”Bjöd du in henne?”
”Nej! Varför skulle jag göra det?”
 Jag korsade armarna över mitt bröst. ”Har du gett henne en extranyckel?”
 Justin rynkade pannan. ”Nej.”
”Hur kom hon in då?” fräste jag och såg på dörren som skiljde mig, Justin och Selena åt.
”Ingen aning. Kanske med nyckeln vi har under takrännan?” föreslog Justin och ryckte på axlarna.
 Jag sög hårt på min underläpp. Varför Selena befann sig i vårt hus hade vi ännu inte tagit reda på. På ett sätt ville jag inte veta, jag ville inte fråga. Jag var för arg. Hon hade ingen rätt att kliva in i vårt hus när vi inte var hemma.
”Det här”, jag gestikulerade ilsket med händerna mot dörren, ”är ännu en anledning till varför jag vill flytta till något som bara är vårt. Inte något dina ex-flickvänner också tagit del av.”
”Du behöver inte diskutera det där, vi ska flytta, okej?”
”Jag tror på det först när jag ser det.”
”Ska vi inte koncentrera oss på Selena istället?”
 Ilskan bubblade upp inom mig i samma stund som han nämnde hennes namn. Det var nästan så att jag hade glömt bort att hon vistades under samma tak som oss. Under vårt tak. Jag gav Justin en sträng blick innan jag klampade ut ur rummet, till vardagsrummet där Selena satt.
”Alex…” började hon skamset, men jag avbröt henne tvärt genom att hålla upp min hand.
”Börja inte ens. Jag vill inte höra vad för konstig ursäkt du har för ditt beteende. Justin och du är över. Över. Kan du bara gå vidare någon gång?! Lämna oss ifred. Kom inte tillbaka hit. Bryter du dig in i vårt hus igen ringer jag polisen och begär besöksförbud”, morrade jag mellan sammanbitna tänder. Selena såg upprört på mig och skulle precis säga något när jag öppnade munnen. ”Ut ur mitt hus. Nu! Ut med dig!”
 Hennes blick flackade mellan mig och Justin. En liten tår rullade ner för hennes kind, varpå hon skyndande sig ut ur huset. Dörren smällde igen bakom henne och jag var tvungen att stå kvar i flera minuter för att smälta vad som nyss hade inträffat.
”Alex…” suckade Justin bakom mig. Det var omöjligt för mig att avgöra om det var en lättad suck eller ilsken.
”Jag gjorde det som behövde göras.”
”Du är inte riktigt klok!” utbrast han vid sidan av mig.
 Med rynkad panna såg jag på honom. Nu var jag förvirrad. ”Vad menar du? Hon bröt sig in i vårt hus!”
”Du hade ingen rätt att behandla Selena så! Du lyssnade inte ens på henne, hörde inte ens vad hon hade att säga till sitt försvar. Du bara… skrek på henne. Varför lät du henne inte förklara sig?!” skrek Justin så att spottet yrde. ”Det finns många sidor jag sett av dig, men jag trodde aldrig jag skulle få se denna.”
”Synd. Jag är bara en människa, jag blir glad men också arg. Man kan inte vara snäll hela tiden, även fast man vill det. Ibland… ibland går det bara inte. Selena hade ingen rätt att befinna sig här.”
 Justin såg på mig, med avsky i blicken. Det hade gått lång tid sedan han varit så här arg på mig. Sist hade det gått flera dagar utan att han talat till mig. Nu hade jag ingen aning om hur han skulle straffa mig.
”Jag förstår mig inte på dig.”
”Inte jag heller, alltid”, erkände jag suckandes. ”Men en människa har en gräns för hur mycket skit man kan ta emot. Jag har haft det jobbigt nog. Jag orkar inte vara snälla, lilla Alex för vet du vad, Justin? Det är ingen som är snäll mot mig. Livet är en bitch. Så därför tänker jag vara en bitch tillbaka.”
 Med de orden sagda vände jag på klacken och skyndande mig ut ur huset. Justin följde inte efter mig, något som gjorde mig både ledsen och lättad på samma gång. Ledsen för att han inte följde efter mig, drog in mig i sin omfamning och berättade för mig hur mycket han älskade mig. Lättad för att jag slapp fortsätta diskussionen. Han hade fel, jag hade rätt. Så småningom skulle han inse det.
 Utan att veta vart jag skulle ta vägen intog jag ferrarin och backade ut från parkeringen. Jag tänkte inte efter, utan lät mina händer röra sig hur de ville. Vart jag åkte spelade ingen roll, jag behövde bara få vara ifred i någon timme eller två.
 På gräsmattorna framför husen jag körde förbi satt det barn och lekte. Antingen sprang de genom vattenspridaren eller lekte med dockor. Det gjorde ont inom mig att se de leka. Jag saknade Ollie och Ava. Varför jag i första hand hade lämnat kvar de hos El och pappa var ett mysterium. För tillfället hade det känts rätt, men vid närmare eftertanke kändes det inte alls rätt. Att lämna barnen efter det som hade hänt. Ett korkat drag från min sida.
 Barnen behövde oss förmodligen lika mycket som vi behövde de just nu. Å andra sidan kanske det hade gynnat de till de goda att få spendera tid med annan familj än bara oss. De kanske inte tänkte på mig och Justin överhuvudtaget. Jag visste inte riktigt vilken tanke som gjorde ondast - att de inte tänkte på oss alls eller att de tänkte på oss för mycket.
 Jag slog hastigt på radion för att slippa tänka på barnen. Det var onödigt att plåga mig på det viset och det var dessutom bara några få dagar kvar tills de återvände hem. Jag suckade djupt och höjde volymen till max. Någon låt av David Guetta började dåna i högtalarna, så jag blev genast tvungen att sänka igen.
 I ögonvrån såg jag hur jag åkte förbi ett litet cafe, så jag beslöt mig för att stanna där. Jag svängde av vägen jag åkte på och parkerade utanför den lilla ljusrosa byggnaden. Stora glasfönster vätte ut mot parkeringen och blottade den tomma insidan. En liten skylt hände vid entrén och informerade om att de bara tog kontanter. Jag såg efter i plånboken, där jag till min lycka fann tjugo dollar.
 Det plingade till när jag slog upp dörren. Gammal Elvis musik spelades lågt i högtalarna, såpass lågt att den knappt hördes när jag gick över klinkersgolvet fram till kassan. En rödhårig tjej såg glatt upp på mig.
”Vad får det lov att vara?” kvittrade hon med en ljus stämma och gestikulerade med armen mot menyn som hängde över hennes huvud.
”Pommes bara, tack.”
 Hon tog betalt, räckte över min beställning och hänvisade mig sedan till ett bord. Fastän hela restaurangen var tom på folk, satte hon mig bredvid en mörkhårig, ganska dyster, tjej. Bitter över att inte fått en enskild plats började jag hugga in på mina pommes när jag helt plötsligt blev störd.
”Får jag smaka?”
”Ursäkta mig?”
”Jag frågade om jag fick smaka”, upprepade tjejen sin fråga.
 Jag granskade hennes ansikte noggrant. Hon såg inte speciellt farlig ut. ”Okej, då.”
 Hon roffade åt sig en hel näve pommes och log tacksamt. ”Tack.”
 Jag nickade åt hennes tack och fortsatte äta av det som fanns kvar i tystnad, men tydligen hade hon svårt att låta folk vara ifred. ”Det är du som är ihop med Justin Bieber, va?”
”Ja”, suckade jag och pressade fram ett leende. ”Är du ett fan eller?”
”Verkligen inte”, ruskade hon på huvudet men insåg snabbt vad hon hade sagt och till vem. ”Eller alltså, jag hatar honom inte direkt. Men det är bara inte min musiksmak.”
”Inte min heller för att vara ärlig.”
”Hur står du ut då?”
”När man älskar någon står man ut med vad som helst. Och jag skulle inte säga att lyssna på hans musik är något jag skulle behöva stå ut med. Han är duktig och jag älskar hans låtar. Men det är inte min smak.”
 Hon nickade. ”Jag förstår.”
 Jag log smått mot henne och sträckte fram min hand. ”Alex.”
”Tay.”
”Förkortning på Taylor?”
”Nej”, skakade hon på huvudet. ”Bara Tay.”
”Fint.”
”Så…” andades hon utan att svara på min komplimang.
”Så, vadå?”
”Vad gör du här utan din man?” frågade hon nyfiket.
”Jag…” började jag men slutade genast tala. Skulle jag verkligen berätta om vad som hade hänt? Tänk om hon skulle sprida det till media? Det fick mig genast att tänka på första gången Justin och jag träffades. Han hade inte haft den blekaste om vem jag hade varit, men ändå hade han öppnat upp sig för mig. Kanske var det bara att lita på folk. ”Vi har bråkat.”
”Om?” Hon såg på mig, utan att varken se nyfiken eller uttråkad ut. Bara neutral. Precis så som Tyra brukade se ut när vi talade. ”Jag förstår om du inte vill berätta, men om det är något så kan du prata med mig.”

 

”Hans ex bröt sig in i vårt hus, så jag slängde ut henne och då tyckte han att jag var för hårdhänt.”
”Var du inte det då?” ifrågasatte hon och drog åt sig ännu en pommes från min tallrik.
”Nej”, fräste jag, trots att det inte var menat att låta så aggressiv. ”Eller kanske.. jag vet inte.”
 Hon lutade huvudet bakåt så att hennes mörka lockar föll av axlarna. ”Du kanske borde be henne om ursäkt?”
 Jag tänkte efter. Kanske. Det hade jag inte ens tänkt på. Egentligen hade jag inget att be om ursäkt för, hon hade tagit sig in i vårt hus oinbjuden. Hon förtjänade det. Men om det skulle göra Justin lugnare kanske det var värt det. Och kanske var jag trots allt lite för sträng. Justin hade haft rätt. Jag borde ha låtit henne förklara.
”Tack, Tay.” Jag lutade mig mot henne och drog in henne i en kram.
”Ingen orsak. Vi kanske ses igen.”
”Inte kanske”, bestämde jag och räckte över min mobil. ”Skriv in ditt nummer så hör jag av mig.”
 Hon såg förvirrat på mobilen i min hand i ett par sekunder, innan hon drog åt sig den och knappade in sitt nummer. När hon var klar räckte hon tillbaka den och log brett. ”Jag har sparat det.”
”Hoppas du inte döpte dig till något konstigt så att det blir omöjligt för mig att hitta ditt nummer.”
 Hon skakade skrattandes på huvudet. ”Nej då. Tay skrev jag.”
”Bra. Jag hör av mig!” Jag reste mig upp från min plats och började gå när jag kom på en sak. ”Du kan äta upp pommes fritesen om du vill!”
 Jag fick en tummen upp till svar och lämnade sedan caféet. Det hade börjat dugga utomhus, så jag skyndade mig till bilen innan det värsta började. Jag lämnade caféet bakom mig med ett leende på läpparna. Selenas hus låg bara några minuter härifrån, så jag hade inte alltför mycket tid på mig att komma på vad jag skulle säga.
 Innan jag visste ordet av var jag framme. Portarna var stänga och jag hade inte koden så jag kunde bara hoppas att hon skulle öppna upp de åt mig. Motorn slutade spinna under mig när jag drog ut nyckeln ur tändningen. Innan jag hann ångra mig och köra därifrån klev jag ut ur bilen och började gå mot hennes hus. Fasaden blev allt större framför mig ju närmre jag kom och när jag kom fram kände jag mig så lika liten som en myra.
 Med darriga händer klickade jag på ringklockan. Selenas mjuka stämma hördes sekunden efter genom högtalaren som satt fast på grinden. ”Vem är det?”
”Det är jag.”
”Åh…”
”Jag är inte här för att skälla. Släpp in mig, snälla”, bad jag henne och hoppades på att hon inte hörde hur nervös jag lät.
 Det blev tyst i andra änden och sekunden efter öppnades grindarna framför mig. Jag log stort. Steg ett avklarat. Nu var det bara att få henne att förlåta mig för hur jag hade betett mig tidigare. Benen kändes som spagetti när jag tog mig fram till hennes dörr. Jag hann inte knacka på dörren innan den var öppnad och Selena stod framför mig.
”Vad är det?” frågade hon monotont.
”Får jag komma in?”
 Hon öppnade dörren lite mer så att jag kunde ta mig förbi henne, in i huset. En doft av vanilj träffade mig i ansiktet. Det var mysigt hos Selena, hundra gånger mysigare än hos mig och Justin - det var något jag inte kunde neka.
”Nå?”
”Jag vill be om ursäkt för mitt tidigare beteende. Det var fel av mig att skälla på dig utan att få hört din anledning innan. Så, jag hoppas att du kan förlåta mig.” Det var tveksamt att hon skulle förlåta mig, men man kunde alltid hoppas.
”Jag förlåter dig”, nickade hon utan vidare.
”Va?” andades jag förvånat.
”Det var ingen stor grej. Men du kanske borde ha låtit mig förklara.”
 Jag nickade snabbt. ”Ja, det var helt fel av mig. Så vad gjorde du där?”
Selena drog en hand genom sitt hår. ”Justin hade berättat för mig hur mycket han saknade er två tillsammans. Att ni hade glidit ifrån varandra lite på senaste tiden, så jag tänkte att en bild på hur det var förr kanske kunde påminna er om hur mycket ni älskar varandra.”
”Så du var bara inne hos oss för att lämna en present?”
”Ja. Den ligger på er säng.”
”Men…” andades jag, och kände mig så skamsen att jag bara ville sjunka genom jorden. ”Hur kom du in?”
”Er städerska kände igen mig och lät mig gå in. Enkelt.”
 Jag bearbetade det hon hade sagt i några sekunder. Så dum jag hade varit. Selena hade bara försökt få mig och Justin att må bättre som ett par, men jag hade bara gjort allt värre. Mina kinder blossade upp när jag såg på Selena. ”Förlåt. Jag borde inte ha tilltalat till dig på det viset jag gjorde.”
”Det är lugnt! Säkert. Jag skulle nog ha reagerat likadant.”
 Jag skrattade lågt. ”Men vad var det för bild?”
 Hon vickade busigt med ögonbrynen mot mig. ”Åk hem så får du se. Justin hade nog upptäckt den vid det här laget.”
 Jag tog mig fram till henne och omfamnade hennes mjuka kropp. ”Tack. Tack så jätte mycket.”

”Justin!”
”Här uppe!” svarade Justin från övervåningen.  
 Jag rusade upp för trapporna och in i vårt rum, där jag antog att han befann sig. På sängen bredvid honom låg det en bild på mig och Justin från när vi hade varit på Patties födelsedagsfest för flera år sen. Jag var gravid med Ollie, men hade inte gått tillräckligt länge för att magen skulle synas på bilden. Vi såg djupt in i varandras ögon och log kärleksfullt mot varandra.
”Wow…” flämtade jag. Bilden var placerad i en stor ram.
”Jag vet. Jag antog att det var därför Selena var här.”
”Det var därför”, bekräftade jag. ”Jag åkte till henne och bad om ursäkt. Det jag gjorde var fel.”
 Justin sträckte ut handen mot mig. ”Kom hit.”
 Jag gick fram till sängen som han hade bett mig att göra och skulle precis sätta mig ner på kanten bredvid honom när han drog ner mig i sitt knä. Jag fnittrade flickaktigt åt hur han nosade mig i nacken.
”Förlåt för vad jag sa förut.” Han kysste mig mjukt på kinden.
”Förlåt för det jag sa också.” Jag såg djupt in i hans ögon och drog min hand genom hans hår.
 Han log mjukt mot mig. Jag böjde mig ner aningen och lät mina läppar snudda hans. Justin drog med sin varma tunga över min underläpp, något som orsakade gåshud över hela kroppen på mig.
”Jag vill inte bråka med dig. Det är så fel… jag älskar dig för mycket för att vara arg på dig. Vi borde kanske…” mer hann jag inte säga förrän Justin drämde sina läppar mot mina. Jag besvarade förvirrat kyssen och smekte hans käklinje försiktigt med hjälp av min tumme.
 Han drog sig ur kyssen och såg in i mina ögon. ”Inget mer prat. Inte på ett tag i alla fall.”
 Sedan kysste han mig igen, och denna gång slutade han inte.

---

Skrev detta kapitel ensamt också, det tog ett bra tag så jag hoppas innerligt att ni har beslutat er för att sluta dra in på kommentarerna och kommenterar mycket på detta! Vill verkligen inte vara sådan, men någon måtta får det vara. Flera hundra läsare men bara 5 som visar att de faktiskt läser? Aouch. Aja, I will always love you och ni som kommenterar - NI ÄR GULDVÄRDA! Älskar er alla! // Liv.

 

 

 “Kan du räcka mig vattnet, så är du en ängel.”
 Lydigt räckte jag över Dianes vattenglas till henne. Hon log tacksamt mot mig, tog en klunk och räckte sedan tillbaka glaset till mig så att jag kunde ställa tillbaka det på nattduksbordet.
“Den här puddingen är ganska god”, berömde Bruce och nickade gillandes.
“Faktiskt”, nickade Justin instämmande som även han satt med ett paket chokladpudding i handen. “Sjukhusmat är inte så pjåkig ifall man tänker efter. Köttet kanske inte är det bästa, men det är ju sak samma.”
 Jag himlade med ögonen. Av alla samtalsämnen i hela världen valde de att diskutera sjukhusmat. Diane medverkade inte i samtalet, utan låg och halvsov i sin säng. Justin och jag hade anlänt till sjukhuset för över en timma sedan, då doktor Clark ringt hit oss. Tydligen så hade både Bruce och Diane kommit undan bilkrocken med endast några brutna ben och blåmärken. Även fast jag inte var så troende såg jag detta som ett mirakel. För bara fyra timmar sedan hade de båda varit nedsövda och nu satt de upp och samtalade. Tja, Bruce i alla fall.
”Jag är så himla glad över att ni mår bra”, kände jag mig tvungen till att erkänna.
 Diane log slött mot mig från sin säng. ”Det är jag med. Det hade kunnat sluta värre…”
 Bruce kramade om Justins hand och såg sedan på mig. ”Vi är tacksamma över att Gud har givit oss en andra chans i det här livet. Vi var nära döden, men herren gav oss en chans till att leva.”
”Ja”, nickade jag, fascinerad över hur stark hans tro var. ”Vi var så oroliga.”
”Kan vi tala om något annat? De mår bra nu, det är huvudsaken”, frågade Justin bekymrat och såg ner på sin pudding. Bruce och jag utbytte en blick, varpå vi båda nickade för att försäkra Justin om att vi inte skulle tala om olyckan något mer.
”När kommer Pattie?” beslöt jag mig för att fråga Justin.
 Justin såg upp på mig med ett leende lekandes på sina läppar. ”Hon borde vara här snart.”
 Jag nickade och lät min blick landa på Diane, som hade somnat. ”Jag antar att detta tärde på henne.”
”Hon fick de största smällarna, och därför även de starkaste drogerna”, förklarade Bruce och såg kärleksfullt på sin fru. Jag svalde hårt. Mina tankar flög iväg till den andra familjen. Hur hade de klarat sig? Två barn hade befunnit sig i deras fordon. Två oskyldiga, små barn.
”Har ni hört något om den andra familjen?” frågade Justin som om han hade läst mina tankar.
”De var inte lika tursamma…” suckade Bruce sorgset. ”Mamman ligger i koma, pappan har ett brutet revben. Barnen kom undan med lindriga skador och den andre mannen…” Bruce slutade tala för att tänka efter. Därefter skakade han på huvudet. ”Den andre mannen har jag inte hört något om. Men vi har talat till polisen och eftersom att det var barnfamiljen som körde mot rött så finns det ingen risk att vi blir anmälda.”
 Jag rynkade pannan. ”Varför körde de mot rött när de har barn i bilen?”
 Bruce putade oförstående med underläppen. ”Ingen aning. Barnen kanske uppehöll de? Mobilen började kanske ringa? Det finns tusen olika anledningar till varför man kan missa ett rödljus.”
 Jag nickade förstående. Flera bilder på mig och min familj, sittandes i den bilen som kördes mot rött, fladdrade förbi min näthinna. En rysning for genom min kropp och orsakade gåshud på mina armar. Aldrig skulle jag utsätta mina barn för en sådan sorts fara, där jag har kontrollen. Det är oansvarigt. Men som Bruce sade så fanns det flera olika anledningar till varför man fortsatte köra trots att det inte var ens tur - och jag hade ingen aning om vad som hade pågått i deras bil.
 Återigen verkade det som att Justin läste mina tankar, för att i samma sekund som jag tänkte den tanken lutade han sig fram och tog tag i min hand. Jag log tacksamt mot honom. Han verkade alltid förstå när något oroade mig. Hur han gjorde det var ett mysterium, men jag brydde mig inte om att ta reda på det. Att han gjorde det var allt som spelade någon roll.
”Hur åstadkom du din hjärnskakning förresten, Justin?” frågade Bruce med höjda ögonbryn.
 Justin såg på mig och mina kinder hettade med ens till. I tystnad bad jag om att han inte skulle berätta hela sanningen, om att jag hade sprungit runt i vår lägenhet i endast underkläder och blivit jagad av honom. Justin harklade sig besvärat och såg på sin morfar med ett leende.

 

”Alex ropade på mig från sovrummet, för hon förstod inte något på datorn. Jag kommer inte riktigt ihåg vad det var eftersom att jag åkte på en rejäl smäll.” Justin slutade prata för att gestikulera med sina händer över huvudet. ”I alla fall, så stod jag ute i köket och tidigare hade jag spillt vatten på golvet men glömt att torka upp det, så, när jag började gå ut ur köket satte jag ner foten i vattenpölen och halkade.”
”Oj”, flämtade Bruce och slog handen för kinden. ”Du måste lära dig att ta hand om saker direkt, Justin. Detta hade kunnat sluta illa. Du hade kunnat blivit blind för Guds skull!”
 Justin himlade tröttsamt med ögonen. ”Men nu blev jag inte det. Jag har lärt mig en läxa.”
 Bruce såg strängt på sitt barnbarn. ”Det hoppas jag verkligen att du har, unga man. Alex du får påminna honom om att plocka undan efter sig direkt istället för att skjuta upp på saker.”
”Det ska jag”, lovade jag Bruce och såg retsamt på Justin.
 Skrattandes nickade Bruce mot mig och gjorde en tumme upp. Jag log vänligt mot honom till svar. Sedan reste jag mig upp från min plats. ”Om ni ursäktar mig, jag ska bara gå på toaletten.”
”Okej”, svarade Justin och inledde sedan ett samtal med Bruce om någon hockey-match som gått på teve i veckan.
 Jag lämnade rummet och satte av mot toaletterna. Dörrarna till båsen var öppna och meddelade att jag var ensam här inne. Suckandes tog jag mig in i ett av båsen, där jag slog mig ner på toalettlocket. Sanningen var att jag inte alls behövde gå på toaletten. Det jag behövde var att få vara ensam i några minuter.
 Jag pressade mitt bakhuvud mot det iskalla kaklet, som förmodligen innehöll fler bakterier än sulan på min sko. I just det ögonblicket orkade jag inte bry mig. Allt jag kunde tänka på var den stackars barnfamiljen. Hur det måste känna sig efter att ha genomgått något sådant. Hur barnen kände sig just nu. När Jake hade råkat ut för en bilolycka för flera år sedan hade han klandrat sig själv i flera veckor och jag undrade om även dessa barn gjorde det.

Rätt vad det var öppnades min sovrumsdörr och in haltandes kom Jake.
”Justin häng kvar lite.” sa jag och ställde ned mobilen på nattduksbordet.
”Jake vad är det?” frågade jag och gick fram till honom.
”Jag hade en mardröm, jag kunde inte sova. Får jag sova hos dig”" undrade han och mina hjärtslag blev aningen ojämna. Klart han fick, han har gått igenom helvetet och tillbaka de senaste dagarna och ingen klandrar honom för hans sömnlöshet.
”Såklart du får.” tröstade jag honom och lade två beskyddande armar om hans kropp och strök honom över ryggen. ”Hoppa upp i sängen du, jag ska bara säga hej då till Justin.” Jag bar upp honom till sängen för att hjälpa honom och tog sedan tag i min mobil.
”Hälsa honom.” sade Jacob och lade sitt huvud ned på en av mina flera kuddar.
Jag pressade telefonen mot örat, ”Jus, jag måste gå. Jake hade en mardröm och kunde inte sova, så han kom in till mig för att sova här.”
”Absolut Lex. Inga problem. Hälsa honom från mig. Och ta hand om dig själv.”
”Han hälsar dig med. Hej då bestie, ses snart. Puss!”
”Pusssssssss.” Justin drog ut på ordet och sedan bröts samtalet.
Jag ursäktade mig för Jake och gick ut till badrummet för att dra på mig ett par rena underkläder och min sov t-shirt och hotpants. Handduken drog jag bort från håret och hängde den på en krok i badrummet. Sedan gick jag snabbt tillbaka till rummet och kröp ned bredvid Jake.
Jag brydde mig inte om att kamma håret eller torka det. Det fick vara så bara. Min lillebror behövde mig.
Jake flyttade sig närmare intill mig och jag lade en arm om hans axlar.
”Vad drömde du om?” vågade jag mig på att fråga.
”Olyckan. Bussen. Mina lagkamrater. Blod.” svarade han kort.
”Vill du berätta?” Han hade inte berättat för någon vad han hade upplevt, inte ens doktorerna. Och även om jag visste att han skulle svara nej så skadade det inte att försöka.
”Jag kan inte.”
”Försök Jake. Det är bara jag.” uppmuntrade jag honom.
”Det är mitt fel, Alex. Det är mitt fel att olyckan hände.”

 Landskapen blev allt större under oss ju mer vi tappade höjd. Aningen längre fram kunde jag skymta LAX stora byggnad. Landningsbanan var fylld med olika plan, som både skulle lyfta och landa.
 Det hade bara hunnit gå två dagar sedan vi befunnit oss tillsammans med Bruce och Diane på sjukhuset. Både Justin och jag hade fått hemlängtan efter den korta perioden vi befunnit oss i Stratford och hade därför beslutat att åka hem någon dag tidigare än planerat. Pattie hade anlänt till sjuhuset flera timmar efter oss den dagen och trots att Justin inte ville lämna Bruce och Diane när de var i det skick de var i, så ville han samtidigt det.
”Vad tänker du på?”
”Hem. Det ska bi skönt att komma hem. Få ta det lugnt några dagar.”
”Tycker jag med.” Justin såg kärleksfullt på mig och placerade sedan en blöt kyss på min kind.
 Jag bet mig hårt i tungan, orolig över vad det var jag skulle slänga ur mig. ”Jag har tänkt på en sak.”
 Justin höjde på ett ögonbryn. ”Jaså? Vad då för något?”
”När jag var i min lägenhet den där dagen, när jag körde på Selena… då kom jag och tänka på att jag inte riktigt känner mig hemma hos oss. Alltså hemma hemma. Det känns inte som att jag bor där på riktigt.”
”Vad menar du? Vi har ju bott där i flera år.”
”Men det är inte mitt hem. Det är ditt hem, och jag bor bara där eftersom att vi är gifta. I min lägenhet kände jag ett lugn som jag inte känner hos dig hela tiden. Lugnet av att jag kan göra vad jag vill, att jag hör hemma där”, berättade jag utan att se på honom, rädd över att han skulle bli arg.
 Justin nickade långsamt. ”Jag förstår… Det finns bara ett sätt att lösa detta på.”
 Jag såg förvånat på honom. ”Hur då?”
”Vi får helt enkelt”, började han och log stort mot mig, ”köpa ett gemensamt ställe att bo på.”
”Menar du det? Skulle du verkligen sälja ditt hus för mig?”
”Det är ett hus, Alex. Ett hus! Det finns biljoner andra hus i hela världen. Vi hittar något till oss båda. Ingen ska behöva känna sig illa till mods i sitt eget hem, så vi fixar något gemensamt. Jag ringer upp min fastighetsmäklare i morgon och ber honom börja kolla upp några hus åt oss.”
 Jag drog med handen över hans lena kind. ”Du är världens underbaraste människa.”
 ”Är jag?” frågade Justin dumt. ”Jag som trodde att det var du.”
 ”Ha-ha.”
 Planet landade problemfritt och vi klev av det, endast för att bli bemötta av ett kyligt och blåsigt Los Angeles. Justin huttrade till och placerade sin hand på min rygg för att få mig att gå snabbare mot bilen som stod och väntade på oss på landningsbanan.
 Utanför flygplatsen stod ett dussintal fans och paparazzis och väntade vid utgången, upptagna med att söka efter oss så att de missade hur vi körde förbi de. Jag himlade med ögonen åt hur korkade de kunde vara ibland.
”Vad ska vi hitta på i kväll då?”
 Jag slickade mig sensuellt om läpparna. ”Du vet nog vad jag vill ha…”
 Det drog i Justins läppar. ”Jag tror minsann att vi är ute efter samma sak.”
 Innan vi han inleda något särskilt i bilen så stannade bilen utanför vårt hus. Chauffören slog upp dörren åt oss, för att sedan lyfta ur vårt bagage ur bilen. Justin gav honom dricks och fattade sedan tag om min hand.
 Framme vid dörren, tryckte Justin in sin nyckel och låste upp åt oss. ”Damerna först.”
 Leendes tog jag mig förbi honom och drog ett djupt andetag. Det luktade som Justin och barnen. Säkert som mig också men det var en doft jag inte kände av. Justin slog tyst igen dörren bakom oss, varpå han tog sig fram till mig och började placera blöta kyssar längs min nacke.
”Nu tycker jag vi tar detta, upp till sovrum…” Mer hann jag inte säga när Justin helt plötsligt spände blicken i något över min axel. Med rynkad panna vred jag på huvudet för att se vad det var som hade fångat hans uppmärksamhet. Ilskan bubblade upp inom mig innan jag ens hunnit ta ett andetag.
”Vad fan gör du i vårt hus, Selena?”

---

Okej, hur i hela friden kom Selena in i deras hus? Jag ser att vi har fått besök av vår kära vän DRAMA. Hoppas ni gillade detta kapitel! Kommentera så blir jag happy happy. Älskar er, p&k // Liv. 

 

 

  Klockan hade slagit tolv och Justin hade ännu inte vaknat.
 Han såg så oskyldig ut där han låg, med halvöppen mun och slutna ögonlock. Som ett litet barn. När han sov var han lik Oliver på pricken. Jag hatade faktumet att jag snart skulle behöva väcka honom och berätta om olyckan Diane och Bruce råkat ut för. Justin skulle bli förstörd och det var inget jag ville se.
 Att meddela dåliga nyheter till folk var inte min favoritsysselsättning. Jag hade behövt göra det fler gånger än jag egentligen velat. Klumpen i halsen blev allt större ju mer jag tänkte på vad jag snart skulle göra.
“Hallå där”, flinade Justin nyvaket från sängen. Jag såg skräckslaget på honom. Visst var jag glad över att han var vaken, men faktum var att jag hade önskat fler minuter för att tänka igenom hur jag skulle berätta nyheten.
“God morgon sömntuta”, log jag till svar och kysste honom mjukt på tinningen.
“Hur länge har du varit vaken?” ville Justin genast veta när han fick syn på hur mycket klockan var.
 Jag vred besvärat på mig under täcket. “Några timmar. Kunde inte sova, sjukhus gör mig alldeles skakig.”
 Justin log förstående. “Samma här, men jag bad om några smärtstillande tabletter igår så jag antar att det är därför jag sov så bra i natt. Eller så kanske det berodde på din lilla present…”
 Det brast för mig. Jag kunde inte låtsas längre. “Det har hänt något.”
“Va?” Justin såg på mig och djupa veck intog sin plats i hans panna. “Vad är det?”
“Diane och Bruce…” började jag med tjock röst. “De var på väg hit i morse när deras bil krockade med en annan. De ligger på intensiven och är för tillfället okontaktbara.”
“Va?” flämtade Justin ännu en gång.
“Förlåt, älskling. Om det finns något jag kan göra så säg bara till…”
 Justin såg på mig med iskalla ögon. “När hände detta sa du?”
 Jag bet mig löst i underläppen. “Runt nio i morse.”
“Nio?! Klockan är tolv, Alex! Har du låtit mig ligga här i tre timmar och sovit medan mina morföräldrar råkat illa ut. Hur kunde du göra så mot mig?”
“Ursäkta mig? Jag berättar ju nu! Till mitt försvar försökte jag faktiskt väcka dig i samma stund som jag fick reda på det, men du vägrade ju att vakna! Det är inte så lätt att väcka en drogpåverkad, utmattad människa som råkat ut för en hjärnskakning!”
 Justin skakade besviket på huvudet. “Hur tänker du?”
“Förlåt.”
 Små tårar rann ner för Justins kinder. Hans läppar var sammanpressade i ett vitt streck. I ett desperat, förgäves försök sökte jag efter hans blick men han vägrade se på mig. Istället såg han åt andra hållet medan han grät stumt.
“Justin?” viskade jag hest och sträckt mig efter hans hand, som han irriterat drog åt sig.
“Jag vill träffa de.”
“Jag ska se vad jag kan ordna”, lovade jag honom. Därefter reste jag mig upp ur sängen och lämnade rummet. Korridoren var folktom. Inte en människa syntes till på flera meter, så jag började gå mot kontoret.
 Väl framme knackade jag hårt på dörren. I flera sekunder stod jag utanför och väntade på svar. Jag vände på klacken för att gå därifrån när dörren öppnades bakom mig.
“Mrs Bieber”, hälsade Justins doktor på mig.
“Hej. Justins morföräldrar ligger på intensiven, som du så vänligt informerade mig om i morse, och Justin skulle gärna vilja hälsa på de.”
“Åh”, andades hon chockat ut och brast sedan ut i skratt. “Det är tyvärr inte möjligt. Besöksförbud tills vidare, inga undantag.”
“Det är viktigt för honom att få träffa de, snälla!” bad jag henne förtvivlat.
”Ett nej är ett nej. Jag måste återgå till mitt arbete, gå tillbaka till din man du.”
 Trumpet återvände jag till Justins rum. Jag hade inte lämnat rummet enbart för att komma tillbaka med dåliga nyheter, men jag kunde inte direkt ljuga och säga att han fick träffa Bruce och Diane bara för att han skulle må bättre.
”Nå?” utbrast han förväntansfullt.
 Besviket ruskade jag på huvudet. ”De är som jag sade sövda, så det är besöksförbud.”
 Justins ansikte blossade upp i en rosenröd färg. ”Jag tolererar inte det. Jag är familj! Jag har rättigheter. Mormor och morfar skulle vilja att jag besökte det.”
”Det finns inget vi kan göra. Förlåt, baby…” viskade jag sorgset och gick fram till sängen.
”Jävla sjukhus. Hur kan det göra så?” skrek Justin så att spottet yrde. ”Kan denna dag bli värre?”

 

”Säg inte så, då börjar det säkert regna. Och åska”, log jag i försök att lätta upp stämningen.
 Justin såg uttryckslöst på mig i någon sekund och slickade sig om läpparna. ”Varför gör de så här?”
 Jag skulle precis svara när det knackade på dörren. ”Hej. Stör jag?”
”Inte alls, doktor…?” undrade jag, trött på att inte veta hennes namn.
”Doktor Clark”, svarade hon med en nick. ”Justin, jag har några nyheter till dig.”
”Och jag har nyheter till dig. Jag tänker stämma hela sjukhuset! Att jag inte får träffa mina egna morföräldrar är bisarrt! Vi är familj. Om de är sövda ändå så gör det ingen skada att jag befinner mig där? Jag tänker inte direkt kidnappa de. Ni är riktiga idioter som inte låter mig hälsa på det.”
 Jag himlade med ögonen. “Överdriv inte nu, Justin. Ingen ska stämma någon.”
“Hur som helst”, harklade doktor Clark sig. “Du är redo att lämna oss nu, så det är bara att klä på dig så kan du få åka hem!”
 Justin såg upp på henne med mord i blicken. “Åka hem? Mina morföräldrar ligger här, hur många gånger måste jag säga det? Jag åker ingenstans förrän jag får träffa de. Förstår du det? Jag kommer stanna här i flera år om det så krävs.”
“Åk hem. Vi hör av oss när vi har nyheter angående paret Dale. Ha en trevlig dag.”


 ”Jag kan inte bara sitta här medan de ligger på sjukhuset.”
”Du hörde var doktor Clark sade. Hon hör av sig. Du kan inte göra något mer än att försöka slappna av, älskling. Kom och sätt dig här.” Jag klappade med handen på den tomma platsen bredvid mig i soffan.
 Justin såg motbjudande på soffan men slog sig till slut ner. En djup suck lämnade hans strupe. Med trötta ögon iakttog han mitt ansikte samtidigt som han flätade samman våra fingrar. Fåglar kvittrade utanför fönstret och diskmaskinen brummade lågt i köket. Huset var tomt på ljud bortsett det.
”Förlåt för att jag blev så arg på dig i morse. Det var inte meningen, jag blev bara så orolig.”
”Jag förstår. Det skulle jag också ha blivit, tro det eller ej.”
 Justin kysste mig mjukt i mungipan. ”Det var fel av mig. Du hade blivit satt i en jobbig sits och jag blev arg på dig. Det var inte ditt fel. Inget av det var ditt fel. Förlåt, tusen gånger om.”
 Jag skakade övertygande på huvudet. ”Du har inget att be om ursäkt för.”
”Jag gjorde i alla fall fel”, suckade Justin uppgivet och tyckte på min hand. ”Vad ska vi hitta på nu då?”
”Jag skulle föreslå sex men jag är alldeles för trött för det”, skrattade jag ursäktande.
“Samma här. Jag är inte direkt på humör.”
“Någon gång borde vi åka på semester. Bara du och jag. Som förr”, föreslog jag drömandes.
 Justin log stort mot mig. “Det låter underbart… till Rhodos eller någon annan vacker ö.”
“Promenader under månskenet, romantiska middagar, sex på stranden…” fortsatte jag.
“Jag gillar sex-delen”, flinade Justin och vickade förföriskt på ögonbrynen. “Allt det låter fantastiskt. Sen kan man snorkla, äta god mat, ha lite mer sex och simma med delfiner.”
“Din lilla kåtbock.” skrattade jag. “men ja du har rätt, då låter alldeles underbart.”
“Men sen får vi inte glömma barnen heller. Det skulle vara minst lika toppen, om inte bättre, att åka alla tillsammans. Vi har inte direkt haft tid till att göra perfekta barnminnen åt de. Vi får nog ta oss i kragen, älskling, eller vad tycker du?”
Jag nickade instämmande. “Jo det låter bra det med. Det skulle barnen älska.”
“Jag saknar de”, erkände Justin med sorg i rösten. “När kommer de hem egentligen?”
“Vi ska plocka upp de på LAX om fyra dagar. Håll ut.”
“Hur mår de? Har du hört något från Rob och El?” frågade Justin nyfiket.
 Jag funderade en stund och nickade sedan. “Jag pratade med pappa för några dagar sen. Då hade de precis varit ute på en promenad och lekt like i lekparken.”
“Åh”, nickade Justin och log smått för sig själv.
 Hans leende smittade av sig på mig. Bara av att tänka på barnen fick det att kittla i magen på mig. När Justin väl nämnde det slog det mig att jag faktiskt saknade de mer än jag trott. Det hade varit fullt upp och alldeles rörigt i huvudet på mig de senaste dagarna att jag inte hade haft tid att tänka på de. Samtalet till pappa hade varit det första sedan jag lämnat de.
 Skuldkänslorna fyllde mig till bredden. En stor sten sjönk i magen på mig och jag blev alldeles iskall inombords. Vad var jag för sorts mamma? Hur kan man inte tänka på sina barn varje dag? Hur kan man överhuvudtaget lämna bort de i ett annat land efter något traumatiskt?
”Vad är det, hjärtat?” frågade Justin och drog med sin tumme över min kind.
 Mitt synfält var suddigt av tårarna som trängt sig ur min tårkanal. ”Jag är världens sämsta mamma.”
”Nej”, protesterade han strängt. ”Varför säger du så? Du är världens bästa mamma om något.”
”Det är snällt av dig att säga så, men det är inte sanningen. Jag lämnade de tvärs över atlanten, efter en hemsk händelse. Jag tänker knappt på de. Ibland önskar jag till och med att de inte existerade, för jag känner inte att de får det de förtjänar. Varken Oliver eller Ava förtjänar något av det de får gå igenom.”
”Fokusera inte på det dåliga, Lexie. Barn tränger oftast undan tråkigheter och fokuserar på roliga saker. Tänk nu! Jag tror knappast att de sitter i Sverige och längtar efter oss, trots att jag vill det. De är ute och lever livet. Leker i parker, träffar kompisar. Med oss får de inte en lugn stund. Vi ger de en bra barndom med omväxlande miljöer.”
 Det var svårt för mig att tro på det han sade trots att det lät så rätt. ”Att de har det bra ändrar inte det faktum att jag är en dålig mamma. Jag borde inte ha blivit gravid så tidigt. Det var ett misstag.”
”Min mamma blev gravid i din ålder, Alex”, påminde Justin mig allvarligt. ”Jag är fullkomligt normal. Tja, nästan i alla fall. Min mamma hade panik hon med - flera gånger skulle jag kunna tro. Jag kommer ihåg att jag som tre-åring en gång gick in i hennes sovrum, och såg henne ligga och gråta. Det är jobbigt för alla, men jag såg aldrig min mamma som en dålig mamma och därför tror jag knappast att Ollie ser dig som en dålig mamma.”
”Du blev inte kidnappad. Din mamma var inte oansvarig. Hon tog hand om dig och höll dig nära.”
”Jag förlorade min pappa. Det är nästan värre. Oliver kom tillbaka till oss i alla fall, och förhoppningsvis kommer han aldrig att bli kidnappad igen. Men min pappa kom inte tillbaka till mig. Visst umgicks vi med jämna mellanrum, men han lämnade mig fortfarande. På ett sätt är jag tacksam över det för ifall han hade stannat tillsammans med min mamma så hade varken Jazmyn eller Jaxon existerat. Allt sker av en anledning.”
 Jag log smått mot honom. Det var ofattbart hur han alltid kom på rätt saker att säga. Meningarna bara lämnade hans läppar utan att han behövde tänka efter. Det var underligt, men en perfekt egenskap hos honom. En av flera hundra.
”Jag älskar dig. Så, så, så, så mycket. Inte ens ord kan beskriva hur mycket jag älskar dig, Justin.”
  Innan han hann svara, raderade jag avståndet mellan oss genom att drämma mina läppar mot hans. Justin var snabbt med på noterna och drog med sin hand längs min rygg. När han nådde min svank, lyfte han på fållen till min tröja och stack in handen under den. Hans beröring lämnade min hy brännande het.
 Jag särade på läpparna för att tillåta hans tunga in i min mun. Hans tunga var varm mot min och smakade tandkräm. Flera stötar for genom min ryggrad ju längre kyssen varade. Jag satte mig gränsle över honom utan att avbryta kyssen och drog med mina fingrar över hans magmuskler. Justin drog med sin tungspets över min underläpp. Ett leende kröktes på mina läppar och jag flätade samman våra fingrar, när det helt plötsligt ringde i fickan på mig.

 

”Vad i helvete?” utbrast jag, irriterad över att telefonen stört vår stund.
”Det kanske är viktigt”, flåsade Justin mot mina läppar.
 Jag fiskade upp mobilen och granskade skärmen. Numret var inget jag kände igen, men jag svarade i alla fall. ”Hallå det är Alex?”
”Alex! Det är doktor Clark. Vi har nyheter angående Diane och Bruce.” 
”Jaså?” andades jag förväntansfullt och såg djupt in i Justins, oförstående, ögon. ”Berätta.”
”Det är nog bäst i fall ni kommer hit.”
 Jag svalde hårt. Att hon inte ville ta det över telefon bådade inte gott. Med en klump i halsen hälsade jag adjö och lade sedan på. Justin såg nyfiket på mig. ”Nå? Vem var det?”
”Doktor Clark. Vi måste… åka in”, harklade jag mig bekymrat.
 Justin svarade inte utan reste sig direkt upp. Jag följde efter honom ut i hallen där han roffade åt sig ett par bilnycklar, samt sin jacka. Utan att ställa några frågor skyndade jag mig ut ur lägenhetshuset bakom Justin och hoppade in i bilen långt efter att han hade startat den.
”Det kanske är bra nyheter”, försökte jag optimistiskt.
”Bra nyheter vill man inte ta ansikte mot ansikte”, fräste Justin ilsket och höjde hastigheten.
 Jag såg besvärat på hastighetsmätaren som bara blev högre och högre. ”De kanske är vakna.”
 Justin knyckte på nacken. ”Då skulle hon ha sagt det.”
Jag gav upp. Justin sade bara emot mina försök i att låta positiv, så det var lika bra att sitta tyst. Resan till sjukhuset gick snabbt, snabbare än snabbt då Justin struntat helt och hållet i hastighetsvarningarna.
 Vi tog oss upp till intensiven där doktor Clark stod och väntade på oss. Justin gick med snabba steg fram till henne så att han enbart stod ett par centimeter ifrån hennes kropp. ”Vad har hänt?”
 Doktor Clark flackade med blicken mellan mig och Justin. Hennes mun var vidöppen och ansiktsuttrycket neutralt. Det var omöjligt att läsa av henne, men jag förstod vad hon ville med det i samma stund som hon kom med beskedet.

---

Hur tror ni beskedet lyder? Sorgset eller glatt? Vad tyckte ni generellt om kapitlet? Jag hoppas i alla fall att ni tyckte om det, för jag tyckte i alla fall om att skriva det ska ni veta! Skriv vad ni tror och tyckte om detta kapitel så blir jag jätte, jätte, jätte glad. Just FYI. Puss och kram på er! // Liv. 

 

 Jag vankade nervöst av och an i korridoren som var fylld med gråtandes anhöriga till andra personer. Bara av att höra snyftningarna och deras mummel fick mig att må illa. Sjukhus i allmänhet fick mig att må illa. Varje gång doften av rengöringsmedel och ljudet av en hjärtmonitor kom till min kännedom hotade mitt maginehåll alltid med att komma upp.
“Mrs Bieber?”
 Jag vred på kroppen och såg på den kvinnliga doktorn framför mig. “Det är jag.”
 Hon pressade fram ett stelt leende som med ens fick min mage att vrida sig. Var han död? Fanns inte Justin längre bland oss? Var det nu hon skulle lägga sin arm på min axel och beklaga sig? I samma stund som jag tänkte den tanken gjorde hon just det.
 Det kändes som om hela min värld rasade samman. Jag sneglade på hennes hand som låg och vilade på min axel med gråten i halsen. Det var bara en tidsfråga innan orden lämnade hennes läppar.
“Din man mår utmärkt”, berättade hon. Det kändes som om jag vunnit på lotto. All tyngd lättade från mina axlar. Jag drog med händerna över mitt ansikte, lättad över nyheterna hon kommit med.
“Men”, yttrade hon sedan, något som gjorde mig stålsatt igen, “han har åstadkommit sig en rejäl hjärnskakning. En stor bula täcker större partiet av hans bakhuvud och det hade kunnat sluta med att han antingen blivit blind eller förlamad. Din man har tur.”
“Får jag träffa honom?” hävde jag ur mig. Jag hade inte fått närvara under tiden de undersökt honom, utan fått vänta i korridoren. Vid det här läget kände jag att jag hade all rätt att få träffa honom.
“Självklart”, svarade hon och hänvisade mig nerför korridoren till Justins rum.
 Han låg i sängen iförd en sjukhusrock. Ett stort leende kröktes på hans läppar när jag uppenbarades i dörrvalvet. “Hej, baby. Synd att vi inte fick avsluta vår lek.”
 Mina kinder hettade till. Doktorn drog försiktigt med handen över min rygg och log vänligt mot mig. “Jag finns längre ner i korridoren om ni behöver mig. Annars är det bara att trycka på knappen.”
 Hon slog igen dörren efter sig när hon gick, så jag rusade fram till Justin. Hans läppar var mjuka mot mina och smakade aningen salt, men det gjorde inte mig något. Jag smekte hans käkben försiktigt och drog därefter med fingrarna över hans hår - lite mer oförsiktigt.
“Aj”, utbrast Justin och tryckte mig ifrån sig.
“Förlåt. Jag tänkte inte på det där med… bulan”, ursäktade jag mig snabbt.
 Han log kärleksfullt mot mig och tog tag i min hand. “Du behöver inte be om ursäkt, hjärtat.”
 Hans läppar smekte knoge efter knoge på min hand. Vad som kändes som en elektrisk stöt for genom kroppen på mig, från hårroten till lilltån. Mina andetag blev allt tyngre och när jag inte trodde att jag skulle kunna hålla mig ifrån honom längre hördes ett skrik utifrån korridoren. Ett skrik som förstörde stämningen i rummet helt och hållet.
“Det är säkert någon som har dött”, mumlade jag sorgset.
“Undrar av vilken orsak”, suckade Justin och skakade långsamt på huvudet.
 Jag granskade hans ansikte. Hans kinder var rosenröda och håret stod upp alldeles perfekt. En liten mustasch hade börjat synas på hans överläpp, något jag både ansåg var gulligt och ovårdat på samma gång.
 I samma stund som jag tänkte kyssa honom, slog han handen för munnen och såg på mig med skräckslagna ögon. Jag insåg direkt vad det var som skulle inträffa och räckte över en påse till honom som hängde på nattygsbordet bredvid sängen.
 Istället för att sitta framför honom slog jag mig ner bredvid honom medan han kräktes och började försiktigt massera hans rygg. Varken ljuden eller lukten gjorde mig något när jag tänkte på hur många gånger Justin fått utstå detta med mig.
“Du kan gå om du vill”, andades han med tjock röst i påsen.
“Strunt prat. I nöd och lust, genom hälsa och sjukdom var det ju.”
“Alex…” Jag kunde nästan höra avskyn i rösten på honom. “Har du kollat på Breaking Dawn igen?”
“Edward är så snygg, för att inte tala om Jacob”, försvarade jag mig och fladdrade med handen framför mitt ansikte som för att svalka ner mig.
 Justin skulle precis svara när en ny kaskad spya lämnade hans strupe. Jag började istället dra med handen längs hans rygg samtidigt som jag lågmält nynnade på en vaggvisa barnen brukade vilja att jag sjöng.
 Ett antal minuter senare gick jag iväg för att slänga påsen åt Justin som nu var fylld till hälften. Av att se honom spy eller känna doften av det hade inte gjort mig så mycket, men att behöva hålla i påsen och höra hur vätskan skvalpade omkring inne i påsen fick det att smaka galla i munnen på mig.
“Här.” Jag räckte över ett glas vatten till honom som han på två snabba slukade. “Vill du ha mer?”
“Kan du fixa något att äta?”
“Vad vill du ha?”
“Choklad? Hersheys!”
 Jag log vänligt mot honom. “Jag ska se vad jag kan ordna.”
 Med de orden sagda lämnade jag honom bakom mig, ensam i sitt rum. Vägen till kafeterian var kort men krånglig. Det var flera rum jag behövde passera och flera trappor jag behövde ta mig upp och ner i ändå tills jag äntligen nådde den halvtomma kafeterian.
 Med snabba steg tog jag mig fram till disken där en trött dam såg upp på mig. Ett svagt leende sken upp på hennes läppar. “Vad får det lov att vara, kära du?”
“En Hersheys, tack.”
 Hon räckte över chokladkakan och tog betalt. Lika snabbt, om inte snabbare, som jag hade tagit mig från Justins rum återvände jag. Han blottade en vit tandrad när jag visade upp chokladkakan för honom.
“Du är en ängel.”
“Berätta något för mig som jag inte redan vet om”, gjorde jag till mig och slängde håret över axeln.
“Jag älskar när det regnar, för det är så himla mysigt och ger ett slags lugn. Din tur”, log han.
“Åh”, andades jag ut. Han hade tagit min mening på ett annat sätt. Jag log smått mot honom och satte mig i skräddarställning på sängen bredvid honom. “Om det finns något jag inte kan leva utan, som du inte redan vet om, så är det äggmacka med kaviar. Ni kanadensare förstår inte skönheten i Kalles kaviar. Så, nu har du lärt dig något nytt om mig. Din tur, gullet.”
En grimas utspeglade sig i hans ansikte. “Förstår verkligen inte hur ni kan gilla den där skiten. Men okej”, Justin slickade sig om läpparna. “Jag kanske älskar regn, men jag hatar åska.”
“Tror du inte att jag har märkt det?” skrattade jag med händerna på magen. “Varje gång det dundrar till så springer du alltid och gömmer dig på sovrummet och slår på en film med högsta volym på din laptop. Det är inte direkt oklart att du är rädd för åska, älskling.”
“Hey”, surade han, men jag kunde ana ett leende på  hans läppar. “Det är ju skitläskigt.”
“Jag tycker bara att det är mysigt. Koka en kopp té och lägga sig under en filt eller kanske gå ut och dansa i regnet. Man har två val när vädret är som det är.”
“Jag skulle inte säga nej till att mysa under filten med dig baby.”
“Någon regnig dag så kommer jag störa dig i vad du än håller på med, och påminna dig om att du har sagt det där. Just den dagen kommer du vara tvungen till att ligga under en filt med mig, med händerna under min tröja och din mage mot min rygg. Eller du kanske vill vara lilla skeden?”
“Mmh.” nickade han. “Låter okej för mig.”

 

“Verkligen? Jag har alltid undrat hur det känns att vara stora skeden.. jag kanske är för liten för det, dock, men vi kommer nog få det att fungera på ett eller annat sätt kan jag tro”, skrattade jag. En bild på mig liggandes med armarna runt Justins kropp samtidigt som han låg hopkrupen mot min fick mig att skratta högt.
Ett leende som fick fjärilarna att fladdra i min mage speglades på hans läppar. “Det blir nog alldeles utmärkt.”
“Har du något mer att berätta som jag inte vet om?” frågade jag och vickade på ögonbrynen.
“Alltså… det finns en skit snygg kille som tydligen är jättebra på att sjunga…” började Justin och såg ner på sina fingrar. Jag blev genast nyfiken på vad detta skulle leda till. Han sög på sin underläpp i några sekunder innan fortsatte. “Och hans tjej är skit snygg… och vi har liksom en sak.”
“Vadå för sak?!” utbrast jag förtvivlat med uppspärrade ögon.
“Alltså…” Justin lyfte långsamt på sin vänsterhand och pekade på vigselringen som prydde hans ringfinger. “Vi har ett giftermål.”
 Det tog några sekunder för mig innan jag förstod vad han hade gjort. “Så du är den snygga killen som är bra på att sjunga och jag är hans snygga tjej?”
“Fru”, rättade Justin mig och flinade stort.
“Det där var aningen långsökt, men okej.”
 Suckandes lutade jag mig tillbaka mot madrassen. Chokladkakan var halvt uppäten vid det här laget och då slog det mig att jag inte hade fått smaka en bit. Jag viftade hektiskt med armen mot kakan. “Dela med dig.”
“Hur sa?”
“Jag vill smaka!”
Justin såg ner på biten av choklad som fanns kvar och sedan upp på mig. “Denna? Nej, du. Jag vet något annat du kan få smaka på.” Hans röst dröp i ironi, men jag ryckte bara på axlarna.
“Om jag får smaka sen bara.”
“På riktigt?” Justin såg på mig likt en hund som fått span på en kycklingklubba.
 Jag lutade mig över honom för att kunna dra ner täcket. “Självklart.”
Han lade ifrån sig chokladen på bordet bredvid sängen och lutade sig exalterat tillbaka i sängen. När täcket låg vid fötterna på honom drog jag upp rocken han bar. Ett par vita Calvin Klein boxers skiljde mig och hans privata del åt, men de låg snart i en ensam hög på golvet.
 Jag antog att själva tanken hade gjort honom upphetsad då han redan var aningen hård. Försiktigt greppade jag tag om honom och kände blodådrorna bulta i min handflata. Innan jag lutade mig ner såg jag upp på Justin, som med hungriga ögon iakttog mig.
 Jag kysste hans ägodel försiktigt på toppen, varpå jag slöt mina läppar kring den. I en rytmisk takt lät jag mitt huvud röra sig upp och ner. Samtidigt som jag rörde mig drog jag med tungan över honom. Ett ljudligt stön lämnade Justins läppar och han verkade inte bry sig om människorna som befann sig ute i korridoren.
 Jag ökade takten när jag kände hur han blev större i mig. Mitt huvud vinklade jag åt olika håll för att han skulle få den bästa njutningen och smekte platserna när mina läppar inte befann sig. I vad som kändes som flera minuter höll jag på tills jag kände en mjuk, klumpig, saltsmakande vätska fyllas i min mun. Jag övervägde att spotta ut det tills jag insåg att papperskorgen låg flera meter ifrån sängen och svalde det därför istället.
“Herre. Min. Gud”, flåsade Justin andfått och såg på mig med stora ögon.
  Leendes kröp jag upp till honom och slingrade mina armar kring hans överkropp. “Ja, jag har hört att jag är bra.”


 Ett tjutande ljud som kom utifrån korridoren väckte mig.
Sömndrucket såg jag mig omkring i rummet. Till en början var jag aningen förvirrad, tills jag insåg att vi befann oss på sjukhuset. Justin låg bredvid mig och verkade oberörd av det tjutande ljudet som ljöd genom hela byggnaden.
 På vinliga ben reste jag mig upp. Min mun kändes som sandpapper, men jag var alldeles för nyfiken över vad som hade orsakat det tjutande ljudet för att stanna upp och dricka vatten. Klockan över dörren visade att den inte hade slagit till mer än kvart över nio. Det var relativt sent, men med tanke på hur länge Justin och jag hade varit vakna igår så var det alldeles för tidigt för mig.
 Det tjutande ljudet blev allt högre ju närmre dörren jag kom. I en sekund övervägde jag att gå tillbaka till den varma sängen Justin låg i och somna om, men min nyfikenhet var alldeles för stor för att jag skulle kunna göra det. Jag sträckte mig efter handtaget och slog upp dörren.
 I korridoren möttes jag av doktorer som sprang åt ett och samma håll. Jag såg mot hållet de sprang åt, men fick inte syn på något annorlunda. Förbryllat vred jag på huvudet åt andra hållet där jag såg Justins doktor komma gåendes.
”Ursäkta!” stoppade jag henne med och ställde mig framför henne för att hindra henne från att fortsätta gå.
”Ja?” frågade hon vänligt, men på samma gång iskallt.
”Vad är det som har hänt?” ville jag veta och korsade armarna över mitt bröst.
”En kraftig bilolycka. Fem vuxna skadade, två barn så om du kan flytta på dig…”
 Jag rynkade pannan. ”Va? Vart inträffade detta?”
 Hon grymtade irriterat till, men såg på sitt block. ”Utanför Stratfords galleria. Mia Callahan, Chris Callahan, Bruce Fern, Molly Callahan och Sebastian Callahan var personerna i den första bilen. Bruce och Diane Dale i den andra.”

---

Bruce och Diane - i en bilolycka? Hur tror ni att detta slutar? Lyckligt eller olyckligt? ;)