tro att det stod ilska skrivet i pannan på henne. Om detta var en tecknad film var det nu röken sprutade ur öronen. Jag tog ett djupt andetag, försökte lugna ner mig så jag inte sa någonting jag senare skulle ångra.
”Vad menar du med det? Att du inte litar på mig? Är de det du menar? Förtroendet vi byggt upp under alla dessa år. Vart är det? Visst jag vet att jag kan vara lite flörtig bland tjejer, men du vet mycket väl att jag aldrig skulle kunna göra något sådant mot dig. Det är verkligen inte sån jag är. Så du får helt enkelt lita på mig.” jag märkte att jag också hade ställt mig upp och vi båda stod mitt emot varandra i försvarsposition som om vi skulle slåss. Jag såg på Selena vars blick lättade en aning och hon såg nu på mig med sorgsna ögon. Hon blinkade några gånger och en tåg rann ner för hennes rosenröda kinder. Jag gick fram till henne och virade mina armar om hennes midja.
”Du måste lita på mig baby.” orden kom ut som en viskning mot hennes panna. Hon såg på mig och nickade. ”Okej?” frågade jag.
”Okej.” sa hon och pressade sina läppar mot min hals.
Jag såg på klockan på nattduksbordet, 03.19AM och såg sedan på Selena för att försäkra mig om att hon sov innan jag kravlade mig ur sängen och drog på mig mina skor. Vi hade lagt oss i sängen för att mysa och Sel hade somnat. Jag hade gärna sovit över men jag har ju en dejt med min mamma som började klockan åtta imorgon. Eller… idag? Eftersom klockan var över tolv räknas det som idag. Eller? Jag skrattade tyst åt mina tankar innan jag gick över till skrivbordet Selena hade i sitt sovrum. Ljuset som lös från lampan i hallen skymtade genom dörren som stod på glänt som i sin tur gjorde det möjligt för mig att leta upp ett pappersark och en penna. Jag skrev med min finaste handstil:
Hej min solstråle.
Jag har en dejt med min mamma kl 8 på morgonen
så jag gick hem för att få lite sömn. Jag ringer dig imorgon.
Jag älskar dig.
– Din Justin
Jag gick ner för trapporna och ut genom dörren. När jag stängde den efter mig dubbelkollade jag så den verkligen var låst innan jag joggade över till min bil. Jag låste upp och satte mig ner i sätet innan jag körde ut från Selenas uppfart och accelererade ner för gatan.
Varför var jag inte glad över att vi rett ut detta? Jag hade en konstig känsla jag inte haft tidigare men jag kunde inte sätta ord på vad det var jag kände. Det jag vet är att jag egentligen inte bryr mig om Selena och jag är osams eller inte. Jag avbröt mina tankar för att kolla ner på hastighetsmätaren för att sedan se att jag körde i 150km/h. Jag lättade trycket på gasen så mätare föll ner till 100km/h, jag ville inte hamna i konflikt med polisen ikväll. Jag behövde inte det just nu.
När jag kom hem slängde jag mina nycklar på byrån i hallen innan jag joggade upp för trapporna och in i mitt sovrum. Jag klädde snabbt av mig mina kläder och slängde dem i tvättkorgen i badrummet. Duschen såg rätt inbjudande ut men den fick vänta till imorgon. Jag ställde klockan på 07.00 innan jag slängde mig ner på min stora säng. Jag föll i djup sömn så fort jag kände de silkeslena lakanen mot min bara bröstkorg.
Det varma vattnet rann ner för min solbruna kropp. Åh vad skönt detta var. Jag ångrade duschen jag tagit i morse eftersom jag ändå hade haft ett zumba pass alldeles nyss med min mamma. Herre Gud. Mina höfter var inte alls gjorda för mjuka salsarörelser. Det var absolut omöjligt och jag såg bara ut som ett fån när jag gjorde det. Men mamma, hon hade varit jätte duktig. Åh min mamma. Jag saknar henne så mycket. Det var skönt att få träffa henne igen. Bara jag och hon. Inte massa annat folk i vår omgivning. Bara vi två. Precis som förr. Detta Alex hade planerat för oss var otroligt.
Jag skruvade av vattnet innan jag klev ut tur duschen och virade en handduk om mina höfter. Jag sträckte mig efter min telefon och skickade snabbt iväg ett sms till Alex.
Till Alex:
”Tack för detta Alex. Jag vet inte vad du har planerat men jag behöver verkligen detta. TACK! – JB”
Jag drog på mig mina boxers innan jag snabbt fönade mitt hår. När jag var klar klev jag in i min OnePiece och satte min snapback på huvudet. Jag drog på mig mina supras samtidig som jag slank ut ur duschrummet. Jag satte mig vid receptionen och väntade på mamma när min telefon gav ifrån sig ett ljud.
Från Alex:
”Det var det minsta jag kunde göra för de du gjorde för mig igår crewmate (om det ens finns ett ord som heter så LOL). Hoppas ni har kul tillsammans. Hälsa Pattie! –A”
Jag log för mig själv innan jag snabbt lät mina fingrar glida över skärmen och tryckte sedan på skicka.
Till Alex:
”Crewmate, I like it. Haha. Hon duschar för tillfället men hon hälsar nog tillbaka! Vi hös sen! –J”
”Jag måste verkligen se till att bjuda Alex på middag. Detta är under- Åhhh…”
”Mamma jag förstår att massagen är skön men du behöver inte stöna så högt” skrattade jag och såg ned i golvet där jag låg på massage sängen. ”Ja jag tycker verkligen du borde träffa Alex! Hon är så snäll och trevlig. Nämnde jag att hon ska med på turnén och dansa?”
”Ja Justin du har sagt det ett antal gånger nu.” sa hon med halvt dryg röst. ”Du verkar verkligen gilla henne.” Det sista hon sa var mer menat som ett påstående än en fråga. Men ändå kände jag behovet av att svara henne och bekräfta det.
”Ja det gör jag. Hon är verkligen snäll och omtänksam” jag log när jag tänkte på Alex. Jag kunde inte fatta att hon hade fixat allt detta när vi knappt har känt varandra i en vecka. Jag visste att jag inte borde lita på folk hur som helst. Men det var annorlunda med Alex. Det vrr som att det vore en självklarhet att jag kan lita på henne. Hon kändes äkta. En bra vän helt enkelt.
”Justin!” snäste mamma och väckte mig ur mina tankar. Jag kollade upp och såg på henne. Hon hade satt sig upp på sängkanten med en handduk om sin kropp. ”Vi är klara här, gå och tvätta av dig oljan nu så vi kan åka vidare och få lite mat i oss. Jag är döhungrig.”
Jag nickade och hoppade upp för att kunna gå in i omklädningsrummet och skölja av oljan och få lite kläder på mig.
Min telefon vibrerade i fickan för fjärde gången nu och jag började tappa tålamodet. Jag ville se vem det var men jag visste att mamma hatade när jag satt med telefonen vid matbordet. Det vibrerade till igen och jag klarade inte av det mer.
”Mamma förlåt, men jag måste verkligen se vem det är som stör mig.” jag drog upp mobilen och hon skrattade bara. Jag drog fingret över skärmen och klickade mig in på meddelande. Fem meddelande från ingen mindre än Selena.
”Hej baby, tänkte att vi kunde umgås ikväll. Jag är på inspelningen fram till kl 9. Men efter det kanske? Love – Sel”
”Fast nej, kanske håller över lite. De va strul med rollerna. Är du fortfarande ledig?”
”Justin varför svarar du inte mig? Är du kanske och umgås med din nya vän Alex? Jag är din flickvän för Guds skull Justin svara mig.”
”Rättning. Med din nya FLICKVÄN ALEX.”
”Det är slut Justin.”
Jag läste det om och om igen. Det är slut Justin. Hur kan hon göra slut bara sådär över ett sms? Efter två år tillsammans? Jag var med min mamma. Hon vet att min mamma inte gillar att man sitter med mobilen när man egentligen borde umgås och ta vara på tiden man har tillsammans. Hon visste att det inte var något mellan mig och Alex. Vi var bara vänner. Hon vet allt det men ändå gör hon så. Jag kunde inte få fram ett ord. Jag ville bara slå till något just nu.
”Selena. Måste. Ringa. Snabbt” sa jag till mamma innan jag gick ifrån bordet och gick in på herrarnas. Jag ställde mig i ett hörn där ingen skulle lägga märket till mig och ringde upp Selena. Några signaler gick och sedan svarade hon. Men hon sa ingenting. Så jag antog att jag fick börja.
”Selena, jag är med min mamma för Guds skull. Vad är det med dig? Du vet hur mamma är när man är med henne. Hon vill inte att man sitter med mobilen hela tiden. Och du vet mycket väl att det inte är något mellan mig och Alex så håll henne utanför detta. Och vadå slut? Efter två år gör du slut bara sådär genom ett sms? Efter allt vi kämpat oss igenom? Jag fattar inte.” De sista orden kom ut som en viskning. Mina andetag var snabba och jämna. Jag var så ledsen och besviken att jag hade rabblat upp allt utan att ens andas. Och hon stod bara tyst där i andra änden och sa ingenting. Hur kan hon vara så känslokall angående detta?
”Två år Selena, jag först…”
”Justin! Chilla. Jag skojade jag gör inte slut. Jag ville bara få din uppmärksamhet på något sätt. Du svarade ju inte på mina sms!” avbröt hon mig snabbt. Orden kom så snabbt att jag nästan vacklade till där jag stod.
”Va? Är du seriös Selena? Är du fem eller? Sånt där gör man inte. Jag ska ju att jag skulle vara med mamma idag. Du vet hur hon är. Detta var helt onödigt gjort av dig. Du orsakade mig en hjärtklappning.” Jag hörde hur hon suckade för att sedan kunna dra ett djupt andetag.
”Jag älskar dig baby, förlåt. Men jag ville bara få din uppmärksamhet. Det var inte meningen jag borde ha vetat bättre.” jag hörde hur ledsen hon faktiskt var när hon uttalade orden. Men man gör inte så. Fan vad jag var sur på henne alltså. Men jag spelade med, jag ville inte låta henne förstöra min dag med mamma vilket hon skulle om jag hade sagt emot.
”Det är lugnt gumman, men tänk dig för nästa gång för sen finns det ingen återvändo. Jag måste gå nu. Men vi hörs sen okej?” bad jag henne lugnt, även fast ilskan bubblade inom mig.
”Förlåt. Älskar dig.”
”Och jag dig.” svarade jag och lade på. Jag lutade min panna mot väggen och samlade mig. Det sista jag sa. Att jag älskade henne. Stämmde det egentligen? Jag visste inte vad jag kände längre. Hur kunde hon göra något sådant mot mig? Jag skakade av mig tankarna och gick för att skölja av ansiktet med kallt vatten. Jag tänkte inte låta detta förstöra min dag med min mamma.
”Är allt som det ska gubben?” mamma reste sig upp ur stolen och kramade om mig så fort jag kommit tillbaka till vårat bord.
”Jadå, inget du behöver oroa dig för mamma. Jag vill bara spendera denna dagen med dig, jag har saknat dig så mycket.” medan jag yttrade orden kramade jag henne hårdare, om det ens vore möjligt.
”Jag sakar dig med, men jag vill helst inte dö av dina kramar.” jag log och släppte taget om henne.
”Förlåt, jag kan inte hjälpa att jag är så biffig” sa jag med ett lekfullt leende och placerade pussar på mina biceps. Hon skrattade och slog till mig på armen.
”Du är så barnslig, Justin. Kom nu går vi. Jag är nyfiken på vart vi ska här näst.” Jag skrattade bara och gick med henne ut ur restaurangen och vidare till bilen.
Jag satt i bilen med ett stort leende på läpparna och försökte ta in vad jag precis hade fått göra. Det var så coolt. Jag kunde fortfarande inte förstå det. Jag hade hållit i en riktig pistol och få öva på att skjuta. Känslan när man avfyrade skottet, det hade fått mitt adrenalin att pumpa. Hade Kenny varit här hade han sagt att det var meechy och det var det verkligen. Det var meechy, beast, swaggy och allt samtidigt. Jag kunde inte sluta le och var tvungen till att dela med mig av det. Så jag klickade in min på twitter och skrev snabbt:
”Det där var #BEAST #SWAG och #MEECHY allt samtidigt, kan inte tacka dig nog crewmate! (LOL)”
Inte ens två sekunder efter att jag hade skickat iväg det hade det börjat trilla in svar, retweets och favoriter. Så för att slippa bli störd av det loggade jag ut snabbt och stoppade tillbaka mobilen i fickan.
Jag satt där och funderade på var nästa ställe vi skulle åka till var när jag insåg vart vi var på väg. Selenas inspelning. Fan. Vad ska vi här och göra? Jo, i och för sig är hon min flickvän men om jag kunde undvikt att åka hit på min dejt med mamma hade jag gärna gjort det. Men det var Alex, hon var så omtänksam och hon hade nog fortfarande skuldkänslor för vad som hände här om kvällen trots att det inte varit hennes fel. Bilen stannade och jag tog ett djupt andetag innan jag lade mina tankar åt sidan för att sedan hoppa ut ur bilen. Mamma slog upp dörren från sin sida av bilden och hamnade bara någon sekund senare ståendes på fötter med hjälp av mig.
Vi gick mot ingången, men stannade så fort jag såg någon springa i full fart mot mig. När personen närmade sig såg jag att det var Selena. Hon hoppade upp i min famn, virade benen om min midja och armarna lutade hon på mina axlar så hon kunde hålla sig uppe och se på mig.
"Jag har saknat dig." viskade hon innan hon fångade mina läppar i en lätt kyss.
Jelena is in love, hehe ;) Nämen, nämen - vad tyckte ni om Selenas spratt? Var det verkligen så moget av henne? Hm... Dagen vart iallafall lyckad verkar det som! Tehe.
Kommentera dina tankar och åsikter om detta kapitlet! Allt tas emot, bra som dåligt. / Ema.
Love Me Like You Do - 5
”Men Gud vad söt du är! Tack så hemskt mycket. Jag skulle uppskatta det!”
”Åh vad glad jag blir. Jag har en hög med aktiviteter som väntar. Men säg inget till Justin, jag vill att det ska bli en överraskning.”
”Nej då absolut. Men jag måste tyvärr sova nu gumman. Vi hörs. God natt!”
”God natt miss Mallette” jag hörde hur hon harklade sig från andra sidan luren. ”Pattie… God natt Pattie” rättade jag mig och lade sedan på luren.
Jag gick där efter och la mig med ett stort leende på läpparna. Jag älskar att göra folk glada.
Hela torsdagen hade jag suttit och planerat Justin och Patties dag tillsammans. Först hade jag ordnat en bil som skulle köra runt dem till de olika ställena. Första stället var ’Millennium Dance Complex’ där de hade ett zumba pass. Därefter skulle chauffören ta dem vidare till ett spacenter för lite massage och avkoppling. Eftermassagen är det dags för brunch på Hal’s Diner. När de ätit klart har jag ordnat så de kan åka ut till en skjutbana strax utanför staden för att lära sig skjuta. Jag tänkte att det kanske skulle vara intressant att få testa på. Efter det åker dem iväg för att hälsa på Selena på hennes filminspelning. Det kunde vara bra för Justin med tanke på vad som hände igår.
När de tillbringat en tid på inspelningen kommer det finnas finkläder till både Justin och Pattie så de kan byta om för nästa ställe var restaurangen ’Oceanfront’ med utsikt över havet. Jag gick igenom hela planen ett flertal gånger för att göra allting perfekt. När jag granskat allting, för vad som verkade vara 18de gången, skickade jag iväg ett sms till Justin och Pattie.
”Var redo kl. 8.00 imorgon bitti. Det kommer en bil för att hämta upp dig. /A”
Jag hade precis slängt iväg sms:et när det plingade på dörren. Jag lade undan pärmen med planen och alla kvitton i bokhyllan innan jag gick över till dörren för att se vem det var.
”Tjena Alex! Hur är läget bruden?”
”Hej Fredo. Vad gör du här?” svarade jag förbryllat och kände hur mina ögonbryn drogs ihop en aning.
”Jag och Tyra ska ut och dansa ikväll igen och sen ville Justin också hänga med.” Han pekade ut mot Justin som stod vid entrén och jag lutade mig i dörröppningen för att se honom stå där och prata i telefon. När han sedan fick syn på mig log han sitt sneda leende och vinkade.
”Vill ni komma in?” frågade jag Fredo.
”Nä, vi hade tänkt stå här ute i en timme tills Tyra blir klar... Haha, klart vi vill komma in.” sa han glatt och ironiskt innan han steg in. Strax efter hade Justin kommit in och ursäktat sig för att ha tagit så lång tid i telefonen.
Efter att Tyra, Justin och Fredo hade tjatat på mig i evigheter så bestämde jag mig för att följa med dem ut och dansa. Snabbt som attan drog jag på mig ett par svarta högmidjade shorts och en svart magtopp som slutade precis ovanför navlen. Jag sprang in på toaletten och granskade mitt hår. Det var helt klibbigt och oljigt. Åh, varför duschade jag inte under dagen? Jag hann inte ta en dusch nu så jag kammade igenom det snabbt och satte upp det i en stram hästsvans. Jag sprayade på lite hårspray så det skulle sitta där under kvällen därefter tvättade mitt ansikte och kletade sedan på lite mascara på mina korta fransar. Jag letade upp mitt röda läppstift och målade ett lager på mina läppar innan jag gick för att leta efter mina röda låga converse. Jag granskade mig i spegeln i sovrummet medan jag tog ett sprut av min favorit parfym.
Justin och Alfrefo tog oss till någon nattklubb vid namn ’Supperclub’ i Hollywood. Väl inne i klubben var det fullproppat med människor överallt. Justin hade reserverat en plats åt oss lite längre in i lokalen. Väl framme vid dem slog vi oss ner i de svarta sofforna i samma stund som det kom fram en tjej för att ta vår beställning.
”Vi tar två omgångar tequila shots var till oss fyra här!” beställde Alfredo och tjejen nickade innan hon gick igen.
Jag kollade på Fredo med ett höjt ögonbryn.
”Vad?”
”Jag dricker inte. Eller, jag är inte nykterist men jag dricker typ bara vid speciella tillfällen.” andades jag ut en aning myndigt.
”Men kom igen Alex! Detta är ju ett speciellt tillfälle. Dessutom tog det mig ett århundrade att övertala den andra nykteristen att dricka ikväll.” han nickade mot Justin som flinade. ”Det handlar bara om två shots! Sen kan ni två dricka vatten eller något.”
Jag satt och funderade en stund och under tiden hade tjejen kommit tillbaka med våra shots på en bricka. Jag kollade på glasen innan jag tog upp ett i vardera hand och hällde i mig innehållet på bråkdelen av en sekund. Jag hade skitit i saltet och citronen men insåg sedan att det inte varit så smart. En besk smak som skar ända ner i magen på mig for genom mina smaklökar och min hals. En grimas tog plats i mitt ansikte. Sedan log jag mot Alfredo och ställde mig upp.
”Så där ja. Tack för mig men anledningen till att jag följde med var faktiskt för jag ville dansa. Så vi ses väl på dansgolvet fyllon.”
Inom en bråkdel av en sekund lämnade mina vänner bakom mig och gick ut på dansgolvet. Jag såg många duktiga dansare runt omkring. Jag rörde mig runt på golvet. Ingen avancerat bara lite diggande och några lättare grooves.
Efter några minuter kände jag hur någon knackade mig på axeln. Jag vände mig om och möttes av en tjej.
”Du ser ut att vara ny här. Vad sägs om en dance battle?” tjejen som hade utmanat mig vände sig om och skrattade åt mig med sina vänner. Jag granskade henne från topp till tå. Hon hade en keps på huvudet, en vit t-shirt, svarta mönstrade tights och rätt så snygga röda sneakers. Medan jag stått och granskat tjejen hade Justin, Fredo och Tyra slutit upp vid min sida.
”Om du inte kan detta så vill du nog inte göra det. Dem är bäst i stan.” viskade Justin i mitt öra. Jag vände mig om och såg på honom. Just nu tänkte jag inte på att Justin skulle få reda på att jag var dansare, jag ville visa denna tjejen att hon inte ska dra snabba slutsatser.
”Varför inte?” svarade jag kallt och grimaserade mot Justin. Jag gick fram till tjejen för att kunna kolla henne djupt in i ögonen.
”Bring it!” fräste jag kaxigt.
”Varför sa du inte att du var dansare?” frågade Justin snabbt så snart vårat battle hade gått till ändo.
”Jag vet inte, jag kände att jag inte riktigt fick ett bra tillfälle till det bara.”
Justin såg fascinerat på mig med stora ögon.
”Du vet att jag söker dansare till min turné va?” frågade han med höjda ögonbryn, så högt så att små rynkor bildades i pannan på honom.
”Ja, det var just därför jag inte ville berätta det. Jag visste att du hade velat att jag ska gå på audition och..”
”Du behöver ingen audition. Du har en plats!” utbrast han med ett stort leende. Han slängde sig över mig för att ge mig en kram. Vad skulle jag säga nu? Jag ville ju inte detta. Jag lovade mig själv att jag själv skulle hitta ett jobb som koreograf eller danslärare på någon skola i New York eller Los Angeles.
”Ehm... Justin, jag känner mig smickrad. Men jag kan inte. Jag har ju studenten och allt när jag kommer hem. Jag vet inte, det känns inte rätt att jag som din vän ska komma och vara din dansare.” Han drog sig undan från kramen och såg allvarligt på mig.
”Alex kom igen! Vi börjar inte träna för än i sommar, i juli har jag för mig det är. Och då är väl studenten över? Snälla. Du är så otrolig när du rör dig. Och vadå det är ju bara bra. Då har jag inte bara min dansare med mig på turné utan också en vän. Jag tror jag kommer behöva någon att prata med. Någon som förstår mig på samma sätt som du gör. Snälla! Kom igen.” Hans ord fick mig att tänka efter. Jag skulle aldrig få en sådan här chans igen. Det är sällan att man får ett sådant här erbjudande sommaren efter man tagit studenten. Detta kan nog vara början på min karriär. Jag måste ju börja någonstans. Börjar jag här kanske jag får andra erbjudande sen när turnén är klar. Jag var fortfarande osäker, men jag måste ju ge det en chans.
”Okej då, men…”
”YESSSSS!!”
”Men. Jag vill komma på auditionen för att det ska se ut som om ni valde mig därifrån.” sade jag bestämt.
”Deal! Men vänta… Auditions börjar redan i början av juni och då kunde ju inte du.” Han såg ner på sina skor samtidigt som han sparkade sig själv med ena foten.
”Jaja skit samma då. Vi kan lika väl avslöja det nu…”
”YESSSSSS!!! Fan vad jag blir glad. Jag måste ringa Nick han får komma hit. Han måste se dig dansa. Detta kommer bli så bra!” han gav mig en lätt kram innan han vände på klacken och gick för att ringa Nick. Vad hade jag gjort? Jag visste själv inte om jag ville göra detta. Det var ett stort steg att ta bara sådär. Men jag ville ju så gärna stå på scen och dansa. Det kändes så rätt men samtidigt så fel. Jag skulle åka världen runt med en grupp människor. Jag skulle uppträda varannan dag. Jag skulle få se världen. Det lät så frestande. Jag Alexandra Grace Smith skulle vara bakgrundsdansare för Justin Bieber, världens kändaste tonåring. Det var verkligen frestande. Djupt insjunken i mina tankar såg jag hur Justin kom tillbaka och satte sig på barstolen bredvid mig.
”Nick är på väg. Han vill jätte gärna träffa dig.”
Jag log mot honom.
”Jag vet inte hur jag ska tacka dig. Detta är verkligen en dröm. Och du har förverkligat den. Jag är evigt tacksam för det du precis har gjort för mig. Du anar inte hur mycket det betyder Justin.”
”Jag, bättre än någon annan, vet hur det känns Alex. Jag vet verkligen hur det känns och detta är det minsta jag kan göra. En sån talang som du kan man inte bara gå miste om.” Han såg på mig och log.
Jag hörde plötsligt hur någon harklade sig vid sidan om mig. Jag vände mig om och såg tjejen jag hade total krossat på dansgolvet.
”Hej, Carlena.” hälsade hon och sträckte ut handen. Jag kollade ned på hennes rödmålade naglar innan jag svarade.
”Alex.” jag tog hennes hand och skakade den.
”Så, Alex. Jag undrar om du vill komma och träna med vårt crew någon dag. Vi är bäst i stan, men med dig skulle vi kunna bli ännu bättre.”
”Ja det tror jag säkert. Men mr. Bieber hann före. Tyvärr.”
”Va jag trodde inte att auditions började för än i juli?” Hon såg nu chockat på Justin som såg ut som ett barn på julafton.
”Det gör dem inte.” sa han och hånlog mot henne. ”Men Alex är en vän till mig och jag hjälper henne på traven.”
”Jaha men vad snällt av dig.” Hon vände sen sedan mot mig. ”Synd att jag inte hann före då, Alex. Men det var trevligt att träffas. Vi kanske ses när auditionens börjar. Lycka till med dansen, du är grym!” med det sagt vände hon sig och gick där ifrån.
Justin såg på mig och vi skrattade åt det som precis hänt när Tyra och Fredo dök upp.
”Kom inte ni hit för att dansa?” skrek Fredo.
”Jo, kom så dansar vi!” jag tog tag i Tyras arm och sprang ut på dansgolvet med Fredo och Justin hack i häl.
Vi dansade ett bra tag tills jag började känna svetten rinna. Euw, tänkte jag. Jag torkade bort en svettdroppe från pannan med handen samtidigt som jag rörde mig lätt som en fjäder till musiken. Jag såg på Justin som hoppade till musiken som spelades. Han såg på Alfredo och de skrattade tillsammans. De sågs verkligen att de två hade en stark relation. De var nästan som bröder. Plötsligt vände sig Alfredo om mot Tyra och de dansade lite intimare tillsammans. Jag och Justin stod där helt paralyserade i några sekunder då vi insett vad som var på gång. Sen började vi tramsa oss tillsammans. Där stod vi och skämde ut oss när vi gjorde gamla 80-tals disco rörelser.
Helt plötsligt kände jag någon knacka mig på axeln. Inte igen... tänkte jag. Jag vände mig om och såg en kille i 20-25 årsåldern iklädd i ett par jeans, sneakers, en svart tröja och en hatt på huvudet.
”Du ser ut att vilja battla” skrek han i mitt öra och jag iakttog honom noga. Jag tycktes känna igenom honom, men ändå inte. Jag vände mig om mot Justin.
”Är inte det Nick?” frågade jag.
”Nej det är det inte. Nick kommer ringa när han är här, oroa dig inte.”
Jag hade berättat för Nick vad som hade hänt med Carlena tjejen och han hade sagt att han skulle kunna använda sig av samma taktik för att inte göra Alex nervös. Jag tyckte idén var jätte bra. Jag nickade bara åt Nick när Alex vände sig om och då visste Nick direkt att hon inte visste något.
Jag gillade att Alex inte var något galet fan. Hon såg mig som vem som helst, vilket inte många gör. Alla ser mig som Justin Bieber han som är världens mest kända tonåring. Men Alex är som en vän som ser mig som mig. Hon är inte här för pengarna eller kändisskapet, eller det hoppas jag i alla fall, och det var jag otroligt tacksam för. Det kändes otroligt konstigt att släppa in henne i mitt liv så fort. Men det är något speciellt med henne och jag litar på henne på ett sätt. Hon är inte som alla andra.
Jag såg på henne medan hon rörde sig på dansgolvet i battlen mot Nick. Det var tight men det såg ut som om Nick faktiskt var snäppet bättre. Sättet Alex rörde sig. Hon var otrolig. Hennes rörelser var så sammansvetsade och hon fick det att verka lätt som en plätt. När det i själva verket inte är så lätt. Antingen är man bra på att dansa eller inte. Så enkelt är det. Jag kan ju inte säga att jag ligger på samma nivå som Alexandra, men jag kan ju dansa.
Jag hörde att människorna började applådera så även jag slog ihop mina händer och klappade helt omedveten om vem som vann. Jag såg Nick och Alex skaka händer med varandra samtidigt som jag gick fram och tog de båda på axlarna.
”Alex, jag vill att du ska träffa Nick DeMoura. Min koreograf men även vän.” jag vände mig om för att se på Nick. ”Och Nick, detta är Alexandra Smith. Hon kommer att vara med oss på scen under Believe turnén, vare sig du vill det eller inte.”
”Är detta Nick? Justin varför sa du ingenting?! Herre Gud.” hon blev rödare om kinderna än vad hon redan var och tog sig om huvudet. ”Åh vad jag hatar dig nu Justin!” utbrast hon och slog till mig lite på armen. Det sved till lite men det fick jag tåla med tanke på vad jag just gjort mot henne.
”Skyll inte på mig. Det hela var Nicks idé.” försvarade jag mig medan jag pekade mot Nick som stod med ett brett flin på läpparna, stolt över att sin plan gott i fullo.
”Åh fy vad skämmigt. Jag tyckte väl jag kände igen dig Nick.” hon sträckte fram handen. ”Alexandra. Det är en ära att få träffa dig. Jag har sett dina koreografier på internet och du är verkligen otrolig. Och jag vill gärna vara med på turnén, om du anser att jag har tillräcklig potential för det.” sa hon och betonade ordet du, för att motsäga att jag redan bestämt att hon skulle med.
”Nick. Nöjet är verkligen på min sida. Jag skulle kunna sparka alla dansare här och nu bara du är med på scen. Du är så otroligt talangfull. Dina rörelser… Alltså dem är bara… Wow alltså. Så duktig. Hur länge har du dansat?”
”Ni kanske vill gå och sätta er vid baren för att folk vill nog dansa här på dansgolvet. Sjas med er.” jag sjasade iväg dem så de skulle få lära känna varandra lite bättre. Jag log diskret för mig själv när jag såg på dem medan de gick mot baren. Alex gjorde mig glad på något sätt. Hon är som en vän jag känt länge, fast jag inte har det. Det var verkligen något speciellt med henne. Hon visste alltid vad man ska säga, hon var rolig, trevlig, otroligt söt och jag måste nog erkänna att hon har en fin rumpa. Fast jag har ju Selena och Alex är bara en vän.
SHIT, Selena. Hon kommer flippa om hon ser bilder på mig och Alex, vilket jag nästan är hundra procent säker på finns ute vid det här laget. Speciellt efter bråket vi hade igår. Jag kan redan tänka mig vad skvallerpressen skulle skriva:
”Justin Bieber och okänd tjej delar på några kärleksfulla kramar och blickar på kändisklubben Supperclub. Vad säger flickvännen Selena om detta? Det luktar otrohet här.”
Fan också, jag måste berätta att jag träffade Alex igen. Men hur ska jag göra det? Selena kommer bli skitsur. Men ikväll var vi ju inte ensamma. Dessutom blev hon precis min bakgrundsdansare. Fan. Det kommer göra henne ännu surare. Åh! Vad har jag gjort? Fast än mina känslor för Selena inte är så starka och det inte spelar någon roll ifall vi gör slut eller inte så vill jag inte att folk ska tro att vi gjorde slut för jag var otrogren. För det är jag ju inte.
Jag skrek till Fredo och Tyra att jag skulle gå ut för att ringa ett samtal när samtidigt som jag drog upp min mobil ur fickan för att slå Selenas nummer.
”Hallå?” svarade Selena skarpt.
”Hej… Vad gör du? Kan du träffas?” frågade jag henne med så mjuk och kärleksfull ton jag förmådde mig att göra.
”Visst. Kom hem till mig.” muttrade hon och lade på luren i örat på mig. Antingen var hon fortfarande sur för igår. Eller så var hon sur för igår och idag. Det återstod att se.
Jag gick tillbaka in i klubben igen och slängde en blick mot baren där Alex och Nick fortfarande satt men nu i sällskap av Fredo och Tyra. Bra. Jag kunde gå utan att de skulle märka något. Jag gick ut genom bakdörren av klubben och till min Fisker som var parkerad precis vid dörren. Jag hoppade snabbt in i bilen och körde iväg.
Jag var framme snabbare än vanligt. Fast dock hade jag ju kört snabbare än jag brukar. Min hjärna var inte i sitt vanliga skick. Jag var frustrerad för jag visste vad som väntade mig och jag kunde inte koncentrera mig riktigt. Jag satt tyst i bilen i någon minut när jag kom fram. Jag fiskade upp min mobil och kollade min instagram. Varje sekund strömmade det in likes och kommentarer på den senaste bilden jag och Fredo lagt upp. Vi hade tagit den inne på toaletterna i klubben och jag hade skrivit ”fjortis toa bild”. Det kanske inte var så smart av mig eftersom jag nu insåg att många hade blivit sura. Så jag tog bort den utan tvekan innan jag samlade mod och gick ut ur bilen och mot ytterdörren. Men jag behövde inte ens knacka. Selena väntade redan på mig. Detta skulle inte sluta bra.
Vad tror ni händer nu? Selena och Justin... = Bråk eller kärlek? Hm... ge mig era tankar!
Vad tycker ni om att Alex ska vara en av Justins dansare? Bli bara inte för exalterade jag har en plan, och hur tror ni Justins och Patties dag kommer blii? Nästa kapitel kommer upp så snart ni har slängt iväg alla era dyrbara kommentarer! Muchlove / Ema :)
Love Me Like You Do - 4
”Jag vet” sa jag och log mot honom samtidigt som jag förberedde mig för att diska.
”Vad gör du?”
”Jag ska diska ser du väl?”
”Inte för att vara sån, men jag har folk som kan göra det.”
”Inte för att vara sån men jag gillar att städa undan och lämna rent efter mig. Dessutom handlar det bara om två tallrikar.” kaxade jag tillbaka.
”Som du vill” sa han och drog upp sin mobiltelefon ur fickan samtidigt som han satte sig på en av barstolarna vid köksön och började knappa på tangenterna.
“Men du älskar henne fortfarande?” undrade jag där jag satt i luftmadrass fåtöljen i vattnet.
Justin såg ut att tänka medan han satte sig upp på solstolen för att sedan gå fram till poolkanten och sätta sig med fötterna i vattnet.
”Man kan inte bara sluta älska någon helt. Men känslorna har definitivt blivit svagare och blir det för var dag.”
”Vill du ens vara med henne?”
Hans ögon smalnade. Och efter en lång tystnad mumlade han ett enkelt ”Nej.”
”Om du verkligen känner så Justin, så borde du sluta plåga dig själv och släppa henne.”
”Men Alex! Hon är som min bästa vän och tänk på henne också! Hon kommer ha det svårt om vi gör slut och det kommer ju inte vara så lätt för mig heller, och…”
”Justin! Ser du inte vad du gör? Du drar ut på det i hopp om att det ska bli lättare när det egentligen blir svårare och svårare för var dag som passerar. Om du älskar henne och du är villig att kämpa för att hålla kvar förhållandet så gör det. Annars finns det inte så mycket mer att säga.”
Han tystnade och kollade ner på sina fingrar. Där jag satt, bara någon ynka meter ifrån honom, kunde jag nästan svära på att han torkade bort en tår från sin kind.
”Så… Vill du byta ämne?” sa jag och log mitt snällaste leende efter några minuters tystnad.
Ett litet, nästan osynligt, leende tittade fram på hans läppar när han såg på mig och svarade med ett kort ”Ja” för att sedan hoppa ner i vattnet. När hans huvud stack upp ur vattnet igen skvätte jag vatten på honom med foten.
”Du sa att du saknade din morsa. Berätta mer om det.” bad jag honom för att få honom på bättre humör-
Han berättade då att han saknar sin mamma jätte mycket i sista tiden. Hur han, ända sen han blivit 18 år och myndig, inte behövt ha med sin mamma Pattie med sig hela tiden. Han tyckte det var jobbigt att helt plötsligt inte spendera lika mycket tid som de hade gjort innan. Hon hade skrivit en bok som skulle släppas i höst och hade massa andra saker att göra. Och Justin höll på och pillade mycket med sitt album som skulle släppas i sommar att han kännde att de inte spenderade lika mycket tid som de borde. Han fick sig själv tro att det var hans fel.
”Har du mycket jobb nu i veckan? Eller har du en ledig dag rättare sagt.” frågade jag så snart han talat till punkt.
”Men va? Alex vad har det med saken att göra?” mumlade Justin och såg oförstående på mig.
”Bara svara på frågan Justin.”
”Hm… Vad är det för dag idag? Onsdag? Ja. Imorgon har jag det under dagen och sen har jag det där” började han och höll upp sina fingrar för att hålla koll på dagarna. ”Fredag. Jag är ledig på fredag.”
”På Fredag ska du åka iväg till din mamma och spendera hela dagen med henne. Bara du och hon. Okej?”
Han kollade på mig och log ett brett leende.
”Fast nej. Vänta. Stryk det. Ge mig hennes nummer.” sa jag samtidigt som jag paddlade in till kanten och gick sakta upp ur poolen utan att bli blöt.
”Vad ska du med det till?”
”Bara ge mig det. Oroa dig inte jag har en plan. Se bara till att inte planera in något på fredag.” sa jag och sträckte jag mig efter hans mobil för att leta upp Patties nummer och skicka det till mig själv.
”Jaja om du säger så…”
Jag och Justin befann oss i vardagsrummet och spelade Just Dance 3 när Justins mobil gav ifrån sig den typiska iPhone signalen. Jag slängde en snabb blick på den stora klockan som hängde på väggen. Halv tolv visade den. Jag gäspade åt tanken på min sköna säng som låg och väntade hemma. Jag skulle ljugit för mig själv om jag sa att jag inte var trött. Justin hade nu pausat spelet och joggade över till köksön där mobilen låg.
”Selena.” sa han enkelt och kollade på mig innan han svarade ett enkelt ”Hallå.”
Samtidigt som han talade höll han pekfingret för sina läppar som klart och tydligt demonstrerade att jag skulle hålla min käft. Jag nickade lydigt innan jag slängde mig ner i soffan och rullade tummarna.
”Inget, vad gör du? Hur gick det på inspelningen?” sa han och satte sig tillrätta i barstolen. ”Nej jag är inte själv. Alfredo är på en dejt och hennes vän är här med mig?” Han tog ett djupt andetag och såg på mig.
”Alfredo hade lovat mig att umgås men så kom den tjejen in i bilden och han ville inte lämna mig ensam. Vad tror du? Att jag ska följa Fredo som ett litet barn? Han är på dejt Selena. Hur skulle det va om Alfredo hängde med oss på en dejt?” Hans ögon glittrade nu i det svaga ljuset och jag såg hur tårarna bildades. Han blinkade och en tår föll ner för hans kind.
”Jag är ju ärlig mot dig Selena. Jag hade lika väl kunnat ljuga och säg att ingen är här. Men jag antog att du litade på mig. Vi är bara vänner, jag och Alex. Om du vill kan du komma hit och se efter själv, Alex är inte ens min typ!” Även fast Justin och jag bara är vänner så sårade det mig lita att höra att jag inte var hans typ.
”Gör ett jäkla lögndetektor test om du inte litar på att jag talar sanning. Jag orkar inte att du blir så här när jag umgås med tjejer. Du umgås ju med killar och det är okej. Men jag får inte umgås med tjejer. Snacka om dubbelmo…” jag vände mig och såg att Justin hade gått ut ur rummet. Jag suckade. Skuldkänslorna bubblade upp inom mig, jag ville inte att de skulle bråka på grund av mig. Jag såg på Justin att han älskade den tjejen även om de är tufft mellan dem just nu och jag kunde inte vara anledningen till deras uppbrott. Jag ville inte vara anledningen. Jag tog tag i min tygpåse. Stoppade ner min mobil, solglasögon och mina hörlurar innan jag ställde mig upp och började gå mot ytterdörren.
”Gå inte.” Bad Justin. Han hade lagt på luren och hans ögon var röda av alla tårar. En klump bildades snabbt i min hals. Det här var det sista jag hade velat skulle hända.
”Förlåt Justin men jag vill inte orsaka bråk mellan er. Jag förstår att hon är upprörd.”
”Nej det är inte ditt…” började han sorgset men blev snabbt avbruten av mig.
”Justin snälla. Det är okej. Jag ger upp vår vänskap för att slippa orsaka er relation ett uppbrott. Skulle jag bara kunna låna en hoddie? Jag tog inte med någon och jag ska ta en taxi hem.”
”Alex, lyssna. Det är inte ditt fel…” han betonade ordet inte extra mycket för att jag skulle förstå att han menade allvar. ”Det har varit såhär mellan oss nu i ett par månader. Visst jag älskar henne och hon är min bästa vän. Men det funkar helt enkelt inte längre. Och jag är bara inte redo att släppa taget än. Men inget är ditt fel. Jag kunde ha valt att inte berätta, men vad för slags pojkvän skulle jag varit om jag ljög för henne? Låt mig åtminstone köra dig hem. Eller vänta tills Fredo och Tyra kommer… Snälla.”
”Okej då. Jag väntar. Förlåt.” mumlade jag och kollade ner på mina skor.
”Hey, du har inget att be om ursäkt för okej? Du är här som en vän till mig. Jag bjöd hit dig. Du har inte gjort något fel.” Han tog in mig för en kram. Där stod vi, i hallen, ett par långa minuter passerade i tystnad och vi stod där kramandes innan Justin drog sig ur.
”Fryser du? Vänta jag ska hämta en hoddie.” sa han innan han joggade upp för trappan.
Jag låg i sängen och kollade ut mot stjärnorna genom de stora fönsterna i mitt sovrum. Jag hade varit hos Justin till halv tre på natten då Fredo och Tyra kom tillbaka. Justin och Fredo hade kört oss hem till min lägenhet. Väl inne hade Tyra lagt sig och somnat direkt. Jag kunde inte somna då jag låg och tänkte på händelserna under kvällen, jag visste inte vad jag skulle göra. Dem kan bara inte göra slut på grund av mig intalade jag mig själv. Jag beslöt mig för att kolla om Pattie är vaken för att få mina tankar på något annat.
”Hey miss Mallette. Förlåt om jag stör såhär sent. Men jag behöver din hjälp med en sak. Hör av dig när du har tid. / en vän till Justin.”
Jag ångrade mig så fort jag tryckt på skicka. Varför skulle hon höra av sig till någon hon inte ens känner. Jag lade ifrån mig mobilen på nattduksbordet och vände mig om för att få lite sömn när mobilen plingade till. Pattie.
”Hej! Nejdå jag är vaken, vad gäller det? Är allt okej med Justin?”
Sakta gick jag upp ur sängen för att inte väcka Tyra som låg och snarkade bredvid mig. Jag gick ut i vardagsrummet och satte mig i den mjuka soffan samtidigt som jag ringde upp Pattie.
”Hej miss Mallette, hoppas jag inte stör.”
”Hejsan! Är allt okej med Justin?” frågade hon oroligt med ett tonfall endast mammor kan ha. Jag log smått.
”Ja, allt är okej detta har inget med honom att göra. Eller jo men allt är i alla fall okej. Jag heter Alexandra. Ursäkta att jag stör.” ursäktade jag mig igen.
”Nej det är ingen fara så länge allt är okej.” sa hon innan hon fortsatte, ”men snälla Alexandra, kalla mig Pattie”
”Okej Pattie… Jag undrade bara. Vad gör du på fredag?”
”Ehm..Jag har några intervjuer i LA i morgon. Och sen åker jag hem igen på fredag natt.”
”Okej bra. Så du har inga speciella planer på fredag antar jag. Eftersom jag har lite planer för dig... Jag och Justin träffades för några dagar sen och har umgåtts ett par gånger. Han har hela tiden pratat om hur mycket han har saknat dig jag hade tänkt ordna att ni spenderar hela fredagen tillsammans. Om det är okej för dig?”
”Men Gud vad gulligt utav dig! Tack så hemskt mycket. Jag skulle verkligen uppskatta det!”
”Åh, vad glad jag blir. Jag har en hög med aktiviteter som väntar. Men säg inget till Justin, jag vill att det ska bli en överraskning.” bad jag henne medan jag pillade på hörnet av en av mina soffkuddar.
”Nej då absolut. Men jag måste tyvärr sova nu gumman. Vi kan tala mer om detta imorgon. God natt!”
”God natt miss Mallette.” jag hörde hur hon harklade sig från andra sidan luren. ”Pattie… God natt Pattie” rättade jag mig och lade sedan på luren.
Jag gick där efter och la mig med ett stort leende på läpparna. Jag älskade att göra folk glada.
Chapter 4 my dear friends! Snart har alla kapitel jag skrivit tagit slut, så då kommer Liv också börja skriva kapitel! :) Så... vad tycker ni! Tror ni Patties och Justins dag kommer bli hiss eller diss? Hmm...
Kommentera nu, vi blir väldigt tacksamma över alla kommentarer som rullar in - även om det bara är ett "Bra" muchlove Ema.
Love Me Like You Do - 3
”Tyra... Vad tänker du med? Inte kan vi göra något sånt. Alla dem människorna som är där för välgörenhet och så ska vi komma och vara helt sarkastiska. Nja... Det låter inte så bra faktiskt.”
”Jaja, så går vi på bio och kastar popcorn på små barn.”
”Haha! Du är sjuk! Kan vi inte bara göra något normalt utan att lägga till massa sjuka saker?” skrattade jag och såg att vi nu närmade oss bilen. Vi gick mot den samtidigt som jag grävde i min väska efter bilnycklarna.
”Ja okej, tråkmåns.” muttrade hon medan jag låste upp sedan öppnade hon bildörren och satte sig tillrätta i passagerarsätet.
”Alex din telefon ringer!” ropade Tyra över vardagrummet.
”Svara och säg att jag är upptagen och ringer tillbaka sen.” svarade jag lugnt.
”Okej! Hallå?” svarade hon glatt och slängde upp fötterna i soffan. ”Ehm, hej! Detta är inte Alex. Detta är hennes vän Tyra. Hon är tyvärr upptagen just nu men... Hallå?” hon såg på mobilen och muttrade något för sig själv. ”Alex! Vem är JB i din kontaktlista? Han sa att han behövde snacka sedan när jag sa att du var upptagen så la han bara på luren.”
”Ehm... En vän. Från min skola bara.”
”Är det inte komiskt att han har samma initialer som Justin Bieber?”
Jag hade nu kommit in i vardagsrummet och såg på Tyra. Det var droppen jag kunde inte hålla det inne längre. Jag gav Tyra en blick som sa det där var Justin.
”Alex...” hon såg hoppfullt på mig. ”Pratade jag nyss med Justin Bieber på telefon?”
”Kanske...” svarade jag och slog ut armarna som ett oskyldigt barn med höjda axlar. Tyra kollade en stund på mig innan hon brast ut.
”AAAAAHHHHHHH!” skrek hon och rätt som det var hoppade hon rundor som ett litet barn. ”Fy fabian vad coolt! Men... Vänta.” hon tvärstannade sedan och såg undrande på mig. ”Varför har du hans nummer och varför skulle han vilja prata med dig?”
”Jo grejen är den...” började jag och berättade hela förloppet för Tyra om hur vi hade träffades igår på flygplatsen. Det som chockade mig mest var Tyras reaktion. Hon reagerade bättre än väntat.
”Ring honom och se vad han ville prata om.” hade hon sagt. Hon lovade mig samtidigt att om vi nu skulle ses inte vara med oss bara hon fick en autograf och en bild med honom. Jag hade förstås gått med på det och ringt upp Justin.
Några signaler gick utan något svar. Jag skulle just lägga på när jag hörde honom i andra änden.
”Jag hoppas verkligen detta är Alex och att jag inte har fått fel nummer!”
”Nejdå! Det var bara min vän som svarade innan. Jag skulle aldrig få för mig att ge ut fel nummer.” skrattade jag tillbaka och hörde Justin pusta ut.
”Så, vad gör du?”
”Inget sitter här med Tyra som för tillfället hyperventilerar för jag pratar med dig.”
”Haha. Aw, sätt på högtalaren.” bad han mig lika lugnt som jag hade bett Tyra svara i telefonen förut.
”Den är på nu.” meddelade jag honom så fort jag klickat på några knappar på min mobil.
”Hej Tyra!”
”Ehm... Hej Justin! Hur är det?” sa hon med en aning darrig röst, men jag såg hur hon försökte hålla tillbaka det.
”Jo jag mår bra tack! Men vet du vad som skulle få mig att må ännu bättre?”
”Nej vadå?” undrade hon förväntansfullt och sneglade snabbt upp på mig med en glimt i ögonen. Hon såg ut som ett barn i en godisaffär.
”Om jag kunde få låna din vän Alex i några timmar.” avslutade Justin sin mening.
”Aboslut!” svarade Tyra glatt. ”Men jag behöver träffa dig först bara för att försäkra mig om att du kommer ta hand om min Alexandra.” Hon tog ett djupt andetag,
”Och-kanske-skriva-en-autograf-och-ta-en-bild-med-mig!” sa hon i ett svep och fnissade en aning barnsligt.
”Det skulle vi nog kunna ordna.” skrattade Justin. ”Vill ni komma hit eller ska jag komma till er?” Jag tog över telefonen och stängde av högtalaren.
”Det är helt upp till dig Justin. Hur undviker du bäst media? Jag vill ju inte att folk ska snacka och att det blir en skandal eller något i den stilen.” mumlade jag medan jag pillade på kanten av en kudde.
”Alfredo är faktiskt här. Han kan köra och hämta er, sen kan han och Tyra hitta på något så kan vi hänga här.”
”Ja det låter nice. Är du hungrig? Vad sägs om kina mat? Jag bjuder.”
”Jag är alltid hungrig! Ta med dig en bikini. Vi kan hänga vid poolen. Jag känner att jag behöver jobba på min bränna lite.” sa han och skrattade lyckligt.
”Haha. Absolut. Be Alfredo ringa mig när han är här. Jag sms-ar dig min adress.”
”Okej, bra. Ses snart!”
”Vi ses.” sa jag och avslutade samtalet.
Alfredo tutade nu för andra gången och Tyra stod otåligt i dörröppningen och väntade otåligt på mig medan jag bytte om.
”Kom igen nu Alex, Alfredo väntar! Ta bara på dig det du hade på bion igår!”
Jag ignorerade Tyras klädtips medan jag kastade en sista blick på golvspegeln som stod lutad mot väggen i mitt kritvita sovrum. Snabbt efter samtalet med Justin hade jag slängt på mig en one-shoulder baddräkt, mina vita Levi’s shorts och ett par flippflopps på fötterna. Jag såg mig i spegeln ännu en gång medan jag snurrade upp mitt hår i en boll på huvudet och stoppade ner mina solglasögon och mina hörlurar i tygpåsen jag hade innan jag gick mot Tyra.
”Äntligen!” utbrast hon med armarna hängandes ned för sin kropp.
Jag tog nycklarna och låste efter oss innan vi gick ner till Alfredo som satt och trummade på ratten i sin Range Rover. När han såg att vi kom gående och förstod att det var vi som var Alex och Tyra gick han ut för att hälsa på oss och öppna dörrarna så vi kunde hoppa in.
”Så vem av er fina damer är det som ska gå på dejt med mig ikväll?” frågade han och ett brett leende spred sig på hans läppar.
”Blondie i baksätet.” svarade jag och pekade på Tyra som log. Alfredo gav henne en snabb blick i backspegeln.
”Vad hade du tänkt att vi ska göra Alfredo?” undrade Tyra nyfiket. Alfredo ryckte lätt på axlarna.
”Ja det beror lite på vad du är för typ av tjej. Om du gillar att gå ’all in’ eller bara vill äta middag. För mig spelar det ingen roll.”
”Vad sägs om, först går vi och äter middag och därefter går vi ’all in’ och allt vad det nu innebär.”
”Uh, båda? Jag gillar dig redan!” sa Alfredo och log.
”Vad ska jag säga? Vi svenska tjejer vet hur man festar.” blinkade Tyra och drog undan en blond hårslinga bakom örat.
”Sluta fresta mig!” skrek jag tjurigt. ”Jag vill också gå ut och dansa.”
Alfredo började skratta samtidigt som Carly Rae Jepsens låt ’Call me maybe’ började spelas på radion. Han höjde och vi började sjunga i takt med Carly. När vi stannade vid ett trafikljus satte han på sin kamera och spelade in när vi alla sjöng och dansade.
”Detta ska jag skicka till Biebs!” sa han och skrattade innan det blev grönt och han började köra.
Ett stort vitt hus tornade upp sig framför oss bara några minuter senare. Alfredo körde oss ända fram till porten och medan han satt kvar i bilen gick jag och Tyra ut för att ringa på dörrklockan till Justins stora hus. Efter några sekunder öppnade Justin dörren och sträckte ut armarna för en kram.
”Välkomna! Nice video ni spelade in föresten.” skrattade han. Jag besvarade hans kram och log. Sedan stod jag och lyssnade på när Justin och Tyra samtalade en stund. Jag granskade Justin där han stod. Han hade ett par svarta baywatch-liknande badbyxor som slutade strax ovanför knäna, bar överkropp, en turkos keps på huvudet och flippflopps. På ett sätt förstod jag alla tonårstjejer som var döds kära i honom. Han såg ju rätt bra ut.
När Tyra fått sin bild och autograf hoppade hon in i framsätet hos Alfredo och de körde iväg.
”Kom in, känn dig som hemma.” sa Justin när bilen svängt ut på gatan och var utom synhåll.
Jag steg in i huset och stod nu i det som verkade vara hallen. Den var enorm. Det var högt i tak och färgtemat verkade vara vitt, brunt och svart. Rakt fram fanns en glasdörr som verkade leda ut till garaget då jag ståg en bil stå parkerad på andra sidan. Till vänster var det en stor trappa som ledde upp till övervåningen. Det såg mycket ut som en ungkarlslya men samtidigt var det väldigt fint. Insjunken i mina tankar följde jag efter Justin in till köket.
”Wow vad här är fint!” fick jag ur mig samtidigt som jag svepte blicken över köket. Sedan gick jag fram och ställde maten på köksön.
”Nja… Det är helt okej. För mig är det viktigast att jag har tak över huvudet, mat i magen och en säng att sova i. Allt det andra är bara ett plus.” han lutade armarna mot en av barstolarna och log snällt mot mig.
"The most importnant thing for me is that I've got roof over my head, food in my belly and a bed to sleep in."
”Jag gillar ditt sätt att tänka” sa jag och började plocka ut boxarna med mat ur påsen. ”Vill du äta ur boxen eller på tallrikar?”
”Tallrikar. Jag vill kunna njuta av maten. När jag äter ur boxen känns det som om jag har bråttom.”
”Smart där.”
”Som jag sa innan. Känn dig som hemma Alex. Tallrikar och bestick finns någonstans där.” sa han och pekade mot lådorna under spisen. ”Det är bara att rota efter det, så tar jag fram lite läsk och några glas så länge. Jag sätter igång lite musik också så möts vi vid poolen.”
Med det sagt tog han två glas från skåpet vid diskbänken och en tvåliters cola ur kylen innan han vände på klacken och slank ut genom det som verkade vara altandörren. När han var utom synhåll letade jag fram två tallrikar och bestick till oss innan jag gick ut samma håll som Justin hade gått.
”Tack för maten Alexandra.” tackade Justin medan han torkade sig om munnen med den röda servetten han hade fått.
Jag log till svars. Vi hade småpratat lite under måltiden. Jag hade berättat lite om mig själv, om min familj och mina intressen. Jag hade dock utelämnat faktumet att jag var en dansare och studerade på ett dans gymnasium hemma i Sverige då jag visste att Justin och hans crew sökte dansare till Believe turnén. Och om jag kände honom rätt (genom vad jag har sett på TV) så hade han velat se mig dansa. Men jag var inte så säker på om jag ville det.
”Så Justin… Vad var det som var så viktigt att jag var tvungen att berätta för min bästa vän att jag ”känner” Justin Bieber?” frågade jag med ett höjt ögonbryn samtidigt som vi båda ställde oss upp för att duka av och bära in disken till köket.
”Varför citationstecken vid känner? Känner du inte mig eller?” undrade han med en besviken ton.
”Det var inte så jag menade. Men vi hade ju bara träffats en gång på flygplatsen och du visste inget om mig så det känns inte som om jag riktigt kan säga att jag känner dig. Än.”
”Ja du har ju en poäng.”
”Jag vet” sa jag och log mot honom samtidigt som jag förberedde mig för att diska.
”Vad gör du?”
”Jag ska diska ser du väl?” svarade jag med ett höjt ögonbryn. Justin skakade långsamt på huvudet medan han log ett snett leende.
”Inte för att vara sån, men jag har folk som kan göra det.” förklarade han lugnt och stillsamt, utan några tecken på dryghet i rösten.
”Inte för att vara sån men jag gillar att städa undan och lämna rent efter mig. Dessutom handlar det bara om två tallrikar.” kaxade jag tillbaka.
”Som du vill” sa han och drog upp sin mobiltelefon ur fickan samtidigt som han satte sig på en av barstolarna vid köksön och började knappa på tangenterna.
Kapitel tre! Många tror kanske det går väldigt, väldigt fort fram för Alex och Justin - men ni anar inte vad jag har i bakhuvudet!! Det här kommer bli så bra, bara vänta och se mina kära vänner... ;)
Kommentera! XO Ema.
Love Me Like You Do - 2
Han skrattade bara. ”Så vad ska ni två göra ikväll? Mysa ser jag?”
”Det är ju Gossip Girl ikväll Danny! Hur kan du glömma det? Har inte Katie tjatat hela veckan?”
”Just ja! Nu när du säger det så. Tur att jag jobbar ikväll, jag hade inte orkat sitta hemma och lyssna på Katie.”
”Ingen orkar lyssna på dig heller tråkmåns. Säg till Katie att hon kan komma över och kolla med oss om hon vill.” sa jag och räckte fram två dollar.
”Hejdå drottning Alex. Hoppas det är många där ute som vill lyssna på dina intressanta …” jag hörde inte de sista orden som lämnade hans mun då ljudet av tutande bilar tog över mina öron när jag gick ut på gatan.
Tyra var i sovrummet och packade upp sina grejer medan jag satt i soffan i vardagsrummet med datorn i knät. Jag hade blivit jätte glad när Tyra berättat att hennes sportlov var samtidigt som mitt springbreak och att hon skulle komma och hälsa på.
Jag hade snart bott i Los Angeles i ett halvt år och gått i skolan här som utbytesstudent samt tagit danskurser och snart var det dags att åka hem. Det hade kommit lite som en överraskning när min pappa hade frågat om jag ville åka utomlands och studera. Pappa var ju affärsman och hade kontakter över hela världen så han hade fixat en egen lägenhet till mig och fixat så jag kom in på high school även om det var mitt i terminen. Men nu skulle det vara skönt att få komma hem och väl hemma väntade studenten, balen och alla andra festligheter.
Jag reste mig upp för att hämta en banan ur köket. Jag skalade den och började äta samtidigt som jag klickade upp hotmail på datorn för att läsa igenom mina mail. Jag hade fått ett mail från pappa där han undrade om Tyra hade kommit och om jag behövde något. Jag klickade på svara och skrev snabbt
"Hey dad, ja Tyra är här nu och resan gick bra. Vi är trötta ikväll så det blir soffläge och lite gossip girl på det. Hur är de med Leo och Jake och hur mår frugan? Jaaaa du, pengar kan alltid va bra att ha.. Hehe vi hörs snart igen. Love U daddy!
Xo Alex"
Nästa mail var från twitter. Jag klickade upp det och läste "Justin Bieber is now following you on twitter"
Oj killen hade verkligen menat allvar med allt han sa på flygplatsen. Jag gick in på twitter och följde tillbaka honom bara för att vara snäll. Just då kom Tyra ut från sovrummet fullt påklädd i en blå långarmad klänning och blå låga converse. Hennes blonda långa hår hade hon satt upp i en stram hästsvans. Hon stod nu framför mig och kollade undrandes på mig.
"Nå?" sa hon. "Vad tycker du? Ser jag ut som en typisk LA brud?"
Jag granskade henne från topp till tå. Jag lyfte fingret och demonstrerade en rörelse med pekfingret som visade att hon skulle snurra. Hon snurrade sakta runt och stannade sedan och mötte min blick.
"Nå?" sa hon igen.
"Typiskt vardagligt för LA är ett par jeans, en tröja och flip flopps och dessutom ska vi bara vara hemma och mysa ändå så varför så uppklädd?" sa jag och log ett hånfullt leende. Tyra skrattade och slog till mig på axeln.
"Ha ha jätte roligt! Nej men det är så jag slipper ta fram kläder imorgon.” svarade hon stolt. ”Vad gör du?” hon nickade mot datorn
"Inget bara kollar vad som händer på twitter lite och svarar på några mejl."
Hon böjde sig fram och när hon såg att jag hade Justins twiter sida uppe och det stod "Justin is following you" kollade hon på mig utan att blinka.
"Följer Justin dig?" frågade hon.
"Ja tydligen så gör han det." svarade jag som om de inte vore något speciellt.
"Oh my Bieber! Fy fan vad coolt Alex! Jag vill också att han ska följa mig! Jag brukar tweeta honom varje dag för att han ska märka mig men utan framgång och du bara tar det som om det vore ingenting." Jag log åt henne och hon hyperventilerade. Jag glömde att Tyra var världens Bieber fan. Jag kanske borde ha berättat att jag träffade honom idag. Men kände att jag kanske borde skippa det med tanke på hur hon skulle ha reagerat. Så istället reste jag mig upp och gick för att fräscha upp mig på toaletten och byta om till myskläder.
Efter Gossip Girl igår låg vi kvar i vargasrummet och somnade på soffan. Att sova med Tyra hade aldrig varit lätt och att sova på en soffa gjorde inte saken lättare. Hon vred och vände på sig som om hon dansade i sömnen. Jag hade vaknat några gånger under natten men somnat om igen för att nu vakna av solen som tittade fram och se att klockan var halv nio. Jag orkade inte somna om igen så jag gick upp och bestämde mig för att ta en dusch. Jag slängde gårdagens kläder, som jag också sovit i, i tvättkorgen och satte på det varma vattnet samtidigt som jag klev in i duschen.
Många tankar snurrade runt i mitt huvud men den som störde mig mest var faktumet att Justin verkligen menat allvar igår. Jag trodde inte han skulle bry sig om mig, jag trodde att han skulle tro jag bara var en av alla hans andra miljoner fans. Men han hittade mig på twitter, det borde väl betyda något? Att han litar på mig kanske? Jag trodde aldrig att han var seriös. Han mådde verkligen dåligt och det syntes på honom. Att han mådde så på grund av att han saknar sin mamma det berör mig något så otroligt. Jag kan inte sluta tänka på det. Jag vet verkligen hur han känner sig. Men han kan i alla fall träffa sin mamma då och då. Jag har inte träffat min mamma på tio år. Och jag fick aldrig chansen säga adjö eller se på henne en sista gång. Men min mamma kommer alltid vara med mig. Hon är i en bättre värld och hon vakar över mig. Det jag vill göra nu är att hjälpa Justin. Han verkar ha så mycket på gång nu att det bara blir för mycket för honom. Jag bestämde mig för att jag på något sätt ska hjälpa honom men hur? Det visste jag inte än.
När jag kände att jag var klar virade jag en handduk om min kropp och en om mitt hår för att sedan gå ut och göra frukost till oss. Jag dukade bordet medan äggen fortfarande kokade och gick in i sovrummet för att dra på mig lite kläder. Sen smög jag mig fram till min stereo. Där kopplade jag in min iPod och satte på musik på högsta volym och sprang sedan till soffan och slängde mig över Tyra som fortfarande låg och sov. Snabbt som satan tog jag tag i täcket och drog bort det för att sedan slänga det på golvet.
”Vet du Tyra? ”Rise and shine” är ett typiskt amerikanskt uttryck som betyder ungefär upp och hoppa. Så nu tycker jag du borde komma upp och hoppa.” Jag ställde mig upp i soffan och började hoppa upp och ner. Hon vände sig om så att hon låg på rygg mellan mina hoppande ben och kollade på mig.
”Jag har glömt hur galen du faktiskt är” sa hon och slängde en kudde i ansiktet på mig samtidigt som hon satte sig upp och styrde mot badrummet. Jag såg på henne tills hon försvann in bakom dörren innan jag hoppade ner från soffan för att lägga fram frukosten på bordet.
"Stop!" Jag tvärstannade när jag hörde Tyras allvarliga röst. "Ställ dig där" sa hon och pekade mot en gräsmatta.
"Vad är det som är så speciellt med denna gräsmattan?" undrade jag utan att förvänta mig ett direkt svar.
"Inget, den är orelevant, men det är en fin bakgrund. Le nu" sa hon och drog upp sin mobil telefon ur väskan som hon hade. Fullt medveten om att hon skulle ta ett foto på mig, log jag mitt sötaste leende."Så denna ska jag lägga upp på Instagram, bara för du la upp den där från provrummet på mig." hon log stolt. "Oh kolla! Där går vi in!" sa hon sedan och pekade mot Forever 21 butiken lite längre fram.
Skrattande tog jag Tyra under armen och började gå mot butiken”Och sen äter vi något riktigt onyttigt?"
”Du känner mig allt för väl. Jag vet! Taco Bell. Det är oerhört onyttigt!” svarade hon och klappade sig för magen i en gest som visade att hon var hungrig.
När vi var klara i butiken gick vi till min bil för att lämna alla våra påsar och sedan återvända för att äta på Taco Bell. Medan vi satt och åt fortsatte vi vårt prat om allt som hade hänt under de månader vi inte träffats. Hon berättade hur alla håller på att handla massa inför studenten och balen och alla andra event som rörde studenten.
”Snacka om gott” sa jag och slängde servetten i tallriken. Jag hade ätit så mycket så jag höll på att spricka. ”Vad vill du göra ikväll?”
”Det är tisdag och vi har lov, så vi kan väl hitta på något kul? Vi kanske kan gå på bio?”
”Bio låter faktiskt bra. Då kan vi vila fötterna efter allt shoppande.” sa jag och skrattade. Jag fick ögonkontakt med vår servitör och ropade åt honom att komma med notan.
När vi betalt gick vi ut från restaurangen och gick mot bilen. Vi gick tysta tills Tyra bestämde sig för att bryta tystnaden.
”Kan vi inte göra något sjukt? Typ något vi aldrig gjort förr.” Jag såg undrandes på henne där hon gick vid min sida. ”Ja alltså typ att vi...” Hon såg ut att tänka ett tag innan hon såg på en lyktstolpe och drog ner en affisch. ”Titta här! Den 15 mars hålls Los Angeles årliga välgörenhetslopp. Var med och spring 5 kilometer för att bidra till att hjälpa andra. Den 15 är idag! Ska vi klä ut oss till superhjältar och springa förbi alla människor och skrika åt dem att flytta sig för att vi måste rädda världen från fetma? Haha det hade varit så kul!”
”Tyra... Vad tänker du med? Inte kan vi göra något sånt. Alla dem människorna som är där för välgörenhet och så ska vi komma och vara helt sarkastiska. Nja... Det låter inte så bra faktiskt.”
”Jaja, så går vi på bio och kastar popcorn på små barn.”
”Haha! Du är sjuk! Kan vi inte bara göra något normalt utan att lägga till massa sjuka saker?” skrattade jag och såg att vi nu närmade oss bilen. Vi gick mot den samtidigt som jag grävde i min väska efter bilnycklarna.
”Ja okej, tråkmåns.” muttrade hon medan jag låste upp sedan öppnade hon bildörren och satte sig tillrätta i passagerarsätet.
Lite av ett mellankapitel, men man får ju lära känna både Tyra och Alex aningen bättre. Vad tycks? Kommentera!
Jag vill även tacka alla som kommenterat och fått mig att känna mig välkommen här på MBS! Muchlove //Ema
Love Me Like You Do - 1
Jag ångrade lite att jag hade tagit Dr. Martens på mig just idag. Det var varmt ute, nära fyrtiofem grader. Det var rätt varmt för att vara Los Angeles. Vanligtvis låg temperaturen på genomsnittliga 30 grader. Och då kan man lugnt gå med boots och långbyxor. Men idag, idag var det ovanligt varmt. Som tur hade jag matchat bootsen till mina underbara vintage Levi’s shorts och ett linne med bar rygg och mina Ray Bans.
Jag parkerade min Mini Cooper så nära ingången till LAX som möjligt. Om jag kände Tyra rätt så skulle hon ha massa bagage med sig. Även om hon bara skulle stanna i en vecka. Jag såg mig omkring medan jag gick mot ingången och lade märket till att det var ovanligt mycket folk här idag. Jag funderade en stund på vad det kunde bero på samtidigt som jag satte på mig mina Beats by Dr. Dre och tryckte play på iPhonen.
När jag kom in på flygplatsen möttes jag av unga tonårstjejer med Justin Bieber tröjor på sig. Åh great Bieber är här tänkte jag. Inte för att jag har något emot honom det är bara det att vissa av hans fans bara blir för mycket ibland. Jag följde skylten ”arrivals” och när jag kom dit satte jag mig på ett räcke precis framför dörren där passagerarna skulle komma ut. Jag slängde en blick mot en av de många TV apparaterna som visade när planen anländer. Jag läste att planet från Köpenhamn inte anlände fören om 20 minuter. Typiskt mig att vara tidig. Samtidigt som småtjejerna började bli mer och mer högljudda höjde jag musiken som spelades i mina öron och började gå igenom danssteg i mitt huvud.
Jag kände att någon stirrade på mig. Jag vände mig om och, på räcket, någon ynka meter bort satt Bieber. Han hade på sig en hoodie med luvan uppe, solglasögon (även fast han var inne), ljusa jeans och som vanligt Supras. Jag log mot honom och han log tillbaka samtidigt som jag drog av mina beats. Bakom honom var det massa skrikande fans som bad om att få ta en bild eller om en autograf. När jag tänker efter är det lite synd om killen. Han har ju knappt något privatliv.
Jag ville inte vara oartig men där jag satt gick inte att undvika att höra konversationen Biebs hade med sina fans. Han hade vägrat att skriva autografer eller ta bilder idag. Fansen hade då reagerat och sagt saker som ”vi har väntat här på dig hela dagen för att få en bild” & ”var inte så ohövlig mot dina fans”. Först hade han bara svarat att han hade haft en dålig dag och att han väntat hela dagen på sin flickvän men vände han sig hastigt om.
”Ohövlig?” sa han. ”Jag är precis som er en människa och har precis som er dåliga dagar ibland. Är jag då ohövlig som inte vill ta en bild? Jag måste inte göra något och jag är inte på humör för detta just nu. Bara lämna mig ifred.”
Han verkade nicka åt sin livvakt som sjasade iväg fansen. Efter ett tag var det nästan bara vi som var kvar. Vågar jag prata med honom tänkte jag för mig själv… Men sen tänkte jag det är ju Justin Bieber man får inte sådana här chanser varje dag.
”Jag hade gjort samma sak.” sa jag och vände mig om mot Justin och log mot honom.
Han granskade mig från topp till tå innan han snällt log tillbaka och sa:
”Jag brukar inte vara sådan här men saken är den att jag verkligen har haft en dålig dag.”
”Kändis livet kan vara väldig utmattande kan jag tänka mig. Detta kanske låter konstigt på något sätt efter som jag är en främling för dig. Men om du vill kan vi snacka om det… Ehm… Jag är en bra lyssnare.” sa jag nervöst.
”Tack, men jag tror inte det behövs.” svarade han och såg sorgsen ut.
Jag ryckte på axlarna och vände mig om för att ta upp min mobil för att byta låt. Innan jag hann låsa upp flyttade Justin närmre mig. Nu satt vi bara med händerna på räcket mellan varandra. Och jag kollade noggrannare på honom. Han var faktiskt ganska söt måste jag säga.
”Det är bara det att jag och Selena går igenom en ganska tuff period i vårt förhållande just nu och jag vet inte hur mycket mer jag orkar.” började han sorgset. ”Sen har jag massor att göra nu inför mitt nya album. Och ända sen jag blivit myndig är jag ofta ifrån min mamma. Och jag saknar henne massor och det gör ont att inte kunna träffa henne lika ofta. Scooter har den senaste månaden varit på mig angående vad jag bör göra och inte bör göra. Sen så blir jag sur när mina fans blir sura för jag inte är på humör. Allt är bara en enda stor röra..”
Han andades djupt. Som om han berättat allt det utan att ta ett andetag. Jag såg på honom. Sedan vände jag fram blicken och funderade en stund. Jag var chockad, främst över att han så lätt hade talat ut. Och över hur han egentligen hade det.
”Du tror säkert jag är dum i huvudet. Glöm att jag ens nämnt något.” sa han besviket.
Jag skrattade till. ”Nej då dummer. Jag smälter bara allt och tänker på vad jag ska svara på först.”
Han hajjade till och nickade mot mig. ”Berätta mer om dig och Selena ” bad jag.
”Så, uhm. Ja jag vet inte hur mycket du vet, men vi började dejta för ungefär ett och ett halvt år sedan. Allt var underbart då. Vi umgicks mycket, gjorde ofta saker som ”vanliga människor” gör som exempel vi gick på bio och sådana grejer. Men nu efter nyår har jag börjat pilla mycket med mitt nya album och hon har haft sina saker och vi träffas inte lika ofta och gör inte saker vi brukade göra. Innan längtade jag efter henne men nu gör jag inte det lika mycket. Visst jag saknar henne och sådant ibland men absolut inte lika mycket. Och det känns inte rättvist att vara med henne när hennes känslor inte är detsamma som mina.” han stannade till lite och tänkte ett tag innan han fortsatta igen. ”Jag vet inte hur insatt du är i kändisars liv men massa tidningar har i senaste tiden skrivit att vi har gjort slut. Och det har faktiskt varit sant. Men vi har sedan på något sätt löst det och blivit tillsammans igen. Jag ser på vårt förhållande nu och ser det mer som påtvingat än att vi håller ihop för vi själva vill. Vi är nog bara tillsammans för att vi inte vill gå igenom det som kommer efter och för att göra det enklare för våra gemensamma vänner som slipper den pinsamma stämningen.”
Han hade tagit av sig sina solglasögon och såg mig nu rakt in i ögonen. Jag såg i hans mörka ögon att han led. Han var ledsen och behövde tröst.
Jag tog ett djupt andetag. ”Justin.” sa jag och såg på honom. ”Jag har aldrig riktigt haft ett seriöst och lång varit förhållande. Men jag kan säga dig att folk har kommit för att prata med mig så länge jag kan minnas. Och jag har alltid sagt åt folk att följa deras hjärta. För det är hjärtat som lider, inte hjärnan eller något annat. Du ska tänka på vad ditt hjärta vill. Jag kan ge dig råd. Men de råden jag ger dig är saker som jag skulle gjort om jag själv varit i din situation. Men det är fortfarande upp till dig. Du ska inte göra något som inte passar dig eller som du inte mår bra av. Och att döma av hur du känner angående ditt och Selenas förhållande så skulle jag om JAG varit i din situation gjort slut. För det verkar som om ingen av er mår bra av det. Du behöver inget förhållande just nu heller verkar det som. Du behöver fokusera på musiken och familjen ett tag. Och snart har du ju också din turné. Hur hade det då gått om ni fortfarande varit i ett förhållande? ”
Sekunder gick och killen bara satt där och stirrade på mig. Det var som om hans värld klarnat upp och han visste vad han skulle göra med sitt liv. Jag vände blicken mot arrivals dörren som nu hade börjat att öppnats och folk kom gående. Jag såg på TV skärmarna att Tyra flyg hade landat och att deras bagage nu rullade på. Jag ställde mig upp framför Justin och såg på honom. Hans blick var fortfarande fast och han log.
”Min kompis flyg har landat, hon bör vara här i vilken sekund som helst. Jag vill bara veta att du är okej. Du verkar lite… Ehum… borta.”
”Du…”
”Alex.”
”Alex… Kan jag ringa dig? Du vet, ifall jag behöver prata? Om det är okej för dig alltså.” sa han glatt och räckte fram sin telefon.
”Absolut!” svarade jag och knappade in mitt nummer samt tog en bild på mig och sparade i hans kontakter. Han kollade på mig med rynkad panna och ett snett leende på läpparna.
”Bara så du inte glömmer hur jag ser ut.” sa jag och gav tillbaka telefonen. ”Ring mig om det är något, vi han ju knappt igenom hälften av allt du ville prata om så hör av dig innan jag åker hem.” sa jag och sträckte ut armarna i hopp om en kram.
”Jag ringer dig. När och var ska du åka?” undrade han samtidigt som han besvarade kramen.
”Hem. Till Sverige. Torsdag nästa vecka åker jag.” sa jag snabbt. Han lutade sig tillbaka från kramen med ett leende.
”Oj då, vad kul. Jag skickar iväg ett sms till dig nu så du kan spara mitt nummer. Föresten titta vem som just kom. Selena, woho...” sa han sarkastiskt. ”Jag hör av mig Alex.”
Han blinkade mot mig innan han vände på klacken och gick mot Selena.
”Lycka till!” ropade jag efter honom.
”Tryck till med all din kraft då! Kom igen Tyra! Hårdare! Vi måste åka innan det är rusningstrafik.”
”Herre Gud Alex chilla. Jag försöker för vartenda öre!”
Såklart så hade Tyra, som förväntat, med sig ungefär hela sin garderobs innehåll. Och så klart fick allting inte plats i min otroligt stora Mini Cooper. Hennes handbagage (som också var väldigt mycket) lade vi i baksätet bland min stora träningsväska. Jag hade varit och gymmat innan jag åkt till LAX för att hämta Tyra och nu får hennes onödigt stora bagage inte plats i min lilla bil. Jag hörde en duns och när jag såg i backspegeln såg jag Tyra komma gåendes med ett belåtet flin på läpparna.
”Det är så man gör det.” sa hon och klappade belåtet med sina händer för att få bort damm som hon fått på händerna.
”Skrytmåns...” mumlade jag samtidigt som jag startade bilen för att kunna köra ut från parkeringen. ”Så… Berätta för mig. Vad händer där hemma? Hur mår alla?”
”Det är otroligt kul nu sista året. Alltså fan Alex att du missar allt det roliga i skolan nu. Vi sätter ju ihop en egen musikal. Hela storyn, danserna, rollerna och musiken får vi själva ta hand om. Och det är bara vi treor som gör det. Vi saknar dina house moves faktiskt.”
”Tyra sluta du ger mig ångest. Men för att informera dig så kommer jag hem om två veckor. Så om det fortfarande finns plats för mig så är jag gärna med i musikalen.”
”En och en halv vecka faktiskt och ja det skulle vi nog kunna ordna” sa hon och såg ut genom fönstret. ”Det är mycket finare i verkligheten än på bilder och i filmer.”
Jag antog att hon syftade på staden och gav ifrån mig ett enkelt ”Jag sa ju det.”
Denna fina och underbara stad skulle jag snart lämna bakom mig. Åtminstone tills jag tar studenten. Jag kommer sakna det. Den hade på ett sätt växt in på mig. Jag mådde bra av att vara här och jag hade vant mig vid allting. I början hade jag det tufft men nu är det som om jag alltid bott här. Jag hoppas på att återvända hit igen snart. Millenium Dance Complex hade erbjudit mig en lärarposition inom housedance, hip hop och waacking. Jag kunde alltid åka tillbaka för att jobba. Jag har ju min lägenhet också så det hade inte varit några problem. Mest av allt kommer jag sakna mina dansvänner på Millenium. De var så snälla och hjälpsamma.
Tyra avbröt snabbt mina framtidstankar. ”Vad ska vi käka? Jag är verkligen jättehungrig!” Åh just det. Mat. Såklart vill ju tjejen äta något efter en 15 timmars flygresa. Och mat? Nej inte hade jag tänkt på mat. Fan.
”Ehm… Jag har inte hunnit ordna något. Så vad sägs om lite amerikansk pizza?” sa jag med min allra lenaste röst och log mitt snällaste leende mot henne.
”Haha såklart har du inte hunnit. Så typiskt dig att va stressig hela tiden.” skrattade Tyra men godkände sedan hämtmat, som tur var. På vägen hem stannade vi till vid Pizza Hut för att köpa med oss en Hawaiipizza. Jag hittade en perfekt parkeringsplats precis utanför lägenheten och parkerade snabbt min pärla där. Jag och Tyra hjälptes åt att bära upp allt bagage. Tur att jag bodde på första våningen och att vi då slapp bära det så långt. Väl inne i lägenheten slängde vi ner bagaget vid dörren och gick direkt för att äta och prata samman oss om vad som pågått i våra liv.
Medan Tyra stod i duschen så kunde jag lugnt hinna gå och handla lite chips och gott. Ikväll var det Gossip Girl på tv och både jag och Tyra var galna i serien, så jag tänkte det kunde vara lite mysigt att ligga i soffan och kolla på Chuck Bass samtidit som man proppade i sig massa chips. Jag tog mina nycklar och stängde dörren efter mig. Nu när det hade mörknat hade det blivit lite svalare så jag hade slängt på mig en hoodie och tagit mina sköna uggs på fötterna.
Jag gick ner för gatan för att komma till den stora vägen. Jag tog åt höger för att sedan gå in i den lilla livsbutiken.
”Hej Alex! Är det fest ikväll eller?”
”Men tjenare Danny, nej Tyra kom idag så vi ska ta det lugnt ikväll. Själv då? Det är ju måndagkväll för Guds skull. Vem går ut på måndagar?” skrek jag till Danny från chips hyllan medan jag stod och valde chips sort. Jag var stamkund här i denna affär. Jag handlade alltid här. Ja, förutom när jag behöver storhandla. Det gjorde jag istället på Walmart. Danny och hans familj ägde denna affär. De brukade skiftas om att jobba. Danny var två år äldre än mig och hans syster och jag var lika gamla. De var som min extra familj. Varje gång jag behövde något så var de alltid där och hjälpte mig. Danny var som en bror för mig och hans syster, Katie, och jag vi brukade umgås ibland när vi hade tid.
Han skrattade bara. ”Så vad ska ni två göra ikväll? Mysa ser jag?”
”Det är ju Gossip Girl ikväll Danny! Hur kan du glömma det? Har inte Katie tjatat hela veckan?”
”Just ja! Nu när du säger det så. Tur att jag jobbar ikväll, jag hade inte orkat sitta hemma och lyssna på Katie.”
”Ingen orkar lyssna på dig heller tråkmåns. Säg till Katie att hon kan komma över och kolla med oss om hon vill.” föreslog jag glatt med en enkel axelryckning och räckte fram två dollar.
”Hejdå drottning Alex! Hoppas det är många där ute som vill lyssna på dina intressanta …” jag hörde inte de sista orden som lämnade hans mun då ljudet av tutande bilar tog över mina öron när jag gick ut på gatan.
Då var det första kapitlet på den nya novellen uppe, skrivet av mig, Ema. Hoppas ni gillar det och fortsätter läsa för jag, tillsammans med Liv, har mycket inplanerat! Så kommentera vad ni tycker både bra och dåligt!
Och jag vet att ni tror det går för fort fram, men vänta med att döma för så är verkligen inte fallet. Ni får helt enkelt vänta och se ;) P&K Ema.
