Ni följer väl bloggen...
Love Me Like You Do - 69
Ett knastrande ljud hördes från andra sidan och jag hörde någon harkla sig.
“Hej, det är Victor.” sade en mycket välkänd röst.
Jag frös till is. Victor? Mina ögon fylldes med tårar och sedan gled telefonen ur mitt grepp och drämde till glasrutan. Victor? Min klasskompis Victor? Victor som sårade mig med sina ord? Victor som sagt att han älskar mig? Victor som var inblandad i rånet på banken den där dagen? Min Victor som jag varit bästa vän med?
Tjugosex timmar hade passerat sedan jag fått reda på att personen som ringt mig i själva verket varit Victor. Jag hade blivit chockad. Arg. Besviken. Ilskan var nog störst. Hur hade han mage att ringa och hota mig efter allt han gjort? Efter allt han ställt till med?
En irriterad suck lämnade min strupe i samma stund som jag slog mig ned bredvid Justin.
”Ta det lugnt babe.” skrattade han mjukt innan han tog tag i min hand.
Jag skakade på huvudet. Om två timmar skulle planet jag, Justin, Scooter, Kenny och någon kille vid namn Jim satt på landa. Resten av crewet tog bussarna. Men eftersom att Justin lugnt och sansat hade bestämt träff i New York med Victor, som befunnit sig i Washington så hade vi fått ta Justin privat-jet till New York för att hinna före.
”Jag förstår mig bara inte på honom.” muttrade jag kallt fram och såg upp på Justin. ”Liksom… först kallar han mig för saker, sedan berättar han att han älskar mig, och efter det har han varit inblandad i rånet… sen rymmer han från Sverige och nu helt plötsligt har han gått och blivit en stalker? Vad är hans problem med mig?”
Jag var arg vid det här laget. Varför kunde Victor inte bara inse att han hade gjort fel och åka tillbaka till Sverige för att ta sitt straff - vilket bara blev värre ju längre han var borta.
”Jag vet inte, Alex. Han irriterar mig också - tro det eller ej. Men det finns inget vi kan göra åt saken. Vi ska möta upp honom på Starbucks vid Central Park, då kan du få fråga honom det.”
”Ja, men-” började jag men var tvungen att sluta tala då ett kraftigt illamående tog över.
Jag knep ihop ögonlocken för att lugna ned min mage, men det verkade inte hjälpa. Långsamt lyfte jag på handen för att placera den över min hals, där illamåendet låg och tryckte.
”Vad är det som händer Alex?” frågade Justin oroligt.
Jag särade försiktigt på ögonlocken. ”Skulle jag kunna få lite vatten?” viskade jag försiktigt fram för att inte låta spyan tränga sig upp i munnen på mig.
Justin räckte snabbt över en vattenflaska mot mig, som jag snabbt började dricka stora klunkar av. När flaskan var tom tryckte det inte längre i halsen, men illamåendet fanns fortfarande där.
”Jag… jag tror jag är åksjuk.” skrattade jag nervöst fram, fastän situationen inte alls var roande.
”Åksjuk? Har du varit det förut?” frågade Justin förvirrat.
Jag funderade. En gång för många år sedan när El, Jake, pappa och jag åkt på semester innan Leo föddes så hade jag blivit riktigt åksjuk, så jag nickade som svar på Justins fråga,
”Jo, det har jag. En gång för många år sedan.”
”Åksjukan kanske kommer och går.”
Jag lutade mig mot hans axel. ”Det tror jag du har rätt i.”
När vi några timmar senare landade i New York hade klockan hunnit bli halv sju på morgonen. Eftersom vi hade bestämt med Victor att vi skulle ses klockan åtta tyckte vi inte att det skulle vara lönt att åka till hotellet. Så vi åkte till Central Park och letade upp en Subway restaurang. Kenny var med oss och vi alla beställde en varsin sub. Därefter slog vi oss ner och åt våra mackor i parken, framför fontänen.
När vi var klara hade klockan slagit åtta och vi lunkade iväg mot Starbucks caféet vi skulle möta Victor i. Justins hand kramade om min och skickade signaler av trygghet. Kenny gick knappt en meter framför oss för att se till att ingen gav sig på oss.
Jag var aningen nervös över vad som skulle hända nu. Vad hade jag att säga till Victor? Jag kunde inte ens fundera på det då paparazzis följde oss. De knäppte massa bilder och slängde ur sig massa frågor. Det var tur att jag bar kläder som jag kunde vistas utomhus i och att jag hade sminkat mig lite innan vi klivit av planet.
Justin klämde till min hand, något som fick mig att vrida på huvudet för att se på honom.
”Du vet att du bara kan låtsas som om dem inte är här, va?” sade han med ett flin.
”Vilka?”
”Fotograferna. Bry dig inte om dem. Tänk inte på att dem är här.”
Jag skakade på huvudet. ”Det gör jag inte heller.. typ. Jag tänker mer på vad jag ska säga.”
”Tänk inte så mycket på det. Jag kommer vara vid din sida hela tiden hjärtat.” Justin gav min kind en puss och vi båda log.
Trots att jag var arg, ledsen och irriterad på Victor så hade jag Justin vid min sida. Och det var jag glad för. Så jag bestämde mig för att inte låta paparazzinas bilder bli några bilder på en sur och grinig Alex.
”Det känns konstigt att ignorera folk när de försöker prata med en.” berättade jag för Justin.
”Man vänjer sig babe. Man liksom stänger öronen och lyssnar inte. Du får se… Efter några månader kommer du behöva anstränga dig för att ens höra de.” Jag skrattade och slog till honom på överarmen.
"You get used to it babe."
”Här.” sade Kenny plötsligt och stannade. Jag såg upp och framför mig hade jag Starbucks. Kenny höll upp dörren för mig och Justin så att vi båda kunde gå in.
Justin gick mot kassan och jag gick för att ta ett bås. ”Ta en latte till mig.” ropade jag till Justin och han nickade.
Kenny satte sig mitt emot mig och såg på mig med en blick som inte gick att tyda. ”Du vet att jag finns här om du behöver mig, Alexandra. Om ni vill vara ensamma med denne Victor så säg till så går jag och sätter mig någon annanstans.” sa han.
”Nej, jag vill ha dig här Kenny. Tack.” log jag försiktigt.
Strax gled Justin in på platsen bredvid mig. Han hade tre muggar med sig. Jag fick min latte, Kenny drack iskaffe och Justin drack islatte.
Försiktigt sippade jag på min latte medan jag lät min blick glida över folkmassorna. Ingen utav dem var Victor. Tänk om han inte dök upp? Suckandes vred jag på huvudet för att se mig omkring på andra halvan av kaféet. Han kanske befann sig där.
”Vad tänker du på?” frågade Justin helt plötsligt bakom sitt sugrör.
”Jag”, började jag tveksamt, ”tänker inte på något. Inget speciellt, egentligen. Bara på att Victor kanske inte alls kommer. Han kanske fegar ur och stannar borta i Washington.”
”Det tror jag inte. Jag betalade för hans biljett och fick ett sms när biljetten skannats av, så du kan vara lugn. Han kommer… hoppas jag”, log Justin och kramade om min hand i försök att lugna ned mig
Det fungerade i en sekund, tills jag mötte ett par ljusblåa ögon. Ett par ögon som gjort mig glad och lugn förut. Som alltid tröstat mig. Ett par ögon som nu gjorde mig arg och besviken. Mest besviken.
Victor var först med att bryta ögonkontakten innan han började gå mot vårt bås. Nervositeten bubblade inom mig. Vad skulle hända nu?
Victor slog sig ned bredvid Kenny, snett framför mig. ”Tja”, mumlade han med tjock röst.
”Hej Victor”, svarade Justin lugnt, som om detta var ett utvecklingssamtal eller något liknande.
”Varför stalkar du mig?” slängde jag då ur mig. Jag kunde inte vänta. Jag var tvungen att få ett vettigt svar.
Victor skrattade nervöst som om detta vore ett skämt, ”Stalkar? Jag har aldrig stalkat dig?”
Jag höjde trotsigt på ena ögonbrynet, ”Så du tycker inte att ringa och hota någon är stalking?”
”Nej”, han skakade på huvudet, ”nej det tycker jag inte.”
”Verkligen? Verkligen, Victor? Du är bara för mycket. Du kallar mig för saker, du är involverad i ett rån, du säger att du älskar mig och sedan rymmer du landet för att börja hota mig?! Vad är ditt problem?”
”Vill du veta vad mitt problem är?” fräste han irriterat och såg upp på mig med en blick jag inte kände igen.
”Ja, det vill jag! Jätte gärna!” utbrast jag och slog ut med armarna över huvudet.
”Att du valde honom”, väste Victor giftigt och nickade mot Justin, ”istället för mig som har funnits där för dig genom allt. De gånger du saknade din mamma, vem kom då och tröstade dig med Jimmy Carrey filmer och glass? Jo, jag! När du hade mens, vem kom då med choklad och pizza? Jag! De gånger du missat tio kapitel i matteboken, vem hjälpte dig då att plugga? Jag! Och ändå går du och blir tillsammans med någon du känt i ett knappt halvår. Fy fan.”
Justins grepp om min hand hårdnade. Jag förstod att hans tålamod började ta slut, och jag ville verkligen inte att morgondagens rubriker skulle lyda ”Justin Bieber i slagsmål på Starbucks med kriminell svensk!”
”Vet du? Du har helt rätt. Varför valde jag Justin?” började jag lugnt. ”Jo, för att Justin inte har gett mina småsyskon trauman för livet. Justin hade inte varit respektlös mot mig – en enda gång. Jag kanske inte har känt honom länge, men jag har känt honom länge nog för att se att han är en bättre person än du.”
”Sluta snacka skit Alex, du vet att jag är en bra person”, protesterade Victor snabbt.
”Nej. Jag trodde att du var det. Men jag hade tydligen fel.”
Han suckade, ”Alex, jag har alltid funnits för dig. Du har känt mig sedan trean! Jag må ha gjort några misstag, men jag är en bra person.”
Jag snörpte på munnen. ”Bevisa det.”
”Hur då?”
”Åk till Sverige och ta ditt straff. Hur spelar det ingen roll. Men jag kommer först tro på att du är en bra person när du erkänner att du har gjort fel och tar ditt straff”, mumlade jag allvarligt medan jag snurrade på min papperskopp.
Victor såg ut att tänka en stund innan han ställde sig upp och såg på mig. ”För din skull, Lexie. För att jag älskar dig.” Han sträckte fram händerna och tog tag i mina kinder. Sedan närmade han sig mitt ansikte i ett försök att kyssa mig.
Jag vred och vände på mig för att göra det omöjligt för honom att göra något. När Justin uppfattade vad som hände for han upp på fötter och slet loss Victor från mig med hjälp av Kenny.
”Håll dig borta från henne. Du ser ju att hon inte vill.” fnös Justin. När de fått bort Victor så att han var mig utom räckhåll släppte de honom och lät honom gå.
”Jag älskar dig Alexandra Grace Smith.” sade han och såg på mig hela vägen tills han hade lämnat byggnaden.
”Hur mår du?” undrade Kenny och lutade sig mot bordet. ”Ska vi dra här ifrån, eller vad tycker ni?”
Justin såg på mig och jag nickade. ”Jag mår bra och ja, snälla. Vi drar.” bad jag och reste mig upp.
När vi senare mötte upp Scooter och Jim på Four Season hotellet för att checka in var både jag och Justin för trötta för att göra annat än att sova. Så det var precis det vi gjorde. Vi sov fram tills klockan tre på eftermiddagen när Justins telefon väckte oss.
Det var Pattie, hon berättade att hon skulle ansluta sig till turnén imorgon och stanna fram till vårt stopp i Los Angeles.
Efter att vi beställt roomservice och båda fått duscha satt vi nu i soffan framför teven, båda med ögonen fastklistrade på respektive telefon. Konserten var imorgon, så denna kväll hade vi ledigt. Vilket fick mig att komma att tänka på en sak.
”Babe?”
”Hmm?”
”Vet du vad som just slog mig?” undrade jag i samma stund som jag vann en level på Candy Crush.
”Nä, vad?”
”Vi har aldrig riktigt varit ute på en riktig dejt. Vi har liksom aldrig haft tid till det.” sade jag utan att för ens en sekund slita blicken från skärmen.
Jag kände Justins blick i kinden på mig och beslöt sedan för att pausa spelet så att jag kunde se på honom.
”Nej det har du rätt i…” erkände Justin. Han funderade ett slag innan han satte sig rakt upp i soffan. ”Vi är lediga ikväll. Vill du äta middag med mig babe?” frågade han med ett flin på läpparna.
”Bara vi två?”
”Ja, om du vill det.”
”Vadå? Som i en dejt?” undrade jag och såg retsamt på honom.
”Detta känns som en scen från en klyschig film. Men ja, som i en dejt.” svarade han och lutade sig över mig för att kyssa mina kinder varsin gång innan hans läppar sakta smekte mina.
”Vad ska vi äta?” frågade jag sedan exalterat.
”Jag vet det perfekta stället.” log Justin. ”Oroa dig inte, du kommer gilla det.”
”Är det ett sådant lyxigt ställe där jag måste ha på mig något fint och ”formellt?” undrade jag och gjorde citationstecken i luften.
”Hmm… Jag ska i alla fall ha skjorta. Så ja, ganska så fint är det.”
”Åhh! Fan!” fräste jag. ”Hur fan ska jag skymma det här fula gipset? Orka vara finklädd och ha klänning eller så när jag har gips.”
”Du hade varit vacker i en potatissäck älskling. Se gipset som en accesoar eller något.” sade han och lät blicken glida över mitt gips. Hans blick fastnade på något som stod skrivet på gipset och det var då jag kom ihåg.
”Just det! Du ska följa dessa två användarna på twitter!” utbrast jag och pekade ner på de två namnen som stod ned kladdade på mitt gips.
”Vilka är de?” undrade Justin och började knappa på sin mobil.
”Jag träffade de igår kväll innan jag bestämde mig för att gå upp på scenen. De var trevliga och tog en bild med mig. Jag lovade de att du skulle följa de på Twitter.”
”Så där ja, då var det klart.” berättade Justin och lade ner sin mobil på bordet framför oss. ”När får jag skriva mitt namn där?”
”När du har tagit ut mig för att köpa något att ha på mig ikväll.” avtalade jag.
”Deal.”
Putt-fnutti kapitel... lite? Aja. Victor är riktigt mysko, alltså även fast det är vi som har hittat på honom och skriver vad han gör så blir vi båda ändå fett äcklade... är vi ensamma om det? What a creep.
Kommentera så kommer 70 snabbare än ni anar, det är redan färdigt... men kom igen, lite kommentarer kan ni väl ändå bjuda på för att få det? :) // E&L!
Love Me Like You Do - 68
“Den är nog bruten och måste gipsas.” hörde jag doktorn mumla lågmält.
“Justin?” sade en röst bredvid mig sekunden efter.
Med suddig blick vred jag på huvudet och såg rakt in i Carlenas ögon. “Ja?”
“Du kanske ska gå fram till Alex.” tyckte hon ärligt samtidigt som om drog med sin hand över min rygg.
“Ja”, nickade jag och tog ett steg framåt, “jag borde gå fram.”Jag hade försökt så gott jag kunnat att le mot kameran och vara så trevlig jag kunnat mot mina fans på meet and greet. Men dessvärre hade jag inte lyckats så bra som jag hade trott.
Scooter hade berättat att fansen sagt att jag sett lite frånvarande ut. Och de hade alldeles rätt. Hela tiden hade mina tankar vandrat iväg till Alex. Hon hade brutit armen och fått åka in till sjukhuset för att få den gipsad. Jag var nästan hundra procent säker på att det berodde på att hon inte hade ätit något på två dagar. Hon hade ingen energi kvar under soundcheck:et och det hade nog varit anledningen till varför hon hade brutit ihop.
Jag satt i min loge, fullt påklädd i min svarta outfit som var först ut. Fredo satt och spelade FIFA i bakgrunden medan Dan satt och stämde sin gitarr för att kunna hjälpa mig värma upp rösten.
Återigen flög mina tankar iväg mot Alex. Hade jag försökt lite till med att tvinga i henne näring hade detta kanske aldrig hänt. Hon hade kanske sprungit rundor här och gjort sig redo med de andra dansarna.
“Justin, showtime om tio.” meddelade Alison mig. Jag behövde inte ens vrida mitt huvud åt dörren för att veta att det var hon. Hennes hesa och speciella klang i rösten gjorde att jag allid skulle kunna urskilja den utan problem.
Jag såg på Dan precis i samma stund som han blev klar. Jag nickade som signal på att han kunde börja. Han spelade några ackord och jag följde efter. Jag sjöng olika ramsor som Mama Jan hade lärt mig när hon var min songcoach.
Mitt i min uppvärmning kände jag en mjuk hand skymma min syn.
“Gissa vem?” viskade en röst i mitt öra. En röst som gjorde att allting inom mig vände på sig och som fick det att kännas som om ett vilt zoo bodde i magen på mig.
Jag ville hoppa upp och kasta mig i armarna på henne, men innan jag ens hann tänka tanken på det hade hon satt sig i mitt knä och höll upp sin gipsade arm framför mig.
“Jag valde lila, vad tycker du?” skrattade hon och gav min kind en lätt puss. “Och... Jag fick i mig mat. Kenny tog mig till McDonald's. Jag insåg att jag inte kan sluta äta för jag mår dåligt. Och att jag borde lyssnat på dig, så förlåt för det.”
“Lila är min favorit färg, babe. Hur kunde du gissa det?” skrattade jag som om det vore världens svåraste sak att veta om.
Hon ryckte på axlarna, “Jag är rena rama naturbegåvningen.”
Jag skrattade till men blev snabbt tystad av hennes mjuka läppar som trycktes mot mina. Det var omöjligt för mig att inte le mot henne i kyssen. Dessvärre varade den kortare än jag hoppats på, då det var dags för mig att göra mig redo för att flyga ut på scenen.
Alex reste sig upp innan mig, och i samma stund som jag ställde mig upp vacklade hon bak, rakt in i mig.
“Woah… vad hände?”
“Jag… jag vet inte. Jag vart bara yr. Och jag har väldigt ont i magen…” skrattade hon nervöst fram.
“Det är nog bara för att du inte ätit på ett tag. Din kropp har kanske inte vant sig vid näring ännu.”
Hon nickade. “Ja, du har antagligen rätt.” svarade hon övertygat. “Dessvärre kan jag inte vara med och dansa ikväll, men jag vet ändå att du kommer äga!”
Ett självsäkert leende tog sin plats på mina läppar, “Gullet, jag äger alltid.. med eller utan dig.”
Hon höjde skeptiskt på ena ögonbrynet, “Jo, tjena.”
Jag skrattade lyckligt och böjde mig framåt för att kyssa henne farväl. Förhoppningsvis skulle jag hitta henne i ombytespauserna, för att kunna se på henne. Röra vid henne.
“Kom igen nu Justin! Du måste skynda dig!” ropade Allison på mig från dörröppningen.
Jag log stort mot Alex innan jag vände på klacken och började springa mot Allison, som drog med mig mot den stora ställningen jag skulle sväva ut med. Hon drog i mig så att jag skulle stå rätt, varpå en drös med personer började spänna fast bälten kring min kropp.
Under tiden allt detta pågick var det bara en sak som fick min uppmärksamhet. Ett namn som ekade i huvudet på mig. Namnet på flickan i mitt liv.
Jag såg ned på armen. Jag hade aldrig i hela mitt liv brutit armen och för att vara ärlig så gjorde det mer ont än man kunde tro. Jag hade underskattat alla mina vänner när de kommit med gips på armar och ben. Det var värre än man kan ana.
Doktorn hade gett mig smärtstillande så för tillfället hade jag inga värkar. Jag har brutit den på två ställen så man kunde ganska enkelt säga att det var en rejäl skada men ändå kände jag mig så frisk. Det berodde nog på att jag hade fått i mig mat.
Jag hade inte sagt till någon att jag hade känt mig yr under en längre tid. Jag sade bara att jag inte hade druckit så mycket vätska under dagen och att jag blev lite yr precis innan jag föll ihop. Hamburgaren jag hade fått i mig efter sjukhusbesöket hade hjälp lite även om jag inte hade ätit mer än halva.
Hela incidenten hade fått mig att inse att jag inte kan utsätta mig själv för svält när jag mår dåligt. Det är ju det alla vill, de vill se mig falla men jag tänker inte visa mig svag. Jag mådde fortfarande dåligt över de dåliga sakerna folk hade sagt om mig de senaste två dagarna men nu skulle jag istället fokusera på det positiva.
“Fredo, jag ska upp på scenen. Vi ses efter showen.” skrek jag så högt jag kunde till Fredo för att försöka överrösta musiken.
“Va? Alex! Vart ska du?” skrek han tillbaka när jag vände mig om och gick i den lilla gången mellan stängslet.
Några beliebers såg mig och drog mig i högerarmen. Jag stannade upp och de höll uppe en mobil med kameran redo. Jag insåg direkt vad det var de ville och ställde mig bredvid de för att posera framför kameran.
“Vad har hänt?!” skrek en av tjejerna och pekade på min gipsade arm.
“Jag snubblade på soundchecket idag!” skrattade jag. “Följer Justin er på Twitter?” undrade jag sedan.
Båda två skakade skräckslaget på huvudet som om de var rädda för vad jag ville komma fram till. “Har ni en penna? I så fall kan ni skriva upp era användarnamn så ska jag se till att Justin följer er! Och skicka gärna bilderna!”
I panik började den ena tjejen rota i sin lilla väska hon hade och mycket riktigt hittade hon en svart tuschpenna. Jag lät de båda skriva sina användarnam på mitt gips och skrattade lite åt deras fantasifulla namn. Innan jag gav mig iväg gav jag de båda varsin kram och fortsatte ut. En av vakterna höll upp en stor svart dörr åt mig och i samma stund som den slogs igen efter mig så var jag i säkert förvar.
Jag gick med snabba steg mot vår loge där mina kläder hängde på sin klädställning. Jag lyssnade till vilken låt som spelades just nu och det var Catching Feelings. Perfekt. Jag skulle komma ut på My World medleyt när Justin sjöng Eenie Meenie. Då skulle alltså den röda västen som räckte ned till navlen och de röda byxorna på.
Jag tog min tid med att ta på mig. Killarna hade kommit ned för att byta om till One Time och de märkte inte ens att jag var där. Men jag förstod dem. Det var alltid stressigt med alla ombyten. När kläderna satt på min kropp gick jag fram till den stora spegelväggen och duttade på lite puder och kletade snabbt på mascara. Just då kom tjejerna in och sprang till deras klädställningar.
“Hej Lex!” flåsade Kaili. “Vad håller du på med?” undrade hon.
“Jag ska vara med.” svarade jag glatt och släppte ut mitt hår. Eftersom att jag hade haft det i en fläta ända sedan jag duschat låg det nu i vågor längs mina axlar. Perfekt.
Jag backade lite så att jag kunde se mig själv lite bättre och tyckte att jag dög. Jag såg fortfarande trött och sliten ut och mitt lila gips passade inte så jättebra med outfiten men det fick duga.
“Ses på scenen babeeeeees.” ropade jag innan jag lämnade logen.
Jag gick mot trapporna som skulle leda mig till den plats där jag skulle inta scenen från. Precis när jag skulle gå upp för de få trappstegen stoppades jag av en stor hand som tog tag i min friska arm.
“Var tror du att du är på väg unga dam?” frågade Scooter.
“Jag ska jobba.” log jag och drog åt mig min arm. Jag fortsatte några trappsteg innan Scooters röst stoppade mig igen.
“Alexandra Grace Smith, du vet att doktorn sa att du helst inte skulle gå ut på scen ikväll.” påminde han mig strängt, så som min pappa brukade göra när jag gick emot hans vilja.
“Du hörde själv Scooter, ‘helst inte.’ Jag känner att jag klarar av att gå ut och ge järnet. Seriöst. Jag mår bra och om jag under ens en endaste sekund känner mig yr så lämnar jag scenen igen. Jag lovar.”
Jag gjorde min oemotståeliga hundvalpsmin som ingen kunde motstå. Inte ens Scooter.
“Okej.” svarade han bara och jag sprang upp de sista stegen som behövdes för att komma upp.
Precis när jag ställt mig på min plats slutade One Time och jag sprang ut på scenen. Eenie Meenie började spelas och jag släppte loss min ilska. Jag behövde inte tänka, alla steg bara gjorde sig själva och jag dansade med så mycket energi.
Justin stod längst ut på scenen som stod mitt i folkmassan och tog sina fans händer medan han sjöng. Snart vände han sig om och började gå tillbaka mot oss tjejer som samlats i en klunga. Hans ögon fann mina och hans mungipor drogs genast uppåt i ett stort leende. Han skakade på huvudet innan han vände sig om mot publiken och gick iväg till scenens högra kant.
När vi tjejer sedan sprang till den sidan han stod på korsades våra vägar med Justin och han slog till mig lite på rumpan. Jag fick göra allt för att inte stanna upp för ett skrattanfall utan fortsatte så professionellt jag kunde för att utföra mitt jobb. Han skulle få igen senare.
Jag placerade en chokladruta på min tunga och lät den sedan smälta. Kaili, Johnny, Deirdre, Jon, Alfredo, Scrappy och Justin satt tillsammans med mig runt bordet och satt för tillfället och spelade kort. Eller dem spelade kort - jag observerade bara.
“Alex, hur är det med armen?” frågade Jon och såg upp på mig från sina kort.
“Den är väl helt okej. Chokladen och mina smärtstillanden hjälper, mycket.” flinade jag nöjt till svar.
Deirdre skrattade bredvid honom. “Choklad är fylld med enzymer, vilket är något som gör en lycklig. Jag antar att det biter på dig.”
Jag spärrade upp ögonen. “Det visste jag inte! Vad roligt att jag får lära mig saker som inte har med Justin att göra på denna turné.”
“Vem försöker du lura? Du älskar att lära dig saker som har med mig att göra.” fnös Justin bredvid mig samtidigt som han slog mig på mitt nakna lår.
“Ibland.” erkände jag.
Scrappy skrattade och lade ned ett kort i högen. Skakandes på huvudet reste jag mig upp och gick istället in i Justins lilla sovrum, som befann sig längst bak i bussen. Försiktigt, för att inte stöta till armen, slog jag mig ned i sängen och drog täcket över mina nakna ben. I samma stund som vi hade fått kliva in i bussen så hade jag hoppat in i duschen som befann sig i Justins lilla rum och duschat av mig allt svett, innan jag hade bytt om till ett par ljusblåa mjukis shorts och en av Justins munkisar.
“Alex?” ropade Elysandra på mig från utanför dörren.
“Du kan komma in Ely!” svarade jag så trevligt och glatt jag bara kunde.
Dörren slogs upp och en leendes Elysandra kom ingåendes. “Vi ska stanna på en mack och tanka, jag och Nick hade tänkt dra in och köpa lite förfriskningar… är du sugen på något?”
“Nutella, det var ett tag sedan jag åt det. Jag tycker jag förtjänar lite efter idag. Och en VitaminWater, vilken smak som helst.” svarade jag.
“Nutella och VitaminWater. Ska bli snygging!” Hon stängde sedan till dörren och lämnade mig ensam igen.
Jag kände när bussen stannade till och motorn slogs av. Jag vände mig om så att jag låg på mage för att försöka vila lite när dörren till rummet öppnades. Jag antog att det var Justin eftersom han inte knackade. Mycket riktigt satte sig just Justin på kanten bredvid mig och kysste min tinning.
“Baby, det finns en telefonkiosk utanför ifall du vill ringa det där numret.” berättade han och strök mig över ryggen.
Jag slog upp ögonen och bedömde att det vore smart att få hela grejen överstökad. Jag ville få reda på vem det var så att jag kunde släppa allting.
“Kan du följa med mig?” undrade jag och mötte hans blick.
Han skrattade lätt, “Självklart följer jag med dig baby.”
Justin sträckte ut sin hand så att jag med min friska hand kunde greppa tag om den för att få hjälp upp. Sedan gick vi igenom bussen och ut genom den främre dörren som stod öppen. Sida vid sida gick jag och Justin fram till telefonkiosken som stod runt hörnet till 7-eleven-butiken.
Jag lyfte på luren och Justin räckte över mig två 25 centare som jag stoppade in i automaten. Därefter höll han upp sin mobil där han hade skrivit upp numret. Jag memorerade siffrorna noggrant och slog numret. När jag tryckt på den sista siffran vände jag mig mot Justin i ren panik.
“Vad ska jag säga ens?” undrade jag förvirrat.
Justin såg ut att fundera i några sekunder innan han svarade. “Låtsas om att du är någon telefonförsäljare.” Jag nickade till svars och lutade mig mot glasväggen.
Ett knastrande ljud hördes från andra sidan och jag hörde någon harkla sig.
“Hej, det är Victor.” sade en mycket välkänd röst.
Jag frös till is. Victor? Mina ögon fylldes med tårar och sedan gled telefonen ur mitt grepp och drämde till glasrutan. Victor? Min klasskompis Victor? Victor som sårade mig med sina ord? Victor som sagt att han älskar mig? Victor som var inblandad i rånet på banken den där dagen? Min Victor som jag varit bästa vän med?
Några av er gissade på Victor och ja - ni hade rätt! Lite kortare än dem senaste kapitlerna har varit, men det gör väl inget?... Vad tror ni händer nu dåååå? Hur reagerar Alex? :O
Love Me Like You Do - 67
”Ångra.” sa en mörk röst innan det pep till och samtalet var slut.
Förbryllat drog jag telefonen från örat och stirrade stint på den. Vad i hela friden hände nyss? Skrek en röst i huvudet på mig. Men mer hann jag inte tänka på om det, innan pappa ringde mig på skype.
”Hej!” utbrast jag glatt.
”Hej på dig!” utbrast El, pappa, Jake och Leo i kör. Leendet som spred sig på mina läppar var omöjligt att hindra. Allt kändes så mycket bättre när jag hörde deras röster. Men tankarna om samtalet jag nyss fått hängde sig fortfarande kvar.Solen smög sig långsamt upp över horisonten. Klockan var inte mycket mer än fyra på natten, men ändå satt jag vaken ute på balkongen med en filt lindad runt min kropp.
Justin och jag hade gått och lagt oss runt tio tiden, efter att vi hade suttit och kollat på TV i flera timmar tillsammans med Alfredo, Carlena och Johnny. Bara fyra timmar senare, runt 2-snåret, hade jag vaknat upp och gått ut på balkongen, där jag suttit ända tills nu.
I två timmar hade jag bara suttit och sett ut på Las Vegas, som likt New York aldrig verkade sova. Byggnaderna och skyltarna hade lyst hela natten lång, men började nu slockna då solen var på väg upp och månen på väg ned.
“Hey…” mumlade en raspig röst bakom mig.
Gäspandes vred jag på huvudet för att se på Justin, som stod lutad mot dörrkarmen i endast ett par vita boxers. Hans hår stod åt alla håll och hans ögon var rödsprängda - något som för omväxlings skull såg gulligt ut.
“Vad är det?” frågade jag lågt, även fast vi skulle kunna tala hur högt vi ville.
“Varför sitter du här ute? Kom in och lägg dig igen.” mumlade han medan han gnuggade sig i ögonen.
Utan att protestera drog jag av mig filten och gick fram mot honom, innan jag stängde igen balkongdörren efter oss. Hand i hand tog vi oss återigen in på sovrummet, där vi kröp ned bredvid varandra under det varma duntäcket.
Justin andades mjukt i nacken på mig. “Vad gjorde du där ute?” frågade han mjukt.
“Funderade. Jag kunde inte riktigt sova.” viskade jag till svar.
“Okej.” nickade han och kysste mig sedan försiktigt i nacken. “Men sov nu. Du måste vara pigg till konserten ikväll.”
Jag nickade och slöt ögonlocken. “God natt… igen.”
Jag såg ned på golvet, där löddret från schampot rann ned i avloppet. När det vita slutade rinna vid mina fötter tryckte jag ut en klick balsam i min hand och gnuggade in det i hårbottnen. Sen stod jag bara där, och väntade.
Mina tankar rusade iväg. Orden Justins fans hade yttrat, det Tyra hade sagt till mig och råden crewet gav mig. Allting blandades i huvudet på mig och jag blev trött av att tänka på det. Samtalet med min familj igår hade fått mig att må aningen bättre. Pappa hade sagt att han förstod om jag inte kunde prata hela tiden, men jag förstod inte honom. Hur han kunde vara så förstående. Jag var på andra sidan av Atlanten och hade kul på mitt jobb, som hittills inte hade varit så stressigt att jag egentligen borde haft tid till att ringa.
Ljudet från en dörr som öppnades avbröt mina tankar och jag såg konturerna av en gestalt gå förbi duschutrymmet. Snart såg jag personen ta av sig sina kläder och några sekunder senare tittade Justin in.
“Är det okej om jag gör dig sällskap?” undrade han försiktigt.
“Du behöver inte ens fråga. Jag vill alltid ha sällskap av dig.” log jag. Justin nickade och tog sedan steget som behövdes för att komma in till mig.
Justin placerade sina händer på mina höfter, något som fick mig att slappna av ännu mer.
"Har du balsam i?" frågade han plötsligt. Jag nickade till svar innan han med hjälp av sitt grepp om mina höfter vände mig så att stod med ryggen mot honom.
Sakta började Justin skölja ur mitt hår. Hans händer cirkulerade på varenda millimeter av mitt huvud för att skölja ur det fint. Hans händer masserade mitt huvud på ett så varsamt sätt som gjorde att jag kunde slappna av helt.
Jag drog en hand genom håret och kände efter om Justin gjorde ett bra jobb. Jag bedömde mig själv färdig, så jag vände mig om och såg på Justin. Jag lade mina armar om hans nacke och sträckte på mig för att nå upp till hans inbjudande läppar. Mina läppar snuddade vid hans och jag bet lite löst på hans underläpp innan jag drog ifrån.
Justin öppnade sakta ögonen och såg på mig, “jag älskar när du biter mig i läppen så där.” sade han och jag skrattade generat till.
“Förresten Lex…” Justin placerade sitt pekfinger under min haka för att med dess hjälp få mig att se upp på honom. “Jag ser vad du gör. Du har slutat äta. Du ljuger hela tiden om att du ätit. Du kan inte hålla på så älskling, hoppas du förstår det. Du behöver massor av energi när du är ute på resande fot och uppträder i två timmar var och varannan kväll.” Justin såg plågat på mig, som om han var den som mådde dåligt av detta.
“Jag har ingen aptit.” mumlade jag och vände mig om. Jag gick ur duschen, virade en handduk om min kropp och en om håret innan Justins röst stoppade mig från att gå ut.
“Alex? Du kan seriöst inte bli sur för att jag bryr mig om dig?” ropade han inifrån duschen och strax efter vreds vattnet av.
“Jo. Säger jag att jag inte är hungrig då är jag inte det. Jag klarar mig alldeles utmärkt. Jag behöver ingen tillsyn från dig och dansarna Justin.”
Med det sagt lämnade jag badrummet för att kliva ut i sovrummet. Jag gick fram till min resväska som stod i rummets ena hörn. Snabbt plockade jag fram ett par mönstrade leggins, en vit baseboll t-shirt och rena underkläder.
Jag slängde ned handduken på golvet innan jag drog på mig plagg efter plagg tills jag var fullt påklädd. Därefter letade jag upp min hårfön för att dra den med mig till badrummet. Snabbt fönade jag igenom håret lite så att det inte var dygnblött och flätade en inbakad fläta genom hela håret.
Under tiden jag smörjde in mitt ansikte med olika krämer hade Justin kommit ut ur duschen och virat en handduk om midjan. Han gick fram mot mig och lade händerna på mina höfter. Jag stängde burken med kräm som jag nyss använt och vred på mig så att jag stod öga mot öga med honom.
“Alla har varit på mig idag och jag orkar bara inte. Okej? Bara låt mig vara.” suckade jag innan jag tog mig ur hans grepp och lämnade badrummet.
“Jag kan låta dig vara”, började han medan han gick efter mig in i sovrummet, “men då kanske detta utvecklar sig till en ätstörning. Och det vill vi inte, eller hur?”
“Justin, tro mig. Jag är inte anorektiker eller har någon som helst ätstörning. Jag har bara ingen aptit för tillfället.”
“Det är ju så det börjar! Man nekar det som faktiskt händer. Alex, du äter ingenting. Jag har hört din mage kurra och skrika efter mat hela natten. Så sluta komma med en massa undanflykter. Du ska äta idag.”
Jag pressade mina läppar mot varandra medan jag funderade. “Nej.”
Han rynkade pannan, “Vadå nej?”
“Ja. Du hörde mig. Jag sa nej.” nickade jag samtidigt som jag smetade ut ett lager lipsyl på mina läppar.
“Ja, men vad menar du med nej? Alex, du måste få i dig något att äta!”
“Ja. Och jag kommer äta. När jag blir hungrig. Förstår du?” sade jag så allvarligt jag kunde och slog ihop mina händer.
Justin skakade fnysandes på huvudet. “Nej, du ska äta nu. Jag beordrar dig.”
Då var det min tur att fnysa. “Och vem har sagt att jag måste lyda dig?” slängde jag ur mig och skyndade mig sedan ut ur rummet, endast för att stöta på Kenny.
Han log stort mot mig. “Hej Alex! Vad är det som händer?”
“Ingenting.” log jag försäkrande. “Vilka är det som har intagit köket?”
“Några dansare och några från crewet. Dem har köpt med sig läsk och en massa snabbmat.”
Tanken på mat fick min mage att både vrida på sig och kurra högt.
“Okej.” skrattade jag för att överrösta det ljudliga kurrandet.
Flykten från köket räddades av min telefon som ringde. Jag log ursäktande mot Kenny och gick tillbaka in till sovrummet. Jag fann mobilen på sängen och kastade en snabb blick för att se vem det var. Okänt nummer.
“Hej, detta är Alex.” svarade jag så glatt jag kunde. Det fanns en risk att det var media eller något fan som fått tag i mitt nummer.
“Honom, över.” yttrades från andra sidan linjen innan personen lade på luren. Det var samma röst som igår. Fast nu med nya ord som inte hade någon betydelse över huvudtaget. Varför ringde denne person, vem det nu än är, till mig och yttrar ord som inte har någon som helst betydelse för mig? Det skulle bli en gåta, eftersom vem det nu än var så ringde han med dolt nummer.
“Vem var det?” undrade Justin som hela tiden hade iakttagit mig.
“Fel nummer.” mumlade jag bara och gick ut till köket igen. Alla hade ätit klart och de höll på att städa undan matbordet.
“Packa klart det sista och kom ner till lobbyn, om fem vi åker till arenan för soundcheck och Justin har meet and greet vid halv sex. Packa med er era väskor för bussen åker till San Fransisco direkt efter showen.” berättade Kenny innan han lämnade rummet.
Suckandes rynkade jag näsan. “Jag har ingen lust att åka redan…”
Deirdre placerade sin hand på min axel. “Det har man aldrig. Men tänk på att du får göra det du älskar.”
Ett skratt lämnade min strupe. Det hade hon rätt i. Justin såg på mig från dörröppningen med ett brett leende lekandes på sina läppar. Jag höjde undrandes på ögonbrynen och klev av barstolen jag satt på, för att gå fram till honom.
“Vad ler du åt?” frågade jag nyfiket, men hade ett känslolöst tonfall.
“Dig.”
“Och varför ler du åt mig? Jag har väl ingen spindel i håret eller något runt munnen?”
Han skrattade. “Nej. Jag ser din blick, när du ser på pizzakartongerna. Du är hungrig. Ät.”
En frustrerad fnysning lämnade min mun. “Håll klaffen och låt mig välja när jag äter och inte.”
“Jag har aldrig bestämt”, han ryckte lätt på axlarna, “jag försöker bara få dig att förstå att det du gör är fel.”
“Om det är så fel, varför försöker du inte mer då?”
“För att jag vet att du skulle hata mig om jag tvingade dig till något. Dessutom - hur skulle jag få dig att äta? Binda fast dig med rep och bända upp din mun för att sedan trycka ned olika maträtter i halsen på dig?” skrattade han.
“Äh, håll klaffen.” muttrade jag men kunde inte hålla tillbaka leendet som tog sin plats på mina läppar.
Justin knuffade skrattandes till mig och gick sedan förbi mig mot kylskåpet. Skulle han hämta något att äta till sig själv eller något till mig? Med snörpt mun iakttog jag hans rygg, i hopp om att han inte skulle ställa till med en scen nu när alla dansare befann sig här.
Men jag hann inte få reda på vem han plockade mat åt, eftersom att min mobil började ringa mitt i det hela. Suckandes lämnade jag rummet och slängde mig på sängen i vårt sovrum för att nå min mobil. Denna gång var det inte dolt nummer som ringde, så jag tvekade inte med att svara.
“Detta är Alex vem är det jag talar med?” hälsade jag så formellt och vuxet jag bara kunde.
“Mig, valde.” sade personen i andra änden.
Det pep till och samtalet var slut. Det hade varit samma person som alla andra gånger, men denna gång hade det inte varit med dolt nummer. Hur kom det sig? Hade “gärningsmannen” klantat sig? Varit slarvig?
“Hey, vem var det som ringde?” frågade Justin bakom mig. Han måste också ha hört telefonen.
“Uh…” började jag nervöst. Fan. Nu kunde jag definitivt inte ljuga om att det varit fel nummer då jag tvekat för länge.
Justins blick blev skarp. “Alex… säg sanningen.”
Jag bet löst tag om min underläpp. “Okej, det är någon som ringer och säger en massa udda ord. En man. Jag känner igen rösten, men ändå inte… det har varit med dolt nummer alla gånger men denna gång var det inte det.”
“Vad säger personen?” frågade Justin oroligt och slog sig ned på sängkanten bredvid mig.
“Typ… ångra, honom, över, mig, valde… det är jättekonstigt och jag vet inte vad personen vill att jag ska förstå.”
Justin såg mig djupt i ögonen. Hans läppar rörde på sig, men han sade inget. Sekunderna tickade långsamt förbi tills Justin äntligen sade något. “Det kanske är en mening.”
“Hur menar du?” frågade jag förvirrat.
“Tja, han kanske vill komma fram till något i stil med “ångra att du valde honom över mig.” men han kanske bara inte har hunnit ringa såpass många gånger ännu för att meddela alla ord.”
Jag höjde på ögonbrynen. “Men… vad i hela friden? Kan det vara någon belieber?”
Justin skrattade även fast situationen inte alls var roande. “En belieber som vill ha dig?”
“Hey!” utbrast jag förolämpat och slog löst till honom på armen. “Varför skulle han inte vilja ha mig?”
“Nej men det är bara konstigt… jag vet inte Alex. Ring upp numret om några timmar, vi kan använda en telefonkiosk, på så sätt får han inte tag i våra nummer och vi kan se vem det är som svarar. Du har ju numret nu.” påminde Justin mig och reste sig sedan upp.
Jag antog att han hade rätt, så jag nickade bara och tog sedan följe med honom ut i köket igen.
Jag försökte hålla mig utom synhåll för de eftersom det då bara skulle ha blivit värre. De kunde ju faktiskt inte veta vilken buss jag åkte i eftersom det skulle anlända många fler under tiden.
Bussen stannade precis utanför ingången till arenan och vi klev snabbt ut en efter en. Vi blev snabbt eskorterade till scenen där Scrappy väntade på mig för att hjälpa mig på med mikrofon och öronsnäckor.
Dansarna gick igenom några formationer innan Scrappy slog till mig på rumpan.
“Klart.” skrattade han och gick iväg.
Ljud- och ljuscrewet viftade med armarna om klartecken från mig. Jag vände mig först upp mot bandet för att se att alla var på plats innan jag vände mig om och gav tummen upp som klartecken.
“Vi kör igenom Boyfriend och Out Of Town Girl.” sade jag i micken. Strax efter det hörde jag trummisen räkna in oss och därefter började musiken dåna.
Jag började sjunga till musiken och rörde mig så som jag hade lärt mig att jag skulle röra mig av Nick. I ögonvrån så jag hur dansarna dansade på samma sätt som jag. Inte för att det förvånade mig, det var ju så det var menat att det skulle vara.
Jag skakade lätt på huvudet åt mina tankar och fokuserade istället på Scooter som satt nere på en stol och iakttog mig. Då och då vände jag på huvudet för att se på Alex, som såg mer frånvarande ut än vanligtvis. Det oroade mig. Men det var säkert ingen fara.
Med snabba steg började jag gå mot scenens kant och viftade med handen rakt ut, så som jag skulle göra på kvällens konsert. Scooter nickade gillandes och gav mig en tumme upp, vilket fick mig att le. Jag gillade att göra bra ifrån mig.
I samma stund som jag skulle ta sista tonen avslutades musiken tvärt och en duns ekade mellan väggarna. Dansarna började oroligt mumla i munnarna på varandra och fotsteg hördes. Jag vågade inte ens röra mig. Något sade mig att det hade hänt något förfärligt. Kanske inte alltför förfärligt, men något dåligt.
När Scooter började springa mot sjukrummet där vår doktor satt förstod jag att det var allvar, och vände mig om, endast för att finna Alex liggandes som en klump på golvet, med sin högerarm om sin vänsterarm. Jag rynkade pannan. Vad hade hänt?
Hon såg upp på mig med röda ögon för en sekund innan hon knep ihop dem av smärta. I ögonvrån såg jag Scooter komma springandes med doktorn efter sig, upp för scenen och fram till Alex medan jag själv stod kvar vid scenkanten och iakttog de alla. Hur dem tog hand om flickan i mitt liv. Hur dem tog hand om Alex, som hade skadats, medan jag bara stod där likt en idiotisk staty.
“Den är nog bruten och måste gipsas.” hörde jag doktorn mumla lågmält.
“Justin?” sade en röst bredvid mig sekunden efter.
Med suddig blick vred jag på huvudet och såg rakt in i Carlenas ögon. “Ja?”
“Du kanske ska gå fram till Alex.” tyckte hon ärligt samtidigt som om drog med sin hand över min rygg.
“Ja”, nickade jag och tog ett steg framåt, “jag borde gå fram.”Alex? Brutit något? Och vem är det som ringer henne och creepar? Stay tuned kära läsare för drama is coming! Det kan vi lova.
Love Me Like You Do - 66
”Så…” andades Justin lugnt ut och lade försiktigt ned mig i sängen, och kröp sedan ned precis bredvid mig med sina armar lindade runt min överkropp.
Jag snyftade försiktigt, ”Jag älskar dig med.” viskade jag hest fram.
”Det vet jag att du gör.” svarade han mot min nacke och kysste mig sedan mjukt där.
Dagen hade varit dålig från början till slut. Inte för att den var slut ännu. Men ända från starten hade jag mått dåligt och detta var första gången under hela dagen som jag kände mig något älskad.
Min mage kurrade högt av hunger. Något som fick Kaili att vända sitt huvud åt mitt håll, och ge mig en skarp blick,
”Ät något.”
”Jag är inte hungrig. Jag lovar.” fick jag hest fram.
”När åt du senast Alex?” försökte J.D.
Jag funderade. I morse när jag hade vaknat hade Justin tvingat mig till frukost, men den hade åkt raka vägen ned i papperskorgen. Efter hat- incidenten hade jag inte riktigt haft någon aptit. Inte för att jag hade någon nu heller för den delen. Det betydde att det hade gått mer än sjutton timmar sedan jag åt sist.
”Jag...” fick jag nervöst fram. ”Jag tog en macka på vägen ut ur sviten.”
En djup bekymerrynka tog plats i Kailis panna. ”Kan jag lita på det?”
Nej.
”Ja, jag lovar.” ljög jag samtidigt som jag försökte övertyga henne genom att slå mig själv på magen, något som gjorde ondare än vad jag trott det skulle göra.
”Bra.” nickade hon nöjt.
Jag lutade mig mot fönstret och såg ut på landskapet vi svävade över. Vi skulle anlända till Las Vegas vid fem-snåret, och klockan hade inte passerat fyra ännu.
”Alex?” ropade en välkänd röst på mig. Ett gäng fjärilar bröt ut i magen på mig i samband med att ett brett leende tog sin plats på mina läppar.
Som på beställning reste jag mig upp och gick bort mot Justins egna lilla kupé - eller vad man nu än skulle kalla det.
”Här.” log han och greppade försiktigt tag om min handled för att dra ned mig i sitt knä. Hans läppar snuddade försiktigt vid min öronsnibb, vilket resulterade att mina armar snart var täckta av gåshud.
”Ville du något särskilt?” frågade jag nyfiket och drog med mina fingrar genom hans mjuka hår. Kate, som bara för några timmar sedan hade fixat Justins hår, skulle inte bli glad över att jag förstört hennes mästerverk.
”Jag ville bara ha dig här. Se hur du mår och så...” mumlade han och såg mig allvarligt i ögonen. ”Hur mår du?”
Jag funderade ett tag innan jag svarade. ”Jag mår sådär, för att vara ärlig. Det hela kom som en bomb. Jag... Jag var inte beredd. Jag trodde att dem skulle acceptera oss. Det sårade mig faktiskt. Men bortsett från allt det så mår jag faktiskt bra. Hur mår du?”
”Dåligt.”
”Jaså? Hur kommer det sig?”
Justin suckade trött, ”Att se dig, sådär... Det gjorde något med mig. Det var som om någon sköt mig femtio gånger om i bröstet. Jag har inte känt mig så... Känslig på ett bra tag.”
”Åh.” var allt jag förmådde mig att säga.
”Men det känns bättre nu. Att se dig när du inte gråter, som du gjorde i duschen, när du klädde på dig och när vi lämnade hotellet. Det är bättre. Det kommer bli bättre.”
”Det får vi hoppas i alla fall.” andades jag långdraget fram.
Justin försökte sig på ett leende. ”Det vet jag att det kommer bli.”
Jag böjde huvudet nedåt. Blixtrarna slog värre än någonsin runt mig och Justin när vi gick igenom flygplatsen. En hel drös med fans stod även bakom ett staket, och skrek ömsom fina saker om oss, ömsom dåliga saker. Jag försökte fokusera på dem bra, men ibland var jag tvungen att lyssna på det dåliga också bara för att höra vad det var dem ville meddela egentligen.
Dock gick jag inte med huvudet nedböjt endast för att blixtrarna var för starka, utan även för att jag såg ut som ett troll. Folks åsikter om mitt utseende hade aldrig oroat mig, men när det gällde hela världen så var jag inte så sugen på att få höra om vad dem tyckte om mina stora mjukisbyxor eller slarviga håruppsättning.
Justin höll ett hårt, men ändå varsamt, grepp om min hand för att inte tappa bort mig i den stora klungan med folk. Det var jag tacksam över.
Efter några sekunders promenerande och trängandes så kom vi äntligen ut ur den kvava flygplatsen, för att bara en nanosekund senare hoppa in i en svart bil som stod och väntade på oss vid trottoarkanten.
”Gud, jag orkar inte med dem.” suckade Justin medan han knäppte fast sitt säkerhetsbälte.
”Nej…” viskade jag bara till svar.
Energin hade runnit ur mig på nolltid. Hela vägen till gate-utgånen hade jag klarat mig fint, men efter det hade allting varit som ett svart täcke. Vita prickar dansade framför ögonen på mig och mitt huvud dunkade likt aldrig förr.
Undra vad det kan bero på, tänkte jag ironiskt. Hade det inte varit för min enorma trötthet så hade jag kanske skrattat åt tanken.
”Hur är det älskling? Du ser lite blek ut.” utbrast Justin bekymrat och slog sin arm kring min kropp.
”Äh, jag är bara trött.” svarade jag, så piggt och seriöst jag bara kunde.
Han nickade, ”Ändå. Du borde få i dig något att äta. Vi fixar det.”
Jag skakade snabbt på huvudet mot hans axel. ”Nej! Det behövs inte. Kaili fick mig att äta på planet.” ljög jag hastigt.
Skulle jag berätta sanningen om att jag inte ätit något under hela dagen så skulle Justin få spel. Han skulle börja oroa sig igen, undra varför jag fortfarande brydde mig om krypen som skrivit så om mig och sedan tryckt ned något ätbart i halsen på mig. Det ville jag inte. Dessutom kunde jag äta när jag väl blev hungrig - vilket jag egentligen var, men jag hade ingen aptit.
All mat jag sett på planet hade bara gjort mig illamående. Kailis tonfisksallad hade luktat mer tonfisk än vanligtvis och Jons macka hade sett ut som en gammal strumpa. Allt såg vedervärdigt ut.
”Säger du det så. Men du måste i alla fall sova. Vi vill ha dig på topp till morgondagens konsert.”
”Mhm, det vet jag.” mumlade jag till svar. Konversationen dog därefter ut, och utbyttes mot radiomusik.
Något som gav mig några minuter betänketid. Inte för att jag inte haft tid att tänka - det hade jag, under hela flygplansresan ungefär. Elysandra, Carlena, Johnny och Nick hade stört mig tre gånger och frågat om jag hade haft lust att spela kort med dem, alla tre gånger hade jag sagt nej på vänligaste sätt. Därefter hade Kaili och J.D talat till mig två gånger, första gången om hur kul det var att vara med på turnén och andra gången när dem förhört mig om min kost. Resten av resan hade jag praktiskt taget haft för mig själv.
Men ändå kändes det som om jag inte hade tänkt på något överhuvudtaget. Det var bisarrt, då jag hade ett starkt minne av att jag hade tänkt på en massa olika saker. En av dem sakerna hade varit att ringa hem. Hem till min familj, i Sverige.
”Ska jag bo med dig?” frågade jag Justin helt plötsligt.
Han såg förvånat på mig, ”Varför frågar du? Du får bo vart du vill, hjärtat. Det är inget att fråga om.”
Mina läppar pressades samman i ett smalt streck. ”Okej.”
Jag vet inte vad jag hade hoppats på att få för svar. Det hade inte varit ett ja, men ändå inte ett nej. Vart jag ville spendera natten var oklart för mig. Ville jag sova med mina arbetskamrater, min pojkvän eller kanske helt ensam?
Ensamhet var nog det sista jag behövde, så det förslaget stryktes snabbt.
Suckandes lutade jag mig återigen mot Justins axel. Han masserade mig mjukt på överarmen samtidigt som han placerade varsamma kyssar på min panna. ”Vad du än tänker på - så kommer allt bli bättre.”
Ett leende kröktes på mina läppar. ”Jag älskar dig.”
Justin hummade lugnt mot min hårbotten. ”Och jag dig. Mer än du anar.”
Jag vred huvudet uppåt för att kunna se honom i ögonen. Strax därefter pressade han sina mjuka läppar mot mina i en känslofylld kyss. En kyss som gjorde dagen så mycket bättre. En kyss som fick en varm, lycklig värme att ta fart inom mig.
Tråkigt nog varade den kyssen inte alls länge innan Kenny slog upp bildörren.
”Skynda er ungar, fotograferna är oss hack i häl. In med er på hotellet!”
Utan att tveka slängde vi oss ut ur bilen och rusade in på hotellet, som precis som i Phoenix var folktomt. De enda levande varelserna där var dansarna, några få medlemmar från crewet och receptionisterna. Inte så mycket som en gäst gick förbi oss.
”Ey, Alex! Kom hit med dig!” ropade Fredo från dörröppningen som ledde in till något mystiskt rum. Antingen var det herrarnas eller en konferenssal. Vilket som kysste jag Justin farväl och skyndade mig sedan till Fredo, som med en svettig hand drog med mig in i rummet. Herrarnas, som jag hade anat.
”Vad händer?” frågade jag oroligt när jag såg hans min, innan jag hoppade upp på handfatet.
”Tyra och jag har liksom bråkat… hon har varit så arg på senaste tiden. Vet du varför?”
Jag bet mig löst i underläppen. Vad skulle jag svara? ”Ja, det vet jag.”
Han såg upp på mig. ”Nå? Vad är det som får henne att bete sig på detta vis? Den Tyra jag nyss snackade med på facetime är inte den Tyra jag blev kär i.”
Skuldkänslorna byggde sig större inom mig. ”Det är mitt fel.” slängde jag lågt ur mig.
”Va? Vad menar du med att det är ditt fel? Vad har du berättat?” utbrast Fredo. ”Alex, vad har du sagt?”
”Jag har inte sagt något!” försvarade jag mig själv, ”hon är bara... arg. För att hon fick reda på mitt och Justins förhållande via en skvallertidning medan vänner, som till exempel du, fick reda på det av oss. Hon anser att jag har glömt bort henne - vilket jag faktiskt har en aning…”
”Så det är det som får henne att bete sig udda? Ilsket? Bitchigt?”
”Jag antar det, såvida inget i Sverige har hänt.” nickade jag, övertygad om att det var 100% mitt fel.
Fredo drog med händerna över sitt rakade huvud. ”Åh! Alex, du måste ställa saker och ting till rätta! Tyra vill göra slut med mig, så arg är hon. Ta och ring henne. Red ut detta.”
Skamset såg jag ned på mina händer. ”Okej. Det ska jag. Jag ser till att ringa henne ikväll.”
”Bra.” muttrade han snabbt och lämnade mig sedan ensam inne på toaletten.
En djup suck lämnade min strupe i samma stund som dörren slogs igen. Varför var jag tvungen att göra livet komplicerat för precis alla? Tyra, Fredo, min familj, Justin… det var ett under att dem fortfarande talade till mig. Eller tja, alla förutom Tyra.
”Alex?” Justin knackade försiktigt på dörren innan han öppnade den. När han fann mig sittandes på handfatet skyndade han sig leendes fram till mig. ”Hur är det baby? Du ser lite nere ut.”
Jag drog med händerna genom håret. ”Det är lugnt. Fredo bad mig bara om en tjänst.”
Justin kramade om mitt lår. ”Vad för sorts tjänst?” frågade han nyfiket.
”Han bad mig ringa Tyra. Dem har bråkat.” suckade jag och hoppade ned från bänken för att fylla en kopp med vatten.
”Varför är det ditt ansvar? Han kan väl ringa henne själv. Det är hans tjej.” fräste Justin surt.
”Ja, men det är typ mitt fel att dem bråkar.” ryckte jag på axlarna. ”Det är ingen stor sak. Jag ringer henne bara.”
Justin ruskade på huvudet. ”Nej. Han får sköta det själv. Och varför säger du att det är ditt fel?”
”För att…” andades jag frustrerat fram, ”för att jag fick Tyra på dåligt humör, något som gick ut över Fredo. Nu är det mitt jobb att få henne på bra humör igen.”
”Det är inte alls ditt jobb, hjärtat. Ditt jobb är att ta hand om dig själv, hålla koll på ditt förhållande och hålla kontakten med din familj… förresten, jag har snackat med din pappa. Han väntar på att du ska ringa på skype.”
”Verkligen?” log jag. Justin nickade långsamt. ”Tack.”
”Kom igen nu tuffing, så tar vi och åker upp till vårt rum.”
Jag rullade in mina läppar, ”Ska vi dela?”
Justin kysste mig mjukt på kinden. ”Det tycker jag.”
”Det tycker jag med.” Jag placerade min hand bakom hans nacke för att trycka hans ansikte närmre mitt. Innan jag pressade mina läppar mot hans såg jag honom djupt i ögonen, bara för att jag kunde. Ett litet leende skuggades på hans läppar, men det hann inte utvecklas då jag hann trycka mina läppar mot hans. Han lyfte sin ena hand från min rygg och placerade den på min kind. Långsamt masserade han min kind med hjälp av sin tumme, i cirklar.
”Mhhmm.” stönade jag mot hans läppar.
Om Justins arm inte hade varit lindad kring min kropp hade jag fallit mot golvet för ett bra tag sedan. Mina ben kändes som spagetti vid det här laget. Min mage bubblade likt aldrig förr. Det var som att han fick mig att bli kär på nytt, varje gång han rörde vid mig.
”Ska vi gå upp?” mumlade jag lågt mot hans varma läppar.
”Det borde vi.” nickade han leendes och flätade samman våra fingrar. Jag besvarade hans leende och började sedan gå mot dörren med Justin vid min sida.
När vi kom ut ur toaletten så var lobbyn alldeles folktom, bortsett från Kenny som stod vid hissarna och väntade på oss. Jag antog att dansarna redan hade fått sina rum. Kenny log brett när han såg oss komma gåendes.
”Så, är ni äntligen redo att åka upp till rummet?” frågade han med ett skratt gömt i rösten.
”Det har vi alltid varit.” skrattade Justin nervöst, som om han var rädd att Kenny hade avslöjat honom för något.
”Mig lurar ni inte.” skrockade han bara och tryckte sedan på en knapp, som fick hissdörrarna att sära på sig.
Suckandes åt deras barnsligheter, klev jag in i den onödigt stora hissen. Väggarna var prydda med tavlor av olika slag, tillsammans med en stor spegel och låg jazzmusik lämnade högtalarna som var utspridda lite här och var i taket. Det var ingen tvekan om att hotellet hade klass. Men varför var jag förvånad? Vi var ju trots allt i Las Vegas.
”Ni kommer väl inte göra något dumt som i filmer ikväll va?” ville Kenny försäkra sig om.
”Som vadå?” undrade jag förvirrat.
”Typ, sticka till närmsta kapell och gifta er?” harklade han sig med höjda ögonbryn.
Både Justin och jag brast ut i gapskratt. Kenny såg bara på oss med rynkad panna och skakade på huvudet medan han muttrade något ohörbart för sig själv. Säkert något om hur otroligt barnsliga vi var.
När skrattsalvorna äntligen lagt sig, skakade jag på huvudet. ”Nej, vi kommer definitivt inte gifta oss.”
”Vadå? Vill du inte gifta dig med mig?” utbrast Justin då, med ett tonfall som var svårt att tyda.
Jag log brett mot honom. ”Så klart jag vill. Inte idag dock.”
Han nickade. ”Okej.”
Det hela verkade ha stört honom. Kenny borde aldrig ha dragit upp det… Justin drog suckandes åt sig sin hand och tryckte istället ned den i fickan på sina jeans. Jag himlade med ögonen åt hans barnsligheter. Bara för att jag sagt att jag inte ville gifta mig idag – på något billig kapell i Las Vegas, så hade han tydligen gått och blivit sur.
”Så. Ut med er.” manade Kenny oss när ett plingande ljud tog över jazzmusiken.
Med snörpt mun skyndade jag mig förbi både honom och Justin, raka spåret mot sovrummet. En stor king-sized säng med vita och ljusrosa lakan stod centrerad inne på rummet. Ett stort leende tog sin plats på mina läppar.
”Åh, säng… som jag har saknat dig.” utbrast jag dramatiskt och slängde mig sedan över det ljusrosa överkastet. Sängen var mjuk och formade sig perfekt under min kropp
”Alex, din pappa!” påminde Justin mig från vardagsrummet.
Nickandes satte jag mig upp i sängen och drog upp min mobil ur fickan på mina mjukisbyxor. Nynnandes på radiolåten – vars namn jag ej uppfattat – som spelats i bilen på vägen hit, klickade jag upp skype och bläddrade genom mina kontakter tills jag fann min fars namn. I samma stund som jag skulle ringa upp honom så ringde någon mig.
Någon med dolt nummer. Rynkandes på pannan drog jag med tummen över skärmen för att svara.
Nervöst tryckte jag mobilen mot örat, ”Hallå, det är Alex?”
”Ångra.” sa en mörk röst innan det pep till och samtalet var slut.
Förbryllat drog jag telefonen från örat och stirrade stint på den. Vad i hela friden hände nyss? Skrek en röst i huvudet på mig. Men mer hann jag inte tänka på om det, innan pappa ringde mig på skype.
”Hej!” utbrast jag glatt.
”Hej på dig!” utbrast El, pappa, Jake och Leo i kör. Leendet som spred sig på mina läppar var omöjligt att hindra. Allt kändes så mycket bättre när jag hörde deras röster. Men tankarna om samtalet jag nyss fått hängde sig fortfarande kvar.
Förlåt tuuuusen gånger om för den sega uppdateringen. Vi lovar att vi ska förbättra oss. Men tills vidare - vad tycker ni om detta kapitlet? Tog ett tag att skriva som ni kanske har märkt... hehe. Det tog sådan tid pga. att jag, Liv, fick skriva det ensam! Hah.. menmen. Vem var det som ringde Alex tror ni? och vad menade hen med "ångra"?
Ni var superduktiga på att kommentera förra kapitlet - kan ni göra om det mån tro och visa att ni är peppade på att få läsa nästa kapitel?! :D Kommentera! Puss // L :)
Ja.
Love Me Like You Do - 65
Alex skulle precis vända sig om och springa ut när jag drog henne intill mig och gav henne en snabb kyss på munnen. När hon sedan avbröt den såg hon in i mina ögon och log. Då visste jag, att jag älskade henne oavsett vad. Och jag ville vara med henne föralltid.
Jag hade känt när Justin lagt sig bredvid mig inatt. Han skedade med mig och kysste mig i nacken men i morse när jag vaknade var han helt och hållet utom synhåll. Jag visste inte om jag var ensam i Justins svit eller inte. Eftersom jag inte orkade resa mig upp, än, letade jag fram min telefon som låg under kudden och satte mig upp i sängen.
Jag hade fått ett flertal meddelanden. Ett från pappa, ett från Elenor, ett från Pattie och ett flertal från Tyra.
Jag sparade Tyras meddelande till sist och svarade på de andra. Pappa, El och Pattie hade alla frågat hur det gick igår och hur det kändes nu efteråt samt att de hade läst om mig och Justin i tidningen. Jag svarade kortfattat om hur jag kände mig och hälsade alla innan jag öppnade Tyras sms.
7.56PM
Från Tyra:
IDAG GÅR DRÖMMEN I UPPFYLLELSE!!!! LYCKA TILL BESTIEEEEE, SEE YOU SOON! DÖDA SCENEN, SÄTT SVERIGE PÅ KARTAN. -T
11.07PM
Från Tyra:
Jag vet att du är upptagen och allt det där. Men svara när du kan. Hur gick det? Hur känns det nu??????? Hur kändes det att stå där uppe? Saknar dig! Hälsa Fredo och Justin! XX
2.37AM
Från Tyra:
RING MIG.
3.19AM
Från Tyra:
Fattar inte att du kunde göra såhär mot mig Alex. Fyfan vad fult. Varför får jag reda på dig och Justin genom media och inte från dig?
3.47AM
Från Tyra:
Jag känner mig utelämnad. Utnyttjad. Ensam.
Vi brukade prata varje dag Lex, varje dag! Och nu ända sedan du började umgås med Justin så har du glömt bort mig. Jag som funnits där för dig mer än någon annan människa på denna jord. Du umgås bara med crewet och dina nya “kändisvänner” nu att du inte ens har tid att skicka iväg ett sms till mig. Vi hörs kanske en gång i månaden nu för tiden. Hur tror du jag känner mig då? Jag vet allt om vad som pågår i ditt liv eftersom jag läser om det i varenda tidning. Men vad händer i mitt liv? Vet du det? Förmodligen inte eftersom du knappt har tid att prata med mig och när vi väl pratar så är det ett kort samtal för att se om allting står bra till.
Du skiter i mig och jag undrar hur mycket kontakt du har med din familj. Du är en helt annan människa nu. Jag trodde verkligen “kändisskapet” inte skulle förändra dig så mycket som det verkar ha gjort. Tänk på vart du kom ifrån och glöm inte din familj. Din RIKTIGA familj.
En dålig magkänsla gjorde att jag nästan ville springa upp på toaletten och spy. Men jag hindrade mig själv eftersom jag hatade att göra just det, spy.
Det Tyra skrev hade någon sorts betydelse efter lite eftertanke. Tyra var trotsallt min bästa vän och det skulle hon alltid vara. Jag hade på något sätt lyckats glida ifrån henne när jag började umgås med Justin. Det var inte rättvist mot henne, hon var trots allt även tillsammans med Alfredo. Min pojkväns bästavän.
Jag kunde inte ha någon bortförklaring till varför jag varit så frånvarande. Jag hade kanske inte all tid i världen att hänga vid telefonen för att prata med henne. Men hon förtjänade åtminstone ett samtal var tredje dag. Minst.
Något annat som dödade mig inombords var att jag inte hade någon förklaring till varför Tyra inte fått reda på mitt och Justins förhållande. Min familj, Justins familj, Justins vänner och vårt crew hade fått reda på det innan resten av världen. Men inte Tyra. Hon borde ha ingått i min familj. Jag borde ha berättat för henne innan resten av världen. Hon berättade ju trots allt för mig om henne och Fredo innan alla andra fick nyheten.
Mitt grubblande om allt Tyra hade fått mig att tänka på gjorde bara att jag mådde ännu sämre. Så med skakiga fingrar tryckte jag upp hennes nummer på skärmen och tryckte på ring upp.
Tre signaler gick innan någon på andra sidan svarade.
”Nu, passar det att ringa.”
”Tyra. Jag…” mumlade jag.
”Nej Alex, spara det till någon annan. Jag vill inte höra din bortförklaring.” fräste hon surt. ”Jag vill inte prata om det. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag förstår att du inte kan prata hela tiden. Men att du inte sade till mig att du och Justin hade inlett ett förhållande, det… Alltså jag vet inte vad jag ska säga. Jag trodde du sa, att om det var något mer än vänskap så skulle jag få veta.”
”Jag vet, men…”
”Jag vill inte höra din anledning. Du är en helt annan människa Alex. Du har förändrats. Här sitter jag i Sverige. Jag jobbar, jag ska åka till Stockholm för att dansa, mina föräldrar är knappt hemma nu för tiden och jag och Fredo har det asjobbigt. Men det vet inte du om. Och du verkar inte bry dig heller!”
”Tyra, vi beslutade gemensamt att hålla det hemligt innan vi gick ut med det. Våra familjer visste om det. Sedan glömde vi…”
”Precis. Ni glömde. Du glömde. Du glömde berätta för din bästa vän. Din storasyster, som du själv brukar kalla mig. Om din pojkvän. Alfredo visste det? Han visste det innan media fick reda på det. Du sa ju att bara era familjer visste. Förklara då detta!” skrek hon i luren. Vi det här laget hade tårar börjat rinna ned för mina kinder och jag snyftade till. Jag ville inte att det skulle bli så här. Det var inte meningen att detta skulle hända. Våra familjer skulle veta. Tyra är min familj.
”Jag vet inte vad jag ska säga mer än förlåt. Jag glömde. Som du sa håller vi inte kontakten lika bra som jag önskar att vi skulle…”
”Nej precis. Det gör vi inte. Men på ett sätt är det skönt. Detta bevisar bara hur lite jag betyder för dig.”
”Tyra! Hallå?” skrek jag med gråt i rösten. Men det var redan försent, hon hade redan lagt på luren.
Jag slängde mig framlänges i sängen med ansiktet i täcket och lät mig själv gråta. Tårarna rann och jag kunde inte stoppa de.
Jag hade under senaste tiden känt att något sådant här skulle hända. Allting var bara för bra för att vara sant. Nu fick jag svart på vitt. Det var en viktig del av mitt liv som jag stött bort, utan att jag tänkt på det. Jag hade gradvis börjat tappa kontakten med, inte bara Tyra, utan även min familj också. Jag var en dålig syster, en dålig dotter och en dålig vän. Jag hade blivit så blind av Justin att jag inte tänkt på min familj.
Mitt bland mina snyftningar hörde jag hur dörren till sovrummet sakta öppnades. Jag höll andan och satte mig genast upp i sängen. Mina händer flög upp till ansiktet för att torka mina tårar. Det var Justin som kommit innanför dörren och när han upptäckte mig och mitt tillstånd rynkade han oroligt på pannan och nästan sprang till sängen.
”Baby, vad har hänt?” undrade han bekymrat. När jag hörde hans röst bröt jag ihop. Tårarna började rinna på nytt och nu snyftade jag inte längre, nu storbölade jag.
Justin fångade mig i sin famn och lade armarna om mig. Jag grät mot hans bröstkorg, vilket orsakade att hela hans tröja blev genomvåt.
”Gråt inte älskling. Snälla, jag klarar inte av att se dig såhär. Vad har hänt?” Hans händer strök mig över hela ryggen. Vanligtvis brukade jag må aningen bättre av denna gest. Men inte idag. Jag mådde dåligt och det kändes som om det skulle komma mer.
”Justin, min familj hatar mig.” lipade jag. Jag drog mig undan hans grepp och försökte se honom i ögonen, men det var omöjligt eftersom alla tårar gjorde min syn suddig.
”Vadå hatar dig? Baby vad pratar du om?” undrade han förbryllat.
”Jag har glidit ifrån dem. Tyra lade svart på vitt. Vi är ovänner. Jag har typ ”aldrig tid” till att ringa min familj. Min egna familj Justin. Och Tyra. Min allra bästa vän. Jag vet ingenting om vad som pågår i hennes liv. Hon ska tydligen dansa i Stockholm. Visste du det? Mina bröder, hur det är med de? Jag vet inte. Jag har inte pratat med de på länge. Jag är den sämsta dottern, kompisen och familjemedlemmen genom tiderna.”
”Säg inte så Lexie.”
”Men det är ju sant Justin. Jag är en hemsk människa: Jag har lagt min familj åt sidan för att fokusera på min karriär och min pojkvän. Jag är världens sämsta, Justin. De hatar mig. En självupptagen idiot, det är vad jag är.” grät jag och slängde mig ned i sängen och drog täcket över mig. Jag ville ligga där i sängen, föralltid, och dö i min ensamhet, i min idioti som jag skapat.
”Älskling. Du överreagerar. Du tror bara det värsta om dig själv. Tänk inte så. Du kan lägga lika mycket fokus på familjen som på mig och karriären. Du måste bara hitta en balans. Inte bara fastna i det som händer runt om dig. Dina närmaste kommer kanske inte alltid vara runt dig, men då måste du vara extra noga med att inte glömma bort de. Jag genomgick ungefär samma sak i början, hjärtat. Det var svårt, men jag klarade det. Jag hittade en balans. Jag kan hjälpa dig. Vi är många som kan hjälpa dig hitta balansen, oroa dig inte.”
Jag lät Justins ord sjunka in. Han kanske hade rätt. Jag kanske var för hård mot mig själv. Det har ännu inte skett en större skada. Och jag kanske kunde fixa det innan det blir värre. Jag borde göra upp ett schema för när jag kan ringa och hur många gånger i veckan jag kan ringa. Både min familj och Tyra. Och Justins familj, eftersom de var en del av min familj nu också. Jag kunde lägga en timme varannan eller var tredje dag för att ringa och prata.
Jag hävde upp mig på min armbåge, ”Lovar du?” ville jag ha bekräftat samtidigt som jag strök bort tårarna från ansiktet.
”Jag lovar hjärtat.” lovade Justin. Han sträckte ut armarna för att ta tag i mig och hålla om mig. Det fick mig att känna mig aningen bättre till mods, men fortfarande, så fanns den där klumpen i magen. Som att något mer var på väg, att detta inte var allt.
”Nej! Fan! Fan! Fan! Helvete!” skrek Jon. ”Fredo passa bollen!”
”Haha, ni kommer inte vinna. Jag och Justin kommer spöa skiten ur er!” Det var Johnny som skrek.
Några av dansarna hade kommit in till Justins svit och spelade NBA. Jag låg i soffan och iakttog Carlena när hon höll på med Kailis naglar precis på golvet framför mig. Carlena var duktig på att bygga naglar och hade alla redakap som behövdes. Deridre och Elysandra hade gått iväg med Nick och J.D för att se på några sevärdheter.
Efter mitt nervsammanbrott imorse hade Justin tvingat mig att äta medan han duschade. Jag hade dock inte ätit. Jag kände inte något behov av att äta. Klumpen som befann sig i magen hade växt allt större och jag kände att något var nära. Jag hade en dålig känsla som kändes värre och värre för varje sekund som passerade. Jag var som en tickande bomb som skulle explodera vilken sekund som helst.
”Alex, hur känns det nu när ni är officiella?” undrade Carlena.
”Det känns skit bra att slippa hålla det hemligt från alla.” svarade jag lite glatt. Främst glad eftersom det var det enda positiva som pågick i mitt liv just nu.
”Så du är inte orolig över reaktioner från media och fans?” frågade Kaili och vände blicken mot mig. Blicken hennes ögon gav mig verkade hemlighetsfull.
”Nej, det tror jag inte. Borde jag vara det eller?”
“Nej, det tror jag inte. Det var bara en retorisk fråga, jag menar, dem kommer ju reagera på något vis.”
Jag nickade slött. All energi hade runnit ur mig efter mitt eviga gråtande imorse. Sen att jag inte hade ätit eller druckit på hela dagen gjorde inte det hela bättre. Konversationen dog ut och tjejerna började istället samtala om olika resemål. Jag lyssnade noggrant tills det vart för jobbigt att koncentrera sig på varje ord och mening som lämnade deras munnar.
”Alex, är du okej?” mumlade Jon bredvid mig samtidigt som han försiktigt slog mig på låret.
Jag såg slött upp på honom, ”Jo. Jag mår finfint.” nickade jag och försökte låta övertygande.
Stora veck tog plats i pannan på honom, ”Du ser inte ut att må bra. Du är alldeles blek. Ska jag hämta lite vatten åt dig?”
”N-” jag avbröt mig själv. Vid närmare eftertanke så var jag faktiskt väldigt törstig. Jag log, ”Ja, tack.”
Han nickade och reste sig sedan upp, för att gå fram till minikylen som stod placerad bredvid teven. Självklart. Justin ville ju ha nära till mat när han satt i soffan.
Någon sekund senare slog sig Jon återigen ned bredvid mig och räckte fram en kall vattenflaska. Leendes tog jag emot den innan jag vred av korken för att ta två stora klunkar. Två klunkar blev snart till fyra, och bara en kort stund efter så var vattenflaskan tom.
”Wow, någon var törstig.” skrattade han glatt åt mig.
”Jo, ja..” mumlade jag med ett skratt gömt i rösten.
Han drog upp mina ben i sitt knä och började massera mina vader. ”Hur är det, egentligen?”
Jag suckade. ”Egentligen så är det bra. Jag lovar Jon, du har inget att oroa dig för.”
Lögn. Det var inte alls bra. Långt ifrån bra.
”Så du tar inte åt dig? Wow… det är starkt Alex. Du är så stark. Jag kommer ihåg att Selena var förstörd…”
”Vänta, va? Vad snackar du om?” flämtade jag förvirrat. Varför satt han och snackade om Selena?
”Aha, så du vet inte? Okej, strunt samma.” skrattade han bort det hela och vred på huvudet mot teven där Justin och Johnny hade startat en ny omgång.
”Jag… jag ska gå och byta om.” ursäktade jag mig till Jon och ställde mig snabbt upp.
”Jag följer med, ska ändå gå på toa.” utbrast Justin då. Nickandes kramade jag om hans varma hand, för att sedan gå mot badrumsdörren vid hans sida.
”Vart ska du byta om?” frågade Justin mig mjukt, med ett vänligt leende lekandes på sina läppar.
Ett skratt lämnade min strupe. ”Inne i sovrummet. Duh? Var trodde du?”
Han placerade en mjuk kyss på mina torra läppar, ”Framför mig, hade jag hoppats på.”
”Senare ikväll kanske.” log jag. Ett brett leende krökte sig då på hans läppar. ”Kanske sa jag, Bieber.”
”Äh, när du väl ser min charm så kommer ditt kanske bli ett bestämt ja.”
”Vi får väl se. Just nu är jag inte på humör. Att byta om framför dig när du kissar, eller bajsar, verkar inte så inbjudande…” skrattade jag och gav honom en snabb puss innan jag försvann in i sovrummet. Eftersom att varken Justin eller jag hade dragit upp rullgardinen så var det bäcksvart inne i sovrummet, vilket var skönt. Mitt huvud gjorde ont, men det var ingen vanlig huvudvärk. Lite mörker skulle förhoppningsvis lätta på trycket.
Gäspandes gick jag fram till min reseväska, som stod packad och klar lutad mot väggen eftersom att vi skulle åka vidare om bara några timmar, och drog upp dragkedjan till den. Med tungan tryckt mot gommen bläddrade jag mig igenom alla plaggen som låg vikta på varandra tills jag fann ett par gråa mjukis shorts, ett vitt linne samt en marinblå flanellskjorta. Jag nickade nöjt åt mitt fynd och bytte snabbt ut de obekväma jeansen och den styva t-shirten jag bar mot kläderna jag plockat fram.
När jag packat ner mina förra klädesplagg så drog jag upp mitt hår i en ny hästsvans och lämnade sedan sovrummet med ett leende på läpparna. Precis när jag skulle gå in i vardagsrummet igen så stötte jag på Scooter.
”Hej Scoot.” hälsade jag vänligt på honom.
”Hejsan Alex. Hur mår du?” frågade han samtdigt som han placerade sin stora hand på min axel.
Jag rynkade förbryllat pannan. ”Vad är det med er alla om hur jag mår idag? Jag mår precis som vanligt! Varför skulle jag må annorlunda?”
”På grund av fansen…” suckade han.
”Vadå fansen?” slängde jag förvirrat ur mig. Först hade Jon dragit upp Selena ur tomma intet och nu snackade Scooter om Justins fans? Vad var det som försiggick egentligen? Och varför berättade ingen för mig?
”Kom här, Alex.” mumlade Scooter allvarligt och drog med mig in i köket där hans laptop stod uppfälld på köksön. “Slå dig ned.” hänvisade han mig till den svarta barstolen.
Jag ignorerade hans förslag till att sätta mig ned och av ren automatik drog sig min blick mot skärmen, som visade upp en hel del tweets och tidnings artiklar. Tweets och artiklar om mig. Det stod en massa hemskheter. Tidningarna hade skrivit om hur ovårdad och ful jag var, gentemot Selena. Justins fans hade skickat hat mot mig, berättat hur jag inte förtjänar Justin och borde dö.
Det som sårade mest var inte det fansen hade skrivit utan det tidningarna hade skrivit om mig. Saker som inte definierade mig som person över huvud taget. Att jag bara var en fattig tjej från ett dåligt land som Sverige, att Justin borde dejta en kändis istället för att det blir lättare att acceptera.
Tårar brände i ögonvrån och hotade med att rinna ner för mina kinder men jag gjorde mitt bästa för att stoppa de.
”Scooter, vad är detta? Jag vill inte se det! Hur kan de säga något sådant om mig?” skrek jag. Min blick letade sig längre ned på skärmen till flera tweets av irriterade fans. Ord som ”hora”, ”slampa” och ”äcklig fitta” uppenbarades framför mina ögon. Då kunde jag inte hindra tårarna mer utan lät de rinna.
Sedan fastnade min blick på ett tweet som fick mig att bryta ihop. ”Vem fan är Alex? Hennes mamma måste ångra att hon fött henne. Så jävla ful. Justin förtjänar bättre.”
”De känner inte mig, Scooter. De känner inte mig...” viskade jag med sprucken röst och föll ihop på golvet.
Alla kan säga vad som helst om mig, men att min mamma skulle ångra att hon fött mig, det gjorde mest ont. Som att någon stack ett svärd rakt in i mitt hjärta och vred om. Jag kände mig värdelös.
Utan att tveka reste jag mig upp och sprang ut ur köket. Jag stannade inte när Kaili såg upp på mig, inte när Jon ropade på mig. Badrumsdörren öppnades av Justin i samma stund som jag nådde den, vilket gav mig chansen att slinka förbi honom in i badrummet. Snabbt, innan han hann komma in efter mig, slog jag igen dörren och låste den.
När jag var ensam från omvärlden slog jag mig ned på badrumsgolvet, med ansiktet begravt i händerna. Tårarna forsade ned för mina kinder som aldrig förr. Min hals var alldeles slemfylld och hela min kropp skakade. Aldrig i hela mitt liv hade jag tagit emot skit från någon. Men detta hade varit för mycket.
Krampaktigt kramade jag om min mage och lät ett smärtsamt skrik lämna min strupe. Jag hade inte ont fysiskt. Det var mer psykiskt. Jag tog åt mig mer än vad jag borde. Jag lät ingen trösta mig. Men ibland var det okej att gråta, tills tårarna tog slut. Justin knackade oroligt på dörren,
”Alex? Släpp in mig! Nu, Alex! Jag skämtar inte!”
Jag knep ihop ögonen för en sekund. Mina armar skakade värre än en jordbävning kändes det som och mitt hjärta gjorde ont. Det kändes som om någon hade sprängt ett hål i det. Jag lutade mig mot den kalla kakelväggen, men kunde inte sitta där länge alls innan jag var tvungen att luta mig över toaletten och spy. Skrikandet, skakandet och gråtandet hade tagit på mina krafter och med tanke på att jag inte fått i mig någon mat under dagen så var det inget mer än magsyra som kom upp.
Det sved i både halsen, ögonen och näsan. Jag hade inte tillräckligt med ork för att spola, så jag fällde bara ned toalettlocket innan jag lutade mig mot väggen igen.
Med hjälp av all energi jag hade kvar kramade jag om mina vrister så att knogarna vitnade på mig. Ännu ett skrik lämnade min strupe och jag slog oförsiktigt huvudet bakåt, vilket orsakade en enorm smärta med tanke på att jag inte hade något annat bakom mig än kakelväggen.
”Alex!” skrek Justin utanför och sekunden efter slogs dörren upp.
Jag begravde återigen ansiktet i händerna och skakade på huvudet. Justin satte sig på golvet bredvid mig innan omfamnade mig hårt samtidigt som han placerade ett flertal kyssar på mitt huvud.
”Släpp mig, Justin.” begärde jag mellan mina snyftningar. ”Du förtjänar bättre. Jag kan inte vara med dig. De vill inte ha mig, jag är äcklig. Min mamma borde inte fött mig.”
”Aldrig, jag släpper dig aldrig. Hör du det? Du är den jag vill ha. Jag bryr mig inte vad de tycker om dig. De känner dig inte. Jag hade kunnat lämna detta livet för dig. Du förstår inte, jag älskar dig så mycket att allt detta jag har nu betyder ingenting.”
Justins grepp om mig hårdnade och han lät mig inte röra mig ur fläcken. Allt han sade hade ingen betydelse. Jag kände mig inte värd hans kärlek. Jag kände mig som en smutsig säck potatis utan något värde. Jag var bara en pina för alla. Ingen ville egentligen ha mig.
”Nej. Jag betyder ingenting för dig. Jag är noll. Jag är mer en pina för alla än vad jag är till nytta. Jag är egentligen något ingen vill ha. Jag har alltid varit ensam och kommer alltid att vara ensam. Justin vi kan inte mer.” grät jag mot hans bröst medan han vaggade oss långsamt fram och tillbaka.
”Du betyder mer för mig än du tror. Jag tänker inte ge upp på oss för att någon säger att vi inte passar. Vi passar visst hjärtat mitt, vi är som gjorda för varandra. Det är du och jag, ingen annan. Hela arenan igår tjöt av glädje är vi berättade att vi var tillsammans. Det du har sett är lite hat i något som egentligen är en stor glädje. Jag har fått massa bra respons. Folk som gratulerat oss, sagt att det var på tiden, och att vi är så söta tillsammans. Visa dig inte svag. Detta är ett test från medias sida. De vill se hur mycket du tål. Motbevisa dem älskling. Tillsammans ska vi motbevisa de. Vi ska visa att vi är bättre än de tror.”
”Men jag är inte bättre än de tror! Jag är sämre än de tror! Jag är världens sämsta dotter. Världens sämsta vän. Och världens äckligaste, horigaste, slampigaste flickvän vars mamma inte borde ha fött. Ingen vill ha mig!” skrek jag. Jag tog till mig den lilla kraft jag hade för att komma ur Justins grepp. Han såg på mig med tårar i ögonen sedan kände jag hans handflator pressas hårt mot mina kinder.
”Jag älskar dig. Hör du det? Jag älskar dig och bara dig. Det är dig jag vill vara runt hela tiden. Det är din röst jag längtar efter att få höra. Det är dina läppar jag varje natt drömmer om att få kyssa. Det är dig jag längtar efter att få gå till sängs med varje natt. Dig jag vill ha vid min sida vart jag än går. Jag älskar dig så mycket att jag inte ens kan förklara det. Jag har aldrig känt såhär för någon annan innan. Och för att vara ärlig skrämmer det mig lite. Det skrämmer mig att du kommer lämna mig en dag. Men jag älskar dig för mycket för att bry mig. Jag vill ha dig, Alexandra Grace Smith. Du är min och ingen annans. Jag älskar dig och ingen annan och jag gör allting för dig, enbart dig. Det är dig jag kan tänka mig en framtid med. Oavsett vad mina fans säger om dig. De är här för min musik, inte för vem jag har som flickvän eller inte. Jag bryr mig inte om de. Du är den enda som finns i mina tankar när jag går och lägger mig, när jag vaknar och all tid där emellan. Jag älskar dig så mycket att det gör ont.”
Ett varmt lugn spred sig i kroppen på mig. Justin smekte försiktigt undan tårarna som fortfarande rullade ned för mina kinder med hjälp av sina tummar. Klumpen i magen fanns fortfarande där, men den hade krympt en aning. Justins ord hade hjälpt - kanske inte tillräckligt men dem hade hjälpt.
”Nu tycker jag vi går in på sovrummet, du och jag, och lägger oss ett slag.” föreslog Justin mjukt.
Jag bara trött. Min tunga var tung och min mun torr. Det kändes som om någon hade slagit knut på min hals, vilket gjorde det omöjligt för mig att svara.
”Här.” viskade Justin mjukt och placerade en arm vid mina knäveck och en bakom min rygg för att sekunden senare lyfta upp mig som om jag inte vore någonting. Han bar ut mig ur badrummet, gav dansarna en menande blick och fortsatte sedan in på sovrummet. Under hela vägen hade jag mitt ansikte pressat mot hans hals, för att slippa se mina arbetskamraters medlidande blickar. Som om dem visste vad jag gick igenom. Men det gjorde dem inte. Detta, som hänt nu, hade bara varit grädden på moset. Bråket med Tyra och tankarna om min familj gjorde minst lika ont. Det var som om Gud hatade mig, just denna precisa dag.
”Så…” andades Justin lugnt ut och lade försiktigt ned mig i sängen, och kröp sedan ned precis bredvid mig med sina armar lindade runt min överkropp.
Jag snyftade försiktigt, ”Jag älskar dig med.” viskade jag hest fram.
”Det vet jag att du gör.” svarade han mot min nacke och kysste mig sedan mjukt där.
Dagen hade varit dålig från början till slut. Inte för att den var slut ännu. Men ända från starten hade jag mått dåligt och detta var första gången under hela dagen som jag kände mig något älskad.
Nu vill vi ha ALLAS reaktioner, kritik, respons... ALLT. Hela köret.
4 snabba!
Love Me Like You Do - 64
När jag var färdig så nickade Erin och Jeremy åt historien. Jag lät mina ögonlock falla för en sekund för att fundera över vad jag nyss hade berättat. Justin störde mina tankar genom att fatta tag om min hand under bordet, men på ett störde han inte alls. Han gjorde dem fulländade. Han fick mig att inse, att jag var världens mest lyckliga person och det var tack vare honom.
”Självklart.” nickade hon innan hon räckte över min halvfulla vattenflaska till mig. Leendes vred jag av korken och tog sedan tre stora klunkar, tills det bara var några droppar kvar i flaskan.
Carlena och Luke satt och spelade kort medan Elysandra och J.D satt med blickarna fastklistrade på laptopskärmen där en Harry Potter film rullade.
I samma stund som jag tänkte inleda en konversation med Kaili så kom Scooter och slog sig ned bredvid mig, ”Så? Är ni taggade på att få börja dansa på riktigt?” frågade han mig och Kaili.
Båda två nickade ivrigt,”Om vi är.”
”Det är skönt att börja nu, tycker jag. Innan turnéer så är allting så stressigt. Justin är stressig.”
”Jag förstår vad du menar.” skrattade jag när han uttalade sin mening. Kaili nickade leendes åt mig.
Scooter suckade långdraget, ”Är ni nervösa då?”
Kaili bet sig löst i underläppen, ”Lite, för att vara ärlig. Men det är nog bara lycklig nervositet. Eller vad man säger…” skrattade hon svamligt.
”Jag håller med!” nickade jag hektiskt.
”Äh, det kommer gå bra. Om ni ursäktar damer så måste jag besöka herrarnas.” flinade Scooter generat och reste sig sedan upp.
Vi satt i en folktom konfersanssal till hotellet vi skulle bo på. Egentligen skulle vi ha suttit på våra hotellrum just nu, men någonting med systemet hade kraschat så nu satt vi här istället - rastlösa. Justin hade fått sitt rum utan några problem, han hade även frågat mig om jag ville bo hos honom men hur mycket jag än älskade honom så hade jag lust att bo med tjejerna ett tag. I alla fall idag.
”Alex?” ropade Kenny på mig från dörröppningen till den stora salen.
Jag vred på huvudet åt hans håll och höjde på ögonbrynen. ”Kom!” ropade han samtidigt som han vinkade på mig med sin stora hand.
Suckandes reste jag mig upp, gav Kaili ett ursäktande leende eftersom jag nu skulle lämna henne i sticket och skyndade mig sedan mot dörröppningen. Kenny greppade försiktigt tag om min handled och drog med mig bort mot hissarna.
”Hey, vad gör du?” morrade jag i försök att låta både sträng och farlig på samma gång.
”Justin bad mig att ta med dig upp. Han sa att om det så behövdes så skulle jag släpa upp dig, men du ser inte ut som en golvmopp så jag struntar nog i det.” berättade Kenny för att sekunden senare trycka in mig i hissen.
Ett kvävt skratt lämnade min strupe. ”Har någon berättat för Justin att det är väldigt oattraktivt att skicka folk för att hämta tjejer?”
Kenny funderade en stund och skakade sedan på huvudet, ”Nej, det tror jag inte.”
”Det ante mig.” flinade jag.
Resten av hissresan bestod av nynnande, från båda parterna. Kenny nynnade på någon av Justins gamla låtar medan jag nynnade på en Beatles låt. När hissen äntligen gav ifrån sig ett plingande läte och dörrarna särade på sig så upphörde nynnandet.
Jag blev inte alls förvånad när vi klev rakt ut i en takvåning istället för en korridor, Justin var ju trotsallt Justin. Vid matbordet satt Scooter och Jon - som var med eftersom att Justins nya film skulle spelas in under turnén - med tre laptops framför sig, vilket resulterade att dem inte märkte när jag och Kenny klampade förbi dem, rakt in i det stora sovrummet som låg precis bredvid.
På sängen låg Justin med ansiktet nedtryckt i en utav dem stora, beiga kuddarna. Kenny särade på läpparna för att säga något när jag stoppade honom. Jag skakade stumt på huvudet åt honom innan jag tyst föste ut honom ur rummet.
Lika smidig som en ninja smög jag mig fram till sängkanten, räknade till tre och slängde mig sedan över Justin.
”Alex!” utbrast han då med en, något, kvävd röst.
”Det är mitt namn det.” skrattade jag och rullade av honom.
Han vred på huvudet från kudden och log brett mot mig. ”Hej på dig. Jag har saknat dig… synd att vi åkte olika flygplan… Jag undrar vems idé det var... den personen är uppenbarligen dum i huvudet.”
Jag pressade mina läppar mot varandra. ”Det är inte mitt fel att jag har förlorat en del hjärnceller. Det är inget man skämtar om Jus! Dessutom kände jag för att snacka lite med mina arbetskamrater.”
”Och inte med din chef?”
”Chefen snackar jag inte med.” svarade jag med en lätt huvudskakning.
Justin flinade barnsligt, ”Vad gör du med chefen då?”
Hummandes rullade jag över, så att jag låg på honom igen, fast denna gång med mitt ansikte mot hans.
”Så här…” viskade jag mot hans läppar innan jag pressade mina mot dem i en mjuk kyss.
Han placerade varsamt sina händer om min korsrygg och började försiktigt låta dem vandra upp och ner innanför min tröja. När jag kände hans tunga smeka min underläpp särade jag genast på mina läppar för att låta den ta sig in.
Där låg vi ett bra tag, hånglandes, ända tills Justin avbröt det hela genom att knuffa bort mig.
”Vad var det där bra för?!” fräste jag irriterat och blängde surt på honom eftersom han hade förstört dagens höjdpunkt.
”Vi måste snacka.” mumlade han allvarligt och satte sig upp i sängen, precis som jag hade gjort.
”Vad menar du?” flämtade jag förvirrat. ”Ska du göra slut med mig nu eller? Är det dags nu?”
Justin kisade med ögonen, ”Är du dum i hela huvudet eller? Tydligen, eftersom du först bestämde att vi skulle åka hit i separata flygplan och nu tror att jag ska göra slut. Vill du det eller? Det verkar ju som det.”
”Nej, det vill jag verkligen inte!”
”Dåså.” muttrade han lågt fram. ”Jag vill… jag… alltså, det är så svårt att-”
”För Guds skull Justin, ut med det!”
Han såg ned på sina fingrar. ”Okej! Jag vill att vi ska berätta för alla att vi är ett par.”
”Var det så svårt att säga?” skrattade jag och reste mig upp ur sängen.
”Va? Så du är med på det? Vill du att vi ska berätta för hela världen att vi är ett par? Att jag är din och du är min? Att vi liksom är ihop? Att vi har sex och liksom… kysser varandra?”
Jag skrattade högt, ”Stopp i backarna! Allt det där måste vi inte berätta.. men om du vill det - om det gör dig lycklig att berätta för dina fans att vi två är ihop så är det okej för mig. Jag vill bara att du ska vara nöjd.”
Justin suckade och reste sig upp ur sängen för att sedan slingra armarna om min midja.
”Det handlar inte om att jag ska vara nöjd, det handlar om oss. Vi ska vara nöjda som par. Jag vet att vi beslutade att vi skulle hålla det hemligt, men nu har det gått lite mer än en månad och jag orkar inte hålla mig borta från dig längre.” Justins läppar snuddade vid mina och gav mig en mjuk puss.
”Och nu har vi testat att vara med varandra och jag har kommit fram till att du gör mig lycklig och att jag vill vara med dig. Endast dig. Så nu tycker jag att vi är redo att berätta för alla.”
Justin strök en hårslinga ur ansiktet på mig och kysste min näsa. Ett tyst skratt lämnade min strupe och en rodnad tog plats på mina kinder. Varför, visste jag inte. Det var inte så att jag skämdes eller blev generad, utan det var mer för att han fick mig att känna mig så speciell.
”Jag älskar dig, baby.” viskade Justin hest. Den sortens hesa röst som bara min Justin kunde åstadkomma som fick alla mina organ att vända på sig.
”Jag älskar dig mer hjärtat.”
”Det går inte älskling, jag älskar dig mer än vad alla människor i världen kan älska tillsammans.”
Jag skrockade, ”du är omöjlig.”
”Jaja, hur vill du gå ut med vårt förhållande?” frågade Justin och satte sig på sängen igen.
”Hmm…” Jag var tvungen att tänka efter. Hur ville jag att allmänheten skulle få reda på oss? Egentligen hade de ju sina aningar men nu skulle vi bara bekräfta det. Jag hade aldrig tidigare haft ett problem som detta. Allt man behövde göra var väl att ändra sin förhållandestatus på Facebook, så visste alla. Men detta var något helt annat. Alla visste vem Justin var. Nu skulle hela välden få reda på mitt och hans förhållande. Alla sju miljarder människor.
”Jag vet inte riktigt. Har du någon idé?”
”Ja faktiskt.” Justin log stolt innan han var uppe på ben igen och grabbade tag om min hand, varpå han förde mig ut ur rummet till Scooter, Jon och Kenny. De samtalade om den kommande filmen och lade inte ens märket till att vi hade kommit in i rummet.
”Guys! Vi har något att berätta för er.” utbrast Justin och sex, nyfikna ögon vändes åt vårt håll.
”Kan det vänta ungar? Vi måste få klart planeringen.” sade Scooter med sin berömda managerröst som både jag och Justin hatade.
”Nej, det handlar om filmen.” berättade Justin.
”Gör det?” undrade jag och Jon i mun på varandra.
”Ja.” sade Justin och drog ut en stol för att slå sig ned. Precis när jag skulle följa hans exempel så drog Justin ned mig i hans knä.
Scooter, Jon och Kennys stirrade på oss i vänta på att få höra vår idé, eller ja, Justins idé.
”Nå?” harklade Scooter sig otåligt.
”Vi har bestämt att gå ut med vårt förhållande.” berättade jag då Justin bara var tyst.
”Är ni säkra på det?” frågade Scooter, återigen med sin managerröst.
”Vi hade tänkt gå ut med det ikväll. På konserten.” informerade Justin de och ignorerade helt Scooters tidigare fråga. ”Något spontant i slutet bara, efter Baby. Vad säger ni?
En tystnad uppstod medan de funderade ut vad de skulle svara. Under tiden hade Justin placerat sin hand innanför min tröja och smekte mig långsamt på magen - något som gjorde mig fullkomligt galen. Hans haka låg vilandes på min axel och hans varma andetag slogs mot min hud. Allt jag ville just då var att vända mig om och slita av klädesplaggen som täckte hans vackra kropp, men eftersom att Scooter, Jon och Kenny satt framför oss så fick jag hålla mig.
Jag hade aldrig riktigt varit en sexfantast men på senaste tiden har ett enormt sug dykt upp. Jag ville ha Justin alla timmar om dygnet, alla dagar i veckan.
Jon harklade sig. ”Jag tycker det låter som en bra idé. Vi kan få med det i filmen. Det hade varit något. Sen lite kommentarer från både Justin och Alex om hur det kändes att vara i ett hemligt förhållande och sedan hur det kändes att gå ut med det, vad som gjorde att de ville berätta för alla och så vidare. Ja, jag gillar idén. Vem kom på den?”
”Jag! Det gjorde jag. Det är helt och hållet min idé.” utbrast jag.
”Hell no babe, ljug inte. Det var min idé och det vet du.” försvarade Justin sig.
”Nej jag sa ju det innan i sovrummet, att vi skulle gå ut med det på en av konserterna.” ljög jag.
”Sa du ju inte alls. Detta kom jag på helt och hållet. Hundra procent Justin Bieber production.”
”Hey! Vem som kom på vad är inte det viktigaste just nu. Utan det som är viktigt är att ni vill gå ut med ert förhållande och är säkra på det. För det är ni väl?” Scooters managerröst tog över. Han såg allvarligt på oss och vi nickade bara.
”Ikväll alltså.” log Kenny. ”Då smäller det.”
Innan dess skulle ljudet testas, smink och kläder fixas och nödutgångar skulle checkas.
”Justin?” ropade en ljus röst på mig. En röst som fick mig att bli knäsvag och alldeles varm inombords varje gång jag hörde den.
Leendes vände jag mig om och såg på Alex som kom joggandes mot mig, ”Vad är det babe?”
Hon skakade på huvudet. ”Inget. Jag vill bara umgås lite med dig innan du ska gå.”
”Gå? Vart ska jag gå?”
”Meet and greet? Ringer det några klockor?” skrattade hon till svar och placerade en snabb puss på min kind.
”Åh, justja.” skrattade jag samtidigt som jag flätade samman våra fingrar.
”Du får se till att lé! Tjejerna som kommer in på ditt Meet and Greet har betalat massor med pengar.”
Jag nickade, ”Jo. Jag vet.”
”Och hade jag varit dem tjejerna hade jag velat att du ska se glad ut så att jag fick en fin bil på mig med min idol.”
Jag skrattade, ”Baby? Du vet väl att detta inte är första gången jag gör detta?” undrade jag.
”Ja, jag vet. Men ändå, du vet. Jag ville bara påminna dig.” sade hon och såg på mig.
”Vilken snäll flickvän jag har då!” utbrast jag när vi svängde in till dansarnas loge.
Alla dansare hade fullt upp med att hänga alla kläder de skulle ha på sig, i ordning på vardera klädstång samt att fixa med hår och smink. Då slog det mig att Alex kanske också borde förbereda sig. Men när jag vände blicken åt hennes håll så såg jag att hon redan hade sminkat sig och gjort fyra flätor i håret. I ögonvrån skymtade jag även hennes klädstång som var prydligt fixad.
”Wow babe, är du redan klar med allting?” undrade jag, stolt över att hon var klar med allting medan resten av gänget fortfarande stressade för att hinna med.
”Ja. Medan de andra utforskade arenan tänkte jag att jag kunde fixa allting så jag slapp göra det sen. Sen bad jag Carlena fläta mitt hår så jag slipper ha det i ögonen under konserten.” svarade hon och slog sig ned i en av sofforna.
Precis när jag skulle slå mig ned bredvid henne öppnades dörren och Alison stack in huvudet.
”Justin, dags för Meet and Greet.” berättade hon. Jag nickade och skulle precis gå men kom att tänka på Alex. Jag vände mig mot henne och hon såg på mig.
”Gå du, vi ses senare.” sade hon med ett leende.
”Följ med mig. Jag behöver någon som kan få mig att le.” sade jag och drog upp henne ur soffan. Vi följde efter Alison mot de rummet där Meet and Greet skulle hållas.
”Så… Ska Miss. Alex vara med på Meet and Greet?” undrade Alison glatt.
”Nej, inte riktigt. Jag är bara där för att observera. Kanske prata lite med fansen utanför om det är okej.”
”Bra idé Lex! Fredo brukar oftast stå och snacka med fansen innan de ska in till mig. Det kan ju du också göra.” sade jag och log mot henne.
”Det blir perfekt.”
Svettig och anfådd yrade jag runt i min loge för att hitta min vänstra sko. Konserten hade lett mot sitt slut och nu var det endast Boyfriend och Baby kvar. Publiken var på topp och adrenalinet inom mig pumpades ut som aldrig förr.
När jag fann min sko skulle jag precis springa ut till scenen igen när jag kom på att jag kunde belöna mina fans. Jag drog av mig det vita linnet jag bar, vilket lämnade mig shirtless. Detta skulle dem nog gilla.
Jag sprang ut till Scrappy som räckte över min mick till mig. Jag lyssnade till vad som pågick där ute och hörde att Ryan Goods lilla klipp fortfarande spelades och det hade inte ens kommit halvvägs. Bra, tänkte jag. Jag hann andas lite innan jag skulle ut igen. Jag ställde mig vid skynket där vi alla skulle springa ut från, men ännu syntes inga av dansarna till.
Jag kikade ut på publiken, medveten om att de inte kunde se mig men jag kunde se dem. De skrek när Ryan sade något och jag log. Jag var tacksam över att ha de i mitt liv. De betyder något så ofantligt mycket att jag inte vet vad jag skulle gjort utan de.
”Ska du verkligen inte ha någon tröja på dig?” viskade en skarp röst. Alex.
”Vadå då babe?” undrade jag och vände mig om för att se att alla dansarna hade intagit sina positioner.
”Nej, inget.”
”Jag är din, kom ihåg det. Detta är bara för att provocera de. Tänk att du kommer få ta på mig framför deras ögon.” viskade jag överlägset. Med vetskapen om att hon visste att jag hade rätt.
”Sant.” mumlade hon bittert.
Jag hörde hur Ryans röst avtog och insåg att det var dags. ”Nu gäller det baby. Nu är vi ingen hemlighet. Nu köttar vi sista låtarna guys!” skrek jag innan jag vände mig om och sprang ut på scenen igen. Så fort jag blivit synlig för fansen skrek de som aldrig förr och det var nästan så att jag blev hörselskadad av det öronbedövande skriket.
Låtarna rullade på långsammare än vanligt. Kanske berodde det på att jag längtade efter att hela konserten skulle ta slut, så att jag kunde få visa upp Alex för mina beliebers. Få röra vid henne.
Så ofta jag kunde så vände jag mig om för att slänga en blick på Alex, som dansade så koncentrerat att hon inte märkte dem gånger jag vände på mig endast för att se på henne. Lyckligtvis nog så tog låten äntligen slut och jag sjöng den sista tonen på Baby.
Fansen skrek och applåderade. Jag och dansarna stannade kvar uppe på scenen för att vinka till alla och för att det nu var dags. Det alla väntat på att få höra. Sanningen om min och Alex.
”Phoenix! Tack så mycket för jag fick komma! Det var otroligt kul att på kicka igång turnén här! Men innan jag går har jag en sak att berätta.” Fansens skrik tystnade en aning och jag tänkte på hur detta nu skulle gå till.
Jag vände mig om för att finna min tjej. Hon stod med Kaili och vinkade till några fans. När Alex blick fångade mig gick hon mot mig och jag gick henne till mötes. Jag lade en hand om hennes midja och drog henne tätt intill mig.
”Det har pågått många spekulationer kring detta…” Jag pekade mellan mig och Alex, ”idag kände vi att vi var redo att berätta för världen en sak som vi har hållit hemlig ett tag. Beliebers, jag vill att ni ska hälsa Alex välkommen till familjen som min flickvän. Hon är min och jag är hennes. Men jag kommer alltid att vara er Justin, oavsett vem jag dejtar. Glöm inte det. Tack för ikväll beliebers. Jag älskar er!”
Mitt hjärta dunkade snabbt i bröstkorgen på mig. Jag var nervös. Nervös för den respond vi skulle få. Inom en timme skulle hela världen få veta att jag och Alex var ett par. Men jag brydde mig inte. Nu kunde jag visa alla att hon var min och ingen annans.
Alex skulle precis vända sig om och springa ut när jag drog henne intill mig och gav henne en snabb kyss på munnen. När hon sedan avbröt den såg hon in i mina ögon och log. Då visste jag, att jag älskade henne oavsett vad. Och jag ville vara med henne föralltid.
So yeah, they're officiaaaaalllyyyy togethaaa! Mys va? Detta kapitel blev lite längre än dem brukar, så vi säger som alltid - kommentera lite extra mycket. Snälla! Vi vill verkligen se vad ni tycker.. :)
Love Me Like You Do - 63
”Bra.” log hon då till svar. ”Klockan är kvart i nio. Ska vi göra oss iordning?”
Jag skakade lätt på huvudet, fortfarande med blicken upp i taket. “Vi kan ligga kvar här och njuta lite tycker jag.”
”Det låter inte så dumt.” svarade hon mjukt och pressade sina läppar mot min hals, innan hon återigen lade sig på min axel för att liksom jag, se upp i det vita taket med små klisterstjärnor.
Där låg vi, och stirrade upp i något tomt men som ändå var fyllt med minnen till bredden.
”Jazmyn älskar att bli kittlad, och få all uppmärksamhet. Lek gärna prinsessa med henne - men våga inte föreslå att du kan spela Askungen för då blir hon rasande.” berättade Justin för mig utan att se åt mitt håll. ”Jaxon däremot”, fortsatte han sedan, ”älskar när man kelar med honom. Bär upp honom, leker med hans hår och kanske kittlar honom lite försiktigt på magen.”
”Uppfattat.” nickade jag och drack upp det sista av mitt vatten.
Justin mötte min blick för första gången på hela resan, ”Det kommer gå bra. Oroa dig inte i onödan.”
”Nej då.” suckade jag till svar samtidigt som jag knappade in ett meddelande till pappa om att vi hade nått Winnipeg och att vi snart var framme hos Justins pappa. Innan vi lämnat Sverige hade jag fått lova honom tusen gånger om att jag skulle skicka ett sms eller ringa varje gång vi förflyttade oss, för att berätta att resan hade gått bra och att jag levde.
”Förlåt för att jag har varit lite… oaktiv”, mumlade Justin och greppade tag om min hand för att kunna leka med mina fingrar, ”men jag har så mycket att tänka på nu. Scooter tjatar om att vi måste komma tillbaka i tid för lite mer träning. Turnén drar igång i övermorgon. Vi ska till min familj… det är mycket på samma gång, om du förstår.”
Jag nickade hastigt, ”Åh, jo. Jag förstår precis.” andades jag fram så mjukt jag bara kunde.
Justin pressade fram ett leende, ”Tack.”
Han kysste mig lätt på kinden innan han återigen dök ner bakom sin datorskärm. Himlandes med ögonen drog jag upp min mobil ur jackfickan för att spela lite Candy Crush - något jag endast gjorde när jag verkligen var uttråkad.
Hastigheten avtog långsamt tills bilen äntligen stannade. Gäspandes sträckte jag mig efter dörrhandtaget och slog upp dörren. Oturligt nog så hade himlen öppnat sig, endast tio minuter tidigare, vilket resulterade att vi var tvungna till att springa till verandan och låta Kenny och Moshe släpa omkring på vårt bagage helt ensamma i regnet.
När vi väl kommit in under taket till verandan så lutade sig Justin fram mot mig och drog in mig i en varm omfamning. Ett lugn som jag inte känt på flera timmar spred sig i kroppen på mig tillsammans med ett lyckopirr. Det tog inte många sekunder förrän jag kände hur hans mjuka läppar pressades mot min hjässa, innan han avslutade omfamningen.
”Vi kanske borde kliva in, och meddela att vi är här… så att dem vet.” log han och kramade om min hand.
”Det vore en bra ide.” skrattade jag till svar.
Justin tog vant upp extranyckeln som låg under dörrmattan och låste upp dörren med den, innan han lade tillbaka den. Hand i hand klev vi in i det välinredda, mysiga huset och möttes av en svag doft av potatisgratäng.
”Pappa!” ropade Justin högt. Hans vackra röst studsade mellan väggarna och för en sekund blev det tyst i hela huset innan ett ljud, som lät likt en elefanthjord, fyllde undervåningen. Minuten senare var Justin indragen i en kram, som bestod av hans småsyskon och pappa.
”Chustin! Jag haj saknat dig!” tjöt Jaxon samtidigt som han slog armarna kring sin brors hals.
Ett lyckligt leende spred sig på Justins läppar, ”Och jag har saknat dig med! Er alla!”
En mörkhårig kvinna slöt upp bredvid mig. Hon sträckte fram handen och log vänligt, ”Hej! Det är jag som är Erin. Du måste vara… Alexandra va?”
”Kalla mig Alex.” svarade jag leendes. ”Det är så kul att äntligen få träffa er!”
”Tack detsamma! Jag har hört så mycket roligheter om dig på senaste tiden… du och Justin måste ha det riktigt bra ihop va?”
Jag nickade och slängde en hastig blick på Justin, som lyckligt omfamnade sina syskon, ”Ja. Det är underbart.”
Erin smekte min överarm, ”Han är en riktigt bra kille.”
”Det är han.” instämde jag glatt. Hon log mjukt mot mig och bytte sedan plats med en muskulös man med många tatueringar, vilket jag förmodade var Justins pappa Jeremy.
”Åh! Så detta är den omtalade Alex? Det är så roligt att äntligen få träffa dig!” utbrast han samtidigt som han granskade mig från topp till tå innan han drog in mig i en varm omfamning. Han kramades nästan lika bra som Justin. Det var som jag hade trott - det gick i släkten.
”Det är kul att äntligen få träffa er också. Justin har pratat så mycket om er!” besvarade jag honom glatt. Jeremy släppte taget om mig och jag tog ett steg bak.
Erin, Jeremy och jag såg alla ned på Justin som satt med sina syskon på golvet. Han hade armarna om de båda och de pratade. Rätt vad det var fastnade Jazmyns blick på mig. Hon slet sig loss från Justin och gick fram till mig med en blick som av någon anledning skrämde mig.
”Vem är du?” frågade hon och såg upp på mig.
Jag harklade mig, lite obekväm av frågan, ”Jag är Justins vän Alex, du måste vara Jazmyn?” sade jag vänligt. Jag satte mig ned på huk så jag var i ansiktshöjd med henne och sträckte ut mina armar. ”Får jag en kram?”
”Hur känner du Justin?” frågade hon och ignorerade min kram.
”Jag är en av Justins dansare!” utbrast jag glatt för att lätta upp hennes, aningen, över beskyddande beteende.
”Varför är du här? Var är Selena?” Den sista frågan riktade hon till Justin då hon vände sig mot honom.
”Selena kommer inte komma mer Jazzy. Detta är Alex, hon är min flickvän nu.” berättade Justin lugnt.
”Jag vill inte ha Alex, jag vill ha Selena! Selena säger att jag är en prinsessa!” skrek Jazzy då och sprang iväg från hallen.
Ett sting av smärta kändes i hjärtat på mig när hon sade så. Jag hade förberett mig på att behöva anstränga mig lite extra för att lära känna barnen, men jag hade inte räknat med att Selena skulle ha en så stor betydelse för Jazmyn.
”Ursäkta mig.” ursäktade sig Erin med ett obekvämt leende och försvann sedan efter Jazmyn.
”Oroa dig inte hjärtat, hon behöver säkert lite tid bara.” viskade Justin när han gav mig en kyss på tinningen. Jaxon såg på mig från Justins famn.
”Hej Aleksh! Ja ä Jaxo. Vill du jeka kujajömma?”
”Hej Jaxon! Kurragömma? Jag älskar kurragömma.” svarade jag entusiastiskt, villig att göra ett bättre intryck på honom än vad jag lyckats göra på Jazzy.
”Vad säger ni om att vi går in i vardagsrummet så att Alex och Justin kan vila lite, så kan vi senare leka kurragömma allihopa?” föreslog Jeremy och hänvisade oss in i det stora vardagsrummet.
Jag och Justin slog oss ned bredvid varandra i en av de stora sofforna med Jaxon i Justins knä.
”Så, hur gick resan ungar?” undrade Jeremy och slog sig ned mitt emot oss.
”Bra. Justin sov, som vanligt, och jag lyssnade på musik.”
”En annan sak bortsett från att stå på scen som jag också är duktig på.” Justin log självsäkert och såg på mig. Jag log tillbaka samtidigt som jag himlade med ögonen när jag vände mig tillbaka mot Jeremy.
”Ja, han är så självsäker så det inte är sant.”
Jeremy skakade på huvudet och ställde sig upp. ”Vill ni ha något att dricka? Maten är strax klar.”
”Ja, och ändå så älskar ni mig. Jag kan ta en Red Bull, tack. Babe, vad vill du ha?”
”Vatten blir utmärkt.” Jeremy nickade åt vår beställning och försvann ut ur vardagsrummet.
Jag såg på Justin och Jaxon bredvid mig och de såg ut att brottas. Justin log och skrattade hela tiden. Att se honom med sina syskon gjorde mig glad. Han älskade dem och de älskade honom. Det var villkorlös kärlek, de älskade varandra oavsett vad.
Jaxon avbröt deras brottande för att se på mig, ”Alesch? Gillaj du att hoppa schusch matta?” undrade han.
”Studsmatta? Jag älskar att hoppa studsmatta.” svarade jag honom, precis som jag hade gjort tidigare när han hade frågat om kurragömma. Jaxon nickade glatt och förflyttade sig från Justins knä till mitt.
”Gillaj du jeka med pokémon?”
”Jag vet inte. Jag har aldrig lekt med pokémon…” Jaxon såg på mig med ledsna ögon. Som att någon precis berättat för honom att jultomten inte finns.
”Men... Du kan ju lära mig Jaxon! Jag vill gärna lära mig leka med pokémon.”
”Ja!” utbrast han glatt innan han hoppade ner på golvet, för att antagligen springa upp till sitt rum.
Jag vred på huvudet åt Justins håll och log. För första gången på hela resan var vi ensamma och kunde se på varandra utan att någon störde.
”Här har ni drickan!” avbröt Jeremy just då.
Skrattandes tog jag emot vattenflaskan han räckte över, ”Tack så hemskt mycket Jeremy. Uh, är det okej ifall jag går upp och byter om till lite… finare kläder?”
Jeremy nickade snabbt, ”Upp för trappan, dörren bredvid Jaxons. Du kommer se vilken dörr som är hans.”
Jag nickade och reste mig upp med vattenflaskan i ett fast grepp. När jag väl kommit upp till övervåningen så skannade jag av hela rummet tills jag fann dörren jag sökte efter. Som Jeremy hade sagt så såg man vilken dörr som var Jaxons - det var ett stort, blått J klistrat på dörren tillsammans med en massa pokémonkort.
Leendes klev jag fram till dörren bredvid och slog upp den. När jag såg hur fint gästrummet Justin och jag skulle få bo i, blev jag förvånad. Väggarna var målade i en beige, krämig färg. All textil i rummet var i samma färg, tillsammans med mörka nyanser. Golvet var mörkt med en stor, vit matta på sig och sängen var av mörkt körsbärsträd. Dörrarna till garderoberna var täckta av speglar, och när jag mötte min egna spegelbild blev jag nästan svimfärdig.
Mitt hår stod åt alla håll, mjukisbyxorna jag bar hade en stor chokladfläck på sig och min mascara hade smulat sig under ögonen på mig. Snabbare än blixten drog jag upp dragkedjan till min reseväska för att ta fram mina våtservetter. Det var ingen idé att gå omkring med smink om vi ändå bara skulle befinna oss här omkring.
När jag återigen kom ner till vardagsrummet hade jag torkat av mig sminket, snabb-duschat samt bytt om till ett par svarta strumpbyxor och en stor, vit, stickad kofta att ha över. Mitt hår hade jag slängt upp i en hästsvans, för att slippa få det i ansiktet när jag skulle leka med Jaxon och förhoppningsvis även Jazmyn.
Precis innan jag skulle svänga in till vardagsrummet kastade jag en blick åt vänster och såg Erin stå i köket och duka fram middagen. Jag gjorde en snabb u-sväng för att sedan gå in till köket.
”Kan jag hjälpa till med något, Mrs. Bieber?” undrade jag och gick fram till det stora matbordet hon höll på att duka fram.
”Snälla rara Alex, jag låter så gammal när du kallar mig Mrs. Bieber. Kalla mig Erin, det blir perfekt.”
”Okej då, Erin. Kan jag hjälpa till med något?” försökte jag igen.
Erin stannade upp i det hon gjorde och såg på mig med ett leende jag inte riktigt kunde tyda.
”Nej då, jag tar detta. Gå du ut till Justin och barnen och lek lite innan middagen.”
”Okej då. Men tveka inte att ropa om du behöver något. Utnyttja två extra händer medan de finns här.” sade jag och visade mina ”spirit-fingers”.
Hon skrattade mjukt åt mig, ”Jadå. Tack för erbjudandet!”
Jag nickade. ”Jag finns i rummet bredvid.”
Med dem orden sagda banade jag in i vardagsrummet, där Justin satt och samtalade med sin pappa, med Jazmyn sittandes i sitt knä. Hon var den enda som märkte att jag dykt upp i rummet och var därför den enda som blängde på mig. Jag stod stilla i dörrvalvet, försökte läsa av hennes sura ansiktsuttryck men det var omöjligt.
Sekunder senare kravlade hon sig ur Justins omfamning och gick fram till mig, så att hon istället stod precis framför mig. Hon böjde huvudet bakåt och såg upp på mig med en bekymmersrynka i pannan.
”Kom. Jag ska visa dig något.” muttrade hon hårt och vinkade mot mig, i tecken på att jag skulle följa efter henne mot trappan. Förvånad över att hon ens tilltalat mig, gick jag lydigt efter henne upp för trappan och sedan in i hennes rosa rum.
Hon slog sig ner på sin bäddade säng och sträckte fram ett gosedjur i form av en prinsessa mot mig, ”Den här fick jag av Selena. Hon gav mig alltid presenter, och tog med mig på Disney Land när jag kom till henne och Justin. Hon var snäll. Snäll som en fe.”
Jag slog mig suckandes ner bredvid henne. ”Jag är också snäll Jazzy. Får jag visa min vänlighet innan du blir sur?” viskade jag vänligt och drog med handen över hennes huvud, men hon drog sig undan.
”Nej. För jag vill ha Selena.” svarade hon tvärt.
”Justin var inte lycklig med Selena, Jazmyn. Du måste förstå det… vill du inte att Justin ska vara glad?”
Hon nickade ivrigt så att hennes bruna hår studsade på hennes solkyssta axlar, ”Jo. Men med Selena. Inte dig.”
”Varför inte det?” frågade jag henne sårat, nu med en ledsen rynka mellan ögonbrynen.
”Jag…” började hon tveksamt och bet sig i underläppen medan hon funderade, ”Jag vet inte.”
”Precis Jazzy. Du måste bara ge mig en chans, så kan du berätta om du tycker om mig eller inte senare. Okej?”
”Jag v-” började hon men blev avbruten utav Erin som knackade på dörren.
”Tjejer? Maten är klar. Det är bara att komma och hugga in.” log hon mot oss med Jaxon vilandes på sin höft.
Jazmyn slängde en snabb, känslolös blick mot mig innan hon gick ut ur rummet efter sin mamma. Jag suckade innan även jag reste mig och gick ned för trappan. I hallen mötte jag Justin som drog in mig i en kram. Justin rynkade pannan när han såg min ledsna blick.
”Babe, är allt okej?” undrade han och gav mina läppar en kyss.
Jag suckade, ”Alltså… Jazmyn. Hon gillar inte mig. Hur mycket jag än försöker så händer inget.”
”Ge henne lite tid älskling, hon kommer ändra sig. Det finns inte en människa i världen som kan ogilla dig.” Justins händer strök mig tröstande över ryggen vilket fick mig att må lite bättre i alla fall.
”Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig mer.” svarade Justin och jag placerade en mjuk puss på hans läppar innan jag vände mig om för att gå in i köket.
”Babe, bara lite till.” ropade Justin bakom mig och omfamnade mig bakifrån och gav mig en passionerad kyss precis när vi gick in i köket.
”Ungar, blunda! Justin kan inte hålla sina läppar i styr.” ropade Jeremy vilket fick oss att avbryta vår kyss.
Det var något med mig och att kyssas inför Justins alla familjemedlemmar. Det kändes inte riktigt som ett bra första intryck. Kanske hade Jazzy rätt? Jag kan inte alls var så bra som alla säger.
”Jag är ju en Bieber, det sitter i generna.” sade Justin och log mot sin pappa.
”Det har du helt rätt om, min son.” skrattade Jeremy medan Justin drog ut en stol åt mig så att jag kunde sätta mig ned.
”Justin, vi är inte på dejt, du behöver inte dra ut stolen åt mig. Jag klarar mig.” sade jag aningen generad över det han gjort.
”En gentleman är en gentleman hela tiden. Vare sig det är på en dejt eller inte.” log Justin och satte sig bredvid mig.
”Åh Erin, allting ser utsökt ut!” berömde jag Erin medan jag såg över maten som stod framdukad på bordet.
Potatisgratäng var min favorit och fläskkotletter låg också högt upp på listan. Alla lassade på mat på sina tallrikar och tycktes sedan vänta på något. Jag såg upp på Justin för att se vad det var. Då tog Justin, från ena sidan, och Jaxon, från den andra, tag i mina händer. De blundade och sänkte sina huvuden. Då förstod jag. De var den sortens familj som alltid bad en bordsbön innan de åt.
Justin harklade sig, ”I Jesu namn till bords vi går. Välsigna, Gud, den mat vi får. Amen.”
”Amen.” sa vi alla i mun på varandra innan vi började äta av vår mat.
Jag tog först en tugga av potatisgratängen. Den smakade ungefär som himlen fast på jorden. Inte för att jag visste hur himlen smakade eller om den ens hade en smak, men ja, så smakade den i alla fall.
”Så… Justin, Alex? Hur träffades ni?” undrade Erin mellan sina tuggor.
Justin såg på mig och nickade. Som om han ville säga ”ta det du” som i - berätta det du. Så jag tog mig till orda och berättade hela historien. Från början till slut. Med vissa delar utelämnade som var mellan mig och Justin.
När jag var färdig så nickade Erin och Jeremy åt historien. Jag lät mina ögonlock falla för en sekund för att fundera över vad jag nyss hade berättat. Justin störde mina tankar genom att fatta tag om min hand under bordet, men på ett störde han inte alls. Han gjorde dem fulländade. Han fick mig att inse, att jag var världens mest lyckliga person och det var tack vare honom.
Kliché kapitel, eller vad säger ni? Haha, nej men det var ju gulligt! I nästa kapitel kommer det hända grejer... be prepared... ;)
