”Jag har saknat er också”

”Vi blev tillfrågade av din far om vi kunde köra hem dig. Jake hade en fotbollsmatch och Elenor var tvungen att jobba ikväll. Du vet ju hur det är på sjukhuset efter sportlovsvekan. Hoppas det är okej.”

Jag frös till is. Okej? Jag hade varit borta i ett halvår, detta är absolut inte okej under några som helst omständigheter. Jag var deras äldsta dotter. Jake kunde väl ha hoppat över denna matchen? Jag var väl viktigare? Eller? Kanske brydde dem sig inte lika mycket om mig längre. Jag kände gråten i halsen men gjorde allt jag kunde för att hindra tårarna som bildats att falla.

Hade min egen familj glömt mig?

Familjen Grahns bil rullade in framför entrén till mitt trapphus och jag suckade tungt. Äntligen hemma tänkte jag. Bilresan hade varit pinsam då jag kämpade för att inte låta mina känslor ta över mig och göra något jag skulle ångra.

     ”Har du nycklar in gumman? Annars kanske du vill se om dem är hemma innan vi lämnar dig här.”, frågade Gunilla mig och jag kunde inget annat än nicka, fortfarande tagen av det faktum att min familj inte kom för att hämta mig på flygplatsen.

     Jag steg ut ur bilen och small försiktigt igen dörren bakom mig innan jag gick med raska steg fram till porten. Blåsten gjorde att håret föll över mina ögon och jag fick kämpa med att hålla det borta länge nog för att knappa in portkoden. Det var den enda nackdelen med att bo vid Malmös kust, Västra Hamnen var ett väldigt fint område och jag hade havet framför näsan på mig, men såhär års är blåsten fortfarande ganska stark och kall.

     Jag ignorerade hissen för exalterad för att vänta in den och sprang upp för dem allt för många trapporna upp till fjärde våningen.

”Hem ljuva hem.” sa jag för mig själv och log glatt innan jag ringde på dörrklockan bredvid dörren. Jag stod och stampade någon rytm med foten, nervös inför mötet med min familj. Sekunderna gick men ingen öppnade. Jag ringde på igen och nu kände jag hur tårarna jag kämpat med att hålla inne sakta rann ner för mina kinder. Inget svar, alltså var ingen hemma. Hur kunde dem göra såhär mot mig? Jag vände om utan att ens se på dörren och sprang ner för trapporna så snabbt jag bara kunde.

     ”Kör hem.” bad jag när jag nått fram och satt mig i bilen. Tårarna forsade ner och jag snyftade som ett litet barn. Med det var ingenting jag brydde mig om. Familjen Grahn har alltid varit där för mig när jag inte har kunnat prata med min familj och har sett mig gråta fler miljoner gånger. Inte för att det var vanligt att det hände, jag och pappa är som bästa vänner, men ibland är det bara så att han inte har tid med mig. Småungarna behöver mer uppmärksamhet och uppfostran än jag så därför var dem oftast en prioritering. Men detta kunde jag inte acceptera, jag hade varit borta i lite mer än sex månader.

     Jag kände mig sviken, obetydlig och oälskad av min familj, och att känna så på grund av sin familj är nog det värsta som kan hända en. Jag har officiellt nått botten. Det var som att något kvävde mig inombords och jag kunde inte stoppa det. Det var som en av dem där drömmarna där man springer iväg från någon som vill döda en men kommer ingenvart. Man vill så gärna skrika på hjälp men allt som kommer ur strupen är luft. Som att orden fastnat i halsen. Var jag verkligen så obetydlig för min far? Jag förstod Elenor, hon var inte min biologiska mamma och hon var tvungen till att jobba. Men min egen far? Mitt kött och blod? Jag förstod inte.

     Jag kände att Tyra la en tröstande hand på mitt lår och log mot mig med sorg i blicken. Jag såg på henne och pressade fram ett leende som inte riktigt nådde mina ögon som i sin tur var fulla av tårar. ”Är du okej?” frågade hon samtidigt som bilen stannade framför familjen Grahns hus. Jag nickade innan vi alla klev ut ur bilen tillsammans.

"Are you OK?"

”Vi låter bagaget ligga kvar i bilen, ni är nog trötta. Vi tar hand om det imorgon.” föreslog John. Vi nickade alla instämmande och gick i tystnad mot det onödigt stora huset Tyra bodde i.

     Tyra var ensambarn och hennes föräldrar jobbade hela tiden därför var det onödigt med ett hus med 6 sovrum och 4 badrum samt den enorma tomten de hade. Dem hade det finaste och största huset i staden och jag antog att de ville ge Tyra allt det bästa då dem ofta var ute och reste med jobbet. Oftast kunde dem vara borta i tre dagar och sedan komma hem för att sedan åka igen efter några dagar. Ibland var de tvungna att stanna längre. Men det är ju inte så konstigt med tanke på vad dem jobbade med.  John jobbade med min pappa och dem var delägare i ett It-företag som var känt världen över, och Gunilla designade bröllopsklänningar och även hon var känd världen över. Men dem var också involverade i välgörenhet och arbetade mycket med UNICEF, därför var både jag och Tyra ambassadörer för UNICEF Sverige.

     Vi steg in i huset och stod i den stora hallen och möttes genast av lukten av mat. Jag sniffade lite i luften. ”Köttbullar.” sa jag nöjt och Gunilla dök upp bakom mig skrattandes.

”Jag tänkte att ni kanske var hungriga, vi har redan ätit men gå ni in i köket och ta för er. John och jag ska ändå lägga oss. Vi flyger till Nigeria med UNICEF imorgon kväll så vi behöver en god natts sömn inför resan. Ät nu och gå sedan och lägg er. Jag slår vad om att ni är väldigt trötta.”

”Ja mamma, gå och lägg er bara. Vi klarar oss, precis som vi alltid gör.” kontrade Tyra lite halvdrygt.

Efter maten dukade vi av och satte ned all disk i diskmaskinen för att sedan gå upp till Tyras rum. Eller om man ens kunde kalla det rum. Det liknade mer en hotellsvit eller en liten mindre lägenhet.

     När man öppnade dörren till rummet möttes man av ett stort och luftigt vardagsrum. Sedan hade hon skjutdörrar som ledde in till hennes sovrum med den gigantiska sängen. Och när jag säger gigantisk, då menar jag verkligen gigantisk. Den var större än min pappa och Elenors säng, bokstavligt talat. Allting var inrett i mörka färger och i sovrummet fanns två andra dörrar. En som ledde till hennes badrum och en dörr till hennes walk in closet. Ja, familjen Grahn har mycket pengar, men dem visar det inte på sitt beteende. De slängde inte med pengar hit och dit när dem var bland folk. Dem gillade att hålla sånt för sig själva men är absolut inte under några omständigheter snåla.

     Vi duschade båda tillsammans då hennes badrum innehöll en dusch och ett badkar. När vi var klara och hade smörjt in oss i alla dem olika krämerna bytte vi om till pyjamas och lade oss i var sin av dem stora fåtöljerna i vardagsrummet.

”Så…” började Tyra. ”dem var inte hemma eller?” Jag skakade bara på huvudet och besvikelsen sköljde över mig. ”Du vet att dem älskar dig, right?”

”Jag vet Tyra. Men dem hade kunnat lösa det. Jake hade kunnat stå över matchen eller så hade pappa kunnat lämna honom där och åkt för att hämta mig. Det hade inte varit svårare än så!”

”Alex, du vet vad fotbollen betyder för Jacob.”

”Kanske det, men jag är hans syster. Detta är inte Jacobs fel ändå. Det är pappas. Elenor jobbar ju och hon kan ju inte bestämma sina tider på sjukhuset, så jag förstår henne. Pappa var ju hemma och ledig, men ändå så kom han inte.”

Tyra skulle just öppna munnen och säga något när hon avbröts av att hennes mobil gav ifrån sig ett tjut och hon sträckte sig för att ta den från soffbordet. Jag insåg fort vem det var då Tyra log det bredaste leendet jag någonsin skådat. Alfredo.

”Heeeeeeej” svarade hon och drog ut på det av glädje. Jag såg glimten i Tyras ögon och även om dem inte sagt något så visste jag att Tyra och Fredo hade något. Hon reste sig upp, gick iväg till sovrummet och stängde dörren om sig. Jag gick upp och tog fjärkontrollen från soffbordet och slängde mig på mage i den större soffan. Jag zappade mellan dem flera hundra olika kanalerna när min mobil vibrerade under mig. Jag letade upp den och drog fram den framför ögonen. Justins namn lyste på skärmen och jag låste upp.

Från Crewmate:

”Hey crewmate, skulle du inte ringa när ni landat? Eller har du redan glömt din kära chef?”

Till Crewmate:

”Har inte Tyra redan berättat till Fredo att vi är framme?”

Jag struntade i att låsa skärmen och såg när det stod att Justin hade läst mitt mess. Sedan dök bubblan upp på skärmen som tydde på att han skrev något. Sedan försvann den bubblan ett tag, dök upp igen och sedan försvann igen. Detta upprepades några gånger innan mobilen vibrerade i min hand.

Från Crewmate:

”Jo, hon berättade även det med din familj. Hur är det?”

Suck. Jag tog ett djupt andetag. Hur mådde jag egentligen? Jag kände efter. Egentligen mådde jag bra förutom sveket jag kände av min pappa.

Till Crewmate:

”Hur det är? Jo, förutom det faktum att jag inte blev hämtad av min familj på flygplatsen, att ingen var hemma när jag kom hem och sveket jag känner inom mig så mår jag bra. Antar jag...”

Några minuter gick utan något svar och jag kände hur tårarna återigen samlades i ögonvrån och snart började dem rinna.  Mobilen vibrerade igen, men denna gången slutade den inte utan fortsatte. Jag orkade inte prata med Justin och tänkte stänga av mobilen när jag såg att det var Elenor som ringde. Jag samlade mig snabbt och torkade bort tårarna.

”Hallå?”

”Hej gumman! Välkommen hem!” hörde jag henne i andra ändan.

”Tack.” svarade jag kort och lät dryg.

”Förlåt jag var tvungen att jobba ikväll men jag hoppas du har det kul med farsan och grabbarna!”

”Jo tack, jätte kul”, sa jag sarkastiskt, ”dem saknade mig såååå mycket att dem till och med var hemma efter att inte ha väntat på mig på flygplatsen.”

”Alex, säger du att din pappa inte hämtade dig på flygplatsen?” hon lät orolig. Till och med lite besviken. Elenor var den mest omsorgsfulla människan och ibland förstod jag inte hur mitt fjortis-jag kunde hata henne. Men jag är glad att jag kom över det.

”Inte bara det. Efter att John och Gunilla körde hem mig var ingen hemma, och jag hade inte mina nycklar.”

”Åh gumman jag är så ledsen. Jag förstår inte att han gjorde så. Jag får tala med Robert senare. Men du jag slutar om en timme. Vill du att jag kör förbi och hämtar dig, för du är väl hos Tyra?” jag tänkte efter. Ville jag hem och möta min pappa? Vad skulle jag säga? Jag var ju sur på honom. Jag sneglade på klockan som hängde på väggen som visade strax efter elva. Jag ville så gärna hem.

”Ja snälla. Kom och hämta mig.” bad jag

”Okej gumman jag smsar dig när jag är utanför.”

”Okej hej då.” sa jag och bröt samtalet. Jag såg att Justin hade svarat under tiden jag pratat med Elenor och klickade upp hans sms.

Från Cremwate:

”Jag är ledsen att blev så Alex. Jag hoppas verkligen det löser sig. Jag vet hur stark du är, låt det inte påverka ditt glada humör. Han är trots allt din pappa han har säkert en anledning. Jag tror på dig.”

Jag log tacksamt åt att jag träffat Justin. Han var stöttande och öppen och visste precis vad han ska säga i alla situationer.

Till Crewmate:

”Tack Justin, vi får se helt enkelt..”

Jag skickade iväg smset och trippade in till sovrummet. Tyra låg på sängen och lekte med sitt hår samtidigt som hon hade mobilen på bröstet och pratade med Fredo med högtalaren på. Jag slog mig ner bredvid henne och såg på henne. Hon log och skrattade hela tiden. Sedan började Alfredo börja snacka om hur han skulle kyssa henne så passionerat när dem träffades nästa gång och Tyra rodnade.

”Fredo, jag hör dig!” ropade jag.

”Oj sorry Alex, vill du också ha en puss eller?” jag hörde honom fnittra.

”Ha-ha…”

”Jag vet att du vill, men det går inte. Mina läppar är bara för Tyra.”

”Tack för infon Fredo, men Tyra var min först och jag skulle gärna spendera lite tid med henne innan Elenor kommer för att hämta mig. Sedan kan ni fortsätta med att planera era kyssar.”

”Okej, okej bruden. Jag ska lämna er ensamma. Vi hörs Alex och Tyra smsa mig när du har tid.”

Tyra nickade trots att Fredo inte såg henne och jag skrattade, ”hälsa Justin. Vi hörs”

     När Tyra hade avslutat samtalet slängde hon iväg telefonen och vände sig om mot mig.

”Gissa vaaaad!” utmanade hon uppspelt. Jag svarade inte utan såg bara på henne. Hon tog min tystnad som ett tecken på att hon skulle fortsätta. ”Alfredo kommer kanske hit om typ tre veckor.”

Jag såg på henne. ”Verkligen? Vad kul!” hon nickade bara, ”såååå? Det betyder…”

”Vadå, vad menar du. Bör det betyda något?”

”Ja alltså, vi har ju fattat det är något mellan er. Men är det verkligen det? Och är det seriöst?”

”Jag vet inte. Just nu njuter vi av varandras sällskap och umgås. Men jag gillar honom verkligen. Han är typ som jag fast i killversion.” skrattade hon sedan reste hon sig upp och gick fram till sitt handbagage hon haft på flyget och började packa upp.

     Där jag iakttog Tyra plingade min mobil till och visade ett sms från Elenor som sa att hon var utanför. Jag gick upp och kollade ut genom fönstret och mycket riktigt stod hennes Range Rover parkerad utanför.

”Elenor är här.” sa jag till Tyra och vi båda gick ut genom rummet och ner till ytterdörren. Väl där grabbade Tyra tag i bilnycklarna så vi kunde ta ut mitt bagage från deras bil. Vi steg ut genom dörren och jag såg att Elenor hade gått ut ur bilen. Jag log mot henne och gick med raska steg fram till henne och kramade henne hårt.

”Tack” viskade jag. ”Tack för du inte glömde mig.”

Kapitel 10 peeps! Vad tycker ni om novellen än så länge? :) Kommentera bra som dåligt! Det här kapitlet må ha varit lite segt, men det är stora planer på G kan vi lova! Kommentera massvis nu så ska vi tillsammans se till att kapitel 11 kommer upp inom kort! Muuuuchlove, Ema!