Leo sprang runt en stor vattenpöl i någon lek om att dem inte skulle nudda vattnet. Efter ett tag stannade båda två och vacklade till av yrsel. Bara att se det fick det att rycka i mungiporna på mig. En stund senare kom dem springandes efter mig, som satt på en bänk utanför bankens dörrar.

Som jag hade anat var det proppfullt med folk där inne, allt mellan skejtare till män i kostym.

”Alesch, schka vi inte gå in?” frågade Leo med kisande ögon åt mitt håll. Jag sneglade in genom glasfönstrena. Det verkade bara fyllas på med mer och mer folk, så det var väll lika bra att gå in. Jag nickade åt deras håll och slog upp dörren. Tysta som små möss gick dem fram till väggen och ställde sig där. Själv gick jag fram till nummerlappsmaskinen, men innan jag hunnit klicka åt mig en nummerlapp small det till. Högt.

Det andra jag hörde var hur alla började skrika. Folk började yra omkring, men själv stod jag kvar vi lappmaskinen. Min blick for mot Leo och Jake, som båda hade lagt sig ned på golvet. Långsamt vände jag på mig mot entren, där fyra maskerklädda män stod med vapen i sina händer. Paniken steg sakta med säkert inom mig.
”Alla ner på golvet!” ropade en av männen medan han svepte med vapnet över folkmassan. Det tog en sekund, sedan låg jag ned på golvet, två meter ifrån mina småbröder. Helvete. Leo kollade mot mig med röda ögon. Jag skakade på huvudet åt hans försök att kravla sig emot mig. Skulle han röra sig, skulle han förmodligen vara död.
En kort stund senare dök två svarta kängor upp bredvid mitt huvud. Sedan ett par till. Männen började gå mot kassan där en skräckslagen kassörska satt kvar. Jag kände mig genast rädd, för hennes skull. Tänk om dem skulle skjuta? När alla stod med ryggen mot mig, istället vända mot kvinnan i kassan började jag långsamt kravla mig emot mina bröder, men blev snart stoppad utav någon som höll tag i mitt hårfäste. Jag bet mig hårt i tungan för att inte skrika ut av smärta.
”Hey, hey... vad tror du att du håller på med? Du stannar här – precis som alla andra.” varnade han mig och slog sedan ned mitt huvud i golvet. Som tur var, hann jag sakta in farten innan min skalle slog i cementgolvet. Ilskan bubblade upp inom mig. Om jag kunde, skulle jag hoppat upp och och slagit ned dem alla. Men sådant händer bara i filmer. Detta händer bara i filmer, trodde jag.
Vid det här laget borde deras ryggsäckar vara fulla med pengar, men ändå stod dem kvar med blickarna svepandes över oss. Helt plötsligt lyfte en av killarna upp Jake. Rädslan kokade inom mig, skulle dem döda honom? Leo snyftade till med blicken åt mitt håll.
”Vad heter du grabben?” frågade rånaren och man kunde höra hur han flinade under luvan.
Jake svalde hårt innan han tog mod till sig att svara. ”J-j-j-a-ak-ke... S-s-sm-mi-i-it-th-h.”
”Jaså minsann, så det är din farsa som är IP snubben med flera miljoner?” Jag slog mentalt till rånaren. Min blick gled försiktigt upp mot dem, men på vägen fann jag en stor fläck på Jakes byxa. Han var rädd. Därför var jag tvungen att vara modig, så jag reste mig upp på mina ben, som vid det här laget kändes som kokt spagetti.
”Om ni vill ha något ur honom så ta det ifrån mig istället.” morrade jag mellan sammanbitna tänder. Rånarnas blickar for mot mig men Jake blev ändå inte nedsläppt.
”Vem är du? Hans nanny eller?” skrattade killen som höll i Jakes tröja. Jag spände min knytnäve.
”Han syster. Släpp ned honom nu, annars kommer ni önska att ni inte levde.” Orden som lämnade min mun chockade mig. Jag blev skräckslagen av hur kaxig jag blivit. Kanske skulle dem ge sig på mig nu? Jake skulle iallafall få leva. Då spelade det ingen roll.
Han fnös, ”Pfft, en tanig tjej som du? Vad fan skulle du kunna göra mot oss?”
”Man kan bli förvånad.” käftade jag emot men tystnade genast när en av killarna riktade pistolen mot mig.
”Låt mig döda henne, en tjej med så stor mun är inget annat än en hora. Horor ska dö.”
Mina ögon vattnades inom en nanosekund. Man kunde höra hur han laddade pistolen eftersom alla låg knäpptysta. Jag slog samman ögonlocken, i väntan på skottet. Men det hände aldrig. Istället slogs entre dörren upp och en hel drös med poliser kom inspringandes med pistolerna upp i vädret. Rånarna kollade skräckslaget på varandra, sedan på mig. Som om allt detta var mitt fel – eller som om jag var den enda som kunde rädda dem ur detta. Innan jag hann agera blev jag utdragen ur banken av ett par starka armar.
”Mina bröder.” viskade jag nästintill förlamat till ambulansskötaren som drog med mig ut.
”De kommer, sätt dig ned här nu.” manade han mig och förde mig mot en bår. Lydigt slog jag mig ned och lät honom spruta in något i mig. ”Lugnande medel, bara så att du ska hålla dig i skick.”
Jake och Leo blev förda till en ambulans rakt emot mig. Jag var så orolig att jag inte brydde mig om vad sköterskan sade, allt jag ville göra var att få hålla dem i min famn. Jag slog av mig filten som låg lindad kring min kropp och sprang över till dem. Leo slog sina armar runt min hals.
”Alesch...” viskade han mot min axel. Tårar forsade ned för hans kinder. Han skulle få trauman för livet på grund av detta och allt var mitt fel. Om jag bara hade gått med dem till skolan hade dem inte suttit här just nu i tårar, bland en massa upprört folk.
”Ja, jag är här. Så allt är okej nu Leo. Jag lovar.” fick jag tröstande ur mig och drog in Jake i kramen.

”Det var ansvarslöst! Tänk om dem hade dött!” skrek min far på mig så att spottet yrde ut ur munnen på honom. Jag kollade besviket ned på mina fingrar. Så klart han hade behövt få reda på varför vi var på banken så tidigt, eller varför Jakes fröken hade sagt att han låg hemma med feber.
”Jag vet men-”
”Inga men Alex! Du riskerade deras liv!” gormade han medan han vankade av och an i vardagsrummet. Elenor kom ut ifrån pojkarnas rum med läpparna sammanpressade som ett streck.
”Leo somnade nästan i badet, så jag fick bära ut honom. De sover så tungt nu.” berättade hon mjukt. ”Förhoppningsvis kan vi få en natt utan mardrömmar.”
”El... jag är sååå ledsen!” jämrade jag mig med blicken liggandes på henne. Hon skakade lugnt på huvudet.
”Jake berättade, du riskerade ditt eget liv för dem”, började hon och kollade på pappa, ”var inte så hård. Alex gjorde verkligen allt för att skona deras liv. Hon tog sitt ansvar när det väl hände. Fokusera på det bra, som att våra söner fortfarande är vid liv. Och att din dotter också är det.”
Pappa kollade ut genom fönstret, med ryggen åt vårat håll. ”Hon riskerade fortfarande deras liv.”
”Och sitt egna. Släpp det nu, och krama om din dotter. Hon var säkert lika rädd som Jake och Leo.” mumlade Elenor och gick sedan in på deras sovrum. Pappa vände sig om och kollade på mig med rödsprängda ögon.
”Kom hit.” viskade han mjukt. Jag reste mig upp och gick rakt in i hans famn. Gråta kunde jag dock inte, det kändes som om alla mina tårar var borta. Jag hade gråtit alldeles för mycket på Sjukhuset, där dem hade undersökt ifall Jake eller Leo hade fått några hjärnskador under fallet mot golvet.
Hans händer drogs upp och ned över min överarm. Jag kände mig genast lugnare, nästan som ett litet barn igen som drömt en mardröm. En hemsk mardröm. Några minuter senare lossade han på kramen.
”Gå och lägg dig du. Vi kan ta den här disskusionen imorgon när du är utvilad Alex.”
”Okej... älskar dig.” mumlade jag innan jag gick min väg mot badrummet. Väl inne drog jag av mig alla mina kläder och ställde mig under vattenstrålen. Jag behövde den här duschen. Eller jag förtjänade snarare den här duschen. Vattnet var mjukt mot min hud, nästan som ett duntäcke. Blodet inom mig ändrade snabbt temperatur. Ända sedan händelsen kändes det som om mitt blod hade tagit en semester till Antarktis, men nu var det mer som Zahara öknens värme. Jag föredrog Zahara öknen just nu. Vid det tillfället mina händer började gå över till russinhänder började jag schamponera mitt hår.
Jag granskade hur löddret rann ned från min kropp, sedan ned i avloppet. När det inte längre rann ned något mer lödder vred jag av kranen och greppade tag om min vita morgonrock som jag drog på mig. Strax efter drog jag upp mitt hår i en turban innan jag började göra mig redo för natten. När jag var färdig gick jag ut ur badrummet och mötte till min förvånelse Elenor.
”Hur är det?” frågade hon direkt.
Jag ryckte lätt på axlarna. ”Jag är omtumlad. Alltihop känns som en hemsk dröm. Ångern är störst.”
”Alex, du behöver inte känna någon som helst skuld över att du tog med dig Jake och Leo. Det hade kunnat hända vilken person som helst, tillochmed mig. Och du gjorde precis det jag förväntade mig utav dig, du försvarade dina bröder även fast jag kan slå vad om att du var livrädd.”
”Men jag borde ha tagit med dem till skolan istället för att ha låtit dem stanna hemma med mig. Om jag bara hade lämnat dem, och sedan hämtat dem på fritids kanske vi hade kommit till banken senare, vi hade kanske sluppit allt detta.” protesterade jag mot hennes tröst.
”Men tänk om det vore jag som hade tagit med dem då? Hade det varit någon skillnad tror du?”
”Jag vet inte... Kanske. Du är deras mor.” sade jag till mitt försvar, men Elenor skakade bara på huvudet.
”Du är deras syster. Jag skulle aldrig vågat ställa mig upp så där, bara käftat emot.. Du har fått din fars ryggrad.” log Elenor dystert.
”Rånarna frågade Jake om pappa... dem visste om hans företag.” berättade jag oroligt för Elenor.
”Många vet om din fars företag, oroa dig inte om det. Förmodligen var det väll hans efternamn dem nappade på.” förklarade Elenor och smekte min överarm med sin tumme. Jag nickade.
”Ja. Men vi kan ta det här mer imorgon.. jag är väldigt trött.”
”Jo men det gör vi. Sov så gott gumman.” sa hon och drog in mig i en kort kram.
Jag gick med snabba steg mot mitt sovrum och lade mig direkt ned på sängen. Den här dagen hade varit för dålig för att vara sann. Jag reste mig slött upp och tog fram rena underkläder och min pyjamas. Sedan flätade jag mitt hår och i samma sekund som jag skulle släcka plingade min mobil till. Vem sms:ade vid den här tiden? Klockan var över ett på natten. Jag låste upp och klickade upp smset.

Från Crewmate:

”Hey bud! Hur gick det med det nya stjärnskottet? Fick han lyssna på mer? ;)”

Jag funderade en sekund innan jag svarade.

Till Crewmate:

”Dagen gick inte precis som planerat...”

Från Crewmate:

”Va? Vad menar du? Har något hänt? Om du vill så kan jag ringa upp dig.”

Till Crewmate:

”Nej, alltså... Jag är väldigt trött Justin, vi kanske kan ta det någon annan dag. Alltihop är bara så rörigt i mitt huvud just nu, jag behöver få denna natten till att tänka en hel del.”

Från Crewmate:

”Okej. Men vi hörs imorgon då. Och jag lovar, jag kommer inte pressa något ur dig. Det kommer när det kommer. Sov så gott nu, x Justin.”

Jag var alldeles för trött för att överhuvudtaget svara på det sista, utan lade istället ifrån mig min mobil på nattduksbordet och släckte lampan. Månen lyste fortfarande upp mitt rum, men jag var alldeles för trött i både kropp och sinne för att gå upp och dra ned presiennerna. Istället låg jag bara och iaktog natthimlen. Jag hade överhuvudtaget inte några tankar på att yttra detta för någon. Varför visste jag inte, kanske skulle allt bara bli värre...

”Alesch, vakna nu.” tyckte Leo gnälligt rakt i örat på mig. Jag slog långsamt upp ögonlocken som var tunga efter nattens sömn.
”Hur mycket är klockan...?” gäspade jag ur mig och sträckte på mig under mitt täcke. Elenor log mot mig ifrån dörröppningen.
”Halv nio. Ni alla fick ändå en god natts sömn med tanke på gårdagen. Leo vaknade av mardrömmar några gånger, annars var det lugnt.” berättade hon medan hon knappade in något på sin mobil. Jag bet mig hårt i läppen. Så det hade verkligen hänt? Allt var inte bara en mardröm? Fan.
Leo kollade på mig med stora ögon. ”Gååå uppp nuuuu Alesch! Vi schka äta pannkakko!!”
Jag log mot honom och nickade. Glatt sprang han ut ur mitt rum, ut i köket för att låta mig klä på mig. Jag sket i att sminka mig. Smink var en plåga, något man bara använde för att man kunde. Om jag fick välja skulle jag gå utan smink jämt och ständigt. Men eftersom att jag också var tonåring fick jag precis som alla andra finnar och andra utslag i ansiktet som var tvungna att bli täckta. Men om jag bara skulle sitta hemma idag skulle smink inte behövas.
Jag drog upp mitt hår i en hästsvans och gick sedan ut ur mitt rum, i kurs mot köket där Jakes röst babblade på för fullt. Han snackade om fotbollen, men för vem? Elenor visste ju redan precis allt om Jakes fotbolls lag så vem skulle han berätta om fotbollen för? Nyfiken som jag blev skyndade jag på mina steg och var snart ute i köket.
”Hej Alex.” hälsade Jake glatt. Min blick flackade förvirrat mellan honom och personen bredvid honom.

Ojdå. Vissa hade klurat ut att detta skulle hända, men ni som inte hade gjort det... vad tyckte ni? Vem tror ni sitter bredvid Jake och snackar fotboll? Hm... kommnetera massor nu, dels för att vi uppskattar kommentarerna så grovt mycket och dels för att då kommer kapitel 15 upp snabbare!

Kommentera! / Liv.