Under konferensens gång stängde jag öronen åt allt som sades. Jag orkade inte lyssna på saker jag redan var fullt medveten om så när Scooter avslutade det hela med att berätta för reporterna att de kunde ställa frågor nu vaknade jag till.

Folk krigade för att just deras fråga skulle bli vald och Scooter pekade på en större kvinna med slitet, rött hår och glasögon.

”Justin, är det sant att du dumpade Selena för att hon var dålig i sängen men att du nu ångrar det eftersom Alexandra Smith inte lever upp till den standarden du är van vid? Jag menar, vi alla vet att hon bara är en helt vanlig tjej från Sverige. Inget att ha liksom.”

Koncentrerat drog jag med fingret över bilden för att få den att fastna. Sedan lutade jag mig nöjt tillbaka. Äntligen, tänkte jag och suckade belåtet ut. Nu var hela collaget full med bilder av saker som gjorde mig glad. Det var allt mellan bilder på Justin, till Nutella, till moln och solar.
Jag slängde en trött blick mot klockan som informerade mig om att klockan var runt sex på kvällen. Jake hade tuppat av med hjälp av sömntabletterna han fått för länge sedan, pappa och El var på någon middag med pappas jobb och Leo befann sig hos sin bästa kompis Adam där han skulle spendera natten. Förmodligen låg dem och sussade vid det här laget. Tröttsamt lunkade jag ut i köket, i kurs mot kylskåpet för att finna något att trycka i mig till middag i väntan på att klockan skulle slå åtta. Min blick letade noggrant efter något ätbart mellan hyllorna och fann till slut en burk med pasta. Lyckligt greppade jag tag om den och skulle precis ställa ned den på diskbänken när det knackade på dörren. Jaha, vem ville något nu då? Snabbt skyndade jag mig ut i hallen för att få det överstökat. När jag slog upp dörren blev jag minst sagt förvånad.
”Tyra?” utbrast jag chockat. Hon brukade nästan aldrig dyka upp utan förvarning. Vi hade inte planerat att fixa oss tillsammans.
”Tjena bestie! Får jag komma in? Eller har du Justin där?...” retades hon och sträckte på halsen för att kunna se in över min axel. Jag klev åt sidan för att ge henne utrymme att ta sig in i lägenheten.
”Vad gör du här Tyra?” frågade jag allvarligt och korsade armarna över bröstet.
”Jag ville umgås lite med dig bara. Är det så konstigt? Förresten! Jag har med mig hamburgare!”
Jag log snett åt hennes håll innan jag gick in i vardagsrummet med Tyra hack i häl. Ett stön ekade till bakom mig, något som fick mig att snurra runt och förvånat kolla på Tyra, ”Är du inte klar med det där ännu Alex? Den skulle varit inlämnad i förrgår!”
Jag sneglade diskret ned på collaget som låg på soffan, ”Men... jag ville få det braaa. Dessutom är två dagar ingenting Tyra.”
”Jaja… plocka fram klänningen då! Det är faktiskt bara två timmar kvar tills balen börjar. Vi måste äta, sminka oss och allting! När skulle Jakes barnvakt komma sade du?” undrade Tyra samtidigt som hon plockade upp våran mat ur papperskassen från McDonald’s.
”Kvart i åtta. Men hon kommer nog bara kolla på tv. Jake sover som om han vore död.”
”Död?!” utbrast Tyra förskräckt. Självklart så hade hon endast lyssnat på halva meningen, som hon alltid gjorde när hon var stressad. ”Nej, Jake kan inte dö nu. Vi hinner inte med det.”
”Jag sa inte…” stönade jag frustrerat men ångrade mig sedan. ”Äh. Ska vi äta någon gång eller?”
Tyra kollade upp på mig med ett slugt leende lekandes på sina ljusrosa läppar och tvekade en stund innan hon nickade. Jag slog mig ned i soffan och sträckte mig efter en hamburgare. Till min lycka fann jag en big-mac innanför den lilla lådan den låg placerad i. Leendes greppade jag tag om den och tog sedan en stor tugga.
”Alltså.. är du verkligen en kvinna? Är du ens homosapiens?” frågade Tyra anklagandes.
”Nej.” svarade jag enkelt och fortsatte äta på min hamburgare, precis som jag ätit på den förut. Hon ryckte uppgivet på axlarna och gav sig sedan på sina nuggets. Jag förstod inte hur hon kunde äta det där. Det var inte ens riktigt kött. Bara, typ, 20% kött och sedan 80% okända föremål såsom ben och tarmar. Endast tanken på vad en nuggets innehöll gav mig rysningar.
”När kommer Samuel?” frågade Tyra för att bryta den otäcka tystnaden som låg som ett täcke över oss.
”Åtta? Balen börjar halv nio, vi kanske vill hinna in också?...” svarade jag men fick det att låta som en fråga. En dum fråga.
”Vad bra! Adam kommer samma tid. Eller alltså.. jag kan ha fixat att dem kommer i samma limo…”
”Va? Alltså va? Har du fixat så att jag och min date ska åka i samma limousine som du och en okänd snubbe som jag inte känner utan att ha frågat mig?” utbrast jag förvånat. Ilsket. Sårat.
”Ja. Jag trodde inte det spelade någon större roll? Vi delar ju på hyran för limousinen så…-”
”Det är inte hur mycket det kostar som spelar roll Tyra! Jag har pengar! Det är inte problemet. Problemet är att du tror att du kan göra vad som helst! Du frågade inte ens mig om du kunde komma hit och fixa dig med mig. Du frågade inte om jag ville ha hamburgare. Du frågade inte om jag vill åka med dig och din fåniga date!” orden rann ut ur min mun likt vatten som rann ned för ett vattenfall. Men likt vattnet så var orden omöjliga att ta tillbaka. När dem väl lämnat min mun och fyllt rummet fanns det ingenting att göra åt saken.

 

"Wow..." var dem tre bokstäverna som lämnade Tyras mun så snart hon tagit in vad jag nyss sagt.
Jag drog en trött hand igenom mitt hår och lade ned hamburgaren på bordet igen. Och nu då? "Tyra.. förlåt! Det var inte meningen att vara så... hård."
Tyras blick drogs upp mot mig, "Jo, det var det. Det är så du känner och jag förstår dig. Jag vet hur jag är. Men jag är stolt över att jag är sån. Jag bjuder på mig själv. Jag sitter inte och lutar mig tillbaka i väntan på att någon snubbe ska komma fram och tala till mig. Jag väntar inte på vänner. Jag väntar inte på tillåtelse. Något inom mig trodde att du hade lärt dig något om mig efter alla dessa år...", viskade hon besviket fram, "men ack så fel jag hade. Men som du vill - jag drar."
"Nej, nej, nej, Tyra. Jag vill inte att du ska gå. Förlåt. Jag vet inte vad som har tagit till mig..." ursäktade jag mig med ett krampaktigt tag kring hennes handled för att hindra henne från att lämna lägenheten. Lämna mig.
"Jo Alex. Det vill du. Man ser det på dig. Så fort jag kom innanför dörren. Nej, så fort jag plingade på dörren så kände jag spänningen här inifrån. Som om du hoppades på att det inte skulle vara jag. Kanske trodde du att det skulle vara Justin? Trodde du det? Jag vet inte vad som har hänt, men du är inte den Alex Smith jag känner. Du är någon helt annan, kärlekskrank liten... liten... bitch!"
Orden kändes som vassa rakblad mot mina öron. Torrheten i min mun expanderades och mitt hjärta slutade slå. Andetagen slutade komma in och ut ur min näsa och jag slutade blinka. Hade min bästa vän just sagt det där? Hade hon precis kallat mig... bitch? Det var en småsak, ja visst, men när det kom ifrån Tyra kändes det som det största problemet som existerade i världen. Större än krigen i Afghanistan. Större än svälten i Afrika. Större än alla föräldrarlösa barn som blev våldtagna och mördade i Indien. Att bli kallad bitch av sin bästa vän var större än allt det där.
"Alex! Alex!?" skrek Tyra rakt framför ögonen på mig, men ändå kändes hon så långt bort. "Alex! Andas för Guds skull!"
Då slog det mig att jag fortfarande satt och höll andan. Jag särade på läpparna och kippade panikartat efter andan. Precis som när man slog vid ytan efter att ha dykt, när man befunnit sig under vattnet ett bra tag. Precis så kändes det när all syre fyllde mina lungor. Tyra, som hade sprungit ut i köket, placerade en hand på min kind och sträckte fram ett glas med vatten.
"Drick." manade hon strängt. Med skakig hand tog jag emot glaset och förde det mot min mun. Försiktigt sippade jag på det svala vattnet. Sipparna övergick snabbt till hastiga klunkar. Glaset var inom kort tomt, och Tyra ställde försiktigt ned det på bordet. "Förlåt Alex... jag menade inte... alltså.. jag vill inte bråka."
"Inte jag heller." fick jag hest fram. Tvekandes bet jag tag om min underläpp och betraktade sedan Tyras runda ansikte bekymrat. "Jag menade inte det jag sa. På riktigt. Jag vill ha dig här... speciellt nu. Det är bal om någon timma, vi har drömt om den här dagen sedan dagis."
"Åh, ja..." suckade Tyra lyckligt ut samtidigt som hon drog in mig i sin omfamning. En söt doft slogs mot min ansikte och det enda jag förmådde mig att göra var att le mot hennes axel. "Men du..."
"Mhm?" mumlade jag som svar. Ljudet kvävdes en aning mot tyget på hennes tröja.

"Har du sett videon? På Justin?" 

Jag rynkade pannan. Någonting i hennes tonfall sade mig att det inte var vilken video som helst hon pratade om, utan en speciell. En som folk pekade ut.

"Vilken video?" frågade jag och lutade mig ifrån henne. Fortfarande med ansiktet förvriden i en frågande grimage. Tyra verkade nästan lite förvånad över att jag inte förstod vad hon talade om. Hon strök bort en hårslinga från mitt ansikte och placerade den bakom mitt vänstra öra innan hon mötte min blick.

 

Uttråkat sparkade jag på stolens ben medan jag åt upp pizzan. När tallriken till sist stod tom, gick jag tillbaka med den till diskbänken för att diska den.  När tallriken var skinande ren så ställde jag ned den i diskstället och satte av mot badrummet för att ta mig en dusch. I samma stund som jag räckte mig efter handtaget på badrumsdörren så knackade det på dörren. Min blick for mot klockan. Den var strax över nio. Vem kom hit den här tiden på dygnet, bortsett från Tyra? Förbryllat gick jag med snabba steg mot ytterdörren och slog upp dörren.

”Hey.”

Personen bakom dörren var den jag minst hade anat. Varför just nu?

 

”Victor? Har du mage att visa dig här? Allvarligt? Vad gör du här?” utbrast jag surt.

”Jag vet att jag kanske är den sista personen du vill se just nu, men snälla ge mig en chans. Jag kom hit för att jag ville prata med dig.” förklarade han. Han lutade handen mot väggen och lutade sig framåt innan han fortsatte. ”På måndag är det bal och sedan tar vi studenten på fredag, jag vill inte skiljas åt som ovänner.”

Jag lyssnade till det han sa och funderade en stund. Efter studenten åkte jag till Los Angeles för att förbereda mig inför Believe Turnén som skulle pågå i två år. Jag skulle inte träffa någon av mina gamla klasskamrater efter det. Då var det nog lika bra att lämna dem bakom mig som vänner.

”Vi tar en runda vid havet.” svarade jag drygt. Jag tog mina nycklar och min hoodie som hängde på kroken i hallen. Innan jag gick ut smög jag tillbaka in till vardagsrummet där El och pappa, som nu hade vaknat, samtalade lågt om något.

”Jag går ut en runda vid stranden med Victor. Jag kommer strax.” meddelade jag dem.

”Håll er på trädäcket Alex, jag vill inte ha er på sandstranden. Du vet vilka människor som håller till vid den här tiden på dygnet...”

”Ja pappa, jag vet. Jag blir inte borta länge. Hejdå!” Och med det sagt hoppade jag i mina UGGS innan jag och Victor styrde våra steg mot havet och trädäcket.

Inte ett ord lämnade våra strupar medan vi gick där sida vid sida. Jag funderade på vad han ville säga men jag brydde mig inte så mycket. Jag ville helst bara få detta överstökat och komma hem så att jag kunde sova.

Vi satte oss på däcket och såg ut mot solen som nästan var helt nere. Solnedgången gav himlen en vacker orange färg. Det var lugnande att se på det. Jag fiskade upp mobilen och tog ett snabbt foto innan den åkte ned i byxfickan igen.

”Så...?” Jag vred huvudet så jag kunde se på Victor. ”Du ville prata. Prata nu.”

Han suckade djupt, ”Jag vet att jag inte var rättvis när jag sa att jag hade känslor för dig innan du åkte. Och jag var inte rättvis när jag behandlade dig som skit den dagen i skolan.” Han tog en paus, tog av snapbacken och drog händerna genom håret innan han satte kepsen back och fram.

”Och jag var absolut inte rättvis när jag sa att du var en hora. För det är du inte. Du är så långt ifrån en hora man kan komma. Så, jag ville be om ursäkt för allting. Förlåt mig Alexandra.”

Mitt hjärta hoppade över ett slag när orden jag så länge väntat på att få höra yttrades. Han bad om ursäkt, han menade det inte så. På ett sätt kunde jag förstå honom. Han var arg och när man är arg säger man saker man inte menar. Men trots det sårade det mig att bli kallad det han kallade mig.

Även om jag inte var säker på om jag ville förlåta honom än så bestämde jag mig ändå för att göra det. Victor hade en gång i tiden haft samma plats som Justin nu har i mitt liv, så det kändes rätt att förlåta honom.

”Det är okej. Jag vet att jag inte är en hora. Det är det viktigaste.” mumlade jag lågt till svar. Egentligen var det inte alls det viktigaste. Det viktigaste var att han faktiskt hade tagit mod till sig och kommit för att be om ursäkt. Det var det viktigaste. ”Eller alltså… att du kom var ju också viktigt.”

”Tycker du?” frågade Victor glatt. Det ryckte i mungiporna på honom, så som det endast gjorde när han ville le men inte vågade. Situationen skulle bara bli stel om jag nekade, så jag nickade.

”Ja.”

”Toppen!” utbrast han lättat. ”Så vi är typ… sams nu eller?”

Jag tvekade en stund, ”Du har ju sagt förlåt.. och jag vill inte skiljas åt som ovänner… så visst.”

Till min förvåning slog han sina armar runt min hals. Syret i mina lungor pumpades ut men jag vågade inte säga något för att förstöra stämningen. Eller… om jag dog så skulle det nog förstöra stämningen mer än om jag bara berättade att han kvävde mig. Till min lycka varade inte kramen särskilt länge dock.

”Jag har saknat dig.” log Victor. Leendet sträckte sig praktiskt taget ända upp till ögonen på honom. Då menar jag det. Det såg nästan ut som om hans mungipor satt fast i ögonvrån på honom.

 

 

”Dig med.” ljög jag. Faktiskt så hade jag inte saknat Victor alls. Nu när jag hade Justin så kändes det meningslöst att gå runt och sakna alla… det kändes som att när jag hade honom, så hade jag allt i min hand. Hela världen.

”Ska vi köpa glass?” frågade han exalterat. Gick det inte lite väl fort nu…? För fem minuter sedan var vi inte ens vänner och nu ville han att vi skulle bli bästisar igen, precis som förr? Hela situationen förvirrade mig något enormt.

”Öh…”, började jag skeptiskt. Han kollade storögt på mig, fortfarande med ett stort leende på sina läppar, ”Visst.”

Det var omöjligt att säga nej när han såg ut på det viset. Som en liten pojke i en godisbutik. Varje gång han kollade på mig på det viste raderades hela mitt ordförråd och ersattes med ett par ”öh” och ”ja.” Dåligt, men det kunde komma till nytta när man verkligen inte ville vara den elaka typen.  

Utan att jag märkt det så hade jag förflyttat mig, tillsammans med Victor, ifrån däcket till glasskiosken. Glassgubben log stort mot oss medan han frågade om vilken sorts glass vi önskade.

”Jag har inga pengar kom jag på, så jag behöver ingen glass.” ursäktade jag mig till Victor. Egentligen ville jag bara hem. Det var inte samma stämning mellan oss som förr och jag visste redan nu att jag aldrig skulle få återuppleva den med honom.

”Struntprat! Jag betalar.” invände han tvärt och viftade med sin plånbok framför ögonen på mig.

”Hm.. okej då. Jag kan ta en piggelin bara.” Lika bra att ta något enkelt som gick relativt snabbt att äta upp. Victor sneglade skeptiskt på mig, som om jag vore den dummaste personen på jordens yta som hade valt en piggelin framför det stora sortimentet som fanns. Det var nästan skrattretande hur han inte förstod hinten.

Han log mot glassgubben och räckte över en tjuga, ”Jag tar en mjukglass med kolasås.”

”Ska bli!” skrockade gubben till svar innan han tog emot tjugan.

Jag lutade mig tröttsamt mot den gula kiosken. Mina ben var lika mjuka som spagetti efter shoppingen med Tyra tidigare idag. Allt jag ville just nu var att få ta en varm dusch och gå och lägga mig. Därför irriterade den här ’pratstunden’ mig en aning.

”Så… bal snart.” fick Victor nervöst ur sig och räckte över min piggelin.

”Mm…” svarade jag stelt medan jag drog bort den röda plasten som omfamnade glassen. Så snart den uppenbarades för mig stoppade jag den snabbt i munnen. Det må ha sett desperat ut, men jag brydde mig inte. Jag ville bara äta upp den dumma glassen så snabbt som möjligt så att jag fick komma hem.

”Vem ska du gå med?” frågade han och slickade sig om läpparna. Då slog det mig. Jag hade inte hunnit svara på hans förfrågan. Tänk om han inte hade någon annan att gå med nu bara för att jag inte hade svarat?

”Samuel.” svarade jag snabbt. Som om det kommer göra hans besvikelse mindre smärtsam…

”Åh.” utbrast han förvånat. Glädjen som hade glimtat i ögonen på honom var som bortspolad. Allt jag kunde se nu var besvikelse. Ren, skär besvikelse. Med en gnutta sorg i sig. ”Jaha, okej. Det blir… kul.”

”Vem ska du gå med då?” undrade jag vänligt, för att lätta upp den dystra stämningen en aning.

Han vek blicken ifrån horisonten för att istället kolla på mig, ”Sandra.”

Om jag hade stått upp skulle jag förmodligen vacklat till. Sandra? I flera år har Victor hatat henne och nu ska han gå på balen med henne? Logiken i det var lika med noll. Det oroade mig faktiskt en aning att han skulle gå med henne. I sjunde klass hade dem varit tillsammans. Hon hade då tillhört den ’populära kretsen’ – något som definitivt ändrats nu. Hur som helst så hade hon gjort narr av honom. På ett kalas, eller snarare en fest, hade Sandra tagit med sig Victor in på sovrummet i huset. Hon hade begärt att han skulle ta av sig byxorna i utbytes mot en kyss. Victor, korkad och kärlekskrank som han då var följde självklart hennes order. Men det han inte visste var att Sandra hade planerat alltihop. I samma stund som Victor hade dragit ned byxorna så hade alla som blivit bjudna på kalaset kommit inrusade. Oturligt vis nog hade Victors kalsonger åkt med byxorna ned. Men det var inte det värsta. Grädden på moset var att hälften av dem hade haft sina mobiler uppe. Victor hade blivit ett skämt på facebook, bilddagboken, twitter… ja, alla internet sidor där man kunde ladda upp en bild.

Jag skakade förvirrat på huvudet, ”Hatar inte du Sandra?”

”Hon har förändrats och bett om ursäkt. Dessutom skedde allt det hemska i sjuan. Jag måste gå vidare någon gång. Hon kan inte vara hatad av mig i hela sitt liv för ett misstag hon gjorde som liten.”

”Tretton år är inte litet.” protesterade jag och tog en irriterad tugga av min glass.

”Kanske inte… men vi ska i alla fall gå på den tillsammans. Såvida du inte har någon som är frivillig..?”

Jag förstod vad han ville komma fram till. Han ville förmodligen att jag skulle dumpa Samuel och istället gå med honom. Chanserna att jag skulle göra det var små. Minimala. Det existerade inte ens några chanser. Samuel verkade vara en snäll kille och att dumpa honom skulle vara känslokallt.

”Nej. Jag vet inga.” svarade jag och åt upp det sista av min glass innan jag reste mig upp. ”Jag går hem nu… du kan stanna om du vill.”

”Nej, jag följer dig!”

”Det behövs verkligen inte. Jag bor tre minuter här ifrån Virre. Jag klarar mig galant.” försäkrade jag mig och vände snabbt på klacken innan han hunnit protestera. Visst, det där kanske var lika känslokallt som det skulle vara att dumpa Samuel men jag hade ingen lust att snacka med Victor. Inte just nu i alla fall.

”He-” jag stoppade mig själv när jag insåg hur mycket klockan var. Hela familjen sov förmodligen och om jag skulle ropa att jag var hemma skulle jag nog inte få någon trevlig respons. Försiktigt drog jag av mig mina UGGS och smög sedan in på badrummet. Först hade jag tänkt vänta med duschen tills imorgon, men jag förtjänade en lång, varm dusch.

När jag fått av mig alla kläder ställde jag mig under munstycket som sekunden senare sprutade vatten på min nakna kropp. Mina lemmar mjuknade upp. Det kändes som om jag befann mig i paradiset. Ibland kunde en enkel dusch göra stor skillnad på ens humör. Jag drog mina fingrar igenom mitt, nu, blöta hår. Vattnet rann ned över mina ögon, något som gjorde det en aning svårare för mig att se.

När jag fått av mig allt lödder från kroppen vred jag av vattnet och steg ut ur duschen. Jag virade en handduk om håret och tog min badrock över kroppen. Alla kläderna från idag slängde jag i tvättkorgen och på väg ut ur badrummet tog jag med mig några krämer.

Sakta gick jag till mitt rum för att inte väcka min sovande familj. När jag försiktigt hade stängt dörren till mitt rum slängde jag mig på rygg i den luftiga sängen med mobilen upptryckt i ansiktet.

Precis när jag skulle anmäla mig till en workshop i jazz ringde min telefon och Justins namn uppenbarades på skärmen.

”Varför sover du inte?” undrade han direkt när samtalet kopplats.

”Hej på dig med Justin. Varför ringde du om du vet att jag egentligen borde sova?”

”Jag chansade på att du var vaken. Såg att du gillade några bilder på Instagram.” Jag kunde höra hur han satt i sin soffa och log.

”Stalker... Men vad har du på hjärtat vännen?” fortsatte jag och satte på högtalaren på telefonen så att jag samtidigt kunde smörja in mina ben med olika krämer.

”Nej jag ringde mest för att kolla vad du hittat på idag. Jag är ju hemma igen och har dötråkigt.”

”Klart du har tråkigt utan mig.” svarade jag honom självsäkert.

”Precis det jag menar.”

”Tja... Jag har inte gjort så mycket. Shoppat balklänning med Tyra bara. Hittade den perfekta klänningen till mig. Herre Gud Justin den är underbar, vinröd...”

”Alex?!”

”... med perfekt pssform. Som om den var sydd bara för mig. Och förresten, påminn mig att aldrig shoppa med Tyra igen hon är bara för jobbig.”

”Alexandra!” utbrast Justin plötsligt från andra änden.

”Men ja?”

”Jag tror du behöver en tjejkompis du kan prata med sådant om. Men jag är glad att du hittade en perfekt klänning. Jag slår vad om att du kommer vara jätte vacker i den.” Wow. En komplimang. Jag hatade när Justin gav mig komplimanger, eftersom det enda jag kunde svara var alltid tack. Han vet redan att han är perfekt. Han får höra sådant var dag av sina fans, han behöver inte höra det från mig också.

”Tack Jus. Vad har du gjort idag då?” undrade jag och övergick till att smörja in mitt ansikte.

”Har inte hunnit göra mycket mer än att vakna och äta frukost. Klockan är ju bara strax innan två här. Men jag, Fredo och Ryan, du vet Ryan från Stratford som spelar in filmer, ska ner till stranden idag och ta det lite lugnt.”

”Åh vad kul! På tal om stranden... Jag tog en strandpromenad med Victor innan. Vi såg på solnedgången och åt glass.” Jag stängde alla krämer och puttade ned dem på golvet så jag kunde lägga mig i sängen men armar och ben åt alla håll och kanter.

”Vänta... Victor som kallade dig hora?” utbrast Justin. ”Vad gjorde du med honom?” Hans röst skar sig och jag kunde nästan höra en viss avundsjuka i den.

”Mm, men han bad om ursäkt idag. Vi redde ut det.” viskade jag då jag hörde trappsteg utanför mitt rum.

”Jaha, vad kul.” svarade Justin kallt. Han var avundsjuk, på vad vet jag inte. Men något var det.

”Fast vi kommer aldrig återgå till vår gamla relation, dem dagarna är över.” sa jag och jag kunde nästan sätta mitt liv på att jag hörde Justin pusta ut.

Rätt vad det var öppnades min sovrumsdörr och in haltandes kom Jake.

”Justin häng kvar lite.” sa jag och ställde ned mobilen på nattduksbordet.

”Jake vad är det?” frågade jag och gick fram till honom.

”Jag hade en mardröm, jag kunde inte sova. Får jag sova hos dig”" undrade han och mina hjärtslag blev aningen ojämna. Klart han fick, han har gått igenom helvetet och tillbaka de senaste dagarna och ingen klandrar honom för hans sömnlöshet.

”Såklart du får.” tröstade jag honom och lade två beskyddande armar om hans kropp och strök honom över ryggen. ”Hoppa upp i sängen du, jag ska bara säga hej då till Justin.” Jag bar upp honom till sängen för att hjälpa honom och tog sedan tag i min mobil.

”Hälsa honom.” sade Jacob och lade sitt huvud ned på en av mina flera kuddar.

Jag pressade telefonen mot örat, ”Jus, jag måste gå. Jake hade en mardröm och kunde inte sova, så han kom in till mig för att sova här.”

”Absolut Lex. Inga problem. Hälsa honom från mig. Och ta hand om dig själv.”

”Han hälsar dig med. Hej då bestie, ses snart. Puss!”

”Pusssssssss.” Justin drog ut på ordet och sedan bröts samtalet.

Jag ursäktade mig för Jake och gick ut till badrummet för att dra på mig ett par rena underkläder och min sov t-shirt och hotpants. Handduken drog jag bort från håret och hängde den på en krok i badrummet. Sedan gick jag snabbt tillbaka till rummet och kröp ned bredvid Jake.

Jag brydde mig inte om att kamma håret eller torka det. Det fick vara så bara. Min lillebror behövde mig.

Jake flyttade sig närmare intill mig och jag lade en arm om hans axlar.

”Vad drömde du om?” vågade jag mig på att fråga.

”Olyckan. Bussen. Mina lagkamrater. Blod.” svarade han kort.

”Vill du berätta?” Han hade inte berättat för någon vad han hade upplevt, inte ens doktorerna. Och även om jag visste att han skulle svara nej så skadade det inte att försöka.

”Jag kan inte.”

”Försök Jake. Det är bara jag.” uppmuntrade jag honom.

”Det är mitt fel, Alex. Det är mitt fel att olyckan hände.”

---

Detta är skrivet av OSS BÅDA TVÅ. Ema har varit jääätteeegulleee och hjälpt mig. Haha, I kinda forced her. Nej, jag skojar. Hon ville självklart skriva :)

Vad tror ni Jake menar med att det är hans fel?... Ge oss era tankar! Kommentera rediiiigt, x E&L.

Jag suckade trött, ”Jag går och lägger mig. Jag började bli rätt trött…”

”Meh! Vi är ju mitt i en match.” tjöt Twist förtvivlat fram.

Jag vred på huvudet när jag kommit fram till trappans fot mot dem, ”Stanna kvar ni och spela.”

Ett ’Yes’ lämnade deras munnar i kör. Jag skakade på huvudet innan jag fortsatte upp för trappan in i mitt rum. Väl inne drog jag av mig mina kläder och lade mig sedan ned under täcket. Att borsta tänderna var jag alldeles för trött för. En natt skadade nog inte. Jag kunde borsta dem tre gånger imorgon istället… sekunderna tickade långsamt förbi och snabbare än jag anat hade jag fallit i djup sömn.

Regelbundna andetag lämnade min mun. En efter en. Detta var så tråkigt att tillochmed att räkna hårstrån var roligare. Tidigare i morse hade Tyra kommit hem till oss, fast besluten att jag skulle följa med henne och köpa balklänning. Jag hade tänkt invända när Elenor erbjöd sig att betala. Tyra hade då snabbt fått på mig kläder och sedan dragit med mig ut på stan. För tillfället satt vi inne på någon bröllopsaffär som var helt ödelagd. Klänningarna var fina, men inte en kotte slängde så mycket som en blick åt affärens håll.

”Denna då?” frågade Tyra som kom utspringandes ur ett omklädningsrum, iförd i en ljusblå klänning.
”Superfin. Den matchar dina ögon.” suckade jag och drog åt min hästsvans en aning.

Tyra suckade hon med, ”Dina svar är lamare än en lama. Prova en klänning du också! Eller kanske hade du tänkt att gå i mjukisbyxor och sneakers? Det skulle inte förvåna mig.”

”Tack”, jag himlade med ögonen åt hennes pik, ”men jag har redan en klänning. Mammas klänning.”

”Alex… jag förstår att du vill ha den klänningen men den är trasig överallt och för stor för dig! Du kommer gå naken till balen.”

Jag rullade in mina läppar, ”Men jag är sämst på att hitta klänningar. Jeans och toppar är mer min area. Men inte detta…”

”Vilken tur att du har mig som vän då.” Tyra blinkade med ögat mot mig innan hon försvann in i omklädningsutrymmet igen. Uttråkad som jag var började jag pilla på mitt hår. Klockan som hängde på väggen tickade högt, vilket gjorde situationen allt mer irriterande.

Ett klingande läte hördes ifrån kassan. Förmodligen berodde det på att kassörskan rörde på sig. Hennes handleder var fyllda med guldiga armband i olika former. Vissa var löst åtsittande medan andra kanske hängde slappt. I alla fall så fångade ljudet min uppmärksamhet. Jag följde hennes taniga kropp hela vägen som hon gick till radion. Nej. Skulle hon sätta på musik också? Toppen… Ansträngande stön hördes regelbundet ifrån hennes håll. Var det så jobbigt att sätta på radion? Ett fåtal minuter senare började musiken dunka ur högtalarna som var uppsatta lite här och var i butiken. Till min lycka hade hon slagit på en radio kanal och inte någon konstig skiva.

Musiken fick mig att vilja ställa mig upp och dansa. Glömma allt om den hemska balen som ägde rum om två dagar. Bara tänka på mina danssteg. Det var det jag saknade näst mest från All Around The World turnén. Det jag saknade mest var så klart Justin. Hur han fick mig att känna mig var annorlunda. Men fantastiskt. Så fort han vidrörde vid en kändes det som om man gick på moln. Varför tänkte jag ens på detta just nu? Det var inte direkt så att jag hade en förälskelse i honom… eller? Det skulle faktiskt inte förvåna mig. Selena hade trots allt förvarnat mig. Faktum var att jag, redan när vår vänskap tog av, visste att mina känslor skulle utvecklas för Justin. Han var annorlunda och därför visste jag det.

”Alex? Vilken färg?” frågade Tyra. Hennes blick talade om för mig att detta inte var första gången hon frågat den frågan.

”Öh… jag vet inte. Välj något.”

Tyra suckade, ”Nej Alex. Vi gör inte detta. Säg en färg nu….”, protesterade hon bestämt.

”Okej då… öh… bl-” jag slutade prata när jag fick syn på något mellan två klänningar. Den var nästan omöjlig att se, men ändå hade jag sett den. Snabbt reste jag mig upp och gick fram för att gräva ut den vinröda klänningen. Den var enkel, men otroligt fin. Ryggen var bar, med band som förmodligen skulle hålla upp framdelen. ”Den här blir det.” sa jag bestämt. Jag var praktiskt taget kär i den.

”Är den inte lite för.. vardaglig?” gnällde Tyra med huvudet på sned.

Jag skakade på huvudet, ”Den blir perfekt.”

Försiktigt tog jag mig igenom tyget, fram till prislappen. 399:- var skrivet med stora röda bokstäver. Då måste den vara på rea, tänkte jag nöjt. Allt med den var perfekt. Jag tänkte inte förlora den, så jag gick med snabba steg mot kassan där jag lade upp klänningen på bänken.

”Öh… detta är tyvärr ett skylt-ex. Ledsen.” ursäktade sig tanten bakom kassan.

”Men… snälla. Du får en hundring extra. Snälla. Jag vill verkligen ha den. Dessutom hängde den bland alla andra klänningar, med en prislapp.”

”Kör till.” log hon. Wow. Att det gick så dåligt för denna butik att hon gav upp vid en hundring extra. Det var säkert knapert med inkomsten. Jag fiskade upp femhundringen El hade gett mig tidigare medan tanten lade ned min klänning i en låda och sedan i en påse. Jag räckte över femhundringen och vände mig sedan om mot Tyra som fortfarande stod och bläddrade mellan klänningarna.

”Ska du inte prova den?” frågade tanten, fortfarande med femhundringen i handen.

Jag bet mig löst i underläppen, ”Jo… det kan ju vara smart.”

Hon nickade instämmande. Med snabba steg gick jag in i ett av omklädningsrummen där jag drog av mig mina kläder. Kort därefter satt klänningen på min kropp. Den var som sydd för mig. Mina former syntes perfekt. Den satt som smort på min kropp.

”Den är perfekt!” ropade jag ut till Tyra och tanten. Båda bra-ade åt mig med glada tonfall. Jag drog försiktigt av mig den igen och placerade den varsamt i lådan innan jag klädde på mig. När jag kom ut stod Tyra med en likadan påse som jag hade, också fylld med en kartong.

”Köpte du den?” frågade jag glatt. Hon log lömskt åt mig.

”Du får se på balen…”

”Liksom… det är inte så svårt.” protesterade Tyra. Men inte mot mig. Det kändes mer som om hon snackade med sig själv. På något konstigt sätt hade vi kommit in på ett samtalsämne som endast kretsade kring Alfredo-Tyra-distans-Believe. Till min glädje nämnde hon dock inte Justin. Inte än i alla fall.

Vanligtvis brukade jag vilja prata med Tyra om killar jag gillade, men med Justin var det annorlunda. Jag ville hålla allt för mig själv. Allt som hade med Justin att göra. Faktiskt så var jag inte redo överhuvudtaget att ens tänka på mina känslor om Justin. Så hur skulle jag då klara av att prata om dem med Tyra, som förmodligen skulle berätta för Alfredo som skulle säga till Justin? Allt skulle bli en röra om jag nämnde något till Tyra. Därför var det bäst att sitta tyst och nicka åt hennes babbel.

”Så.. du och Justin?”

Fan.

”Vadå jag och Justin?” frågade jag dumt och förde sugröret mot min mun. Blåbärs smoothien fyllde mig mun till bredden.

”Ja?”, fortsatte hon menandes, ”Ni verkar ju dela något ytterst ordinärt. Vad känner du för honom?”

”Vi är vänner, vad ska jag känna förutom vänskap?”

Hon svalde snabbt sin klunk av Chai, ”Äh! Ge dig Alex. Man ser det på dig att du har fallit för honom. Det sårar mig faktiskt att du inte vill prata om det med mig. Vi är bästa vänner. Eller vi ska åtminstone föreställa det…”

”Förlåt, Tyra, okej? Men om jag kände något för Justin så skulle jag berätta det. Jag lovar.” Lögn. Varför ljög jag? Eller det kanske inte var frågan jag skulle ställa. Varför ljög jag så lätt? Vanligtvis brukade skuldkänslorna äta upp mig inombords innan lögnen ens hunnit lämna mina läppar. Men nu? Det påverkade mig ingenting att ljuga för Tyra. Varken psykiskt eller fysiskt. Och jag visste inte vad jag skulle tycka om det.

”Jag hoppas du talar sanning nu.” tvekade Tyra bakom sin kopp. Jag nickade övertygande. Tyra lutade sig lugnt tillbaka i fåtöljen hon satt i, ”Bra. Så… vad händer i sommar då? Bortsett från turnén.”

”Pappa har beställt någon resa till Italien… Elenors föräldrar har ett sommarhus där vi kommer få bo i. Men jag tror inte jag kommer hinna med det. Det är en massa i sommar. Inte bara Believe tour, utan jag kanske blir tilldelad ett annat jobb?”

”Ska du dissa Justin?” utbrast Tyra bekymrat.

Jag skrattade lugnt, ”Nej. Men kanske något engångsjobb… Scooter har berättat att det kan ske. Många av dansarna dansar på andra ställen. På klubbar, i musikvideos och på små konserter. Det är inget permanent.”

”Tur. För om du skulle dissa Justin så skulle han bli sur och då skulle det bli jobbigt för mig och Alfredo om våra bästa kompisar var sura på varandra medan vi var ihop! Åh.” rabblade hon snabbt upp.

”Lugna ned dig Tyra. Det kommer inte hända. Jag kan försäkra dig det.”

”Hoppas du inte ljuger.” sade Tyra igen. Jag hatade dem orden. När folk sade dem kändes det som om dem inte trodde på en. Trodde inte Tyra på mig? Om det sårade henne att jag inte berättade saker, så sårade detta mig minst lika mycket. Dock hade jag ju ljugit första gången men denna gång var det ju ren sanning. Eller det jag trodde var sanning. Jag hade ju ingen aning om framtiden skulle komma med. Kanske skulle jag och Justin gå skilda vägar trots allt? Nej. Knappast. Ni är gjorda för varandra.  

”Hur ska jag ha håret på balen? Jag tänkte på en uppsättning så här…”, berättade Tyra och höll upp sitt blonda hår, ”men jag vet inte. Kanske så här?”

”Vad som helst blir bra. Du är alltid fin. I allt. Du har det i blodet Tyra.”

Ibland behövde Tyra höra dem orden. Nu var ett sådant tillfälle. Varje gång hon blev osäker på hur hon såg ut så yttrade jag dem orden. Det roliga var att hon aldrig kom ihåg att det var precis samma mening jag uttalade varje gång. Men som man säger om blondiner… 

”Du har sagt det förut.” muttrade Tyra bittert. Tydligen så var det man säger om blondiner inte sant. Varför kom hon ihåg just idag? Idag, av alla dagar, när jag ville ha henne på bra humör och inte deprimerad över hur hon såg ut.  Irriterat sörplade jag i mig det sista av smoothien och reste mig sedan upp.

”Ska vi åka hem eller?”

Vi hade åkt till Malmö och hade därför en bit tillbaka hem. Tyra följde mitt exempel och greppade snabbt tag om sin påse. Var hon sur? Jag orkade inte ens fråga. Om hon var sur var det hennes egna problem. Jag sa endast vad jag visste att hon ville höra. Tja, kanske inte riktigt när det gällde Justin. Då sa jag mer vad jag ville säga och vad hon inte ville höra. Men det var faktiskt lite roligt att Tyra, för en gångs skull, inte fick vad hon ville. Till och med som småbarn hade hon fått allt serverat på silverfat. Hon hade haft allas hemligheter som hon hade gått runt och spridit. Det hade dämpats med åren men hon var fortfarande samma tjej. Ibland var det irriterande men oftast var det skönt. Skönt att ha en driven kompis som visste vad hon ville. Hon var som jag, fast ändå inte. Jag ville ha beröm för min dans och hon ville ha uppmärksamhet för alla hemligheter hon slängde ur sig. Båda var lika målinriktade.

”Så… har du hört något från Samuel?” frågade Tyra efter en stunds tystnad. Vi hade äntligen nått hennes bil. Jag öppnade dörren till passagerarsidan och slog mig ned,

”Nej inte än. Hade tänkt ringa honom ikväll…”

Tyra tryckte in bilnyckeln i hålet, ”Vad bra.” sa hon innan hon vred om.

”Mhm…” hummade jag ointresserat till svar, ”Vem ska du gå med förresten? Du har inte sagt ett ord till mig om din eskort.”

”Äh.” fnös hon bara medan hon backade ut ur våran parkeringsruta. ”En kille bara. Det är en överraskning.”

”Tyra, du kan inte begära att jag ska berätta allt och sedan inte göra det själv. Det är rena rama dubbelmoralen!”

”Jaja! Han heter Adam och går i vår parallell klass. Nöjd?” tjöt hon snabbt ut. Nästan för snabbt för mig att höra.

”Du kunde ha berättat det i normal takt… det är inte världens största hemlighet bruden.”  

”Bruden?” ekade Tyra förvånat, nästintill förolämpat. Jag skrockade till utan att svara. Hon måste ju förstå ett skämt, right? Istället för att grubbla mer om Tyra lutade jag mitt huvud mot det kalla fönstret.

 

 

Vi åkte snabbt förbi alla hus, träd och människor som gick på trottoaren. Det var något jag gillade med att åka bil. Hastigheten. Springa gick ioförsig snabbt det också, men inte lika snabbt som att åka bil. Skulle man någonstans? Ta bilen. Var man förföljd? Ta bilen. Dock kunde det ju bli en aning svårt att ta bilen när man skulle hem, om man var förföljd när man var full. Kanske- vad i hela friden sitter jag och tänker på? När man kan åka bil? Jag skakade snabbt av mig tankarna och tryckte istället på radion. Tyra lutade sig avslappnat tillbaka i sätet redan när hon såg mig sträcka mig efter knappen. Som vanligt spelade NRJ dem senaste hitsen. Tydligen var Där palmerna bor en sådan. Men det skadade inte mig, den var bra. Så pass bra att jag och Tyra beslutade att sjunga med.

”Inte en dag har gått utan att jag tänkt på, stränderna man bränns på där klubbar aldrig stängs ååh!” sjöng vi falskt ut. Båda två var riktigt kassa på att sjunga, därför var det så roligt att sjunga med radion. Ingen kunde höra oss och kunde därför inte döma oss.  Vid rappen gav vi upp. Ingen av oss hade tagit sig tiden att lära den. Dessutom gick den för snabbt för oss.

”Åh..” pustade jag nöjt ut med ett leende lekandes på läpparna. Tyra sneglade på mig, likaså leendes.

”Förlåt. För att jag har varit sur och så… det var verkligen inte meningen! På riktigt. Det är en dåligt dag för mig bara.”

”Det är lugnt.” skrattade jag till svar. Jag hade förberett mig på att få höra just den meningen hela dagen.

Tyra bet sig tveksamt i underläppen, ”Säkert?”

Jag kollade allvarligt på henne, ”Säkert.”

 

Jag ställde prydligt upp mina skor på skohyllan innan jag gick in i vardagsrummet där alla satt samlade framför någon animerad film. Det var säkert någon ny då jag inte kände igen den. Golvet knarrade till under mina fötter, något som fick Elenors blick att slitas från teven rakt mot mig.

”Hej Alex.” log hon och reste sig försiktigt upp för att inte väcka Leo som hade somnat bredvid henne. Pappa hade också slumrat till med Jake i sin omfamning. ”Är du hungrig? Det finns pizza.”

”Vad är det för pizza?” frågade jag lågt och följde med henne ut i köket. Hon lyfte upp locket på pizzakartongen för att visa vilken pizza som låg under. Ett stort leende sprack upp på mina läppar.

”Kyckling.”

”Vi tog en kebab också, men den åt killarna upp direkt. Så jag tog lite av denna… och du har rätt. Kyckling är ju jättegott på pizza!” sa hon ärligt medan hon plockade fram en tallrik åt mig.

Jag nickade instämmande, ”Visst? Jag förstår inte hur folk kan rata det bara av själva åsynen.”

”Man ska inte döma en bok…”

”... efter dess omslag.” avslutade jag hennes mening. Elenor hade sagt det minst en miljon gånger under sin period i mitt liv. Varje gång jag träffade en ny person så ekade dem orden i bakhuvudet på mig. Det var visa ord. Ett bra motto också för den delen.

”Här har du. Vill du ha cola?” hon gjorde en ansats för att öppna kylskåpet när jag skakade på huvudet.

”Nej tack. Detta blir toppen. Tack.”  Elenor log mjukt mot mig innan hon gick ut i vardagsrummet igen. Jag tog tag om pizzans kant och tog sedan en stor tugga av den. Det enda jag fått i mig under dagens lopp hade varit en smoothie. Och en halv kaka som Tyra inte hade orkat. Jag förtjänade den här pizzan. Om det var något jag älskade mest av allt – efter dansen – så var det kycklingpizza. Det fanns inget bättre än att få sätta sig och stoppa i sig en sådan här goding efter en jobbig dag. Uttråkat sparkade jag på stolens ben medan jag åt upp pizzan. När tallriken till sist stod tom, gick jag tillbaka med den till diskbänken för att diska den.  När tallriken var skinande ren så ställde jag ned den i diskstället och satte av mot badrummet för att ta mig en dusch. I samma stund som jag räckte mig efter handtaget på badrumsdörren så knackade det på dörren. Min blick for mot klockan. Den var strax över nio. Vem kom hit den här tiden på dygnet, bortsett från Tyra? Förbryllat gick jag med snabba steg mot ytterdörren och slog upp dörren.

”Hey.”

Personen bakom dörren var den jag minst hade anat. Varför just nu?

---

Vem tror ni står bakom dörren...? ;) Några kanske har en aning!

Ema befinner sig just nu i Paris, åååh Jelly :( Hoppas hon har det bra iallafall... kommentera! x Liv.

“Varför?” undrade jag.

“Jag vill prata med Justin själv. Seså, gå nu.” mandade han och jag satte mig upp i chock över att min yngre bror kört ut mig ur rummet. Vanligtvis brukade det vara tvärt om men jag antog att det fick vara så här nu.

 

Blicken jag mötte var tom. Sömn var något jag inte fått mycket av dem senaste dagarna. Oron över Jake hade varit alldeles för stor, även fast han redan hade vaknat. Att se honom i smärta var bland det värsta jag visste. Spegelbilden framför mig tillät mig att bevittna dem mörka ringarna under mina ögon och torrheten på mina spruckna läppar. Jag hade insett för längesedan att jag inte skulle vara vacker efter en vecka på sjukhuset, men jag brydde mig inte.

 Paparazzina hade inte lämnat sjukhusets entré då det inte var privat mark, men Justin hade tydligen kontakter i Sverige som skulle hjälpa oss att komma ut på ett annat sätt. På hela sjukhuset fanns det cirka fem utgångar och alla fem var okkuperade av Paparazzina. Långsamt drog jag mina fingrar igenom mitt smutsiga hår och drog upp det i en boll på huvudet. Elenor hade i flera dagar manat mig att åka hem, byta kläder och duscha men jag hade vägrat. Jag ville inte lämna Jakes sida. Elenor hade dock gett upp efter några timmar med kläderna. Hygien var A och O för henne och därför hade hon åkt raka spåret hem och plockat med sig en hel väska kläder till mig. Jag log åt tanken. Det sved i mina läppar, något som fick mig att sluta.

”Lex?” Leos trötta röst fyllde rummet jag stod i. Mitt huvud vreds automatiskt mot hans håll.

”Ja? Vad är det Leo?” frågade jag honom mjukt. Han gnuggade sig sömnigt i ögonen med små knytnävar.

En gäspning lämnade hans mun, ”Mamma sa att du schunde ge mig fchukost.”

Jag gick fram och lyfte upp honom, ”Självklart. Vad vill du ha? Gröt?”

”Nej! Inte gchöt! Mamma har gett mig gchöt i fleja dagaj.” klagade han upprört. Ett skratt lämnade min strupe,

”Jaså minsann? Då ska vi fixa fram… lite våfflor tycker jag!”

Leo nickade entusiastiskt. Ungen var bara för söt… Med tunga kliv gick jag ut ur rummet. Stressen som hängt i korridoren dem senaste dagarna var som bortblåst. Branden hade tagit stor del av läkarnas uppmärksamhet men nu var allt som vanligt igen. Som tur var hade ingen jag kände råkat illa ut i den.  

Hissen var proppfull med sköterskor och andra ting, så jag bestämde mig att ta trapporna istället. Leo vägde inte allt för mycket och dessutom befann vi oss på första våningen så det skulle inte bli så långt att gå. Vägen ned gick snabbare än jag trott. Leo lekte med en hårslinga som hade glidit ur min håruppsättning medan jag gick mot cafeterian som i princip var tom. Kanske halvfull. Jag kände i fickan till mina svart-vit randiga byxor och fann till min lycka en hundralapp. Den skulle förmodligen täcka våfflorna till Leo. Bestämt gick jag fram till kassan där en äldre dam mötte min blick, halvt leendes.

”Vad får det lov att vara?” harklade hon fram med ljus mormors röst.

Jag kollade på Leo i försök att få honom att ta till orda men inte ett pip lämnade hans läppar,

”Våfflor… och…”, jag granskade menytavlan bredvid mig i jakt på något att själv ta, ”en tonfisksallad.”

”Det blir… åttiofem kronor tack.” Damen knappade på sitt tangentbord med sina långa, rödfärgade naglar. Summan hon nyss uttalat visades på en liten skärm framför mig medan jag räckte fram hundringen med Leo vilandes på min höft. ”Femton kronor tillbaka.”

Jag tog emot småmynten hon räckte över och tryckte ned dem i fickan. Snäll som hon var placerade hon maten på en bricka. Som tack log jag mot henne innan jag satte av mot närmsta bord med en barnstol. Egentligen behövde inte Leo sitta i barnstol, men det kändes bäst. Jag skulle inte orka alls om han skulle ramla ned i cementgolvet.

”Ska jag skära åt dig?” frågade jag vänligt. Leo kollade trött upp på mig och nickade sedan långsamt. Koncentrerat började jag skära mig igenom den gyllenbruna våfflan som var dränkt i sylt, bokstavligen. I samma stund som jag blev klar vibrerade mobilen i fickan på mig. Jag räckte snabbt över gaffeln till Leo och svarade sedan på samtalet.

”Alex?” andades jag ut. Medan jag väntade på svar från den andre, okända personen drog jag bort locket till min sallad. ”Hallå? Det är inte kul. Ska du inte prata med mig kan du lika gärna lägga på.”

”Va? Hallå? Alex?” gäspade en välbekant röst i andra änden. Justin.

 Ett leende kröktes på mina läppar, ”Justin… varför ringer du just nu?”

”Alfredo ringde. Du kom på tal och så helt plötsligt räckte han över sin mobil till mig… jag vet inte.”

Jag stoppade in en pastaskruv i munnen, ”Kom på tal?” ekade jag förvånat. Hade dem talat om mig?

Justin skrattade nervöst, ”Ja… eller.. öh… vi snackade om… din…dina dans… danskunskaper?”

”Okej, du behöver inte berätta vad ni snackade om men en sak är säker – du måste träna på att ljuga. Ditt stammande avslöjar allt Justin! Vi får öva på det när vi ses igen om några veckor.” jag slängde en blick på Leo för att kolla så att läget var okej. För tillfället satt han och slickade i sig sylten. Åsynen gjorde det omöjligt att inte le.

”Om några veckor…?”

”Ja dummer. Jag har ju bal och student. Sedan kommer jag till L.A, efter en veckas ledighet här. Det var ju dealen. Att efter All Around The World skulle det vara några veckors uppehåll innan Believe. Eller hur?” mumlade jag förvirrat fram. Hade jag helt fel eller var det bara Justin som var trött?

”Ja, du har helt rätt. Förlåt. Jag var bara lite förvirrad… hah. Vad gör du?” frågade han lugnt.

Jag vek ett salladsblad som jag sedan placerade i min mun, ”Äter med Leo. Själv då?”

Justin andades lättat ut, ”Å, har ni lämnat sjukhuset än?” undrade han glatt.

”Idag åker vi. Om Jake känner sig okej för att åka hem.” förklarade jag och tog en klunk av vattnet damen snällt hade ställt på brickan.

”Skönt”, suckade Justin. Jag hörde hur han förflyttade sig någonstans, kanske utomhus. ”Du…?”

”Mhm?” hummade jag till svar medan jag torkade Leo runt munnen.

”Jag saknar dig. Det är tråkigt utan dig här… du är liksom… alltså… det är svårt att förklara hur du är.”

Jag skrattade, ”Ska jag ta det som en komplimang?”

”Oh ja.”

”Aw. Jag saknar dig också Justin, jättemycket. Det gör ont i kroppen – så mycket saknar jag dig!” tjöt jag dramatiskt till svar i luren. Justin skrattade till i andra änden och Leo kollade undrandes på mig. ”Nej men seriöst. Det är så det är. Inget annan än rena rama sanningen.”

Jag kunde höra hur Justin slog sig ned, ”Det var trevligt att höra. Nu mår jag lite bättre.”

Mitt leende suddades ut, ”Varför mådde du dåligt?” frågade jag ledsamt. Möjligtvis en gnutta sarkastiskt då jag redan anade vad svaret skulle vara.

”Jag saknar dig.”

Bingo.

”Det är inget att må dåligt över. Jag kommer ju snart. Då kan vi hitta på en massa kul. Gå på Six flags, gå på bio, dansa, bada och bara ha allmänt kul! Vi måste ju ta vara på den lilla ledighet som vi får.”

”Yeah. Men du… Alfredo tjatar på mig just nu. Jag måste dra.” mumlade Justin sorgset fram.

”Ja, okej! Men vi kan höras mer på Skype någon dag. Det är bara att smsa.”

”Bra. Bye crewmateeeeeee.”

”Hej med dig Justeeeeeen.”

Det pep till och samtalet var över. Ledsamt lade jag undan telefonen på bordet för att sedan fortsätta äta, något som var omöjligt då Leos blick brände i kinden på mig. Frustrerat kollade jag upp på honom.

”Vad har jag gjort nu då?”

”Du äj dum.” muttrade han fram och korsade sina små armar över bilden på Blixten McQueen på hans tröja.

”Hur kommer det sig att du tycker så?” frågade jag en aning sårat. Leo brukade aldrig bli sur på mig.

”Jag fick inte pjata med Jus. Dum Lex!”

Jag slog mig tröttsamt ned i soffan bredvid Alfredo. Twist kollade på mig bakom sin ölflaska.

”Vad?” utbrast jag när jag insåg att dem båda kollade på mig. Ett flin spred sig på Ryans läppar.

”Du gillar henne.” skrattade han fram. Twist och Fredo nickade instämmande som två robotar. Jag drog en hand igenom mitt hår i väntan på ett argument ifrån någon av dem.

Twist tog då till orda, ”Du lämnade inte en killkväll för att ens snacka med Selena! Alla dem gånger Fredo ringt henne när vi suttit så här har du alltid lagt på, kommit med en ursäkt. Men den här tjeje… wo! Hon måste vara något speciellt om du går ifrån oss för att snacka med henne.”

”Hon är speciell. Men ni har definitivt inte med saken att göra. Blir vi… eller skulle det ske att hon blev min, så skulle ni vara dem första att veta. Men till dess angår det inte er! Dessutom så är hon min vän. Inget annat än det. Hon känner förmodligen ingenting för mig förutom vänskap.”

 

"It's none of your business."

 

”Joho.” invände Alfredo tvärt.

”Och hur fan vet du det?” flinade jag till svar. Han verkade tro att han var någon sorts kärleksgud.

Han höjde på ena ögonbrynet, ”Varför tror du att hon grät som en galning på flygplatsen i Oslo?”

”För att vi bråkade?” antog jag som om det vore en självklarhet. Ryan suckade ifrån fåtöljen snett framför mig.

”Idiot! Hon har känslor för dig! Ingen annan tjejkompis skulle gråta över ett sådant litet tjafs!”

En känsla sade mig att han kunde ha rätt. Men att Alfredo möjligtvis hade rätt tog min uppmärksamhet mer än faktumet att Alex kanske gillade mig… men det var ingen idé att dra förhastade slutsatser. Om Alex skulle vilja ha en relation med mig som mer än vänner så skulle hon förmodligen nämna det. Så enkelt var det. Vi var knappast nio längre och gick runt i hemlighet. Ioförsig gjorde ju jag det, men det var endast för att jag inte ville förstöra det vi hade byggt upp. Det speciella bandet vi hade. Om vi skulle besluta att bli ett par skulle det vara bådas beslut och inte bara den enas. Om jag skulle nämna mina känslor för henne kanske hon skulle känna sig tvungen att bli ihop med mig. Det var det sista jag ville.

”Strunt samma. Släpp ämnet.” muttrade jag och reste mig upp, i kurs mot köket.

Envist följde Alfredo efter mig, ”Inse det Justin! Du gillar henne, hon gillar dig.. Det blir perfekt!”

”Jag bad dig att byta samtalsämne. Är det så svårt?!” han började gå mig på nerverna. Ifall Alex och jag gillade varandra var det endast varandra vi skulle diskutera det om. Inte med våra vänner. Vad gjorde det Twist, Fred och Ryan om jag gillade Alex? Och vad gjorde det Tyra om Alex gillade mig? Ingenting. Så därför var det lika bra att hålla känslorna för sig själv.

”Chilla.” utbrast Alfredo med sina händer på var sida om sitt huvud i en försvarande gest.

”Jag chillar. Det är du som borde chilla. Låt mig ha mina känslor för dig själv. Jag frågar väl inte dig om ditt och Tyras kärleksliv, eller hur?”

”Nej, men du och Alex har ju inget kärleksliv så det finns inte direkt något att berätta om.” protesterade han envist.

”Precis! Just därför ska du sluta prata om det! Vi är vänner – inget annat.” försäkrade jag honom innan jag tog en klunk av Fantan jag just tagit ut ur kylskåpet.              

 ”Jaja... Skitsamma.” sa Alfredo och gick iväg.

Jag lutade rumpan mot diskbänken och stod där för att fundera en stund. Kanske var jag kär i Alex, på riktigt trots alls. Killarna hade rätt med att jag gick aldrig ut för att prata på telefon med Selena när vi hade killkväll. Men med Alex hade jag kunnat åka till Sverige nu direkt bara hon bad mig göra det.

Jag saknade henne så mycket. Hennes skratt, hennes ögon, hennes leende, hennes godhet, hennes rumpa och ja, henne överhuvudtaget. Alfredo pratade med Tyra hela tiden så han var inget alternativ, Twist var upptagen med inspelning av sitt kommande album och Nick var ovänn med mig. Ingen av mina närmsta vänner kunde jag umgås med, förutom Alex, men hon var på andra sidan jordklotet.

En gnutta ångest växte inom mig och jag kunde inte hålla fingrarna i styr. Innan jag visste ordet av hade jag skickat iväg ett sms.

 

Till Lex:

Kom hem snart, jag saknar dig vid min sida.

 

Så fort jag tryckt på skicka ångrade jag mig. Jag höll verkligen på att falla för henne men jag ville inte att hon skulle veta något och jag var sämst på att inte visa det om man säger så.

Innan jag hunnit få mer ångest tog jag min fant och gick ut till grabbarna igen. Jag slog mig ned i soffan och såg på medan de spelade 2K13.

”Nå?” undrade Ryan och sneglade åt mitt håll.

”Nå?” upprepade jag frågandes.

”Ringde du upp henne igen då?” Alla blickar var riktade åt mitt håll. Jag satte nästan fantan i halsen.

”Va? Varför skulle jag ringa upp henne?” hostade jag fram till svar.

Twist himlade med ögonen, ”För att berätta om dina känslor! Att du diggar henne.”

”Ursäkta men jag ’diggar’ inte Alex. Och även om jag skulle gilla henne så skulle det fortfarande inte ha med er och göra – som jag har sagt över tio tusen gånger denna kväll. Så sluta snacka om Alex på riktigt nu. Annars går jag och lägger mig. Jag skojar inte.” hotade jag dem med. Alla tre tystnade då dem visste att i samma stund som jag gick och lade mig skulle dem vara tvungna att sticka härifrån. Tja, alla förutom Ryan då som var på besök ända ifrån Stratford. Jag kunde knappast tvinga iväg honom till ett hotell även om jag ibland kände för det.

”Okej boss.” skrattade Fredo fram och slog sedan på spelet igen. Ryan blev snabbt uppslukad av spelets gång, något som fick mig tid att gå igenom twitter och instagram i lugn och ro. Mitt i mitt skrollande plingade mobilen till. Alex hade svarat. En varm känsla bubblade upp inom mig. Fan. Jag orkade inte förstöra ännu en vänskap genom att bli ihop med tjejen. Visst, både Selena, Caitlin och Jasmine konstaterade att vi var vänner men ingen av dem hade hört av sig sedan uppbrottet. Det berodde ju endast på att vi inte var vänner. Tjejer var allt för konstiga ibland… dubbelmoraliska.

 

Från Lex:

Jag kommer snart! Lovar att tiden kommer rulla på snaaaabbt! När jag väl är där kommer du inte vilja ha kvar mig. Haha. Bara tre veckor ungefär. Sen så blir det parteeh. Inte bokstavligen, men du förstår. Ha så kul. Puss.

 

Puss. Hon hade skickat puss. Det var ett kliv framåt i vår vänskap. Kanske var det ett tecken, men vad visste jag? Jag var bara en tonårskille som var lika förvirrad som vilken annan kille som helst med kärleksproblem.

Jag slängde en blick på klockan. Halv två på natten. Det måste betyda att den var runt åtta hos Alex i Sverige. Jag tänkte tillbaka på våran natt tillsammans i Berlin. Vår kyss… eller om man ens kunde kalla det kyss. Det kanske mer hade varit en vänskaplig puss. Jag vet inte hur jag skulle tolka den. Det var trots allt mig den kommit ifrån, så det borde ju vara enklast för mig att tolka vad jag hade menat med den men tydligen inte. En spontankyss hade det varit kunde man nog säga. För att få tyst på Alex. Jag log åt minnet. Hennes läppar var som gjorda för mina… men så var det nog alltid med den man var kär-gillade-tyckte om. Alla tankar om kärlek gav mig huvudvärk. Det enda jag ville nu var att gå och lägga mig i min säng och sova tills Alex kom tillbaka, så att vi kunde fortsätta våran vänskap utan förvirrade tankar om kärlek. För min del i alla fall. Jag hade ingen aning om vad hon kände eller tänkte angående läget mellan oss.

Läget mellan oss? Vad tänker du på Justin? Läget mellan oss är vänskap. V-Ä-N-S-K-A-P. Vänner.

Jag suckade trött, ”Jag går och lägger mig. Jag började bli rätt trött…”

”Meh! Vi är ju mitt i en match.” tjöt Twist förtvivlat fram.

Jag vred på huvudet när jag kommit fram till trappans fot mot dem, ”Stanna kvar ni och spela.”

Ett ’Yes’ lämnade deras munnar i kör. Jag skakade på huvudet innan jag fortsatte upp för trappan in i mitt rum. Väl inne drog jag av mig mina kläder och lade mig sedan ned under täcket. Att borsta tänderna var jag alldeles för trött för. En natt skadade nog inte. Jag kunde borsta dem tre gånger imorgon istället… sekunderna tickade långsamt förbi och snabbare än jag anat hade jag fallit i djup sömn.

---

Skrivet av Liv och lite Ema, som dessvärre åker idag! :(

Vad tyckte ni? Lite förvirrat kapitel, men det tog tid... haha. Hoppas ni gillar det och kommenterar mycket! Puss.

Hey guys!

Nu är det så att jag på lördag lämnar Sverige och åker på semester till Italien och Balkan, därför kommer jag inte kunna skriva lika ofta. Men oroa er inte, Liv är kvar och kommer se till så att det kommer upp minst ett kapitel i veckan. Jag kommer att skriva när jag har tid men för det mesta blir det Liv. 

Tråkigaste av allt är att jag är borta i princip hela sommaren. Jag är hemma mellan 13-15 juli men åker igen den 16. Då är jag i USA och blir borta tills mitten på augusti. Men jag ska göra mitt bästa för att försöka bidra i alla fall lite. Liv och jag kommer hålla kontakten så jag kommer hjälpa henne med vad hon ska skriva.

Men, vi behöver också sommarlov, och då lite lov från bloggen för att kunna ladda upp med nya krafter till hösten. Hoppas ni förstår att uppdateringen inte kommer vara lika bra som nu, men ni ska veta att jag, och Liv för den delen, tänker på er och älskar er! 

Kärlek ♥ / er Ema

 Jag lugnades genast. I en sekund hade jag trott att det var Jake allt spring handlade om. Att han hade slutat andas eller värre… en ilning for igenom min ryggrad. Positiv. Var positiv Alex.

Jag vände om in i rummet och skulle precis lägga mig ned igen när en röst kallade på mig. Filips. Snabbt sprang jag ut i korridoren igen där jag såg en doktor komma gåendes mot oss. Då kändes allt i hela världen hopplöst. Klumpen i halsen blev så stor att jag knappt fick in något syre alls. Hålet i hjärtat tog över själva hjärtat och allt började snurra. Snälla… snälla kom med bra nyheter.

”Varför inte?”

”Jag vet inte. Det bara-”

Mer hann han inte säga innan en ringsignal började låta inifrån fickan på hoodien jag bar. Det var säkert Scooter. Jag drog ut mobilen ur fickan åt Justin när jag skymtade ett nummer jag kände igen.

”Vänta… det här är Elenors nummer.” sade jag och svarade sedan snabbt, ”Hallå det är Alex?”

”Tack och lov! Alex! Jag har ringt dig över tusen gånger!” skrek Elenor med tjock röst i andra änden. Jag stelnade till bara av att höra hennes tonfall. ”Det har hänt något. Du måste komma hem Alex. Nu.”

 

Det var min pappa. Han hade råkat ut för något. De har tagit honom, de människorna han var skyldig pengar. Nej, det är Leo eller Jake. Rånarna från banken hade hittat dem och gjort dem illa. Eller så var det Elenor som gjort något fel på sjukhuset som kostat någon livet och nu har hon stämts och vi kommer inte ha några pengar kvar. Vi kommer bo på gatan. Nej, Alex sluta tänka så. Det är säkert inget. Tänkte jag.
Jag kunde inte dra några slutsatser om situationen när jag inte visste någonting om den förutom att det var så pass allvarligt att jag var tvungen till att lämna Paris omedelbart och åka hem.

Jag gick med raska steg på flygplatsen i Köpenhamn. Scooter hade bokat nästa flyg till mig och jag hade lämnat turnén omedelbart och Scooter var nästan säker på att jag inte skulle hinna tillbaka innan Believe Tour. Han och Justin visste vad som hade hänt hemma, men de ville inte berätta något. Förmodligen för att jag skulle slippa oroa mig, men det gick inte. Jag oroade mig ändå.

När jag kom ut från flygplatsen såg jag genast Elenors vita Range Rover stå och vänta på mig. När jag närmade mig såg jag att det inte var El bakom ratten, utan Filip, Elenors systerson. Jag gick till bilen och öppnade bagageluckan. När jag lastat in mitt bagage såg jag till bakluckan att jag stängt ordentligt innan jag satte mig i passagerarsätet.

”Vad har hänt?” Var allt jag kunde förmå mig själv att fråga. Jag brydde mig inte ens om att hälsa.

”Alex du kanske vill vänta och se själv.” viskade han sårat.

”Nej. Jag måste veta. Nu.”

Han suckade, ”Lika envis som alltid.... Det är Jake. Han ligger inne på sjukhuset. De krockade med laget på väg hem från en match.”

Jag tappade andan. Jag kunde inte tro mina öron. Min lilla Jacob, han låg på sjukhuset. Nej, nej. Det fick inte vara sant.

”Hur mår han?” fick jag fram även om rösten skar sig.

Återigen suckade Filip. ”Läget är väldigt stabilt för tillfället men vi vet inte hur han mår eftersom han ligger i koma.”

Han ligger i koma. I koma. Orden ekade i huvudet på mig. Han kanske aldrig skulle vakna. Föralltid ligga i koma, aldrig öppna ögonen för att se på mig igen. Han kanske aldrig skulle få se oss igen. Jag skulle inte klara av detta. Jag klarade helt enkelt inte av att mista en person till. Det skulle förstöra mig. På alla sätt de går. Hålet i hjärtat växte sig större av bara tanken på att jag kanske mister ännu en person. Alla tankarna och känslorna blandades och jag gick igenom de så noga i huvudet att jag inte märkte när Filip parkerade bilden utanför sjukhuset, hemma i Malmö. Efter att jag stigit ur bilen smällde jag igen dörren efter mig. Filip dök upp vid min sida och gav mig en kram.

”Allt kommer ordna sig.” Då bröt jag ihop. Tårarna ville inte stanna kvar och bränna under ögonlocken utan de forsade istället ner för mina kinder.

”Jag vet inte om jag klarar av att förlora ännu en människa Fille.” grät jag mot hans axel. Han strök mig över ryggen och tryckte mig hårdare mot honom.

”Sch… Jake är stark, han kommer klara sig.” viskade han innan han lade sina händer på mina kinder och sköt tillbaka mitt ansikte så han kunde se mig i ögonen. Hans händer var inte alls lika mjuka som Justins och hans blicka var inte alls lika lugnande som Justins.

”Torka bort tårarana så går vi. Du behöver se Jacob med egna ögon, se att han inte ser så dålig ut.” Jag torkade mig under ögonen och tog ett djupt lugnande andetag innan jag gick efter Filip mot ingången.

När vi närmade oss huvudentrén fick några paparazzis syn på oss och började knäppa bilder. Filip placerade sin arm runt min rygg och jag höjde min lediga hand framför ansiktet. Vilka oförskämda typer. Att de inte skämdes över att dyka upp här när min bror låg i koma och fråga mig sådana saker som om hur Justin var i sängen, om vi var tillsammans och om jag blivit vald som Justins dansare för jag låg med honom.

Jag gick med huvudet högt och ignorerade vad de sa. Jag visste sanningen och det var det viktigaste.

Vi hann precis komma innanför dörrarna när jag hörde något som fick mig att tappa det.

”Din lilla bror, Jacob, ligger på sjukhuset och din mamma är doktor. Vad konstigt att den lilla horan inte kan rädda honom. Vilken mamma…” Det fick mig att på mindre än en millisekund vända mig om och springa ut igen.

”Ursäkta? Vad sa du? Vem var det som sa så om min familj?” skrek jag och såg runt på nio de paparazzis som stod utanför. Alla stod bara stilla och fortsatte att ta bilder och filma eller vad de nu än gjorde. Ingen vågade stå på sig för orden de tidigare yttrat.

”Är det ingen som vill erkänna?” frågade jag och lät de fundera en stund. Fortfarande inget svar. ”Ni är så jävla respektlösa. Springer runt där med era kameror och tror att ni gör något bra. Men nej verkligen inte, ni förstör folks liv. Ni får människor att må dåligt av era påhopp och ert eviga utfrågande. För att besvara era frågor så blev jag vald som Justins dansare för att jag är en duktig dansare. Och innan ni nu skriver i era tidningar att jag är självupptagen bitch så säger jag det redan nu, när man kan erkänna för sig själv att man är duktig då är man verkligen det. Man är medveten om sina styrkor. Ert eviga undrande om Justin är bra i sängen kan jag inte svara på för jag har inte haft sex med honom. Jag är oskuld. Ja skriv det nu så att alla kan lägga det på minnet. Jag är fucking oskuld.” Jag var tvungen till att ta en paus ur mitt skrikande för att andas. Jag stängde ögonen och tog några djupa andetag innan min röst återgick till min vanliga igen.

”För det sista, ja min bror ligger på sjukhuset. I koma om ni känner att ni behöver veta det. Min mamma,” jag slängde upp händerna i luften och gjorde citationstecken vid det sistnämnda, ”är inte min mamma. Min mamma är död. Elenor är mamma till mina halvsyskon och hon är definitivt ingen hora. Ni har ingen rätt att kalla henne hora, det är nedlåtande för en kvinna som El. Ni känner henne inte. Lämna mig, min familj och mina vänner ifred. Jag ber er. Jag orkar inte mer, jag kommer bryta ihop snart.” min röst vek sig i slutet och tårarna började rinna igen. Flera folk hade samlats runt oss. Jag såg mig omkring medan jag med pekfingret torkade några av tårarna som rann på den högra kinden.

Filip slöt upp bakom mig och tog tag i min arm. ”Vi går nu.” Han drog nu med mig in i sjukhuset och vi gick längst de vita korridorerna Det luktade sjukhus och bara lukten fick mig att må dåligt. Under barndomen hade jag spenderat många dagar på detta ställe. Jag hade opererat min arm, flera gånger. Jag hade haft ett extra litet ben i armen som hade bidragit med att en av mina leder där hade slagit knut på sig. Det tog de flera månader innan de upptäckte vad som var fel därav mina långa vistelser. Min mamma hade befunnit sig här dag ut och dag in då. Aldrig lämnat min sida. Ett flertal gånger hade hennes jobb stått på spel, men hon hade låtit det vara. Åh, jag saknade henne så mycket.

”Här.” Filip nickade mot en dörr längre ned för korridoren. Utanför stod Elenors föräldrar, samt mina farföräldrar och farbröder. Pappa hade tre bröder och en syster, men endast två av bröderna hade kommit hit. Förmodligen för att de resterande inte orkade lämna USA eller inte kunde. Jag skakade bort tankarna. Nu skulle jag inte fokusera på min pappas familj borta i USA, eller om vilka som var här eller inte. Allt jag skulle lägga fokus på var Jake.

Farmor kollade upp på mig och lade huvudet på sned. Jag började springa mot dem med hjärtat i halsgropen. Snälla Gud, bad jag medan jag sprang, Snälla… säg att Jake lever och att inget kommer hända. Jag gör vad som helst. Snälla. När jag kommit fram försökte farmor att dra in mig i sin omfamning, men jag skyndade mig istället in på rummet. Där låg han. Blek, med smutsigt hår och slangar intryckta i både näsa och mun. Nålar var instuckna under huden på hans armar. Det var hemskt att se honom så.

”Lex!” utbrast Leo ledsamt och sprang mot mig. Jag sträckte mina armar mot honom och bar upp honom.

”Vad hände?” ville jag veta, även fast Filip redan förklarat allt. Jag ville veta specifika detaljer.

Pappa harklade sig, ”Dem hade varit på en fotbollsmatch och skulle åka hem i lagbussen när ett rattfyllo körde in i sidan på bilen. Sidan där Jake satt. Oscar och Bastian ligger även dem i koma och alla andra har svåra skador – både inre och yttre.”

”Jake…” flämtade jag ut och gick med tunga steg mot hans säng. Utan att märka det hade jag sträckt min hans efter hans ansikte. Jag smekte det som om han vore gjord av porslin. Men jag ville verkligen inte skada honom mer än vad som redan var. Farfar kom in bakom mig och sköt en stol mot mina ben.

”Slå dig ned gumman.” viskade han medlidsamt fram. Jag hade i tanke att möta hans blick med ett simpelt tack, men förmådde mig inte att vända blicken ifrån Jakes döda ansikte. Han var inte död. Men ansiktet var alldeles… uttryckslöst. Inte en känsla reflekterades. Klumpen i halsen blev större när jag tänkte på hans pojkaktiga flin som oftast brukade sitta där. Leo klamrade krampaktigt tag om min hals.

”Lex… Jake kommer vakkna… elle hur?” viskade han mot min hals. Jag svalde bara hårt. Jag ville inte svara på den frågan. Jag kunde inte svara på den frågan. Men att föreställa sig ett liv utan en Jake… det gick bara inte. Långsamt strök jag med min hand mot Leos rygg. Han behövde tröst, inte tafatta chansningar. Inom kort kunde jag höra hans djupa andetag slå mot min hals. Allt kommer bli bra, intalade jag mig själv. Allt måste bli bra.

”Alex… älskling…” Elenors röst var mjuk mot mina trumhinnor. Jag kramade trött om kudden som låg under mitt huvud. Var det skola? Varför väckte hon mig? Jag var ju ledig från skolan… då slog det mig. Jake. Olyckan. Sjukhuset. Skräckslaget satte jag mig käpprakt upp i sjukhusbädden jag låg i. ”Alex…”

”Vart är Jake? Vart är jag?! El, vart är han?” skrek jag förtvivlat. Tårarna brände i ögonvrån på mig.

Elenor drog lugnt med sin hand mot min panna, ”Lugn… han är på operation. Han bröt ett antal revben i kraschen, så dem måste få ut flisorna så att hans lungor inte punkteras.”

Jag nickade sömnigt medan jag gnuggade mig i ögonen. Genom glasdörren kunde jag se Elenors mamma Katharina sitta och vagga Leo i sin famn, sjungandes på någon vaggvisa. Hur jag visste att hon sjöng var för att hennes läppar konstant rörde sig i långsamma rörelser.

”Här.” El räckte över en bricka med mat. Eller mat och mat. En tallrik gröt och en kopp kaffe låg placerade på brickans mitt. Klassisk sjukhusfrukost. Med tanke på att jag faktiskt var hungrig så greppade jag tag om en sked innan jag rörde ihop gröten och sylten till en enda stor smet. Jag föredrog en söt gröt, därav sylten.

”Hur mycket är klockan?” frågade jag med maten i munnen. Elenor slängde en blick på sitt armbandsur.

”Halv åtta. Jake åkte in runt sjutiden, så det är nog klart inom en timma. Det tar tid.”

Jag nickade,

”Hur mår han? Eller vet ni något?”

”Han har inte vaknat än om det är det du menar… men doktorerna konstaterar att läget är stabilt för nu. De hoppas på att han kommer vakna upp inom dem närmsta tolv timmarna. Jake är stark. Jag vet det. Du vet det.” tröstade Elenor mig och drog en hand igenom sitt bruna hår.

”Jag vet. Men jag kan ändå inte hålla mig från att vara orolig…” mumlade jag fram. ”Jag menar.. jag kommer ihåg så tydligt när jag låg där. Jag var orolig för mig själv då också. När du skulle föda Leo och de var tvungna att ta till med kejsarsnitt, då var jag också orolig. Sjukhus gör mig svag. Bräcklig.”

”Jag förstår dig. Du har gått igenom för mycket hemskt för att vara en så fin tjej… men Gud har en plan för dig Alex. Jag kan lova dig det.” Elenor böjde sig fram för att placera en kyss mellan mina ögonbryn.

Jag ville så gärna tro på hennes ord, men det gick inte. Om han hade en plan för mig… varför visade han mig den då inte? Hur många hemska saker skulle jag behöva gå igenom innan denne ”plan” uppenbarade sig? Hur länge skulle jag behöva lida? Det fanns en gräns för vad en människa orkade. Jag hade passerat den gränsen innan mamma dog men jag var kvar på jorden. För jag kunde inte låta pappa, Elenor, Jake, Leo, Tyra och Justin gå igenom samma smärta som jag gjorde. Det skulle vara själviskt om jag skulle ta självmord. Men jag visste att mamma var stolt. Jag kände det rakt in i benmärgen. ”Har Justin hört av sig?”

”Ja. Han ringde när du låg och sov tidigare i morse. Han frågade hur Jake mådde… och hur du mådde. Han är en bra kille Alex. Han finns för dig. Det är unikt.” sa El vänligt, lugnt. Hon brukade rata mina killkompisar något enormt. När hon träffat Victor hade hon lagt salt på hans pannkakor. Barnsligt, men det var ett gott minne nu efteråt. Det gladde mig att hon gillade Justin. För det gjorde jag också. Som vän eller inte. Jag visste att han aldrig skulle lämna min sida.

”Jag vet… det känns jobbigt att inte ha honom här dock.” mumlade jag sorgset fram och sköt ifrån mig gröttallriken som nu var tom innan jag fortsatte, ”Alltså… han tröstar mig som ingen annan.”

El nickade, ”Jag kan se det på dig. På er. Ni ger varandra tröst. Ni är ett.” det var poetiskt sagt, men sant. Jag kände likadant. Han var som min bror, men ändå inte. Vi kunde slappna av i varandras sällskap som om vi vore ett par. Vi hade delat ett antal intima stunder och gått vidare som vänner. Det var speciellt.

”Men han är han. Och jag är jag.” suckade jag och drog upp mitt rufsiga hår i en tofs.

”Vad menar du med det unga dam?” utbrast Elenor en aning strängt.

Jag ryckte på axlarna, ”Jag menar… han är världskänd. Jag är en dansare ifrån Skåne. Ser du skillnaden?”

”Äh! Trams. Vare sig du är ifrån Peru eller Indien eller Ryssland så är du du och Justin gillar dig. Och sen när ser du Justin som – jag citerar – världskänd? Visst. Han må vara känd men han är samma person som du.”

”Jag vet. Eller.. åh! Jag vet inte vad som tar åt mig. Jag är trött, rädd, orolig och förvirrad. Jag menade det inte så.”

”Jag vet det.” svarade Elenor lugnt och drog in mig i sin varma omfamning, ”Jag vet det gumman.”

Hon vaggade mig långsamt fram och tillbaka i sin omfamning. I en sekund kände jag mig trygg tills jag hörde ett alarm tjuta utifrån korridoren. Vad var det som hände? Både El och jag skyndade oss ut med blicken flackandes från höger till vänster. Sköterskor sprang förbi oss utan att ens bry sig om att det satt en orolig familj här. Pappa reste sig upp och grabbade tag om en som såg hysterisk ut i blicken.

”Vad är det som händer?!” frågade han högljutt för att överrösta springandet och tjutandet.

”Det har skett en olycka. En brand i en gymnastiksal! Jag måste skynda mig.” hon drog sig ur greppet och fortsatte ned för korridoren. Jag lugnades genast. I en sekund hade jag trott att det var Jake allt spring handlade om. Att han hade slutat andas eller värre… en ilning for igenom min ryggrad. Positiv. Var positiv Alex.

Jag vände om in i rummet och skulle precis lägga mig ned igen när en röst kallade på mig. Filips. Snabbt sprang jag ut i korridoren igen där jag såg en doktor komma gåendes mot oss. Då kändes allt i hela världen hopplöst. Klumpen i halsen blev så stor att jag knappt fick in något syre alls. Hålet i hjärtat tog över själva hjärtat och allt började snurra. Snälla… snälla kom med bra nyheter.

---

Vad tror ni doktorn säger?.... Åh, Jakiieeee. :( Det var några utav er som anade att något som detta hade inträffat - och ni hade rätt som ni läser här över. Vad tror ni händer med Jake?

Detta var skrivet av oss bådaaa! Och förresten så gör det inget om ni skriver du.. det går bra det med. Båda tar åt sig. Vi lovar. :) Kommentera! x L&E.

“Tack för idag Bieber. Jag hade det jätte mysigt.”

“Tack själv Lex. Jag gillar att vara med dig, så nöjet var på min sida.” sade han när hissen stannade till på andra våningen. Han gjorde armkrok med mig och vi gick ut. “Ser detta mer vänskapligt ut tycker du?” undrade han och antagligen var syftet armkroken.

“Det är vad omvärlden ser det som.” svarade jag. Jag ville säga att det som hände där uppe kändes som något mer än vänskap, men jag hindrade mig själv. Justin och jag var vänner, inget mer. Och även om det var så att jag började få känslor, vilket jag egentligen inte vet om jag har, så skulle jag ändå inte sagt något till Justin. Jag ville inte försöra det vi hade om det var så att han inte tyckte detsamma.

 

Jag kramade om mitt hår, något som fick allt vatten att rinna ned för min nakna kropp, innan jag virade en handduk runt det. Hela min kropp var utsliten. Kvällens show hade varit något extra. Vi hade ändrat koreografin en aning, vilket hade resulterat att vi hade fått träna så mycket som vi bara kunnat när jag och Justin kommit tillbaka ifrån vår lilla picknic. Dessutom så hade vi även snabbare tempo på allting då hela konserten hade blivit uppskjuten i en timma på grund av vår försening. Så fort jag och Kaili hade klivit innanför dörren hade jag varit snabb med att ta mig in på badrummet.

Nu, fyrtio minuter senare var jag äntligen klar. Jag hade varit så trött att jag behövt stå i över tjugo minuter med bara vatten rinnandes ned för min kropp. Därefter hade jag tvingat mig till att greppa tag om alla rengöringsmedel som stod på hyllan vid duschen.

”Äntligen.” muttrade Kaili trött ut när jag slog upp dörren. Hon reste sig upp ur sin säng och skyndade sig in på badrummet, förbi mig. Jag ryckte på axlarna och gick fram till min reseväska. Vi hade aldrig tiden att packa upp och även om vi skulle packa upp så skulle det vara onödigt. Vi stannade aldrig på ett ställe mer än trettio timmar under All Around The World turnén. Ärligt talat så längtade jag en aning efter att få komma hem till Sverige ett tag. Bara känna sig hemma, ta det lugnt och umgås med kompisar. Dansarna här var också mina kompisar, men det var en annan sorts vänskap än med dem kompisar jag hade i Sverige.

Istället för att fundera mer på vänner så slog jag upp min reseväska och drog ut ett par rena trosor samt min stora Superman t-shirt. Jag drog det på mig och hängde handduken jag haft runt kroppen på stolen som stod placerad vid skrivbordet. Mamma hade alltid hängt handdukarna där för att dem skulle torka snabbare. Jag svalde hårt. Nej Lex, tänk inte på mamma nu… du kommer bara sluta upp i tårar. Inte nu, manade en röst i huvudet på mig. Jag kliade mig nervöst i nacken och gick tillbaka till sängen, där jag drog åt mig laptopen vi fått låna av Scooter som låg placerad på Kailis säng. Jag slog upp locket och klickade mig in på facebook. Många meddelanden från mina svenska kompisar hade strömmat in. Det var allt ifrån ’Tack för att vi fick komma på festen!’ till ’Hur är det där borta?’ Det gladde mig att dem brydde sig så pass mycket att dem tog kontakt med mig. De flesta hade inte ens hälsat på mig när jag kommit tillbaka från USA.

Jag svarade på alla meddelanden och klickade sedan upp min och Justins chatt. Han var inloggad, så varför inte skriva till honom?

Alex Smith: Hey, vad händer Biebuuuuuuur?

Justin Bieber: Fredo och Dan spelar GTA. Själv då Aleeeeeex?

Alex Smith: Väntar på Kaili som duschar… har precis gjort det själv ;)

Justin Bieber: Du skulle ha ringt!

Alex Smith: Hahahah, varför då?

Justin Bieber: Jag ville ju göra dig sällskap…:(

Alex Smith: I dina drömmar Justin. Men om du vill kan du komma hit nu? Kaili bryr sig nog inte.

Justin Bieber: Nä, kom du!

Alex Smith: Men jag är tröööööööööttt!

Justin Bieber: Jag med. Kom du eller ingen.

Jag bet mig löst i underläppen, funderandes över om jag skulle orka ta mig hela vägen till Justins rum.

Alex Smith: Ingen. Byeee!

Justin fick allt ta sig hit om han ville ha någorlunda bra sällskap. Alfredo och Dan spelade ju spel, så jag antog att Justin knappast fick vara med om han satt inloggad på facebook. Ett flin spreds över mina läppar. Jag kände på mig att han skulle komma hit. Så småningom.

Dörren in till badrummet öppnades och en pyjamas klädd Kaili kom utstigandes. Vi hade precis samma utstyrsel, båda med stor t-shirt och turban, vilket var en aning roligt. Jag fnissade till. Varför jag ansåg att det var roligt hade jag ingen aning om. Kanske berodde det på att jag hade mens. Då skiftade mitt humör något enormt. Jag kunde tycka att kolla på en banan var superroligt och att få en nagel flikad var det värsta som kunde hända. Det förklarade ju varför jag och Justin bråkat så förfärligt i morse.

”Vad gör du?” frågade Kaili och nickade mot datorn som låg framför mig på sängen.

Jag ryckte på axlarna, ”Kollar Facebook, twitter och sånt nödvändigt. Vad gjorde du då?”

”Kollade porr. Som vanligt.” skämtade hon nonchalant, ryckandes på axlarna hon med. Jag flinade åt hennes torra skämt.

”Precis. Och det är därför historiken visar facebook och youtube?”

”Jag kanske raderade den historiken. Det tänkte du inte på va…?” motargumenterade hon med ett brett leende lekandes på sina läppar. Jag bet mig själv i underläppen, frustrerad över att jag inte vunnit denna diskussion.

Kaili drog ur sin turban då hennes korta, lila hår redan hade torkat. Ibland önskade jag också att jag hade kort hår. Man slapp den otroliga hettan i nacken om somrarna och det torkade på nolltid. Men jag älskade mitt hår. Det var som mitt lilla barn. Jag älskade att ta hand om det, att köpa nya hårprodukter som jag kunde använda. Om man kollade mitt bankkonto så kunde man se att det mesta av mina pengar var lagt på hårprodukter. Och Nutella. Ifall det inte vore så att en massa andra saker som grönsaker toapapper och räkningar skulle betalas så skulle jag lätt kunna leva på bara Nutella och hårvårdsprodukter. Det skulle vara pricken över i:et i mitt liv. Jag förstod mig inte på folk som hatade Nutella. Hur kunde man hata världens godaste choklad smet?! Omöjligt.

”Alex?!” ropade Kaili och slog till mig i bakhuvudet. Jag förde min hand dit innan jag kollade upp på henne.

”Vad?” väste jag till svar, nu irriterad över slaget mot mitt huvud. Hon hade inte slagit hårt alls men det gjorde ändå ont. Varför, moder natur, varför var man så bräcklig och ömtålig varje månad som kvinna? Orättvisan var stor. Män slapp. Justin slapp. Men ioförsig så ville jag inte låta Justin gå igenom detta. Han skulle bryta ihop på sekunder.

”Det knackar för hundrade gången!” utbrast Kaili irriterat. Hennes kinder var blossande röda av ilska. Jag förstod henne. När man var tvungen att upprepa saker för en person som inte hade något intresse alls av att lyssna så tog det endast några nanosekunder innan ilskan började koka inombords.

”Åh.” anadades jag ut och reste mig sedan upp i kurs mot dörren. Så snart jag greppat tag i guldhandtaget så upphörde knackningarna. Jag blev förskräckt av tanken av att jag låtit något stå och vänta, så jag slet snabbt upp dörren innan presonen hunnit gå sin väg. Till min lycka fann jag Justin ståendes där.

”Hej!” log han med sina händer i fickan. Jag blev så otroligt överlycklig bara av ett simpelt ’Hej’ ifrån honom så att jag slängde mig om halsen på honom. Gud, jag hatade detta mer än mest. ”Wow.. vad är det?”

 

"Hi!"

 

”Inget. Jag blev bara så glad av ditt hej. Och leende.” svarade jag glatt mot hans axel.

Justin skrattade till vilket orsakade att hela hans kropp under mig vibrerade, ”Va? Ett leende?” frågade han förvirrat.

”Mens.” ursäktade jag mig snabbt. Justin rullade in sina läppar medan han nickade. Jag kliade mig på kinden och kom på mig själv med att endast stå i t-shirt och turban framför Justin. I en sekund kom paniken flödandes men snart därpå försvann allt som en vindpust. Det gjorde ingenting. Justin hade sett mig i mina värsta dagar, så detta var ingenting alls.

”Hej Justin!” ropade Kaili inifrån rummet. Jag vred på huvudet bara för att se att hon beslagtagit datorn igen.

”Tja! Hur är det Ka?” frågade Justin med en nick åt Kailis håll. Jag suckade. Skulle dem bygga upp en sorts hundraårig konversation nu? Det orkade jag verkligen inte.

”Hon mår bra, tralala.” sjöng jag snabbt fram för att förhindra konversationen som jag fasade.

Justin höjde på ögonbrynen åt mitt håll, ”Okej…”

”Ge mig din hoodie.” sa jag till Justin medan jag drog på mig Kailis ljusa UGGS. Hon skulle ändå inte använda dem nu kunde jag hoppas och dessutom låg mina nedpackade. Skulle jag ta mig an att gräva efter dem skulle jag inte vara klar förrän efter midnatt.

När jag återigen rätade på mig så förvånades jag över att Justin hade gjort som jag beordrat. Jag greppade tag om hans mörkblåa hoodie och drog den över huvudet på mig. Den var varm mot min hud och luktade Justin. Det var underbart att bära den. Jag skulle precis gå med Justin ut i korridoren när jag kom på att jag fortfarande bar min turban. Snabbt skyndade jag mig in på badrummet för att istället dra upp mitt hår i en hög tofs på huvudet.

”Hej då Ka! Jag kommer om någon timme! Lovar.” ropade jag till Kaili innan jag stängde igen dörren.

”Någon timme?” ekade Justin oförstående, ”Jag trodde du var så trött att du inte ens kunde pallra dig till hissen och åka upp till mig.”

”Ja, men när jag såg dig… alltså du utstrålar energi. Så jag orkar mer nu. Men jag kommer orka ännu mer om vi skyndar oss över till Starbucks och köper varsin latte. Jag är så överdrivet sugen på kaffe just nu. Och chokladsås. Och en brownie.”

”Ska bli ma’am.” log Justin och höll upp sin arm i tecken på att jag skulle kroka fast min med hans – något jag också gjorde. Vi skuttade som två treåringar mot hissen lite längre ned i korridoren. Väl framme sträckte jag upp mitt ben och klickade på knappen med foten. Justin log åt mitt håll. Hissen plingade till och i samma stund som vi skulle kliva in i den så vart vi stoppade av en välbekant, sträng röst.

”Justin! Alex! Vart är ni påväg?” ropade Scooter efter oss, småjoggandes ned för korridoren för att nå oss.

”Starbucks. Kvällskaffe.” berättade jag snabbt med ett brett leende på mina läppar.

Scooter skakade på huvudet, ”Det krylla mer fans utanför. Ni kan inte gå ut nu. Speciellt inte ensamma.”

”Kolla bara.” orden som lämnade Justins mun var så snabba att jag knappt hann uppfatta dem. En rynka tog plats mellan Scooters mörka ögonbryn då han inte verkade förstå vad som skulle ske, men bara sekunden efter drog Justin med mig in i hissen.

”Justin!” ropade Scooter men det var för sent. Dörrarna hade redan stängts och hissen var på väg nedåt. Jag fuktade mina läppar. Skulle jag säga åt Justin eller låta honom hållas? Jag var trots allt väldigt sugen på en kaffe. Och brownie. Vad är det värsta som skulle kunna hända?

Hissen plingade återigen till och Justin drog med mig ut ur den, in i den folktomma lobbyn. Receptionisten kollade upp på oss från sitt skrivbord men beslöt att låta oss vara. Smart drag. Varken jag eller Justin skulle orka diskutera med en gammal, sur receptionist om varför vi var på väg ut den här tiden på dygnet och alldeles ensamma. Vi skyndade oss fram till glasdörren som ledde ut och spejade efter Beliebers.

”Ha! Scooter hade fel. Det är ju inte en enda kotte här.” konstaterade Justin glatt och sköt sedan upp dörren för oss. Jag ryckte på axlarna. Scooter kanske hade en aning om vad som skulle hända om några Beliebers fick tag i oss. Förmodligen skulle det inte bli vackert. Justin var den mest efterlängtade killen i den här staden just nu. Först skulle dem väl försöka kidnappa honom och sedan styckmörda mig på något diskret sätt. Bara tanken fick det att rysa i ryggraden på mig.

Helt inne i mina tankar, märkte jag inte att vi redan kommit över gatan och stod framför Starbucks. Jag log stort mot Justin innan jag slog upp dörren. Det plingade till och kassörskans blick for upp mot oss. Hon log snett. Det var ingen tvekan om att hon var vacker, men Belieber verkade hon inte vara då hon lugnt och sansat fortsatte torka av bänken. Justin drog upp sina hängiga byxor och fuktade sig om läpparna innan han kom över till mig som redan stod vid disken.

”Bonjour.” hälsade Justin på tjejen som glatt hälsade tillbaka med sin klingande, söta stämma. Han började snacka franska med henne, vilket gjorde mig otroligt frustrerad. Jag kunde ingen franska överhuvudtaget. Okej, ett bonjour kanske jag kunde men alla ord han uttalade just nu var främmande för mig. ”Alex? Vad vill du ha?” frågade Justin mig snabbt.

”En caramel latte och en brownie med smält choklad i sig.”

Justin återupprepade det jag hade sagt, dock på franska. Det förstod jag eftersom att jag hörde ordet ’Caramel’ i hans mening. Hon knappade in allt på sin apparat och bad sedan om betalt. Då slog det mig. Vi hade inte med oss några pengar överhuvudtaget. Men Justin var ju ioförsig Justin Bieber… men ändå. Hon skulle väl ha betalt.

Men som med allt annat så fanns det ett kort hit. Justin visade upp det och fick ett brett leende till svars av tjejen. Jag himlade med ögonen. Skrytmåns. Bara för att man är vacker måste man inte trycka upp det i allas ansikten. Speciellt inte killar som Justin. Han var min vän, och jag tänkte inte låta någon fransk brutta fängsla honom i sitt bländande leende. Alex! Vad tar det till dig?! Skrek helt plötsligt en röst i huvudet på mig. Den hade antagligen rätt. Jag brukade aldrig döma personer efter dess utseende annars. Varför var hon annorlunda? Det var fel av mig. Som ett förlåt log jag ett prövande leende mot henne, men hon verkade inte se något annat förutom Justin just nu. Kanske var hon en Belieber trots allt…

”Jag går och sätter mig.” informerade jag Justin snabbt, som var fullt upptagen med att små prata med kassörskan. Frustrerat stampade jag iväg till första bästa bås. Cafét var i princip folktomt. Det satt en äldre man med en laptop några bord iväg och ett gäng tonårskillar men bortsett från det var det bara vi här. 

Jag lade upp mina ben på skinnsoffan jag satt i medan jag väntade in Justin och vårt fika. Han stod säkert fortfarande och pratade med den där tjejen… varför det irriterade mig så mycket visste jag inte. Kanske för att han var min bästa vän? Det kanske tillochmed var svartsjuka. Men inombords visste jag ändå att han aldrig skulle dissa mig för en tjej som hon. Eller – han fick ju bli ihop med henne bäst han ville, men han skulle aldrig sluta umgås med mig. Eller?... tveksamheten som sköljde över mig var obekväm. Jag ville få bort den. Nu.

”Ett skepp kommer lastat med brownies!” utbrast Justin till sidan av mig och lade försiktigt ned en bricka full med koppar och tallrikar på bordet. Han hade köpt en brownie till sig själv med, samt en extra kopp kaffe.

”Hade du planerat att stanna uppe natten lång?” skrattade jag fram och sträckte mig efter min latte.

Justin skakade dumt på huvudet, ”Varför tror du det?!”

”Jag vet inte. Kanske din brist på kaffe..” ryckte jag på axlarna till svar. Han flinade mot mig,

”Den är till Dan. Han ville ha kaffe, han har tjatat om det kvällen lång. Så jag kunde vara snäll och greja det åt honom.”

”Aw.. best friends. Gulle.” jag gjorde till min röst som om jag tilltalade en treåring. Det var kul. Jag hade inte haft en chans med Leo, då han nu var tre och förstod ren svenska helt galant.

”Bara för att du inte har någon.” protesterade Justin innan han tryckte in en sked brownie i munnen.

”Hey! Jag har ju dig.”

Han skakade på huvudet, ”Jag gills inte.”

”Varför inte?”

”Jag vet inte. Det bara-”

Mer hann han inte säga innan en ringsignal började låta inifrån fickan på hoodien jag bar. Det var säkert Scooter. Jag drog ut mobilen ur fickan åt Justin när jag skymtade ett nummer jag kände igen.

”Vänta… det här är Elenors nummer.” sade jag och svarade sedan snabbt, ”Hallå det är Alex?”

”Tack och lov! Alex! Jag har ringt dig över tusen gånger!” skrek Elenor med tjock röst i andra änden. Jag stelnade till bara av att höra hennes tonfall. ”Det har hänt något. Du måste komma hem Alex. Nu.”

---

Detta kapitlet är ENBART skrivet av Liv. Ema är på bal och kunde därför inte hjälpa till, och jag ville så gärna ge er ett kapitel nu... så här har ni! Vad tror ni har hänt? Kommentera :)

 ”Ska vi hugga in?”

”Ja, det tycker jag.” skrattade jag till svars och slog mig ned i skräddarställning på filten. Justin satte sig ned bredvid mig med korgen i sitt knä. Det doftade ljuvligt om korgen, men vad det var kunde jag inte sätta fingret på. Justin slog upp locket till den och började lägga ut innehållet på filten. Det var allt möjligt mellan himmel och jord. Grillad kyckling, en baguette, jordgubbar, saft, två äpplen, någon sås och bestick.

”Wow.” utbrast jag chockat. Hur hade dem lyckats fixa detta utan att vi märkt något? Det var makalöst.

”Jag håller med. Wow.” ekade Justin fram, leendes. Jag fuktade mina läppar och kollade upp på honom.

”Justin?”

Han väntade ett tag innan han svarade, ”Ja?”

”Du är bäst. Den bästa.”

 

 

“Nu tycker jag att jordgubbarna ser rätt så inbjudande ut. Tycker inte du det Alex?” undrade Justin och sträckte sig efter dem.

”Jag är mer sugen på Nutella. Men visst jordgubbar med choklad funkar också.” suckade jag och stoppade en jordgubbe i munnen.

”Vet du vad? Jag tror… nog…” mumlade han när han ställde sig upp och gick fram till picknickorgen. Han rotade lite och tog fram en sked och en burk Nutella.

”Den som packat denna picknickorg förtjänar en fet kyss.” utbrast jag och hoppade upp. Jag gick fram och försökte nå burken när Justin sträckte upp armen i luften så att Nutellan var utom räckhåll för mig.

”Det var jag som packade denna. Kyss mig nu.”

”Ha ha. Jätte kul. Du visste inte ens att Scooter, Fredo och Kaili ordnat detta, så försök inte.” andades jag fram medan jag försökte hoppa upp och ned i hopp om att få tag i burken. ”Justiiiiiiin, släpp ner den! Jag har inte ätit Nutella på jätte länge!”

Justin gjorde en snabb rörelse åt vänster, som lurade mig, innan han gick åt höger och gick runt för att sätta sig på filten igen. Han ställde ner burken och skeden på filten innan han lutade sig tillbaka med ryggen mot pelaren.

Jag gick fram och satte mig på knä. ”Fångar du?” undrade jag och höll upp en jordgubbe som jag skulle mata honom med.

”Jag fångar alltid.” svarade han självsäkert och jag kastade jordgubben åt hans håll. Precis som han hade antytt fångade han den och tuggade sönder den innan han svalde. ”Vad var det jag sa?”

”Skrytmåns.” muttrade jag innan jag kröp fram till honom. ”Sära på bena!” manade jag sedan och han gjorde precis som jag sade. Jag placerade min kropp mellan hans ben och lutade min rygg mot hans bröstkorg.

Justin pillade mig i håret och jag skyfflade in Nutella i munnen. “Det här är mysigt.”

“Ja det är det. Du, jag och denna Nutellan. Bästa sällskapet om jag får säga det själv.” sa jag och höll upp Nutellan framför mina ögon för att beundra den.

"Du och din Nutella..."

"Du gillar det Bieber."

"Ja faktiskt. Det är gulligt och det är något som gör dig till dig." sade han och fortsatte leka med mitt hår.

Jag satt där ett tag och funderade om jag skulle fråga det jag velat fråga sedan igår. Men jag visste inte om jag vågade. Justin hummade på en låt när jag bestämde mig för att ge det ett försök. Han var min bästa vän, jag skulle inte skämmas för att fråga sådant här.

"Justin?" viskade jag rädd för att någon annan än vi skulle befinna sig här uppe och höra vårt samtal.

"Hmm?"

"Varför gjorde du det?"undrade jag.

"Gjorde vad?"

Jag tog ett djupt andetag, "Hade sex med blondinen." Justin stelnade under mig och jag kände hur han pausade pillandet i mitt hår i någon sekund innan han fortsatte. “Du behöver inte säga om du inte vill. Men jag fick en annan uppfattning om dig bara.” Var jag snabb med att tillägga.

"Om jag ska vara helt ärlig?" han släppte ut ett djupt andetag, "...så vet jag inte. Jag hade druckit och jag saknade någon att vara med liksom. Jag kände mig ensam nu såhär närainpå uppbrottet med Sel."

"Du är inte ensam. Jag är här? Kanske inte för de sexuella sakerna som ett riktigt förhållande innebär. Men jag är här, om du vill prata, om du vill gråta, mysa, äta skräpmat, kolla på film eller vad som helst. Som en bästa vän."

“Du får mig att låta som en fjolla.” skrattade Justin fram. Jag vred upp huvudet mot honom.

“Fjolla?” ekade jag oförstående.

Han skrattade till, “Kolla på film, gråta, mysa... gråta? Det andra går väl an, men Alex.. jag är ingen tjej hörru.”

"Nej det vet jag väl, men killar har väl också känslor som de vill få ut." sade jag allvarligt och lutade mig lite åt vänster för att kunna se honom i ögonen.

"Inte jag. Jag är sten. Inga känslor, ingenting."

"Kul Justin, kul. Om du varit sten hade du inte gråtit som Fredo sa tidigare." skratttade jag och rättade till mig så jag hade blicken upp mot himlen igen.

"Jag fick något i ögat bara." muttrade han.

"Javisst Bieber, vi säger så."

En tystnad spreds över oss och gav mig tid till att tänka lite. Jag tänkte på min och Justins relation och hur snabbt vi klickat och blivit så bra vänner. Det var nästan för bra för att vara sant. Jag kommer ihåg hur mycket jag hade tvekat den där dagen på flygplatsen. Jag hade tvekat på om jag skulle säganågot till honom eller inte. Det var löjligt när jag tänkte på det nu i efterhand, men jag var glad att våra vägar korsades.

“Alex?”

“Ha?”

"Tror du man kan vara så bra vänner som vi är utan att få känslor för varandra?”

Jag var chockad över frågan han just ställt. Menade han... nej, det var ingen idé att dra förhastade slutsatser.

“Ja. Eller jag tror det, jag menar tänk på det som syskon... dem kan bete sig som bästa vänner utan att bli kära. Det kan vara svårt när det gäller vänner och inte släkt... men jag tror vi kan klara det. Inte för att jag skulle ha något emot att vara din tjej, bara det att vänskap oftast förstörs av förhållanden.” mumlade jag med en rynka mellan mina ögonbryn.

“Ja. Precis min tanke.” svarade Justin och lade armarna om min mage. En hetta spred sig inom mig, men jag beslutade att inte lägga mer uppmärksamhet på det. Han var en bra vän - inget mer. Om jag skulle gå och kära ned mig i honom, skulle det vara rena rama dubbelmoralen. Jag stoppade in sista skeden av Nutella i munnen för att sedan sätta på locket till den igen.

“Inte mer?” frågade Justin förvånat. Jag sneglade upp på honom, leendes.

“Jag tycker det räcker för nu. Min mage är full. Kolla!”, utbrast jag och drog upp den vita tröjan en aning. “Ser ju gravid ut.”

“Nej. Din mage är vacker.” fjantade Justin sig. Jag kollade upp på honom, bara för att se att han var allvarlig. Hans blick låg kvar på min solkyssta mage en lång stund, så jag beslutade mig för att reta honom och dra ned tröjan. “Nej!”

“Vadå nej? Vill Bieber se lite mer av showen...?” flinade jag och vickade på ögonbrynen mot honom.

Han skrattade, “Luft partiklarna vill se mer av showen.”

“Då ska dem väl få det.”

Jag greppade tag om kanten till tröjan och drog den över huvudet, så att det enda jag bar på överkroppen var min spetsklädda BH. Justins ögon dubblades i storlek när jag lade ifrån mig tröjan.

“Solen ligger på oss. Jag vill ha en bränna....”, hummade jag retsamt fram. “Kan jag ligga på dina ben?”

Justin svalde hårt - så pass hårt att adamsäpplet i hans hals rörde sig flera centimeter nedåt - innan han nickade. Jag fnissade till när jag lade ned mitt huvud några millimeter ifrån hans ägodel. Ett djupt andetag hördes ifrån Justins håll vilket fick mig att behöva bita mig hårt i kinden för att inte brista ut i gapskratt. Det var för roligt att retas med honom för att ge upp nu. Jag stönade till och vred huvudet åt hans håll.

“Hoppas jag inte bränner mig...” mumlade jag fram i en sexig ton. Justin nickade.

“Nej, det skulle ju vara en tragedi.”

“Visst?” instämde jag och slog igen ögonlocken. Det var faktiskt skönt att ligga utan tröja, men jag skulle sätta på mig den. Snart. Utan att ens behöva kolla visste jag vart Justins blick låg och vilade. Tanken gjorde mig alldeles varm inombords. Varför hade jag ingen aning om.

“Nu när jag tänker efter...” sade Justin och greppade tag om kanten på sin tröja, “så kan jag också behöva lite färg.” Tröjan åkte av vilket gjorde att mina ögon for upp och automatiskt letade sig till hans bara överkropp. Jag såg hur hans muskler bildade ett sexpack och kunde inte hindra mig själv från att stirra.

“Gillar du vad du ser?” undrade han och sneglade ner på mig. Jag vaknade till från mina drömmar om hans överkropp och slet blicken ifrån honom.

“Lika mycket som du gillar det du ser.” mumlade jag och stängde ögonen för att njuta av solen.

“Vad sa du? Att du älskar det?”

“Om det hjälper dig sova om nätterna, så visst, Bieber.”

“Ouf, jag älskar när du kalla mig Bieber. Det är så sexigt.” viskade han, med hes och sexig röst. Jag rös lite och rättade till mig där jag låg.

Plötsligt kände jag skugga i mitt ansikte. Jag öppnade ögonen för att se Justin med utsträckte händer hålla sin mobil ovanför mig som i ett försök att fota. Genast flög jag upp.

“Justiiiin! Du kan inte fota mig såhär!” skrek jag. Jag satte mig gränsle över hans ben och försökte få tag i mobilen. Han sträckte upp armarna ovanför sitt huvud. Jag flyttade mig närmre inpå honom och sträckte upp händerna. Han lekte med mig och flyttade sina händer från sida till sida, upp och ner så att jag tillslut var tvungen att sträcka på mig. Jag ställde mig på knä och när jag gjorde det var mina bröst precis i ögonhöjd på Justin. Han verkade bli en aning distraherad så jag fick snabbt åt mig mobilen. Jag satte mig ner igen, fortfarande över hans skrev och hans händer vilade på min rumpa. Han hade aldrig haft dem där men på något sätt var jag okej med det. Jag gillade att han hade dem på min rumpa, dem passade bra där och det kändes bra.

Jag slappnade av och låste upp mobilen för att sedan klicka mig in på bilder. Jag fick upp bilden han hade tagit på mig.

“Justin?! Vad fan? Jag ser förjävlig ut! Kolla!” utbrast jag och höll fram mobilen så att han kunde se vart jag pekade. “Mitt bröst ser ut att ploppa ut och jag ser allmänt tjock ut! Ta bort den.”

“Nej!” Han slet telefonen ur händerna på mig och tryckte på hemknappen innan han låste den. “Bilden var fin, lägg av.”

“Men nej! Mitt bröst ser helt konstigt ut, sluta! Snälla ta bort den. Tänk om någon ser den?”

“Ingen kommer se den Lex. Och snälla sluta säga att du ser konstig ut. Du är perfekt som du är.” Det kändes i hjärtat när han uttalade just dem orden. “Du är perfekt som du är” det betydde mycket för mig att höra dem från just Justin. Det kändes bra och jag blev alldeles varm inombords.

“Tycker du det?” viskade jag.

“Ja det tycker jag.” sade han och jag lutade huvudet mot hans axel.

“Tack Jus.” viskade jag nästan ohörbart och kysste hans nyckelben.

Jag hörde hur han log. Jag ville att detta ögonblicket skulle vara för evigt. Vi två, uppe på Eiffeltornet, mysandes och bara njöt. Jag älskade att vara med Justin, han gjorde mig till världens lyckligaste människa och det var underbart att kunna dela något så fint som detta med honom.

“Kom, vi tar en bild tillsammans.” sa han och höll upp mobilen framför oss. Jag log in i kameran medan jag hade min kind tryckt mot Justins hals. Vi tog två fina bilder innan jag bestämde mig för att slänga in en grimas. Jag sträckte ut tungan och höll en hand på nästippen och drog den uppåt så att min näsa såg ut som en gris  tryne. Justin skrattade.

“Du är allt bra du.” skrattade han fram och såg ner på mig innan han vände sig om för att även han bidra med grimaser till våra fina bilder. Scooters namn uppenbarades på skärmen och avbört vår lilla photoshot vi hade. Justin lät fingret glida över skärmen innan han tryckte mobilen mot örat.

“Hej Scoot! Sup man?” svarade Justin. “Aha, ja okej. Är vi redan sena eller?” undrade han. Jag gjorde ett försök i att resa mig upp men Justin stoppade mig han höll emot med handen som fortfarande var placerad på min rumpa och tryckte mig mot sig. “Ja okej, vi kommer snart. Och du Scooter? Tack för allting, man. Jag uppskattar det, eller vi uppskattar det rättare sagt.” Med det sagt lade han på luren och slingrade även den andra armen om mig. Jag såg upp på honom med händerna på hans vältränade axlar.

“Vi måste gå nu va?” undrade jag och han nickade bara medan han såg på mig.

“Jag vill inte.” sa jag och lutade mig mot honom igen. “Detta var mysigt.”

“Jag vet babe, inte jag heller. Vi kan ju ligga kvar här ett tag till om du vill?” sade han och strök mig över ryggen.

Jag andades in Justins doft genom ett par djupa andetag innan jag drog mig ifrån. “Hur mycket vi än vill ligga kvar kan vi inte göra dina fans besvikna Jus...” jag reste mig sakta upp men denna gången hindrade Justin inte mig. “Kom nu.” sade jag därefter och stäckte ut mina händer. Han tog tag i dem och tillsammans lyckades vi dra upp honom från hans plats på filten.

Jag böjde mig ner för att ta upp min tröja och dra den över huvudet och Justin gjorde lika så med sin.

“Jag som njöt av att se dig utan tröja...” muttrade han och lade allt skräp i en soptunna några meter ifrån vår filt.

“En annan gång kanske.” sa jag och log när han kom tillbaka. Vi började gå mot hissen när Justin bestämde sig för att ta min hand. Hans mjuka och lena händer kramade om mina och vi steg in i hissen tillsammans. Efter drygt en halv minut närmade vi oss andra våningen där vi var tvungna till att byta hiss drog jag åt mig min hand.

“Och hur gärna jag än vill hålla dig i handen vill vi inte att folk ska tro att detta är något annat än vad det är. Okej?” viskade jag och lutade min haka mot hans axel.

Han vred på huvudet och lät blicken vila på mina läppar en kort stund innan han kollade mig i ögonen. “Du har rätt.” log han. Jag ställde mig på tå och lutade mig aningen fram gav honom en puss på kinden.

“Tack för idag Bieber. Jag hade det jätte mysigt.”

“Tack själv Lex. Jag gillar att vara med dig, så nöjet var på min sida.” sade han när hissen stannade till på andra våningen. Han gjorde armkrok med mig och vi gick ut. “Ser detta mer vänskapligt ut tycker du?” undrade han och antagligen var syftet armkroken.

“Det är vad omvärlden ser det som.” svarade jag. Jag ville säga att det som hände där uppe kändes som något mer än vänskap, men jag hindrade mig själv. Justin och jag var vänner, inget mer. Och även om det var så att jag började få känslor, vilket jag egentligen inte vet om jag har, så skulle jag ändå inte sagt något till Justin. Jag ville inte försöra det vi hade om det var så att han inte tyckte detsamma.

---

Aw gulligt, eller? De närmsta kapitlena kommer vara någon form av mellankapitel men oroa er inte. Drama är på väg. We love you guys! / Ema & Liv ♥

”Skulle du kunna ge detta till rum 608?” sade jag och räckte fram en 50 dollars sedel jag visste jag hade i shortsfickan. ”Hälsa från Justin och säg att jag behöver en ny laddare till min telefon.”  Blondinen närmade sig och när hon tog emot sedeln var hon tvungen till att se på mig. Och direkt insåg jag vem det var. Det var hon från igårkväll. ”Tack!” ropade jag sedan och stängde dörren.

”Alex?” sa jag och hon mumlade ett enkelt ”mm” till svars. “Blondinen jag gick upp med igår? Går hon i din klass?”

”Haha, nej absolut inte. Då hade jag ju inte gjort tummen upp. Alla i min klass har typ klamydia eller något så mycket som de ligger runt. Håll dig borta från dem.” skrattade hon. Fan.

Mina handflator var kokheta efter att ha legat vilandes på min Starbucks kopp i över tjugo minuter. Själva drickan hade dock redan hunnit svalna. Vi befann oss på Norges flygplats i väntan på att få bära av till Paris. Justin satt bredvid mig, disskuterandes med Alfredo om vem som var bäst på Call Of Duty. Onödigt samtalsämne om man frågade mig. Dock var jag så trött att jag inte orkade flika in och få dem att byta samtalsämne, så jag lät dem hållas.

Tröttsamt förflyttade jag mina händer från koppen mot mitt handbagage där mina hörlurar låg hoptrasslade. Suckandes tog jag tag i dem för att börja reda ut sladdarna. När allt var klart pluggade jag in dem i telefonen och klickade igång min Spotify-lista för resor. Musiken dånade så högt i mina öron att jag i princip vart isolerad ifrån omvärlden. Det var skönt. Jag njöt av ensamheten. Medan musiken dånade i mina öron hade Alfredo rest sig upp för att beställa ännu mer sötsaker ifrån caféet. Istället för att ägna uppmärksamhet åt det började jag leka med skummet till min iskalla dryck. Detta var så typiskt mig. Att jag beställde något, som inte blev uppdrucket. Slöseri med pengar, rent ut sagt.

Mitt i mina tankar fick jag ett hårt slag mot mitt smalben. Irriterat flyttade jag upp blicken mot Justin som log mot mig. Jag drog ur ena luren och höjde på ögonbrynen, ”Vad är det?”

”Varför är du så off? Alex brukar inte vara så här osocial. Vart är min kompis? Ge tillbaka henne!” retades han samtidigt som han dramatiskt gestikulerade med sina händer över huvudet.

”Ha-ha. Jag är här, bara en aning tröttare. Jag har aldrig rest så här mycket inom loppet av en vecka. Det är slitsamt.”

”Jag varnade dig”, försökte Justin protestera, ”Du kunde ha sagt nej till mitt jobberbjudande. Nu är det för sent gullet.”

”Jag älskar mitt jobb. Jag är bara trött och vill sova. Nu. När går planet?” frågade jag i ett svep.

Justin slängde en blick mot sitt armbandsur, ”Om en halvtimma. Förlåt babe, men du får hålla dig vaken.”

”Toppen...” muttrade jag surt.

Sömn var precis vad jag behövde nu. Vanligtvis brukade jag inte vara så här trött. Hela jag brukade sprudla av liv, men allt festande hade tagit lika mycket på mig som alla olika tids-zoner och dansande. Fast jag ångrade inte en sekund av festen. Det var den bästa jag varit på tror jag. Det hade varit så kul att träffa alla igen, inte bara Tyra utan alla mina andra klasskamrater. Julia, Sheyna, Mohammed, Oscar, Gustaf, Ayla och Venus hade varit underbart att träffa. Vi hade trotsallt gått i skolan tillsammans i snart tre år, så starka band var nog rätta ordet för vad vi hade skapat. Vänskapen kunde dock variera i våran klass. Ibland umgicks jag mycket med Ayla och Gustaf, sedan endast med Tyra och samma sak med dem. Vi hade inga speciella grupperingar utan umgicks med dem vi trivdes med. Så enkelt var det. Jag vände blicken mot fönstret istället för att sitta med blicken ned på mina skor. Regnet smattrade hårt mot rutan och några kilometer bort kunde man ana en blixt. Regn var det mysigaste jag visste om. Så fort jag hörde ordet ’nederbörd’ på teven så började jag studsa av lycka, för när det regnade kunde man ligga inne och mysa eller ställa sig ute i det.

”Vad funderar du på?” undrade Justin med händerna knäppta under sin haka. Jag följde hans exempel innan jag svarade,

”Vädret.”

”Vädret? Hur kommer det sig?” hostade han fram och rynkade på pannan åt mitt håll.

Jag ryckte på axlarna, ”Det regnar. Jag gillar regn. Och nu kommer Alfredo, så ni kan fortsätta snacka om ert...”

”Nej, du kan gärna vara delaktig.” utbrast Justin snabbt innan jag hunnit fått i hörluren i örat igen.

”I er heta diskussion om Call Of Duty? Nej tack.” sade jag och stoppade tillbaka hörluren i örat igen bara för att Justin sekunden senare skulle dra i sladden och få ut båda lurarna.

”Vad är ditt problem Alex? Varför är du så otrevlig idag?” utbrast han. Jag hoppade till av den plötsliga rörelsen från hans sida.

”Vad håller du på med Justin?!”

”Vadå jag? Det är ju du som helt plötsligt är världens suraste person!” morrade han ilsket tillbaka.

Jag skakade på huvudet, ”Du är ju dum i hela huvudet! Bara någon är trött, så ska Justin Bieber bli sur! Du måste alltid stå i centrum! Åh, jag är så trött på detta!”

”Om du nu är så trött kan du lika gärna sluta!” skrek han nu och reste sig upp, högröd i ansiktet.

”Det kanske jag gör!” svarade jag medan jag följde hans exempel. Jag visste inom mig att jag inte skulle sluta. Aldrig. Men just nu bubblade det så mycket ilska inom mig, så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

”Och vad menar du med ‘så ska Justin Bieber bli sur’?! Om jag hade varit otrevlig mot dig skulle du reagera likadant!” protesterade han argt. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig Justin i det här humöret. Aldrig.

Jag drog en hand igenom mitt hår, ”Du ska alltid få som du vill bara för att du är känd! Jag orkar inte med det här längre! Hitta en annan kompis!” skrek jag och vände sedan på klacken med Justins blick brännandes i nacken på mig.

Om han skulle vara så otacksam att han inte ens kunde låta mig vara ifred under mina mörkaste dagar, så kunde han likagärna slippa mig under alla dagar. Stampandes gick jag fram till Kaili som satt och läste en skvallertidning med ett rosa tuggummi i munnen. Hon kollade kort upp på mig när jag slog mig ned bredvid henne.

”Hej tjejen! Hur är det?” frågade hon vänligt och lade ihop tidningen för att istället kunna lägga all uppmärksamhet åt mig.

Jag skulle svarat, om det inte hade varit för den enorma klumpen i min strupe. Eller torrheten i min mun. Alla känslor kom flödande på en och samma gång. Det hade inte varit vara meningen att bråka med Justin, eller skrika på honom. Hela situationen hade blivit så fel. Innan jag visste ordet av så satt jag ihopkrupen i Kailis famn med tårar strömmande ned för mina kinder. Detta var så olikt mig. Att gråta, skrika och vara allmänt otrevlig. Kunde den här dagen bli värre?

Tjockheten i halsen på mig blev större och försvårade andningen för mig. Jag greppade krampaktigt om Kailis axel medan jag hulkade ur mig en massa förlåt. Något inom mig bad mig att lägga av. Resa mig upp och gå iväg som om inget hade skett. Men en annan del älskade att få gråta. Att få visa sina känslor ibland framför någon. Det enda jag gråtit över i hela mitt liv var mamma. Men nu var även Justin med på den listan. Allt var så överväldigande att jag nästan svimmade.

”Scchhyy... Alex, vad som än har hänt så kommer allt bli bra. Jag lovar.” tröstade Kaili mig och drog långsamt sin hand upp och ned över min rygg. Jag snörvlade till, beredd på att svara med inte ett enda ord lämnade min mun.

Det tutade till i högtalarna som informerade oss om att vårat plan snart skulle lyfta. I ögonvrån såg jag hur Justin kom gåendes mot oss med Alfredo, Moshe, J.D, Jon och Elysandra till följe. Så snabbt som jag förmådde mig reste jag mig upp med ryggen emot honom. Jag ville inte att han skulle se mina tårar. Inte nu.

 

Flygresan gick snabbt. Snabbare än det brukade. Kanske berodde det på att vi bara befunnit oss runt två land ifrån Frankrike. Kaili hade varit så vänlig hon kunnat mot mig under hela resan. Hon hade kollat på film med mig, hämtat sötsaker och målat mina naglar. Nagel-grejen hade jag inte förstått, men hon hade iallafall fått göra det. Trots allt Kaili hade gjort för att få mig på bättre humör hade mina tankar endast involverat Justin. Jag vet inte vad som hände, ilskan tog bara över och jag visste att jag egentligen inte borde sagt det jag sade. Men det var inte mitt fel. Eller, det var inte helt och hållet mitt fel. Delvis var det ju för att jag hade varit otrevlig men Justin hade inte behövt reagera så som han gjorde.

Hela vägen till hotellet hade jag undvikit Justin och jag var glad över att få dela rum med Kaili. Jag klarade inte av att vara ensam. När vi blivit tilldelade våra rumsnycklar sprang jag och Kaili upp på rummet.

”Så... Vad ska vi göra nu?” undrade Kaili när vi båda hade slängt oss i våra sängar.

”Jag vet inte? Har vi ledigt fram till ikväll eller?”

”Japp. Vad sägs om att besöka Eiffel Tornet en runda?”

”Ah visst, det kvittar mig.” svarade jag, lite väl drygt kanske. Men jag var inte på humör. Hela incidenten hade påverkat mitt humör inför dem närmsta tre åren kändes det som. Det var inte vanligt att bråka för mig.

Jag bytte snabbt om till ett par ljusblå jeansshorts med en vit tröja. Till det matchade jag mina rosa Nike Air Max. Kaili hade ursäktat sig och sagt att vi skulle mötas i lobbyn eftersom hon hade behövt prata med Scooter om något innan. Jag ville inte låta henne vänta så länge så jag tog min telefon och rumsnycklen innan jag lämnade rummet. I hissen flätade jag mitt hår till en lös fläta och precis när det plingade till blev jag klar. Jag steg ur hissen och såg ut över lobbyn. Kaili sågs inte till, men till min otur satt Justin på en stol med Fredo framför sig. Jag gick till receptionen och frågade om jag kunde lämna min nyckel där, så jag inte blev av med den och de tog glatt emot den.

När fem minuter passerat reste sig Fredo och Justin för att gå. Jag kände hela tiden blickar från Justin men ignorerade dem. Precis när de skulle försvinna ut genom dörren ropade jag på Alfredo. Han vände sig om och såg på mig med leende.

”Har du sett Kaili någonstans?” undrade jag.

”Ja, det har jag. Hon bad dig åka till McDonald’s. Ni skulle mötas där.” log han till svar. Blickarna från Justin brände i kinden på mig. Det var svårt att inte kolla tillbaka, men jag lyckades.

”Okej, tack.”

Med snabba steg tog jag mig förbi dem, ut på gatan. Solen sken och det var väldigt varmt vilket jag var tacksam över. Regnet i Oslo hade varit mysigt, men sol var alltid skönt. Till min lycka stod det ett flertal taxibilar parkerade vid trottoaren, så det var bara för mig att hoppa in. Scooter hade tidigare berättat att bara vi visade upp ett speciellt passagerkort så åkte vi gratis, eftersom att alla taxiresor redan var betalda.

”Vart vill du åka mademoiselle?” frågade chauffören vänligt. Han såg riktigt fransk ut, med mustasch och ett stort födelsemärke på kinden.

”Närmsta McDonald’s...” svarade jag trött. Han nickade och satte sedan av mot McDonald’s. Resan tog lite mindre än tio minuter, vilket var skönt. Jag orkade inte åka i flera mil. Inte för att det skulle vara så långt annars, men på ett ungefär.

”Det blir-” började han men jag avbröt honom snabbt genom att visa upp mitt kort som Scooter givit mig.

”Tack för skjutsen.” log jag innan jag drog på mig mina Ray Bans och klev ut ur bilen.

Inte ett spår av Kaili syntes utanför restaurangen. I ögonvrån anade jag Eiffeltornet och kände ett pirr växa i magen på mig. Jag hade åkt upp där en gång i hela mitt liv, fast då hade jag endast varit 6 år gammal och legat i pappas famn av skräck. Många av mina vänner som hade varit där hade alltid berättat om hur mysigt och fint det var där uppe. Jag längtade tills jag fick uppleva det själv.

Jag skulle precis gå in på McDonald’s för att söka efter Kaili där istället när min mobil plingade till. Irriterat klickade jag upp sms:et och läste det snabbt.

 

Från: Kaili

Förlåååååt Alex, men jag är redan uppe i tornet! Scooter skjutsade :) Längst upp, kom dit! x Ka

 

Jag stampade frustrerat med foten i marken. Hon kunde inte valt ett sämre tillfälle för sina fåniga lekar. Jag såg upp mot tornet och tyckte inte att det såg ut att ligga så långt borta. Max en kilometer. Jag styrde mina fötter dit så snabbt jag kunde. Eller så snabbt de passerande människorna tillät mig. Det var jobbigt att skynda när det fanns så mycket annat folk som gick sakta.

Efter knappa tio minuter anlände jag. Jag stod precis under tornet och såg på de tre entréerna som var öppna. Köerna var oerhört långa även till trappuppgången. Jag vände mig om och såg på den fjärde entrén och till min lycka såg jag en vakt röra sig dit. Jag halvsprang fram och knackade honom på axeln.

”Ska ni öppna här med?” undrade jag så glatt jag kunde. Jag ville inte verka otrevlig.

”Ja, om fem minuter. Men du kan ställa dig så länge.” svarade han och jag ställde mig längst fram i kön.

Efter dryga tio minuter hade en kö bakom mig bildats och mannen ropade han på mig. Jag betalade de tio eurona det behövdes för att kunna få åka högst upp och gick sedan vidare till hissen. Där väntade en annan vakt och såg till att vi fyllde hissen innan den åkte till andra våningen. På andra våningen var jag tvungen att byta hiss. Jag gick runt bland de många människorna och försökte hitta hissen som skulle ta mig till tredje våningen.

När jag hittade den i ett avlägset litet hörn längre bakom souvenirshoppen som fanns där uppe stoppade en vakt mig.

”Vart ska du unga dam? Översta våningen är bokad för idag. Tyvärr.” Kaili var där uppe, det visste jag och jag mindes att Scooter pratat om att hyra översta våningen så att vi alla kunde vara där. Min hjärna fattade direkt vad jag behövde göra och jag rotade fram mitt passagerkort och höll upp det.

”Blir detta bra?” undrade jag och han såg, nästan lite chockat, på mig innan han öppnade hissen och lät mig kliva in.

Hissen åkte sakta och det tog sin tid innan jag var uppe men när dörrarna äntligen öppnades kände jag att jag kunde andas igen. Jag hade ingen hisskräck men att åka i Eiffeltornet var ganska läskigt. Jag steg ut och funderade på åt vilket håll jag skulle gå.

”Äntligen Fredo, vart har du...” Jag vände mig om och såg Justin stå där. Han stod som fastfrusen och stirrade på mig.

 

 

”Har du sett Kaili?” muttrade jag. Den sista jag ville tillbringa tid med just nu var precis Justin. Jag antar att ödet ville få något sagt.

”Nej. Det är bara jag här uppe. Kaili har inte ens varit här.” Underbart. Jag är här ensam med den sista personen jag vill umgås med just nu. Justins mobil plingade till och han drog upp den ur fickan för att svara.

”Alex, det är Scooter. Han vill prata med oss båda.” Jag himlade med ögonen innan jag gick över till honom. Han satte på högtalaren. Det knastrade till ifrån mobilen innan Scooters välbekanta röst fyllde mina öron.

”Hej på er.” hälsade han stelt. Ingen värme eller vänlighet, endast en professionell stelhet.

”Vad är det här Scooter?” Justin gick rakt på sak vilket jag gillade. Jag ville också veta om vad i hela friden som försiggick.

Scooter suckade, ”Ni får ge er. Alfredo berättade för mig om hur du Justin låst in dig själv på badrummet, och kommit ut rödögd. Kaili berättade om din gråtattack på flygplatsen Alex. Vi drog slutsatsen om att ni två hade bråkat, vilket visade sig vara helt rätt. Ni får lösa det.” begärde Scooter. Han lät verkligen vuxen i den här stunden.

”Men om vi inte vill det då?” nu var det jag som tog till orda. Justin svalde hårt när jag uttalat min mening.

”Åh, ni vill!” utbrast Alfredo i bakgrunden. Jag hörde Kaili skratta instämmandes,

”Eran vänskap är unik, ni vet båda om det och ni skulle inte kunna klara er utan den andre. Det bevisades förut, när båda två brast ut i tårar. Lös det. Nu.”

Justin drog en hand igenom sitt bruna, rufsiga, otroligt sexiga hår, ”Okej då...”

”Och förresten...”, mumlade Scooter lurigt fram, ”kolla bakom den stora pålen.”

Det pep till och samtalet var avslutat. Justin slängde en snabb blick mot mitt håll innan han började gå mot den stora pålen bakom sig. Jag småjoggade fram till honom för att få se vad som låg där i samma stund som han. Jag ville verkligen inte vara efter. Jag hatade att få reda på saker sist.

Klumpen i halsen löstes upp när jag såg vad som låg där bakom. En vit filt, med en picknickorg och en massa ljus. Hade dem gjort detta för oss? Det var vänligt, väldigt vänligt. Men vi var fortfarande ovänner, så jag förstod inte hur dem hade tänkt att en picknic skulle genomföras. Men vad förväntade dem sig? Att det skulle ta två sekunder och sedan skulle vi vara bästa vänner direkt? Det gick inte till så.

”Jag väntar.” muttrade Justin sammanbitet fram. Jag skakade på huvudet och placerade en hand på min höft.

”På vad om jag får fråga?”

”Ett förlåt.” svarade han överlägset. Som om det vore jag som hade gjort fel från första början. Hade han bara låtit bli mig när jag bad honom så skulle detta aldrig inträffat alls.

Jag suckade, ”Du får vänta ett bra tag till.”

”Hur svårt kan det vara Alex? Jag gjorde inget fel. Du var sur. Då kan du väl bara säga ett enkelt förlåt?”

”Nej. Jag har inte gjort fel. Du kunde ha låtit bli mig, men som den treåringen du är så kunde du inte.” protesterade jag, nu med armarna i kors.

Justin spände käken. ”Du kan ärligt talat inte säga att jag skulle låta bli dig?! Tänk om du hade gjort illa dig och jag bara lät det vara? Hur skulle du må då? Då skulle du istället hata mig för att jag inte märkte att du var nere!” käftade han emot. Gud, varför kunde han bara inte säga ett förlåt?

”Jag vet vad problemet är.” suckade jag irriterat fram utan att lägga så mycket som en blick åt hans håll.

”Jaså? Vad är det då?”

”Du är för mallig. Du är problemet. Bara för att du är kändare och rikare än mig, betyder inte det att du ska få allt du begär serverat på ett silverfat! Hur många gånger har du, Justin Bieber, behövt be om ursäkt sen du blev känd? Om jag får gissa är antalet inte ens tvåsiffrigt. Du är ingen jävla Gud Justin, inse det!”

Justin stod tyst en stund innan han svarade, ”Jag antyder inte att jag är det. Men jag har lärt mig att man aldrig ska be om ursäkt om man inte gjort fel! Och jag har inte gjort fel!”

”Du gjorde fel när du fortsatte hålla på med mig efter jag bett dig sluta! Jag sa att allt var bra, jag var trött! Jag är en tjej Justin. Tror du att vi alltid är på bra humör? Det finns något som kallas PMS och mens. Hade du ens en tanke på att jag kanske har det just nu? Jag tror inte det. Du gjorde fel när du inte lät bli mig. Inse det.”

Jag var tvungen att ta flera djupa andetag efter att ha talat så snabbt. Jag hade aldrig läxat upp någon så här rejält förut. Men Justin kanske behövde det. Att vara känd i alla länder i hela vida världen hade förmodligen gått honom över huvudet. Att få skäll lite här och var skulle endast båda honom gott.

”Förlåt.” ordet jag längtat efter under hela dagen lämnade Justins mun. Han vände upp huvudet och kollade rakt in i mina ögon. ”Förlåt för att jag var elak och uppkäftig på flygplatsen. Förlåt för allt jag sade.”

Så fort orden lämnat hans mun insåg jag att jag också kanske borde be om förlåtelse. Det var ju trots allt jag som hade varit uppkäftig tillbaka. ”Förlåt, jag med. Jag vill inte sluta dansa med dig och jag vill definitivt inte sluta vara din vän. Det skulle krossa mitt hjärta.” mumlade jag ledsamt fram och tog ett kliv framåt mot honom. Justin gjorde detsamma och sekunden därefter stod vi i varandras armar.

”Och förlåt för jag sa allt det jag nyss sa.. Jag vet att du inte tror du är Gud.”

Justin drog in ett djupt andetag, ”Jag vet. Men jag är tacksam för att du sa det. Det fick mig att inse att jag måste coola ner lite. Jag hoppas detta var första och sista gången vi bråkade.”

”Jag med. Det var hemskt. Jag har mått överdåligt.” erkände jag med kinden lutandes mot hans axel.

”Samma här.”

Vi stod tysta en stund innan jag lutade mig tillbaka. Justin kysste min hjässa och log stort.

”Ska vi hugga in?”

”Ja, det tycker jag.” skrattade jag till svars och slog mig ned i skräddarställning på filten. Justin satte sig ned bredvid mig med korgen i sitt knä. Det doftade ljuvligt om korgen, men vad det var kunde jag inte sätta fingret på. Justin slog upp locket till den och började lägga ut innehållet på filten. Det var allt möjligt mellan himmel och jord. Grillad kyckling, en baguette, jordgubbar, saft, två äpplen, någon sås och bestick.

”Wow.” utbrast jag chockat. Hur hade dem lyckats fixa detta utan att vi märkt något? Det var makalöst.

”Jag håller med. Wow.” ekade Justin fram, leendes. Jag fuktade mina läppar och kollade upp på honom.

”Justin?”

Han väntade ett tag innan han svarade, ”Ja?”

”Du är bäst. Den bästa.”

---

Hoppas ni gillar detta bättre än det förra. Kommentera mycket så ska vi försöka få upp nästa snart. Love u. Puss, E/L.