Jag svalde hårt. Victor? ”Inte sedan i morse.” svarade jag lika ärligt som när jag hade hälsat.

”Åh, okej…” mumlade hon besviket till svar.

”Hur så?” var jag genast tvungen att fråga. Hade det hänt något så ville jag veta, även fast Victor och jag inte var kompisar längre.

Hon slickade sig nervöst om sina läppar, ”Det är så att Victor är försvunnen. Han packade ned sina kläder och har lämnat en lapp. Han har lämnat Sverige.”

 

”Justiiin! Är min mobilladdare där nere?” skrek jag från mitt rum.

”Ja, skynda dig!” Jag var under stress och visste knappt var jag befann mig. Jag och Justin skulle åka alldeles strax och jag sprang fortfarande runt och packade. Jag hade knappt hunnit packa något dagarna innan studenten. Nu sprang jag runt som en galning och ville få ned allt i min resväska.

”Jag kommer behöva en till resväska!” skrek jag och sprang till garderoben. Jag öppnade den och bläddrade bland plaggen.

”Den vill jag inte ha, nej, nej, den var fin.” mumlade jag för mig själv och släppte ned en grå topp på min fåtölj. ”Nej, nej, nej, nej.”

Jag tystnade när jag kände ett par armar om min midja. Justin. Han lutade hakan mot min axel och andades lugnt och sansat.

”Lugna dig. Du ska i princip flytta till L.A. Du kan omöjligen ha med dig allt. Oroa dig inte baby, om du saknar något så är det inte svårt att köpa det okej?” viskade han och kysste min kind.

Jag tog två djupa andetag innan jag slappnade av helt. Han hade rätt, det skulle inte vara så svårt att köpa det jag saknar.

”Jag antar att jag är klar då.” berättade jag och snodde runt för att se på Justin.

”Bra.” log han och vände sig om mot berget med kläder ovanpå min resväska. ”Ska vi försöka stänga den här makapären?”

Jag svarade på hans fråga genom att gå fram till resväskan och stänga locket så gott det gick. Sedan satte jag mig på den för att Justin skulle kunna dra igen dragkedjan.

”Så där ja.” Jag reste mig upp och kastade min ryggsäck över ryggen.

Justin tog tag i min resväska för att bära ut den. Han såg ut att kämpa vilket såg alldeles för roligt ut för att jag skulle kunna hålla mig för skratt.

”Vad skrattar du åt? Seriöst, vad är det i den här?” muttrade han och steg ut ur mitt rum och ned för trapporna.

Jag kollade på mitt rum en sista gång innan jag stängde dörren och små joggade ned för trappan för att sedan gå ut till hallen. Justin tog på sig sina skor och min familj stod och kollade på. Jag gick förbi min familj och drog på mig mina UGGS.

Justin kollade konstigt på mig, “Ska du verkligen ha på dig de skorna?” undrade han med en äcklad min. Som om mina skor var smutsiga.

”Tänk för att jag ska det. De är sköna, jag bryr mig inte om att du inte gillar dem.” kaxade jag och vände mig mot min pappa.

”Hej då far. Vi ses snart! Ni får åka över till någon av showerna.” sade jag och gav min pappa en kram.

”Och du och Justin får komma över när ni är lediga.” sade pappa och klappade mig på ryggen.

Jag släppte taget och log, ”När jag kan så kommer jag. Jag lovar.”

Elenor slog upp sina armar och drog in mig in en kram. ”Jag kommer sakna dig gumman.” snyftade hon fram. Jag klarade inte av detta. De betedde sig som om jag skulle åka nu och aldrig komma tillbaka.

Jag drog mig ur Elenors omfamning. ”Ni vet, jag kommer tillbaka. Det är inte så att jag försvinner för evigt.” skrattade jag fram och satte mig på huk för att krama mina bröder. ”Lyssna på mamma och pappa nu. Och glöm inte mig.”

”Huj ska vi gjömma dej Ajeksch?” skrattade Leo.

”Jag vet inte Leo, men gör inte det okej? Jag älskar er båda.” viskade jag och kramade de ännu en gång.

Jag ställde mig upp bredvid Justin och Kenny som var redo att gå. Kenny öppnade dörren så att Justin och jag kunde gå ut efter honom.

”Hej då Alex, hej då Alex pojkvän!” ropade Jake. Jag kastade en sur blick på honom.

”Jake, Justin och jag... Är. Inte. Tillsammans.”

”Nej precis. Bara vänner.” sade Justin med en aning ledsen ton. Han kanske ville vara tillsammans med mig? Jag visste ju inte det. Vi hade ju aldrig pratat om det.  Och nu har vi ju haft sex, vad är vi nu? Jag visste innerst inne att jag var tvungen att prata med Justin om det så småningom. Men jag väntade på det rätta tillfället.

Vi alla tre ställde oss i hissen och Kenny tryckte på nollan. Min familj vinkade åt oss och vi vinkade tillbaka. Just som hissdörrarna skulle gå igen hörde jag Jakes stämma.

”Ni kanske inte är tillsammans nu, men ni kommer bli tillsammans!” ropade han och hissarna stängdes igen. Jag suckade och såg ned på mina skor.

”Lillkillen har rätt, vet ni.” sade Kenny. Jag och Justin vände oss och såg på honom. ”Ni kommer bli tillsammans förr eller senare. Ni vill bara inte erkänna det. Jag ser det på er. Scooter ser det. Pattie ser det. Alex föräldrar ser det. Till och med lilla Jake ser det. Nu måste ni två bara inse det och sluta förneka det.”

”Snälla.. tyst. Du pratar för mycket.” sa Justin i försök till en imitation Jag antog att det var Kenny han imiterade, men det var tveksamt. Det kunde lika gärna vara Scooter eller Alfredo.

”Försöker du vara rolig nu eller Bieber? Då åker du på stryk.” hotade Kenny ironiskt.

Jag skakade på huvudet och klev ut ur hissen, ”Killar...” suckade jag.

”Det motsatta könet ja.” nickade Justin och tog fart bakom mig, kånkandes på min stora resväska.

”Det könet som får slava för oss tjejer.” fnittrade jag även fast jag inte menade det. Jag skulle lätt kunna ta väskan ifrån Justin ifall han inte vore så otroligt envis. Det roligaste med hela situationen var även att han inte förstått ännu att väskan i själva verket var en rullväska.

”Det kallas att vara en gentleman.” protesterade Justin och sträckte på nacken.

Jag slog upp porten åt honom och Kenny, ”Ja, men du är en rätt så korkad gentleman bara så du vet.”

”Vadå korkad? Jag är smartast i världen. Visste inte du det? Då är det ju du som är korkad.”

”Nej, du är korkad för att du bär på en skit tung väska när den har hjul.” förklarade jag och drog upp handtaget till väskan. Justin ställde förvånat ned den på asfalten och särade en aning på läpparna.

”Oh.”

 

"Oh..."

 

”Precis. Vem är det nu som är dum?” skrattade jag nöjt över att ha vunnit mot Justin.

Han kliade sig nervöst i nacken, ”Babe... försök inte med sånt mot mig. Då får du ingen Nutella.”

”Jag har haft tillräckligt för idag.” ljög jag och viftade ointresserat med handen även fast jag ville klänga mig fast på hans ben och böna och be efter en burk med Nutella.

”Tror du ja.” flinade Justin medan han lade in min väska i bagageutrymmet till den stora bilen som Kenny kört fram åt oss. Jag log brett åt Justin och vred på huvudet, bara för att ta mig en sista titt på stället. Nu var det ett tag tills jag skulle stå här igen... eftersom jag hade tagit studenten så var det inte något allvarligt som höll kvar mig här längre.

Jag skulle precis vända tillbaka huvudet mot Justin när jag skymtade en blixt bakom ett av dem stora träden på gården. Förbryllat kisade jag med ögonen för att kunna se bättre. När jag insåg vad det var gick jag snabbt fram till Justin och drog med mig honom in i bilen.

”Hey, att du är så ivrig att åka här ifrån visste jag inte.” log han mot mig.

Jag skakade allvarligt på huvudet, ”Paparazzi.” förklarade jag med tjock röst. Hur hade dem hittat Justin? Skulle dem börja trakassera min familj nu när dem visste vart dem bodde? Skulle dem börja ställa frågor till Leo och Jake?

”Shit...” mumlade Justin oroligt. Jag nickade instämmande och drog en frustrerad hand igenom mitt hår.

Kenny hoppade oberört in bakom ratten och började köra ut på den riktiga vägen. För att förhindra paparazzin att få fler bilder sjönk jag ned i sätet och drog på mig min luva. Justin gjorde detsamma och kramade tröstande om min hand.

”Vad håller ni på med?” skrattade Kenny ovetandes och iakttog oss i backspegeln.

”Där borta på Alex gård... uhm... Alex såg en paparazzi fotografera oss.” berättade Justin lågmält, som om han trodde att någon hade riggat bilen med mikrofoner.

Kenny rynkade förvirrat på pannan, ”Alex är du säker? Var det inte bara en granne som fotade naturen?”

”Vilken natur?” skrattade jag glädjelöst. Situationen var långt ifrån rolig. ”Nej, jag är säker. Han hade en stor kamera med ett stort objektiv. Han såg precis ut som en paparazzi.”

”Okej. Jag får ringa och prata med Scooter sen då... vi ska fixa det här.” försäkrade han mig tröstande och Justin kramade återigen om min hand. Jag nickade åt honom och försökte på mig ett stelt leende.

”Så... ville du ha Nutella?” frågade Justin vänligt för att få mig på andra tankar.

 

Uttråkat slog jag huvudet bakåt i stolen jag satt i. Vi hade suttit på planet i över två timmar nu och det var cirka sju till på resan. Justin och jag hade hunnit kolla på en och en halv film, spelat kort och ätit upp hela Nutellaburken inom loppet av dessa två timmar som hade passerat.

”Kanske kan vi...” började jag men slutade genast prata när jag såg att Justin hade somnat. Då var jag utan sällskap nu också... jag suckade irriterat och skulle precis väcka Justin när jag kom på att Kenny också åkte med oss.

Leendes reste jag mig upp för att gå och slå mig ned bredvid honom. Han kollade förvånat upp på mig från sin laptop när jag harklade mig.

”Justin har somnat, eller hur?” frågade han med ett stort Kenny-leende lekandes på läpparna.

Jag rullade in mina läppar, ”Kanske det kanske... är du upptagen? För ifall du är det så kan jag gå.”

”Nej då. Kollade bara igenom lite mejl och sånt, jobb. Du får gärna stanna.” försäkrade han mig och slog ned locket till sin dator. Förmodligen för att jag inte skulle hinna se något jag inte skulle se. ”Så... vad händer?” undrade han glatt.

”Inget speciellt... Har ni aldrig tråkigt på resor som denna? Liksom, ni reser timmar i sträck men har alltid något att underhålla er med, varesig det är jobb, film eller sömn. Jag har liksom inte vant mig ännu och har ingenting att göra.”

”Jag känner igen mig.” skrattade Kenny nickandes, ”I början hade jag också supertråkigt. Allt jag skulle göra var att hålla Justin säker och pigg. Han sov för det mesta, precis som nu, eftersom att han är rädd för att flyga. Men nu har jag fått mer uppgifter än att bara hålla Justin säker så det är lite som min privata jobb tid när vi reser.”

”Vänta, spola tillbaka... är Justin flygrädd?” ekade jag förvånat. Att flyga var ju i princip vardagsmat för Justin.

”Har han inte berättat det? Jo, han är livrädd. Därför sover han, så att han slipper tänka på det.”

”På riktigt? Det var ju... något nytt.” skrattade jag chockat. Hur kommer det sig att han inte har berättat det för mig?

Kenny fuktade sina läppar, ”Hur gick det med din vän?”

Victor. Jag skakade på huvudet, ”Han är inte min vän och ärligt talat så bryr jag mig inte. Hans mamma gick till polisen för att skicka in en anmälan. Så nu letar dem efter honom, inte bara för att han är borta utan även för att han var delaktig i rånet och ska avtjäna sitt straff.”

En rynka växte sig fram mellan Kennys ögonbryn, ”Så du ringde och anmälde honom?”

”Det var det enda rätta.”

”Är du säker på det? Vad han än har gjort mot dig nu, så har ni ju ändå varit vänner en gång i tiden... tänker du inte på det? Hur du en gång kände för honom? Nu kommer du aldrig få känna det kanske.”

Jag bet mig förvirrat i kinden, ”Det är olagligt att hjälpa till med ett rån. Det är lag på att han ska straffas, det är inte jag som har bestämt det. Och varesig vi var vänner förut eller inte så är dem känslorna borta sedan längesedan. Jag har nya och bättre vänner nu. Dessutom så kommer han inte att sitta in länge... straffen i Sverige är klena. Kanske sju-åtta år.”

”Han kommer fortfarande inte vara en fri man.”

”Det är väl hans fel. Det var inte jag som fick honom att råna en bank.” fräste jag till mitt försvar.

Kenny nickade, ”Jag förstår. Men han är väl ändå inte i Sverige längre? Då kan dem väl inte gripa honom?”

”Nej. Men det betyder inte att dem inte kan få fast honom i andra länder. Vissa länder samarbetar med Sverige, så det beror helt enkelt på vilket land han befinner sig i.” svarade jag allvarligt.

”Okej. Då får vi väl hoppas att dem får fast honom så att han kan straffas.”

Jag kisade med ögonen, ”Var inte du emot att han skulle straffas nyss? Hela det där med ”han kommer inte vara en fri man” och det?”

”Jag ville bara se om du kunde få en annan syn på situationen. Men du har helt rätt Alex, det kan jag inte neka.” tyckte han ärligt. Jag log snett mot honom istället för att säga något mer.

Kanske hade Kenny rätt. Känslorna jag en gång haft för Victor och vår vänskap kanske fanns kvar trotsallt. Han skulle få sitta inne i många år, inte kunna studera vidare och kanske inte ens få ett ordentligt jobb när han blivit utsläpp. Men han fick skylla sig själv. När man ger sig in på något man vet är olagligt så får man även stå för konsekvenserna. Han hade gjort illa mina bröder mentalt genom att bara vara delaktig i rånet. Utan honom kanske det inte hade gått igenom och då kanske jag hade kunnat fixa mina pengar i lugn och ro.

Känslorna för honom var borta för längesedan. Det var inte ens något att lägga så mycket som en tanke på. Inget av det jag hade känt för honom förut fanns kvar. Inte så mycket som ett korn.

”Jag kanske ska gå tillbaka till Justin nu. Han kanske saknar mig.” log jag.

”Gör så du. Det var trevligt att prata med dig.” nickade Kenny och slog sedan upp locket till sin laptop igen.

Jag reste mig försiktigt upp ur sätet och gick tillbaka till Justin som fortfarande låg och sov. Gäspandes drog jag åt mig Justins laptop som stod på bordet framför honom och slog upp locket. Skärmen var för tillfället snabbt, men blev genast vit och bara någon sekund senare kom jag in på hemskärmen. Bakgrunden på Justin och sina morföräldrar var täckt av något. Nyfiket granskade jag detta något och ångrade mig genast. Kanske var det inte meningen att jag skulle se detta.

---

Vad såg Alex på Justins laptop? Kapitlet var kanske lite mellan-spännande, haha, men sådana kan behövas! Hoppas ni tyckte om det ändå. Kommentera! Puss och kram, Liv och Ema. ♥

Hej babes!

Ema är somsagt i USA, och idag (vet inte när detta kommer upp, men nu är det iallafall torsdag) så åker jag till mitt landställe, och ska därefter lämna Sverige. Sååå = no internet = no skriva. Dock har Ema och jag skrapat ihop 4 tidsinställda för dem tre kommande veckorna! Hm... vad säger ni om det då? ;) Både Ema och jag kommer tillbaka strax innan skolstarten och då kan ni förvänta er normal uppdate igen, när skolan börjar.

Nu kommer datumen när de tidsinställda kommer upp! Det är dessa datum som ni ska kolla in här, glömmer ni bort kan det hända att Ema eller jag har kunnat posta på IG eller FB, så var lugna bara! :)

 

EVENTUELL INFORMATION KANSKE KAN DYKA UPP PÅ INSTAGRAM ELLER FB, SÅ FÖLJ OSS @MYYBSTOORY PÅ INSTAGRAM NU BABES :)

Nu då? Skulle jag väcka Alex? Skulle jag laga frukost? Skulle jag ta en dusch? Skull- ett förskräckligt plingande ljud avbröt mig i mina tankar.Väntade Alex besök? Rak i ryggen skyndade jag mig fram till ytterdörren och låste snabbt upp den, utan att ens lägga så mycket som en tanke på det faktum att jag endast stod i underkläder, och öppnade den. Något jag snabbt ångrade.

”Babe?” viskade jag hest fram i hopp om att få svar ifrån Justin. När inte ett ord yttrades från min sida slog jag häpet upp ögonen endast för att finna mig själv ensam i sängen. Hade han stuckit? Hade han legat med mig och sedan stuckit som alla andra, typical killar?

Rädslan sträckte sig ut i ryggraden på mig och förskräckt hävde jag mig upp med hjälp av ena armen. Hans kläder låg kvar på golvet… det enda som saknades var hans kalsonger. Hade pappa eller El gått in här, i tron om att han låg på en madrass och väckt Justin för att ta ett snack med honom? Alex, lugna ned dig. Han är säkert nere i köket.

Bara för att se efter om min aning var sann, drog jag mig fram till sängkanten och sträckte mig efter mina trosor som låg på golvet. I samma stund som jag skulle sätta mig upp kände jag hur en obeskrivlig smärta satte av i höften på mig och sköt ned ända till knäna. Kändes det så här varje gång efter man hade haft sex? Jag bet mig hårt i kinden för att förhindra ett skrik från att lämna min mun. Försiktigt fortsatte jag trycka mig upp i sittande position, fortfarande bitandes i kinden och lyckades tillslut komma upp på benen.

Lika försiktigt som jag suttit mig upp drog jag på mig mina trosor. Helvete, det gjorde ont. Inte ont som i bryta benen ont, utan mer uppsvullen-mörbultad ont. Men jag ångrade ingenting. Gårdagen hade.. hade varit perfekt.

Låga röster hördes ifrån undervåningen, något som genast fick mig att vakna till liv. Kanske hade El gått in här trotsallt? Snabbare än blixten drog jag på mig Justin’s vita V-neck och skyndade mig ut ur mitt rum utan att bry mig om smärtan överhuvudtaget. För att inte ramla tog jag det en aning försiktigare i trappan och nådde till sist min slutdestination. Köket. Justin stod lutad mot diskbänken, endast iförd i sina vita kalsonger med kinderna flammande röda. Han nickade diskret åt hallens håll, vilket fick min blick att genast förflytta sig dit. Till min förvåning fann jag ingen mindre än Victor där.

Ilsket marscherade jag fram till honom, endast för att kunna knuffa ut honom i trapphuset och följa honom ut. Långsamt slog jag igen dörren bakom mig för att inte få hela trapphuset att undra vad det var som försiggick.

”Vad fan gör du här? Bad jag dig inte att inte kontakta mig?! Är du döv eller?” väste jag ilsket med armarna i kors över Justins t-shirt.

”Vad fan gör du?! Går och knullar Bieber?! Alex, är du fullkomligt galen? Han bryr sig inte om dig! Han utnyttjar dig bara för att du är orörd! Han kommer lämna dig likt en rabiessmittad hundvalp när han är klar.” spottade Victor ilsket ur sig. Hans ansikte skiftade snabbt färg till en högröd nyans.

Jag drog en frustrerad hand igenom mitt hår, rädd över att jag skulle lyckas dra av alltsamman, ”Sen när bryr du dig? Lämna mig ifred har jag sagt! Vilka jag ligger med har inte du med att göra längre sen vi bröt vår vänskap! Ringer det några klockor?”

”Alex, jag bryr mig om dig! Därför lägger jag mig i! Alex… Alex jag älskar dig!”

Orden kom som en chock för mig. Han.. han ä-älskade mig? Va? Chocken lade sig  snabbt dock och utbyttes med ens mot ilska,

”Håll käften. Gå inte runt och snacka skit om mig, behandla mig som om jag inte hade en egen vilja och sedan säga att du älskar mig. Och även om du gör det så gör jag inte det tillbaka. Jag älskar en annan. Du kom för sent. Efter allt du har gjort finns det inget som bevisar att du älskar mig!” skrek jag förtvivlat. Tårarna var nära. Orden som nyligen hade lämnat min mun ekade mellan väggarna och studsade tillbaka till mig.

”Vill du veta hur mycket jag älskar dig? Vill du det? Om du bara visste hur mycket jag offrade för dig Alex. Men du är så självupptagen så du ser inte det. När rånet ägde rum ringer jag till och med 112 för att jag-” han avbröt sig snabbt och vände blicken ifrån mig. Va? Vad hade han nyss sagt?

”Vad sa du, sa du? Och våga inte ljuga för mig!” Nu var jag arg. Rasande. Djävulskt arg.

”Shit... uh... okej. Jag var med. Jag skulle transportera pengarna från banken. Jag satt i en skåpbil tvärs över gatan. När jag såg dig... jag kunde inte. Jag ringde polisen och stack. Jag är så ledsen Alex jag viss-” hans ord stoppades av en smäll. En hög smäll, som ekade i hela trapphuset i flera sekunder.

Min hand stannade kvar upp i luften på precis samma ställe där den träffat hans kind. Victor hade vänt ansiktet mot mig, svärandes för sig själv med en hand på sin sårade kind.

”Vad gjorde du så för?!” skrek han med tårfyllda ögon. Just nu brydde jag mig inte ett skit om ifall han grät eller inte. Han skulle straffas.

”Du har orsakat trauman för mina bröder som kommer följa dem livet ut! Förstår du det?! Tror du att antingen Leo eller Jake kommer våga sig in på en bank nu? Va!? Du kanske inte var inne och medverkade i rånet, men du är minst lika skyldig din jävel. Gå till polisen och lämna in dig. Annars gör jag det. Och jag är seriös.” skrek jag. Det kändes som alla mina organ skulle hoppa ut genom halsen på mig av all ansträngning från min mage. Dörren bakom mig slogs upp och Justin kom ut.

”Vad är det som pågår?” frågade han allvarligt med blicken fastnålad på Victor som stod och gnydde över sin kind. Justins arm letade sig runt min midja och höll beskyddande om mig.

”Inget. Jag skulle precis gå.” muttrade Victor bittert och försvann sedan ned för trappan. Jag lyssnade noggrant efter hans steg i trappan och vände mig sedan om mot Justin när jag hörde portdörren slå igen.

”Han gjorde det... han var med... i rån...rånet...” fick jag fram med tjock röst. Tårarna rann. En efter en började den sippra ned för mina kinder. Beskyddande drog Justin mig till sig och strök mig över ryggen medan jag grät mot hans bara hud.

”Schyyy, slösa inte dina tårar på honom... Lexie, titta på mig.” Jag såg upp på honom och han strök undan tårarna med sina tummar. “Tänk inte på honom. Han är inte värd det. Du har mig, jag tänker inte gå någonvart okej? Jag finns här för dig, för alltid.”

Jag sträckte på mig och kysste honom lätt på munnen. ”Tack bästis.”

 

Koncentrerat drog jag med gaffeln över bottnen till pajformen. Den lilla biten av skinkpaj som låg kvar i hörnet av formen såg motbjudande ut, men ändå var jag så hungrig. Istället för att fortsätta förstöra formbottnen så sträckte jag mig efter mitt spriteglas. I samma stund som jag svalde ned första klunken så öppnades dörren till badrummet på övervåningen och en fullt påklädd, nyduschad Justin kom ut. Han hade vänligt not låtit mig få duscha först, för att kunna tänka igenom vad som hade hänt lite tydligare. Klumpen i halsen hade endast blivit större av min lilla tid ensam.

”Kan jag få?” frågade Justin vänligt som kommit ned för trappan, pekandes på den lilla pajbiten som låg kvar. Utan att protestera räckte jag slött över formen och gaffeln till honom. Han mumlade ett ’tack’ bakom sitt leende och slog sig ned framför mig vid köksbordet.

”Vad ska vi hitta på idag mån tro?” frågade han glatt. Min blick mötte hans. Han var för snäll… men jag förstod att entusiasten endast fanns där på grund av den tidigare incidenten.  

 

"What shall we do today?"

 

”Jag vet inte…” suckade jag trött. Jag var trött på allt. Drama, bråk, livet, Sverige…

Justin nickade i takt med att han tuggade, ”Kanske kan vi… uhh… gå på en promenad? Vet du något privat ställe man kan gå, där ingen stör oss?”

Jag pillade ointresserat på den svarta knappen till den röd randiga skjortan jag bar över mina nylon strumpbyxor, ”Det finns en orienterings led vi kan ta. Det är i en skog.”

”Skog? Toppen.  All privathet man kan behöva.”

”Förlåt Justin, men jag har ingen lust att ta en promenad just idag…” mumlade jag sorgset.

”Jo, det har du visst.” sade en välbekant röst i dörröppningen. Jag vred på huvudet och mötte Els breda leende. ”Gå ut på en promenad med Justin Alex. Kom igen. Ni har inte setts på länge och dessutom ska jag bara städa här. Ni har nog mycket att prata om.”

”Okej då.” gav jag upp. När El sade det på det viset så såg jag hela förslaget från en annan vinkel.

”Toppen!” log Justin och tog en klunk av min Sprite. Jag övervägde i en sekund att dra det ifrån honom men struntade i det. Han var vår gäst, så klart han fick dricka min Sprite då.

”Ska vi gå nu?” frågade jag Justin, vid det här laget i behov av att lämna huset. Att El och pappa kom hem blev lite jobbigt. Jag ville ha Justin för mig själv just nu. Egoistiskt men sant. Han var min för dagen. Bara min.

”Ja, kom igen. Vi har inte hela dagen på oss.” svarade Justin och reste sig upp från stolen. Jag följde hans förslag och reste mig upp efter honom till hallen.

På vägen passerade vi El och pappa. De bar in sina väskor och några icakassar. De båda gav mig och Justin en kram.

”Hade ni kul igår?” undrade pappa och såg på mig.

”Ja, det var bästa kvällen i hela mitt liv. Seriöst.” erkände jag och hoppades innerligt att ingen skulle komma med en följdfråga.

”Jaha, vad kul att du känner så Lexie. Vad hittade ni två på då?” Fan. Inte den frågan. Detta var pinsamt.

”Jag... Ehh... Vi såg på film.”

”Vi åt pizza!” sade Justin i mun på mig med viljan att rädda den pinsamma situationen som uppstått.

”Vi åt pizza, medans vi såg på film.” skrattade Justin och såg på mig.

”Jaha, okej. Vad konstigt ni beter er.” sa pappa misstänksamt och gick vidare in i köket med kassarna.

”Ungar.” mumlade Elenor och försvann hon med.

Justin och jag såg på varandra och flinade, jag rödare än en tomat i ansiktet. Det var pinsamt att tänka på vad som hände igår, fast ändå inte. Jag visste inte hur jag skulle reagera eller hur jag skulle bete mig. Det var liksom pinsamt att prata om det med Justin. Vad är vi nu liksom? Bästa knullkompisar? Det som hände igår får verkligen inte hända igen, även om jag så gärna vill.

Suckandes kollade jag ned på min utstyrsel. Så här kunde jag inte gå klädd om vi skulle gå på en promenad. ”Justin, jag tänkte bara byta om… vill du låna ett par mjukisbyxor?”

”Jag tror dina är för små… och det är lugnt. Jag har med egna i min väska.” log han till svar. Jag nickade och drog sedan med mig honom upp på mitt stökiga rum.

”Så… vi kanske borde städa?” föreslog jag nervöst med blicken på golvet. Sängen var obäddad och kläderna vi dragit av varandra igår låg fortfarande kvar, slängda här och var på golvet.

Justin nickade återigen, ”Det låter som en plan.”

Jag böjde mig försiktigt ned för att förhindra smärtan att åter dyka upp och roffade åt mig alla kläder. När inte ett enda klädesplagg låg kvar på golvet, rätade jag på mig och slängde ned högen i min tvättkorg som genast blev full. Sedan snodde jag runt bara för att finna Justin bädda sängen. Ett leende kröktes på mina läppar.

”Du är en sån wifey.” flinade jag åt honom.

Han höjde på båda ögonbrynen, ”Någon måste ju vara det.” skröt han alldeles tjejig och dramatiskt.

”Och det är du?” skrattade jag fram innan jag damp ned på min, nu, bäddade säng.

”Ja. Eller jag delar rollen med mamma, Elenor och Kenny.” nickade Justin seriöst.

Jag bet mig löst i underläppen, ”Jag orkar inte ta den där promenaden vi snackade om.. kan vi inte bara ligga här uppe? Och kolla på film? Vi åker ju tillbaka i… mor-… inatt?”

”Visst kan vi det.” log Justin samtidigt som han smekte min mage. Fjärilarna bröt sig loss och pirret som alltid slank igenom min kropp uppenbarade sig det med.

Det gjorde ändå på samma gång ont. Ont att jag inte kunde berätta hur jag verkligen känner för honom. Att vi inte kunde dela flera kyssar i minuten, hålla varandra i handen öppet framför våra familjer och vänner. Det gjorde ont i hjärtat. Som det satt en liten gubbe med hammare och hamrade på det.

”Vilken film?” frågade Justin som redan hade hunnit dra upp sin nerklottrade laptop ur sin ryggsäck.

”Kanske Avengers? Eller Twentyone Jump Street? Jag älskar dem filmerna…” suckade jag belåtet ut.

Justin knappade in på sitt tangentbord och vred sedan datorn åt mitt håll, ”Avengers blir det.”

Jag tryckte mig emot hans kropp som låg lutad mot väggen och placerade mitt huvud på hans bröstkorg. Hans hjärtslag dunkade rakt in i örat på mig, något som orsakade att min koncentration på filmen var lika med noll. Det slog i en rytmisk takt, varannan sekund på ett ungefär. Lugnare än mitt på alla sätt och vis. Bara av att vara i närheten av honom gav mitt hjärta ett spratt.

Försiktigt flyttade jag på huvudet för att kunna höra slagen bättre. När jag återigen pressade mitt öra mot hans bröstkorg gick hjärtat inte längre lugnt. Det var som en kolibris vingar där inne. Till och från kändes det som om det skulle lämna hans bröstkorg och hoppa in i örat på mig. Men varför slog det så där?

”Ungdomar!” ropade pappa från vardagsrummet. Jag lyfte mitt huvud ifrån Justins bröstkorg och pausade filmen för att kunna svarade honom med ett enkelt ”ja!”.

”Vill ni ha Burger King, Sushi, Thai eller Pizza till middag?!” ropade han återigen.

Jag sneglade på Justin som ryckte på axlarna. ”Thai!” svarade jag utan att tveka. Justin hade trotsallt låtit mig bestämma.

”Okej!” ropade pappa igen och strax därefter slogs ytterdörren igen.

”Är vi ensamma?” viskade Justin mot min nacke.

Jag nickade, ”Jag tror det…”

Justin fuktade sina läppar, ”Ska vi fortsätta med filmen då?” undrade han lugnt och skulle precis starta den igen när det plingade på dörren. Jag rynkade förvirrat på pannan. Pappa hade ju egna hemnycklar? Varför plingade han på dörren?

Steg på undervåningen ekade igenom hela lägenheten och snart därefter kunde man höra dörren öppnas. Förmodligen så var det El som hade öppnat, då det endast var hon och pappa kvar med mig och Justin. Såvida pojkarna inte kommit efter att vi gått upp hit…

”Alex?” knackade El på min dörr. Jag reste mig snabbt upp för att gå fram och öppna.

”Vad är det?” andades jag vänligt ut.

Hon rullade in sina läppar, ”Du har besök… eller besök och besök. Någon söker dig.”

”Jaså?” utan att vänta in Els svar så började jag gå ned för trappan, mot hallen. När jag kommit fram såg jag vem denne besökaren var. Agnes. Victors mamma.

”Hej, Agnes! Vilken.. överraskning.” hälsade jag ärligt. Den sista jag förväntade mig här nu var Agnes. Det måsta ha hänt något. Kanske hade Victor följt min order och överlämnat sig?

”Hej på dig Alex. Du ser strålande ut”, log Agnes mot mig, ”som vanligt. Men jag undrar… har du kanske sett Victor något?”

Jag svalde hårt. Victor? ”Inte sedan i morse.” svarade jag lika ärligt som när jag hade hälsat.

”Åh, okej…” mumlade hon besviket till svar.

”Hur så?” var jag genast tvungen att fråga. Hade det hänt något så ville jag veta, även fast Victor och jag inte var kompisar längre.

Hon slickade sig nervöst om sina läppar, ”Det är så att Victor är försvunnen. Han packade ned sina kläder och har lämnat en lapp. Han har lämnat Sverige.”

---

Inte superlångt, men långt iallafall! Nämen... Victor? I rånet? omg.
KOMMENTERA, X L&E <3

Jag hade tänkt publicera nästa kapitlet åt er men märkte nu att blogg.se krångar och att det inte går att typ kommentera. eller det GÅR men jag kan inte acceptera dem., så jag vet inte hur jag ska göra :((((((

Har dessvärre inte haft tid att läsa denna novell, men den verkar otroligt spännande, välskriven och det är fina bilder! Hennes design är superfin också, det är ett stort plus i kanten! Klicka på bilden för att komma till Lmssy :)

När det låg helt platt på mina axlar så flätade jag det snabbt i en lös fiskbensfläta och drog sedan på mig mina vita klackskor.

”Ska vi gå eller?” frågade Justin charmigt med en arm uppräckt för mig att ta tag i.

”Tyvärr. Måste sminka mig.” Jag drog ur hårfönen ur väggen då den inte kommit till användning och plockade sedan fram min necessär. Eftersom det bara var min släkt det handlade om så räckte det med mascara och lite puder för att förtydliga mina kindben.

”Nuuuu.” andades jag stressat ut. Justin tog ett steg närmre mig och kramade om min hand.

”Då går vi då.”

 

Pappa och El ropade hej då från dörren innan de gick ut och låste om sig. Jag och Justin blev ensamma kvar i lägenheten. Jake och Leo skulle sova hos farmor och farfar och alla gäster hade åkt hem runt tio. El och pappa hade bokat ett hotellrum för att låta mig och Justin få lite kvalitets tid med varandra.

”Äntligen ensamma.” sade jag glatt. Jag vände blicken för att se på Justin där han låg bredvid mig i min säng.

”Ja, äntligen har jag dig för mig själv. Så... Vad vill du göra?” undrade han och lade sig på sidan. Han tog hjälp av sin handflata för att hålla upp huvudet och se på mig.

Jag tänkte efter en stund. Vad ville jag egentligen göra? Jag var för trött för att ens gå upp och hämta Nutella. Orkar jag inte göra det, då är jag verkligen trött.

”Du kan ge mig massage?” gav jag som förslag innan jag rullade över till samma position som Justin, fast bara att jag var mitt emot honom.

”Vad tjänar jag på det?” ville han då veta.

”Du får ta på mig? Duuh?” skrattade jag fram.

Justin tänkte en stund, en lång stund. Tills dess hann jag komma på många mer förslag om han inte gillade detta, men jag hann inte berätta om dem för än Justin satt gränsle över mig i sängen.

”Vad gör du?” undrade jag förvånat. Han började göra cirkulära rörelser på min mage och jag kunde inget annat än att slappna av.

”Masserar dig, ser du väl.” sade han allvarligt och fortsatte ”massera” mig. Det kändes som om hans händer brände sönder tyget på min t-shirt. Hans lena, varma perfekta händer. Ja, jag tycker någon kan ha perfekta händer. Som Justins till exempel, de passar honom och är precis så händer ska vara. Man ser liksom en person och sedan tittar man på deras händer. Nästan direkt kan man bestämma om händerna passar personen i fråga.

”Varför masserar du min mage?” ville jag veta. Det var udda att massera en på magen. Jag hade aldrig förut fått massage där. På vissa teve program hade jag sett det, men det hade varit på gravida kvinnor.

”Därför att om du ligger på mage är det enda jag ser ditt bakhuvud. Såhär kan jag se dig i ögonen och prata med dig.” berättade han allvarligt samtidigt som hans händer sakta rörde sig runt på varenda centimeter av min mage.

”Haha, du är ju fan dum i huvudet. Inte undra på att du inte har några vänner.” skrattade jag fram och vred mig åt sidan så att Justin trillade av mig.

Justin tog tag i en av mina kuddar och innan jag hann smälta vad som skulle ske fick jag en kudde i ansiktet.

”Hey, du är ju fan min vän och inte den enda faktiskt.” Han slog till mig med kudden en gång till.

”Försöker du starta kuddkrig eller?” undrade jag och tog ett fast grepp om en kudde som jag sedan slog till Justin med. ”Och på tal om vänner, hur är det mellan dig och Nick?”

Justin frös till is, ”Min och Nicks vänskap är för tillfället avbruten, jag vet inte riktigt vad jag känner.” Han suckade sorgset där han låg mellan mina ben och såg ned i kudden. Sedan drämde han till mig med den igen och log.

Jag fick med ens dåligt samvete för att ha tagit upp ämnet. Bestämt lade jag ned min kudde och puttade på Justins axel så att han låg på ryggen. Sedan lade jag mig på honom för att ge honom en kram.

”Förlåt för jag tog upp det.” viskade jag. Hans händer började stryka mig tröstande över ryggen.

”Det gör inget Lexie, det är inte hela världen. Oroa dig inte, okej?” Han strök undan håret som lagt sig över mitt ansikte och jag drog bak huvudet så att han kunde se mig i ögonen.

Hans kärleksfulla blick såg på mig med inget annat än kärlek men ändå kunde jag inte sluta undra. Var det den sortens kärlek jag hoppades på att det var eller var det någon helt annan?

Justins ena hand slutade inte stryka mig över ryggen och med den andra lekte han med mitt hår. Ingen av oss varken vågade eller ville slita blicken ifrån varandra. Vi låg där en lång stund och bara kollade när Justin bestämde sig för att bryta tystnaden.

”Oroa dig inte...” viskade han och tog hjälp av handen han hade lekt med mitt hår för att hålla mitt huvud när han kysste min panna. Hans läppar var kvar mot min hud i några sekunder innan han drog ifrån, med sin hand fortfarande på mitt bakhuvud.

”Jag oroar mig aldrig med dig.” viskade jag.

Justin slickade sig om läpparna när jag såg ned på dem. Jag klarade inte av det mer. Alla känslor bara kom från ingenstans och just då ville jag ha honom som mest. Jag kastade mig över hans läppar och kysste dem. Hans himmelskt mjuka läppar passade likt alla andra gånger perfekt mot mina. Justin pressade våra huvuden närmre med hjälp av handen han fortfarande hade på mitt bakhuvud. Den andra handen letade ned sig till min rumpa och höll sig där. Justin gav min rumpa ett kläm och jag log i kyssen.

Jag kände hans tunga slicka mig lite på underläppen och förstod precis vad han ville. Sakta öppnade jag munnen tillräckligt mycket för honom att kunna trycka i sin tunga i min mun. Genast började våra tungor leka med varandra. Hans tunga smakade vodka från shoten vi tidigare tagit med Philip. Han hade kommit förbi lite senare och skulle ut med sina vänner, så vi tog varsin shot. Philip, Justin och jag. Pappa hade låtit mig ta en enstaka shot.

Plötsligt rullade Justin så att han låg över mig mellan mina ben. Hans händer smekte mitt lår och jag slöt mina ben runt hans midja. Mina händer letade sig ned till hans tröjkant och lekte lite. Jag ville så gärna ta av den men jag visste inte om jag vågade. Jag ville ha honom nu, men det ändrade inte det faktum att vi aldrig har gått längre än såhär. Visst, vi hade kysst ett par gånger. Men inte på detta sättet.

Jag bestämde mig för att låta mina händer vandra upp till hans nacke. Jag flätade samman dem där och tryckte honom, om det ens var möjligt, ännu närmre mig. Då började Justin förflytta sina läppar mot min nacke. Han lämnade små blöta kyssar och såg till att inte en millimeter av min hud förblev okysst.

Jag klarade inte av det mer, utan drog med händerna längs med hans bröst, ned till tröjkanten där jag försiktigt drog den uppåt. När jag var nära huvudet slutade Justin kyssa mig och hjälpe mig få av honom t-shirten.

Våra blickar möttes. Min, nästan, hungrigare än hans. Justin suckade för att därefter stänga ögonen. ”Lex...” Han slog upp ögonen och såg på mig. ”Jag... Alltså... Är du säker på detta? Jag kommer inte kunna behärska mig och jag vill inte att vi gör något du inte är redo för.”

Jag hävde mig upp på ena armbågen, med den andra sträckte jag mig efter Justins nacke och drog ned honom så han var en decimeter ifrån mig.

”Helt ärligt? Det enda jag är säker på här är att det är dig jag vill vara med. Jag är redo, jag lovar.” Jag lutade mig fram de sista centimetrarna som behövdes för att sammanlänka våra läppar igen.

”Är”-kyss-”du”-kyss-”säker?”-kyss. Jag log in i kyssen åt hur orolig han var för att jag skulle ångra mig men sedan slog det mig att han kanske inte ville.  

Jag puttade undan honom, ”Vill du Justin? Jag vill inte tvinga dig till något du inte vill.” sade jag allvarligt.

Justin skrattade. ”Ibland pratar du för mycket, baby.” mumlade han innan han pressade sina läppar mot mina igen.

Jag ville inte låta Justin styra allt. Jag ville visa att jag kunde, även om detta var första gången för mig. Så jag vände på oss så att jag låg överst. Justin tryckte upp mig med sina läppar så att jag satt gränsle över honom. Hans händer placerade han på mina höfter och höll ett stadigt grepp om dem.

Jag började röra mina höfter, gnida mig mot hans skrev samtidigt som mina händer smekte hans magrutor. Våra andetag blev ojämnare och ojämnare. Justin släppte ut det ena svaga stönet efter det andra samtidigt som han hjälpte till att röra mina höfter.

När jag fått in takten släppte Justin min höft och letade ivrigt efter min dragkedja på ryggen. När han funnit den drog han sakta ned den för att sedan greppa tag i klänningen och dra den över mitt huvud. Jag lyfte på armarna för att hjälpa till att få den över huvudet. När den ljusblå klänningen lämnat min kropp slängde Justin den åt sidan. Han stannade upp och granskade mig.

”Du är så vacker Lex.”

Jag kunde inte hjälpa rodnaden som spreds på mina kinder. Jag älskade få komplimanger av Justin. De betydde så mycket mer än om de kom från någon annan. Just vid det tillfället ville jag ge mig själv en fet highfive för att jag valt just dem här underkläderna. Det var ett av mina finaste par, och som Justin hade sagt när vi köpt dem så användes dem till ett speciellt tillfälle.

Justin kysste mitt nyckelben. Ivern som fanns inom mig orkade inte vänta längre så på egen hand bestämde jag att försöka mig på att knäppa upp Justins byxor. Mina fingrar vilade över skärpet han bar och det förvånade mig varför han ens hade skärp - hans byxor hängde ändå ned under halva hans rumpa. Jag log för mig själv medan jag knäppte upp det och slängde det åt sidan. Sedan knäppte jag upp knappen som fanns på hans byxor och därefter dragkedjan.

Med lite hjälp från Justin låg hans byxor på golvet tillsammans med min klänning bara några sekunder senare.

Jag puttade ned Justin på madrassen igen och började kyssa hans mage. Ända ned till hans kalsonger. Precis vid kanten på hans Ralph Lauren kalsonger lämnade jag en blöt kyss. Jag kände hur hårdare han blev för varje rörelse jag gjorde.

Justins händer letade sig upp till mina axlar och sakta hasade han ned ett axelband av min bh i taget. Jag kysste mig hela vägen upp till hans läppar och han stoppade direkt tungan i min mun för att leka med min tunga.

Justin vände oss om igen så att jag låg ned på madrassen. Hans läppar lämnade inte mina för en sekund när han stack in handen bakom min rygg. Jag kände när min bh knäpptes upp och kunde inte undgå att komma ihåg det Justin tidigare under kvällen sagt. Att han ville få av min bh istället för att hjälpa mig få på den.

Sakta tog han bort den från min kropp och slängde den åt sidan någonstans. Hans läppar stannade upp för att Justin sekunden senare skulle dra huvudet bakåt. Han lät blicken följa min kropp under honom. Hans ögon hungriga av lust, log han sitt vanliga Justin leende.

”Alltså, wow. Kan inte sluta tänka på hur vacker du är Alex. Du är så jäkla het baby.” sade han med sin hesa röst som jag älskade.

”Man blir som man umgås.” log jag och Justin lutade sig ned för att kyssa mig ned till bröstet. När han kom till bröstet började hans tunga leka med min bröstvårta. Precis så som den hade lekt med min tunga lekte den nu med mitt bröst. Han höll handen på det andra bröstet och masserade det.

Denna sortens massage var helt klart tusen gånger bättre än den vanliga massagen man fick. Samtidigt som han masserade och slickade mina bröst letade sig hans vänstra hand ned till mina trosor.

Han började smeka mig utanpå dem. Han retade mig och det drev mig till vansinne. Jag blev galen. Jag brann, det brann inom mig. Min lust hade vuxit och jag ville bara få det här förspelet avklarat.

”Mhm… Justin. Sluta. Retas.” stönade jag fram. Jag kunde känna hur han log mot mitt bröst.

Ett av Justins fingrar lekte med kanten på mina trosor medan han kysste sig upp till min kind igen.

”Detta kanske känns obehagligt eftersom du inte är van. Men du kommer älska det.”

Jag nickade och Justin pressade läpparna mot mina ännu en gång. Hans hand drog långsamt ned mina trosor till knäna innan han långsamt började smeka mig igen. Denna gången utan mina trosor emellan.

Det kändes som om jag skulle explodera inombords. Alla känslor kom flödande på en gång. Justins hand mot mitt underliv kändes som en dröm. Allt var perfekt. Han fick mig att känna mig speciell. Han brydde sig om mig och han såg till att jag mådde bra.

Jag kände hur Justin pressade in ett finger inom mig. Han drog det in och ut. Jag blev vansinnig av känslan. Jag pressade huvudet mot madrassen och stönade. Justins finger ökade tempot en aning. Inom mig rörde han på sin fingertopp så att den stötte emot alla kanter och hörn.

Inte ens för en sekund ångrade jag detta. Justin var min bästa vän, och att min bästa vän var här med mig och fick mig att känna på detta sättet det gjorde mig till den lyckligaste på jorden. Jag var kär i honom, det var det ingen tvekan om, men det var även en sak han inte behövde veta.

Snart kände jag hur Justin stoppade in ännu ett finger och ökade tempot ännu en aning. Jag stönade lågt. Min kropp böjde sig i en båge av all upphetsning. Jag förstod inte hur en människa kan få en annan människa att känna sig älskad på detta sättet. Det var underbart att det var möjligt.

Jag kände något blött komma ur mig och blev med ens rädd att jag kissat på mig eller fått min mens. Jag stelnade till och avbröt vår kyss.

”Det är lugnt baby. Du kom, det är bra. Låt mig göra dig ren.”

Förskräckt spärrade jag upp ögonen. Vad menade han med det? Sekunden senare fick jag svar på min fråga, när hans tunga smekte mitt underliv. Stönen som hållit sig lugna över en millisekund dök återigen upp, värre den här gången. Tänk om grannen hör... Förhoppningsvis inte. Panikartat greppade jag tag om lakanet med hjälp av mina naglar. Jag ville ha mer och mer av det han gav mig. Hans tunga smekte mig varsamt i runda cirklar, upp och ned, in och ut. Hade han gjort detta förut? Med... Selena? Alex, tänk inte på det nu... njut. Han är med dig nu, intalade en röst mig inombords. Faktum var också att Justin gjorde mig så otroligt belåten med det han just gjorde, så att jag inte hade lust att tänka på något annat än nu:et. Han var här nu.

Försiktigt masserade han mitt högra bröst medan han höll på att “rengöra mig”. Jag släppte taget om lakanet för att istället grabba tag i hans hår när han höjde sitt huvud med ett stort flin lekandes på läpparna,

”Nöjd babe?”

Jag försökte lugna mig genom att ta några djupa andetag. ”Hur fan gjorde du det där?”

”Det tar två personer med bra kemi mellan varandra för att skapa något bra, sexuellt. Så jag antar att vår kemi måste vara utomordentligt bra.” flinade han och kröp upp över mig.

Jag puttade ned honom bredvid mig och klättrade på honom. Jag gav hans läppar en blöt kyss innan jag för andra gången ikväll kysste mig ned mot hans kalsonger. Justin var hård under mig och det enda som stoppade honom att tränga in i mig var hans jävla kalsonger. Jag tog tag om kanten och hasade ned dem och med lite hjälp från Justins sida sparkade han av dem.

Hans kuk uppenbarades framför mina ögon och jag kunde inte tänka mig vara någon annanstans än här. Med honom.

Justin rullade runt oss så han var över mig. Han kysste mig länge och smekte sin tunga mot min innan han drog ifrån och såg på mig.

”Jag ska bara hämta en kondom. Okey baby?”

Jag skakade på huvudet. ”Jag går på p-piller för min mens, det är lugnt. Vi kör utan. Såvida du inte har någon sjukdom.” Justin skrattade och skakade på huvudet.

”Ingen sjukdom här inte.” mumlade han mot mina läppar när han kysste dem.

Justin stödde sig med ena handen vid sidan om mitt huvud. och med den andra hjälpte han till att pressa in i mig.

Känslan som uppstod inom mig var obeskrivlig. Först var det skönt, sedan kände jag ett litet stygn av smärta. Det gjorde lite ont men inget jag inte kunde bita ihop. Justin gick långsamt in och ut ur mig. varje gång kom han längre in då jag antagligen töjde på mig.

”Du är så jävla skön baby. Så tight och så orörd.” mumlade han mot mina läppar. ”Jag är den första som rör dig.”

Och den enda, förhoppningsvis, tänkte jag. Min kropp brann av allt som hände med den just nu. Jag kunde inte beskriva känslan. Det var som att jag var på en helt annan planet. Justins händer tog på varenda del av min kropp och det kändes bra. Men jag ville ha mer.

”Justin snabbare. Snällaaa.” stönade jag och han ökade farten.

”Vi är snart klara baby, vill du avsluta?” undrade han. Jag såg på honom och nickade. Han rullade åter igen runt oss så att jag nu var överst.

Mina höfter började röra sig. Snabbt. Justin flätade ihop sina händer i mina. Höga stön lämnade våra munnar när jag saktade ned farten och sedan ökade den igen.

”Jag är snart där baby.”

Jag ökade farten igen och känslan av när Justin stötte in i mig var obeskrivlig. Jag älskade det. Jag älskade honom, men inte på samma sätt som han älskade mig. Vi var vänner så min kärlek till honom borde inte vara mer än vänskaplig. Det var fel.

Jag kände Justin komma inom mig och han slappnade av under mig. Jag gick av från honom och damp ned vid sidan om honom på sängen. Våra kroppar, svettiga och klibbiga efter det vi precis gjort, stoppade inte Justin från att lägga en hand om mig och fläta samman våra fingrar med den andra.

Jag lade mitt huvud på hans bröst och han kysste mina knogar på den handen på hade sammaflätad.

”Hur känns det?” frågade Justin lågt.

”Bra. Det där var... Fantastiskt.” erkände jag och såg upp på honom. Han log.

”Du var fantastisk hjärtat.” sade han och kysste mig på läpparna ännu en gång. Draget fick genast fjärilarna i magen att komma tillbaka.

”Jag är glad att jag har dig Justin. Tack för att du är här och står ut med mig.”

Ett, två, tre, fyra, fem… uttråkat räknade jag sekunderna i huvudet. Jag måste ha kommit över tusen vid det här laget, då jag börjat om varje gång jag nått hundra. Försiktigt särade jag på ögonlocken vid det tillfället jag nått fjorton. Inte en chans att jag skulle ligga kvar och räkna sekunder när jag lika gärna kunde resa mig upp.

Solljuset sken rakt ned på mig och Alex. Hon såg ut som en ängel. Damn, jag var så kär i henne. Hennes huvud låg placerat på min axel och hennes varma bröst låg tryckt mot mina revben. Håret på hennes huvud hade dragit sig bakåt så att hela hennes ansikte uppenbarade sig för mig.

Min blick lämnade hennes ansikte för en sekund och gled istället ut på hennes sovrumsgolv. Våra kläder och underkläder låg slängda här och var. Så det var verklighet. Vi hade gjort det. Hon hade låtit mig ta det dyrbaraste man hade som tonåring. Jag fick ta hennes oskuld. Även fast hon hade sagt att hon skulle vänta på giftermål, den rätta. Kanske ansåg hon att jag var den rätta trotsallt? Tänk om mina känslor var besvarade?

Tröttsamt lät jag min blick falla på den lilla klockan som stod placerad på nattduksbordet bredvid mig. Halv tolv. Det var länge sedan jag hade fått sova ut så här länge. Eller länge och länge, borta i USA var klockan inte mer än fem på morgonen. Min blick föll snabbt tillbaka mot Alex, funderandes över om jag skulle väcka henne eller inte. Det vore bäst att låta henne sova.. tänkte jag allvarligt. Hon hade förlorat sin oskuld och skulle förmodligen vara väldigt öm i sitt underliv hela dagen. Bättre då att hon tog det lugnt och sussade lite.

Försiktigare än en Ninja reste jag mig upp ur sängen. Båda hennes bröst uppenbarades för min syn och endast för att jag respekterade Alex så ofantligt mycket så drog jag upp täcket över dem, upp till axlarna. Sedan böjde jag mig fram och greppade tag om mina kalsonger som inom en sekund satt på min kropp. Förvirrat kollade jag runt i rummet och mötte min blick i spegeln som stod lutad mot väggen. Mitt hår stod åt alla håll och mina läppar var torra. När jag kände efter var min strupe minst lika torr. Vatten skulle sitta bra..

Tippandes på tå smög jag mig fram till dörren som stod på glänt och försvann sedan ut i den lilla hallen. Lägenheten stod fortfarande tom, något som gladde mig. Det hade varit pinsammare än pinsamt om jag skulle mött Robert här utanför, eller kanske Leo. Skakandes på huvudet fortsatte jag mot trappan, som jag småjoggade ned för. Det kändes som om Zahara öknen hade flyttat in i munnen och strupen på mig. När min fot träffade golvet i vardagsrummet så började jag springa. Törsten var outhärdlig vid det här laget. Vatten var ett måste.

Så snart jag nådde kranen så struntade jag helt och hållet i att ta ett glas, utan böjde mig bara över med munnen under vattenstycket och drog igång vattnet. Fukten spred sig snabbt i min mun och jag var tvungen att dricka flera liter kändes det som innan jag var nöjd. Väl färdig med mitt drickande lutade jag mig tillbaka och torkade mig om munnen med hjälp av min handflata. Nu då? Skulle jag väcka Alex? Skulle jag laga frukost? Skulle jag ta en dusch? Skull- ett förskräckligt plingande ljud avbröt mig i mina tankar.

Väntade Alex besök? Rak i ryggen skyndade jag mig fram till ytterdörren och låste snabbt upp den, utan att ens lägga så mycket som en tanke på det faktum att jag endast stod i underkläder, och öppnade den. Något jag snabbt ångrade.

---

Hmm.... vad hände där nu då? ;) ;) JALEX ÄR INTE AKTUELLT, FYI.

KOMMENTERA! L&E <3

”Men det är ju jag som reser. Alltså, jag borde få veta vart vi ska. Jag kräver det.” käftade jag envist, som en treåring i trotsåldern.

”Justin!” utbrast Kenny irriterat och log snett åt mitt håll, “På riktigt. Jag bad dig att vara tyst och äta.”

”Men jag kanske inte vill det. Jag vill faktiskt veta vart vi ska, annars får du sparken.” hotade jag honom med.

Ett trött skratt lämnade hans mun strax efter, ”Jag är anställd av Scooter smarto. Du beslutar inte om jag ska få sparken eller inte.” argumenterade han emot och stoppade in en pommes dränkt i ketchup i munnen.

”Men...” flämtade jag, slut på argument. Frustrerat stoppade jag in två nuggets i munnen på raken. Jag fick väl helt enkelt vänta och se vart vi skulle ta vägen när vi landade. Förhoppningsvis till något roligt ställe.

 

”Justin. Justin, vakna.” Jag kände hur någon lätt klappade mig på axeln. ”Vi är framme.”
Försiktig slog jag upp mina trötta ögon och såg mig omkring.

”Redan?” gäspade jag och sträckte ut armarna för att sträcka på mig.

Kenny skrattade, ”Vadå redan? Det tog oss lite mer än nio timmar!”

”För mig gick det snabbt.” sa jag och ryckte på axlarna. Jag drog upp rullgardinen för att kunna se ut. Eller rullgardin och rullgardin, jag visste inte riktigt vad dem hette. Men i alla fall plast grejen som täckte fönstrets utsikt.

”Kom igen dude. Vi har inte hela dagen på oss.” sade Kenny stressat. Hade vi bråttom någonstans?

”Jag vet fortfarande inte vad jag gör här så jag vet inte vad jag har bråttom till. Men du? Scooter sa att de var en fotografering, men det kan knappast stämma. Så vad gör jag här?” Jag kastade upp min ryggsäck på ryggen och följde Kenny ut ur planet.

”Jag vet inte om någon sagt detta till dig innan, men ibland pratar du för mycket Justin.” Han skrattade sitt typiska Kenny skratt och öppnade dörren in till bilen som hade stått och väntat på oss. ”Tro mig, du kommer tacka mig senare om du bara skyndar dig lite.”

Jag brydde mig inte om att svara utan satte mig bara i bilen och hoppades på att han hade rätt. Något inom mig hoppades på att det inte var en tråkig intervju vi var på väg mot, utan något mer åt television hållet. En rolig intervju skulle vara underhållande att göra. Dock undrade jag om Alex skulle bli sur för att jag hade vägarna förbi men ändå inte hälsade på henne.

Jag stoppade handen i fickan och kramade om halsbandet som låg där i. Jag hade burit runt på det ett tag nu och jag ville så gärna ge det till Alex, men jag fick inget bra tillfälle. Det halsbandet hade en stor betydelse för mig. Jag fick det av mina morföräldrar när jag var yngre. Det var en vanlig silverkedja med ett litet J till berlock. Det var gulligt, verkligen, men inte manligt. Morfar hade förstått att jag aldrig skulle bära det och hade sagt åt mig att ge det till någon jag brydde mig mycket om, när mormor hade gått iväg.

Kenny boxade till mig på överarmen, ”Somna inte Justin. Du kommer inte kunna sova ikväll då.”

”Jag sover inte, mannen. Jag försöker lista ut vart vi ska.” mumlade jag och kollade ut genom fönstret. Vi saktade ned farten och verkade köra igenom någon tull eller liknande. Sedan när chauffören ökade farten igen såg jag att vi körde över någon bro.

 

"I'm not sleeping.."

 

”Kenny, vi har aldrig åkt över någon bro och sådant tull ställe när vi varit här tidigare. Sluta ljuga för mig och säg vart vi ska!” utbrast jag misstänksamt. Hela den här leken började gå mig på nerverna nu. Vart förde han mig egentligen?

”Tyst sa jag.” muttrade han irriterat. Lika irriterat som jag kände mig. Frustrerat slog jag huvudet mot den svala fönsterrutan, sökandes med blicken efter någon skylt eller något som kunde berätta för mig vart vi var på väg.

Efter fem minuter utan framgång gav jag upp och fokuserade mig på mobilen istället. Många beliebers hade kommenterat min bild och gissat på att jag skulle till Alex, men jag tvivlade på det. Scooter verkade allvarlig och Kenny var inte på humör idag, det märkte man. Och om Kenny inte är på humör, då vet man att det är något viktigt på gång.

Jag klickade bort Instagram men innan dess hann jag upptäcka att Alex hade lagt upp en ny bild. En bild på där hon verkade dansa, eller hoppa klädd i sina student kläder. Hon såg glad ut.

Jag skakade bort tankarna om Alex och stoppade ned mobilen i fickan igen. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag kunde inte sitta still. Det kändes som om jag hade myror i brallan och allt jag ville göra var att springa runt för att inte tänka på det.

”Rastlös ser jag?” undrade Kenny och vände blicken mot mig. Jag såg på honom och hoppades innerligt att jag lyckades ge honom en blick som speglade en liten hopplös pojke.

”Snart Justin, vi är snart framme.” sade han sedan innan han vände blicken igen.

Jag undrade hur länge hans “snart” innebar. Jag menar snart kan vara om någon minut och så kan det också vara snart om någon timme. Jag bestämde mig för att inte lägga mer av min värdefulla tid på att tänka på något så dumt som hur snart vi skulle anlända till vår hemliga destination.

Just när jag skulle fiska upp min mobiltelefon ur fickan igen lade jag märket till att vi nu befann oss i en stad. Men inte mitt i centrum, för det var inte så mycket trafik. Jag kunde se havet mellan några höghus och när vi körde förbi en mindre hamn såg jag bro vi nyss passerat.

Snart svängde vår chaufför in på en mindre gata och stannade framför en port in till ett höghus.

”Om detta var en film och jag var en tjej som inte kände er.... så skulle inte detta sluta bra.” sade jag och såg ut genom fönstret på byggnaderna som fanns runt om mig.

”Haha, den var bra du! Men nu är det så att detta är verklighet,” började Kenny och gjorde ansats till att stiga ur bilen, ”och du har just anlänt till Sverige. Grattis.”

”Va?” utbrast jag oförstående. Vad gjorde jag här? Jag hade jobb att sköta, jag kunde inte åka till Sverige bara sådär.

”Scooter och jag, eller nej. Vi alla orkade inte lyssna på ditt gnällande om Alexandra längre. Och lika så Alex föräldrar, de hade pratat med Scooter och berättat att Alex inte pratar om något annat än om dig. Så... Scooter bestämde sig för att ge Alex en studentpresent från honom.” Kenny gick mot porten och jag följde fascinerat efter honom.

Det verkade som om detta varit planerat ett tag, för Kenny knappade snabbt in någon kod och snart därefter hördes ett kort surrande och porten öppnades. Jag gick tätt intill Kenny in till hissen som redan var på bottenplan. Jag kunde fortfarande inte förstå att min familj, mitt crew hade anordnat detta för mig och Lex. Jag kunde inte smälta faktumet att jag var i Sverige. Jag hade aldrig varit här innan. Jag hade en konstig känsla. Men inte dålig, utan bra på något sätt.

”Dude, om du har känslor för den tjejen så kommer du berätta det för mig, right?” undrade Kenny. Jag tänkte en lång stund på vad jag skulle säga, jag visste ju i och för sig vad jag kände fast jag visste inte om jag ville berätta för någon. Scooter var den enda som visste om det och det kändes nästan som om jag ville att det skulle förbli så.

När hissen plingade till förmådde jag mig att se på Kenny och nicka glatt. Han klappade till mig på axeln och nickade bort mot en dörr. På dörren fanns det en blå och en gul ballong och på dem stod det något på svenska med Alex namn under sig. Jag visste inte riktigt vad det betydde men jag antog ”student”.

Jag tog ett djupt andetag och ringde på ringklockan. Hjärtat i bröstet dunkade i 120 och mina händer började kallsvettas. Nervositeten var vid det här laget stor. Sist jag var så här nervös var innan min första spelning, någonsin, för mina fans. Dörren öppnades sakta, som tur var för min tanke då var att springa därifrån.

”Justin! Vi har väntat på dig. Välkommen.” Robert, Alex far, tog ett fast grepp om min hand och skakade den.

”Hej Mr. Smith. Trevligt att se er igen. Ursäkta att jag kommer tomhänt, men som du nog vet så blev jag typ kidnappad.” skrattade jag nervöst fram och när Robert släppte min hand torkade jag diskret av min handsvett på byxan.

Jag tog av mig skorna innan lade de så prydligt jag kunde i ett hörn i hallen medan Robert och Kenny hälsade på varandra. De började genast samtala om golf och jag låtsades inte vara det minsta intresserad. För det var jag inte.

Jag gick igenom den stora hallen innan jag kom ut till det som verkade vara vardagsrummet. Det var stort och inrett i svart och vitt. Stilrent om jag fick säga det själv. Till höger fanns en trappa som verkade leda till övervåningen och till vänster var köket. I köket såg jag Elenor stå och fixa med tallrikar och bestick. Antagligen skulle det serveras mat. I vardagsrummet satt kanske 10 eller 15 personer och samtalade lågt. Antagligen Alex släkt, men själva Alex sågs inte till någonstans.

”Justin!” ropade Jake och reste sig ur soffan där han satt med vad jag antog var hans farföräldrar. När han närmade sig mig satte jag mig på huk precis innan han slängde sig i famnen på mig. Efter honom kom Leo också och när Jake släppt taget om mig så hälsade jag på Leo.

”Jag ha sakjat dig.” viskade Leo i mitt öra.

”Jag har saknat dig med lilleman.”

Jake tog min hand med den som var fri från gips och drog med mig mot vardagsrummet Alla som suttit ned för tillfället reste sig upp när jag kom gåendes med killarna.

”Detta är Justin, Alex’ pojkvän.” ropade Jake.

Jag skrattade nervöst, ”Ehm nej, men Alex vän är jag i alla fall.”

”Jacob, du är rolig du.” sade den gamla damen Jake tidigare suttit bredvid. ”Hej Justin. Jag heter Anne, jag är Roberts mor.” Precis det jag anat. Farföräldrarna.

 

Efter att jag hade hälsat på alla som satt i vardagsrummet hade Elenor kommit ut och hälsat på mig. Jag erbjöd mig att hjälpa henne men hon insisterade på att jag skulle sitta och ta det lugnt efter den långa resan. Fast hon hade ju i och för sig Linda, sin systers dotter, som kunde hjälpa henne.

Jag och Kenny fick varsin stol att sitta på eftersom det inte fanns mer plats i sofforna. Jag gick igenom alla namn tyst för mig själv. Farfar Martin, farmor Anne, Roberts bror Will, hans fru Lena, Elenors syster Lis och henns dotter Linda. Lena hade en son som var två som sprang runt och lekte med Leo. Ute på balkongen hade vi ytterligare tre personer, Elenors yngsta bror Hans. Han var 25 och hade ingen egen familj, ännu. Med honom var Robers syster Sarah och hennes spädbarn Philip.

Wow, jag kunde alla... tänkte jag imponerat och gav mig själv en mental highfive.

”Justin?” sade någon och avbröt mig från mitt firande. Jag vände mig om och såg att det var Elenor som uttalat mitt namn. Hon gick mot mig och placerade en försiktig hand på min axel.

”Klockan är halv sex. Lex kommer snart. Hon vet inte att du är här. Om du vill kan du gå upp på hennes rum, så skickar vi upp henne och säger att en present från Scooter väntar på henne.”

”Jo visst, absolut.” svarade jag och fyrade av ett leende. Alex skulle bli så chockad när hon såg mig.

Sarah tittade in precis när jag reste mig upp från stolen. ”Hon är här.” sade hon och ute i hallen kunde jag höra en tjejröst som sjöng och någon som blåste i en visselpipa.

Snabbt for jag upp ur stolen och gick mot trapporna. ”Vart ska jag?” undrade jag och såg ned på Alexandras släkt.

”Andra dörren till höger. Skräm henne inte för mycket Justin.” ropade Martin till mig. Jag tog två trappsteg i taget och när jag var framme vid andra dörren till höger tog jag ett djupt andetag innan jag försiktigt öppnade den. Sedan kom jag på en sak...

”Kenny, du får också gömma dig!” ropade jag där jag stod vid trappräcket så jag kunde se ut på folkmassan. Sarah gav mig tummen upp som klartecken, därefter lät jag stegen ta mig in till Alex rum. Väl inne i rummet stängde jag dörren ordentligt bakom mig.

Sakta lät jag min blick glida genom varenda hörn i rummet. Allting var i vitt, hennes säng var prydligt bäddad och allt var på sin plats. Den stora sängen på vänster sida såg mysig ut, den såg även ut att rymma två personer. Framför mig var det stora panoramafönster utplacerat längs med hela väggen. Fönstrena hade en utsikt på havet, det var vackert och på den högra sidan fanns en stor garderob, en likadan som den som Alex har i LA, samt en TV hängandes på väggen.

Lex skrivbord var placerat på vid fönstersidan av rummet och jag förstod exakt varför, utsikten var verkligen gudomlig. Jag damp ned i den stora fåtöljen som skulle föreställa en skrivbordsstol och såg ut över det glittrande havet.

Min hand åkte ned i fickan och fiskade upp halsbandet jag hade. Idag var det perfekta tillfälle att ge det på. Jag granskade noggrant det silvriga halsbandet i min hand. Hur tänkte mormor egentligen när hon köpte detta till mig? Det gick seriöst inte att hitta ett mer tjejigt halsband än detta. Även om jag aldrig hade använt det så hade det en stor betydelse för mig. Precis som morfar hade sagt så hade jag planerat att ge det till någon speciell.

Jag hörde fotsteg i trappan. De blev allt högre och högre. Panikslaget lade jag ned halsbandet i fickan igen och satte mig tillrätta i fåtöljen. Jag var noga med att inte låta mitt huvud synas eftersom jag satt med ryggen emot. Jag ville verkligen överraska Alex och jag hoppades innerligt att hon blev glad.

Hon stod nu utanför dörren och jag hörde henne ropa något till hennes farmor. Sakte trycktes handtaget ned och dörren öppnades. Hon tog några steg in i rummet och jag försökte att inte andas. Dörren stängdes därefter och jag såg det som min signal.

Med hjälp av fötterna snurrade jag fåtöljen så att jag kunde se Alex.

”Saknat mig baby?” undrade jag med min sexigaste röst. Alexandra spärrade upp ögonen och såg på mig. Hon lade händerna för munnen, som om hon ville förhindra ett skrik att lämna hennes strupe.

”Justin!” ropade hon och sprang mot mig.

Sekunden senare satt hon gränsle över mig med ansiktet mot min hals. Jag lade mina armar om henne, runt hennes rumpa. Hennes grepp om mig hårdnade sedan drog hon ifrån, men inte helt. Hon var bara några centimeter ifrån mitt ansikte. Hon såg mig djupt i ögonen. Som om det fanns något där hon sökte efter.

Jag lämnade hennes blick i en millisekund för att kolla på hennes läppar när hon plötsligt pressade sina läppar mot mina. Det var som om fyrverkerier sprängdes runt om oss och skickade elektriska signaler till varenda nervcell i min kropp.  Hennes mjuka sammetslena läppar smekte mina och alla mina känslor blev bekräftade. Jag var kär i henne. Jag ville ha henne.

Hon drog snabbt ifrån kyssen för att se mig i ögonen igen innan hon gav mig en lätt puss. Jag behöll mina ögon stängda i några sekunder innan jag öppnade dem.

”Mhmm...”

”För att besvara din fråga, så, ja jag har saknat dig jätte mycket.”

Jag slickade mig om läpparna för att ta vara på smaken från hennes mjuka läppar så länge jag kunde.

”Jag har saknat dig också babe. Väldigt mycket.” svarade jag och placerade mina händer på hennes höfter.

”Vad gör du här?”

”Jag är här för din skull. Vill du att jag ska gå?” undrade jag med en gnutta sorg i rösten.

”Är du dum i huvudet? Inte ens om någon betalade dig att gå hade jag låtit dig. Du är min nu.” sa hon och flätade samman sina fingrar bakom min nacke.

”Jag kan leva med att vara din.” svarade jag och log glatt.

Hennes ögon letade sig till min blick. Vi satt så, i några sekunder såg kärleksfullt på varandra. Om vi inte bekräftat så många gånger att vi bara är vänner hade jag tagit detta som ett tecken på att vi var något mer. Men något inom mig sade att det var allt vi någonsin skulle vara, vänner.

”Ehm,” harklade jag mig. Det var dags nu. ”jag har en sak jag vill ge dig.” Jag släppte Alex midja med högerhanden för att stoppa den i fickan och ta tag i halsbandet.

”Det är inte inslaget. Jag har velat ge det till dig ett tag nu, men det har inte riktigt varit tillfälle för det.”

Lex följde min hand med blicken när jag drog ut den ur fickan och öppnade den så att halsbandet som låg i handflatan uppenbarades framför hennes ögon. ”Jag fick det av mina morföräldrar när jag var yngre. Det är lite för kvinnligt för min smak men det betyder mycket för mig. Mina morföräldrar köpte det åt mig när jag hade det jobbigt under en tid. Jag mådde dåligt för jag hade så ljus röst, så de gav det till mig och sa att Gud gav mig den rösten av en anledning och att han hade en lösning på allt. Och det hade han. Jag har burit med mig detta halsbandet vart jag än gått som en påminnelse. Men nu vill jag att du ska ha det. Grattis till studenten Lexie.”

Min blick låg stilla på föremålet kring min hals. Det passade så otroligt bra där. Det var nog det bästa jag någonsin hade fått. Det var det bästa jag någonsin fått. Av en kille. Försiktigt petade jag på det med min långa nagel och snodde sedan om.

”Jag ska nog ta mig en dusch.” berättade jag för Justin samtidigt som jag tvinnade ett kladdigt hårtest runt mitt finger. Hela jag var dränkt i öl och cider. Likaså med den vita shortsdressen jag bar. Tråkigt nog kunde jag inte använda den något mer under kvällens gång, men förhoppningsvis skulle dem värsta fläckarna försvinna i tvätten.

”Får jag göra dig sällskap?” flinade han pervigt. Hur mycket jag än ville säga ja så gick det inte. Hur skulle det framstå om båda två kom ned, blöta i håret? Varenda en av min släkt skulle förstå vad vi hade gjort och jag skulle få leva med det tills jag stod graven tillmötes.

”Ja. Kom igen nu.” sa jag allvarligt, även fast jag innerst inne visste att jag skämtade. Jag ville bara se hans reaktion. Försiktigt sträckte jag mig efter min dragkedja på ryggen och drog långsamt ned den halvvägs.

”Uh... Verkligen?” utbrast Justin med tjock röst. Hans blick fylldes av hunger och jag kunde se hur uppspelt han blev bara av tanken. Killar...

Jag nickade allvarligt samtidigt som jag drog ur alla bobby-pins ur mitt hår. Justin rätade på sig i sängen,

”Nej.. alltså, jag tror inte det är en så bra idé. Dina föräldrar.. släktingar... någon annan gång babe.”

Jag nickade lätt, ”Okey.” med dem orden vände jag på klacken och stegade ut ur mitt rum, i kurs mot badrummet.

Nere i vardagsrummet hörde jag surr av prat och glas som klingade mot varandra. Festen hade startat. Även fast jag var glad över att få träffa mina släktingar så var jag ledsen över att jag inte kunde gå ut med alla mina vänner senare för att festa. Trots att jag hade tagit studenten idag så var jag fortfarande bara sjutton år. Ibland sved det att ha hoppat upp en klass.

Försiktigt slog jag igen dörren bakom mig när jag nått badrummet. Byxdressen sjönk ned på golvet under mig, och som El hade begärt så hängde jag upp den på en galge vid handdukarna. Underkläderna lade jag ned i tvättkorgen då dem också lyckats få några stänk cider på sig och gick därefter raka spåret in under duschen.

Det varma vattnet som rann ned över min kropp var överdrivet skönt just nu. Mina fötter värkte av allt hoppande på flaket, detsamma med min nacke som haft onödigt många blommor och nallar hängandes kring sig. Jag sträckte mig hastigt efter schampoot och balsamet på samma gång för att få duschen överstökad. Jag ville inte ha alla gäster sittande väntandes. Speciellt inte Justin som kommit så långt för min skull.

När jag kände mig helt fri från kladdigheter så vred jag av vattnet och sträckte mig efter min morgonrock, samt en handduk att torka mitt hår med. Försiktigt, för att inte halka, tog jag mig ut ur duschutrymmet fram till dörren som ledde ut. Medan jag gick mot min dörr gnuggade jag med handduken i mitt hår för att få det så torrt som möjligt så att det skulle gå snabbare att föna det.

Väl framme stötte jag till min dörr med höften för att få upp den och gick sedan in. Till min lycka - och förvåning - fann jag Justin sittandes på min säng, i samma position som han hade suttit i när jag lämnat honom för fem minuter sedan.

”Vill du verkligen se på när jag byter om, Justin Drew Bieber?” frågade jag hest innan jag drog fram min ljusblåa klänning och rena underkläder.

Justin bet sig löst i underläppen, funderandes, ”Ja. Det vill jag faktiskt.”

”Då kan jag bara berätta att du kommer få din önskan uppfylld.” log jag generat. Justin nickade entusiastiskt

Skakandes på huvudet pluggade jag in hårfönen i uttaget och sträckte mig sedan efter mina vita underkläder, prydda med små kristalldekorationer. Med ryggen vänd mot Justin drog jag på mig trosorna under morgonrocken innan jag vände mig om med bh:n i högsta hugg.

”Kommer du ihåg när vi köpte denna? När vi träffade Selena, och åt på det där Indiska stället i Los Angeles?” frågade jag glatt, i hopp om att han skulle komma ihåg den dagen. Jag kom ihåg precis alla dagar med honom, lyckliga som olyckliga.

Justin tvekade en stund innan han nickade, ”Ja! När du nästan blev överkörd...” skrattade han åt minnet.

”Jaja..” suckade jag.

Jag drog på mig bh:n så att den skulle täcka mina bröst innan jag slängde av mig morgonrocken, ”Justin, kan du knäppa min bh?” frågade jag, fortfarande med ryggen vänd mot honom med mina händer tryckta mot Bh:ns kupa som täckte mina bröst.

Golvet under mig knakade till när Justin reste sig upp från min säng, gåendes mot mig. Jag slog vad om att hans blick låg placerad på min rumpa just nu. Trosorna jag bar var i princip genomskinliga. Ilningar for genom min kropp när Justins händer snuddade vid min rygg. Istället för att ta tag i bh:n och knäppa den direkt, så drog han med fingertopparna ner längs min rygg.

Hans rörelse fick håret på mina armar att resa sig och fjärilarna i magen att dyka upp igen. Effekten han hade på mig var obeskrivlig. Jag hade aldrig förut reagerat på en sådan här rörelse innan. Men med Justin var det speciellt.

”Det händer inte ofta att man blir ombedd att knäppa en bh.” sade han och knäppte den på mellersta steget.

”Det finns en första gång för allt, Bieber.” viskade jag och vände mig om för att se på honom.

”Mhmm, får se ifall vi kan få av dig den någon gång också.” Jag gick förbi honom till min klänning som hängde på en galge i gardinstången.

”Dröm och glöm, Justin.” sade jag allvarligt och drog klänningen över huvudet. ”Kom och knäpp åt mig.”

Klänningen hade en stor silvrig dragkedja i ryggen som utgjorde snyggheten i klänningen. Det var just för dragkedjan jag hade köpt den.

”Vi gör allt på fel håll. Av med kläderna, inte på.” muttrade Justin surt.

”Någon annan dag.” flinade jag och greppade tag om min hårborste för att borsta igenom mitt, nu, torra hår.

När det låg helt platt på mina axlar så flätade jag det snabbt i en lös fiskbensfläta och drog sedan på mig mina vita klackskor.

”Ska vi gå eller?” frågade Justin charmigt med en arm uppräckt för mig att ta tag i.

”Tyvärr. Måste sminka mig.” Jag drog ur hårfönen ur väggen då den inte kommit till användning och plockade sedan fram min necessär. Eftersom det bara var min släkt det handlade om så räckte det med mascara och lite puder för att förtydliga mina kindben.

”Nuuuu.” andades jag stressat ut. Justin tog ett steg närmre mig och kramade om min hand.

”Då går vi då.”

---

Typ 98 av 100% gissade rätt på det faktum att Justin skulle till Alex.. yeye för er!

Kapitlet blev en aning (lol, ca 1500) ord längre än vanligtvis. Meeeen vi ville ha med mycket! Hoppas ni kommentera bombis mycket nu. Vi älskar er! Pussss, Ema och Liv!

Jag kände något under mig vibrera. Vad det än var så var det inte ett dugg skönt men jag var för trött för att öppna ögonen för att se vad det var. Jag ville bara fortsätta blunda och drömma om Alex, för bara i mina drömmar var hon min och jag var hennes.

Vibrationen upphörde i några sekunder men sedan kände jag det igen. Vem det än var som ringde mig nu så skulle den få sota för det här. Det var alldeles förtidigt på morgonen för att det skulle vara acceptabelt att ringa mig.

Utan att slå upp ögonen letade min hand upp mobilen som låg någonstans under mig i denna alldeles förstora sängen. Eller tja, den var för stor när man sov ensam. När jag äntligen funnit mobilen lät jag min tumme glida över skärmen för att svara och tryckte den sedan mot mitt öra, fortfarande utan att öppna ögonen.

”Vem du än är, vem gav dig tillåtelse att ringa så tidigt?” svarade jag.

”Vem gav dig tillåtelse att prata i den tonen med mig?” Scooter. Kunde han inte valt ett bättre tillfälle att ringa vid? Jag var trött och ville sova.

”Whatever.” kaxade jag.

”Jag har inte tid för ditt trams nu Justin. Klockan är nästan tre på dagen, jag ringde för att kolla om du är helt nöjd med albumet. De ska börja produceras inatt. Försäljningen startar på måndag.” Just ja. Jag glömde godkänna albumet igår. Dock är jag nu glad att jag inte gjorde det.

”ÄR KLOCKAN TRE? Shit, shit, shit. Nej! Albumet är inte klart ännu. Jag måste spela in en låt till. Jag skrev den igår kväll och satt uppe med den hela morgonen. Den är klar. Jag vet exakt hur den ska vara.” hasplade jag stressat ur mig. Klockan var tre. Jag hade inte hört mitt alarm imorse. Jag hade satt klockan på åtta eftersom jag ville åka in till studion så tidigt som möjligt men jag måste ha stängt av det i sömnen.

”Justin, du hinner inte spela in ännu en låt. Det ska tryckas inatt och de börjar säljas på måndag. Alltså om sex dagar. Du hinner helt enkelt inte.” sade Scooter allvarligt, proffsigt. Jag hatade när han hade sin managerröst. Han vart bitchig då och jag hatade när folk var bitchiga mot mig. Som tur var visste jag exakt hur jag skulle få honom att ändra sig.

”Scooter lyssna, mellan oss bara. Denna låten är speciell. När du hör den kommer du förstå varför, men snälla rara du låt mig spela in den. Jag behöver ha den på detta albumet.”

I andra ändan hörde jag hur Scooter suckade, ”Den handlar om henne, eller hur? Alex?” undrade han.

”Alltså… Ehm, ja. Typ. Kind of. Ja. Mhm, precis.” hasplade jag nervöst ur mig. Jag var rädd för vad han skulle tycka. Att han skulle bli sur för att jag gör detta på grund av en tjej. Även fast han visste att Lex är speciell för mig så var jag ändå osäker på hur han skulle reagera.

”Justin…”

”Scooter, snälla. Jag ber dig. Den handlar inte direkt om henne, utan om saknad och att allting kommer att lösa sig. Hon hade en dålig natt i måndags och jag blev bara inspirerad för tillfället. Jag ber dig, låt mig göra det. Vi kan skjuta upp realesedatumet.”

Det var tyst i luren. Sekunderna gick och jag undrade vad jag skulle få för svar. Jag borde kanske inte nämnt något om att skjuta upp realesedatumet, det var nog därför han blev sur.

”Vad heter låten?”

”Be alright.”

Tystnad igen. Jag visste verkligen inte hur jag skulle tolka hans tystnad. Med ens blev jag nervös och började kallsvettas. Jag ville veta vad han tyckte.

”Scooter?” viskade jag.

”Okej Justin. Men jag hoppas du sköter det och att jag inte låter dig göra detta i onödan.” Där kom hans managerröst igen med den allvarliga stämman och bestämda rösten.

”Tack.” andades jag ut och sekunden efter lade han på luren.

Jag sprang runt i huset och stressade för att slänga på mig kläder. En svart t-shirt med mina favorit jeans. Ljusblå vintage, med hål vid knäna. Jag sprang ned för trapporna och när jag sprang förbi köket stannade jag snabbt upp och öppnade kylen.

”Yes! Gammal pizza!” utbrast jag för mig själv.

Jag tog ut pizzakartongen och slängde den på diskbänken. Två pizza slices uppenbarades framför mina ögon när jag öppnade kartongen.

Jag staplade dem på varandra och joggade ut mot ytterdörren. Precis vid dörren hade jag en byrå där mina mössor och nycklar låg. Snabbt tog jag nycklarna till min Batmobile och en svart mössa innan jag gick ut ur huset ätandes på en av pizzabitarna.

Jag satte i nyckeln i tändningen och startade motorn. Sedan körde jag stressat ut på gatan där jag lät bilen accelerera samtidigt som jag tog tag i min telefon. Nästan automatiskt knappade jag in ett välkänt nummer och hoppades innerligt att Kuk, min låtproducent, fått mitt meddelande igår.

”Justin mannen! Var är du?” svarade någon i andra änden.

”Kuk, jag är ledsen dude. Jag försov mig, men jag är på väg in till studion nu. Fick du mitt meddelande?”

”Ja, Dan är också här. Skynda dig vi har inte hela dagen på oss.” fick han stressat ur sig. Jag visste att han inte hade hela dagen på sig, men jag uppskattade att han kommit dit för min skull.

”Jaaaa, jag är på väg. Vi ses.” sade jag innan jag lade på luren.

Jag stannade vid ett stoppljus och passade på att skicka iväg ett sms.

 

Till Lex:

Hur är det med dig idag Lexie? Jag mår skit, fick inte min beautysleep inatt. 3dagar kvaaaar tills du kommer babeeee! eller 2 om man inte räknar idag men iaf snart ses viiiii

 

Ett tutande ljud uppstod som fick mig att slita blicken ifrån mobilen. När mina ögon hamnade på trafikljuset lyste det grönt. Då insåg jag anledningen till varför de tutade.

Snabbt tryckte jag på skicka och trampade på gaspedalen. Jag rundade hörnet och körde förbi en McDonald's restaurang. Jag kämpade mot tanken att stanna och beställa en Big Mac och körde förbi med blicken på andra sidan vägen. De två pizzabitarna jag hade ätit till ”frukost” dög inte. Hungern fanns fortfarande där.

Jag tog höger vid nästa korsning och körde sedan in på parkeringen utanför studion. Hastigt hoppade jag ur min parkerade bil för att sedan kunna springa in i studion. Så snart jag såg dörren som ledde in till själva studion så saktade jag ned och sträckte mig sedan efter handtaget men hann inte öppna förrän en välkänd röst hojtade på mig.

”Uhm...” mumlade jag förvirrat samtidigt som jag vred på huvudet åt det hållet ljudet kommit ifrån.

Gestalten kom småjoggandes mot mig, ”Justin! Hej! Wow, du ser... uh... bra ut?” skrattade hon generat ur sig. Selena.

”Tack antar jag... vad gör du här? Du brukar aldrig spela in någonting här, så, ja...” frågade jag försiktigt för att inte få ur mig meningen med fel ton.

”Jo, jag tänkte bara spela in lite här för omväxlings skull.” skrattade hon mjukt fram. De svarta lockarna guppade lätt på hennes taniga axlar i följd med hennes skratt.

Jag nickade ointresserat, ”Okej. Men.. Lycka till då.”

”Detsamma!” svarade hon glatt innan hon begav sig ned för korridoren, i kurs mot en annan studio. Hela byggnaden innehöll runt tjugo studios, alla var oftast upptagna.

Förskräckt hoppade jag åt sidan när dörren bredvid mig slogs upp och en irriterad Scooter tittade ut.

”Justin?! Vad står du här ute för? Det är bråttom!” fräste han allvarligt samtidigt som han knappade in en massa saker i sin iPhone.

”Förlåt, boss.” svarade jag retsamt och gick därefter in i studion där alla satt i soffan, väntandes på mig. Utan att jag begärde det så drogs min blick mot klockan som redan hade hunnit passera fyra. Hur lång tid hade jag tagit på mig egentligen? Kuk hade förmodligen kommit hit tidigt imorse då vi hade bestämt det och att jag inte hade kommit på bestämd tid gav mig faktiskt skuldkänslor.

”Förlåt för att jag är sen guys.” ursäktade jag mig sorgset. Jag hatade att få folk att vänta, speciellt mina medarbetare och beliebers.

”Ingen fara Justin." log Kuk vänligt. "Så.. Berätta om låten. Hur går den?”

”Lite så här.” förklarade jag och började nynna på melodin som suttit fastsvetsad i huvudet på mig under dem senaste tio timmarna.

”Och texten?” frågade Scooter snabbt därpå. ”Vi vill inte ha någon sörja.”

Jag fnös,”Sen när gör jag 'sörja' till musik?” frågade jag förolämpat.

”Men.. Sjung den bara Justin och sluta komma med tjafs!” argumenterade Scooter hopplöst tillbaka. Jag himlade ofrivilligt med ögonen.

”Okej, så den går lite så här..” sa jag innan jag började sjunga på låten jag lagt ned både kärlek och sanning i, ”Across the ocean, across the sea, starting to forget the way you look at me, oh...”

 

När klockan slagit halv åtta så hade Scooter äntligen kommit tillbaka ifrån fabriken där dem skapade albumen och skivorna så att dem såg någorlunda bra ut.

”Så..." började han lursamt medan han grävde efter något i sin väska. Jag spärrade exalterat upp ögonen. Var han alltid tvungen att dra ut på spännande nyheter? ”Det är klart!” utbrast han och sträckte upp ett album med mitt ansikte på omslaget.

”Wow.” andades jag ut och greppade tag i albumet för att kunna granska det på nära håll. Försiktigt, som om det vore gjort av porslin, vände jag på det för att kunna gransk baksidan. Bredvid en bild på mig med en gitarr stod alla låtar skrivna. Jag läste snabbt igenom listan och när jag skymtade Be Alright blev jag lycklig. Frågan var bara om Alex skulle förstå att den var tillägnad för henne och bara henne. Med hennes sega hjärna var det tveksamt. Men man kan ju alltid hoppas...

”Så, nu får ni ledigt för kvällen allihop!” ropade Scooter så att alla skulle höra, även dem som stod ute i korridoren. Tystnaden som legat som ett täcke över studion bröts strax efter att Scooter uttalat den meningen. Alla började prata och plocka ihop sina ägodelar för att så snabbt som möjligt kunna ta sig här ifrån. ”Men inte du Justin.”

”Va?” utbrast jag förvånat och släppte min jacka i soffan igen. Jag ville inte hem för att jag var trött som alla andra, jag ville bara hem för att få i mig någonting att äta. Tydligen så gick inte det för sig enligt Scooter då han ville ha mig kvar. Inte för att han visste vad mina planer var.

”Du ska till Tyskland.” sa han bestämt samtidigt som han packade ned sin laptop i sin väska.

”Va? Neeeej, du skojar.”skrattade jag osäkert fram, i hopp om att det jag sagt var sant. Att allting var en practikal joke. Inte kunde han skicka mig till Tyskland, nu, på sådan kort varsel.

 

"You're kidding."

 

”Jag är seriös. Pattie har packat ned lite kläder åt dig i denna väskan.” berättade han och kastade över min Louis Vuitton ryggsäck som var fylld till bredden med kläder. ”Vi måste skynda så att ni kan lyfta innan det blir natt.”

”Men... Varför sa du ingenting förut?” undrade jag och slängde upp ryggsäcken på min rygg med min jacka i ena handen.

”Därför. Sluta fråga så mycket.” muttrade han tjurigt och klev ut ur byggnaden. Det var svalare ute nu än vad det hade varit sist jag satit min fot utomhus idag. Kanske berodde det på att det var kväll nu och dag då. Jag hoppade snabbt in i den väntande bilen och drog sedan upp min mobil. Inget svar ifrån Alex. Det hade passerat tre dagar sedan vi sist talades vid och det hade varit i måndags, på hennes förstörda balkväll. Förmodligen så svarade hon inte för att hon hade fullt upp med att förbereda sin student imorgon. Jag skulle inte vara långt ifrån men ändå så skulle jag inte kunna medverka där. Nu låg hon säkerligen och sov dock, klockan var nästan fem på morgonen hos henne i Sverige.

”Justin?” frågade Scooter ifrån framsätet.

”Mhm..?” mumlade jag frånvarande till svar. Jag orkade inte tala med honom just nu. I princip allting som lämnade hans mun innefattade jobb och om jag fick bestämma så kunde vi undvika det ämnet.

”Du får inte tjafsa om någonting på planet. Förstår du? Låt kaptenen sköta sitt. Du kan sitta och äta eller något, bara du håller tyst.” befallde han mig strängt. Hur kommer det sig att jag aldrig får tala? Det är trotsallt jag som försörjer honom på sätt och vis.

”Jaja...” mumlade jag uppgivet till svar. Jag var alldeles för hungrig för att kunna ställa till med en scen. Det gladde nog Scooter att han slapp handskas med det.

”Bra. Vill du att jag ska fixa någon speciell mat åt dig?” frågade han, denna gången en aning mjukare och vänligare.

”Nuggets.” svarade jag utan att tveka. Nuggets hade alltid varit en favorit för mig.

Scooter hummade till, ”Med?”

Jag pressade min tunga mot gommen, ”En cola och sötsur sås. Men alltså... Släpp maten för en sekund. Vad ska jag göra i Tyskland helt plötsligt?”

”Uh....” andades han nervöst ut och kliade sig hår i nacken. ”Du ska på en plåtning.”

”Jaha. Okej. När får jag återvända hem? Alex kommer ju på lördag natt.” påminde jag honom hetsigt. Inte en chans att jag skulle missa chansen att plocka upp henne på LAX efter veckor ifrån varandra. Jag hade saknat henne överdrivet mycket.

”Du kommer hem på lördag någon gång tror jag. Du hinner nog träffa henne en hel del.” svarade han flinandes. Jag himlade med ögonen, var det där ett försök i att skämta?

”Så.. Hopp ut nu Justin.” manade Scooter mig innan han själv klev ut på landbanan. Jag följde hans order och klev ut ur bilen med blicken liggandes på det stora planet jag skulle åka med. Lyckligtvis nog så var det ett av mina privat jet.

Inte för att jag hade någonting emot att åka med så kallat ”vanligt folk” men ibland var det helt enkelt skönt att kunna göra som man ville på planet utan att behöva bli igenkänd av alla.

”Justin!” ropade Kenny på mig vid trappan, som ledde upp till planets fot, med två McDonalds påsar i sina händer. Hungern tog över så snart jag förstått vad det var jag såg och jag började genast springa mot honom.

”Hej då Scoot!” ropade jag åt Scooter utan att vända mig om medan jag små joggade upp för trappan med Kenny framför mig.

Värmen inifrån planet var enorm trots att dörren stod öppen och blåste in kalla brisar. Efter en sekunds övervägande om ifall jag skulle gå och be om en fläkt eller inte, beslutade jag att skita i värmen och fokusera på maten istället.

Kenny, som redan hade slagit sig ned, satt redan och packade upp alla kartonger på bordet framför sig. Jag slängde min väska på ett tomt säte innan jag slog mig med framför Kenny. Så snabbt jag knäppt säkerhetsbältet sträckte jag mig efter mina nuggets och såsen.

”När åt du sist? Tusen år sedan eller?” retades han och stoppade in en pommes i munnen. ”Mh.. Typ.” svarade jag med munnen full av nuggets och cola. Maten kändes gudomlig i munnen på mig. Men jag antog att det blev så när man inte stoppat i sig något på flera timmar.

”Mina damer-.. Jag menar herrar och herrar, knäpp era säkerhetsbälten för nu lyfter vi mot Köpenhamn.”

Orden som lämnade högtalaren fick mig nästan att sätta i halsen. Köpenhamn? Som i Danmark? Men Scooter hade ju klart och tydligt sagt Tyskland till mig?

”Kenny..” var jag tvungen att fråga, ”vad menar han med Danmark? Vi ska väl till Tyskland? Alltså vi ska väl inte typ, bila?”

”Tyst och ät Justin. Du får se när vi kommer fram.”

Mer hann ingen utav oss säga då motorn sattes igång och planet började rulla framåt. Hastigheten ökade mer och mer ju längre vi åkte på landningsbanan och till sist lyfte vi.

Förvirrat doppade jag en nuggets i såsen, fortfarande ovetandes över vart vi skulle. Scooter hade sagt Tyskland men nu var jag inte lika säker på om han hade talat sanning. Jag greppade tag om min dricka, med blicken fäst på Kenny’s oskyldiga ansikte, medan jag funderade över vad jag skulle säga härnäst.

”Men det är ju jag som reser. Alltså, jag borde få veta vart vi ska. Jag kräver det.” käftade jag envist, som en treåring i trotsåldern.

”Justin!” utbrast Kenny irriterat och log snett åt mitt håll, “På riktigt. Jag bad dig att vara tyst och äta.”

”Men jag kanske inte vill det. Jag vill faktiskt veta vart vi ska, annars får du sparken.” hotade jag honom med.

Ett trött skratt lämnade hans mun strax efter, ”Jag är anställd av Scooter smarto. Du beslutar inte om jag ska få sparken eller inte.” argumenterade han emot och stoppade in en pommes dränkt i ketchup i munnen.

”Men...” flämtade jag, slut på argument. Frustrerat stoppade jag in två nuggets i munnen på raken. Jag fick väl helt enkelt vänta och se vart vi skulle ta vägen när vi landade. Förhoppningsvis till något roligt ställe.

---

Updaten är seg, men vi har också lov och vi hoppas att ni respekterar det.

Vart tror ni Justin ska? ;) KOMMENTERA! x Ema och Liv!

Jag ville ställa denne Samuel mot väggen om varför han inte kom upp och hämtade upp mig, som vanligt folk.

 

Ilskan bubblade upp inom mig när jag såg den personen jag minst av alla önskade att se. Victor. Vad i hela friden gjorde han här? Jag skulle gå med Samuel, det visste han om. Och Tyra hade inte sagt något om att han och hans dejt skulle åka med oss.

“Ska vi hämta upp Samuel och din dejt eller? Ska du åka med oss?” frågade jag Victor och gled in i limon med Tyra och Adam bakom mig.

Victor harklade sig och såg ner i sitt knä, “Nej alltså... Ehm...” började han. Han såg nervös ut, eller jag visste att han var nervös eftersom att han kliade sig i nacken. Och det gjorde han alltid när han var nervös. “Samuel kommer inte. Så jag tänkte att jag kunde ta hans plats istället.”

“Du sa ju att du hade en dejt?” sa jag, nu lite surare. Om det nu var så att Samuel fick förhinder och inte kunde komma så skulle han väl ha berättat det för mig. Inte bara dissat mig bara sådär. Och hur visste ens Victor att han skulle “hoppa in” istället för Samuel? Det var inte så att de pratade med varandra. Jag tror inte de någonsin talat med varandra. Något sade mig att detta var konstigt. Väldigt konstigt.

“Jag ville hellre gå med dig.” erkände han.

“Såpass?” Det var allt jag kunde få fram. Jag var sur. Sårad. Och väldigt ledsen. Sur på Victor och Samuel för att de inte sagt något. Sårad eftersom att jag trodde att Samuel var man nog för att berätta detta för mig istället för att ignorera mig på det sättet. Ledsen för att inte Justin var här. Han skulle aldrig gjort något sådant här. Jag ville bara sitta i hans knä, luta huvudet mot hans bröstkorg och känna hans tröstande armar om min kropp som försäkrar mig att vad som än har hänt eller kommer att hända så kommer allting att lösa sig.

 

Limon hade börjat rulla mot Hilton Hotel i Malmö där skolans bal hålls. Tyra och Adam hade öppnat en flaska champagne. De hällde upp fyra glas men när de erbjöd mig, tackade jag nej. Jag var inte på humör för alkohol även om detta var ett speciellt tillfälle. Jag orkade inte vara där. Jag ville hellre vara hemma och kolla på film med mina bröder. Varför hade jag låtit Justin övertala mig att gå på den här skiten? Jag ville egentligen inte, men Justin hade samarbetat med Jake och jag ville inte såra Jake efter hans olycka. Så jag lät mig övertalas.

Jag kände Victors blick bränna i kinden på mig, men jag brydde mig inte. Jag kastade inte en ända blick åt hans håll under hela bilturen. När limon stannade till öppnade en av parkeringsvakterna på Hilton dörren till bilen och vi klev ut. Först Tyra och Adam eftersom de var närmst dörren. Sedan klev Victor ut och ville ta tag i min hand för att hjälpa mig ut. Jag ignorerade hans gest och klev ur bilen på egen hand.

Limon åkte iväg bakom oss och Victor gjorde ännu ett försök i att vara gentleman genom att kroka arm med mig. Precis som innan ignorerade jag honom och gick längst röda mattan själv. Jag letade efter min familj men sedan kom jag på att jag sagt åt dem att de inte behövde komma hit. Så jag bestämde mig för att gå raka vägen in till hotellet. Ensam.

Innan jag fick gå in i restaurangen var jag tvungen att visa legitimation eftersom det skulle serveras dricka under kvällen och eftersom jag fortfarande var sjutton år fick jag ett vitt band runt handleden som berättade att jag var minderårig. Det var den enda nackdelen med att gå i samma klass som 93:or. Jag hade flyttat upp en årskurs i trean och då hade det inte spelat någon roll. Men nu? Alla mina vänner var ett år äldre och kunde gå ut och klubba medan jag inte kunde. Några månader kvar, tänkte jag för mig själv när jag gick in och satte mig på min plats.

Jag var inte ensam, det fanns några andra från min klass som satt runt bordet och småpratade med varandra. Jag flyttade min namnlapp från tallriken framför mig och placerade den vid mina bestick. Jag såg på platsen till höger om mig och på namnlappen där stod inte Victors namn, utan Samuels. Vilket betydde att de inte hade ringt in till organisörerna för att ändra det.

Tyra och Adam slöt upp på min vänstra sida och de satte sig ned. Adam var en gentleman och drog ut stolen åt Tyra. Gulligt.

När nästan halva vårt bord var fullt såg jag Samuel komma gåendes mot sin plats bredvid mig. Vad gjorde han här? Han skulle väl inte komma? Han mötte min blick och log när jag kollade åt hans håll men jag behöll mitt pokerface.

“Hej.” hälsade han när han satt sig ned.

“Vad gör du här?” undrade jag argt.

“De hann inte ändra om i placeringen.”

“Enligt Victor skulle du inte komma. Så vad gör du här?” frågade jag ännu en gång. Denna gången hoppades jag kunna få ett svar som täckte frågan lite bättre än hans förra svar.

“Va? Snubben betalade mig 5000 spänn för att få gå med dig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Han sa att du ville ha det så. Så jag tog emot pengarna och gav honom min plats.” Min haka for i golvet. Jag kunde inte fatta vad han berättade, att Victor hade betalat honom för att låta honom gå med mig istället? Vad var det för trams?

Först blev jag ledsen, jag kände mig sviken men det övergick snart till surhet. Jag var sur för att Victor trodde att bara för att vi löste vårt bråk att allt skulle bli okej igen. Han ville vara med mig hela tiden men det gick inte. Det var som om han var besatt.

“Ursäkta mig.” sade jag till Samuel och reste mig från min plats för att gå ut. Tyra kollade frågande på mig men jag skakade bara på huvudet och gick min väg

Mina fötter förde mig ut ur hotellet och runt hörnet till parken som fanns bakom. Jag satte mig på en av gungorna med ansiktet i händerna. Mina tårar rann ned för mina kinder utan att jag kunde stoppa dem. Innan jag visste ordet av hade jag knappat in ett nummer och tryckt telefonen mot örat. Jag behövde bara höra hans röst.

“Wazzap Lex! Borde inte du vara på din bal just nu?” frågade Justin glatt från andra sidan luren.

“Detta är den värsta dagen i mitt liv.” snyftade jag fram. “Varför tvingade ni mig gå på den här skiten? Jag vill hem.”

“Vad händer? Prata med mig.” manade han mig.

“Jag...” snyft, “hatar...” snyft, “Victor...” snyft. “Snälla kom och hämta mig.” bad jag. Jag ville inte vara här mer. Jag ville inte se Victors min. Jag ville inte se någon, den enda jag behövde var Justin.

“Babe...” andades han i luren. “Snälla gråt inte. Jag hatar när du gråter, det får mig att gråta. Jag hatar att inte kunna trösta dig.” viskade han hest fram. Den hesa morgonstämman han alltid hade när han precis vaknat. Den sexiga rösten som fick mitt hjärta att smälta, som fick mig att glömma bort allt annat.

“Jag saknar dig.” erkände jag. “Även om det inte var så länge sedan vi sist sågs så känns det som om jag inte sett dig på flera månader.” babblade jag på. “Jag önskar du kunde vara här med mig.”

Justin suckade, “Alex sluta. Du vet att jag mer än gärna skulle vilja vara med dig. Speciellt nu när du har så viktiga dagar framför dig. Men det går inte, jag har massa nu innan albumet släpps. Och dessutom kommer du hit på lördag. Fem dagar kvar, håll ut bästis.” tröstade han. Det var verkligen skönt att höra hans röst. Det var som om allting ljusnade när han tröstade mig. Som att inget problem någonsin var ett problem. Han fick mig att se positivt på allt.

“Och tro mig Lex, jag saknar dig med. Så oerhört mycket så du anar inte.”

Fler tårar rann ner för min kind, men nu inte för att jag var ledsen, utan glädjetårar, för att jag var tacksam över att jag har träffat Justin. Allt verkade falla på sin plats nu förutom det faktum att Justin och jag var vänner men jag ville ha något mer än så. För första gången i mitt liv ville jag ha ett förhållande, men kunde inte få det. Justin såg mig som vän och att berätta mina känslor för honom var en stor risk jag var för feg för att ta. Jag ville inte förstöra den vänskap vi byggt upp.

“Fem dagar kvar...” ekade jag sorgset fram. I ögonvrån kunde jag se hur folket som hade stått och iakttagit oss när vi gått in på Hilton sakta började bege sig hemåt. Det var måndag, och jag slog vad om att alla var supertrötta.

“Seså, gå in igen och ha det roligt med dina kompisar den sista tiden du har med dem!”

“Usch, du får det att låta som att jag ska dö inom en snar framtid.” skrattade jag fram mellan tårarna.

Justin skrattade han med, “Nej jag skulle aldrig, aldrig, aldrig låta dig dö.”

“Never say never.” sjöng jag till och skrattade åt min påhittighet. Justin fnös till i andra änden och jag kunde höra hur han reste sig upp,

“Jag ska börja ta betalt för varje gång du citerar mig och mina låtar. Skulle bli miljonär på nolltid.”

Jag skakade åt huvudet för mig själv, “Du är redan miljonär Einstein.” påminde jag honom vänligt.

“Just det.” Justins flin hördes hela vägen hit ifrån Los Angeles. “Men på riktigt. Gå in nu igen och njuuuut!”

“Helvete heller. Jag ser ut som en kråka som landat på ansiktet. Jag kan inte vistas bland mina klasskamrater nu. Jag ska hem.”

“Alex, du är vacker som du är, bara så du vet det. Gå inte hem, du kommer ångra det. Vad ska du berätta för våra barn när dem ska på bal?”

“Våra barn?” ekade jag förvånat fram. Det värmdes till inom mig när han uttalade den meningen.

“Öh... dina menar jag så klart.” skrattade han nervöst fram till svar. Jag log brett åt hans nervositet. Faktum var att jag inte trodde på honom. Han menade våra. Kanske kände han trotsallt som jag? Mina känslor kanske var besvarade? Det var dock ingen fråga jag var villig att fråga, ännu.

“Seså Lexie. Gå in nu och ha världens bästa kväll, eller gå hem och skypa med mig.”

“Spikat. Skype blir det.” beslutade jag snabbt och satte mig sedan tillrätta i gungan som inte slutade vika sig under min tyngd. Så tung var jag väl inte? Äh, det är bara att skylla på Nutellan.

Justin skrattade återigen till i andra änden. Något jag inte känt på flera år dök upp inom mig. Något som gjorde mig alldeles varm och glad. Fjärilar. Justin gav mig fjärilar i magen. Antalet ökade för varje, klingande ton ifrån honom som ekade i andra änden.

“Men.. då ska jag börja bege mig då. Ge barnvakten sina pengar och klä av mig den här, gud bevare mig dösnygga klänningen. Synd att jag spenderade så mycket pengar på den.”

“Det kommer andra tillfällen för dig att ha den. Jag lovar. Galor tillexempel?” svarade Justin och fick hela meningen att låta som en fråga. Det irriterade mig när helt vanliga meningar ändrade ton till en fråga.

“Jag trodde inte dansare gick med på galor...?” undrade jag förbryllat. Scooter hade nämnt det för alla dansare för ett tag sedan. Fast då hade det kommit ut i någon form som “Hej när det är galor så har ni en ledig kväll såvida ni inte ska dansa med Justin, tack och adjö.”

“Jag trodde inte du var en dansare utan att du var min vän. Vänner får gärna följa med på galor.”

Jag drog undan en hårslinga bakom örat, “Verkligen? Shit, vad roligt! Jag har aldrig varit på en gala förut, bara kollat på MTV.”

“Tja, då kan du stryka den punkten ifrån din bucket list.”

“Är detta ditt försök i att bjuda ut mig på en dejt?” skrattade jag mystiskt fram, kisandes med ögonen även fast jag var väl medveten om att Justin inte kunde se mig. Det passade in i meningen bara.

“När jag vill ta ut dig på en dejtt - om jag vill - så kommer du vara den första som får veta. Tills dess är allt bara i din fantasi.” försökte han förföriskt intala mig. Jag himlade med ögonen åt honom, han var bara för bra ibland.

“Men du.. nu måste vi lägga på. Jag ska börja promenera hemåt i typ, världens högaste klackskor. Önskar jag hade tagit sneakers men nej... Vi hörs när jag kommer hem, okej?”

“Jadå, jag ska bara ta en dusch.Men du... gå inte. Ta en taxi. Vem vet vad som kan ske nu, den här tiden på dygnet? Alltså, den här tiden på dygnet hos dig.” svarade Justin lugnt.

“Jag har dessvärre inga cash med mig, och jag bor bara tio minuter här ifrån. Ingenting kommer hända, jag lovar. Jag kan karate.” berättade jag malligt för honom och pillade uttråkat på mitt armband.

Justin suckade till i andra änden, “Alltså... börja ha med dig pengar Alex! Överallt. Du vet aldrig när det kan behövas.” manade Justin mig strängt, med den typiska pappa-rösten. Jag suckade jag med,

“Jajajajaja. Hej då nu, vi hörs snart.”

“Puss.”

“Puss puss!” svarade jag och lade sedan på. Jag placerade min mobil i den lilla väskan jag hade burit med mig och reste mig därefter upp. Med snabba steg tog jag mig återigen ut på trottoaren och började gå mot mitt hus håll, när någon ropade på mig. Irriterat snodde jag runt, endast för att finna Victor komma joggandes emot mig.

“Ska du redan gå? Vad har hänt? Ditt smink är alldeles... utkletat. Vill du ha skjuts?” frågorna som strömmade ur hans mun upphörde inte ens för så mycket som en sekund. Han frågade om vad som hade hänt, om det involverade Justin, om någon hade våldtagit mig, om jag inte skulle följa med in.

“Victor... Håll käften nu!” skrek jag, vid det här laget redigt ilsken. Victor staplade till av min plötsliga ilska och blinkade några gånger åt mig. “Kan du bara... hålla käften och låta mig vara ifred.”

“Vadå? Har jag gjort något eller? Har den där bögen Bieber sagt något om mig?” frågade han dumt.

 

 

“Tala inte så om Justin.” morrade jag sammanbitet fram, med min blick begravd i Victors.

“Nehe, okej sorry då.” fräste han och höll upp händerna vid sitt ansikte, “Vad har hänt? Berätta nu.”

“Kanske att du praktiskt taget skrämde bort min dejt. Hur fan kunde du betala honom för att låta dig gå med mig? Det är tvång!” skrek jag irriterat. Min röst studsade genom husen på gatan, över dem folktomma trottoarerna.

“Vad är det för sorts tvång? Och vem sa att jag betalade honom?” undrade han i försök att låta oskyldig. Han anade inte hur mycket värre han gjorde situationen genom att ljuga mig rakt upp i ansiktet.

“Det är tvång för att jag inte vill gå med dig! Kan du förstå det? Vi kommer aldrig bli som förr. Jag ville inte gå med dig på balen, okej? Hade jag velat det hade jag tackat ja till till erbjudande.”

“Men...” det var det enda ordet han fick ur sig. Perfekt ordval också, bevisade direkt att han var skyldig.

Jag suckade och fuktade sedan mina läppar, “Hej då. Kontakta mig inte, på riktigt denna gången. Inte ens genom Tyra.”

“Men.. Alex. Kom igen! Förlåt!” utbrast Victor och greppade hårt tag om min handled för att hålla mig kvar.

“Släpp mig.” muttrade jag stelt fram. Han kollade sorgset in i mina ögon utan att släppa taget. “Släpp, annars skriker jag.”

Långsamt blev greppet lösare och till slut var min arm fri. Jag drog den tätt intill min kropp samtidigt som jag masserade den försiktigt. Om jag får ett blåmärke där imorgon, så kommer det bli andra världskriget, det kan han ge sig på.

“Som sagt... kontakta mig inte.” repeterade jag och vände sedan på klacken, åt samma håll som jag gick åt förut innan jag blev stoppad. Victors blick brände i ryggen på mig men jag struntade fullständigt i honom. Nu ville jag bara ta mig hem så snabbt som möjligt, klä av mig och prata med Justin tills solen gick upp igen.

---

Skrivet av oss båda. Kommentera! <3