Jag placerade båda händerna på varsin sida om hennes kinder och drog ifrån från kyssen. ”Jag kommer alltid att älska dig.” viskade jag innan jag gav henne en sista kyss. När jag släppt ner mina händer öppnade hon ögonen.

”Jag kommer också alltid älska dig. Vad som än händer.” Hon kysste mig på kinden innan hon vände på klacken och gick mot gatan för att stoppa en taxi.

”Låt mig åtminstone köra dig hem, Sel?” Hon hade till sin tur stoppat en taxi som hade haft vägarna förbi. När hon öppnade dörren kastade hon en blick åt mitt håll. Hon log ledsamt och skakade på huvudet.

”Jag klarar mig.” Jag såg när hon hoppade in i taxin och såg henne åka iväg.

Och bara sådär tog det vi hade slut.

 

Strecket på det vita pappret verkade vilja reta mig. Det hade stått och blinkat i över en timma nu. Svenska-läraren hade ringt hem till pappa för att förklara att jag inte bara kunde sitta hemma, utan behövde göra något skolarbete om dagarna. Därför hade jag fått en uppsats att skriva, om mina månader i USA. Det var lättare sagt än gjort.

Jag lutade mig tillbaka mot min vägg. En suck for ur min strupe innan jag lutade mig fram mot datorn och sparade ett tomt dokument som ”AlexUppsats.docx” på datorn. Det stack till inom mig, att veta att jag inte gjort något överhuvudtaget, även fast jag hade lovat pappa att skriva klart uppsatsen innan kvällens slut. Frustrationen var vid det här laget stor. Jag hade ingen lust att tillbringa dagen sittandes inne på mitt rum, ångerfylld över en oskriven uppsats. Istället för att sitta kvar inne på rummet reste jag mig upp och gick ut i köket. Klockan hade slagit tolv och hungern hade börjat uppenbara sig. Jag slog upp kylskåpet och blickade snabbt hyllorna som var fyllda med lådor och olika matvaror. Elenor hade märkt en vit matlåda med ”Spagetti med Köttfärsås.” Det tog en sekund för mig att bestämma mig över om jag skulle värma det eller inte, men valde att ta fram min älskade Nutella burk istället.

Jag greppade tag om en sked från besticklådan och gick ut till vardagsrummet. När jag satt mig tillrätta i soffan slog jag på Tv:n och zappade fram Disney Channel. Även fast jag var nära min artonårsdag känner jag att man aldrig riktigt kan bli för gammal för att se på Disney. Till min lycka gick ett gammal program just nu, Hannah Montana. Dock blev jag en aning besviken när det var ett nytt avsnitt och inget avsnitt från äldre dagar. Men Hannah Montana var ju alltid Hannah Montana, som Tyra brukade säga. Jag drog upp benen i soffan och slevade upp en hög chokladkräm på skeden, som en nanosekund senare befann sig i munnen på mig. Njutningen Nutella gav mig var oslagbar. Det var som ett stort paradis i munnen. Det var nästan som kärlek. Stryk det. Det var kärlek. Det är kärlek och det kommer alltid att vara kärlek. Undantaget var bara det att Nutella inte sårade en. Jo, förutom när burken tog slut. Annars kunde man leva lyckligt, med ett helt hjärta. Jag avbröts i mitt tänkande när mobilen vibrerade i fickan. Jag placerade varsamt burken på tv bordet och fiskade därefter upp mobilen ur fickan. Justins namn lyste klart och tydligt, vilket fick ett leende att ta plats på mina läppar.

”Heeeeeej Crewmate” utbrast jag glatt.

”Hej Alex.” svarade Justin en aning dystert. Leendet suddades genast bort från mitt ansikte.

”Har det hänt något?” frågade jag oroligt. Jag ville ju självklart inte att Justin skulle vara bekymrad eller ledsen. Inte ens arg för den delen.

”Alltså.. hänt och hänt...”, började han med en gömd suck i rösten. ”Selena och jag gjorde slut.”

”Oj. Vem...-” hann jag börja innan Justin avbröt mig.

”Vem gjorde slut? Det var ett gemensamt beslut. Båda hade liksom tappat gnistan, så det fanns inte så mycket att göra åt saken. Vi kan ju inte direkt vara ihop utan kärlek, det är ju bara.. fel.”

”Jag förstår. Jag är ledsen för din skull. Ni älskade ju ändå varandra, tills det inte gick helt enkelt. Men ni skiljdes väl åt som vänner hoppas jag?” kastade jag ur mig. Jag ville verkligen inte att Justin skulle bli dubbelt så ledsen över att inte ens kunna prata med Selena under turneérna.

”Ja, det är väl klart. Vi kommer förhoppningsvis förbli vänner livet ut. Hon är som min bästa vän, och syster på en och samma gång. Jag är på ett sätt glad över att vi gjorde slut. Det kanske gör hela våran relation en aning enklare.” hoppades Justin. Jag bet mig löst i underläppen.

”Precis... Känns det bättre nu, då?” förmådde jag mig att säga. Det kändes fel att fråga en sådan sak, men ändå väldigt rätt. Justin kanske behövde få just en sådan fråga.

”Jag vet inte riktigt. Jag saknar henne just nu, men det känns lite lättare i bröstet. Saknaden kanske bara är någon chock eller något liknande. Men det känns bättre, nu när jag känner efter.”

Ett svagt leende tog återigen upp platsen på mina läppar. ”Bra. Då är det ju inga bekymmer. Hakuna Matata Justin.”

”Exakt, perfekta mottot ju... Vad håller du på med då?” frågade han, mycket gladare än vad han hade varit i början av samtalet.

”Jo, du vet... gör lite läxor, äter fruktsallad. Kollar på nyheterna.” ljög jag snabbt och viftade lätt med handen i luften även fast jag visste att Justin inte kunde se mig,

”Betyder det att du äter Nutella och kollar på något konstigt tv program?” skrattade Justin fram.

”Hey, Hannah Montana är inte konstigt!” försvarade jag programmet jag kollade på.

Skrattet från Justins sida av luren blev allt högre, ”Hannah Montana? Du är allt för gullig du Alex.”

”Kom ihåg att jag är yngre. Du är inget gott föredöme just nu Justin. Man ska vara snäll, låta folk gilla det dem gillar. Mobba inte.” muttrade jag medan jag slog av teven.  

”Jaja, skit samma. Har du börjat packa? När är det du landar på söndag?” frågade han och jag fick fundera ett tag innan jag kunde svara.

”Jag har inte riktigt koll men runt fyratiden skulle jag tro. Varför?”

”Om du vill skulle jag kunna plocka upp dig? Eller skicka en bil. Om jag får gissa så står din bil kvar utanför din lägenhet?” jag kunde nästan höra flinet på Justins läppar.

”Alltså jag kan gå, det är lungt alltså..” skämtade jag med honom i hopp om att han skulle förstå även fast hans hjärna var gjord av mos just nu.

”Gå? Verkligen? Okej..” svarade han och lät ganska seriös. Antingen var Justin trött eller så förstod han inte skämt helt enkelt. Jag hoppades på att han var trött. Om han inte skulle förstå skämt så skulle det vara värre än om en ettåring började strippa på lekparken.

”Ja, vadå? Några kilometer med två fullpackade resväskor kommer inte skada mig. Motion är ju bara nyttigt. Du sa väl att du ville ha dina dansare i form? Eller?” konstaterade jag, nu rakt sittandes upp i soffan.

”Ja, alltså det kan ju vara nyttigt.. men reseväskor som tillhör tjejer borde ju väga en hel del och jag vill ju inte att du ska vara biffigare än vad jag är, så, vad säger du om skjuts? Av mig? Snällaaaaaa.” bad han, som om det hjälpte honom något att skjutsa mig. Det ryckte i mungipan på mig.

”Visst, det blir bra det. På ett vilkor...!” hojtade jag snabbt ut innan Justin hade hunnit släppa ut sitt ’Yes.’

”Och det är?”

”Att du köper McDonald’s till mig på vägen till min lägenhet. Då får du skjutsa mig.” svarade jag.

”Vill du att jag ska köpa hela McDonald’s till dig?” Justin måste vara väldigt trött med tanke på hans tröga tänk.

”Nej dummer. Maten på McDonald’s! Men hela McDonald’s skulle ju inte skada.” skrattade jag fram. Justin aha-ade på andra sidan.

”Men det är ju bra. All mat på McDonald’s. Det kommer räcka i flera år till dig.”

Nu förstod jag att han bara lekte dum. Om man inte förstod det så var man dum själv. ”Vi säger så.”

En tystnad spred sig och jag hörde Justins regelbundna andetag i andra änden. Jag skruvade på locket på Nutellan och reste mig upp för att gå och lämna tillbaka den i köket. Snart bröt Justin tystnaden med en hög suck.

”Öh... det är tomt här utan dig.” mumlade han fram och jag kunde höra hur han slog sig ned. Jag följde hans exempel och slog mig ned vid köksbordet för att börja leka med några brödsmulor från resten av familjens frukost imorse.

”Hur menar du?” frågade jag. Det var inte det att jag inte visste, jag ville bara att han skulle formulera sig bättre.

”Jag saknar dig. Saknar att prata med dig, face to face liksom.” förvånade han mig genom att säga.

”Oj.. ja. Jag saknar dig också Justin. Det är rätt dött här i Sverige. Tyra är i skolan hela dagarna och jag gör i princip ingenting. Så ja, jag saknar dig med.” svarade jag ärligt.

”Vilken tur att vi snart ses då.” jag hörde hur han log och genast sken jag också upp i ett leende.

”Du kan ju röra din lilla rumpa till Sverige? Du vet, jag tar studenten snart och du får gärna komma för att fira.” antydde jag. Jag vill verkligen fira min student med Justin. Något inom mig ville det.

”Tack Alex, men jag kan inte. Inte för att jag har något speciellt att göra innan albumet släpps, men jag kan inte svika mina fans. Jag har aldrig varit i Sverige och att komma utan att ha en spelning vore fel. Jag vill inte göra de besvikna.” förklarade han ledsamt, men jag förstod.

”Ja, så klart! Vi kan ju fira när jag kommer till Los Angeles eller något.. om du känner för det så att säga. Annars spelar det ingen roll. Vi kommer nog ha roligt ändå.” jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev aningen besviken och ledsen över att Justin inte skulle  närvara vid en så viktigt tidpunkt i mitt liv. Ändå förstod jag honom. Dels så kunde han inte svika sina fans - överhuvudtaget och vi hade knappt känt varandra i en månad. Vem skulle resa tvärs över Atlanten för någon man knappt kände? Det var patetiskt, men ändå så var det annorlunda mellan mig och Justin. Vi var som två små barn som inte brydde sig om hur länge man känt varandra eller inte. Bara man kunde namnet på varandra så var man bästisar för alltid. Det var ungefär så min och Tyras vänskap hade börjat. Men vi hade träffats genom våra pappor.

”Jag är ledsen Alex. Men vi fixar det ja. Du kommer nog ha det kul med alla dina svenska kompisar. Med Tyra, som du inte kommer träffa på ett bra tag på grund av alla resor.. Ta vara på stunden med dina nära och kära som du har känt länge. Du kommer sakna de - tro mig.”

Jag suckade lätt, ”Ja. Men det spelar ingen roll. Vi ses snart och jag kommer ha en mottagning. Jag kommer inte dö utan att ha haft en mottagning, det är säkert. Det kommer bli kul.”

”Det kan inte bli något annat än kul, det kan jag lova dig.” svarade Justin lugnt. “Vad önskar du dig i studentpresent då?”

”Inget. Det behövs ingenting - seriöst. Bara ett leende kanske. Jag vill inte ha materiella saker.”

”Jag förstår läget. Så brukar jag också känna när någon frågar vad jag vill ha i Julklapp, eller födelsedagspresent. Men det räcker med att bara ha ett gott sällskap och en glad omgivning.” mumlade Justin fram i låg ton.

”Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.” berömde jag honom för hans lilla mini-tal. Jag slängde en blick på klockan och insåg att vi hade pratat i nästan en timme och först nu slog det mig att Justin inte var i samma tidzon som jag.

”Justin!” utbrast jag. “Klockan är runt fyra på morgonen hos dig! Varför sover du inte människa?!”

”Jag blev distraherad.” jag kunde se flinet på hans välformade läppar framför mig. Typiskt Justin.

”Gå och lägg dig, nu. Sov några timmar. Vi kan prata mer någon annan dag. Jag har en uppsats att göra ändå, så... So long crewmate.”

”Men jag vill inte sova.” mumlade han.

”Sluta vara en barnrumpa. Gå och lägg dig!” manade jag honom strängt, precis som de gångerna jag suttit barnvakt åt Jake och behövt lägga honom.

”Vad kallade du mig? Barnrumpa? Verkligen Alex? Tack men min rumpa är sexig.” sade han stolt.

”Ja den är jätte sexig, tror den förtjänar ett kläm nästa gång vi ses.” skämtade jag.

”Deal. God natt Crewmate. Glöm inte vår deal. Ett kläm på min sexiga rumpa, du sa det själv så skyll inte ifrån dig. Vi ses på flygplatsen jag hämtar diiiiiiiiig.” och med det sagt hade Justin lagt på och jag muttrade något för mig själv innan jag la ifrån mig mobilen.

Ett kläm? Verkligen Alex? Vad pratar du om? Frågade jag mig själv. Jag skakade fort bort tankarna och bestämde mig för att återgå till mitt uppsatsskrivande på övervåningen. När jag väl nådde fram till min dator insåg jag att jag ändå inte skulle orka skriva så jag beslöt mig för att ge mig själv en manikyr och pedikyr. Jag gick in på toaletten och hämtade lådan med alla mina nagellack och slängde mig tillsammans med den i sängen. Jag valde en klarröd färg och bestämde mig för att börja med tånaglarna. När jag kommit halvvägs ryckte någon till i ytterdörren där nere och ringde på ringklockan utan att sluta. Denna plötsliga händelse orsakade att jag hoppade till i sängen och välte ut nagellacket över en stor del av täcket. Fan. Jag lät det vara så så länge för att springa ned för trappan för att se vem som förde oväsendet. När jag öppnade dörren såg jag Tyra framför mig, röd i ansiktet av ilska.

”Jag kommer döda honom!” Döda vem? Vem pratade hon om?

”Tyra vad pratar du om?”

”Victor. Han tycks inte kunna bestämma sig.”

---

Vad menar Tyra med det? Hm... drama på G, eller vad tror ni? Kapitlet var rätt händelse-löst men ändå väldigt händelse-rikt. Svårt att förklara, men det här kapitlet förklarade nog en del.

 

Uppdateringen sucks - know, men innan veckans slut ska det ha kommit upp ett till Kapitel. Let's hope so. Jag och Ema skrev detta kapitel TILLSAMMANS. Alltså seriöst, typ någon mening här och var från mig osv, så vi skrev det samtidigt. Det var kul och gick fort! :)

 

 

 

Hej Lisa! 

Tack för ditt tips. Varför dialogerna inte är på engelska är därför att jag tycker det är oerhört fult när vissa delar i texten helt plötsligt är på ett annat språk, det är dock helt annorlunda när det gäller bilder, tweets eller uttryck som helt enkelt inte går att översätta. Då kanske dem är skrivna på engelska men dialogerna förblir tyvärr på svenska. Jag har haft det i åtanke att ha det på engelska men jag gillar det helt enkelt inte. Novellen är på svenska och då vill jag helst ha alla dialogerna på svenska :) Hoppas du fick svar på din fråg och hoppas du ändå stannar kvar och fortsätter läsa! Kram :)

 

 

 

Jag var på konserten. Kan inte förstå det. Ema var på den i helgen och jag var sååå ledsen hela dagen igår trodde inte jag skulle få se min älskling... sen efter ett tag så gick jag och min kompis till Ticnet vid Globen och frågade om det fanns några biljetter kvar. Vi fick ett klart ja till svar, kutade till närmsta bankomat och tog ut pengar. En timme senare satt vi på B6 läktare och väntade på Justin. När konserten började med All Around The World trodde jag att jag skulle dö, på riktigt. Trodde jag aldrig skulle få se Justin, men som han säger Never Say Never.

/ L

 

Smink var en plåga, något man bara använde för att man kunde. Om jag fick välja skulle jag gå utan smink jämt och ständigt. Men eftersom att jag också var tonåring fick jag precis som alla andra finnar och andra utslag i ansiktet som var tvungna att bli täckta. Men om jag bara skulle sitta hemma idag skulle smink inte behövas.
Jag drog upp mitt hår i en hästsvans och gick sedan ut ur mitt rum, i kurs mot köket där Jakes röst babblade på för fullt. Han snackade om fotbollen, men för vem? Elenor visste ju redan precis allt om Jakes fotbolls lag så vem skulle han berätta om fotbollen för? Nyfiken som jag blev skyndade jag på mina steg och var snart ute i köket.
”Hej Alex.” hälsade Jake glatt. Min blick flackade förvirrat mellan honom och personen bredvid honom.

 

Jag stod paralyserat kvar vid trappans slut och kunde inte riktigt förmå mig själv att sluta stirra på personen.

”God morgon Alex”, den ljuva stämman som lämnade hennes läppar ekade i öronen på mig. Hur kan någon se så bra ut och samtidigt ha ett barn i min ålder? Det skulle jag aldrig förstå.

”God morgon” fick jag sedan fram och gick fram och kramade henne. ”Vad gör du här? Inte för jag har något emot det utan mest för att du överraskade mig.”

”Tja… Jag hade lite jobb i Paris denna vecka och skulle egentligen flyga hem till Atalanta idag men bestämde mig för att göra ännu ett stopp för att gottgöra dig för sist.”

”Men herre Gud Pattie. Du behöver inte gottgöra mig för det, nöjet var helt och hållet på min sida!”

”Sluta Alex, idag står jag för festligheterna. Eller ja, jag tänkte att vi kunde luncha tillsammans och kanske ta en fika efter det. Mitt plan åker dessvärre vid halv sju så jag kan inte stanna så länge.”

Pattie, hon var så söt. Jag gillade henne redan, även om jag aldrig riktigt träffat henne. Jag har pratat med henne i telefon flera gånger efter att jag ordnat mamma-son dagen åt henne och Justin. Hon var så tacksam för den och ringde mig ofta efter det för att se hur det är med mig. Jag har nog aldrig mött en människa som visar så mycket tacksamhet som henne. Det gjorde mig alldeles varm inombords och om mamma fortfarande hade varit vid liv hade hon gillat Pattie lika mycket som jag.

”Alech, de ä Juschins mamma! Hon ä jätte schnäll!” Leo sprang fram till Pattie och hon drog upp honom i sitt knä.

”Jaha, men då går jag och byter om då.” sa jag och fick det att låta mer som en fråga. Elenor och Pattie såg på mig och nickade sedan började de samtala om något jag inte kunde bry mig mindre om så jag vände på klacken och sprang upp för trappan och in till mitt rum.

Outfiten jag valt imorse var inte direkt passande till en dag ute på stan tillsammans med Pattie.Jag började tänka på vad jag skulle ha på mig och efter att jag slängt en blick på termometern utanför mitt fönster bestämde jag mig direkt för någon av de varmare kläderna. Jag sköt upp skjutdörren till min garderob och letade fram ett par mönstrade strumpbyxor och en t-shirt som jag snabbt drog på mig. Sedan tog ja även ut min gråa tjocka halsduk, som min farmor hade stickat åt mig, innan jag sköt tillbacka dörren till garderoben. Jag granskade mitt ansikte i skjutdörren som även var en spegel och bestämde mig för att strunta i sminket helt och hållet idag. Jag var inte på humör för det och min hy såg relativt bra ut.

På vägen ut ur rummet grabbade jag tag i min lite tjockare svarta jacka som hängde på min klädställning och stoppade mobilen samt min korthållare i fickan.  Jag gick ner för trappan och väl nere kastade jag en blick på klockan i vardagsrummet. Lite över nio, visade den. Så medan jag letade fram mina kängor så drog jag fram mobilen igen. Jag skickade snabbt iväg ett sms till Justin.

 

Till Crewmate:

”Gissa vad?????????????”

 

Jag förväntade mig inget svar än då klockan var tolv på natten i L.A och Justin förmodligen halvsov på sin soffa framför sitt Xbox. Killar alltså.

När jag knutigt mina kängor gick jag dem få stegen från hallen till köket. Leo satt fortfarande i Patties knä men nu spelade han på sitt Nintendo. Jake satt på köksstolen och kollade på TV. Jag älskade vår öppna nedervåning. Det bästa med det var att när du var i köket kunde du se vardagsrummet eftersom det inte riktigt fanns någon vägg som skilde de olika rummen åt.

”Alex gå inte med skor inomhus!” påminde Elenor mig med skarp röst. Jag brukade gå inomhus med skor ofta och hon blev lika sur varje gång därför älskade jag vara ensam hemma, då kunde jag gå med skor hur mycket jag ville.

”Jag tänkte bara se om Pattie var redo att åka.” berättade jag snällt. Elenor godtog min anledning och jag gick tillbaka för att ställa mig på dörrmattan. Pattie kom gående med Elenor i släptåg.

”Tack för kaffet Elenor, det var trevligt att träffas och snälla ursäkta mig för jag kom utan förvarning.” Pattie drog på sig sin jacka och hoppade i sina stövletter innan hon drog i Elenor i en kram.

”Du är alltid välkommen med eller utan förvarning så är våra dörrar öppna för dig!” suckade Elenor och de släppte taget om varandra.

”Hej då pojkar!” ropade Pattie över axeln samtidigt som vi steg ut ur lägenheten. Trapphuset ekade till av våra steg, speciellt efter Patties skyhöga klackar. Jag förstod mig inte på hur kvinnan bar sig åt med att gå i dem. Klackskor var ett stort nej för mig. Jag hade bara på mig det vid speciella tillfällen, som vid fester eller bröllop.

 Jag placerade min tumme mot hissknappen och lutade mig sedan mot trappräcket. Pattie kollade djupt in i mina ögon och på något vis var det svårt för mig att bryta blicken. Det var som att hennes ögon var magiska, eller speciella. Hissen plingade till i samma stund som jag bröt ögonkontakten. Jag tog ett steg in och klickade på den gröna knappen som skulle leda oss till bottenvåningen.

”Så, har du några tips på vad du har lust med att göra tills det är lunchdags?” log Pattie brett mot mig.

”Nej, inget speciellt.. du kom ju rätt ovarnat.” flinade jag till svar. Hon drog undan en brun hårslinga bakom sitt kristallprydda öra. ”Men vi kanske kan… gå en promenad bara? Sen vet jag ett perfekt lunchställe.”

”Det blir nog jättebra.” log hon till svar innan hon klev ut ur hissen som nått bottenvåningen. Jag log brett för mig själv och gick sedan ut efter henne.

”Justin!” ropade en välbekant röst i örat på mig. Jag öppnade ögonen en aning och mötte Selenas välbekanta blick. ”God morgon sömntuta.”

”Hur mycket är klockan?” frågade jag medan jag reste mig upp. Tydligen visade det sig att jag somnat i soffan. Med min Xbox konsol på bröstet.

”Runt tio.” svarade hon och plockade undan en tidning från fåtöljen för att kunna sätta sig ned där själv.

”Då är jag ingen sömntuta. Klockan tio är ju ingenting.” mumlade jag tillbaka, en aning bittert.

”Jag ångrade mig, du är visst PMS barn.” svarade hon med huvudet på sned och underläppen utputad en aning.

”Äh, lägg av.” suckade jag fram och reste mig upp. Jag kunde höra hur golvet knarrade till när Selena följde mig exempel. Sekunden senare var hennes armar slingrade runt mitt bara bröst.

”Förlåt. Jag är bara på lite dåligt humör idag…” ursäktade hon sig med en kyss på min hals. Konstigt nog for det ingen ilning igenom min kropp. Ingen gåshud heller för den delen. Jag nickade innan jag drog mig ur hennes järngrepp.

”Jag måste… öh… duscha. Kommer snart.” sa jag och placerade en kyss på hennes panna för att sedan skynda mig in på badrummet. Väl inne lutade jag mig mot handfatet. Mörka ringar hade placerat sig under mina ögon. Fan. Jag hatade att se sliten ut framför paparazzis. Men som tur var, hade mamma gett mig något maskin som fick mörka ringar att dämpas en aning i julklapp. Suckandes började jag dra av mig det jag bar på det nedre partiet på min kropp, för att sedan kliva in under det rinnande vattnet.

 Jag drog ut på duschen så länge jag kunde, men Selenas tålamod var inte det bästa. Tjugo minuter senare knackade hon frustrerat på dörren och skrek något om att jag var elak som föredrog en dusch framför henne. Ärligt talat, så föredrog jag en dusch före alla jag kände. Förutom min familj. Och kanske Alex. Nej. Inte Alex Justin. Jag vred av vattnet och virade en handduk runt min midja.

”Justin!” skrek Selena utanför dörren medan hon fortsatte sina knackningar. Man kunde nästan tro att hela dörren skulle gå sönder av hennes kraftiga slag mot den.

”Jag ska torka håret, en sekund Selena!” ropade jag sammanbitet tillbaka och satte sedan igång hårfönen. Medan jag torkade håret rullade jag med den magiska ”tar-bort-mörka-ringar” maskinen. Jag hade i tanke att borsta tänderna också, men Selenas skrik började gå mig på nerverna så jag beslutade bara att gå ut till henne.

”Äntligen.” andades hon surt ut när jag äntligen klev ut ifrån badrummet. Gåshud uppenbarades på mina armar och ben av temperaturskillnaden mellan badrummet och vardagsrummet.

”Får jag gå och klä på mig kanske?” frågade jag sarkastiskt. Selena fnös till.

”Gör det du, jag är inte din mamma. Du får göra precis vad du vill.” antydde hon barskt och gick sedan sin väg in i köket. Skakandes på huvudet begav jag mig upp för trappan, mot min stora garderob.

 Utbudet av kläder var stort. Jag hade kläder för flera tusen kronor, vissa hade jag inte använt ens en gång. Andra kom jag inte ens ihåg att jag köpt överhuvudtaget. Jag drog ut ett par svarta skinnyjeans och en blå V-ringad t-shirt. Det skulle duga till ett par svarta Supras. Jag gick in på mitt rum och klädde på mig. Innan jag drog på mig t-shirten rollade jag deo under armarna och hann precis få på mig den när Selena kom inklampande på rummet.

”Du har ingen mat.” gnällde hon surt med en bekymrad rynka mellan sina mörka ögonbryn.

”Skojar du med mig? Jag är Justin Bieber, jag har mat från hela världen babe.” retades jag med henne och sprutade ett sprut Hugo Boss på mig innan jag slog mig ned bredvid henne på sängen. Hon suckade.

”Inget jag är sugen på i alla fall.”

Jag skakade på huvudet åt hennes barnsligheter,

”Vad är du sugen på då om jag får fråga?”

”Mac and cheese.” sade hon snabbt, utan att tveka en sekund.

 

"Mac and Cheese."

 

Jag log, ”Men älskling… jag har Mac and Cheese.”

”Nähä. Jag kollade överallt men hittade den inte någonstans. Du har bara nudlar typ.” fräste hon ilsket.

”Nej. Kollade du bakom sockerpaketet?” frågade jag menandes, med blicken mot hennes håll. Selena bet sig själv på underläppen.

”Öh… nej?” svarade hon och fick det att låta som en fråga. Jag reste mig upp och började gå mot köket med Selena i släptåg. Väl framme vid skafferiet drog jag ut paketet med Mac and Cheese med ett brett leende lekandes på mina läppar.

”Tadaaa!” sjöng jag dramatiskt ut med en handgest mot paketet. Selena himlade med ögonen medan hon tog fram en kastrull från ett av skåpen under diskbänken. Jag räckte över paketet till henne och slog mig sedan ned vid köksön med min iPhone upptryckt i ansiktet. Då märkte jag att Alex hade skickat ett nytt meddelande. Leendes klickade jag fram det.

 

Från Alex:

 ”Gissa vad?????????????”

 

Jag suckade men knappade in ett snabbt svar till hennes sms, som hade skickats igår.

 

Till Alex:

”Vadå?:)”

 

Jag förväntade mig inte ett svar förrän om några timmar, så istället för att sitta och glo på våran sms konversation klickade jag mig in på Instagram. Jag tog ett foto på mig själv och lade upp. Det tog en nano sekund innan liksen började rulla in. Jag log över kommentarerna mina fans skrev till mig. Vissa var omöjliga att inte skratta åt. Jag rullade med tummen över skärmen för att dra mig nedåt i nyhetsflödet, men stannade upp när jag såg att Alex hade lagt upp en bild på min mamma på en uteservering. Så det var det hon ville berätta. Att mamma hade kommit till henne. Jag tvekade inte en sekund innan jag kommenterade bilden.

”Vacker som alltid @pattiemallette”

Lika som med min bild tog det en kort stund innan bilden på mamma också hade över flera tusen likes. Mina fans höll verkligen koll på vad jag gjorde på Instagram, men jag hade ingen aning om över hur dem kunde vara så otroligt snabba. Jag skulle precis lägga ned mobilen framför mig när Selena sköt in en tallrik där.

”Wo! Jag höll precis på att lägga ned min mobil där, se upp med vad du gör Selena.” varnade jag henne och lade istället ned mobilen vid sidan om den rykande tallriken. Hon placerade en tallrik med samma innehåll framför sig själv och rykte på axlarna.

”Du hann ju flytta undan den, så det är ju inga problem. Eller hur?” sade hon med blicken ned i maten.

”Nej… exakt.” suckade jag fram. Min blick gled ut mot poolen. Juan stod med håven och fiskade upp oinbjudna gäster, det vill säga kryp, som hade ramlat ned i vattnet. Ibland var jag riktigt tacksam över att jag slapp göra vissa saker själv. Jag menar inte att jag aldrig skulle göra något som att tömma poolen på djur, utan mer att när man hade dagar då Selena var på dåligt humör så orkade man inte med ett dugg.

 

”Hey bro!” hälsade Jaden glatt och greppade tag om min hand. Jag flinade åt honom medan vi gjorde vår hälsning.

”Tjena. Hur är det?” frågade jag och klappade till honom på axeln. Han log snett åt mig.

”Du vet, det gamla vanliga. Papzen går mig på nerverna men annars kan jag inte klaga.” skrattade han fram. Jag skulle precis svara när Alfredo ropade ifrån vardagsrummet. Jaden satte fart mot soffan med mig hack i häl. Alla mina bästa kompisar var här. Ryan, Chaz, Lil Twist, Alfredo, Dan, Jaden och Christian. Efter Selenas utbrott i morse hade jag helt enkelt fått nog och kände att jag behövde en boys night. Twist hade tagit med sig dricka, medan jag hade stått för käket och Chaz för underhållnigen vilket var det samma gamla vanliga – att spela Xbox.

”Vem leder?” frågade jag med blicken på skärmen där en omgång av Call of Duty pågick.

Fredo skrattade till. ”Chaz. Christian har ingen chans nu.”

 Jag flinade åt mina kompisar och gick mot altandörren, men stannade när Jaden ropade på mig.

”Vart ska du Justin?” frågade han med höjda ögonbryn. Jag viftade lätt med handen åt hans håll.

”Bara ta lite frisk luft, kommer snart.”

Han nickade och vände koncentrationen mot teven igen. Jag drog ned handtaget och gick ut i den svala kvällen. Solen hade gått ned, men himlen hade en skär färg som fick det att se ut att den fortfarande var uppe. Jag tog ett steg fram mot mina utemöbler för att slå mig ned. Jag lät min blick glida över min tomt för att bli påmind om hur lyckligt lottad jag var. Som barn hade jag bara haft en liten gräsplätt, där jag och mamma bodde, bredvid garaget att leka på. Min blick for förbi förvaringsstugan och mot poolen där jag fastnade. Vad i hela…

---

Vad ser Justin i poolen mån tro? :O

Ema hade skrivit 700 ord på denna, men var sedan tvungen att gå för att hon ska till Danmark imorgon. Eftersom att jag endast vill att ni ska bli nöjda, bad jag henne skicka det och skrev klart det själv! Nu får vi bara hoppas att Ema har det kul i Danmark och njuuuuuter! Kommentera! / Ema och Liv <3

 

BTW - En sak ni borde göra, for real, är att läsa Mathildas nystartade novell på http://bieberdreams.blogg.se/ nu. Den äger. Seriöst.

Jag skrattade lätt. Tyra var allt för bra hon. Och även om hon ibland irriterar skiter ur mig så var hon ändå min allra bästa vän.

”Kom hit.” sa hon och sträckte sig efter en kram. Jag lade armarna om henne och hon tryckte mig intill sig. ”Förlåt, men jag ville bara se till så du var okej.”

”Det är lugnt.” Det var sanningen. Det var lugnt, jag hade bara varit irriterad då hon ställde så många frågor. Om jag velat prata om det hade jag själv tagit upp det.

”Jag plockar upp dig halv åtta imorgon. Du ska väl vara med på hip hopen?”

”Absolut. Hip hop är inget teoretiskt ämne.” Påminde jag henne och hoppade ut bilen och small igen dörren bakom mig.

 

 

Jag kände hur någon andades i nacken och i ansiktet på mig. Låga fnitter hördes och jag hörde hur någon ropade på nedervåningen. Jag slog sakta upp ögonen och möttes av Leo och Jake. Genast bildades ett leende på mina läppar och jag drog in dem i en kram.

 ”God morgon pojkar,” mumlade jag trött.

”Mamma sa att vi skulle väcka dig. Hon väntar där nere för att prata med dig.” sade Jake lugnt och jag gled ur sängen och trippade trött ned för trapporna.

”God morgon gumman, förlåt för detta. Jag vet att det är din lediga dag idag men dem ringde in mig tidigare, så jag måste iväg. Kan du klä på pojkarna och sedan lämna dem i skolan och på dagis.” Jag mumlade ett ”det är lugnt jag fixar det” och sedan försvann Elenor ut genom dörren.

Jag slängde en blick på den stora klockan på väggen ovanför Tv:n och den visade kvart över sex. En idé slog mig och jag sprang upp till mitt rum och slängde mig i sängen mellan mina bröder. De fnissade och jag kramade om dem hårt. ”Vad säger ni om att ta en extra dag ledigt pojkar och göra denna helg lite längre?”

Både Jake och Leo såg ivrigt på mig och jag log stolt åt min idé. ”Vänta här.” sa jag och sprang ner för trapporna ännu en gång. I hallen hade vi en sorts byrå där telefonen stod och jag grabbade tag i den därefter försökte jag leta upp telefonkatalogen i någon av de tre lådorna som fanns där. När jag hittat den, letade jag upp Jakes skolas nummer och Leos dagis nummer för att ringa och sjukanmäla dem.

 

”Alek, vafö ä du inte i kolan?” frågade Leo när jag några minuter senare återvänt till mitt sovrum. Leo var tre och ibland förstod man inte vad han sade. Han hade börjat prata för fulla muggar redan vid två års ålder och det tog oss ett tag innan vi förstod oss på vad han sa. Men för var dag blev det bättre och bättre och jag tror nästan att han kommer prata som en vuxen redan vid femårsåldern.

”Jag har ingen dans idag så jag behöver inte gå.” sa jag och letade efter fjärrkontrollen för att stänga av Tv:n som hängde på väggen.

”Hej, vi kollade på det!” nu var det Jake som öppnat munnen i protest.

”Ni har hela dagen på er att slappa och göra ingenting. Jag har sjukanmält er, vi ska ha lite syskontid. Jake du hade feber och Leo du spydde hela morgonen, om någon frågar er på måndag. Got it?” båda ställde sig upp och gjorde segerdansen i sängen. Jag bestämde mig för att filma dem, så jag tog upp mobilen från mitt nattduksbord och klickade mig in på kameran. När jag efter knappt en minut klickat på stopp gick jag mot köket och ropade åt killarna att komma ner för frukost. Det bullrade till i golvet när dem som två vilda tjurar kom inspringandes i köket.

”Oj, är ni så hungriga?” retades jag med dem. Leo nickade ivrigt och slog sig ned på den höga stolen vid köksön. Han hade klyftigt kommit på att man kunde ställa sig på metallstången till köksön för att sedan hasa sig upp på den höga stolen. Om det inte vore för hans klyftighet skulle han fortfarande stått på golvet, tjurandes över att han inte kom upp.

”Okej… så vad vill ni ha? Här på Resturang Alex är alla önskemål uppskattade!” log jag med fransk brytning.

”Pannkakor!” ”Toast och oboy!” skrek dem i mun på varandra. Ett skratt lämnade min strupe.

”Toast med pannkakor och oboy?” viskade jag fram och kisade med ögonen. ”Det är det konstigaste jag hört. Men gott låter det! Ayay, pannkakor med toast och oboy ska bli!”

Glädjetjut lämnade deras munnar tillsammans med en drös applåder. Leendes började jag söka efter ingredienser i kylskåpet, nynnandes på Love Me Like You do, som jag och Nick hade dansat till. I takt med nynnandet började jag vicka på rumpan medan jag vispade ihop ingredienserna.

”Alek, va schunker du på?” frågade Leo nyfiket.

Jag vred på huvudet för att kunna möta hans nyfikna blick. ”Ska jag sätta på den?”

Han nickade glatt och räckte över min mobil. Jag tog den ur hans knubbiga små fingrar för att kunna sätta ned den i högtalaren vi hade ståendes på hyllan i köket. Jag knappade mig fram till mina låtar och satte på den. Justins lena stämma bredde ut sig över hela lägenheten, men eftersom att ingen annan än vi var hemma så gjorde det ingenting.

 Ett fåtal minuter senare, efter att ha hört låten på repeat minst tio gånger kunde man höra Leo’s ljusa stämma sjunga med.

”Lov me kaj dodo, lov me kaj dodoooo... kaj dodoooo!” sjöng han för full hals. Han tog i så pass mycket att hans äppelformade kinder blev alldeles röda av ansträngningen. Jag log brett åt hans sång och lät honom sjunga klart innan jag slog av musiken. Leo kollade stelt upp på mig. ”Nää! Chätt påå!”

”Nej, nu ska vi äta. Allt är klart. Du får sjunga mer sen.” lovade jag honom och tog tag om brickan med alla mackor och pannkakor på. Jake, som så snällt hade dukat vid matbordet, hade redan slagit sig ned med sitt Nintendo upptryckt i ansiktet.

”Hey, vi ska äta nu. Lägg ned det där tramset. Din hjärna kommer ruttna utav det.” skrämde jag upp honom.

”Äh, jag går inte på sådant längre Alex. Jag är faktiskt inte fyra längre.” protesterade han och höjde en aning på axlarna. Jag höjde retfullt på ena ögonbrynet.

”Inte? Tja, vad jag har hört…”, började jag med låg röst, ”så är det där spelet byggt för treåringar.”

Hans blick mörknade en aning, men ilskan försvann lika snabbt som den kommit. ”Äh, ge mig pannkakor.”

Jag log överlägset och räckte över tallriken med pannkakor till honom. Ända sen Jake börjat tala hade han argumenterat emot mig i alla olika saker mellan himmel och gjord. Dock hade alla konversationer slutat med att jag vunnit. Precis som nu.

 

Efter att vi ätit upp varenda smula av frukosten så dukade jag undan matbordet och lade ner disken i diskhon. Jag orkade inte lägga in det i maskinen än, så det fick vänta. Undertiden hade killarna placerat sig framför Tv:n i vardagsrummet med Wii spelet igång. Jag satte ingång musiken på min mobil igen och sen gick jag och placerade mig i soffan med datorn i knät. Leo sjöng återigen med i Love Me Like You Do samtidigt som han med marginal ledde över Jake på Mariospelet de spelade.

Jag förstod mig inte på pappa och Elenor som lät dem spela för mycket av dessa spelen, det kan ju inte leda till något bra. Speciellt med tanke på deras unga ålder.

”Leo, stå inte för nära Tv:n. Du kommer förstöra din syn. Backa lite!” påminde jag honom och han tog några steg tillbaka utan att slita blicken från Tv:n för en sekund.

Jag fällde upp locket på in dator och klickade mig in på Skype och till min glädje var Justin inloggad. Jag förde musen över skärmen och klickade på ”ring med video.” Medan signalerna gick fram granskade jag mina bröder.

”Heeeeeeeeej crewmate” hörde jag Justin glatt i andra änden. Jag vände blicken mot datorn igen och såg honom sitta ute vid sin pool.

”Tjena superstjärnan! Tar det lugnt vid poolen ser jag?” påstod jag och vrickade på ögonbrynen.

”Lyssnar på mina låtar ser jag?” kontrade han och jag skrattade lite. ”Japp, jag nynnade på denna låten innan och Leo frågade vad den hette, sedan när han hörde den fastade han direkt.”

”Alesch, vem pata du me?” undrade Leo och sprang fram till mig.

”Leo detta är Justin, han kan bara engelska. Precis som farmor. Hälsa på honom.” han hälsade snällt och Justin började prata med honom. Leo tog ifrån mig datorn och satte sig bred vid mig med den i knät. Jag satt vid sidan om och lyssnade hur Justin ställde frågor, sådana som om Leo hade någon tjej och om han tyckte det var kul på dagis.

Pappa var ju amerikanare och hans mor ogillade att prata svenska eftersom hon hade svårt med uttalet, så alla barnbarn fick lära sig engelska tidigt, även Leo.  Farfar där emot var duktig och honom kunde man prata svenska med. Insjunken i mina tankar hörde jag hur telegonen ringde.

Jag skyndade mig in i köket för att svara i telefonen. Vem kunde det vara nu, den här tiden på dygnet? Jag menar.. alla jobbade ju. Kanske var det en försäljare eller Leos dagisfröken? Jag greppade tag om hemtelefonen så snart jag var ute i köket och klickade på den gröna luren.

”Hemma hos familjen Smith, du talar med Alex.” andades jag ut i luren medan jag lade ned lite smådisk i diskhon.

”Hej Alex! Vad håller du på med?” Något inom mig stelnade till när jag hörde att det var min far.

”Ööh... jag... jag kollar på film.” ljög jag snabbt. Skulle han få reda på om Jake och Leos lilla skolk idag med mig skulle han gå i taket, ge mig utergångsförbud eller värre. Därför valde jag att ljuga.

”Vilken då?” frågade han envist. Alla dessa frågor... kunde dem inte vänta tills han kom hem?

”Tror det heter... View from the top. Något med Gwyneth Paltrow, den fanns på boxen så jag satte bara på den. Hur så? Var det något speciellt du ville? Jag menar.. du måste ju ha fullt upp den här tiden på dagen.”

”Ja... vad var det för något”, mumlade han i luren och jag kunde lova att han kliade sig i hårbottnen, så som han alltid gjorde när han glömde bort något, ”Just det! Du ska till banken.”

”Och varför det?” utbrast jag irriterat. Det var inte pappa jag var irriterad på – utan banken. Det var alltid kö där, och alla satt som robotar. Stirrande robotar. Banken var ett rent helvete.

Han suckade på andra sidan. ”Du jobbade väl som danslärare då och då borta i USA?”

”Jaa..?”

”Ja, och du fick lön. Nu har dem pengarna blivit omsatta till svenska pengar på ditt konto, först måste du gå till banken och skriva under en signatur på att du har sett din lön insättning och att du har jobbat där. Kanske för att bevisa att du är du också.” förklarade han i ett svep.

”Jaha, okej. Vilken tid stänger banken då?” muttrade jag och petade uttråkat på disktrasan som hängde över vattenkranen över diskhon.

”Fyra, så du får skynda dig dit. Ta gärna med dig pojkarna också, dem kan inte sitta på fritids för alltid.”

”Nä, okej. Jag fixar det. Vi ses ikväll, kram.” avslutade jag och lade tillbaka telefonen på laddaren. Utan att jag hade märkt det hade Jake kommit ut och slagit sig ned vid köksön.

”Var det pappa?” frågade han nyfiket. Jag såg djupt in i hans ögon medan jag nickade. Han suckade. ”Vad ville han?”

”Vi ska till banken. Ni följer med – för det finns ingen chans att jag riskerar utegångsförbud bara för att ni stannade hemma när Elenor kom hem. Så fixa iordning allt.” bestämde jag myndigt, precis som en förälder.

”Jaja..” svarade Jake innan han vände om tillbaka mot vardagsrummet. Förvånat kollade jag efter honom. Han hade inte motargumenterat. Han motargumenterade för det mesta när det var tråkigheter på G, men nu... var han sjuk kanske?

Jag skakade lätt på huvudet åt mina tramsiga tankar och gick ut i hallen. Sekunden senare kom Jake ut tillsammans med Leo som kollade på mig med stora, runda ögon som glittrade av nyfikenhet.

”Va schka du göja på banken Alesch?” frågade han med huvudet på sned. Jag lyfte upp honom i mitt knä för att kunna dra på honom sina yterkläder. Jag började med en lite tjockare tröja och skorna innan jag svarade.

”Vi ska hämta pengar till mig. Sen kanske vi kan gå och köpa lite glass efter det?”

”Jaaaa!” utbrast båda två i mun på varandra. Ett leende spreds snabbt på mina läppar.

”Sa du hej då till Justin, Leo?” undrade jag och han nickade till svars. Den där ungen var bara för smart för att vara två. ”Bra. Nu ska vi ut på äventyr.” skojade jag med dem och greppade tag om min jacka innan jag slog upp ytterdörren.

 

Solen sken ute och för omväxlings skull var det en aning varmt. Tio plusgrader kanske. För mig var det rena rama vintern efter Los Angeles, men det var helt okej ändå. Inte så pass kallt att man hackade tänder. Jake och Leo sprang runt en stor vattenpöl i någon lek om att dem inte skulle nudda vattnet. Efter ett tag stannade båda två och vacklade till av yrsel. Bara att se det fick det att rycka i mungiporna på mig. En stund senare kom dem springandes efter mig, som satt på en bänk utanför bankens dörrar.

Som jag hade anat var det proppfullt med folk där inne, allt mellan skejtare till män i kostym.

”Alesch, schka vi inte gå in?” frågade Leo med kisande ögon åt mitt håll. Jag sneglade in genom glasfönstrena. Det verkade bara fyllas på med mer och mer folk, så det var väll lika bra att gå in. Jag nickade åt deras håll och slog upp dörren. Tysta som små möss gick dem fram till väggen och ställde sig där. Själv gick jag fram till nummerlappsmaskinen, men innan jag hunnit klicka åt mig en nummerlapp small det till. Högt.

___________________________________________________________________________________________

Vad hände där? I smell DRAMA.

Ett aningen framtvingat kapitel. Men vi fick till det någorlunda tycker jag. Både jag och Liv har tillsammans skrivit detta kapitel. Kommentera! /E

 

 

”Har vi Nutella hemma?” frågade jag när vi närmade oss en bensinmack.

Elenor skrattade och svängde in till Statoil. ”Du och din Nutella, men nej det har vi inte. Gå du in och köp en burk. Jag kan tänka mig att du vill ha det till frukost imorgon?”

Jag nickade till svars och hon räckte över mig en hundring för att gå in och handla. Så fort jag var klar slog jag mig ned bredvid henne igen och lutade huvudet mot fönsterrutan.

 Bilen rullade sakta in på avfarten. Jag släppte blicken från backspegeln för att istället kolla upp på vårt belysta fönster. Där inne satt pappa tillsammans med Jake och Leo och väntade på mig – förhoppningsvis. Elenor vred på huvudet för att kolla på mig. Hennes blick brände i kinden på mig, så istället för att ignorera henne som en treåring vände jag min blick åt hennes håll. Ett leende ryckte i mungiporna på henne.

”Din pappa har saknat dig så mycket. Det är bara så mycket för honom just nu…” tröstade hon mig lugnt.

”Jag förstår.” ljög jag. Nej, jag förstod inte. Jag förstod inte hur han kunde hoppa över min hemkomst. Be en annan familj plocka upp mig helt så där. Visst, Tyras föräldrar var nästan som mina bonusföräldrar men det var fortfarande inte detsamma. Elenor lade huvudet lätt på sned mot mig.

”Ska vi gå in?” frågade hon snällt.

 Jag sneglade upp mot fönstret ännu en gång innan jag nickade och klev ut ur bilen. Det hade hunnit bli kyligt ute, men det var fortfarande inte iskallt. En av fördelarna med att ha varit i Los Angeles hade varit att slippa den eviga vinterkylan som hemsökte Sverige vartenda år. Elenor tryckte upp bagageluckan och drog ned mina väskor på asfalten med en duns. Jag greppade tag om handtagen och började rulla väskorna mot porten, något som gav mig flashbacks till när jag åkt här ifrån. Det hade varit ett känslosamt farväl… jag bet mig hårt i läppen för att sluta tänka på det. Jag hade ingen lust att börja gråta just nu.

”Jag har bäddat rent i ditt rum, så om du är trött så är det bara att gå och lägga sig.” berättade Elenor medan hon sköt upp portdörren åt mig. Jag nickade tacksamt åt henne innan jag rullade in mina väskor i porten i kurs mot hissen, som jag tidigare idag sprungit förbi. Siffrorna över hissdörrarna meddelade att hissen sakta men säkert åkte ned från våning tre, till två för att sedan landa hos oss.

 Hissresan gick långsamt, som vanligt. Hissen var nyrenoverad men ändå hade dem inte förbättrat hastigheten. Det förvånade mig, då det var väldigt många i våran bostad som hade klagat på just hastigheten. Hissen gav ifrån sig ett svagt plingande så fort vi nått ändstationen, så att säga. Elenor fiskade upp hemnyckeln ur sin jackficka och tryckte in den i nyckelhålet. Jag drog ett djupt andetag. För första gången på ett halvår skulle jag nu få träffa min familj igen. Hela familjen. Bara tanken av det fyllde mig med värme.

 Elenor slog upp dörren och lät mig gå in i den varma lägenheten innan henne. Doften av hemma slog mig, vilket fick mig att stå kvar ett tag för att bara andas in den. Mina ögonlock slogs igen av ren njutning. Innan jag visste ordet av linandes två stora armar omkring min kropp. Jag besvarade min pappas kram. Åh, vad jag hade saknat honom. Även fast han struntat i att komma till Kastrup för att hämta upp mig. Men lyckan jag kände övervägde det.

”Åh! Jag har saknat dig jätte mycket gumman.” mumlade han lyckligt mot min axel. Jag nickade långsamt.

”Och jag dig pappa.” viskade jag tillbaka. Små, små lyckotårar samlade sig i ögonvrån på mig för att en bara en bråkdels sekund senare falla ned på pappas ljusblåa t-shirt. I bakgrunden såg jag vardagsrummet. Allt var som det alltid hade varit, något som faktiskt gladde mig. Pappa lossade en aning på kramen och kollade mig djupt in i ögonen.

”Åh, du har växt.” skrattade han lätt, likaså med tårar i ögonen. Det var jobbigt att se honom gråta, även fast jag visste att det bara var tårar fyllda med ren glädje. ”Är du hungrig?”

”Nej, jag åt hos Tyra. Köttbullar… jag är bara trött, så jag tror jag går och lägger mig.”

Elenor kramade mjukt om mig från sidan. ”Okej. God natt, så ses vi imorgon. Sov nu gumman.”

”Jadå. Har kidsen somnat?” Dem båda nickade bara till svars.

 Pappa hjälpte mig dra upp väskorna till mitt rum. Jag gillar vår tvåvåningslägenhet, men i vissa tillfällen, som när man har mycket packning, kunde det vara jobbigt då man var tvungen bära upp allting upp för dom relativt långa trapporna. När väskorna var på rummet smög jag över till Jakes rum. Jag kikade in och fann honom snarkandes på sin säng. Åh lilla Jake. Jag kysste honom på pannan innan jag gick över till Leos rum och gjorde detsamma.

Mitt rum var nystädat och vädrat, man kunde känna det i atmosfären. Tacksam över att Elenor orkat städa det slängde jag en blick på min säng. Den såg väldigt inbjudande ut, men jag kunde inte bara gå och lägga mig utan satte istället igång jakten på min sov tröja. Jakten slutade med att alla kläder var upphängda och vikta i garderoben, med väskorna liggandes under min säng. T-shirten med Supermannen trycket låg på min kudde med trycket nedåt.  Jag grabbade tag i den och gick sedan in på badrummet som låg vägg i vägg med mitt rum tillsammans med min necessär. Kläderna jag burit under hela dagen lade jag ned i den flätade tvättkorgen från Ikea och drog sedan på mig t-shirten över mina underkläder. Allt det andra obligatoriska blev gjort på bara några minuter, så jag borstade bara igenom mitt hår innan jag gick in på mitt rum igen. Väl inne släckte jag alla lampor och kröp sedan ned under täcket för att försvinna in i drömmarnas land.

 

 

Solen sken rakt i ansiktet på mig. Hur kunde jag ha glömt att dra ned persiennerna igår? Irritationen bubblade inom mig, men sedan kom jag på att jag låg hemma. I min egna säng. Bara för att vara säker på min sak särade jag långsamt på ögonlocken och konstaterade att jag inte hade drömt. Jag var hemma. Min blick sökte sig efter klockan som satt uppspikad på min väg. Halv tre visade pekarna.

Snabbt som attan slog jag mig upp i sängen. Halv tre?! Mina fingrar slog sig mot varandra i räkningen som resulterade att Los Angeles var nio timmar bak, så klockan var halv sex där. Suckandes drog jag undan täcket från min kropp och gick ut i vardagsrummet där Elenor satt framför tv:n.

”God morgon sömntuta!” hälsade hon glatt på mig.

Jag gnuggade mig hårt i ögonen. ”Varför väckte du inte mig? Vart är killarna och pappa?”

”Svar på fråga ett – jag väckte dig visst. Klockan tolv, men du bad så snällt så jag lät dig fortsätta sova. Och din pappa är på sitt jobb, killarna är ute och leker med grannbarnen, som vanligt.”

”Jaha, oj…” fick jag chockat ur mig. Det var inte vanligt att jag inte kom ihåg att jag vaknat. Det måste bero på jet-laggen, tänkte jag bestämt. Elenor kollade återigen upp på mig från sin tidning.

”Det finns frukost i köket, men du kanske vill duscha först?”

”Mm…” mumlade jag och vände om för att sätta fart mot badrummet. De få kläderna jag bar gled av mig som om hela jag vore insmord i olja. Tanken fick mig att le en aning, fånigt nog. Jag sträckte mig en aning efter kranen till duschen. Vattnet kom med sådan fart att jag inte han dra mig undan, utan blev dränkt i iskallt vatten. Ett tjut lämnade min strupe av chock. Långsamt sträckte jag in handen igen och vred på kranen tills jag fann den rätta temperaturen.

 Duschen tog längre tid än vanligt, då jag unnade mig en massa av mina gamla saker, men väl klart vira jag handdukar runt hela mig kändes det som. Med försiktiga steg för att förhindra halka tog jag mig fram till handfatet, där jag äntligen kunde borsta mina tänder. Så fort min mun var full av lödder, sköljde jag ut den.

”Hur går det där inne?” ropade Elenor en aning oroligt utifrån vardagsrummet.

”Snart klar!” hojtade jag tillbaka och släppte ut turbanen. Hårborsten låg placerad på samma ställe jag hade lämnat den igår, något som gladde mig. Vissa mornar hade gått åt till att leta efter den på dom mest underliga ställena. En gång hittade jag den i mikron, men Jake lovade mig att han inte hade placerat den där.

 Efter balsamet var mitt hår så pass lent att borsten bara gled igenom hårstråna. Så fort hela håret låg platt på mina axlar, slog jag upp dörren. En svag vindpust träffade mig i ansiktet och jag drog efter andan. Det var väldigt kvavt inne på badrummet gentemot vad det var här ute. Elenor hade flyttat sig från sin plats i soffan och hade istället gått in på sitt och pappas rum. Hon kanske behövde lite sömn, efter allt hon gör om dagarna är det förståndigt. Mina fötter lämnade våta fotspår efter sig på min gång mot mitt rum. Det var något jag skulle få torka upp sedan, annars skulle Elenor behöva göra det och det var det sista jag ville. Väl inne på mitt rum tippade jag fram på tå till min garderob som nu var proppfull efter en massa shopping i L.A. Jag slog upp dörren till den och bläddrade genom urvalet av kläder. Vad skulle jag göra idag? Min blick for mot klockan. Tio i fyra. Tyra kanske ville ses… Om jag bara skulle träffa Tyra, så räckte det med något enkelt. Jag drog ut ett par slitna Jeans tillsammans med en vanlig vit t-shirt. En klocka fick duga till det.

 Med kläderna sittandes på min kropp och Nutella bruken jag köpt in igår, slog jag mig ned i min säng tillsammans med min laptop. På Twitter och Facebook hade jag fått många nya förfrågningar och followers. All denna uppmärksamhet var överväldigande, men om jag skulle hänga med Justin var det väll något jag fick lära mig att leva med. Jag nekade alla vän förfrågningar på Facebook innan jag loggade in på Skype. Förvånandes nog så var Justin inne, så jag drog musen mot telefonen. Signalerna gick långsamt fram, en för en, men till slut svarade han.

”Hej! Aleeex, borta i kalla Sverigeeee.” hälsade han långdraget med ett brett leende på läpparna.

”Kallt? Nej, det är vår här Justin! Jämfört med L.A är det väll kallt… men annars är det varmt för att vara Sverige.”

”Jag förstod nästan det…” skrattade han och tog en klunk av sitt vatten. ”Vad har du gjort denna morgon då?”

”Justin… jag är nio timmar före dig.. Klockan är strax innan fyra här.” påminde jag honom och stoppade in en sked Nutella i munnen.

”Alex, skämtar du med mig?” utbrast han helt plötsligt. Förvånat drog jag ut skeden ur munnen.

”Vad?”

”Sitter du och äter bara Nutella ur bruken? Det är ju bara… alltså nej. Varför äter du inte nyttigheter? Jag vill inte ha feta dansare på scen!” skämtade han och blinkade retfullt med ögat mot mig. Jag grimaserade surt mot honom.

”Antyder du att jag är tjock? Fyfy Justin…” suckade jag medan jag viftade med pekfingret mot kameran. ”Vad ska du hitta på idag då?”

Han drog upp ärmarna på den gråa tjocktröjan han bar innan han svarade. ”Möten… Scooter verkar vilja döda mig eller något.”

”Du klarar nog det, du är ju Justin Bieber! Möten är ju din vardagsmat kan man väll säga…?” skrattade jag fram bakom berget av nutella jag kletat upp på skeden.

”Det kan man ju lugnt tro. Vad ska du göra då?”

”Jag vet inte… ska kanske ringa Tyra sen. Det börjar dra sig mot kväll här, så vi får väll se.”

Han nickade lugnt. ”Alfredo hälsar till henne. De låg och snackade hela kvällen igår… kärlek alltså.”

”På tal om det… hur går det med Selena?” frågade jag så vänligt jag förmådde och slickade mig runt mina läppar för att få bort bevisen på att jag ätit nutella. Justin spände käken och kollade djupt in i kameran.

”Faktiskt… bra. Allt känns mycket bättre. Vi ska faktiskt äta lunch tillsammans idag.” log han nöjt, utan att leendet riktigt nådde ögonen.

”Det är ju toppen.” grattade jag honom. Att ha fått saker att bli rätt mellan honom och Selena igen var en av de bästa sakerna jag gjort, efter något jag själv förstört. Jag plockade upp det vita locket till Nutella burken för att kunna skruva på det. Bara en sekund efter jag ställt ned burken knackade det på dörren.

”Vänta lite Justin…” bad jag Justin och vinklade ned skärmen en aning. ”Kom in!”

Elenors huvud stack i glipan mellan listen och dörren. ”Ska du ha frukost eller inte gumman? Jag har plockat fram lite från imorse…”

”Kommer om en sekund El.” försäkrade jag henne med ett leende. Hon nickade och försvann sedan.

”Vad pratade ni om?” frågade Justin oförstående. Då slog det mig – Justin kunde ju inte svenska. Ett flin spreds på mina läppar.

”Hon sa hur mycket hon ogillar Justin Bieber… what a shame.” retade jag honom samtidigt som jag kollade djupt in i kameran. Dock så var inte mitt poker-face det bästa, vilket förstörde alltihop.

”Neeej! Jag skulle ha hört mitt namn då, Justin. Duh?”

”Fan.” utbrast jag i besvikelse över att mitt prank inte hade lyckats. ”Men hon sa att jag skulle äta, så jag måste gå.”

”Äta? Du har redan ätit ett helt Nutella paket eller något.” konstaterade Justin en aning dömande.

”Elenor anser inte det som mat. Måste dra nu, men vi hörs. Love yoou.” avslutade jag samtalet och slog ned locket på min laptop. I samma stund som jag kommit upp på mina ben ångrade jag mitt lilla farväl. Hade det verkligen varit lämpligt sagt utav mig? Justin hade ju liksom precis blivit sams med Selena, och kanske tog det på fel sätt.

 Oroligt kom jag fram till att han var klipsk nog att förstå att det bara varit en vänskaplig gest. Jag stod stilla en stund och funderade innan jag fortsatte gå mot dörren. Väl ute ur mitt rum såg jag hur Leo och Jake satt som två zombies framför Nickelodeon. Bara åsynen av de gjorde mig överlycklig.

”Leo! Jake!” utbrast jag helt plötsligt men fann ingen uppmärksamhet. Elenor kollade ut ifrån köket och log mot mig.

”När det är barn TV på så är de inte på samma planet som vi, du är inte den ända.” försäkrade hon mig. Besviket fortsatte jag min färd in i köket där Elenor lagt upp ett dussin olika tallrikar med olika tillbehör på köksön. Våfflor, pannkakor, ostfrallor, ost, paprika, skinka, apelsin, melon… i princip allt stod uppradat tillsammans med kannor som innehöll Juice, oboy och té.

”El, jag är en person inte en arme!” skrattade jag ut och greppade tag i en assiette. Hon ryckte på axlarna.

”Killarna kanske var hungriga… jag bara plockade fram lite av vad vi hade och vad som hade stått framme imorse. Du behöver inte äta allt så klart och om det inte är matigt nog kan du bara gå ned och köpa något på Pizzerian.”

”Det är toppen. Svenska pannkakor är definitivt något jag har saknat.” försäkrade jag henne medan jag lassade på två stycken. Hon lade huvudet på sned och log en aning.

”Bra. Jag går in och betalar lite räkningar så du vet vart jag är i alla fall.” berättade hon för mig. Jag nickade åt hennes håll medan jag lassade på en hög med sylt över pannkakorna. I tystnad bredde jag ut lagret av den röda jordgubbssylten innan jag började äta. Tankarna snurrade runt i huvudet på mig tills jag stannade på en speciell. Vad var det för dag idag? Förvirrat lade jag ifrån mig tallriken och fiskade upp min mobil ur fickan, som klart och tydligt visade att det var fredag. Klockan var allt för mycket för att skolan fortfarande skulle vara öppen. Jag slog mig ned vid bordet återigen för att fortsätta äta på mina pannkakor i samma stund som telefonen började tjuta. Suckandes reste jag mig upp och svarade.

”Hemma hos familjen Smith, du talar med Alex.” andades jag in i luren och slickade undan sylten som lagt sig i mungiporna på mig. Orden som yttrades i andra änden förvånade mig dock. Det var ett tag sen.

---

Första kapitlet skrivet av mig i den här novellen - Liv! Vad tycker ni? Rätt händelse-tomt kapitel, menmen. Såna behövs då och då, som vi har sagt förut! Haha :) Lite mer drama is coming up, bara håll tålamodet och kommentera massa nuu! Puusss, Liv.

”Jag har saknat er också”

”Vi blev tillfrågade av din far om vi kunde köra hem dig. Jake hade en fotbollsmatch och Elenor var tvungen att jobba ikväll. Du vet ju hur det är på sjukhuset efter sportlovsvekan. Hoppas det är okej.”

Jag frös till is. Okej? Jag hade varit borta i ett halvår, detta är absolut inte okej under några som helst omständigheter. Jag var deras äldsta dotter. Jake kunde väl ha hoppat över denna matchen? Jag var väl viktigare? Eller? Kanske brydde dem sig inte lika mycket om mig längre. Jag kände gråten i halsen men gjorde allt jag kunde för att hindra tårarna som bildats att falla.

Hade min egen familj glömt mig?

 

Familjen Grahns bil rullade in framför entrén till mitt trapphus och jag suckade tungt. Äntligen hemma tänkte jag. Bilresan hade varit pinsam då jag kämpade för att inte låta mina känslor ta över mig och göra något jag skulle ångra.

     ”Har du nycklar in gumman? Annars kanske du vill se om dem är hemma innan vi lämnar dig här.”, frågade Gunilla mig och jag kunde inget annat än nicka, fortfarande tagen av det faktum att min familj inte kom för att hämta mig på flygplatsen.

     Jag steg ut ur bilen och small försiktigt igen dörren bakom mig innan jag gick med raska steg fram till porten. Blåsten gjorde att håret föll över mina ögon och jag fick kämpa med att hålla det borta länge nog för att knappa in portkoden. Det var den enda nackdelen med att bo vid Malmös kust, Västra Hamnen var ett väldigt fint område och jag hade havet framför näsan på mig, men såhär års är blåsten fortfarande ganska stark och kall.

     Jag ignorerade hissen för exalterad för att vänta in den och sprang upp för dem allt för många trapporna upp till fjärde våningen.

”Hem ljuva hem.” sa jag för mig själv och log glatt innan jag ringde på dörrklockan bredvid dörren. Jag stod och stampade någon rytm med foten, nervös inför mötet med min familj. Sekunderna gick men ingen öppnade. Jag ringde på igen och nu kände jag hur tårarna jag kämpat med att hålla inne sakta rann ner för mina kinder. Inget svar, alltså var ingen hemma. Hur kunde dem göra såhär mot mig? Jag vände om utan att ens se på dörren och sprang ner för trapporna så snabbt jag bara kunde.

     ”Kör hem.” bad jag när jag nått fram och satt mig i bilen. Tårarna forsade ner och jag snyftade som ett litet barn. Med det var ingenting jag brydde mig om. Familjen Grahn har alltid varit där för mig när jag inte har kunnat prata med min familj och har sett mig gråta fler miljoner gånger. Inte för att det var vanligt att det hände, jag och pappa är som bästa vänner, men ibland är det bara så att han inte har tid med mig. Småungarna behöver mer uppmärksamhet och uppfostran än jag så därför var dem oftast en prioritering. Men detta kunde jag inte acceptera, jag hade varit borta i lite mer än sex månader.

     Jag kände mig sviken, obetydlig och oälskad av min familj, och att känna så på grund av sin familj är nog det värsta som kan hända en. Jag har officiellt nått botten. Det var som att något kvävde mig inombords och jag kunde inte stoppa det. Det var som en av dem där drömmarna där man springer iväg från någon som vill döda en men kommer ingenvart. Man vill så gärna skrika på hjälp men allt som kommer ur strupen är luft. Som att orden fastnat i halsen. Var jag verkligen så obetydlig för min far? Jag förstod Elenor, hon var inte min biologiska mamma och hon var tvungen till att jobba. Men min egen far? Mitt kött och blod? Jag förstod inte.

     Jag kände att Tyra la en tröstande hand på mitt lår och log mot mig med sorg i blicken. Jag såg på henne och pressade fram ett leende som inte riktigt nådde mina ögon som i sin tur var fulla av tårar. ”Är du okej?” frågade hon samtidigt som bilen stannade framför familjen Grahns hus. Jag nickade innan vi alla klev ut ur bilen tillsammans.

 

 

"Are you OK?"

 

”Vi låter bagaget ligga kvar i bilen, ni är nog trötta. Vi tar hand om det imorgon.” föreslog John. Vi nickade alla instämmande och gick i tystnad mot det onödigt stora huset Tyra bodde i.

     Tyra var ensambarn och hennes föräldrar jobbade hela tiden därför var det onödigt med ett hus med 6 sovrum och 4 badrum samt den enorma tomten de hade. Dem hade det finaste och största huset i staden och jag antog att de ville ge Tyra allt det bästa då dem ofta var ute och reste med jobbet. Oftast kunde dem vara borta i tre dagar och sedan komma hem för att sedan åka igen efter några dagar. Ibland var de tvungna att stanna längre. Men det är ju inte så konstigt med tanke på vad dem jobbade med.  John jobbade med min pappa och dem var delägare i ett It-företag som var känt världen över, och Gunilla designade bröllopsklänningar och även hon var känd världen över. Men dem var också involverade i välgörenhet och arbetade mycket med UNICEF, därför var både jag och Tyra ambassadörer för UNICEF Sverige.

     Vi steg in i huset och stod i den stora hallen och möttes genast av lukten av mat. Jag sniffade lite i luften. ”Köttbullar.” sa jag nöjt och Gunilla dök upp bakom mig skrattandes.

”Jag tänkte att ni kanske var hungriga, vi har redan ätit men gå ni in i köket och ta för er. John och jag ska ändå lägga oss. Vi flyger till Nigeria med UNICEF imorgon kväll så vi behöver en god natts sömn inför resan. Ät nu och gå sedan och lägg er. Jag slår vad om att ni är väldigt trötta.”

”Ja mamma, gå och lägg er bara. Vi klarar oss, precis som vi alltid gör.” kontrade Tyra lite halvdrygt.

 

 

Efter maten dukade vi av och satte ned all disk i diskmaskinen för att sedan gå upp till Tyras rum. Eller om man ens kunde kalla det rum. Det liknade mer en hotellsvit eller en liten mindre lägenhet.

     När man öppnade dörren till rummet möttes man av ett stort och luftigt vardagsrum. Sedan hade hon skjutdörrar som ledde in till hennes sovrum med den gigantiska sängen. Och när jag säger gigantisk, då menar jag verkligen gigantisk. Den var större än min pappa och Elenors säng, bokstavligt talat. Allting var inrett i mörka färger och i sovrummet fanns två andra dörrar. En som ledde till hennes badrum och en dörr till hennes walk in closet. Ja, familjen Grahn har mycket pengar, men dem visar det inte på sitt beteende. De slängde inte med pengar hit och dit när dem var bland folk. Dem gillade att hålla sånt för sig själva men är absolut inte under några omständigheter snåla.

     Vi duschade båda tillsammans då hennes badrum innehöll en dusch och ett badkar. När vi var klara och hade smörjt in oss i alla dem olika krämerna bytte vi om till pyjamas och lade oss i var sin av dem stora fåtöljerna i vardagsrummet.

”Så…” började Tyra. ”dem var inte hemma eller?” Jag skakade bara på huvudet och besvikelsen sköljde över mig. ”Du vet att dem älskar dig, right?”

”Jag vet Tyra. Men dem hade kunnat lösa det. Jake hade kunnat stå över matchen eller så hade pappa kunnat lämna honom där och åkt för att hämta mig. Det hade inte varit svårare än så!”

”Alex, du vet vad fotbollen betyder för Jacob.”

”Kanske det, men jag är hans syster. Detta är inte Jacobs fel ändå. Det är pappas. Elenor jobbar ju och hon kan ju inte bestämma sina tider på sjukhuset, så jag förstår henne. Pappa var ju hemma och ledig, men ändå så kom han inte.”

Tyra skulle just öppna munnen och säga något när hon avbröts av att hennes mobil gav ifrån sig ett tjut och hon sträckte sig för att ta den från soffbordet. Jag insåg fort vem det var då Tyra log det bredaste leendet jag någonsin skådat. Alfredo.

”Heeeeeeej” svarade hon och drog ut på det av glädje. Jag såg glimten i Tyras ögon och även om dem inte sagt något så visste jag att Tyra och Fredo hade något. Hon reste sig upp, gick iväg till sovrummet och stängde dörren om sig. Jag gick upp och tog fjärkontrollen från soffbordet och slängde mig på mage i den större soffan. Jag zappade mellan dem flera hundra olika kanalerna när min mobil vibrerade under mig. Jag letade upp den och drog fram den framför ögonen. Justins namn lyste på skärmen och jag låste upp.

 

Från Crewmate:

”Hey crewmate, skulle du inte ringa när ni landat? Eller har du redan glömt din kära chef?”

 

Till Crewmate:

”Har inte Tyra redan berättat till Fredo att vi är framme?”

 

Jag struntade i att låsa skärmen och såg när det stod att Justin hade läst mitt mess. Sedan dök bubblan upp på skärmen som tydde på att han skrev något. Sedan försvann den bubblan ett tag, dök upp igen och sedan försvann igen. Detta upprepades några gånger innan mobilen vibrerade i min hand.

 

Från Crewmate:

”Jo, hon berättade även det med din familj. Hur är det?”

 

Suck. Jag tog ett djupt andetag. Hur mådde jag egentligen? Jag kände efter. Egentligen mådde jag bra förutom sveket jag kände av min pappa.

 

Till Crewmate:

”Hur det är? Jo, förutom det faktum att jag inte blev hämtad av min familj på flygplatsen, att ingen var hemma när jag kom hem och sveket jag känner inom mig så mår jag bra. Antar jag...”

 

Några minuter gick utan något svar och jag kände hur tårarna återigen samlades i ögonvrån och snart började dem rinna.  Mobilen vibrerade igen, men denna gången slutade den inte utan fortsatte. Jag orkade inte prata med Justin och tänkte stänga av mobilen när jag såg att det var Elenor som ringde. Jag samlade mig snabbt och torkade bort tårarna.

”Hallå?”

”Hej gumman! Välkommen hem!” hörde jag henne i andra ändan.

”Tack.” svarade jag kort och lät dryg.

”Förlåt jag var tvungen att jobba ikväll men jag hoppas du har det kul med farsan och grabbarna!”

”Jo tack, jätte kul”, sa jag sarkastiskt, ”dem saknade mig såååå mycket att dem till och med var hemma efter att inte ha väntat på mig på flygplatsen.”

”Alex, säger du att din pappa inte hämtade dig på flygplatsen?” hon lät orolig. Till och med lite besviken. Elenor var den mest omsorgsfulla människan och ibland förstod jag inte hur mitt fjortis-jag kunde hata henne. Men jag är glad att jag kom över det.

”Inte bara det. Efter att John och Gunilla körde hem mig var ingen hemma, och jag hade inte mina nycklar.”

”Åh gumman jag är så ledsen. Jag förstår inte att han gjorde så. Jag får tala med Robert senare. Men du jag slutar om en timme. Vill du att jag kör förbi och hämtar dig, för du är väl hos Tyra?” jag tänkte efter. Ville jag hem och möta min pappa? Vad skulle jag säga? Jag var ju sur på honom. Jag sneglade på klockan som hängde på väggen som visade strax efter elva. Jag ville så gärna hem.

”Ja snälla. Kom och hämta mig.” bad jag

”Okej gumman jag smsar dig när jag är utanför.”

”Okej hej då.” sa jag och bröt samtalet. Jag såg att Justin hade svarat under tiden jag pratat med Elenor och klickade upp hans sms.

 

Från Cremwate:

”Jag är ledsen att blev så Alex. Jag hoppas verkligen det löser sig. Jag vet hur stark du är, låt det inte påverka ditt glada humör. Han är trots allt din pappa han har säkert en anledning. Jag tror på dig.”

 

Jag log tacksamt åt att jag träffat Justin. Han var stöttande och öppen och visste precis vad han ska säga i alla situationer.

 

Till Crewmate:

”Tack Justin, vi får se helt enkelt..”

 

Jag skickade iväg smset och trippade in till sovrummet. Tyra låg på sängen och lekte med sitt hår samtidigt som hon hade mobilen på bröstet och pratade med Fredo med högtalaren på. Jag slog mig ner bredvid henne och såg på henne. Hon log och skrattade hela tiden. Sedan började Alfredo börja snacka om hur han skulle kyssa henne så passionerat när dem träffades nästa gång och Tyra rodnade.

”Fredo, jag hör dig!” ropade jag.

”Oj sorry Alex, vill du också ha en puss eller?” jag hörde honom fnittra.

”Ha-ha…”

”Jag vet att du vill, men det går inte. Mina läppar är bara för Tyra.”

”Tack för infon Fredo, men Tyra var min först och jag skulle gärna spendera lite tid med henne innan Elenor kommer för att hämta mig. Sedan kan ni fortsätta med att planera era kyssar.”

”Okej, okej bruden. Jag ska lämna er ensamma. Vi hörs Alex och Tyra smsa mig när du har tid.”

Tyra nickade trots att Fredo inte såg henne och jag skrattade, ”hälsa Justin. Vi hörs”

     När Tyra hade avslutat samtalet slängde hon iväg telefonen och vände sig om mot mig.

”Gissa vaaaad!” utmanade hon uppspelt. Jag svarade inte utan såg bara på henne. Hon tog min tystnad som ett tecken på att hon skulle fortsätta. ”Alfredo kommer kanske hit om typ tre veckor.”

Jag såg på henne. ”Verkligen? Vad kul!” hon nickade bara, ”såååå? Det betyder…”

”Vadå, vad menar du. Bör det betyda något?”

”Ja alltså, vi har ju fattat det är något mellan er. Men är det verkligen det? Och är det seriöst?”

”Jag vet inte. Just nu njuter vi av varandras sällskap och umgås. Men jag gillar honom verkligen. Han är typ som jag fast i killversion.” skrattade hon sedan reste hon sig upp och gick fram till sitt handbagage hon haft på flyget och började packa upp.

     Där jag iakttog Tyra plingade min mobil till och visade ett sms från Elenor som sa att hon var utanför. Jag gick upp och kollade ut genom fönstret och mycket riktigt stod hennes Range Rover parkerad utanför.

”Elenor är här.” sa jag till Tyra och vi båda gick ut genom rummet och ner till ytterdörren. Väl där grabbade Tyra tag i bilnycklarna så vi kunde ta ut mitt bagage från deras bil. Vi steg ut genom dörren och jag såg att Elenor hade gått ut ur bilen. Jag log mot henne och gick med raska steg fram till henne och kramade henne hårt.

”Tack” viskade jag. ”Tack för du inte glömde mig.”

---

Kapitel 10 peeps! Vad tycker ni om novellen än så länge? :) Kommentera bra som dåligt! Det här kapitlet må ha varit lite segt, men det är stora planer på G kan vi lova! Kommentera massvis nu så ska vi tillsammans se till att kapitel 11 kommer upp inom kort! Muuuuchlove, Ema!