Under tystnad satt vi i bilen som var på väg mot mitt hus. Resan tog inte lång tid och bilen vände så snart jag hade klivit ur den. Visslandes knappade jag in portkoden och började gå mot ytterdörren när jag såg att någon satt där och väntade. Jag skyndade mig upp för grusgången för att kunna se personen som väntade, och blev minst sagt förvånad när jag såg vem det var.

“Selena? Vad gör du här?”

 

Jag trummade nervöst på den tomma platsen bredvid mig. Äntligen skulle jag få komma hem till min familj. Till Justin. Det kändes ytterst surrealistiskt. Tanken var överväldigande och fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Även fast jag inte hade spenderat alls så många dagar inlåst så kändes det som om jag hade varit ifrån min familj i flera år.
 Träd efter träd lämnade mitt synfält. Taxi chauffören körde ovanligt snabbt, som om han visste om att jag längtade hem och ville komma fram så snabbt som möjligt. Jag hade självklart inte haft pengar till taxin själv, så min advokat hade erbjudit sig att betala. En generös gest med tanke på att jag hade behövt promenera hem i annat fall.
”Ska du hem till familjen nu?” frågade chauffören från framsätet och såg leendes bak på mig i backspegeln.
”Va?” andades jag ut trots att jag klart och tydligt hade hört vad han sagt. ”Ja. Hur kunde du gissa det?”
”Jag hämtade upp dig vid ett fängelse. Vart annars skulle du åka efter att ha varit där?”
Jag skrattade dumt. ”Du har rätt.”
Han såg bort från vägen i en sekund för att plocka fram ett fotografi. ”Det här är min familj. Min fru och mina tre döttrar.”
 Jag tog emot kortet och granskade den lyckliga familjen som stod uppradad framför en julgran. ”Du har en vacker fru. För att inte tala om dina döttrar”, log jag innan jag räckte tillbaka fotot.
”Ja”, nickade han instämmandes.
 Samtalet dog sakta ut, men det gjorde mig inget. Jag var fullkomligt nöjd med att sitta tyst i baksätet och tänka på vad som väntade på mig hemma. Kanske stod Justin och lagade mat medan ungarna lekte med varandra. Eller så badade de tillsammans i poolen. Kanske så var Pattie där, eller Jeremy med Jazmyn och Jaxon. Vid närmare eftertanke så kanske inte Justin var hemma över huvud taget. Jag hade trots allt inte ringt och meddelat honom om min hemkomst.
 Jag skakade av mig tankarna. Det var bara att hoppas på det bästa.
 Förhoppningsvis skulle allt gå tillbaka till det normala igen. Att jag och Justin skulle kunna återvända till våra yrken och umgås med barnen samtidigt. Bortsett från familjen så fanns det inget mer jag saknade än dansen. Att få släppa alla bekymmer, även om bara för några få minuter. Känna svetten rinna längs nacken, benen röra sig till musiken och hjärtat slå i takt till basen. En varm stråle spred sig i ryggraden på mig.
”Vad ler du åt?” frågade chauffören som hade bevittnat mitt otroligt stora – och fåniga – leende i backspegeln.
”Livet”, svara jag, kort och gott.
”Ja… visst är det underbart?”
 Jag drog en hand genom mitt flottiga hår. Bilen svängde in på området där vårt hus stod placerat och jag kunde inte hindra bubblandet som tog fart i magen på mig. Chauffören märkte att jag blev uppspelt och ökade därför hastigheten. Väl framme vid huset så kunde jag höra hjulen stanna under mig.
”Vad fint du bor.”
”Tack”, log jag, varefter jag slog upp dörren. ”Tack för skjutsen. Ha det bra!”
Han blottade en vit, men krokig tandrad. ”Detsamma.”
 I samma stund som jag lät bildörren falla igen körde han iväg och lämnade mig ensam på gatan. Jag såg upp på den stora byggnaden som tornade upp framför mig. Nu var det dags.
 Med ett leende lekandes på läpparna knappade jag in portkoden. Som om jag klev på moln tog jag mig över grusgången tills jag slutade upp framför ytterdörren. Försiktigt kände jag på dörrhandtaget för att se efter om det var öppet – vilket det inte var. Så istället höjde jag min knytnäve och slog den tre gånger mot det mörka träet.
 Innanför dörren kunde jag höra hur någon kom gåendes mot mig. Fjärilarna i magen blev allt vildare ju högre ljudet blev. När jag hörde hur någon låste upp dörren från insidan kändes det som om mitt hjärta skulle hoppa ur bröstkorgen på mig. Dörren slogs upp och jag var beredd på att slänga mig i Justins famn, när jag insåg att det inte alls var Justin som hade öppnat.
”Selena?” utbrast jag förvånat.
”Alex?” flämtade Selena och slängde en blick över sin axel.
”Vem är det?” ropade Justin från köket. När Selena inte svarade kunde jag höra hur han satte av mot hallen. Han kom inte längre än till dörrvalvet, där han stannade för att iaktta mig. ”Alex? Är det verkligen du?”
”I egen hög person!” log jag och trängde mig förbi Selena för att, äntligen, få slänga mig i Justins famn.
 Han tryckte sina armar hårt kring min kropp samtidigt som han lämnade efter sig blöta kyssar på min nacke. Jag pressade mitt ansikte mot hans axel för att dra in hans underbara doft. Allt kändes perfekt.
”Varför ringde du inte?” Justin tryckte mig ifrån sig och såg mig djupt in i ögonen innan han pressade sina läppar mot mina, utan att invänta svar. Gladeligen besvarade jag kyssen. Jag tillät mina fingrar att vandra genom hans mjuka hår och drog med min tunga över hans underläpp. Vid det tillfället kändes det som om alla fjärilar i hela världen befann sig i magen på mig, att vi var de enda i hela universum och som om alla fyrverkerier som någonsin funnits exploderade runt omkring oss.
 Men allt det stoppades när Selena bestämde sig för att harkla sig. ”Justin?”

 

 

Justin avbröt kyssen, men släppte inte taget om min kropp. ”Åh… just det.” Han såg ner på mig igen.
”Kom”, befallde jag och drog med mig honom igenom korridoren, in i arbetsrummet. När dörren var stängd bakom oss släppte jag taget om hans hand och snurrade runt så att jag kunde se honom i ögonen. ”Kan du förklara det där?”, krävde jag och gestikulerade med handen mot dörren.
”Det är verkligen inte som du tror…” började Justin försiktigt. ”Selena väntade här på mig tidigare idag. Hon hade läst om allt som hade hänt och sett min presskonferens live, och kände att hon ville komma hit för att visa sitt stöd. Ungarna blev självklart chockade med tanke på att de aldrig har träffat Selena, så jag presenterade de och sen så ville de att hon skulle stanna för att leka med dem.”
”Så du umgicks med Selena idag?”
”Ja, men bara som vänner och du måste tro mig.” Justin såg på mig med stora, vädjande ögon.
 Leendes tog jag ett steg närmre honom och slog mina armar runt hans nacke. ”Självklart.”
Våra läppar kolliderade i ännu en kyss. Kyssen vi inte hade fått avsluta i hallen.
 Hans tunga var varm mot min. Hans händer sökte sig längs min ryggrad tills de fann min BH. Instinktivt ryggade jag tillbaka. Justin såg på mig med rynkad panna. Jag slängde en nervös blick mot dörren och skakade sedan på huvudet.
”Selena är där ute. Med våra barn! Vi kan inte…” Jag skakade på huvudet. Det tog emot att säga det som behövde bli sagt. Jag ville så gärna. Mer än allt i hela världen. Men med Selena bara några rum bort gick det inte. Många saker klarade jag av - men att ha sex under samma tak som mina barn och min mans ex var inte en utav de.
”Jag förstår”, nickade Justin samtidigt som han sträckte sig efter min hand. Han flätade varsamt samman våra fingrar innan han reste sig upp. ”Vi tar det sen.”
 Han lutade sig fram och kysste mig mjukt över nyckelbenen. Elektriska stötar for genom huden på mig. Mina knän blev svagare och det kändes som om någon hade bytt ut min hjärna mot bomull. Jag fick snabbt tillbaka medvetandet när hans läppar lämnade min, nu brännheta, hy.
”Kom. Du måste ju få träffa barnen. Oliver”, påminde han mig flinandes.
 Ett åh formades på mina läppar, men jag yttrade det aldrig. Hur hemskt det än lät så hade jag helt glömt bort barnen. Inte för att de inte var viktiga, utan för att Justin också var viktig.
 Hand i hand lämnade vi rummet bakom oss och gick in i vardagsrummet där Selena satt på golvet tillsammans med barnen, som båda såg upp på oss i samma stund vi passerade dörrposten. Ava sken upp i ett stort, nästintill tandlöst, leende och Oliver skyndade sig fram till oss.
”Min lilla älskling”, viskade jag mot hans hårbotten när jag hade lyft upp honom.
 Selena såg ytterst besvärad ut efter att barnen hade lämnat henne ensam på golvet för att hälsa mig välkommen hem. Med snörpt mun reste hon sig upp för att istället sätta sig på soffan. I utkanten av mitt synfält kunde jag se Justin plocka upp något som han sedan räckte över till mig.
”Min mamma”, ryckte han på axlarna.
 Jag såg ner på chokladasken. Knutet till asken var det ett kort, med en stor skär elefant som höll i tre stora blå ballonger samtidigt som han skrek Välkommen hem! Jag log stort. Gesten var fin. Att hon hade lagt ner både pengar och omtanke i en present gladde mig.
”Jag får ringa henne sen och tacka så mycket.”
”Hoppas det inte gör något, barnen såg asken så vi öppnade och åt några bitar. Med hälften finns kvar!”
”Så klart att det inte gör något. Mi casa es tu casa.”
”Gulligt”, log Selena, men leendet nådde inte ögonen riktigt. Jag svalde hårt. Varför kunde hon inte gå? Lämna oss ifred.
”Har inte du någonstans att vara?” frågade jag tonlöst. Jag hade ingen lust att låta dryg eftersom att Justin förmodligen skulle konfrontera mig om det ifall jag gjorde det. Hon hade inte gjort något fel, bortsett från det att hon inte kunde åka hem till sitt egna hus.
 Hon reste sig upp ur soffan med ett stön. ”Jo. Jag tänkte åka nu, lämna er ensamma.”
 Justin tog ett steg fram för att slå sina armar runt hennes kropp. ”Tack så mycket för hjälpen och för att du kom. Jag hör av mig i veckan så får vi ses, okej?”
 Selena nickade leendes åt Justin, gav mig en blick utan att sluta le och lämnade oss sedan ensamma. Två sekunder senare kunde vi höra hur dörren slogs igen. En tyngd lättade från mina axlar. Nu var det bara vi.


”Sover de?” viskade jag. Justin såg skrämt upp på mig och slog sedan igen dörren som ledde in till Olivers sovrum.
”Ja.”
”Vill du ha något att äta?”
”Vad finns det?”
 Jag rullade in mina läppar. ”Jag såg några bagels. Vi kan fixa iordning några?”
 Justin nickade med ett leende krökt på sina läppar. ”Det låter utmärkt. Jag ska bara sätta på mig något bekvämare.” Han såg menandes ner på sin utstyrsel - ett par jeans och en rutig skjorta.
 Jag nickade. Vi gick skilda vägar vid trappan, han till sovrummet och jag ner till köket. Det var mörkt på bottenvåningen. Ljuset från nattlampan som hängde på husets knut lyste upp hela framsidan och kastade ett nästan kusligt sken in i vardagsrummet. En rysning for genom min ryggrad. Jag kunde inte kontrollera det. Min hud knottrade sig och det kändes som om någon släppte ner en skopa glass innanför tröjan på mig.
 Jag skakade på huvudet. Vad var det att vara rädd för? Det var ingen där ute eller här inne som kunde göra mig illa. Jag tände lampan till köket och svassade fram till diskbänken samtidigt som jag slängde med mitt hår. Min kropp var fylld med energi som jag ville göra mig av med.
 När bagels, smör, kalkon och paprika stod uppradade på diskbänken satte jag igång med att fixa iordning några av de. Skära i brödet, bre på smör, placera en bit kalkon och sedan två strimlor paprika. Processen återupprepades flera gånger tills jag hade sex bagels framför mig på en tallrik. Det kanske var lite väl mycket, men hellre för mycket än för lite.
 Med två ölflaskor i ena handen och tallriken med alla bagels återvände jag upp till övervåningen. Justin satt på sängen, endas iförd ett par mjukisbyxor som avslöjade linningen till hans svarta boxers. Det krävdes bara en blick från vem som helst för att förstå att Justin spenderade många timmar i veckan på gymmet.
”Middagen är serverad!” skrattade jag och såg ner på den simpla måltiden jag åstadkommit.
”Det ser jätte bra ut. Tack så mycket, baby.”
 Jag rös när han kallade mig för baby. Utan att knappt kunna gå ordentligt, så började mina ben röra sig mot sängen. Jag slog mig ner bakom Justin, som snart vände sig om för att kunna sitta med sitt ansikte mot mitt. Tallriken och flaskorna lade jag ner på överkastet mellan oss.
”Smaklig måltid”, ryckte jag på axlarna innan jag tog upp en bagel. Jag blev glatt förvånad över att det var ätbart. Det hände sällan att jag klarade av att laga mat, även om det endast var en macka. Justin öppnade ölflaskan åt mig och innehållet var snart på väg ner för min strupe tillsammans med bageln.
”Hur var det?” frågade Justin efter att ha sett ut att fundera i flera sekunder.
”I fängelset?” Han nickade. ”Jag tänker inte ljuga, för det var ganska läskigt. Men de höll mig separerad från de andra fångarna. Jag menar - jag åt inte med de, hade inte aktiviteter tillsammans med de. Jag höll mig inne på min cell. Inte för att jag hade något val, men…”
”Jag saknade dig så mycket.”
 Jag svalde innehållet i min mun för att kunna svara. ”Och jag dig. Mer än vad du anar. Det kändes som om jag skulle bli galen av all saknad. Jag såg dig i mina drömmar, i taket, väggarna. Till och med vakterna såg ut som dig med jämna mellanrum!”
 Justin skakade på huvudet. ”Och ändå var du bara där i några dagar… detta bevisar att bandet mellan oss är starkt. Oändligt.”
”Det visste jag redan. Jag behövde inga bevis.”
 Det ryckte i Justins mungipa, men inget leende uppenbarades. Suckandes tog jag tag i de halvtomma flaskorna och tallriken som även den nästan var tom och lade ner de på golvet bredvid sängen, varpå jag kröp fram till Justin.
”Har det hänt något?” Jag placerade min tumme på hans haka för att höja hans ansikte så att han såg in i mina ögon.
”Jag saknade dig bara så himla mycket… De senaste veckorna har varit rena rama helvetet.”
”Jag vet… jag vet”, suckade jag långdraget. En sådan underbar människa som Justin förtjänade inte hälften av det han gick igenom. Jag skakade på huvudet. Han vek undan sin blick. Långsamt och förföriskt - trots att jag anade att han inte såg - fuktade jag mina läppar och lutade mig sedan fram för att låta de svepa över hans.
 Jag skulle precis luta mig tillbaka igen när hans hand pressades mot min nacke och förde mig närmre hans läppar igen. Jag tillät mina händer att glida upp över hans bröstkorg och lade armarna om hans hals. Hjärtat dunkade i öronen på mig. Blixtar sköt under ögonlocken på mig, gjorde det omöjligt för mig att skilja på vad som var upp och ner, höger och vänster.

 

 Justin lutade sig närmre mig, så att jag föll ner på rygg med huvudet bland kuddarna. Jag sög åt mig extasen av hans läppar och blodet rusade i mina ådror. Justin var min drog. Min bästa sorts drog. Mina fingrar vandrade över hans nackhår, ner för hans rygg och runt revbenen tills de hamnade på hans mage. Jag drog med handflatorna upp och ner över hans välbyggda mage. Ett pirr satte av i halsgropen på mig och fortsatte ner till magen, för att sedan fortsätta ner ännu en bit till.
 Justins fingrar befann sig vid nederkanten på min tröja. Han började försiktigt dra den över min mage för att sedan dra den över mitt huvud. Hans läppar förflyttades från mina, ner till min hals istället. Jag tog tillfället i akt och började dra av mig mina shorts vilket lämnade mig i enbart underkläder. Orättvist, ekade en röst i huvudet på mig. Med ett bestämt tag rullade jag våra kroppar så att jag befann mig överst.
”Alex”, flämtade han när jag började kyssa honom över nacken, ner mot magen.
 När jag kom till hans navel lirkade jag in mina fingrar under linningen till hans byxor och drog ner de till knävecken, där han tog över själv. Under kalsongerna var Justin redan hård som en pinne. Jag såg frågandes upp på honom, enbart för att få ett nej till svar.
”Jag kan inte vänta längre”, andades han upphetsat.
 Flinandes drog jag ner hans kalsonger precis som jag hade dragit ner hans byxor. Sedan satte jag mig grensle över honom för att fortsätta vårt kyssande. Justin drog med sina händer upp för min rygg tills han kom till min BH, som han utan problem knäppte upp. Hans stora händer började genast massera mina bröst.
”Ju-” började jag, men blev hindrad till att fortsätta av hans läppar.
 Vi snurrade återigen runt så att jag ännu en gång befann mig underst. Justin avbröt kyssen och drog ner mina trosor på några få sekunder. Båda flåsade som två marathon-löpare och våra kroppar skälvde av att röra vid varandra.
”Nu?” flåsade jag och såg ner på hans höjda ägodel.
”Nu”, svarade han snabbt innan han trängde in i mig.

---

Herregud. Det glöder typ om mina fingrar just nu. Shit, vad jag har skrivit haha. På min födelsedag och allt, wooo. (Fyllde den 29:onde, vet ej när detta kommer komma upp, förhoppningsvis den 30:onde).

 Bara genom att tänka på Justin uppkom en stor smärta inom mig. Jag saknade honom så mycket att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Hans mjuka läppar mot mina, hans försiktiga beröring… alltsom hade med honom att göra.

 Ett rasslande läte utanför dörren fick mig att resa mig upp. Det tog bara några sekunder innan lätet försvann och dörren försiktigt slogs upp. Jag såg upp på gestalten som klev in i rummet med ett höjt ögonbryn.

”Jaha?” utbrast jag syrligt.

 

 

Jag tog en klunk av chai-latten min advokat, vars namn jag ännu inte uppfattat, hade tagit med sig till mig. Det var kallt i mötesrummet vi hade blivit placerade i. Situationen förbättrades inte heller direkt av att jag intog kall vätska istället för varm.

“Så…” harklade han sig och knäppte sina fingrar över bordsskivan. “Längtar du efter att få komma ut?”

“Nej. Jag stormtrivs här inne”, spann jag till svar med ett ironiskt leende lekandes på mina läppar. “Vad tror du? Det är väl självklart att jag längtar efter att få lämna det här stället. Men de kallar mig ju aldrig till en rättegång.”

“Det är därför att du inte kommer att genomgå en rättegång”, berättade han allvarligt.

“Va?”

“Du hörde mig.”

“Ingen rättegång?” upprepade jag och höjde trotsigt på ögonbrynen.

Han höjde på axlarna, “Ingen rättegång.”

Jag fuktade mina läppar och lutade mig över bordet, “Varför inte?”

“För att du är oskyldig. Ingen domare slösar tid på en oskyldig fånge.”

“Hur vet du att jag är oskyldig?” undrade jag och kunde inte låta bli att le stort.

“Vi har funnit en storts gummi på pistolen som används för att kopiera fingeravtryck”, nickade han övertygande. “Men det är irrelevant. Huvudorsaken till varför du är förklarad oskyldig är för att vi har hittat den lilla flickan du tog bild med utanför banken. Hennes mamma hörde av sig till mig så snart det kom ut i media att jag var din advokat.”

“Okej, så nu vet ni att det inte var jag som rånade banken.”

“Ja, nu vet vi det”, log han till svars, varpå han sträckte sig efter sin mugg med kaffe.

Jag förblev tyst i några sekunder innan jag tog till orda, “Så vad betyder detta?”

“Att du har blivit ditsatt av någon som vill ge dig skulden.”

“Det är ju självklart”, himlade jag med ögonen. “Men vad händer med mig?”

“Du är en fri kvinna.”

 Efter timmar av samtal hade Scooter lyckats övertala mig om att hålla i en presskonferens i alla fall. Det tog emot, men jag var tvungen att göra det. Annars skulle hela världen dra sina egna slutsatser och sprida rykten som i själva verket var värre än verkligheten.

“Det kommer gå bra. Säg bara sanningen”, uppmuntrade Alison mig från platsen framför mig.

“Sanningen”, upprepade jag bittert.

 Varför skulle jag berätta sanningen när alla andra runtomkring mig bara ljög? Hittade på saker för att få mig att må bättre. Alex mådde inte bra, Oliver hade inte glömt bort det som hade hänt, kidnapparna skulle inte lämna oss ifred för gott och detta skulle för alltid vara något vi kommer komma ihåg.
 Mitt hjärta värkte i längtan efter Alex. Jag tänkte tillbaka på tiden vi hade haft innan barnen och innan vårt giftermål. Innan graviditeten. Vi hade varit så lyckliga. Allt hade varit perfekt. Oslagbart. Vad hade förändrats? Var det förbjudet att vara lycklig samtidigt som man var förälder?

“Vad tänker du på?” frågade Jen mig nyfiket.

“Varför man inte kan vara lycklig när man har barn”, svarade jag ärligt. Det var ingen idé med att ljuga och säga att jag inte tänkte på något. Tanken var inte hemlig och jag skulle kunna dra nytta av andra människors åsikter.

“Det kan man”, nickade Alison som hade hört vad jag sagt trots att hon satt med sin dator i famnen.

“Det verkar inte som det”, suckade jag djupt och drog en hand genom mitt hår.

“Saken är den”, började Jen och tog tag i min hand, “dina barn är något som du har skapat. Du är rädd, försiktigt och orolig över dem. Du älskar dem oavsett vad dem gör. Du skulle helt enkelt dö och döda för dem.”

Jag nickade och Jen fortsatte, “Därför ser andra, runtomkring en, ens barn som en svaghet. Dina barn är din svaga punkt. Alex är även en svag punkt hos dig. Folk ger sig efter svaga punkter för att såra människan så kraftigt som möjligt. Har du hört berättelsen om Akilles?” Jag skakade på huvudet. Jag visste om vem Akilles var, men jag hade aldrig fått berättelsen berättad för mig. “Han var en hjältemodig Gud. Han var osårbar eftersom att hans mor, gudinnan Thetis, doppade honom i floden Styx när han var liten. Men hon höll honom i hälen för att inte blöta ner sig själv och därefter blev Akilles svaga punkt hans häl. Hur glad och framgångsrik och mäktig Akilles än var så hade han en svag punkt precis som alla har, och precis som med dig klurade någon ut vad hans svaga punkt var.”

“Hälen.”

“Precis.”

“Så mina barn och Alex är som Akilles häl?”

Jen skrattade och kramade om min hand, “Inte riktigt med tanke på att du inte dör utan de. Men ja, på ett ungefär.”

 Jag nickade, men Jen var bara distraherande nog för ett tag då mina tankebanor återgick till Alex sekunden efter hon slutat tala. När skulle min Alex komma hem?

 Suckandes sträckte jag mig efter Cola burken som stod på bordet framför mig och drack en klunk. Det var bara fem minuter kvar tills jag skulle lämna detta rum för att inta ett annat där dussintals reportrar satt och väntade.

“Maihahi, maiaho, maihaha, maiahaha!” började Alfredo sjunga i falsett när han återvände in till rummet vi satt i. Ett högt skratt lämnade Alisons strupe och det dröjde inte länge innan alla som befann sig i rummet skrattade åt Alfredos fånigheter.

“Justin”, sade Scooter högt och strängt. Skrattsalvorna lade sig på en gång när jag reste mig upp för att lämna rummet. Scooter gick i tystnad vid min sida hela vägen till aulan där reportrar satt och väntade, ivriga över att få reda på vad som egentligen försiggick.

 

 

“Kom ihåg, säg inte mer än du måste och säg sanningen”, påminde Scooter mig och gav mig inte tid till att svara innan han slog upp dörren.

 Kamerablixtrarna bländade mig i samma stund som jag klev över dörrposten. Praktiskt taget blind, började jag gå mot rampen där jag och Scooter skulle sätta oss. Med svarta prickar dansandes över mitt synfält tog jag mig upp för trappan och skyndade mig med att slå mig ner på min plats. Reportrarna var hetsiga och suktade efter informationen jag snart skulle ge dem.

“Vi håller i denna presskonferens”, harklade Scooter sig när han hade satt sig till rätta, “eftersom att händelserna kring Mr. Bieber och hans familj har varit väldigt oklara på senaste tiden. Ni får gärna börja ställa frågor till både Justin och mig.”

 Reportrarna började med en skrika från alla håll och kanter. Jag riktade mitt finger mot en lång medelålders man. “Är uppgifterna om att din fru, Alexandra Bieber, befinner sig bakom bom och galler korrekta?”

Jag lutade mig aningen närmre min mikrofon, “Ja. Det stämmer.”

“Och att brottet hon har begått är att råna en bank?”

“Min fru är oskyldig. Hennes advokat arbetar med att få fram bevis som kan få henne frikänd. Någon annan fråga?”

Reportrarna ställde sig upp ännu en gång, och denna gång pekade jag på en svarthårig kvinna, “Din son Oliver blev kidnappad under Grammys galan… är det sant att han nu befinner sig hemma igen?”

“Det är sant.”

“Hur mår Oliver efter detta? Har han fått tala med poliser, terapeuter eller har han fått någon annan sorts hjälp?”

Ett leende kröktes på mina läppar trots att jag inte fann situationen roande överhuvudtaget, “Min son är tre år gammal. Tror du han förstår syftet med en terapeut? Att han kan beskriva vad han tycker och känner efter det som har hänt?”

“Vart har din dotter hållit hus under dessa omständigheter?”

“Hos sin farmor, mestadels, men även hos mig och Alex. Nu bor hon med mig tillsammans med sin bror.”

 En reporter ställde sig upp utan att jag hade bett om en ny fråga, “Vad har du för kommentar om att folk anser att du är en dålig far och man som lät detta hända din familj? Jag menar, du var tydligen inte tillräckligt försiktigt eftersom att din son blev kidnappad när du befann dig knappa hundra meter ifrån honom, att din fru är anhållen för rån och att din dotter inte har någon fast bostad med två föräldrar som kan ge henne kärleken hon behöver? Kan du kommentera det, Bieber?”

Jag knöt ihop min knytnäve så hårt att mina naglar lämnade efter sig halvmånar i handflatan på mig. Min tunga tjocknade och det kändes som om någon hade tapetserat upp sandpapper i halsen på mig.

Jag harklade mig högt och pressade fram ett leende, “Nästa fråga… tack.”

 

 

“Du gjorde bra ifrån dig”, berömde Alison mig när vi satt på Taco Bell, en halvtimma efter att presskonferensen hållit rum. Scooter och Yael nickade instämmande utan att riktigt se ut som att de menade det.

“Tack”, log jag och förde mitt sugrör till min mun.

“Nu när det är ur världen… vi måste boka lite studiotid snart. Du måste börja spela in ny musik”, tyckte Scooter och såg mig allvarligt in i ögonen. Jag vek av med blicken för att istället stirra på min burrito.

“Jag vet. Men inte förrän Alex är hemma igen.”

“Bra. Då säger vi det, studiotid och inspelning av låtar när Alex är frisläppt. Okej?”

Jag nickade motvilligt, “Okej.”

Jen såg förväntansfullt på mig, “Har du några nya låtar på lager?”

“Jag har några idéer”, erkände jag, “men inget är nerskrivet ännu. Vi får se hur det blir.”

“Du kan ju skriva om allt det här”, föreslog Alison och blinkade med ena ögat mot mig.

Jag skrattade till, “Ja. Kanske det, kanske…”

“Du borde göra det”, inflikade Scooter och nickade hektiskt. “Det är drama. Det är verkligt. Det är pengar.”

“Vi får se”, upprepade jag och log stelt mot honom innan jag tog en tugga av min burrito.

 Det hade börjat regna utanför. Ett tiotal fans stod utanför ingången och försökte komma in, men restaurangen hade ställt ut två vakter i samma stund som jag hade trätt in i byggnaden för att förhindra kaos. Självklart kunde de inte hålla ut alla, vissa påstod att de var här för att äta men de lyckades hålla majoriteten ute och det räckte för mig. Att kunna åka till en offentlig restaurang för att äta utan komplikationer inträffade sällan. Ofta visste både fansen och pressen om vart jag skulle innan jag själv visste om det.

 Jag vaknade upp ur mina tankar i samband med att mina mobil började vibrera i fickan på mig. Med ett ursäktande leende reste jag mig upp och gick iväg till ett tomt bås för att svara på samtalet.

“Hallå?” andades jag ut i luren och förbannade mig själv över att jag inte hade sett efter vem det var som hade ringt innan jag svarade.

“Hej, gubben!”

Mamma.

“Hej. Vad är det?”

“Jo, jag var tvungen att åka iväg och hämta ut ett paket så jag tog med mig ungarna och…”

Innan hon hann tala till punkt avbröt jag henne, “Är Oliver kidnappad igen? Mår Ava bra?”

“Ja, ja, ungarna mår prima. Men saken är den att de somnade i bilen när jag var på väg hem till mig för att lämna paketet så jag tog med dem in och nattade de här hos mig. Jag hoppas att det är okej för dig?”

“Mamma, du behöver inte ringa och kontrollera sådant. Det är bara att messa och informera mig om att de sover hos dig bara. Det räcker.”

“Åh, okej”, skrattade hon dumt innan hon fortsatte, “så jag antar att det går bra att de sover här?”

“Ja, det går utmärkt.”

“Toppen. Vi ses imorgon då? Jag kommer förbi och lämnar barnen runt åtta för jag ska befinna mig på ett möte klockan nio!”

Jag log fastän jag visste om att hon inte kunde se mig, “Ja. Det går alldeles utmärkt. Vi ses imorgon. Jag älskar dig.”

“Älskar dig med.”

Jag återvände till bordet enbart för att finna det tomt. Med en rynka placerad mellan mina ögonbryn såg jag mig runt i restaurangen utan att finna mitt sällskap någonstans.

“Scooter?” ropade jag utan att bry mig om att de andra gästerna stirrade.

“Kom!” ropade Alison. Hon stod vid en bakdörr och vinkade frenetiskt åt mig att komma.

Mina ben förde mig snabbt till henne, “Vad är detta? Varför går vi ut här? Och vart tog min mat vägen?”

“Förlåt Justin”, ursäktade hon sig, “men vi måste verkligen åka. Det kryllar av fans och paparazzis på framsidan så vi måste skynda oss.”

 Med sin hand på min rygg föste Alison in mig i bilen innan hon själv klev in. I samma stund som dörren slogs igen började bilen rulla. Framsidan av restaurangen var, som Alison hade informerat mig, belamrad med folk. Alla var dock upptagna med att söka med blicken efter mig inne i restaurangen att de inte märkte när vi körde förbi de.

 Under tystnad satt vi i bilen som var på väg mot mitt hus. Resan tog inte lång tid och bilen vände så snart jag hade klivit ur den. Visslandes knappade jag in portkoden och började gå mot ytterdörren när jag såg att någon satt där och väntade. Jag skyndade mig upp för grusgången för att kunna se personen som väntade, och blev minst sagt förvånad när jag såg vem det var.

“Selena? Vad gör du här?”

---

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här bortsett från att jag fick lite hjälp av underbaraste Becca från bieberheaven (<---- klicka klicka klicka) med detta kapitel! Thank you baby!

 Sen vill jag bara säga att jag är väldigt tacksam över att ni läser det jag skriver, verkligen. Blir lite starstruck varje gång jag ser statistiken och ser att folk faktiskt klickar sig in och läser mina arbeten. Men ett plus i kanten skulle vara om ni kunde lämna en liten kommentar om vad ni tyckte! Det räcker verkligen med ett "bra", hur stelt det än känns så blir jag överlycklig för varenda liten kommentar oavsett hur lång den är och vad den innehåller. Kom ihåg att jag älskar er woho! Kommentera! / Liv.

Alla måste veta vad detta ^ är. Annars är ni bebodda under en sten, fastän ni inte vet om det. Jag pratar om inget mindre än Julias DÖDLIGA novell Madness. Är helt ordlös när det gäller Julias novell (noveller för den delen). Har aldrig läst någon som skrivit så bra som Julia. Aldrig stött på någon så glad som Julia. Så snäll som Julia. Så perfekt som Julia. Kolla in på hennes blogg så ser ni, vilken ängel hon är mot sina läsare. Hon är hälften så snäll mot mig. Nej jag skojar bara.

 

Hatar er om ni inte redan läser Madness för vem kan ha missat Januarys och Justins spännande berättelse? Abraham Lincoln vrider sig säkert i graven, frustrerad över att han inte får läsa den. Den är så himla välskriven och Julias Justin är fantastisk. Han är så överdrivet sympatisk att jag tror jag dör. För att inte ens börja tala om January.... herregud. Allt med Julias blogg är perfektiooooon. Designen (av bästa Mickan) och trailern och kollagen och oefjvoeijskoasdk allt. Kan knappt skriva för det finns så mycket att skriva! Okej, det där lät helt oklart. Men ni förstår nog. Skulle kunna skriva en hel bibel om hur fin Julia är och hur bra Madness är men, ni får istället klicka er in på hennes blogg via bilden och se efter själva.

 

 

“Se till att inget kommer hända honom tills jag kommer hem”, bad hon mig.
“Jag ska försöka.”
Hon skakade på huvudet, “Nej. Lova.”
Jag tvekade några sekunder. Hans säkerhet var inget jag kunde lova. Den dagen han föddes lovade jag att inget skulle hända honom, men jag misslyckades. Varför skulle jag lyckas nu?
 Med en klump i halsen svarade jag. “Jag lovar.”

 

"Justin?" Det bankade på min dörr. Sömndrucket såg jag min omkring i rummet, utan att resa mig upp ur min liggande position. Bankandet upphörde, och personen klev istället in i rummet.

 "Är du vaken?" frågade Scooter, som tydligen hade varit den mystiska bankaren.

 "Mhm", var allt jag fick ur mig. Klockan var ganska sent, strax efter elva. Jag undrade om någon hade tagit hand om barnen med tanke på att de inte hade kommit och väckt mig som de brukade.

 "Dags att kliva upp", log han och klappade till mitt ben innan han lämnade mig ensam i rummet igen.

 Jag suckade av utmattning. Bara tanken av att behöva klä på sig, äta och tala med folk gjorde mig tröttare än vad jag redan var. Motvilligt hävde jag mig upp och slängde mina ben över sängkanten. Med slöa steg tog jag mig in i badrummet. Jag gjorde det som behövdes göra, innan jag klev in under den varma duschstrålen. Jag masserade min hårbotten samtidigt som jag nynnade på Michael Jacksons låt, Smooth Criminal. Mina tankar for genast iväg mot Alex. Jag undrade vad hon höll på med just nu. Gick hon omkring i sin cell och tänkte på vad vi kanske höll på med eller var hon kanske delaktig i ett slagsmål? Det sistnämnda fick mig att rysa.

 När jag hade tvålat in hela min kropp vred jag av vattnet och virade en handduk, som jag först torkade mig med, kring min midja. Spegeln var så immig efter min varma dusch att jag inte kunde se mig själv under tiden jag borstade mina tänder. Men det var sak samma.

 

 

 Så snart jag var färdig inne på badrummet gick jag ut i sovrummet igen där jag fann Alfredo sittandes på sängkanten. Ett leende kröktes på mina läppar, "Hej. Vad gör du här?"

"Alla är här, inte bara jag", berättade han och nickade mot dörröppningen.

"Vilka är alla?" frågade jag och drog en vit v-ringad t-shirt över mitt huvud.

 "Din mamma, Scooter, Alison, Jen, Yael... ja. Du vet, gänget."

Jag kliade mig i nacken, "Vem är det som har samlat alla dem? Och vem släppte in dem?"

 "Din mamma. Eller, Scooter samlade dem men din mamma fixade resten. Det finns munkar."

"Det är inte ett anonyma alkoholister möte. Vad ska vi med munkar till?" fräste jag och drog på mig ett par jeans.

Alfredo ryckte på axlarna, "Ingen aning. Men det är gott i alla fall."

 Jag fnös, "Det kan jag tro. Det skulle inte förvåna mig om allt detta handlar om någon turné."

 "Nej..." skakade han på huvudet. "Jag tror inte det."

 "Jag hoppas inte det. Nämner Scooter något om en turné eller spelning så lovar jag att min försovning kommer vara hans minsta problem. Jag kan inte arbeta, inte just nu."

 "Nej och det förstår vi alla, hoppas jag i alla fall."

  Jag log smått åt hans försök att lugna ner mig och slängde en silverkedja över halsen. Med kläderna sittandes på min kropp lämnade jag rummet tillsammans med Alfredo som hade börjat prata om en idé han hade till en musikvideo. Flera gånger konstaterade han att han förstod att jag inte kunde göra en video just nu, men att idén ändå fanns där om jag ångrade mig.

  Inne i vardagsrummet fanns det inte en enda sittplats ledig. Scooter stod lutad mot en vägg och pratade med Yael, medan resten av människorna som befann sig i mitt hem samtalade med varandra. Jag gick in i rummet med stora kliv och harklade mig högt för att få allas uppmärksamhet. "Nå? Vad är detta för möte?" ville jag genast få veta.

 "Vi tycker alla", började Scooter och svepte med armen över folkmassan, "att du borde hålla i en presskonferens."

 "Nu?"

"När annars?" undrade Alison med höjda ögonbryn.

"Alex sitter i fängelse, Oliver är precis tillbaka från en hemsk kidnappning och jag är ensam med två barn. Tror du att det är den bästa tiden för en presskonferens?"

"Ja!" utbrast Scooter som om det vore en självklarhet. "Det är en perfekt tid! Med allt som pågår är pressen ivriga, som hungriga lejon, på jakt efter snuskig information. Du kan ge den till dem."

"Och vad vinner jag på det?"

 "Uppmärksamhet."

"Som om jag inte redan har det", himlade jag med ögonen.

 ”Du får ännu mer uppmärksamhet. Allt världen undrar just nu är kommer Justins fru klara sig?”

Jag rullade in mina läppar, ”Kul för dem. Men jag orkar inte just nu.”

Scooter fuktade sina läppar och drog en frenetisk hand över sitt hår, ”Justin det är inte en begäran. Det är en order. Jag vill inte låta som en dum kolloledare för jag driver verkligen inte ett läger här. Men du måste göra detta. Det enda du behöver göra är att förklara vad som har hänt, säga att alla mår bra trots omständigheterna och påminna folk om att köpa din senaste singel.”

”Ska jag promota min egen musik medan min fru sitter inburad?”

”Ja.”

”Skulle du arbeta med mig i studion och gå med mig på intervjuer om Yael befann sig i Alex sits?”

 Scooter tvekade och placerade sin arm runt Yaels midja. ”Nej.”

”Precis”, nickade jag. Han kunde inte förvänta sig att jag skulle göra något när han inte heller skulle klara av det om han bar mina skor. ”Jag kan tala med pressen, men jag tänker inte be folk köpa min musik. Det får de göra självmant, i alla fall just nu.”

”Perfekt!” kvittrade Jen överlyckligt och skyndade sig ut ur rummet med sin mobil tryckt mot örat.

”Vi anordnar ett möte klockan fyra nu i eftermiddag?” föreslog Scooter och såg på mig med förväntansfulla ögon.

Jag suckade djupt, ”Visst.”

Han log stort, ”Toppen. Du anar inte hur mycket detta kommer hjälpa dig.”

Jag nickade trött. Hur skulle detta hjälpa mig? Alex skulle fortfarande vara ifrån mig fastän jag berättade för världen om hur vi hade det just nu. Detta skulle inte hjälpa någon annan än Scooter själv.

  Jag stirrade upp i det grå taket. Utanför min dörr kunde jag höra vakter strosa fram och tillbaka i korridoren. Det hade gått tre dagar redan och jag hade ännu inte blivit kallad till rättegång. Bara tanken av att Oliver befann sig hemma, inom räckhåll för Justin, och att jag befann mig här irriterade mig. Kunde inte staten visa lite hänsyn och genomföra min rättegång någon gång detta år?

  Suckandes försökte jag puffa till kudden under mitt huvud, men mitt försök var förgäves. Jag himlade med ögonen. Just vid detta tillfälle saknade jag min säng hemma i Sverige ofattbart mycket. Ingen säng jag någonsin legat i var skönare än den, inte ens Justins 100 000 dollars säng.

 

”Alex? Kan du komma ner hit!” ropade Elenor från bottenvåningen av vår lägenhet.

 Jag släppte ner min blyertspenna och var lättad över att få ta en paus från matteboken. ”Okej!”

 Med snabba steg lämnade jag mitt rum och joggade ner för trappan. Det gick någorlunda klumpigt eftersom att danspasset vi hade haft i skolan dagen innan hade lämnat efter sig en hemsk träningsvärk.

 ”Vad är det?” frågade jag när jag anlänt till vardagsrummet.

”Kan du hjälpa mig med detta?” log hon hjälplöst och viftade med ett lakan framför sitt ansikte. Skrattandes gick jag fram till henne och tog tag i två av de fyra hörnen, varpå jag tog två steg bak.

”Vart är pappa och killarna?” undrade jag nyfiket medan vi vikte lakanet. Elenor slet blicken från teven där nyheterna stod på och såg på mig med ett leende.

”Jag vet inte riktigt”, ryckte hon på axlarna innan hon återigen lät sin blick falla på teven.

 Jag pressade min tunga mot gommen och räckte över mina hörn. Hon log tacksamt mot mig, ”Tack.”

”Ingen orsak!”

”Ska du inte ha middag? Du har suttit där uppe i timmar nu.”

”Jag har matteprov imorgon. Claes var jättesträng med att vi skulle plugga”, ryckte jag besviket på axlarna. Min mage kurrade hungrigt efter en måltid. Familjen hade ätit timmar tidigare, medan jag hade varit tvungen att låsa in mig på mitt rum tillsammans med läxor.

Elenor fnös samtidigt som hon vek ihop en t-shirt, ”Äh, ät något du. Klockan är snart nio.”

Jag log mjukt mot henne och gjorde som hon sade. På diskbänken inne i köket stod det en tallrik med spagetti och köttfärssås åt mig. Maten hade hunnit bli kall, så jag stoppade in tallriken i mikron och hällde upp ett glas juice under tiden jag väntade.

”Hallå?” hörde jag min pappa ropa från hallen i samma stund som mikron pep till.

”Hej!” svarade Elenor glatt. ”Är ni redan tillbaka? Jag trodde det skulle ta lite längre tid.”

Pappa snörvlade till. Minusgraderna ute hade fått honom att åka på en rejäl förkylning. ”Nej, det gick snabbt. Grabbarna fick med sig varsin sak också.”

 Jake och Leo kom springandes med varsin stor Ikea kasse. De skyndade sig in på sina rum utan att så mycket hälsa på mig. Med rynkad panna lämnade jag köket för att se efter vad det var pappa hade köpt.

”Hej…” hälsade jag skeptiskt och försökte se vad det var som befann sig bakom hans rygg.

”Hej mitt hjärtegull!” svarade han glatt och omfamnade mig. Kylan från hans jacka smittade av sig på mig och orsakade gåshud över hela min kropp. ”Jag och killarna har varit iväg och köpt en sak åt dig.”

”Jaså?” utbrast jag med höjda ögonbryn.

”Ja… vi tänkte”, han slängde upp sin mössa på hatthyllan, ”du har ju haft din säng sedan du gick i sjuan. Du har växt några centimeter sen dess och du går faktiskt i gymnasiet nu, du kan ju inte ha en säng med trasiga plankor. Så…” han såg på Elenor med ett brett leende medan han hängde av sig jackan, ”vi har varit och köpt en ny säng åt dig!”

”Va?” flämtade jag och blinkade mot det stora paketet som stod på golvet bakom honom.

”Vi måste montera upp den. Och den har ingen stomme, men killarna tyckte den var jätteskön!”

”Tack!” skrek jag glatt och slängde mig runt halsen på honom. ”Tack, tack, tack!”

”Min prinsessa ska ju inte behöva sova på ett gammalt ruckel”, skrockade han. ”Men när du åker till Los Angeles efter sommaren så får sängen stanna här. Vi har inte råd att skicka den hela vägen över atlanten.”

”Nej, nej! Självklart! Åh, tack pappa!”

 

  Minnet fick mig att le. Den sängen hade varit en utav de bästa sakerna jag fått. Ännu en suck lämnade min strupe. Justin låg säkert i vår säng just nu, under våra mjuka duntäcken och drömde sött. Det kändes orättvist. Vad hade jag gjort för att förtjäna detta?

 Jag vred på mig i sängen och lade mig på sida – inte för att det var något skönare. Utan att kunna kontrollera det så började jag tänka på Tyra. Precis som med Justin så undrade jag vad hon höll på med just nu. Om hon kanske låg och sov, eller var och fikade med en kompis. Jag undrade även om hon visste om vad som hade hänt och om hon hade hört av sig till Justin.

 

”Alex din telefon ringer!” ropade Tyra över vardagsrummet.

”Svara och säg att jag är upptagen och ringer tillbaka sen.” svarade jag lugnt.

”Okej! Hallå?” svarade hon glatt och slängde upp fötterna i soffan. ”Ehm, hej! Detta är inte Alex. Detta är hennes vän Tyra. Hon är tyvärr upptagen just nu men... Hallå?” hon såg på mobilen och muttrade något för sig själv. ”Alex! Vem är JB i din kontaktlista? Han sa att han behövde snacka sedan när jag sa att du var upptagen så la han bara på luren.”

”Ehm... En vän. Från min skola bara.”

”Är det inte komiskt att han har samma initialer som Justin Bieber?”

Jag hade nu kommit in i vardagsrummet och såg på Tyra. Det var droppen jag kunde inte hålla det inne längre. Jag gav Tyra en blick som sa det där var Justin.

”Alex...” hon såg hoppfullt på mig. ”Pratade jag nyss med Justin Bieber på telefon?”

 

"Alex..."

 

”Kanske...” svarade jag och slog ut armarna som ett oskyldigt barn med höjda axlar. Tyra kollade en stund på mig innan hon brast ut.

”AAAAAHHHHHHH!” skrek hon och rätt som det var hoppade hon rundor som ett litet barn. ”Fy fabian vad coolt! Men... Vänta.” hon tvärstannade sedan och såg undrande på mig. ”Varför har du hans nummer och varför skulle han vilja prata med dig?”

”Jo grejen är den...” började jag och berättade hela förloppet för Tyra om hur vi hade träffades igår på flygplatsen. Det som chockade mig mest var Tyras reaktion. Hon reagerade bättre än väntat.

”Ring honom och se vad han ville prata om.” hade hon sagt. Hon lovade mig samtidigt att om vi nu skulle ses inte vara med oss bara hon fick en autograf och en bild med honom. Jag hade förstås gått med på det och ringt upp Justin.

Några signaler gick utan något svar. Jag skulle just lägga på när jag hörde honom i andra änden.

”Jag hoppas verkligen detta är Alex och att jag inte har fått fel nummer!”

”Nejdå! Det var bara min vän som svarade innan. Jag skulle aldrig få för mig att ge ut fel nummer.” skrattade jag tillbaka och hörde Justin pusta ut.

”Så, vad gör du?”

”Inget sitter här med Tyra som för tillfället hyperventilerar för jag pratar med dig.”

”Haha. Aw, sätt på högtalaren.” bad han mig lika lugnt som jag hade bett Tyra svara i telefonen förut.

”Den är på nu.” meddelade jag honom så fort jag klickat på några knappar på min mobil.

”Hej Tyra!”

”Ehm... Hej Justin! Hur är det?” sa hon med en aning darrig röst, men jag såg hur hon försökte hålla tillbaka det.

”Jo jag mår bra tack! Men vet du vad som skulle få mig att må ännu bättre?”

”Nej vadå?” undrade hon förväntansfullt och sneglade snabbt upp på mig med en glimt i ögonen. Hon såg ut som ett barn i en godisaffär.

”Om jag kunde få låna din vän Alex i några timmar.” avslutade Justin sin mening.

”Aboslut!” svarade Tyra glatt. ”Men jag behöver träffa dig först bara för att försäkra mig om att du kommer ta hand om min Alexandra.” Hon tog ett djupt andetag,

”Och-kanske-skriva-en-autograf-och-ta-en-bild-med-mig!” sa hon i ett svep och fnissade en aning barnsligt.

”Det skulle vi nog kunna ordna.” skrattade Justin.

 

  Bara genom att tänka på Justin uppkom en stor smärta inom mig. Jag saknade honom så mycket att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Hans mjuka läppar mot mina, hans försiktiga beröring… allt som hade med honom att göra.

 Ett rasslande läte utanför dörren fick mig att resa mig upp. Det tog bara några sekunder innan lätet försvann och dörren försiktigt slogs upp. Jag såg upp på gestalten som klev in i rummet med ett höjt ögonbryn.

”Jaha?” utbrast jag syrligt.

---

Vem tror ni det är som kliver in i Alex cell? Vad tror ni Justin kommer säga på presskonferensen och när tror ni Alex rättegång kommer äga rum? Spännandeeeeee... or nah.

 Förlåt för världens segaste kapitel. Och världens segaste uppdatering. Ema har inte tid för bloggen just nu så det är bara jag! Borde egentligen inte klaga, majoriteten av alla bloggare klarar sig själva (Becca på Bieberheaven, Emma på smilingbieber, Erika på jbiebznovell, Ronja på simpleaswords och Julia på Bieb for example). Och nu är det sommarlov! När fick ni lov? Jag fick den 11!

 Hoppas ni gillade kapitlet trots att det var väldigt segt! Skrivet av moi! Älskar er alla till jupiter och tillbaka! (Till månen och tillbaka är upptaget ju, hähähähä) nej men for real ni är bäst och utan er skulle jag bokstavligen dö. Love y'all// Liv.

Han pressade sina små händer mot mina axlar och tryckte sig ifrån mig. Han blinkade ett par gånger innan han började söka igenom sina fickor efter något. Med rynkad panna väntade jag spänt på vad han skulle visa mig. Han drog upp en zippåse med ett papper i och räckte över det till mig.

“Du skuje ha det hä… de sa det”, förklarade han innan han slog sig runt min hals igen.

Bakom hans rygg tog jag ut pappret ur påsen och vecklade ut det för att kunna se vad det stod.

“Tack för lånet, Justin Bieber.”

 

 

 I vardagsrummet kunde jag höra Oliver och Ava skratta åt filmen de kollade på. Mitt hjärta slog ett extra slag när ljudet träffade mina trumhinnor. Ryan, som hade spenderat natten här tillsammans med Twist och Chaz, stod lutad in i kylskåpet.
 ”Ni har inget gott att äta”, klagade han innan han slog igen kylskåpsdörren.
 Jag reste mig upp från stolen jag satt på och gick själv fram till kylskåpet, som var fylld till bredden med mat. Med sammanpressade läppar kastade jag en plastförpackning med pannkakor till honom, varpå jag slog igen kylskåpsdörren för att istället se efter vad som fanns i skafferiet. När jag fann ett paket med färdiggjorda våfflor tog jag ner de och slog mig sedan ner på stolen jag för endast några sekunder sedan hade lämnat.
”Här”, mumlade Twist trött och viftade med handen mot mig för att förklara att även han ville ha våfflor. Utan att säga något, räckte jag över paketet och tog en tugga av våfflan jag själv tagit ut.
”Ska du åka till Alex?” frågade Chaz med en pannkaka i handen.
 Jag sneglade mot ingången till vardagsrummet, där jag kunde ana Avas och Oliver skuggor, ”Ja.”
 Ryan snörpte på munnen, ”Varför?”
Twist och Chaz suckade irriterat. Ryan ryckte på axlarna med uppspärrade ögon, som om han inte visste om vad det var som lät så dumt med att ifrågasätta mitt beslut. Jag skakade på huvudet.
”Varför tror du Ryan?” muttrade jag med höjda ögonbryn. ”Kanske för att Alex har rätt till att träffa Oliver, veta om att han är hemma, och för att hon inte ska behöva tro att jag inte stöttar henne i detta.”
”Självklart”, nickade Ryan.
 Det förblev tyst efter det svaret. Jag reste mig ännu en gång upp för att gå in i vardagsrummet och titta till ungarna. Oliver satt bakom Ava på golvet, med sina ben vid hennes och såg på Nalle Puh som sjöng om att han var ett grått litet regnmoln samtidigt som han lekte med hennes hår.
 Leendes slog jag mig ner i soffan och granskade de bakifrån. Oliver hade kommit till mig mitt i natten med en halvsovandes Ava vid sin sida och frågat om de fick sova bredvid mig. På morgonen hade det första han bett om varit att få bada i poolen, precis som sista morgonen vi hade tillsammans. Vattnet hade varit för kallt i poolen just då på morgonen, men han hade nöjt sig med att bada i badkaret.
 Det han hade gått igenom hade ändrat honom på sätt och vis. Även fast han var så liten, förstod han vad det var som hade skett och uppskattade att vara hemma mycket mer än vad han hade gjort tidigare. Han hade antagligen saknat oss så mycket att han tog vara på det nu när han var hemma. Det gladde mig att han ännu inte hade märkt att Alex varit borta för länge. Igår hade han frågat efter henne, men jag hade behövt ljuga. Det var en lögn som behövde ta slut nu.
 Om Oliver skulle följa med mig till fängelset för att hälsa på Alex idag så skulle han förmodligen bli ytterst förvirrad om jag inte tidigare hade berättat om att hon befann sig där. Hans ålder kanske skulle försvåra det hela, men han visste om att i fängelset var man bara om man hade gjort något fel, vilket Alex inte hade gjort.
“Pappa.” Oliver väckte mig ur mina tankar genom att peta mig på knäet.
“Mhm?” svarade jag och såg på honom. Han placerade sin hand på mitt lår för att kunna häva sig upp i min famn. När han satt sig i en bekväm position vred han på huvudet och såg på mig igen medan Ava förblev kvar på golvet.
“Jag saknade dig”, berättade Oliver utan att riktigt se in i mina ögon.
“Och jag dig. Mer än du anar. Vi var så oroliga, mamma och jag. Det skrämde oss att du var borta.”
 Han nickade, “Jag saknade Ava också.”
 Jag log smått, “Och Ava dig.”
“De var snälla”, fortsatte han sen med torr röst innan han tillade, “lite.”
“Hur menar du?”
“Jag fick kolla på Bumbibjörnarna, Lejonkungen och filmer och.. och.. jag fick god mat.”
 En klump utvidgades i halsen på mig. Det lät nästan som om han var tacksam, men på ett sätt kunde jag förstå honom. Med tanke på omständigheterna så hade han blivit behandlad förvånandsvis bra. Men bara för att de hade försett honom med mat och filmer gjorde inte situationen rätt.
“Jaha”, svarade jag oentusiastiskt och försökte komma på ett nytt samtalsämne. “Jag måste berätta en sak. En hemlighet.”
Hans ögon lyste upp, “Ja!”
“Idag ska du och jag hälsa på mamma”, förklarade jag och granskade hans ansikte för att se om han reagerade. Först sken han upp i ett stort leende, men det utbyttes snabbt med en rynka mellan ögonbrynen.
“Vart är mamma?”
“Mamma är i fängelset.”
“Va? Är mamma en tjuv? Har hon gjort något dumt? Har hon randiga kläder och äter vatten med bröd?” utbrast Oliver förtvivlat. Jag blev relativt förvånad över hans ordförråd. Inte för att han hade använt svåra ord utan för att han hade låtit så smart bara av att ha sagt den meningen. Precis som Leo när jag för första gången hade träffat honom.
“Mamma har inte gjort något! Polisen har bara… missförstått en sak. Mamma kommer komma hem snart. Men hon har saknat dig jätte mycket och du henne så jag tycker ni ska få träffas.”
“Okej”, sa han monotont och kramade om min biecep innan han återvände till sin plats bakom Ava.
 Chockad över hur enkelt det hade gått, reste jag mig upp och gick tillbaka in i köket där Chaz stod vid spisen och stekte något. Jag skrattade till, “Seriöst? Ni åt ju pannkakor nyss!”
“Jaja”, himlade han med ögonen. “Alla vi är hungriga så varför inte röra ihop lite korvstroganoff?”
“Och ris”, lade Twist till med ett finger i vädret.
“Okej. Ta för er bara, men jag kommer tyvärr inte kunna stanna på lunch. Jag ska ta med Oliver till Alex”, berättade jag med ett leende lekandes på mina läppar. Ryan visade att han gillade idén genom att göra tummen upp mot mig.
 Chaz vred på huvudet för att se på mig, “Ava då? Ska du ta med henne till ett fängelse?”
Twist fnös till, “Äh, det är inte direkt så att hon kommer komma ihåg det och få men för livet.”
“Men ändå. Kommer du kunna ha koll på båda?”
“Vi ska sitta i ett rum med en polis och Alex, Chaz. Oroa dig inte.”
“Men-”
“Okej!” utbrast jag. “Om du är så orolig över Ava så får du sitta barnvakt till henne under tiden jag och Oliver är iväg.”
“Men-” började Chaz igen.
“Inga men Chaz”, flinade Ryan.
“Du bad om det”, skrattade Twist och slog sin handflata mot Ryans.
 Jag skakade på huvudet åt deras dumheter. “Vi åker nu i alla fall.”
“Hälsa Alex och lycka till.”

 Fasaden var klädd i rött tegel. Runt omkring var stora staket uppsatta med kameror placerade vid varje hörn. Oliver kramade hårt om min hand när vi klev in genom den tunga metalldörren som ledde in till fängelset.
 Inne i väntrummet satt det bara en person, en kvinna som med snabba tag borstade sitt hår. Med höjda ögonbryn gick jag fram till receptionsdisken. Bakom satt en äldre man med stora glasögon vilandes på näsryggen.
“Namn?”
“Justin Bieber och Oliver Bieber. Vi är här för att hälsa på Alexandra Bieber”, berättade jag och sneglade på Oliver som ömsom nyfiket, ömsom förskräckt såg sig omkring.
“Williams!” ropade den gamla gubben. En mörkhyad vakt kom gåendes mot oss med trötta steg. Jag flyttade på mig när han nådde Oliver och mig, för att ge honom plats.
“Vad?” brummade vakten uttråkat.
“Bieber. Ta honom till sal 231 och ta dit Mrs. Bieber.”
“Mhm…” hummade vakten och viftade med handen åt mig och Oliver för att få oss att gå efter honom.
 Väggarna var vitmålade, med fönster utplacerade här och var. Det var verkligen inte som man hade föreställt sig. Som barn fick man lära sig att det var galler och att man bar randiga kläder men det var ju helt fel.
Olivers rädsla var som bortblåst och nu gick han bredvid mig utan att hålla i mig. Hans blick vandrade fascinerat över väggarna. Jag log åt hur han reagerade. Helt plöstligt stannade vakten framför oss och tillhänvisade oss in i ett rum.
“Hon kommer snart”, berättade han innan han lämnade oss.
 Jag sträckte mig efter handtaget och öppnade dörren. Rummet var även det ljust målat, med ett stort bord i centrum. Runtom bordet stod stolar som väntade på att bli använda och mot väggen stod det en soffa som såg ut som något man hämtade upp på soptippen.
Oliver gick genast fram till bordet och satte sig ner på en stol, för att sedan se på mig. “Pappa?”
“Ja”, harklade jag mig innan jag slog igen dörren bakom mig.
 Ett stort fönster täckte större delen av väggen till höger om mig. Det var galler utanför, så att ingen skulle kunna krossa rutan och rymma. Det hela skrämde mig lite. Att Alex befann sig i en sån här miljö. Att vi var tvungna att hälsa på henne i en sån här miljö.  
“När kommer mamma hem?” frågade Oliver mig medan han pillade på knapparna till sin skjorta.
“Snart”, lovade jag honom. Han såg skeptiskt upp på mig. Det var svårt att övertyga honom när jag knappt kunde övertyga mig själv. “Innan du vet ordet av så är hon hemma igen.”
“Jag hoppas det. Mamma lagar godare mat än du.”
 Dramatiskt särade jag på läpparna och flämtade, “Vad är det du säger? Tycker du att min mat är äcklig?”
Oliver skrattade förtjust, “Ja!”
“Nä, nu…” Jag såg på honom med kisande ögon. “Det är bestämt. Du får leva på vatten och bröd.”
“Nä!” skrattade han.

“Joho”, insisterade jag och petade honom i magen vilket orsakade mer skratt.

 

 Skrattsalvorna lade sig dock så fort dörren vi nyligen kommit in genom öppnades, och Alex kom in. Ett stort leende spred sig på hennes läppar när hon såg mig. Hennes ögon bytte sedan riktning och hon såg på Oliver med halvöppen mun. Hon tog de få stegen man var tvungen till att ta för att komma fram till bordet, varpå hon böjde sig ner och drog upp Oliver i sin famn.
“Jag har saknat dig så mycket!” utbrast hon mot hans kropp.
“Mamma”, var det enda Oliver svarade med.
 I flera minuter stod de där och höll om varandra. Små tårar rullade ner för Alex kinder och om jag fick gissa så gjorde det säkert det hos Oliver också. Alex kysste Oliver flera gånger i både ansikte och hårbotten innan hon slog sig ner bredvid mig med Oliver i sitt knä.
“Varför ringde du inte? Och berättade?” Hon såg menandes ner på Oliver.
“Jag fick ett sms igår kväll, där det stod att han väntade. Så jag åkte dit och där satt Oliver helt ensam på en bänk. Han var så uppspelt när vi kom hem över att få träffa Ava och det var så mycket igår att jag inte hann ringa.”
Hon nickade, “Jag förstår dig.”
Jag drog ett djup andetag, “Hur är det?”
“Skit. Jag längtar hem till dig och barnen varje sekund. Maten är äcklig här och sängarna är ju inte direkt sköna.”
“Vi saknar dig också.”
“Jag hoppas bara att allt går som jag hoppas och att jag snart får komma hem till er.”
Oliver såg upp på Alex, “Jag saknar dig.”
“Och jag dig”, berättade hon och kysste honom långdraget på pannan.
“När är rättegången?” frågade jag utan att släppa Alex med blicken.
“Imorgon.”
“Ska du träffa advokaten idag då?”
“Ja.”
“Har han en plan?”
“Ja, men den är så lång att jag inte orkar berätta den.”
Jag nickade, “Okej.”
 I några sekunder satt hon tyst innan hon såg upp på mig. “Vet du vem som tog honom?”
“Nej”, svarade jag dystert. Det var inget jag ville mer just nu, bortsett från att få hem Alex, än att få reda på vem det var som hade tagit Oliver. Att inte ha den blekaste gjorde mig både frustrerad och förbannad. Polisen borde ha klurat ut det vid det här laget om de skötte sitt jobb.
“Se till att inget kommer hända honom tills jag kommer hem”, bad hon mig.
“Jag ska försöka.”
Hon skakade på huvudet, “Nej. Lova.”
Jag tvekade några sekunder. Hans säkerhet var inget jag kunde lova. Den dagen han föddes lovade jag att inget skulle hända honom, men jag misslyckades. Varför skulle jag lyckas nu?
 Med en klump i halsen svarade jag. “Jag lovar.”

---

Stress-skrev klart detta kapitel med tanke på att det har gått hela 5 dagar sen det senaste. Dock har ni varit lite dåliga på kommentarer på det förra kapitlet, men ni som kommenterade - ÄNGLAR. Detta blev lite kortare än vanligt.

”Jag känner ingen där”, berättade jag.

”Jag antog det.”

Jag rullade in mina läppar. Kanske hade jag en chans i alla fall, att bli frikänd. Domaren kunde inte undgå de bevis min advokat hade snokat fram. De var självklara. Han drog en hand genom sitt hår och såg mig i ögonen.

”Oroa dig inte”, log han självsäkert, ”jag kommer få ut dig här ifrån.”

 

Alex hade ännu inte hört av sig och det hade gått nästan sju timmar sedan poliserna var här och hämtade upp henne. Jag hade för mig att man fick ett samtal när man satt i fängelset, men Alex kanske hade valt att inte bruka sitt förrän senare.

Mr. Fuller hade kommit förbi tidigare under dagen, strax efter att jag haft ett möte med Alex advokat. Det hade varit ett under att jag fått fram så mycket som en mening. Att inte veta hur Alex mådde påverkade mig negativt.

“Här”, mamma ställde ner en tallrik grillade rotfrukter på bordet framför mig.

Jag sköt den ifrån mig, “Jag är inte hungrig. Men tack ändå.”

Hon korsade armarna över sitt bröst, “Alex kommer att komma ut, hon har den bästa advokaten man kan önska sig!”

“Jag vet, det är inte det som bekymrar mig”, förklarade jag och sneglade på Ava som satt på golvet med ögonen fastklistrade på teletubbies, “det som bekymrar mig är att hon inte har hört av sig. Hon borde ha ringt vid det här laget.”

“Hon kommer ringa. Oroa dig inte”, försäkrade mamma mig med ett brett leende.

Jag nickade. Hon hade säkert rätt. Alex skulle ringa, så småningom. Även om hon inte skulle det så skulle vi ses, eftersom att jag hade rätten till det. Men att ses i fängelset var inget jag ville. Varför hon ens satt där var ofattbart. Hon var oskyldig och jag hoppades att domaren skulle förstå det vid rättegången.

Jag förstod inte riktigt hur Alex orkade. Det gjorde hon säkert inte. Hon hade precis förlorat sin son och blev nu skickad till fängelset. Det var för mycket för en person. Hon behövde mig, men jag kunde inte vara där för henne vilket sårade mig. Att behöva tänka på henne, ensam i en fängelsecell, kändes som fem hårda slag i magen. Hon förtjänade inte detta. Inget av detta.

Jag lyfte upp gaffeln som mamma hade placerat vid min hand och tryckte den genom en potatisklyfta medan jag såg på Ava. Hur skulle det sluta för henne? Tänk om Alex skulle bli oskyldigt dömd och Oliver inte skulle komma tillbaka - skulle hon då få stanna med mig eller skulle hon bli omplacerad till en annan familj? Tanken skrämde mig minst lika mycket som att Alex skulle bli dömd eller att Oliver inte skulle komma tillbaka.

“Övertänk inte det så mycket Justin. Då måste vi byta namn på dig till Justine.” skrattade mamma och satte sig på stolen mitt emot mig. Jag log. Hon hade rätt. Det skulle bara slita på mig om jag fortsatte att tänka på det så mycket som jag gjorde.

“Nej men allvaligt, Justin. Allting kommer ordna sig till slut. Jag lovar dig.”

Jag suckade, “Jag vet mamma. Det är bara det att det känns som om allting kom nu. Jag orkar inte mer. Jag vill gå tillbaka i tiden. Jag vill gå tillbaka till när jag och Alex precis blev tillsammans. Allting var bara så himla mycket lättare då.” Jag stoppade sista potatisbiten i munnen innan jag sköt tallriken ifrån mig.

“Men då hade du inte haft denna underbara familjen du har nu.”

“Vilken familj? Hälften av min familj saknas, mamma.” Jag reste mig upp, tog tallriken med mig och gick till diskhon. Jag ställde ner tallriken och tvättade mina händer snabbt.

“Jag lovar dig att det kommer fixa sig.” Mamma uttalade sin mening i samma stund som det ringde på dörren. Vem kunde det vara nu? Hoppas inte det var ett till av kidnapparens hotbrev, för ett sådant skulle jag inte klara av.

Jag gick till dörren och springandes bakom mig kom Ava glatt tjutandes. Hon älskade när vi fick besök. När öppnade dörren möttes jag av alla mina vänner. Ryan, Khalil, Chaz, Twist, Za och Alfredo. Ava kikade fram bakom mitt ben och när hon fick syn på Alfredo sprang hon in i hans famn. Jag pressade fram ett leende.

“Vi tänkte att du kunde behöva en guys-night”, berättade Za. Han höll upp ett sprillans nytt GTA och en påse med chips. Ryan höll fram ölen och alla log breda leenden som om de försökte övertala mig till något.

 

 

“Kom in grabbar.” Jag försökte besvara deras leenden med ett ännu bredare men jag tror inte riktigt jag lyckades. Jag uppskattade verkligen mina vänners försök i att muntra upp mig. Dock kände jag mig ändå inte glad. Jag kanske behövde en öl för att lugna tankarna.

“Justin mannen, hur är läget? Det var ett tag sedan man såg dig!” Twist klappade mig på ryggen och höll sedan om mina axlar när vi tog oss till vardagsrummet.

“Ja mannen, det var i alla fall inte igår.” skrattade jag.

“Hur var smekmånaden?” undrade han. “Vi sågs ju sist på bröllopet, så jag vill ha lite skvaller om smekmånaden.”

“Den var precis så som en smekmånad ska vara.” Jag log vid tillbaka blickarna från min och Alex smekmånad. Det hade varit så underbart att få vara, bara med henne.

“Spenderade ni mycket tid i sängen?” undrade Twist och kollade perverst på mig.

“Det tänker jag inte skvallra om.” skrattade jag och slingrade mig ur hans grepp.

“Nej just det, för att ‘A lady never tells’ eller hur är det nu man säger?” skrattade Twist och slog sig ner i fåtöljen. Jag nickade instämmande. Orken till att svara med något kaxigt fanns inte där.

Chaz, som var sist in i rummet eftersom att han artigt hade hälsat på mamma, slog igen dörren efter sig till spelrummet och slog sig sedan ner i fåtöljen bredvid min, utan att släppa mig med blicken. Jag visste redan vad han tänkte säga.

“Hur är det egentligen med dig Justin?” Bingo.

“Det är bra”, nickade jag försäkrande och lät min blick vandra över de bekymrade nunorna som omgav mig.

Twist snörpte på munnen, “Är det säkert?”

Ryan nickade, “Jag skulle i alla fall inte vara okej.”

“Inte jag heller”, höll Khalil med om.

“Om min fru och mitt barn var ifrån mig skulle jag må skit…” erkände Za och såg ner på sina händer.

Jag himlade med ögonen, “Visst, det är kanske inte den bästa tiden av mitt liv just nu men jag håller ihop. För Olivers och Alex skull. Den här veckan har varit ett helvete, och dagen har varit lika jobbig den med. Att inte kunna ha min familj samlad gör ont, jag ska inte ljuga. Men vi kommer snart vara tillsammans igen - det är något jag vet. Tills dess måste jag hålla ut. Vara stark.”

“Hur då? Hur ska du kunna vara stark Justin, helt ensam?” skakade Twist på huvudet.

“Äh, han är inte ensam”, protesterade Ryan och såg bittert på Twist, “han har oss.”

Jag skrattade, “Ja, det är sant. Jag har er.”

Khalil drog en hand över sitt snagg, “Du vet att vi alltid kommer finnas för dig? Speciellt nu. En för alla, alla för en.”

“Käften, Kal”, spottade Alfredo, som hade suttit tyst ett bra tag, ur sig.

“Vadå?” frågade Khalil dumt med höjda axlar.

“Lek inte att du är någon jävla musketör”, Alfredo kastade skrattandes en kudde rakt i ansiktet på Khalil, som hotfullt kisade med ögonen för att försäkra Alfredo om att hämnd var på väg.

“Vad har ni haft för er då?” frågade jag för att släppa tankarna om Alex och Oliver. Det kändes fel att inte tänka på de, men att göra det var för smärtsamt. Jag behövde en paus.

Killarna började babbla om alla projekt de hade för sig. Alfredo skulle vara regissör för någon ny musikvideo, Twist och Khalil skulle göra en ny låt, Chaz hade blivit erbjuden jobb, Ryan hade träffat en tjej och Za skulle åka till Indien för något välgörenhetsprojekt.

Det var skönt att höra om andras liv för en omväxling. Det enda som hade cirkulerat i huvudet på mig under hela denna helvetiska vecka hade handlat om mitt liv. Jag hade tröttnat för ett bra tag sedan.

“Ska vi spela eller?” undrade Alfredo och viftade med XBOX konsolerna från där han stod, vid teven.

“Jag och Justin är i lag”, bestämde Ryan snabbt. Jag såg på honom med ett leende lekandes på mina läppar och fick en blinkning till svar. Vi hade varit i lag på GTA enda sedan vi blev tillåtna till att spela det.

“Jag och Alfredo”, bestämde Khalil och sedan började det argumenteras om vem som skulle vara i lag med vem. Jag skrattade åt hur Za och Chaz bråkade över att få vara i lag med Twist - som enligt sig själv var för bra för att vara i lag.

Jag hävde mig upp ur fåtöljen mitt i allt, vilket fick Ryan att reagera, “Vart ska du bro?”

“Jag ska bara titta till Ava.” berättade jag och gick sedan ut ur rummet. Det blev genast tyst i mina öron så fort jag slog igen dörren. Det enda som hördes var mummel från teven, inifrån vardagsrummet.

Min ben styrde mig in dit och på direkten fann jag min mamma med Ava i sitt knä sittandes i soffan. Ett leende kröktes på mina läppar. Avas ögonlock var halvöppna, likaså hennes mun.

“Ska jag lägga henne?” frågade jag mamma som leendes nickade. Hon förstod att jag ville ha lite ensamtid med min dotter. Jag hade inte umgåtts med henne själv på ett bra tag. Inte för att hon förstod vad som pågick när vi var ensamma, men för mig betydde det allt.

Jag gick fram till där mamma satt och lyfte upp Ava, som hade bestämt sig för att slå igen ögonlocken och falla i sömn. Med min dotter i min famn gick jag upp för trapporna, in till hennes ljusgröna sovrum. Alex hade vägrat att måla Avas rum rosa. Hon hade ansett att det var stereotypiskt och att Ava inte skulle bli tvingad till att gilla färgen rosa endast för att samhället tyckte det.

Jag log åt tanken och lade ned Ava i sin säng. Försiktigt drog jag av henne sin klänning, samt strumpbyxor för att byta ut de mot hennes pyjamas. När den satt på hennes kropp böjde jag mig ner och placerade en kyss på hennes panna. Innan jag gick försäkrade jag mig om att ingen befann sig i rummet och att fönstret var låst.

När jag kom in i spelrummet igen var killarna i full gång med att slänga chips åt alla håll och skrika åt teven. Ibland förstod jag inte varför vi killar skrek på teven, när vi innerst inne visste om att det endast var vi själva som kunde påverka det som hände i spelet. Jag slog mig ner bredvid Ryan som satt och smsade.

“Och vem sitter du och smsar med ett smygleende på läpparna?” undrade jag och stötte till Ry med armbågen.

“Ingen viktig.” mumlade han till svar och stoppade undan sin telefon.

“Ingen viktig? Hon måste väl vara viktig om du smsar med henne när vi har vår guys night? Det var i alla fall vad ni sa till mig när jag och Alex började träffas.”

Ryan såg på mig och suckade. Han drog upp telefonen ur byxfickan och bläddrade fram en bild till mig. “Hon heter Leila. Hon jobbar på fiket i Toronto. Du vet det vi alltid brukade hänga på?” Framför mig hade jag en bild på en tjej med långt brunt hår. Hon hade de blåaste ögonen jag någonsin sett. Hade inte Alex varit mitt ideal för perfektion så skulle denna tjej kunna varit det.

“Wow, bro. Bra jobbat”, log jag och dunkade Ryan i ryggen. Han log snett.

“Jag vet inte hur jag ska bjuda ut henne bara…” berättade han nervöst utan att se upp från bilden på henne.

“Man up och gör det bara! ‘Vill du ta en fika någon dag?’ Svårare än så är det inte.”

 

"Man up!"

 

“Jag tror nog hon inte är så sugen på att fika, hon jobbar trots allt på ett kafé.”

Jag suckade, “du förstår vad jag menar. Bjud henne på lunch, fråga om hon vill käka glass eller ta en promenad! Hitta på något att göra. Du börjar enkelt, sen gör du det lite mer romantiska efter kanske tredje dejten. Du bjuder på middag eller tar med henne på bio. Om hon hör av sig efter det, så låt det gå en dejt - sen slår du till och bjuder hem henne på hemlagad middag.”

Han nickade och tänkte över det jag nyss hade sagt innan ett leende tog plats på hans läppar, “Tack man!”

“Inga problem. Jag kommer ihåg att även jag behövde en knuff i ryggen för att våga ta till orda med Alex om sånt”, log jag och såg sedan ner på bilden igen som fortfarande syntes på hans mobil. “Ni passar bra ihop.”

“Tack”, log Ryan samtidigt som han dunkade mig i ryggen med hjälp av sin handflata.

“Ingen fara bro.” log jag. För första gången på hela kvällen var det ett leende som inte alls var framtvingat.

“Var det så du och Lex började dejta eller?” skrattade Ry.

“Nja inte riktigt. Det var mer, ‘Om du behöver någon att prata med så finns jag’. Så först var vi friendzonade, sedan insåg vi att vi ville vara mer än så. Vet du? Vår allra första dejt, skedde efter att vi hade varit tillsammans ett tag. Det var när vi var på turnén.” Jag kom på mig själv med att rabbla upp massa saker om Alex som Ryan säkert redan visste och inte brydde sig så mycket om. Jag såg ner på mina händer och slutade genast.

“Du saknar henne, va?”

Jag såg på Ryan och nickade. “Alltså det låter sjukt eftersom vi bara varit ifrån varandra i typ nio eller tio timmar nu. Men grejen är den att det är vetskapen om att inte få träffa henne när fan jag vill som stör mig. Det är det som gör att jag saknar henne. Och för att inte tala om Oliver.”

“Jag förstår bro. Du är stark som sitter här med oss och spelar som om allting är okej. Jag beundrar dig för det.”

Jag skulle precis svara och tacka när min mobil började vibrera i fickan till mina jeans. Så snabbt som jag kunde fiskade jag upp den, i hopp om att det var Alex som ringde, men det var det inte. Det var ännu ett sms, från okänt nummer.

 

“Miner Street vid S.S. Lane Victory Maritime Museum. Han väntar.”

 

Mitt hjärta gick genast upp i högvarv. Han? Oliver? Kidnapparen? Jag kände hur allt blod försvann ur mitt ansikte. Ryan såg på mig med rynkad panna, men det enda jag gjorde var att resa mig upp och lämna rummet.  

Jag rusade ut ur huset, i full fart mot bilarna. Snabbt kände jag igenom fickorna tills jag fann nycklarna till Range Rovern, som jag skyndade mig till. Utan att se mig för backade jag ut på gatan för att sedan börja köra i full fart mot motorvägen. Vad skulle hända när jag kom fram? Jag hade ingen aning. Och vem skulle vänta? Jag trodde knappast det skulle vara Oliver, men vem annars skulle det kunna vara? Jag var ivrig och full av adrenalin. Jag ville komma fram så fort som möjligt. Det skulle dock ta mig 45 minuter att köra dit. Miner Street låg på andra sidan av L.A men som tur var kunde jag köra på motorvägen runt om staden.

Jag plockade upp telefonen från passagerarsätet. Stressat klickade jag mig in på kontakter tills jag fann den jag letade efter och tryckte på ring. Efter några signaler hörde jag en röst i andra sidan luren.

“Sam här. Prata.”

“Tjena Sam, JB här. Jag behöver söka upp ett nummer.” rabblade jag upp som om jag hade skrivit ett manus till mig själv.

“Men hallå där Justin. Läget och sånt?” undrade Sam, mer avslappnat nu när han visste vem som sökte honom.

“Förlåt Sam, men jag har inte tid för kallprat just nu. Det är ganska akut. Kan du fixa det?”

“Absolut mannen. Skicka numret till mig så fixar jag det.”

“Tack bro, du är bäst.” Jag klickade Sam, skickade snabbt iväg ett sms innehållande numret som hade smsat mig och slängde sedan telefonen på sätet igen.

Jag kunde knappt tänka. Tankarna korsade varandra vilket gjorde det omöjligt för mig att uppfatta de. Det var som om jag befann mig i en egen liten värld. Omvärlden existerade inte, utan bara jag och mina oklara tankar. Det fanns egentligen inget att tänka på. Antingen var det Oliver som väntade på mig vid museet, eller så var det inte det och det återstod att se. Men tills dess att jag kom fram kunde jag inte göra något åt saken.

Som om jag hade en av och på knapp i mitt huvud slog jag av tankarna, så att det var alldeles tyst i huvudet på mig medan jag körde. Det var inte långt kvar nu. Mobilen vibrerade konstant i sätet bredvid mig. Det var killarna och mamma som undrade vart jag hade tagit vägen, om jag mådde bra. Jag struntade i att svara. Det var oväsentligt just nu.

Jag gasade på lite extra den sista biten, i hopp om att ingen polis befann sig i krokarna. När jag var framme vid museet parkerade jag bilen mitt emellan två parkeringsrutor utan att lägga så mycket som en tanke på att jag kunde få böter.

Med en smäll slog jag igen bildörren efter mig och lät min blick vandra över omgivningen tills jag såg något, längre bort, tvärs över gatan sittandes på en bänk. Det var som om någon gav mig en stöt. Direkt när jag såg den lilla pojken började jag springa. Orden korsade varandra igen. Oliver? Inte Oliver? Någon liten pojke? Kanske en flicka? Eller var det Oliver?

När jag väl var framme vid bänken fick jag det klart för mig. Oliver.

Med tårar rinnande ned för mina kinder slog jag mig ner på huk framför honom. Han såg upp på mig med rödgråtna ögon och tvekade inte en sekund innan han slängde sina armar runt min hals. Jag placerade mina stora händer om hans rygg för att hålla kvar honom i min omfamning medan jag grät mot hans axel.

“Pappa”, snyftade han mot min hals.

“Det är okej”, nickade jag och kysste honom ett dussintal gånger i hårbotten, “du är säker nu. Allt är bra. Ingen kommer någonsin göra illa dig igen, jag lovar.”

Han pressade sina små händer mot mina axlar och tryckte sig ifrån mig. Han blinkade ett par gånger innan han började söka igenom sina fickor efter något. Med rynkad panna väntade jag spänt på vad han skulle visa mig. Han drog upp en zippåse med ett papper i och räckte över det till mig.

“Du skuje ha det hä… de sa det”, förklarade han innan han slog sig runt min hals igen.

Bakom hans rygg tog jag ut pappret ur påsen och vecklade ut det för att kunna se vad det stod.

 

“Tack för lånet, Justin Bieber.”

---

Oooooooch Oliver är TILLBAKA! Finally tror jag många av er tycker, andra kanske känner att "vad ska berättelsen handla om nu då?" Var lugna, vi har ideér! :) Och hur tror ni det kommer gå med Alex? Och varför tror ni kidnapparna släppte Oliver just nu, och inte senare? Hur tror ni Alex kommer reagera nu när Oliver är ute? Kommer kidnapparna åka fast?

 

Detta kapitel är längre än vanligt, haha, lite mer än 3000 ord för att vara exakt. Damn. Kommentera vad ni tror och tycker! Vi slet med detta, vi ville få det helt perfekt. Skrivet utav båda! Som alltid - vi älskar er och ha en braaaa dag (eller natt beroende på när detta postas hehe) Puss/ E och L.