“Jag… nej.” Han vände sig om och försvann. Bara så där, lämnade han mig ensam.
Storleken på klumpen jag hade i halsen fördubblades. Tårarna brände i ögonvrån på mig, och mina ben kändes svaga. Pattie hade försäkrat mig, dagen vi fått reda på det, om att Justin skulle stanna hos mig, och ta hand om mig. Varför gjorde han inte det? Varför stod han inte bredvid mig nu, med sina trygga armar kring min kropp? Varför kysste han mig inte och lovade mig att allt skulle bli bra?
Frågan som ekade högst i huvudet på mig var, varför lämnade han mig?

Jag drog med fingertopparna över min bara mage. Den var inte stor riktigt ännu, och jag längtade heller inte till när den skulle bli det. Graviditeter förde bara med sig jobbigheter, men i slutändan när barnet kommer så spelar inget annat roll.

”Alex, vill du ha något att äta?” jag såg upp på Katie och Danny som stod i dörrvalvet in till mitt sovrum.

"Alex, would you like something to eat?"

För två dagar sedan hade jag anlänt till min lägenhet hemma i Los Angeles, medan Justin fotfarande var spårlöst försvunnen. Pattie hade dock beordrat mig att inte oroa mig, han vad säkert bara hos någon kompis.

När jag hade kommit kånkandes på min resväska, förbi butiken bredvid byggnaden jag bodde i så hade Katie kommit ut. Hon och Danny hade kommit upp till mig över te senare samma kväll, och när dem hade frågat hur jag mådde så brast det. Lilleskutt tårar hade forsat ut ur ögonen på mig.

Och nu låg jag här, två dagar senare, instängd på mitt stökiga rum med flottigt hår iförd i Justins för stora t-shirt. Danny och Katie hade dock kommit hit varje dag sedan mitt utbrott och sett till att jag fått i mig vatten och mat, för barnets skull.

”Ja, tack”, viskade jag hest till svar. Katie nickade och vände på klacken för att återigen gå ut i köket.

Istället för att följa sin systers exempel, så klev Danny in i rummet och slog sig ner bredvid mig i sängen. ”Alex...”

”Danny”, avbröt jag honom strängt samtidigt som jag hävde mig upp, så att jag istället satt upp, ”håll det för dig själv.”

”Men seriöst. Justin behöver nog bara lite tid att tänka, han kommer tillbaka. Du kan inte bli alldeles deprimerad och isolera dig själv. Det är inte friskt, varken för dig eller barnet. Du måste duscha och få frisk luft, Lexie”, tyckte han och smekte min vad långsamt med sin tumme.

”Jag är inte deprimerad”, fräste jag irriterat ”Jag är bara ledsen över att Justin lämnade  mig ensam med vårt barn. Det är allt. Sen så orkar jag inte - eller har lust - till att duscha och gå ut.”

”En tallrik biff och potatis kommer lastat!” skrattade Katie barnsligt från dörröppningen.

Bara av att höra henne säga vad det var hon kom med, fick min mage att inse hur tom den egentligen var fastän Danny hade kommit upp med våfflor till frukost åt mig för bara några timmar sedan.

”Hur mycket är klockan?” hörde jag mig själv säga medan jag skar i biffen.

”Strax innan sex. Hur så?”

Det förklarade hungern. Danny hade kommit upp med våfflorna runt elva, så det var cirka sju timmar sedan jag fått i mig riktig mat. Däremellan hade jag bara ätit ett fåtal jordgubbar, några salta kex och druckit två vattenflaskor.

”Alltså förlåt Alex, men jag måste”, stönade Katie med rynkad näsa, varpå hon gick runt sängen till fönstret och öppnade det. Fräsch luft fyllde rummet till bredden på nolltid och först då insåg jag hur äckligt det måste ha luktat här inne. Som ett omklädningsrum.

”Et ä chungt”, log jag med munnen full av biff och sallad.

”Vill du ha något att dricka till?” frågade Danny vänligt.

”Det behövs inte Danny, säkert”, försäkrade jag honom när jag hade svalt. Han lade huvudet på sned i försök att se övertygande ut.

”Alex, du behöver dricka det är b-”

”Lägg av! Jag orkar inte höra mer om att något är bra eller dåligt för barnet. Allt som har med bebisar att göra ger mig ångest, förstår ni inte det? Jag måste ge upp dansen för detta. Alla fester jag nu kan gå på, resor... Allt. Och det är på grund av barnet som växer i magen på mig. Missta mig inte, jag älskar den lilla varelsen inom mig men att tänka på det så här tidigt - och när Justin har lämnat mig får mig bara att bli mer ångestfylld än vad jag redan är. Tack för allt ni gör, ni är bäst. Det är tur att ni är syskon, för ni är som en person delad i två kroppar, hah... Men kan ni kanske dra ner lite på allt bebis snack?”

”Inga problem!” ”Det är lugnt!” svarade de i mun på varandra. Jag skrattade åt hur de utbytte en blick sekunden efter de uttalat sina meningar, och stoppade sedan in en potatisbit i munnen.

”Och ja, Danny, jag skulle jättegärna vilja ha lite apelsin juice. Men det tänker jag faktist hämta själv.”

Jag ställde ifrån mig tallriken på nattygsbordet och reste mig sedan upp. Det var lite stelt att gå i början då jag enbart hade legat till sängs under hela dagen, men efter ett tag så gick det som vanligt.

På vägen in till köket passerade jag min hallspegel, och kände mig nästan tvungen till att se hur jag såg ut. Två stora blåa påsar hängde under ögonen på mig, t-shirten jag bar hade en jordgubbsfläck på sig. Mina läppar var alldeles torra och mitt hår var så flottigt att det glänste mer än vad Justins bilar gjorde. När jag hade stått och inspekterat mig själv i ett antal sekunder fick jag nog, och gick istället in på badrummet.

Nu när Katie och Danny var såpass snälla att dem kom hit med mat och filmer, samt skötte mina hushållsysslor så var det minsta jag kunde göra att vara någorlunda fräsch. Kläderna jag brutit tryckte jag ned i tvättkorgen och klev sedan in under den rinnande vattenstrålen.

Steg för steg rengjorde jag min kropp med allt som krävdes för att jag skulle bli ren. Schampoo, balsam, hårinpackning och rakning var det som togs för att jag skulle känna mig färdig i duschen.

När jag hade virat in min kropp och mitt hår i varsin handduk, plockade jag mina ögonbryn innan jag smörjde in min kropp i min favorit lotion. Därefter lämnade jag det varma badrummet och gick in på mitt sovrum, som nu var ljust eftersom att någon hade dragit upp persiennerna. Sängen var även bäddad och kläderna som hade legat på mitt golv var borta. Det var svårt för mig att inte le. Någon gång när omständigheterna var annorlunda så skulle jag bjuda ut Danny och Katie på något.

Nynnandes på Sveriges nationalsång, drog jag på mig rena underkläder tillsammans med ett par marinblåa mjukisbyxor som jag fått av en vän för många år sedan från abercrombie och en vit tröja, med ärmar som gick till armvecken på mig.

Håret satte jag upp i en hästsvans och gick sedan tillbaka med de fuktiga handdukarna in på badrummet. När allt befann sig på sin rätta plats gick jag ut till Katie och Danny som satt framför teven och såg på något program på Discovery Channel.

”Alltså... Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er för allt ni gör för mig. Det är otroligt. Jag älskar er, hörni”, tillkännagav jag med händerna slagna mot varandra.

“Och vi dig, för annars så skulle vi inte ens överväga att göra detta!” svarade Katie, men blinkade sedan med ena ögat för att signalera att det endast var ett skämt. Jag log svagt mot dem.

“Är det okej om jag går ut på en promenad? Jag behöver rensa tankarna”, frågade jag mjukt.

“Ja, Alex! Så klart du ska få gå på en promenad. Vi kanske kilar ner till butiken sen, men annars når du oss på våra mobiler”, log Danny och viftade med sin nya iPhone i luften.

“Okej, men då kilar jag iväg då.”

Under tystnad klev jag i mina TOMS skor, slängde på mig en snapback som ursprungligen tillhörde Justin och lämnade sedan lägenheten. Det ekade högt i trapphuset när jag gick ner för de få trappor som krävdes för att jag skulle nå bottenplanet.

Väl ute i den friska luften slängde jag en blick åt höger, och en åt vänster för att sedan bestämma mig för att gå rakt fram, mot en park. Solens strålar kysste mitt ansikte och vinden smekte min hy. Det var skönt med lite frisk luft och motion efter alla dagar som förlamad, typ.

Jag sneglade mot glasskiosken och skymtade en liten pojke, som stod tillsammans med sin mamma och pappa med glass över hela sin vita skjorta. Mamman skakade på huvudet åt hur han hade förstört skjortan, medan pappan frågade glassförsäljaren om han hade lite papper att låna ut.

Om Justin inte skulle komma tillbaka till mig, så skulle vi aldrig få uppleva det. Istället skulle jag bli en ensam mamma, utan varken jobb eller vänner. För vem vill vara ihop med en förstörd mamma, som knappt har råd att ge sitt barn lite mat på bordet till middag?

Men Justin skulle komma tillbaka. Jag visste det. Han skulle komma tillbaka, hålla om mig och försäkra mig om att allt skulle bli bra, att jag visst skulle få fortsätta med dansen. Att jag visst skulle få fortsätta använda mitt leg på klubbar för att bevisa att jag var över 18, att jag visst skulle få resa till Paris med mina vänner och göra allt fånigt man kan tänkas göra i Paris.

Även fast jag intalade mig alla dessa saker, om och om igen, att Justin visst skulle komma tillbaka till mig, så fanns fortfarande klumpen, fylld av gråt, i halsen på mig. Den växte sig större och större för varje minut jag tänkte på Justin, eller barnet, eller dansen som jag nu hade förlorat. Det gjorde ont. Ont att tänka på allt jag skulle förlora endast för att jag var dum nog att ligga med Justin fastän jag visste om att jag hade missat en vecka med P-pillren.

Det hade aldrig riktigt gått upp för mig att allt det var borta nu. Smärtan med att förlora både dansen och Justin var mer smärta än jag någonsin hade upplevt. Det gjorde ont i hela kroppen på mig när jag tänkte på det.

Utan att jag märkte det föll jag ihop på gräsmattan, skakandes i både ben och armar med tårar brinnandes bakom ögonlocken på mig. Allt var över för mig. Allt. Hela mitt liv skulle försvinna. Allt jag älskade, på grund av barnet som växte i magen på mig. Barnet som var hälften mitt och hälften Justins. Barnet som Justin inte ville ha. Barnet som hindrade mig från att dansa.

Hur mycket jag än inte ville, så kunde jag inte undgå att förakta, hata, barnet inom mig. Det hade förstört precis allt.

Då orkade jag inte hålla det inom mig längre. Tårarna sprutade ner för kinderna på mig, jag greppade tag i grästråna som om mitt liv hängde på att hålla fast så hårt jag kunde. Jord pressades in under naglarna på mig, men jag hade ingen lust att bry mig. Jag hade ingen ork att bry mig. Allt var borta. Allt jag någonsin älskat, var helt borta. Jag kunde inte smita ifrån det nu, låtsas som att jag mådde bra och le och göra alla olika sorters normala saker tillsammans med Katie. Det gick inte. Det som hade hänt var inte längre ett faktum, det var verkligheten.

Hon var gravid. Alex. Med mitt barn. Mitt barn. Det var mina spermier som hade befruktat hennes ägg och nu växte ett barn inom henne. Vårt barn.

Men jag kunde inte älska det. Det kom så olägligt. Jag kunde inte bli pappa nu. Jag var inte redo. Jag ville inte ge upp min karriär för att ta hand om det barnet. Jag var arton. Inte ett dugg mogen för att uppfostra någon än.

Hur mycket jag än önskar att jag kom ihåg, så kunde jag inte. Jag kunde inte minnas den veckan Alex hade slut på p-piller. Det fanns inte i mitt system.

Alex. Varje gång jag tänkte på henne for det rysningar genom kroppen på mig. Inte bra sorters rysningar. Utan rysningar som var laddade med ilska. Kanske även lite hat.

Alexandra hade vetat att hon var gravid i flera dagar innan hon hade berättat det för mig. Och hon kunde inte ha timat det bättre än hon gjorde när hon berättade det. Mitt i festen. När alla hade kul. Då hade det enligt henne varit perfekt timing för att berätta en sådan stor nyhet.

Det hade varit rädslan som fick mig att fly. Jag flydde från platsen. Jag lämnade min egna fest utan att höra av mig till någon. Jag stack. Till det enda stället jag kände mig trygg på, hemma hos mormor och morfar i Stratford.

Jag hade ingen aning om var Alex var, om hon var i säkerhet eller om hon ens var i USA. Men helt ärligt så brydde jag mig inte. Jag ville bry mig. Men jag kunde inte. Mina känslor hade stängt av och det gick inte att sätta på dem igen. Jag kände ingenting.

Visst hade jag fortfarande mitt förnuft. Men vad skulle det hjälpa om jag ändå inte kände något? Jag visste att det var elakt mot Alex, fittigt av mig, rent ut sagt. Men jag kunde inte se på henne. Jag ville inte se på henne. Hon bar på ett foster som skulle komma till att bli hälften mig och hälften henne. Jag ville inte. Om man frågade mig kunde det lika gärna vara hälften henne och hälften Victor så att jag lämnas utanför. Det hade varit bättre.

Jag vred mig i den, alldeles för korta, sängen för att greppa tag i min mobil och se att klockan nästan var tio. Perfekt.

Jag hittade Ryan i kontakterna och ringde upp honom, sedan kopplade jag  även ihop Chaz till samtalet.

”Hej Justin!” utbrast de båda i mun på varandra.

”Tja grabbar, vad händer?”

”Ingenting, jag tänkte redigera lite på datorn bara. Själv då?” svarade Ryan medan Chaz bara svarade ett enkelt ”inget.”

”Nä ingenting, jag är i Stratford och har skit tråkigt. Tänkte höra med er… Drake har en konsert ikväll i Toronto. Vad sägs om att fixa oss lite snabbt och åka in för att gå på efterfesten?”

”Nej, alltså Justin. Jag vet inte. Kan vi inte bara umgås, det var ju ett tag sedan?” sade Chaz.

En suck lämnade min strupe, ”Kom igen Chaz. Jag har semester, hur ofta hinner jag vara ledig och gå på en fet fest med mina vänner? Snälla. Vi kan umgås senare.”

”Jag vet inte man. Jag måste börja redigera detta nu. Det är för skolan, så jag måste nog tyvärr hoppa. Men vi kan väl ses imorgon?”

”Ja, vi kan ses imorgon Justin. Jag är inte så sugen på att åka in till Toronto just ikväll. En annan gång kanske.” sade Chaz och försökte låta ledsen över faktumet att han just nekade sin bästa vän som han så sällan träffar.

”Som ni vill. Vi ses.” muttrade jag och slängde på luren.

Jag hoppade snabbt upp ur sängen, drog av mig mina mjukisbyxor som jag bar, och hoppade in i ett par ljusa jeans och en svart långärmad tröja. Jag satte på mig ett av mina flera guldiga halsband samt mina röda vans.

Efter det tog jag min mobil och min plånbok och gick ut till badrummet. Med lite vax kunde jag enkelt fixa mitt hår, precis så som jag ville ha det. Jag rakade mig lite snabbt, borstade tänderna och sprayade lite parfym innan jag gick ut igen.

Jag styrde mina steg mot hallen. Tog mina RayBan och bilnycklar men precis när jag skulle öppna ytterdörren för att stiga ut stoppades jag av ett harklande bakom mig.

”Och vart är du på väg?” undrade mormor med armarna i kors över bröstet.

Jag vände mig om och slog på med min charm. ”Hej mormor, jag var just på väg ut.”

"Hi grandma', I'm on my way out."

”Jo, jag kan se det. Men vart? Klockan är över tio. Varför är du så uppklädd?”

”Va? Jag är väl inte uppklädd? Jag går runt såhär till vardags…” sade jag och pekade på min utstyrsel. Jag behövde nicka några gånger för att övertyga mig själv om att det var sant. Jag gick inte runt såhär om det inte vore så att jag skulle behöva vistas på platser där jag kunde bli fångad på bild.

”Justin. Jag frågar dig för sista gången, vart ska du?”

”Men, jag ska ut! Vad är det frågan om? Jag är arton, jag får väl gå ut när jag vill.” käftade jag kaxigt. ”Jag ska träffa Drake, han har spelning i Toronto. Inget mer än så mormor.”

”Se? Det var väl inte så svårt. Drake, Toronto. Got it. Ta det lugnt och ta hand om dig. Gör inget dumt bara.” log mormor och sträckte på halsen för att placera en kyss på mig hårfäste.

”Snälla mormor, när har jag någonsin gjort något dumt?”

”Den listan kan göras lång Justin, men iväg med dig. Vi kan prata mer imorgon.” sade hon och började knuffa mig i midjan för att få mig ut ur huset.

”Värst vad någon var ivrig med att få ut mig.” skrattade jag.

”Ju tidigare du lämnar huset desto snabbare kommer du hem.”

”Haha, smart! Men ja, vi ses imorgon och om det är något så finns jag på telefonen.” berättade jag viftande med min iPhone innan jag satte mig i bilen och körde iväg.

Ingens Perspektiv:

Klockan var strax efter sex på morgonen när Bruce och Diane väcktes av höga knackningar på ytterdörren.  De såg skräckslaget på varandra innan de tog sig ned för trappan och fram till ytterdörren.

Det knackade igen. ”Mr. och Mrs. Dale det är Stratford P.D. Var snälla och öppna!” skrek en manlig röst.

”Polisen?” viskade Bruce och såg förtvivlat åt Dianes håll innan han öppnade dörren. En kall vind träffade det äldre paret och orsakade gåshud på deras kroppar.

”Justin?” ropade Diane när hon såg sitt barnbarn framför henne i handbojor.  Justin såg upp på henne när hon tilltalade honom och log.

”Men hallå där mormor Diane. Vilken underbar morgon, är det inte?” utbrast Justin samtidigt som han försökte slita sig loss för att ge sin mormor en kram.

”Är du full?” suckade Bruce besviket.

”Nej morfar, jag är Justin!”

”Vi fick tyvärr stoppa honom på motorvägen mellan Toronto och Stratford för rattfylleri. Han var 1,8 promille över den tillåtna gränsen.” berättade den lite längre polisen för Justins morföräldrar.

”Och bilen?”

”Den har vi beslagtagit och den kan ni hämta ut senare under dagen på stationen där, Mr. Bieber här, även kan betala sin bot.” informerade den andra konsapeln medan hans kollega frigjorde Justin från bojorna.

”Vi ser mycket allvarligt på rattfylleri, men med tanke på Mr. Biebers tomma brottsregister sen tidigare kunde vi inte vara mindre medmänniskor än att låta honom gå.” Poliserna med deras händer kring Justins överarmar sköt honom fram till sina morföräldrar som tog tag i honom.

”Se nu till att sköta dig, Justin. Händer detta igen tvivlar jag på att någon är snäll nog att låta dig gå.” Justin fnös när han uppfattade polisens ord. Hans mormor reagerade snabbt och drog med sig honom in i huset för att undvika bråk.

”Tack så mycket konstapeln, vi tar det härifrån.” tackade Bruce och såg de två poliserna gå ned för trappan och mot polisbilen som stod parkerad på uppfarten.  När han såg till att de var utom synhåll - att de inte hade ändrat sig angående Justin - vände han sig om, gick in i huset och låste dörren efter sig.

Justin satt på soffan i vardagsrummet med händerna om huvudet när hans morfar steg in. Hans huvud bultade högt och han kände sig snurrig. Diane hade gett honom ett stort glas vatten som han slukat med en gång. Hon hade sagt att det skulle hjälpa mot alkoholen som han hade i blodet. Justin mindes inte mycket av det som hade hänt under natten. Han mindes Drake och att de gick till någon klubb. Sedan mindes han att han hade fått tag i en hel vodka flaska. Efter det var allting svart.

Varför hade han gjort något så ansvarslöst som att köra full? Justin visste själv att han inte var sådan. Han skulle aldrig kunna tänka sig att sätta sig i en bil efter så lite som en droppe alkohol i sig. Ändå så hade han gjort det.

”Justin…” Det var Bruces röst som ekade i Justins huvud. Han släppte taget om sitt huvud och såg upp på sin morfar som kommit in i vardagsrummet.

”Jag vet... Jag vet.” svarade Justin. Han visste att det han gjorde var fel, men han visste inte varför han hade gjort det ändå.

”Vet du hur dåligt detta kommer att se ut i media?!” skrek Bruce. Justin ryckte till när han hörde styrkan i sin morfars röst. Det hände sällan att hans morfar skrek. Han gjorde det bara när det verkligen hade hänt något allvarligt eller dåligt. Detta verkade vara en blandning av båda två.

”Jag vet, okej? Jag vet.”

”Om du nu vet, varför gjorde du det då?” skrek Bruce.

Justin suckade högt. ”Jag vet inte varför, det bara hände.”

Bruce skrockade när han fick höra vad hans barnbarn precis uttalat ”Det bara hände?” Vad är det för ursäkt, att det bara hände? Hur kan något bara hända?”

”Bruce!” skrek Diane från dörröppningen. Hon bar på en bricka med ännu ett stort glas vatten samt två smörgåsar med ost och skinka, som hon varsamt ställde ned på bordet framför Justin. ”Ta det lugnt. Du behöver inte höja rösten för att han ska förstå.”

”Jo det behöver jag. I tre dagar har han varit ovanligt oförskämd mot oss. Han har inte respekterat våra middagstider. Första natten kom han hem klockan tre och Gud vet om han var full då också eller om han bara var hög. Igår såg vi inte honom på hela dagen och när han kom hem låg han bara i sin säng och ville inte ens utbyta ett enda ord med oss. Och nu hände detta. Jag tänker inte acceptera det. Bara för att alla behandlar dig som en Gud för att du är Justin Bieber betyder inte det att jag tänker göra det. Du är mitt barnbarn, Justin, och jag tänker säga åt dig när du gör saker fel.” Bruce flåsade när han slutade prata, som om han uttalat allting utan att ta ett enda andetag.

En jobbig tystnad lade sig över det lilla vardagsrummet. Justin såg tveksamt på vattnet han hade framför sig, innan han beslutade sig för att sluka det i ett svep. Ingen sade någonting.

Justin kände sig iakttagen. Han funderade över vad hans morfar precis sagt till honom. Han hade rätt. Justin hade varit både hög och full den första natten. Igår hade han varit med Drake hela dagen, de hade rökt lite hasch under dagen, men han hade varit smart nog och sett till att han hade fått det ur systemet innan han kom hem.

Men Bruce hade rätt. Justin hade inte varit rättvis mot sina morföräldrar. Han hade betett sig som ett as. Men han hade inte varit rättvis mot sig själv heller. Han hade rökt på. Något han lovade sig själv att aldrig göra. Då slog det honom. Alex. Han hade kommit att tänka på henne i natt när han fått tag i den där vodkaflaskan. Han hade tänkt på hur han hade lämnat henne. Hans Alex. Med hans barn. Alex, som fick hans hjärta att stanna varje gång hon log. Alex, som fick honom att känna sig alldeles varm inombords varje gång hon vidrörde honom. Alex, vars röst lät som en vaggvisa i hans öron. Hans Alex. Och han hade lämnat henne.

”Alex är gravid.” viskade Justin. Bruce och Diane frös till is. De vågade inte röra sig. Rädda för vad Justin precis berättat.

”Vad är det du pratar om Justin?”

”Jag gjorde henne gravid och nu har jag lämnat henne! Vad har jag gjort?!” skrek Justin med ögonen fyllda av tårar. Han såg upp på sina morföräldrar som försiktigt närmade sig honom. ”Jag lämnade henne mormor. Vad är jag för man som gör något sådant? Hon kommer hata mig för alltid!”

“Justin… det du gjorde var oansvarigt”, brummade Bruce med rynkad panna.

Justin såg ned på sina fingrar, “Jag vet det. Och nu har jag förstört hennes liv… hon måste säkert hata mig.”

“Justin… hon hatar dig inte. Men det hade nog varit enklare för henne om du hade stannat kvar hos henne. Du har det inte lätt, precis som Alex inte har det lätt. Kan du föreställa dig hur det är för henne nu? Ensam, Gud vet vart, bärandes på ditt barn. Med tanke på att hon dansar så har hon fått ge upp den också… hon måste ju vara förstörd!” sade Diane  allvarligt. “Du måste åka till henne. Och be om ursäkt för att du lämnade henne, istället för att sitta här och tycka synd om dig själv. Det är dubbelt så jobbigt för henne som det är för dig, hjärtat. Hon är den som ska bära på barnet i nio månader, och sedan befinna sig i närheten de första tre åren tills barnet kan börja gå på dagis.”

Justin hade aldrig sett saken på det viset förut. Att Alex förlorade minst lika mycket som han - om inte mer. Hon hade nästan precis fyllt arton och skulle nu bära på ett barn? Och dansen då? Vad skulle hända med den? Alex skulle behöva ge upp precis allt för barnets skull, och Justin var inte ens man nog till att stanna kvar hos henne.

“Vi är redigt besvikna på dig”, suckade Bruce, skakandes på huvudet, “men vi vill att du åker till Alex. För hennes och för din egen skull, Justin. Allt kommer bli bättre när du väl talar till henne.”

Justin sneglade upp på honom. Han visste att det dem sa var rätt. Så därför tänkte han göra det enda som var rätt.

Han fiskade upp sin mobil ur fickan på sina jeans, och skrollade igenom sin kontaktlista tills han fann namnet han sökte efter. Signal efter signal gick fram, tills en trött röst svarade i andra änden.

“Hallå?”

“Hej, det är jag.”

Vem ringer Justin? ;) Så mycket längre kapitel, nästan 2000 ord längre än vanligtvis!! Så snälla babes, kommentera extra mycket på detta... :)

P.S nästa kapitel är det sista :(

Jag mumlade bara ett enkelt ”mhm” eftersom jag inte orkade svara med annat.

”Förlåt älskling. Jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig, mest i hela världen. Och jag är så tacksam att Gud har välsignat mig med dig. Jag vill aldrig släppa dig. Vad som än händer, så kommer jag vara din för alltid.”

 Hennes ord kunde inget annat än att få mig att le. Jag placerade mina händer på hennes och kramade om dem. Det var exakt så jag också kände, precis så som hon så fint hade uttryckt sig.

”Vad som än händer, så är det vi två mot världen. Det är du och jag hjärtat, det har alltid varit du och jag.”

Det starka ljuset från strålkastarna slocknade och allting blev mörkt. Jag sprang av scenen så snabbt som möjligt. Den sista konserten för 2012 var avslutad. Nu var det semester. Det innebar ledighet. Tid för mig att spendera med familjen, med vännerna, i studion, men framför allt tid för mig att spendera med min tjej. Jag hade längtat efter denna ledighet och nu var den här.
Någon hade räckt över en flaska vatten till mig medan jag yrade runt bakom scenen på väg till min loge. Jag slet av korken, slängde den åt sidan och tömde sedan flaskan på bara några få sekunder. Precis utanför dörren till min loge fann jag en papperskorg varpå jag slängde flaskan i den och sprang sedan in i de tjugofem kvadratmetrarna som föreställde min loge.
När jag upptäckte att jag var själv, slängde jag mig i soffan så att jag låg på mage. Jag blundade och tänkte på hur skönt det skulle vara och få vila ut i tre veckor innan vi skulle dra igång igen.
“Hey”, mammas mjuka stämma fyllde hela rummet, men jag satte mig inte upp för det.
“Hej på dig”, suckade jag trött. Allt jag ville nu var att få duscha, hitta Alex och åka iväg till avslutningsfesten.
Mamma slog sig ned på fåtöljen som stod placerad bredvid soffan, “Är du trött, gubben?”
Jag skrattade lätt samtidigt som jag nickade, “Ja. Super trött.”
“Jag förstår det.. men”, hon slutade tala för att byta position, “du kanske borde göra dig redo. Alex väntar på dig.”
“Är hon redan klar?” utbrast jag förvånat och satte mig snabbt upp i soffan.
“Ja. Och hon väntar faktiskt på ett… grattis, eller vad man kan säga”, skrattade mamma och slog huvudet bakåt.
Jag funderade en stund innan jag kom på det. “Just det. Hon har ju tagit bort gipset… jag såg det på scenen!”
Mamma nickade leendes, “Ja. Hon verkade ganska uppspelt över det hela.”
“Ja, hon har ju haft det i vad då… två och en halv månad, på ett ungefär?”
“Jag vet inte riktigt, jag var ju inte här när olyckan inträffade.”
Ett grymtande skratt lämnade min strupe. “Nej, just det. Men nu är du här. Och det är jag glad över.”
“Jag är också glad över det.”
Jag lutade mig fram för att omfamna mammas taniga kropp. Hon strök mig långsamt över ryggen och hummade mjukt i örat på mig. Det gjorde mig lugn, men alla blev väl lugna av att omfamna sin egna mamma.
“Hopp in i duschen nu, alla är nog klara nu och väntar på dig.”
“Ja, vi vill ju inte komma försent till klubben.”
Hon blinkade med ena ögat, “Nej, det vill vi verkligen inte.”

Duschad och påklädd, lämnade jag min loge endast för att se att mer än hälften av crewet redan hade åkt. Med rynkad panna såg jag mig omkring, utan att se så mycket som ett lillfinger.
“Hallå?” ropade jag försiktigt. Dock så verkade det orimligt att dem skulle ha åkt iväg till en avslutningsfest, där jag är huvudpersonen, utan mig.
“Nämen hej på dig”, skrattade en ljus röst bakom mig. Gåshud uppenbarade sig på mina armar och mina ben blev svagare än spaghetti.
Flinandes snodde jag runt och slog armarna kring Alex’ kropp. “Hej på dig med, snygging.”
Hon såg leendes upp på mig, “Vi väntade på dig… fast dem andra bestämde sig för att åka i förväg.”
“Jag kan se det…” muttrade jag, aningen besviken över att ingen hade haft tillräckligt med tålamod - förutom Alex - för att vänta på mig. “Förresten! Låt mig få se på armen.”
Stolt, likt ett barn som vunnit sin första medalj eller något, sträckte Alex fram sin gipsfria arm och viftade med den framför ansiktet på mig. Ett brett leende prydde hennes läppar, och det glittrade i hennes ögon av lycka.
“Det var så skönt att kunna använda båda händerna i duschen, nu efter showen”, stönade hon med blicken vilandes på sin arm.
“Mm”, svarade jag, då jag inte visste vad man kunde svara på en sådan sak. “Men vi kanske borde börja röra på oss nu? Jag antar att Kenny sitter och väntar på oss i någon bil, utanför arenan?”
Ett genant fnitter lämnade Alex mun, “Eh… ja, det gör han.. typ.”
“Tänkte väl det. Då går vi då.” Jag tog Alex hand i min för att sedan tillsammans med henne styra stegen mot utgången.
Jag kastade en blick på Alex och först då såg jag vad hon hade på sig. Hon hade en, vad var det nu alla tjejer kallade det? Shortsdress? Ja en shortsdress, dr Martens och en vit kappa över det. Hennes bara ben fick mig att inse att hon kommer frysa sin lilla rumpa av sig om hon går ut i snön sådär.
“Babe? Ska du inte ha lite mer kläder på dig? Det är snö ute vet du.”

"It's snow outside, you know." 

Alex skrattade innan hon vände sig mot mig med ett flin på läpparna, “Hade vi varit ute så hade jag nog haft mer kläder. Men vi ska bara hoppa in i bilen, sedan från bilen till klubben. Där inne kommer jag förmodligen svettas, så det är lugnt. Jag kommer inte frysa älskling.”
“Om du säger det så. Föresten, du är riktigt snygg ikväll.” Jag placerade en blöt puss på Alex kind innan jag slog upp dörrarna och vi gick ut i ett hav av skrikande beliebers.
Hade vi stått kvar utanför bilen i mer än tjugo sekunder, så hade vi förmodligen blivit döva. Lyckligtvis nog så gjorde vi inte det, och slapp därför det hemska ödet med att vara döv.
“Hög ljudstyrka där ute va?” skrattade Kenny från framsätet.
Alex suckade trött, “Om det är hög ljudstyrka. Jag förstår inte hur dem orkar stå och skrika så där, flera timmar i rad.”
Jag flinade malligt, “Mina beliebers har superkrafter. De klarar av precis allt.”
”Jo, jag har märkt det”, fnös Alex bakom ett skratt.
Jag slog armen över hennes taniga axlar, vilket gav henne möjligheten att luta sitt huvud mot min bröstkorg. Hummandes på någon låt, eller vaggvisa, flätade hon samman våra fingrar. Hon smekte min handrygg med hjälp av sin manikerade tumme.
”Sen när går du på manikyr?” frågade jag henne lugnt och drog med min lediga tumme över den målade nageln.
”Sen vi ska ha avslutningsfester. Elysandra och Deirdre tog med mig ut idag, innan konserten. Vi gick på någon massage först, sen lunchade vi och sedan fixade vi naglarna”, berättade hon långsamt, som om hon ville dra ut på berättelsen.
”Vad mysigt”, svarade jag mot hennes hårbotten.
Hon stönade när hon bytte position. ”Ja, det var faktiskt mysigt. Sådant tycker jag bara är mysigt ibland. Vid vissa tillfällen. Och idag var det mysigt, och vi var alla tre i behov av någon sorts behandling.”
Jag flämtade till, ”Jaså? Varför var ni i behov av det då?”
”För att vi är dansare? Justin, vad tror du? Vi arbetar dagligen, bryter naglar och använder oss av hela kroppen. Så klart vi behöver bli omhändertagna lite då och då.”
”Okej då”, andades jag uppgivet ut. ”Hur gick det att fixa naglarna med gipset?”
Nu satte hon sig upp, och såg på mig med höjda ögonbryn som om jag vore dummare än en nyfödd bebis.
”Skojar du med mig? Justin, kommer du ihåg att jag hade fingrarna innanför gipset?”
”Nej…?”
”Nej, precis. De fixade ju naglarna, inte armen ditt smartskaft.”
Jag drog en hand igenom mitt smått fuktiga hår. ”Förlåt för att jag är lite trög.”
Hon rynkade pannan, i försök att se bitchig ut. ”Uh, tror du att jag kommer förlåta dig eller? Du förolämpade mig praktiskt taget.”
Ett leende spred sig på mina läppar. ”Om jag gör så här”, jag lutade mig fram och placerade en mjuk kyss på hennes röda läppar, ”så tror jag nog att du kommer förlåta mig.”
”Kan jag få lite mer utav det där, Mr Bieber?” fnittrade hon lågt, så att Kenny och Chauffören inte skulle höra.
Jag log så flörtigt jag förmådde mig till, ”Självklart Miss Alex.”
Hon placerade sin, nu gipsfria, hand på min nacke och pressade mitt ansikte närmre sitt. Våra näsor snuddade vid varandra och inte långt därefter så var våra läppar pressade mot varandra. Jag förflyttade min hand från hennes nacke till hennes käkben, som jag därpå började smeka.
Alex särade försiktigt på sina fylliga läppar, utan att avbryta kyssen och lät min tunga glida in i hennes mun. Hennes varma tunga smekte min, varsamt och alldeles perfekt. Andetagen som lämnade hennes näsa var varma mot min kind.
Det bubblade i magen på mig av upphetsning och lycka. Främst av kärlek. Det var vansinnigt hur jag reagerade på hennes beröringar, hennes kyssar. Allt hon gjorde fick mig att tappa andan. Varken Selena, Yasmine eller Caitlin hade fått mig att känna på samma vis som Alex fick mig att känna. Kemin mellan oss var oslagbar.
”Hörni”, skrockade Kenny från framsätet, vilket fick oss att avbryta kyssen vi delat. ”Vi är framme.”
”Perfekt tajming…” suckade Alex ironiskt och rättade till sin håruppsättning, samt kappa innan hon knäppte av sig säkerhetsbältet.
Under tystnad följde jag hennes exempel och öppnade sedan bildörren när Kenny givit mig en signal om att det inte befann sig varken paparazzis eller fans där för tillfället. När både Alex och jag hade klivit ur bilen, fattade jag tag om hennes hand i ett hårt grepp, varpå vi tillsammans tog oss fram till ingången där en stor vakt stod, med en lista framför ansiktet.
”Namn?” mullrade han när vi nådde honom.
”Justin Bieber och Alex Smith”, svarade Kenny åt oss.
Vakten såg ner på oss över papprena och genast så uppenbarades ett litet leende på hans läppar,
”Oj, Mr Bieber… jag ber om ursäkt.”
”Det är lugnt, jag tog inte direkt illa upp”, skrattade jag och viftade med min lediga hand.
Han slog upp dörren åt oss, önskade oss en trevlig kväll och återgick sedan till sin ursprungliga position med listan framför ansiktet.
Inne på klubben så kryllade det av folk. Vissa satt vid baren, medan andra hängde på dansgolvet. Ett antal satt i sofforna och diskuterade om något som var helt oväsentligt för mig.
”Ska vi gå fram till baren?” ropade Alex i örat på mig, för att överrösta den onödigt höga musiken.
”Det låter bra!” svarade jag leendes.
Hon pekade på sitt öra, ”Va?”
”Det låter bra, sa jag!” upprepade jag mig själv.
”Jag hör inte!” skakade hon på huvudet.
Istället för att upprepa det jag redan sagt två gånger, så visade jag henne en tumme upp.
Skrattandes drog hon med mig till baren. På vägen stannade vi ett antal gånger och hälsade på en massa personer.
När vi äntligen kom fram till baren så tog jag mig tiden att fråga något jag hade gått runt och funderat på i ett antal minuter, ”Vem har anordnat detta egentligen?”
En vit tandrad blottades bakom hennes röda läppar, ”Jag och Pattie!”
”Så det är det ni har hållit på med?!” skrattade jag. Kenny måste ha haft rätt. Eller, detta var ju självklart inte en present till mig, men det var ju i alla fall i närheten av det han hade föreslagit.
”Typ!” nickade hon och räckte över en Gin & Tonic till mig.
”Ska inte du ha samma?” frågade jag förvirrat och pekade på hennes Cola.
Hon skakade på huvudet, ”Någon måste ju hålla sig nykter ikväll för att ta hand om dig!”
Jag tog en klunk av min drink och ryckte på axlarna. ”Jag antar att du har rätt.”
“Jag har alltid rätt.” Hon blinkade med ögat åt mig och vinkade sedan åt någon som kom upp bakom mig. “Hej Car! Har du kul?”
“Om jag har! Du och Pattie har verkligen lyckats Alex… jag förstår fortfarande inte hur ni lyckades få ihop allt detta på bara, typ, trettio timmar!”
“Ja du… vi är bara bäst helt enkelt”, skrattade Alex till svar innan hon slog armarna kring Carlenas hals.
När de avslutat sin kram såg Carlena istället på mig med höjda ögonbryn, “Så.. undantag?”
“Va?” flämtade jag, utan att förstå alls vad det var hon snackade om.
“Alltså”, hon gestikulerade med handen mot mitt glas, “ditt lilla alkohol… tja, vad kan man kalla det? Inte problem i alla fall. Men det du håller på med.”
“Jaha.. så du syftade på det. Då förstår jag”, flinade jag och nickade för att svara på hennes fråga.
Hon skrattade till, utbytte några ord med Alex och lämnade oss sedan ensamma i baren igen. Lokalen verkade ha fyllts upp mer sedan vi anlänt. Hur många personer hade Alex bjudit egentligen? Hälften av alla jag såg var folk jag aldrig utbytt ett ord med. Vissa var till och med folk jag aldrig hade träffat!
“Vilka är alla, Alex?” frågade jag Alex, som hade slagit sig ned på en utav de alla barstolarna som stod uppradade framför bardisken.
“Jag stod för att bjuda in folk vi kände gemensamt, du och jag, och folk jag själv visste att du kände. Resten har Scooter och Pattie bjudit hit”, förklarade hon bakom sitt, nu halvfulla, glas.
“De har ju bjudit in främlingar!” utbrast jag och svepte med armen över folkmassan.
“Nej då, det är folk från ditt skivbolag och några från Stratford har jag för mig att dem sade.”
Jag suckade och slog mig ned på stolen bredvid hennes, “Bäst för dem att det är folk därifrån. Annars vet jag två personer som kommer få pisk imorgon…”
“Euw, nej Justin”, Alex skakade på huvudet med rynkad panna, “det där lät så fel.”
“Äh, det är bara du som har snuskiga tankar.”
“Tror du ja”, flinade hon och drack upp det sista av sin Cola. “Kom nu. Jag vill dansa.”

“Nu kommer tårtan!” ropade en gäll röst sekunden efter att musiken hade slagits av.
Alla började applådera och vissla åt Scooter och Fredo som kom gåendes med tårtan, som stod placerad på någon sorts vagn. Det var en vit tårta, med en svart text där det stod “Believe.”
Att se den, och alla mina arbetskamrater och vänner le, fick mig att inse att jag var lyckligt lottad. Det var något jag inte hade funderat på så mycket på senaste tiden. Men det var jag. Jag hade ett jobb jag älskade, lojala fans, en tjej som aldrig lämnade min sida, min familj och underbara arbetskamrater. Det var mer än jag någonsin kunnat önska.
“Jag tycker”, började Scooter högljutt, från scenen, “att vi har gjort ett - ursäkta ordvalet - jävligt bra jobb hörni! Första delen av turnén är slut. Vi har haft slutsålda arenor varenda gång under detta halvår… det är stort! Men…” han avbröt sig själv för att skaka på huvudet, “det hade inte gått utan huvudpersonen. Justin.”
Alla vred på sina huvuden åt mitt håll och stod tysta en sekund innan de började applådera. Leendes viftade jag med handen i försök att få dem att sluta, vilket dem slutligen gjorde efter två minuter.
“Fast jag hade ju inte kunnat göra detta, om det inte vore för dig Scoot! Så det hade inte gått utan dig heller”, konstaterade jag och började applådera.
Scooter log brett mot mig och hoppade sedan ned från scenen, för att gå fram till tårtan igen med en tårtspade i högsta hugg. Han började försiktigt skära i tårtan, förde över biten till en ljusblå plasttallrik och räckte över den till mig.
“Tack”, mimade jag då ljudvolymen var alldeles för högt för Scooter att kunna höra mig.
Jag tog mig ut ur folkmassan och slog mig ner vid bardisken. Jag svepte med blicken över folkmassan, sökandes efter Alex huvud, men fann det ingenstans. Vart var hon?
Orolig som jag var, lämnade jag baren och tårtan efter mig och gick in på damernas utan att bry mig om vilka som kanske befann sig där inne.
“Alex?” ropade jag försiktigt.
“Ja?” svarade en hes röst inifrån ett utav båsen. Snart därefter slogs dörren upp, och en leendes Alex klev ut. “Vad är det? Varför är du inte där ute?”
“Frågan är snarare varför du inte är där ute?”
Hon såg ner på sina fingrar, “Åh. Jag blev bara lite trött. Ville ha tid för mig själv. Dessutom så är det så högljutt där ute, man får ju ont i huvudet”, skrattade hon nervöst. Då slog det mig. Hon döljde något.
“Vad är det som har hänt?” Jag tog ett steg fram för att kunna omfamna henne, men till min förvåning tog hon ett steg bakåt. Jag rynkade pannan, “Alex? Vad är det här…?”
“Justin…” hon såg upp på mig med glansiga ögon, “Jag är gravid.”

Mitt hjärta slog hårt i bröstkorgen på mig av nervositet. Vad skulle han svara? Hur skulle han reagera? Klumpen i halsen på mig växte, och min mun blev allt torrare.
Justin stod bara där, knäpptyst. Hans blick sade mig ingenting - varken förvåning eller besvikelse, glädje eller ilska. Det var som att han var levande död.

“Justin?” viskade jag fram, så lågt att jag knappt hörde mig själv.
“Uh”, lämnade hans mun. Han såg ner på mina händer som låg tryckta mot min mage, och sedan upp på mig. “Hur?”
“Ja, du och jag har ju haft sex, men-”
“Nej”, avbröt han mig. “Hur kunde det här hända? Du… du går ju på p-piller?”
“Jag missade en vecka. Det berättade jag för dig”, påminde jag honom.
Han skakade stumt på huvudet. “Nej… det här får inte hända… Alex, jag kan inte bli pappa. Inte nu. Det här skulle inte hända nu!”
“Justin, jag är lika förvånad som du är, tro mig.”
“Jag… nej.” Han vände sig om och försvann. Bara så där, lämnade han mig ensam.
Storleken på klumpen jag hade i halsen fördubblades. Tårarna brände i ögonvrån på mig, och mina ben kändes svaga. Pattie hade försäkrat mig, dagen vi fått reda på det, om att Justin skulle stanna hos mig, och ta hand om mig. Varför gjorde han inte det? Varför stod han inte bredvid mig nu, med sina trygga armar kring min kropp? Varför kysste han mig inte och lovade mig att allt skulle bli bra?
Frågan som ekade högst i huvudet på mig var, varför lämnade han mig?

Många av er hade rätt. Så, vad tror ni händer? 

Förlåt för seg uppdate, vi är sååå ledsna! Kommentera dock så ska vi försöka få upp 74 så snart som möjligt!! 

Både jag och Justin nickade. ”Vi skulle båda två uppskatta om vi bara drog ett streck över detta.”

Nick såg mellan oss. ”Jag med. Ni anar inte vilka skuldkänslor jag haft på grund av detta.”

”Det är lugnt.” nickade jag. ”Allt är bra nu. Ödsla ingen mer onödig tid på detta nu.”

”Grattis på artonårsdagen Alex!” ropade alla i kör.

 Allt jag förmådde mig till att göra var att le. Arton? Var det min födelsedag idag? Hur kunde jag ha glömt bort den? Skrattandes åt mina tankar kramade jag om alla som kom fram till mig för att gratulera mig när det helt plötsligt började knastra i högtalarna.

”Alex, grattis på födelsedagen. Den här är till dig, för du är allt för mig. Du är min It Girl.” log Justin från scenen och började sedan sjunga.

”Alltså jag kan fortfarande inte fatta att Justin gav dig sin Ferarri i födelsedagspresent. Hur coolt är inte det?” utbrast Carlena så fort vi lämnat hotellets lobby för att upptäcka shoppingen Boston hade att erbjuda.

”Jadu Car, jag kan inte heller förstå det.” svarade jag och tänkte på min Ferarri som stod parkerad hemma på Justins uppfart i L.A.

 På min födelsedag hade Justin gett mig nycklarna till sin Ferrari och sagt att den var min. Min att behålla. Han hade även påmint mig om hur jag hade tillfredsställt honom och frågat om jag velat göra om det. Då. Men till min räddning så hade Elenor kommit ut med tårtan just då, så vi hade skjutit upp det.

 Det förvånade mig hur många som egentligen befunnit sig på festen. Dansarna, några från Crewet, ett antal från dansskolan jag gick på i L.A, Justins familj, min familj och några från Sverige. En av dem hade varit Tyra, något jag blivit redigt förvånad över. Men vi hade löst det och hon hade berättat att hon inte velat missa min artonårsdag för något i hela världen. Leo och Jake hade även fått sällskap av Jazmyn och Jaxon på hotellrummet tillsammans med Annie. Tydligen så hade dem blivit bästa vänner, vilket gladde mig.

”Nå… vart ska vi gå?” frågade Carlena med en suck gömd i rösten när vi kommit in i det stora köpcentret.

”Brandy Melville kanske?” föreslog jag leendes.

Hon nickade. ”Det låter okej.”

Efter ett antals minuters tystnad och några höger svängar senare bröt Carlena tystnaden. ”Hmm… Alex, vet du ens vart den butiken ligger?”

Jag skrattade, ”Nja, vi kanske borde googla det eller något.”

Carlena brast ut i skratt och slog till mig på armen. ”Varför sa du inte det tidigare?”

”Jag trodde jag kunde hitta utan problem. Jag kollade upp vägbeskrivningen innan jag lämnade hotellrummet.” skrattade jag och knappade in adressen på mobiltelefonen. När jag fick fram kartan och studerat den meddelade jag Carlena att vi skulle ta till vänster några hundra meter fram genom att peka på gatan där vi skulle svänga.

”Se! Vi var ju så nära!” utbrast jag när butiken uppenbarades framför våra ögon efter att vi svängt åt vänster.

”Jaja, skynda dig nu! Nu ska det shoppas.”

Lite mer än två timmar senare kom vi äntligen ut ur butiken. Jag, nästan ettusenfemhundra dollar fattigare och Carlena lika så. Vi bedömde vår shoppingtur färdig men innan vi begav oss tillbaka mot hotellet ville vi gå för att äta.

Just när vi slagit oss ned i ett bås på Taco Bell ringde min telefon.

”Hej babe!”

”Hej raring, vad gör ni?” undrade Justin från andra sidan luren.

”Vi satte oss precis ned för att käka på Taco Bell. Vad gör du?”

”Nä inget, hade nyss världens längsta konferenssamtal med Scooter och skivbolaget. Beställde lite roomservice, så ska äta lite gott.”

”Babe? Har du tråkigt?” undrade jag.

”Hmm, lite. Vadå då?” undrade Justin sådär allvarligt men ändå inte som bara han kunde vara.

”Aw, sötnos… Nej, men jag sitter och äter med Carlena. Vi är tillbaka om en halvtimme. Håll ut.” sade jag samtidigt som jag tog en tugga av min burrito. Jag var för hungrig för att ens vänta tills vi lagt på.

”Aja, skynda. Älskar dig!”

”Oh ja deh!” svarade jag med munnen full av mat.

 När samtalet hade avslutats slängde jag ner mobilen på bordet för att kunna hålla min kära burrito med båda händerna.

Carlena skrockade och torkade sig om munnen med en servett, ”Ni är så underbart söta så det finns inte.”

 Jag skrattade bara och såg frågande på henne, fortfarande med massa mat i munnen.

”Alltså, jag menar… Han ordnade en fest åt dig, han stod vid din sida hela kvällen, han gav dig sin Ferarri, hur han är när han är med dig och när han inte är med dig. Det är så vackert. Det är äkta. Titta på dig, du är sjut- arton nu, och har redan ditt livs kärlek i dina händer. Guuurl, jag har inte ens varit kär ännu. Och jag är tjugotvå.”

Jag lät det jag precis hört sjunka in medan jag lade ner min, nu halva burrito, på brickan framför mig och torkade mig med en servett. ”Alltså, jag tänker inte så mycket på det. Justin gör mig lycklig och jag är tacksam för att ha hittat någon som honom.”

”Det borde du vara. Håll fast i honom.”

”Men du då?” undrade jag för att byta ämne. Det kändes som om allt alla alltid pratade om var mig och Justin. Det var överväldigande. ”Hur kommer det sig att du inte varit kär?”

”Jag vet inte riktigt... Det har bara inte blivit av liksom. Du vet hur upptagen jag varit med dansen hela tiden.” svarade hon och sköt brickan med rester ifrån sig.

”Vill man så kan man. Hade du verkligen velat så hade du haft all tid i världen.” log jag och ställde mig upp. Jag tog bägges brickor för att lämna de i brickställningen som fanns. Sedan gick jag tillbaka och tog mina påsar för att med Carlena hack i häl lämna restaurangen.

”Jag ska bli din wingman nu Car. Nu när jag är arton och kan följa med ut. Jag ska finna en sexbomb till dig.” Hon skrattade åt, antagligen, mitt ordval och vi satte av mot hotellet.

Taxin stannade utanför vårt hotell mitt i havet av beliebers.

”Tjugofem dollar blir det.” berättade chauffören och jag räckte över honom en tjuga och en tia.

”Behåll växeln, Sir.” log jag.

”Tack så hjärtligt. Är ni någon utav Biebers vänner eller så?” undrade han sedan och nickade åt Justins fans.

”Flickvän och dansare.” svarade jag.

Chauffören skrattade, ”Ni är väl inte båda hans flickvänner?”

Jag kastade en blick på Carlena innan vi båda brast ut i skratt. ”Absolut inte. Alex här”, Hon nickade åt mitt håll, ”är Justins flickvän och dansare. Men jag är bara hans dansare.” svarade hon artigt.

”Min dotter är ett stort fan. Skulle jag få kunna ta en bild med er?” undrade han, lite skamset och vände sig om för att se på oss.

”Absolut kan du få det!” svarade jag. Chauffören sprack upp i ett glatt leende och drog upp sin iPhone ur fickan. Han höll upp telefonen högt, så att vi alla tre kunde få plats på skärmen och knäppte en bild. ”En till!” utbrast jag och gjorde en grimas. Han skrattade till och knäppte några fler bilder där vi alla grimaserade.

”Tack så mycket tjejer!” utbrast han när vi öppnade bildörrarna för att stiga ut.

 Ljudet av de skrikande fansen gjorde att jag nästan utvecklade någon hörselskada. Jag var tacksam för stängslena som fanns på vardera sida av mattan som utgjorde någon sorts uppfart till hotellets ingång.

 Jag försökte se glad ut och vinka till några fans så bra jag kunde med alla påsarna jag bar på och gispet som täckte min arm. Många skrek och frågade om bilder och andra skrek frågor om Justin. En flickas min fångade min uppmärksamhet. Hon stod längst fram vid stängslet, men hon varken skrek eller pratade eller höll uppe sin mobil. Hon lutade sin haka i sin handflata varpå henne armbåge var lutad mot stängslet och såg på mig med ett ansiktsuttryck jag inte kunde tyda.

 Carlena drog mig i armen och jag bröt ögonkontakten med flickan. Sekunden senare var vi inne i hotellets lobby och skriken upphörde.

”Vad hände där ute Alex?”

”Nej inget Car… Men gå du upp till ditt rum, jag ska bara fixa en grej.” mumlade jag. Carlena såg på mig med en förundrad min innan hon ryckte på axlarna och vände sig om och gick mot hissen.

Jag vände mig om mot receptionen och styrde stegen dit.

”Hej, skulle du kunna se till så dessa påsar hamnar i Mr. Biebers och mitt rum? Nummer 1204.” bad jag snällt.

”Absolut Miss.”

 Jag lämnade över kassarna och gick sedan med bestämda steg ut ur hotellet. Ljudvolymen höjdes något så utomordentligt på bara några hundradelssekunder. Jag log mitt bredaste leende och stegade sedan iväg mot tjejen som hade snappat upp min uppmärksamhet tidigare.

”Hej!” hälsade jag.

”H-hej.” svarade hon, en aning osäker.

”Vad heter du?”

”Thea. Du är Alexandra va?” undrade hon.

”Japp det är jag det. Eller sist jag kollade i alla fall.” skrattade jag i ett försök att vara rolig. Thea log ett osäkert leende till svar.

”Hur känns det? Att vara med Justin, menar jag.”

Jag tog en paus för att tänka till, ”Har du en bästa vän?” undrade jag och Thea nickade, ”så känns det att vara med Justin. Han är som ens bästa vän.”

”Aha.” svarade hon. Hon verkade ledsen och jag var i ett desperat behov av att veta orsaken. Så jag försökte gissa mig fram.

”Ska du se Justin imorgon kväll?” undrade jag. Thea såg på mig med ett, om det var möjligt, ännu ledsnare ansiktsuttryck och skakade på huvudet.

”Inte? Varför inte det?”

”Min mamma… Vi hade inte… Vi har- vi hade inte råd med biljetterna.” nästan viskade hon och vände på huvudet för att slippa möta min blick.

”Vänta ett slag.” sade jag och rotade efter min mobiltelefon i min framficka. Jag fiskade upp den och slog ett nummer.

”Vad gör du?”

”Väntar på dig babe. Var är du? Vad är det för höga skrik? Och varför kom dina påsar upp till rummet utan dig?”

Jag vände mig om med ryggen mot Thea så att hon inte skulle kunna höra mig. ”Jag är vid ingången. Kan du snälla komma ned och ta med dig två biljetter till morgondagens show? Snällaaaaa.”

”Alex, du-”

”Snälla Justin, om du bara hade sett den lilla tjejens blick. Hon är ledsen och du kan göra skillnad i hennes liv. Två biljetter. Det är ingenting för dig medan det kan göra stor skillnad i hennes liv.”

”Jag är redan halvvägs ned i hissen, hjärtat. Jag älskar att du bryr dig så mycket om mina beliebers.” sedan dog samtalet. Justin hade lagt på.

Jag vände mig om och såg på Thea. Hon såg ut att vara runt tolvårsåldern. ”Är du här ensam?” undrade jag.

Hon skakade på huvudet, ”Det är min mamma.” sade hon och pekade på en kvinna snett bakom sig.

Jag mötte mammans blick och hon log mot mig. ”Ska din kompis på konserten?”

”Ja. Hennes pappa jobbar på arenan och hade köpt biljetter till henne och hennes mamma.” berättade hon. Flickan talade i en så låg ton att det nästan var omöjligt att höra henne med tanke på skriken som kom från alla håll. Men med tanke på hur farligt nära jag stod så kunde jag precis höra.

”Vad säger du om jag kan fixa två biljetter? En till dig och en till din mamma.”

”Sådant händer bara på film. Jag tror inte på sånt.” svarade hon ledset. Jag kastade en snabb blick in mot hotellet och såg hur Justin kom gåendes ned för trappan.

”Vänta här ska du se.” Jag vände mig mot entrén, Thea följde min blick hon också. Precis innan Justin gick ut genom dörrarna vände jag blicken och såg på henne. Hennes ögon spärrades upp sekunden ha klev ut och skriken runt oss blev tusen gånger högre.

”Det var en flicka som ville ha biljetter?” sade Justin när han hade nått mig och Thea. Han såg ned på henne med ett brett leende lekandes på sina läppar, men Thea stod bara där likt en zombie och stirrade på honom.

”Hon är lite blyg utav sig.” upplyste jag honom nickandes.

Han böjde sig då ner för att hamna i ansiktshöjd med henne och log, ”Vart har du din mamma?”

Med skakig hand pekade hon på samma kvinna som förut, ”D-d-ä-är…” stammade hon nervöst fram.

Justin nickade och räckte över biljetterna till mig, ”Håll i dem är du snäll babe.”

Det var ett under att jag ens kunde höra vad han sa, när alla runtomkring oss skrek och lutade sig över staketen likt djur. Även fast folk slet i Justins kläder så lutade han sig lugnt över staketet, placerade sina händer under Theas armar och lyfte över henne.

 När hon stod på egna ben bredvid oss räckte jag över biljetterna till Justin igen och lät honom gå själv med Thea till hennes mamma medan jag tog lite bilder med fans som ville. Vissa gav mig komplimanger samtidigt som andra inte slängde ur sig något annat än elakheter. Det gjorde ont i hjärtat när jag hörde dessa elakheter, men jag försökte att vara mer uppmärksam på komplimangerna då.

 De flesta fans hade förflyttat sig från själva hotellet för att komma närmre Justin, som nu stod och tog bilder med Thea och andra fans. Jag tog mig över till andra sidan och tog ännu några bilder innan jag gick till Justin och Thea. Vi tog en bild tillsammans innan vi vinkade hej då till alla fans.

 När vi var i säkert förvar innanför entrédörrarna slappnade jag av en aning. Precis när jag och Justin ställde oss vi hissarna stannade en hiss till och ett äldre par steg ut. Justin höll dörren för mig och jag gick in med honom efter mig.

”Jag älskar hur fin du är mot mina beliebers. Du bryr dig verkligen om dem.”

"You really care about them."

Jag placerade mina händer på Justins axlar och lutade min haka på dem. ”Jag vet hur mycket dem betyder för dig. Då är dem viktiga för mig med. Dessutom så skadar det inte att jag visar dem min snälla sida.” berättade jag.

”Och jag älskar dig för det.” Justin lämnade en blöt puss på min näsa.

 Huden som varit i kontakt med hans läppar brann och jag ville genast ha mer. Så jag slängde en arm om Justins nacke och pressade mina läppar mot hans i en passionerad kyss. Han blev en aning förvånad över mitt plötsliga drag men fattade genast vad som hände och samarbetade med mig.

Hans tunga smekte min medan hans händer vandrade ner till min rumpa för att ge den ett kläm. Jag gav ifrån mig ett lågt stön och av ren automatik tryckte han sitt huvud, om ens möjligt, närmre mitt.

Hissen plingade till, vilket fick oss att avbryta vår kyss och återgå till verkligheten. Jag tog ett fast grepp om Justins hand och drog honom med mig genom korridoren. Kaili och Jon gick förbi oss. De hälsade och såg ut att vilja prata men jag stannade inte, jag var såpass upphetsad att jag gick raka vägen in till vårt rum och slängde igen dörren bakom oss. Väl inne kunde jag inte hålla händerna borta från Justin. Jag ville ha honom. Jag ville ha honom med en gång.

”Tror du att Jazzy någonsin kommer börja gilla mig?” undrade jag där jag låg i Justins famn i den stora sängen, svettig och klibbig efter vad som bara för några få minuter sedan hänt. “Jag menar, hon var liiiiite mer samarbetsvillig på min födelsedag. Jag vet inte om det var för jag fyllde år eller för hon börjat gilla mig lite.”

Justin skrockade, ”Jag tror att hon älskar dig. Men hon vill spela lite tuff inför dig, liksom, hon är van vid att uppmärksamheten ligger på henne hela tiden. Sen nu när alla vill lära känna dig så blir hon lämnad åt sidan. Om det hjälper så hatade hon Selena i början också. Hon vägrade sitta bredvid henne.”

”Jag antar att hon behöver tid.”

”Precis.” sade Justin och kysste min tinning.

 Jag lekte med våra händer när jag tycktes höra låga knackningar på dörren. Justin verkade också ha uppfattat dem och såg på mig.

”Jag tar det.” berättade jag och gick upp ur sängen. Jag drog snabbt på mig mina pyjamasshorts som låg slängda i fåtöljen, samt en hoddie som tillhörde Justin.

Jag stängde dörren om sovrummet och gick ut i sviten vi bodde i. Jag satte upp mitt hår i en boll på huvudet innan jag öppnade dörren.

”Hej.”

”Nick? Har vi missat en träning eller något?” undrade jag förvånat.

”Nej. Jag undrade bara om jag kunde få prata med dig och Justin…?” undrade han och såg nervöst ned på sina sneakers.

”Mm, visst. Jag ska bara hämta Justin. Kom in.” sade jag och gick mot sovrummet. Jag stack in huvudet genom dörren och såg Justin ligga på mage med ansiktet i kudden.

”Justin, Nick är här. Han vill prata med oss.”

”Nick?” Justin for upp ur sängen och såg på mig med rynkad panna. ”Jag kommer.” mumlade han när jag redan hade vänt mig om och var på väg därifrån.

Nick satt i soffan och såg ned på sin mobil när jag gick förbi. ”Vill du dricka något?” undrade jag.

”Nej tack. Jag ska inte störa er. Mina föräldrar väntar.” Jag nickade och slog mig ned i fåtöljen.

Vi väntade på Justin i tystnad, båda med blickarna i mobiltelefonerna. Någon minut senare kom Justin ut endast iförd sina Chachi Momma Pants. Han slog sig ned i hörnet av soffan Nick satt i och vred på huvudet åt hans håll.

”Så…? Vad var det du ville prata om?”

”Ehm… Grejen är den att… Jag spenderade dagen med min familj, vilket jag inte gjort på ett tag. Det fick mig att inse hur beskyddande man är över sin familj. Det i sin tur fick mig att tänka på den gången jag betedde mig som en riktig idiot mot din treåriga lillebror.” Han tog en paus för att vända blicken och se på mig. ”Det var riktigt fel och jag ville bara be om ursäkt. Jag skäms över det och jag önskar jag kunde få det ogjort.”

”Tack.” Förmådde jag mig att viska fram, tagen av den plötsliga ursäkten.

”Sen vill jag be om ursäkt för hur jag betedde mig när jag fick reda på att ni var ett par. Jag var sur, och är fortfarande lite sur, över att du tog Alex även när jag hade sagt att jag typ gillade henne. Dock har jag nu insett att jag är för gammal men det gjorde ändå ont när en bror tog ifrån mig en tjej jag gillade.”

”Det förstår jag, Nick. Och jag är ledsen över att jag… tog henne, eller hur man än ska uttrycka sig. Det var inte direkt meningen. Jag… jag föll för henne. Precis som du gjorde och när man faller för någon så kan man inte direkt ångra sig. Jag är upp över öronen förälskad i henne och har varit det ett bra tag nu. Men, jag ber även om ursäkt för att jag orsakade dig smärta.”

”Jag förstår, kärlek är ett underligt ting. Man kan inte riktigt kontrollera den. Men jag godtar din ursäkt Justin.” svarade Nick, nu med ett litet leende på sina läppar. “Och jag hoppas att vi kan återgå till att vara vänner. Alla tre alltså. Vi kanske inte kan gå tillbaka till hur det var förut på direkten, men vi kan väl åtminstone bli vänner igen? Det känns löjligt att bråka. I den här åldern också.”

Både jag och Justin nickade. ”Vi skulle båda två uppskatta om vi bara drog ett streck över detta.”

Nick såg mellan oss. ”Jag med. Ni anar inte vilka skuldkänslor jag haft på grund av detta.”

”Det är lugnt.” nickade jag. ”Allt är bra nu. Ödsla ingen mer onödig tid på detta nu.”

72 är färdigt och kommer upp när vi har fått ett antal kommentarer på detta, så snåla inte med kommentarerna! Kommentera bara, 2 sekunder av ert liv, ett bra räcker utmärkt!

Skrivet av Ema, med några små delar av Liv. P&K// E&L.

”Vilka är de?” undrade Justin och började knappa på sin mobil.

”Jag träffade de igår kväll innan jag bestämde mig för att gå upp på scenen. De var trevliga och tog en bild med mig. Jag lovade de att du skulle följa de på Twitter.”

”Så där ja, då var det klart.” berättade Justin och lade ner sin mobil på bordet framför oss. ”När får jag skriva mitt namn där?”

”När du har tagit ut mig för att köpa något att ha på mig ikväll.” avtalade jag.

”Deal.”

Jag särade försiktigt på ögonlocken och såg ned på platsen bredvid mig, där Leo låg och sov sött. Under gårdagens konsert så hade pappa, El, Jake och Leo dykt upp – utan förvarning. Jag hade blivit förvånad men väldigt glad.

En helgs ledighet i Los Angeles och min familj var här. Kunde det bli bättre?

Efter konserten hade vi alla dragit ut och käkat, tillsammans med Justin och Pattie. Leo hade somnat i min famn, så vi hade bestämt att han skulle få följa med mig hem till min lägenhet för att sova medan El, pappa och Jake sov på hotellet. Justin hade även hängt med hem till mig men lagt sig på soffan istället.

”Lex?” gäspade Leo helt plötsligt och såg sömndrucket upp på mig.

”Mhm?” log jag till svar samtidigt som jag lekte med hans bruna lockar som ramade in hans runda ansikte.

”Pannkisaj, till fjukoscht?” föreslog han men fick det hela att låta som en fråga.

Jag reste mig upp ur sängen. ”Det låter som en underbar idé. Gå ut och väck Justin du, så tar jag en snabb dusch. Okej?”

”Oke.” svarade han lyckligt, för att sedan försvinna ut ur mitt rum.

Leendes roffade jag åt mig ett par ljusblå hängslebyxor och en vit t-shirt från Ralph Lauren som Tyra köpt till mig. Givetvis hade jag velat lämna tillbaka den då priset var skyhögt, men eftersom att Tyra var Tyra så hade hon slängt iväg kvittot.

Innan jag lämnade rummet drog jag även med mig två hårnålar, min hårdonut och mina svarta Doc Martens. Försiktigt och tyst, för att slippa bli stoppad av Justin, tog jag mig förbi vardagsrummet för att sedan slinka in i badrummet.

 I går efter konserten hade jag självklart duschat, men jag hade aldrig fått tiden till att tvätta mitt hår så det var bättre att jag gjorde det nu för annars skulle Justin hinna dra med mig ut på olika saker.

Kläderna jag spenderat natten i tryckte jag ned i den tomma tvättkorgen för att sedan kliva in under den heta strålen. I ren panik sänkte jag värmen tills jag fann den perfekta temperaturen.

Nynnandes på Boyfriend försökte jag med en arm, då min andra var gipsad, schamponera och balsamera mitt hår. Det gick sämre än vanligtvis, men det gick i alla fall.

 När allt lödder hade sköljts ned i avloppet så vred jag av vattnet och sträckte mig efter en handduk. Att torka sig och sätta upp håret i en turban var inte det lättaste att göra med en gipsad arm, men precis som med schamponeringen så gick det till slut.

Det tog även ett tag för mig att få på mig kläderna, samt få upp mitt hår i en någorlunda bra uppsättning. Cirka trettio minuter om jag fick gissa, men när mitt hår äntligen satt som det skulle log jag stolt mot min spegelbild. Det hade i alla fall gått snabbare än igår, påminde jag mig själv nöjt.

 Jag smetade på ett lager mascara på mina ögonfransar och kletade på lite lipsyl på mina läppar innan jag lämnade badrummet, redo för att äta frukost.

 Vid matbordet satt Justin ensam, med blicken fastklistrad på sin iPhone, något som resulterade att han inte märkte när jag slog mig ned framför honom vid matbordet och lassade upp tre pannkakor på min tallrik.

”Vart är Leo?” frågade jag förvirrat.

Justin såg snabbt upp på mig, som om jag vore en inbrottstjuv. ”Jesus, Alex, du skrämde mig.”

Jag himlade med ögonen samtidigt som jag smetade flera lager Nutella över mina pannkakor. ”Kanske för att du sitter och är upptagen med den där.”

”Kanske.” flinade Justin med en enkel axelryckning.

”Nå? Vart är min lillebror?”

Han nickade mot vardagsrummet, ”Han sitter och tittar på Disney Channel.”

Jag log mot Justin och stoppade in en pannkaksbit som var dränkt av Nutella i munnen, ”Okej.”

”Går det bra?” skrattade han menandes efter en stund.

”Vad menar du?” frågade jag förvirrat.

”Du har nutella runt hela munnen. Är det svårt att äta med gips eller? Du har inte haft några problem med att äta förut. Duscha, klä på dig och sminka dig ser ju inte heller ut att vara ett problem.”

”Kom hit och ta bort det då.” flinade jag så förföriskt och mystiskt jag bara kunde.

 Justin reste sig leendes upp och gick fram till mig, där han slog sig ned på sina knän och lutade sig närmre mitt ansikte. Hjärtat bultade så hårt i bröstet på mig att jag trodde att det skulle hoppa ut vilken sekund som helst. Handsvetten forsade längst mina fingrar likt Niagarafallen.

 Justins varma andetag slog mot min kind, och han kom närmre och närmre för var sekund. Det bubblade i magen på mig av lycka. Av kärlek. Frestelsen var alldeles för stor, så jag lutade mitt huvud framåt en centimeter för att radera avståndet mellan hans läppar och min mungipa där Nutella fläcken tydligen befann sig.

 Justins tunga smekte min kind försiktigt, som om den vore gjord av porslin eller något ännu ömtåligare. Hans tungspets gled över mina mungipor som skickade ilningar genom hela min kropp. Typ som den nykära känslan. Med Justin var jag alltid nykär.

”Uschjjjj, va gö ni? Juschtin vaffo sjickaj du Lex? Äckjigt.” Jag log mot Justin innan jag vände mig om och såg på Leo som hade rusat in i köket, som såg på mig och Justin med en äcklad min.

”Ehm…” började Justin.

”Alltså, Leo. Grejen är den att…” avbröt jag Justin men fick slut på ord. Jag visste inte hur jag skulle förklara. Det blev väldigt stelt och Justin backade undan så att han inte stod så farligt nära.

”Ni äj kjäppa.” skrattade Leo bara och försvann sedan tillbaka in i vardagsrummet.

När han var utom synhåll vågade jag mig på att kasta en blick till Justin, som i samma ögonblick såg på mig. När våra blickar möttes brast vi båda ut i skratt.

”Av någon anledning…” skrattade jag, ”var det pinsammare än den gången din mormor kom på oss hemma hos dig.” Jag var tvungen att hålla mig för magen när jag skrattade. Jag kunde nästan känna mina magmuskler arbeta.

”Otroligt pinsamt, tänk om vi var hans föräldrar? Hur skulle vi hanterat det då?” skrockade Justin.

Jag slutade skratta för en stund och tänkte lite på det han sade. ”När vill du skaffa barn?” undrade jag.

Justin blev med ens allvarlig och satte sig återigen mitt emot mig. ”Jag vet inte, efter 23-24 kanske.”

”Jag vill ha en stor familj, det är allt jag vet. Jag vill liksom inte vara för gammal eller för ung heller.” berättade jag. Justin nickade och tog min hand som var placerad på bordet.

”Tror du vi hade blivit bra föräldrar?” undrade Justin plötsligt.

Jag funderade en stund innan jag självsäkert svarade, ”Ja. Jag tror vi hade varit de bästa föräldrarna. Vi är båda ansvarsfulla och har bra hand om våra småsyskon. Vi hade klarat det, lätt som en plätt. Dock tror jag vi hade fått gå igenom vissa åtgärder, liksom hur vi ska agera i en sådan situation som nyss uppstod.” sade jag och skrattade lite lätt.

”Jag håller med dig. Vi hade blivit de bästa föräldrarna.”

Jag såg på mina småbröder som lekte i klätterställningen likt två små apor. Bara att se dem skratta gjorde mig alldeles varm och lycklig inombords. Det enda jag begärde var att min familj och mina vänner skulle må bra, för att jag skulle kunna vara lycklig och le.

”Här har ni, tre chokladmuffins, en vanilj Frappucino, en choklad Frappuchino, två latte och en äppelpaj”, log servitrisen mot mig, pappa, El och Justin som satt samlade runt ett stort, svart bord utanför caféet som låg placerat endast några meter ifrån lekparken.

”Tackar”, svarade Elenor med ett brett leende. Hon var alltid trevlig mot alla, varesig det var Marcus bakom kassan på ICA hemma i Sverige, eller en städerska. Hon förmådde sig bara inte till att vara elak mot någon.

”Så… vart ska ni på måndag då?” frågade pappa bakom sin kopp med latte.

”Boston”, svarade jag snabbt och tog en tugga av min muffin.

Justin nickade instämmande, ”Alex’... hur ska man säga detta? Alex’ ”Andra chef” har familj där.”

Jag såg förvirrat upp på honom, ”Jaså? Vem då? Scooter eller?”

”Nick.”

”Jaha”, mumlade jag ointresserat till svar. Vart Nick hade sin familj var inte viktigt för mig att veta.

”Skönt för honom! Då får han lite tid att hälsa på sin familj”, log pappa entusiastiskt.

Justin nickade. ”Jag avundas honom lite för det. Jag önskar jag kunde träffa min familj snart igen.”

Elenor rynkade pannan. ”Var inte du och Alex på besök uppe i Kanada för endast någon vecka sedan?”

”Jo, men jag saknar dem ändå jättemycket.”

”Det förstår jag. Vi saknar Alex också. Vi följer turnén på någon hemsida om dig Justin. På så sätt känns det som om vi är med henne lite”, skrattade Elenor generat.

”Det är smart”, tyckte jag ärligt.

”Ja”, instämde Justin och log brett mot både El och pappa.

”Vad händer ikväll då?” frågade pappa mig med ett stort leende lekandes på sina läppar.

Jag höjde på ögonbrynen. ”Inget speciellt, antar jag? Jag tror vi bara ska sitta hemma och kolla på TV. Eller? Vill ni göra något?”

Pappas leende suddades med ens bort, ”Jaha. Åh. Då förstår jag…” han utbytte en orolig blick med El, något som fick mig att bli irriterad. Varför kunde han bara inte säga rakt ut vad det var för fel med att sitta hemma med sin pojkvän och äta lite chips framför teven?

”Vi kanske kan gå ut och äta middag?” föreslog jag då snabbt. Dem hade faktiskt åkt hela vägen hit bara för att träffa mig.

”Det låter förträffligt”, log Elenor vänligt.

”Alex!” ropade Jake på mig.

 Jag vred på huvudet endast för att se mina småbröder komma springandes mot bordet vi satt vid. Mina läppar kröktes i ett litet leende. Irritationen som pappa gett mig fanns fortfarande där, vilket gjorde det aningen svårt för mig att le helhjärtat.

”Hey, vad är det?” frågade jag så mjukt jag kunde när dem äntligen nådde oss.

”Vill du leka med oss?” flåsade Jake lyckligt och Leo som stod bredvid nickade hastigt.

Jag pressade samman mina läppar i ett smalt streck. ”Tyvärr, killar, men jag måste ta det lugnt med armen ifall jag någonsin vill få av det här förskräckliga gipset.”

Leo suckade tungt, ”Lex du måchste vaja föjschiktig. Bjyt inte ajmen.”

Alla runt bordet skrattade glatt åt hans visa ord. ”Ja, jag vet. Jag ska vara försiktigt. Jag lovar kompis.”

”Bja”, tyckte han innan han hoppade upp i mitt knä.

 Jake gick förbi mig för att sätta sig i Justins knä, något som gjorde Justin överdrivet glad. Fast jag förstod honom. När Jaxon lekt med mig hade jag själv blivit överlycklig.

”Ni ser ut som en familj”, skrattade Elenor samtidigt som hon rotade i sin väska efter – om jag fick gissa – sin telefon.

”Ja.” ”Men usch”, sade jag och Justin i mun på varandra.

 Båda två vred på huvudet för att se på den andre och brast sedan ut i skratt, precis som vi gjort tidigare idag.

”Varför säger du usch?” frågade han flinandes när skrattsalvorna äntligen lagt sig.

”För att”, ryckte jag på axlarna, ”det är mina småbröder. Det är lite usch om folk tror att det är mina barn.”

”Det har du rätt i.” log han och lutade sig fram för att placera en snabb kyss på mina läppar.

 Ett knäppande ljud hördes då från tvärs över bordet, något som fick mig att snabbt avbryta kyssen för att ge El en sträng blick.

”Du kan inte fota folk lite hur som Elenor!” utbrast jag skrattandes.

”Jag gjorde det nyss – vilket bevisar att jag visst kan det.” svarade hon kaxigt och knäppte sedan ännu ett foto.

Jag himlade med ögonen, ”Du är hopplös.”

Hon putade med läpparna mot mig, ”Du älskar mig ändå.”

”När ska vi möta dem?” frågade Justin mig från badrummet.

”Vilka är dem?” frågade jag bakom mitt vattenglas.

Han suckade. ”Elenor och din pappa.”

Jag skrattade. ”Jaha. Dem, dem. Då förstår jag. Nej, men jag vet inte. Det var du som talade med dem.”

Han kom ut i köket i enbart sina vita boxers. ”Men”, flämtade han, ”jag har glömt bort tiden.”

Jag ryckte på axlarna. ”Inte mitt problem. Men jag tror att det var åtta… vem ska ta hand om Jake och Leo förresten?”

”Annie, en tjej som brukar vakta Jaxon och Jazzy när dem är med.”

”Okej.”

Han lutade sig mot bänken bredvid mig med utsträckta armar, ”Hey. Kom hit med dig.”

Jag vred på hela kroppen så att jag stod riktad mot honom och tog ett steg för att kunna nå honom. Han greppade tag om mina händer, även den gipsade, och log vänligt mot mig.

”Du är så vacker.”

”Detsamma.”

Han skrattade i samband med en huvudskakning, ”Nej… du är vacker. Inifrån och ut.”

Jag lade huvudet på sned utan att bryta ögonkontakten med honom, ”Du med.”

”Det tvivlar jag på.”

”Gör inte det”, skakade jag på huvudet. ”Du är den underbaraste människan jag mött.”

”Då kan du inte ha mött så många människor”, flämtade han till svar, helt seriös.

”Justin… vart kommer det här ifrån? Varför håller du på och snackar om det här nu? Du är underbar och snäll och vacker på alla möjliga sätt och vis. Så lägg av.”

Han log bara, ”Äh, kyss mig bara.”

Skrattandes lutade jag mig framåt och pressade mina läppar mot hans i en mjuk kyss. Handen han haft kring mitt gips förflyttades snabbt upp mot min nacke. Även fast jag inte ville, så var jag tvungen att dra mig undan.

”Vi borde göra oss i ordning. Du kan knappast gå ut på middag i kalsonger och jag borde sätta på mig klänningen du köpte till mig i New York.”

”Okej”, svarade han.

  Leendes snodde jag om och lämnade sedan köket. Justin försvann återigen in på badrummet, för att förmodligen fixa sitt hår, medan jag gick in på mitt sovrum. Långsamt och försiktigt, för att inte snubbla på något, tog jag mig fram till min garderob där klänningen jag skulle ha på mig hängde.

 Klänningen var svart med öppen rygg och slutade strax över mina knän, vilket var en perfekt längd enligt mig. När klänningen äntligen satt på min kropp pluggade jag in min plattång i uttaget och slog mig sedan ned i sängen, i väntan på att tången skulle bli varm.

 Justin kom in, tio minuter senare, färdigfixad med sin tandborste i mungipan. ”Ghva schgöj ju?”

”Plattar håret, vad ser det ut som?” svarade jag skrattandes.

”Chynda dig”, stressade han bakom löddret och försvann sedan ut ur rummet.

 Till slut, när mitt hår slutligen låg platt på mina axlar, applicerade jag ett lager mascara på mina fransar samt lite rött läppstift på mina läppar. När jag kände mig helt färdig sprayade jag lite parfym här och var över min kropp, hoppade i mina skor och gick sedan ut i hallen där Justin stod och väntade.

”Äntligen”, utbrast han och såg upp i taket, som om han tackade Gud.

”Ha-ha… du är jätterolig Justin, verkligen”, suckade jag irriterat och drog åt mig min väska innan jag lämnade lägenheten.

 Det tog bara några få minuter innan vi satt i Justins bil, körandes ute på motorvägen på väg in mot storstaden där vi skulle möta El och pappa. Justin hade bestämt allt med dem tidigare idag, medan jag lekt med mina småbröder, så vart vi skulle äta visste jag inte.

”Vart ska vi äta?” frågade jag då, alldeles för nyfiken för att hålla mig.

”Du får se”, svarade Justin retsamt och vickade på ögonbrynen.

Jag snörpte på munnen. ”Du ska få igen för det här Bieber… inga fler kyssar under hela kvällen.”

Han skrattade bara åt mitt tomma hot. ”Lycka till med det. Du kommer inte klara det. Du behöver mina kyssar.”

”Tror du ja…” mumlade jag bara, ”men jag kan stå emot längre än du tror. Faktiskt.”

”Vi får väl se”, flinade han och svängde in på någon gata.

  Motorn slutade brumma under oss och Justin drog ut nyckeln ur tändningen. Förvirrad över var vi befann oss, klev jag ut ur bilen och gick fram till El och pappa som stod väntandes utanför något som såg ut som en övergiven lokal.

”Skulle vi inte äta middag?” frågade jag snabbt.

”Jo, men…” började El långsamt, men slutade tala när hon såg pappas min.

 Suckandes vände jag mig om för att fråga Justin vart vi befann oss, men det fanns inte så mycket som ett spår av honom. Han var som borttrollad. Jag vred snabbt tillbaka huvudet för att skälla ut dem, men hindrade mig själv när jag såg deras överlägsna flin. Vad var detta?

”Kom Alex”, sa pappa lugnt och placerade sin hand på min bara rygg. Han föste mig mot dörren som ledde in till det jag trodde var en lokal, och nickade åt mig. ”Öppna den.”

 Rädd över vad som väntade, greppade jag tag om handtaget och slog upp dörren innan jag klev in i den mörka lokalen. I samma stund som jag tänkte vända mig om för att fråga pappa vad detta var, så tändes lampan och en hel drös med personer hoppade fram.

”Grattis på artonårsdagen Alex!” ropade alla i kör.

 Allt jag förmådde mig till att göra var att le. Arton? Var det min födelsedag idag? Hur kunde jag ha glömt bort den? Skrattandes åt mina tankar kramade jag om alla som kom fram till mig för att gratulera mig när det helt plötsligt började knastra i högtalarna.

”Alex, grattis på födelsedagen. Den här är till dig, för du är allt för mig. Du är min It Girl.” log Justin från scenen och började sedan sjunga.

"I've been lookin' under rocks and breakin' locks..."

Shit. Alex glömde sin egna födelsedag? Inte okej... hah! :)

Vad tyckte ni annars då? Inte det bästa, kanske, lol, kändes som om att blev bajsbajsbajs. Ema skrev en del men resten skrev Liv! (Och ja nu talar Liv om sig själv i tredjeperson #NoH8) Kommentera!

//E&L.