Love Me Like You Do - 36
Jag suckade trött, ”Jag går och lägger mig. Jag började bli rätt trött…”
”Meh! Vi är ju mitt i en match.” tjöt Twist förtvivlat fram.
Jag vred på huvudet när jag kommit fram till trappans fot mot dem, ”Stanna kvar ni och spela.”
Ett ’Yes’ lämnade deras munnar i kör. Jag skakade på huvudet innan jag fortsatte upp för trappan in i mitt rum. Väl inne drog jag av mig mina kläder och lade mig sedan ned under täcket. Att borsta tänderna var jag alldeles för trött för. En natt skadade nog inte. Jag kunde borsta dem tre gånger imorgon istället… sekunderna tickade långsamt förbi och snabbare än jag anat hade jag fallit i djup sömn.
Regelbundna andetag lämnade min mun. En efter en. Detta var så tråkigt att tillochmed att räkna hårstrån var roligare. Tidigare i morse hade Tyra kommit hem till oss, fast besluten att jag skulle följa med henne och köpa balklänning. Jag hade tänkt invända när Elenor erbjöd sig att betala. Tyra hade då snabbt fått på mig kläder och sedan dragit med mig ut på stan. För tillfället satt vi inne på någon bröllopsaffär som var helt ödelagd. Klänningarna var fina, men inte en kotte slängde så mycket som en blick åt affärens håll.
”Denna då?” frågade Tyra som kom utspringandes ur ett omklädningsrum, iförd i en ljusblå klänning.
”Superfin. Den matchar dina ögon.” suckade jag och drog åt min hästsvans en aning.
Tyra suckade hon med, ”Dina svar är lamare än en lama. Prova en klänning du också! Eller kanske hade du tänkt att gå i mjukisbyxor och sneakers? Det skulle inte förvåna mig.”
”Tack”, jag himlade med ögonen åt hennes pik, ”men jag har redan en klänning. Mammas klänning.”
”Alex… jag förstår att du vill ha den klänningen men den är trasig överallt och för stor för dig! Du kommer gå naken till balen.”
Jag rullade in mina läppar, ”Men jag är sämst på att hitta klänningar. Jeans och toppar är mer min area. Men inte detta…”
”Vilken tur att du har mig som vän då.” Tyra blinkade med ögat mot mig innan hon försvann in i omklädningsutrymmet igen. Uttråkad som jag var började jag pilla på mitt hår. Klockan som hängde på väggen tickade högt, vilket gjorde situationen allt mer irriterande.
Ett klingande läte hördes ifrån kassan. Förmodligen berodde det på att kassörskan rörde på sig. Hennes handleder var fyllda med guldiga armband i olika former. Vissa var löst åtsittande medan andra kanske hängde slappt. I alla fall så fångade ljudet min uppmärksamhet. Jag följde hennes taniga kropp hela vägen som hon gick till radion. Nej. Skulle hon sätta på musik också? Toppen… Ansträngande stön hördes regelbundet ifrån hennes håll. Var det så jobbigt att sätta på radion? Ett fåtal minuter senare började musiken dunka ur högtalarna som var uppsatta lite här och var i butiken. Till min lycka hade hon slagit på en radio kanal och inte någon konstig skiva.
Musiken fick mig att vilja ställa mig upp och dansa. Glömma allt om den hemska balen som ägde rum om två dagar. Bara tänka på mina danssteg. Det var det jag saknade näst mest från All Around The World turnén. Det jag saknade mest var så klart Justin. Hur han fick mig att känna mig var annorlunda. Men fantastiskt. Så fort han vidrörde vid en kändes det som om man gick på moln. Varför tänkte jag ens på detta just nu? Det var inte direkt så att jag hade en förälskelse i honom… eller? Det skulle faktiskt inte förvåna mig. Selena hade trots allt förvarnat mig. Faktum var att jag, redan när vår vänskap tog av, visste att mina känslor skulle utvecklas för Justin. Han var annorlunda och därför visste jag det.
”Alex? Vilken färg?” frågade Tyra. Hennes blick talade om för mig att detta inte var första gången hon frågat den frågan.
”Öh… jag vet inte. Välj något.”
Tyra suckade, ”Nej Alex. Vi gör inte detta. Säg en färg nu….”, protesterade hon bestämt.
”Okej då… öh… bl-” jag slutade prata när jag fick syn på något mellan två klänningar. Den var nästan omöjlig att se, men ändå hade jag sett den. Snabbt reste jag mig upp och gick fram för att gräva ut den vinröda klänningen. Den var enkel, men otroligt fin. Ryggen var bar, med band som förmodligen skulle hålla upp framdelen. ”Den här blir det.” sa jag bestämt. Jag var praktiskt taget kär i den.
”Är den inte lite för.. vardaglig?” gnällde Tyra med huvudet på sned.
Jag skakade på huvudet, ”Den blir perfekt.”
Försiktigt tog jag mig igenom tyget, fram till prislappen. 399:- var skrivet med stora röda bokstäver. Då måste den vara på rea, tänkte jag nöjt. Allt med den var perfekt. Jag tänkte inte förlora den, så jag gick med snabba steg mot kassan där jag lade upp klänningen på bänken.
”Öh… detta är tyvärr ett skylt-ex. Ledsen.” ursäktade sig tanten bakom kassan.
”Men… snälla. Du får en hundring extra. Snälla. Jag vill verkligen ha den. Dessutom hängde den bland alla andra klänningar, med en prislapp.”
”Kör till.” log hon. Wow. Att det gick så dåligt för denna butik att hon gav upp vid en hundring extra. Det var säkert knapert med inkomsten. Jag fiskade upp femhundringen El hade gett mig tidigare medan tanten lade ned min klänning i en låda och sedan i en påse. Jag räckte över femhundringen och vände mig sedan om mot Tyra som fortfarande stod och bläddrade mellan klänningarna.
”Ska du inte prova den?” frågade tanten, fortfarande med femhundringen i handen.
Jag bet mig löst i underläppen, ”Jo… det kan ju vara smart.”
Hon nickade instämmande. Med snabba steg gick jag in i ett av omklädningsrummen där jag drog av mig mina kläder. Kort därefter satt klänningen på min kropp. Den var som sydd för mig. Mina former syntes perfekt. Den satt som smort på min kropp.
”Den är perfekt!” ropade jag ut till Tyra och tanten. Båda bra-ade åt mig med glada tonfall. Jag drog försiktigt av mig den igen och placerade den varsamt i lådan innan jag klädde på mig. När jag kom ut stod Tyra med en likadan påse som jag hade, också fylld med en kartong.
”Köpte du den?” frågade jag glatt. Hon log lömskt åt mig.
”Du får se på balen…”
”Liksom… det är inte så svårt.” protesterade Tyra. Men inte mot mig. Det kändes mer som om hon snackade med sig själv. På något konstigt sätt hade vi kommit in på ett samtalsämne som endast kretsade kring Alfredo-Tyra-distans-Believe. Till min glädje nämnde hon dock inte Justin. Inte än i alla fall.
Vanligtvis brukade jag vilja prata med Tyra om killar jag gillade, men med Justin var det annorlunda. Jag ville hålla allt för mig själv. Allt som hade med Justin att göra. Faktiskt så var jag inte redo överhuvudtaget att ens tänka på mina känslor om Justin. Så hur skulle jag då klara av att prata om dem med Tyra, som förmodligen skulle berätta för Alfredo som skulle säga till Justin? Allt skulle bli en röra om jag nämnde något till Tyra. Därför var det bäst att sitta tyst och nicka åt hennes babbel.
”Så.. du och Justin?”
Fan.
”Vadå jag och Justin?” frågade jag dumt och förde sugröret mot min mun. Blåbärs smoothien fyllde mig mun till bredden.
”Ja?”, fortsatte hon menandes, ”Ni verkar ju dela något ytterst ordinärt. Vad känner du för honom?”
”Vi är vänner, vad ska jag känna förutom vänskap?”
Hon svalde snabbt sin klunk av Chai, ”Äh! Ge dig Alex. Man ser det på dig att du har fallit för honom. Det sårar mig faktiskt att du inte vill prata om det med mig. Vi är bästa vänner. Eller vi ska åtminstone föreställa det…”
”Förlåt, Tyra, okej? Men om jag kände något för Justin så skulle jag berätta det. Jag lovar.” Lögn. Varför ljög jag? Eller det kanske inte var frågan jag skulle ställa. Varför ljög jag så lätt? Vanligtvis brukade skuldkänslorna äta upp mig inombords innan lögnen ens hunnit lämna mina läppar. Men nu? Det påverkade mig ingenting att ljuga för Tyra. Varken psykiskt eller fysiskt. Och jag visste inte vad jag skulle tycka om det.
”Jag hoppas du talar sanning nu.” tvekade Tyra bakom sin kopp. Jag nickade övertygande. Tyra lutade sig lugnt tillbaka i fåtöljen hon satt i, ”Bra. Så… vad händer i sommar då? Bortsett från turnén.”
”Pappa har beställt någon resa till Italien… Elenors föräldrar har ett sommarhus där vi kommer få bo i. Men jag tror inte jag kommer hinna med det. Det är en massa i sommar. Inte bara Believe tour, utan jag kanske blir tilldelad ett annat jobb?”
”Ska du dissa Justin?” utbrast Tyra bekymrat.
Jag skrattade lugnt, ”Nej. Men kanske något engångsjobb… Scooter har berättat att det kan ske. Många av dansarna dansar på andra ställen. På klubbar, i musikvideos och på små konserter. Det är inget permanent.”
”Tur. För om du skulle dissa Justin så skulle han bli sur och då skulle det bli jobbigt för mig och Alfredo om våra bästa kompisar var sura på varandra medan vi var ihop! Åh.” rabblade hon snabbt upp.
”Lugna ned dig Tyra. Det kommer inte hända. Jag kan försäkra dig det.”
”Hoppas du inte ljuger.” sade Tyra igen. Jag hatade dem orden. När folk sade dem kändes det som om dem inte trodde på en. Trodde inte Tyra på mig? Om det sårade henne att jag inte berättade saker, så sårade detta mig minst lika mycket. Dock hade jag ju ljugit första gången men denna gång var det ju ren sanning. Eller det jag trodde var sanning. Jag hade ju ingen aning om framtiden skulle komma med. Kanske skulle jag och Justin gå skilda vägar trots allt? Nej. Knappast. Ni är gjorda för varandra.
”Hur ska jag ha håret på balen? Jag tänkte på en uppsättning så här…”, berättade Tyra och höll upp sitt blonda hår, ”men jag vet inte. Kanske så här?”
”Vad som helst blir bra. Du är alltid fin. I allt. Du har det i blodet Tyra.”
Ibland behövde Tyra höra dem orden. Nu var ett sådant tillfälle. Varje gång hon blev osäker på hur hon såg ut så yttrade jag dem orden. Det roliga var att hon aldrig kom ihåg att det var precis samma mening jag uttalade varje gång. Men som man säger om blondiner…
”Du har sagt det förut.” muttrade Tyra bittert. Tydligen så var det man säger om blondiner inte sant. Varför kom hon ihåg just idag? Idag, av alla dagar, när jag ville ha henne på bra humör och inte deprimerad över hur hon såg ut. Irriterat sörplade jag i mig det sista av smoothien och reste mig sedan upp.
”Ska vi åka hem eller?”
Vi hade åkt till Malmö och hade därför en bit tillbaka hem. Tyra följde mitt exempel och greppade snabbt tag om sin påse. Var hon sur? Jag orkade inte ens fråga. Om hon var sur var det hennes egna problem. Jag sa endast vad jag visste att hon ville höra. Tja, kanske inte riktigt när det gällde Justin. Då sa jag mer vad jag ville säga och vad hon inte ville höra. Men det var faktiskt lite roligt att Tyra, för en gångs skull, inte fick vad hon ville. Till och med som småbarn hade hon fått allt serverat på silverfat. Hon hade haft allas hemligheter som hon hade gått runt och spridit. Det hade dämpats med åren men hon var fortfarande samma tjej. Ibland var det irriterande men oftast var det skönt. Skönt att ha en driven kompis som visste vad hon ville. Hon var som jag, fast ändå inte. Jag ville ha beröm för min dans och hon ville ha uppmärksamhet för alla hemligheter hon slängde ur sig. Båda var lika målinriktade.
”Så… har du hört något från Samuel?” frågade Tyra efter en stunds tystnad. Vi hade äntligen nått hennes bil. Jag öppnade dörren till passagerarsidan och slog mig ned,
”Nej inte än. Hade tänkt ringa honom ikväll…”
Tyra tryckte in bilnyckeln i hålet, ”Vad bra.” sa hon innan hon vred om.
”Mhm…” hummade jag ointresserat till svar, ”Vem ska du gå med förresten? Du har inte sagt ett ord till mig om din eskort.”
”Äh.” fnös hon bara medan hon backade ut ur våran parkeringsruta. ”En kille bara. Det är en överraskning.”
”Tyra, du kan inte begära att jag ska berätta allt och sedan inte göra det själv. Det är rena rama dubbelmoralen!”
”Jaja! Han heter Adam och går i vår parallell klass. Nöjd?” tjöt hon snabbt ut. Nästan för snabbt för mig att höra.
”Du kunde ha berättat det i normal takt… det är inte världens största hemlighet bruden.”
”Bruden?” ekade Tyra förvånat, nästintill förolämpat. Jag skrockade till utan att svara. Hon måste ju förstå ett skämt, right? Istället för att grubbla mer om Tyra lutade jag mitt huvud mot det kalla fönstret.
Vi åkte snabbt förbi alla hus, träd och människor som gick på trottoaren. Det var något jag gillade med att åka bil. Hastigheten. Springa gick ioförsig snabbt det också, men inte lika snabbt som att åka bil. Skulle man någonstans? Ta bilen. Var man förföljd? Ta bilen. Dock kunde det ju bli en aning svårt att ta bilen när man skulle hem, om man var förföljd när man var full. Kanske- vad i hela friden sitter jag och tänker på? När man kan åka bil? Jag skakade snabbt av mig tankarna och tryckte istället på radion. Tyra lutade sig avslappnat tillbaka i sätet redan när hon såg mig sträcka mig efter knappen. Som vanligt spelade NRJ dem senaste hitsen. Tydligen var Där palmerna bor en sådan. Men det skadade inte mig, den var bra. Så pass bra att jag och Tyra beslutade att sjunga med.
”Inte en dag har gått utan att jag tänkt på, stränderna man bränns på där klubbar aldrig stängs ååh!” sjöng vi falskt ut. Båda två var riktigt kassa på att sjunga, därför var det så roligt att sjunga med radion. Ingen kunde höra oss och kunde därför inte döma oss. Vid rappen gav vi upp. Ingen av oss hade tagit sig tiden att lära den. Dessutom gick den för snabbt för oss.
”Åh..” pustade jag nöjt ut med ett leende lekandes på läpparna. Tyra sneglade på mig, likaså leendes.
”Förlåt. För att jag har varit sur och så… det var verkligen inte meningen! På riktigt. Det är en dåligt dag för mig bara.”
”Det är lugnt.” skrattade jag till svar. Jag hade förberett mig på att få höra just den meningen hela dagen.
Tyra bet sig tveksamt i underläppen, ”Säkert?”
Jag kollade allvarligt på henne, ”Säkert.”
Jag ställde prydligt upp mina skor på skohyllan innan jag gick in i vardagsrummet där alla satt samlade framför någon animerad film. Det var säkert någon ny då jag inte kände igen den. Golvet knarrade till under mina fötter, något som fick Elenors blick att slitas från teven rakt mot mig.
”Hej Alex.” log hon och reste sig försiktigt upp för att inte väcka Leo som hade somnat bredvid henne. Pappa hade också slumrat till med Jake i sin omfamning. ”Är du hungrig? Det finns pizza.”
”Vad är det för pizza?” frågade jag lågt och följde med henne ut i köket. Hon lyfte upp locket på pizzakartongen för att visa vilken pizza som låg under. Ett stort leende sprack upp på mina läppar.
”Kyckling.”
”Vi tog en kebab också, men den åt killarna upp direkt. Så jag tog lite av denna… och du har rätt. Kyckling är ju jättegott på pizza!” sa hon ärligt medan hon plockade fram en tallrik åt mig.
Jag nickade instämmande, ”Visst? Jag förstår inte hur folk kan rata det bara av själva åsynen.”
”Man ska inte döma en bok…”
”... efter dess omslag.” avslutade jag hennes mening. Elenor hade sagt det minst en miljon gånger under sin period i mitt liv. Varje gång jag träffade en ny person så ekade dem orden i bakhuvudet på mig. Det var visa ord. Ett bra motto också för den delen.
”Här har du. Vill du ha cola?” hon gjorde en ansats för att öppna kylskåpet när jag skakade på huvudet.
”Nej tack. Detta blir toppen. Tack.” Elenor log mjukt mot mig innan hon gick ut i vardagsrummet igen. Jag tog tag om pizzans kant och tog sedan en stor tugga av den. Det enda jag fått i mig under dagens lopp hade varit en smoothie. Och en halv kaka som Tyra inte hade orkat. Jag förtjänade den här pizzan. Om det var något jag älskade mest av allt – efter dansen – så var det kycklingpizza. Det fanns inget bättre än att få sätta sig och stoppa i sig en sådan här goding efter en jobbig dag. Uttråkat sparkade jag på stolens ben medan jag åt upp pizzan. När tallriken till sist stod tom, gick jag tillbaka med den till diskbänken för att diska den. När tallriken var skinande ren så ställde jag ned den i diskstället och satte av mot badrummet för att ta mig en dusch. I samma stund som jag räckte mig efter handtaget på badrumsdörren så knackade det på dörren. Min blick for mot klockan. Den var strax över nio. Vem kom hit den här tiden på dygnet, bortsett från Tyra? Förbryllat gick jag med snabba steg mot ytterdörren och slog upp dörren.
”Hey.”
Personen bakom dörren var den jag minst hade anat. Varför just nu?
Vem tror ni står bakom dörren...? ;) Några kanske har en aning!
Ema befinner sig just nu i Paris, åååh Jelly :( Hoppas hon har det bra iallafall... kommentera! x Liv.
Love Me Like You Do - 35
“Varför?” undrade jag.
“Jag vill prata med Justin själv. Seså, gå nu.” mandade han och jag satte mig upp i chock över att min yngre bror kört ut mig ur rummet. Vanligtvis brukade det vara tvärt om men jag antog att det fick vara så här nu.
Blicken jag mötte var tom. Sömn var något jag inte fått mycket av dem senaste dagarna. Oron över Jake hade varit alldeles för stor, även fast han redan hade vaknat. Att se honom i smärta var bland det värsta jag visste. Spegelbilden framför mig tillät mig att bevittna dem mörka ringarna under mina ögon och torrheten på mina spruckna läppar. Jag hade insett för längesedan att jag inte skulle vara vacker efter en vecka på sjukhuset, men jag brydde mig inte.
Paparazzina hade inte lämnat sjukhusets entré då det inte var privat mark, men Justin hade tydligen kontakter i Sverige som skulle hjälpa oss att komma ut på ett annat sätt. På hela sjukhuset fanns det cirka fem utgångar och alla fem var okkuperade av Paparazzina. Långsamt drog jag mina fingrar igenom mitt smutsiga hår och drog upp det i en boll på huvudet. Elenor hade i flera dagar manat mig att åka hem, byta kläder och duscha men jag hade vägrat. Jag ville inte lämna Jakes sida. Elenor hade dock gett upp efter några timmar med kläderna. Hygien var A och O för henne och därför hade hon åkt raka spåret hem och plockat med sig en hel väska kläder till mig. Jag log åt tanken. Det sved i mina läppar, något som fick mig att sluta.
”Lex?” Leos trötta röst fyllde rummet jag stod i. Mitt huvud vreds automatiskt mot hans håll.
”Ja? Vad är det Leo?” frågade jag honom mjukt. Han gnuggade sig sömnigt i ögonen med små knytnävar.
En gäspning lämnade hans mun, ”Mamma sa att du schunde ge mig fchukost.”
Jag gick fram och lyfte upp honom, ”Självklart. Vad vill du ha? Gröt?”
”Nej! Inte gchöt! Mamma har gett mig gchöt i fleja dagaj.” klagade han upprört. Ett skratt lämnade min strupe,
”Jaså minsann? Då ska vi fixa fram… lite våfflor tycker jag!”
Leo nickade entusiastiskt. Ungen var bara för söt… Med tunga kliv gick jag ut ur rummet. Stressen som hängt i korridoren dem senaste dagarna var som bortblåst. Branden hade tagit stor del av läkarnas uppmärksamhet men nu var allt som vanligt igen. Som tur var hade ingen jag kände råkat illa ut i den.
Hissen var proppfull med sköterskor och andra ting, så jag bestämde mig att ta trapporna istället. Leo vägde inte allt för mycket och dessutom befann vi oss på första våningen så det skulle inte bli så långt att gå. Vägen ned gick snabbare än jag trott. Leo lekte med en hårslinga som hade glidit ur min håruppsättning medan jag gick mot cafeterian som i princip var tom. Kanske halvfull. Jag kände i fickan till mina svart-vit randiga byxor och fann till min lycka en hundralapp. Den skulle förmodligen täcka våfflorna till Leo. Bestämt gick jag fram till kassan där en äldre dam mötte min blick, halvt leendes.
”Vad får det lov att vara?” harklade hon fram med ljus mormors röst.
Jag kollade på Leo i försök att få honom att ta till orda men inte ett pip lämnade hans läppar,
”Våfflor… och…”, jag granskade menytavlan bredvid mig i jakt på något att själv ta, ”en tonfisksallad.”
”Det blir… åttiofem kronor tack.” Damen knappade på sitt tangentbord med sina långa, rödfärgade naglar. Summan hon nyss uttalat visades på en liten skärm framför mig medan jag räckte fram hundringen med Leo vilandes på min höft. ”Femton kronor tillbaka.”
Jag tog emot småmynten hon räckte över och tryckte ned dem i fickan. Snäll som hon var placerade hon maten på en bricka. Som tack log jag mot henne innan jag satte av mot närmsta bord med en barnstol. Egentligen behövde inte Leo sitta i barnstol, men det kändes bäst. Jag skulle inte orka alls om han skulle ramla ned i cementgolvet.
”Ska jag skära åt dig?” frågade jag vänligt. Leo kollade trött upp på mig och nickade sedan långsamt. Koncentrerat började jag skära mig igenom den gyllenbruna våfflan som var dränkt i sylt, bokstavligen. I samma stund som jag blev klar vibrerade mobilen i fickan på mig. Jag räckte snabbt över gaffeln till Leo och svarade sedan på samtalet.
”Alex?” andades jag ut. Medan jag väntade på svar från den andre, okända personen drog jag bort locket till min sallad. ”Hallå? Det är inte kul. Ska du inte prata med mig kan du lika gärna lägga på.”
”Va? Hallå? Alex?” gäspade en välbekant röst i andra änden. Justin.
Ett leende kröktes på mina läppar, ”Justin… varför ringer du just nu?”
”Alfredo ringde. Du kom på tal och så helt plötsligt räckte han över sin mobil till mig… jag vet inte.”
Jag stoppade in en pastaskruv i munnen, ”Kom på tal?” ekade jag förvånat. Hade dem talat om mig?
Justin skrattade nervöst, ”Ja… eller.. öh… vi snackade om… din…dina dans… danskunskaper?”
”Okej, du behöver inte berätta vad ni snackade om men en sak är säker – du måste träna på att ljuga. Ditt stammande avslöjar allt Justin! Vi får öva på det när vi ses igen om några veckor.” jag slängde en blick på Leo för att kolla så att läget var okej. För tillfället satt han och slickade i sig sylten. Åsynen gjorde det omöjligt att inte le.
”Om några veckor…?”
”Ja dummer. Jag har ju bal och student. Sedan kommer jag till L.A, efter en veckas ledighet här. Det var ju dealen. Att efter All Around The World skulle det vara några veckors uppehåll innan Believe. Eller hur?” mumlade jag förvirrat fram. Hade jag helt fel eller var det bara Justin som var trött?
”Ja, du har helt rätt. Förlåt. Jag var bara lite förvirrad… hah. Vad gör du?” frågade han lugnt.
Jag vek ett salladsblad som jag sedan placerade i min mun, ”Äter med Leo. Själv då?”
Justin andades lättat ut, ”Å, har ni lämnat sjukhuset än?” undrade han glatt.
”Idag åker vi. Om Jake känner sig okej för att åka hem.” förklarade jag och tog en klunk av vattnet damen snällt hade ställt på brickan.
”Skönt”, suckade Justin. Jag hörde hur han förflyttade sig någonstans, kanske utomhus. ”Du…?”
”Mhm?” hummade jag till svar medan jag torkade Leo runt munnen.
”Jag saknar dig. Det är tråkigt utan dig här… du är liksom… alltså… det är svårt att förklara hur du är.”
Jag skrattade, ”Ska jag ta det som en komplimang?”
”Oh ja.”
”Aw. Jag saknar dig också Justin, jättemycket. Det gör ont i kroppen – så mycket saknar jag dig!” tjöt jag dramatiskt till svar i luren. Justin skrattade till i andra änden och Leo kollade undrandes på mig. ”Nej men seriöst. Det är så det är. Inget annan än rena rama sanningen.”
Jag kunde höra hur Justin slog sig ned, ”Det var trevligt att höra. Nu mår jag lite bättre.”
Mitt leende suddades ut, ”Varför mådde du dåligt?” frågade jag ledsamt. Möjligtvis en gnutta sarkastiskt då jag redan anade vad svaret skulle vara.
”Jag saknar dig.”
Bingo.
”Det är inget att må dåligt över. Jag kommer ju snart. Då kan vi hitta på en massa kul. Gå på Six flags, gå på bio, dansa, bada och bara ha allmänt kul! Vi måste ju ta vara på den lilla ledighet som vi får.”
”Yeah. Men du… Alfredo tjatar på mig just nu. Jag måste dra.” mumlade Justin sorgset fram.
”Ja, okej! Men vi kan höras mer på Skype någon dag. Det är bara att smsa.”
”Bra. Bye crewmateeeeeee.”
”Hej med dig Justeeeeeen.”
Det pep till och samtalet var över. Ledsamt lade jag undan telefonen på bordet för att sedan fortsätta äta, något som var omöjligt då Leos blick brände i kinden på mig. Frustrerat kollade jag upp på honom.
”Vad har jag gjort nu då?”
”Du äj dum.” muttrade han fram och korsade sina små armar över bilden på Blixten McQueen på hans tröja.
”Hur kommer det sig att du tycker så?” frågade jag en aning sårat. Leo brukade aldrig bli sur på mig.
”Jag fick inte pjata med Jus. Dum Lex!”
Jag slog mig tröttsamt ned i soffan bredvid Alfredo. Twist kollade på mig bakom sin ölflaska.
”Vad?” utbrast jag när jag insåg att dem båda kollade på mig. Ett flin spred sig på Ryans läppar.
”Du gillar henne.” skrattade han fram. Twist och Fredo nickade instämmande som två robotar. Jag drog en hand igenom mitt hår i väntan på ett argument ifrån någon av dem.
Twist tog då till orda, ”Du lämnade inte en killkväll för att ens snacka med Selena! Alla dem gånger Fredo ringt henne när vi suttit så här har du alltid lagt på, kommit med en ursäkt. Men den här tjeje… wo! Hon måste vara något speciellt om du går ifrån oss för att snacka med henne.”
”Hon är speciell. Men ni har definitivt inte med saken att göra. Blir vi… eller skulle det ske att hon blev min, så skulle ni vara dem första att veta. Men till dess angår det inte er! Dessutom så är hon min vän. Inget annat än det. Hon känner förmodligen ingenting för mig förutom vänskap.”
"It's none of your business."
”Joho.” invände Alfredo tvärt.
”Och hur fan vet du det?” flinade jag till svar. Han verkade tro att han var någon sorts kärleksgud.
Han höjde på ena ögonbrynet, ”Varför tror du att hon grät som en galning på flygplatsen i Oslo?”
”För att vi bråkade?” antog jag som om det vore en självklarhet. Ryan suckade ifrån fåtöljen snett framför mig.
”Idiot! Hon har känslor för dig! Ingen annan tjejkompis skulle gråta över ett sådant litet tjafs!”
En känsla sade mig att han kunde ha rätt. Men att Alfredo möjligtvis hade rätt tog min uppmärksamhet mer än faktumet att Alex kanske gillade mig… men det var ingen idé att dra förhastade slutsatser. Om Alex skulle vilja ha en relation med mig som mer än vänner så skulle hon förmodligen nämna det. Så enkelt var det. Vi var knappast nio längre och gick runt i hemlighet. Ioförsig gjorde ju jag det, men det var endast för att jag inte ville förstöra det vi hade byggt upp. Det speciella bandet vi hade. Om vi skulle besluta att bli ett par skulle det vara bådas beslut och inte bara den enas. Om jag skulle nämna mina känslor för henne kanske hon skulle känna sig tvungen att bli ihop med mig. Det var det sista jag ville.
”Strunt samma. Släpp ämnet.” muttrade jag och reste mig upp, i kurs mot köket.
Envist följde Alfredo efter mig, ”Inse det Justin! Du gillar henne, hon gillar dig.. Det blir perfekt!”
”Jag bad dig att byta samtalsämne. Är det så svårt?!” han började gå mig på nerverna. Ifall Alex och jag gillade varandra var det endast varandra vi skulle diskutera det om. Inte med våra vänner. Vad gjorde det Twist, Fred och Ryan om jag gillade Alex? Och vad gjorde det Tyra om Alex gillade mig? Ingenting. Så därför var det lika bra att hålla känslorna för sig själv.
”Chilla.” utbrast Alfredo med sina händer på var sida om sitt huvud i en försvarande gest.
”Jag chillar. Det är du som borde chilla. Låt mig ha mina känslor för dig själv. Jag frågar väl inte dig om ditt och Tyras kärleksliv, eller hur?”
”Nej, men du och Alex har ju inget kärleksliv så det finns inte direkt något att berätta om.” protesterade han envist.
”Precis! Just därför ska du sluta prata om det! Vi är vänner – inget annat.” försäkrade jag honom innan jag tog en klunk av Fantan jag just tagit ut ur kylskåpet.
”Jaja... Skitsamma.” sa Alfredo och gick iväg.
Jag lutade rumpan mot diskbänken och stod där för att fundera en stund. Kanske var jag kär i Alex, på riktigt trots alls. Killarna hade rätt med att jag gick aldrig ut för att prata på telefon med Selena när vi hade killkväll. Men med Alex hade jag kunnat åka till Sverige nu direkt bara hon bad mig göra det.
Jag saknade henne så mycket. Hennes skratt, hennes ögon, hennes leende, hennes godhet, hennes rumpa och ja, henne överhuvudtaget. Alfredo pratade med Tyra hela tiden så han var inget alternativ, Twist var upptagen med inspelning av sitt kommande album och Nick var ovänn med mig. Ingen av mina närmsta vänner kunde jag umgås med, förutom Alex, men hon var på andra sidan jordklotet.
En gnutta ångest växte inom mig och jag kunde inte hålla fingrarna i styr. Innan jag visste ordet av hade jag skickat iväg ett sms.
Till Lex:
Kom hem snart, jag saknar dig vid min sida.
Så fort jag tryckt på skicka ångrade jag mig. Jag höll verkligen på att falla för henne men jag ville inte att hon skulle veta något och jag var sämst på att inte visa det om man säger så.
Innan jag hunnit få mer ångest tog jag min fant och gick ut till grabbarna igen. Jag slog mig ned i soffan och såg på medan de spelade 2K13.
”Nå?” undrade Ryan och sneglade åt mitt håll.
”Nå?” upprepade jag frågandes.
”Ringde du upp henne igen då?” Alla blickar var riktade åt mitt håll. Jag satte nästan fantan i halsen.
”Va? Varför skulle jag ringa upp henne?” hostade jag fram till svar.
Twist himlade med ögonen, ”För att berätta om dina känslor! Att du diggar henne.”
”Ursäkta men jag ’diggar’ inte Alex. Och även om jag skulle gilla henne så skulle det fortfarande inte ha med er och göra – som jag har sagt över tio tusen gånger denna kväll. Så sluta snacka om Alex på riktigt nu. Annars går jag och lägger mig. Jag skojar inte.” hotade jag dem med. Alla tre tystnade då dem visste att i samma stund som jag gick och lade mig skulle dem vara tvungna att sticka härifrån. Tja, alla förutom Ryan då som var på besök ända ifrån Stratford. Jag kunde knappast tvinga iväg honom till ett hotell även om jag ibland kände för det.
”Okej boss.” skrattade Fredo fram och slog sedan på spelet igen. Ryan blev snabbt uppslukad av spelets gång, något som fick mig tid att gå igenom twitter och instagram i lugn och ro. Mitt i mitt skrollande plingade mobilen till. Alex hade svarat. En varm känsla bubblade upp inom mig. Fan. Jag orkade inte förstöra ännu en vänskap genom att bli ihop med tjejen. Visst, både Selena, Caitlin och Jasmine konstaterade att vi var vänner men ingen av dem hade hört av sig sedan uppbrottet. Det berodde ju endast på att vi inte var vänner. Tjejer var allt för konstiga ibland… dubbelmoraliska.
Från Lex:
Jag kommer snart! Lovar att tiden kommer rulla på snaaaabbt! När jag väl är där kommer du inte vilja ha kvar mig. Haha. Bara tre veckor ungefär. Sen så blir det parteeh. Inte bokstavligen, men du förstår. Ha så kul. Puss.
Puss. Hon hade skickat puss. Det var ett kliv framåt i vår vänskap. Kanske var det ett tecken, men vad visste jag? Jag var bara en tonårskille som var lika förvirrad som vilken annan kille som helst med kärleksproblem.
Jag slängde en blick på klockan. Halv två på natten. Det måste betyda att den var runt åtta hos Alex i Sverige. Jag tänkte tillbaka på våran natt tillsammans i Berlin. Vår kyss… eller om man ens kunde kalla det kyss. Det kanske mer hade varit en vänskaplig puss. Jag vet inte hur jag skulle tolka den. Det var trots allt mig den kommit ifrån, så det borde ju vara enklast för mig att tolka vad jag hade menat med den men tydligen inte. En spontankyss hade det varit kunde man nog säga. För att få tyst på Alex. Jag log åt minnet. Hennes läppar var som gjorda för mina… men så var det nog alltid med den man var kär-gillade-tyckte om. Alla tankar om kärlek gav mig huvudvärk. Det enda jag ville nu var att gå och lägga mig i min säng och sova tills Alex kom tillbaka, så att vi kunde fortsätta våran vänskap utan förvirrade tankar om kärlek. För min del i alla fall. Jag hade ingen aning om vad hon kände eller tänkte angående läget mellan oss.
Läget mellan oss? Vad tänker du på Justin? Läget mellan oss är vänskap. V-Ä-N-S-K-A-P. Vänner.
Jag suckade trött, ”Jag går och lägger mig. Jag började bli rätt trött…”
”Meh! Vi är ju mitt i en match.” tjöt Twist förtvivlat fram.
Jag vred på huvudet när jag kommit fram till trappans fot mot dem, ”Stanna kvar ni och spela.”
Ett ’Yes’ lämnade deras munnar i kör. Jag skakade på huvudet innan jag fortsatte upp för trappan in i mitt rum. Väl inne drog jag av mig mina kläder och lade mig sedan ned under täcket. Att borsta tänderna var jag alldeles för trött för. En natt skadade nog inte. Jag kunde borsta dem tre gånger imorgon istället… sekunderna tickade långsamt förbi och snabbare än jag anat hade jag fallit i djup sömn.
Skrivet av Liv och lite Ema, som dessvärre åker idag! :(
Vad tyckte ni? Lite förvirrat kapitel, men det tog tid... haha. Hoppas ni gillar det och kommenterar mycket! Puss.
Love Me Like You Do - 34
Jag vände om in i rummet och skulle precis lägga mig ned igen när en röst kallade på mig. Filips. Snabbt sprang jag ut i korridoren igen där jag såg en doktor komma gåendes mot oss. Då kändes allt i hela världen hopplöst. Klumpen i halsen blev så stor att jag knappt fick in något syre alls. Hålet i hjärtat tog över själva hjärtat och allt började snurra. Snälla… snälla kom med bra nyheter.
”Operationen gick galant, precis som väntat. Jacob måste dock vila nu. Så en i taget med honom och inget spring ut och in. Han behöver verkligen lugn och ro för att han ska kunna vakna upp fortare." Jag andades ut andetaget som jag hållit inne. Tack gode Gud.
"Jag går in till honom. Ni alla borde gå hem och vila lite. Jag har ändå sovit, det har inte ni. Seså, iväg med er. Jag ringer om det är något." sa jag snabbt och vände mig om för att gå där ifrån.
“Nehe du unga dam. Vi går ingenstans.” sa pappa och tog tag i min arm för att vända mig om.
“Ni behöver duscha,” sa jag och lutade mig fram för att lukta på honom. “blääää.” kved jag och höll för näsan.
“Tack gumman, det värmer att någon har kvar humorn nu i detta läge. Men nej vi stannar här.” Nu var pappa allvarlig och sträng. Jag kunde dock förstå honom. Hans son låg i koma och hade just blivit opererad.
“Okej då. Men jag vill gärna sitta med Jake. Det känns som om jag inte varit här på sistone så jag vill vara det nu.” Jag såg mellan pappa och El och de båda nickade.
“Vi sitter i caféterian och tar en kaffe. Ring om det är något.” Jag drog in de båda i en kram innan jag gick min väg.
Mina ben styrde mig mot Jakes rum. När jag anlände stod hans dörr på glänt. Jag tog ett djupt andetag innan jag drog upp dörren precis så jag kunde slinka in och däefter stängde jag den efter mig. Jake låg där. Fortfarande medvetslös och fortfarande med slangar äverallt.
Jag drog ut stolen som fanns där och satte mig vid sidan om sängen.
"Hej Jacob." hälsade jag. "Jag är lite osäker på om du hör mig men av vad jag sett i alla Hollywoodfilmer så pratar de alltid med personer i koma." Jag skrattade lite åt hur korkad jag lät men skrattet nådde inte mina ögon. Det fanns inget klang i det. Det var mer framtvingat och obekvämt.
Jag tog tag i Jakes hand och smekte den lätt med min tumme. Ritade möster på hans handrygg.
"Du vet, ibland tänker jag på om vi hade kunnat göra något för att ändra de öde som redan är förbestämt för oss. Som typ om er buss hade åkt någon minut, eller sekund för den delen, tidigare, att detta kanske inte hade hänt. Eller om min mamma tagit ledigt den veckan för att vara med mig och pappa som hon egentligen hade lovet, hur det hade varit för oss idag." Jag kysste hans hand mjukt och tog djupa lugnande andetag.
"Jag vet att du är stark Jacob, du kommer klara det här, eller hur? Jag vet det. Elenor vet det, pappa vet det och du, du vet om att du kommer klara detta. Du kommer vakna upp och du kommer ta dig igenom detta. Med oss vid din sida. Jag kan ta en paus från jobbet, jag behöver inte åka på världturné. Jag vill vara här med dig. Du behöver mig, en syster som ser efter dig. Justin skulle förstå. Eller hur?" Jag blundade och lutade pannan mot madrassen.
"Justin hade förstått ellerhur?" viskade jag och mina tårar började återigen rinna.
En lång tystnad passerade när någon plötsligt yttrade några ord.
"Nej Alex. Justin behöver dig."
Jacobs perspektiv:
Jag var instängd, i ett svart rum utan utvägar. Varken fönster eller dörrar fanns där. Det var bara jag, helt ensam. Jag hörde något i bakgrunden, men inte tydligt nog för att urskilja vad det var.
Det var som att något svingade sig fram och slog mig, för utan förvarning kände jag obehaglig smärta i bröstet. Det var som att någon skar upp mig på mitten och vände ut och in på mig. Jag ryggade tillbaka i smärta, lade mig ner på marken. En händelse spelade upp sig i huvudet på mig.
Jag satt i en buss. En buss full med människor vars ansikte jag inte kunde se. Sedan det starka ljuset, det starka ljuset jag hade sett innan allt blev svart. Innan jag kände smärtorna och innan allt mörknade. Det var slutet. Jag fanns inte mer. Jag var som bortblåst. Ljuset hade tagit mig och placerat mig i detta mörka rum, själv.
Jag kände rörelser på mig hand men när jag såg ner på den var den lika orörd som jungfru Marias oskuld. Min hand låg där men jag kände något mjukt mot den. Jag märkde då att jag inte kunde röra mig. Jag var fast, fast liggandes på rygg med endast ögonen rörbara.
"Hej Jacob. Jag är lite osäker på om du hör mig men av vad jag sett i alla Hollywoodfilmer så pratar de alltid med personer i koma." hörde jag någon säga. Det lät som... Nej det kunde det inte vara, jag fanns inte mer, ingen kan prata med mig då.
Smärtorna attackerade mig igen. Denna gången kändes det som om en hel armé med hjälp av deras spjut huggit mig i magen. Jag kunde inte röra mig. Inte på något sätt skydda mig mot armén som fanns där. Det gjorde ont. Jag ville skrika men inget mer än luft lämnade min strupe. Jag var fast i detta svarta rummet föralltid.
Då hördes rösten igen, "Jag vet att du är stark Jacob, du kommer klara det här, eller hur? Jag vet det. Elenor vet det, pappa vet det och du, du vet om att du kommer klara detta. Du kommer vakna upp och du kommer ta dig igenom detta. Med oss vid din sida. Jag kan ta en paus från jobbet, jag behöver intr åka på världturné. Jag vill vara här med dig. Du behöver mig, en syster som ser efter dig. Justin skulle förstå. Eller hur?" Det var Alexandra, min syster. Jag var nästan säker på det. Var det så de döda kände när levande människor försökte prata med dem? Vad pratade Alex om? Justin skulle inte förstå och inte jag heller för den delen. Justin var bäst. Jag önskade han och Alex blev tillsammans, Justin var en cool snubbe. Jag ville öppna ögonen och skrika åt Alex att hon inte fick lämna Justin, någonsin. Jag kände plötsligt något blött vid min hand.
Jag knep ihop ögonen innan jag försökte öppna de igen. Sakta öppande jag de och fick blinka några gånger för att kunna se. Jag var inte längre i det mörka rummet jag precis varit i. Det var vitt eller taket var i alla fall vitt. Jag rörde mina ögon ner bara för att se Alex ligga med huvudet lutat mot madrassen jag verkade ligga på. Hon snyftade till då och då och nu kändr jag att det var hennes mjuka händer som ritade mönster på mina.
Jag tvingade fram min röst för att uttala mig om Justin.
"Nej Alex Justin behöver dig.” viskade jag med en aning raspig och förstörd röst. Hon såg upp på mig med röda ögon.
”Jake?” undrade hon och reste sig upp. ”Är du vaken?”
Jag skrattade till lite och då fick jag smärtor i bröstet. Jag knep ihop ögonen och ignorerade det. "Klart jag är vaken. Inte pratar jag i sömnen inte!”
”Oh herre Gud. Du är verkligen vaken." sade hon och hoppade med ens upp ur stolen hon verkade sitta i. ”Jag måste kalla på sköterskorna och ringa El och pappa, de måste kolla till dig och veta att du är vaken.” slängde hon hysteriskt ur sig.
”Alex?” viskade jag.
”Hm?”
”Kalla inte på sköterskorna och ring inte pappa. Snälla. Kan inte du bara vara med mig här. Själv. Jag har saknat dig.” bad jag.
”Jag har saknat dig med.” viskade jag med gråten i halsen. Jag ville luta mig fram och krama honom, men jag var rädd att jag skulle göra honom illa.
”Kom, lägg dig här.” viskade han och flyttade sig så långt till sidan han kunde. Han hade ont, jag kunde se det, men han varken bad om hjälp eller visade att han hade ont.
”Jag vågar inte.” erkände jag. Jag ville inte skada honom.
”Men sluta Lex, kom. Jag vill ha dig hos mig nu.” Även om jag fortfarande tvekade så gjorde jag som han sa. Jag lade mig försiktigt ned bredvid honom.
Jag ville fråga honom hur han mådde, men jag kände mig dum. Klart han inte mådde bra, han hade ju precis varit med om en olycka och legat i koma. Men vad skulle jag säga?
“Lova mig att inte lämna Justin, Alex. Han är bra för dig, tillsammans är ni som ett.” viskade han. Jag behövde inte vrida mitt huvud för att veta att han blundade.
“Varför säger alla så?” utbrast jag. “Till och med Pattie sa så, och hon har inte ens träffat mig och Justin samtidigt. Vi är vänner, punkt.”
“Ni behöver inte..” började han innan han lade ena handen på vänstra revbenet. Han knep ihop ögonen och mumlade några “aj” för sig själv innan han fortsatte, “... vara tillsammans för att man ska se det. Man bara gör det.”
Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det han sade eller vad alla andra sade till mig för den delen heller, men på ett sätt gjorde det mig glad att höra det.
“Du vet, för att vara sju, snart åtta år är du ganska smart. Och mogen.” skrattade jag fram och vände blicken åt hans håll.
“Och för att vara sjutton, strax arton är du ganska korkad om du inte ser att du och Justin är som gjorda för varandra. Jag antar att alla inte kan vara lika smarta.” Jake ryckte på axlarna till sitt svar, men gnydde sedan till av smärta.
“Jag klarar inte detta längre. Jag måste kalla på en läkare.” sade jag och gjorde ansats till att resa mig upp men Jake stoppade mig.
“Vänta, inte än. Snälla.” bad han och jag kunde inte säga emot honom så jag satta mig tillrätta igen.
“Var är Justin?” undrade Jake sedan.
“Just nu?” Jag kollade på mitt armbandsur som satt runt min handled. “Antagligen på väg till Australien.”
“Skulle du också följt med där?” frågade han sedan och jag visste direkt vart han ville komma med detta.
“Oroa dig inte om det.”
“Kan jag få prata med Justin?” undrade han sedan. Jag vände mig om i den ovanligt stora sjukhussängen och såg på honom med rynkad panna.
“Du vill prata med Justin?” frågade jag.
“Ja. Vadå då?”
Jag suckade, “nej inget.” Jag drog upp min mobil ur fickan och slog Justins nummer.
Det ringde några gånger innan någon svarade.
“Mhmm?” hörde jag Justin i andra änden. Hans röst var raspig, som om han precis vaknat.
“Väckte jag dig?”
“Mhmm.”
“Justin? Vakna.” beodrade jag honom.
“Mhmm.” Åh nu fick det vara nog.
“Justin för helvete snälla svara eller lägg på. Jag orkar inte med detta just nu.”
“Mhmm, förlåt snygging. Och för att svara på din fråga så, mhm, du väckte mig.” viskade han med hes och sexig röst.
“Förlåt Jus. Vad gör du?”
Han hummade till, “Runkar till bilder på dig.”
“Jake kan höra dig.” sade jag.
“Ehm. Hehe, jag skojar bara. Jag kollar på videos på oss från de senaste dagarna och tänker på hur mycket jag saknar att ha min min bästis här.”
“Hey, är inte jag din bästis?” hörde jag Fredo ropa i bakgrunden.
“Nej.” svarade han Alfredo. “Vad gör du då, sötis?” undrade han och jag antog att det var riktat till mig. Vad var detta? Varför kallade han mig saker som snygging och sötis? Ovanligt, men gulligt. Jag gillade det på ett sätt.
“Ingenting bästis, jag är inne hos Jake. Han har precis vaknat.” svarade jag och funderade lite på om jag skulle försöka mig på att kalla Justin något gulligt. Fast nej, det var inte min grej. Vad skulle jag ens kalla honom? Älskling? Vi var ju inte ens tillsammans.
Justin harklade sig, “hur är det med honom?”
“Jag vet inte han vaknade precis. Sköterskorna har inte ens varit inne, han lät mig inte ropa på dem. Han ville prata med dig sa han.” svarade jag och lekte med mitt hår som låg på min bröstkorg där jag låg. Jag drog en slinga mellan mitt pekfinger och mitt långfinger och när jag kom ut till topparna studerade jag det noga. Mina toppar hade börjat klyvas och jag behövde verkligen en klippning för att fräscha upp håret.
“Jaha oj, ja okej. Jag får väl prata med honom då. Alex?”
“Hm?”
“Har han sagt något om vad som hände? Alltså olyckan? Eller ska jag undvika det.”
“Inte ett ord nej. Undvik Carlena när ni kollar på film. Hon är absolut inte pratglad.” skrattade jag fram och hoppades att han skulle förstå.
“Men va? Eller, vänta... Jaha. Jag förstår. Hej då bestie, jag saknar dig.”
“Och jag dig, men vi ses snart igen. Puss.” viskade jag i luren.
“Puss på dig min fina vän.”
Jag räckte över telefonen till Jake och han tog emot den. Sedan viftade han med händerna åt mig att gå ut. Jag såg oförstående mellan honom och dörren. Sedan pekade jag på mig själv och därefter dörren och Jake nickade.
“Varför?” undrade jag.
“Jag vill prata med Justin själv. Seså, gå nu.” mandade han och jag satte mig upp i chock över att min yngre bror kört ut mig ur rummet. Vanligtvis brukade det vara tvärt om men jag antog att det fick vara så här nu.
Det var jobbigt att skriva om Jake i koma, men ja det blev väl det okej. Hoppas ni gillar det. Kommentera! xx Ema
Love Me Like You Do - 33
”Varför inte?”
”Jag vet inte. Det bara-”
Mer hann han inte säga innan en ringsignal började låta inifrån fickan på hoodien jag bar. Det var säkert Scooter. Jag drog ut mobilen ur fickan åt Justin när jag skymtade ett nummer jag kände igen.
”Vänta… det här är Elenors nummer.” sade jag och svarade sedan snabbt, ”Hallå det är Alex?”
”Tack och lov! Alex! Jag har ringt dig över tusen gånger!” skrek Elenor med tjock röst i andra änden. Jag stelnade till bara av att höra hennes tonfall. ”Det har hänt något. Du måste komma hem Alex. Nu.”
Det var min pappa. Han hade råkat ut för något. De har tagit honom, de människorna han var skyldig pengar. Nej, det är Leo eller Jake. Rånarna från banken hade hittat dem och gjort dem illa. Eller så var det Elenor som gjort något fel på sjukhuset som kostat någon livet och nu har hon stämts och vi kommer inte ha några pengar kvar. Vi kommer bo på gatan. Nej, Alex sluta tänka så. Det är säkert inget. Tänkte jag.
Jag kunde inte dra några slutsatser om situationen när jag inte visste någonting om den förutom att det var så pass allvarligt att jag var tvungen till att lämna Paris omedelbart och åka hem.
Jag gick med raska steg på flygplatsen i Köpenhamn. Scooter hade bokat nästa flyg till mig och jag hade lämnat turnén omedelbart och Scooter var nästan säker på att jag inte skulle hinna tillbaka innan Believe Tour. Han och Justin visste vad som hade hänt hemma, men de ville inte berätta något. Förmodligen för att jag skulle slippa oroa mig, men det gick inte. Jag oroade mig ändå.
När jag kom ut från flygplatsen såg jag genast Elenors vita Range Rover stå och vänta på mig. När jag närmade mig såg jag att det inte var El bakom ratten, utan Filip, Elenors systerson. Jag gick till bilen och öppnade bagageluckan. När jag lastat in mitt bagage såg jag till bakluckan att jag stängt ordentligt innan jag satte mig i passagerarsätet.
”Vad har hänt?” Var allt jag kunde förmå mig själv att fråga. Jag brydde mig inte ens om att hälsa.
”Alex du kanske vill vänta och se själv.” viskade han sårat.
”Nej. Jag måste veta. Nu.”
Han suckade, ”Lika envis som alltid.... Det är Jake. Han ligger inne på sjukhuset. De krockade med laget på väg hem från en match.”
Jag tappade andan. Jag kunde inte tro mina öron. Min lilla Jacob, han låg på sjukhuset. Nej, nej. Det fick inte vara sant.
”Hur mår han?” fick jag fram även om rösten skar sig.
Återigen suckade Filip. ”Läget är väldigt stabilt för tillfället men vi vet inte hur han mår eftersom han ligger i koma.”
Han ligger i koma. I koma. Orden ekade i huvudet på mig. Han kanske aldrig skulle vakna. Föralltid ligga i koma, aldrig öppna ögonen för att se på mig igen. Han kanske aldrig skulle få se oss igen. Jag skulle inte klara av detta. Jag klarade helt enkelt inte av att mista en person till. Det skulle förstöra mig. På alla sätt de går. Hålet i hjärtat växte sig större av bara tanken på att jag kanske mister ännu en person. Alla tankarna och känslorna blandades och jag gick igenom de så noga i huvudet att jag inte märkte när Filip parkerade bilden utanför sjukhuset, hemma i Malmö. Efter att jag stigit ur bilen smällde jag igen dörren efter mig. Filip dök upp vid min sida och gav mig en kram.
”Allt kommer ordna sig.” Då bröt jag ihop. Tårarna ville inte stanna kvar och bränna under ögonlocken utan de forsade istället ner för mina kinder.
”Jag vet inte om jag klarar av att förlora ännu en människa Fille.” grät jag mot hans axel. Han strök mig över ryggen och tryckte mig hårdare mot honom.
”Sch… Jake är stark, han kommer klara sig.” viskade han innan han lade sina händer på mina kinder och sköt tillbaka mitt ansikte så han kunde se mig i ögonen. Hans händer var inte alls lika mjuka som Justins och hans blicka var inte alls lika lugnande som Justins.
”Torka bort tårarana så går vi. Du behöver se Jacob med egna ögon, se att han inte ser så dålig ut.” Jag torkade mig under ögonen och tog ett djupt lugnande andetag innan jag gick efter Filip mot ingången.
När vi närmade oss huvudentrén fick några paparazzis syn på oss och började knäppa bilder. Filip placerade sin arm runt min rygg och jag höjde min lediga hand framför ansiktet. Vilka oförskämda typer. Att de inte skämdes över att dyka upp här när min bror låg i koma och fråga mig sådana saker som om hur Justin var i sängen, om vi var tillsammans och om jag blivit vald som Justins dansare för jag låg med honom.
Jag gick med huvudet högt och ignorerade vad de sa. Jag visste sanningen och det var det viktigaste.
Vi hann precis komma innanför dörrarna när jag hörde något som fick mig att tappa det.
”Din lilla bror, Jacob, ligger på sjukhuset och din mamma är doktor. Vad konstigt att den lilla horan inte kan rädda honom. Vilken mamma…” Det fick mig att på mindre än en millisekund vända mig om och springa ut igen.
”Ursäkta? Vad sa du? Vem var det som sa så om min familj?” skrek jag och såg runt på nio de paparazzis som stod utanför. Alla stod bara stilla och fortsatte att ta bilder och filma eller vad de nu än gjorde. Ingen vågade stå på sig för orden de tidigare yttrat.
”Är det ingen som vill erkänna?” frågade jag och lät de fundera en stund. Fortfarande inget svar. ”Ni är så jävla respektlösa. Springer runt där med era kameror och tror att ni gör något bra. Men nej verkligen inte, ni förstör folks liv. Ni får människor att må dåligt av era påhopp och ert eviga utfrågande. För att besvara era frågor så blev jag vald som Justins dansare för att jag är en duktig dansare. Och innan ni nu skriver i era tidningar att jag är självupptagen bitch så säger jag det redan nu, när man kan erkänna för sig själv att man är duktig då är man verkligen det. Man är medveten om sina styrkor. Ert eviga undrande om Justin är bra i sängen kan jag inte svara på för jag har inte haft sex med honom. Jag är oskuld. Ja skriv det nu så att alla kan lägga det på minnet. Jag är fucking oskuld.” Jag var tvungen till att ta en paus ur mitt skrikande för att andas. Jag stängde ögonen och tog några djupa andetag innan min röst återgick till min vanliga igen.
”För det sista, ja min bror ligger på sjukhuset. I koma om ni känner att ni behöver veta det. Min mamma,” jag slängde upp händerna i luften och gjorde citationstecken vid det sistnämnda, ”är inte min mamma. Min mamma är död. Elenor är mamma till mina halvsyskon och hon är definitivt ingen hora. Ni har ingen rätt att kalla henne hora, det är nedlåtande för en kvinna som El. Ni känner henne inte. Lämna mig, min familj och mina vänner ifred. Jag ber er. Jag orkar inte mer, jag kommer bryta ihop snart.” min röst vek sig i slutet och tårarna började rinna igen. Flera folk hade samlats runt oss. Jag såg mig omkring medan jag med pekfingret torkade några av tårarna som rann på den högra kinden.
Filip slöt upp bakom mig och tog tag i min arm. ”Vi går nu.” Han drog nu med mig in i sjukhuset och vi gick längst de vita korridorerna Det luktade sjukhus och bara lukten fick mig att må dåligt. Under barndomen hade jag spenderat många dagar på detta ställe. Jag hade opererat min arm, flera gånger. Jag hade haft ett extra litet ben i armen som hade bidragit med att en av mina leder där hade slagit knut på sig. Det tog de flera månader innan de upptäckte vad som var fel därav mina långa vistelser. Min mamma hade befunnit sig här dag ut och dag in då. Aldrig lämnat min sida. Ett flertal gånger hade hennes jobb stått på spel, men hon hade låtit det vara. Åh, jag saknade henne så mycket.
”Här.” Filip nickade mot en dörr längre ned för korridoren. Utanför stod Elenors föräldrar, samt mina farföräldrar och farbröder. Pappa hade tre bröder och en syster, men endast två av bröderna hade kommit hit. Förmodligen för att de resterande inte orkade lämna USA eller inte kunde. Jag skakade bort tankarna. Nu skulle jag inte fokusera på min pappas familj borta i USA, eller om vilka som var här eller inte. Allt jag skulle lägga fokus på var Jake.
Farmor kollade upp på mig och lade huvudet på sned. Jag började springa mot dem med hjärtat i halsgropen. Snälla Gud, bad jag medan jag sprang, Snälla… säg att Jake lever och att inget kommer hända. Jag gör vad som helst. Snälla. När jag kommit fram försökte farmor att dra in mig i sin omfamning, men jag skyndade mig istället in på rummet. Där låg han. Blek, med smutsigt hår och slangar intryckta i både näsa och mun. Nålar var instuckna under huden på hans armar. Det var hemskt att se honom så.
”Lex!” utbrast Leo ledsamt och sprang mot mig. Jag sträckte mina armar mot honom och bar upp honom.
”Vad hände?” ville jag veta, även fast Filip redan förklarat allt. Jag ville veta specifika detaljer.
Pappa harklade sig, ”Dem hade varit på en fotbollsmatch och skulle åka hem i lagbussen när ett rattfyllo körde in i sidan på bilen. Sidan där Jake satt. Oscar och Bastian ligger även dem i koma och alla andra har svåra skador – både inre och yttre.”
”Jake…” flämtade jag ut och gick med tunga steg mot hans säng. Utan att märka det hade jag sträckt min hans efter hans ansikte. Jag smekte det som om han vore gjord av porslin. Men jag ville verkligen inte skada honom mer än vad som redan var. Farfar kom in bakom mig och sköt en stol mot mina ben.
”Slå dig ned gumman.” viskade han medlidsamt fram. Jag hade i tanke att möta hans blick med ett simpelt tack, men förmådde mig inte att vända blicken ifrån Jakes döda ansikte. Han var inte död. Men ansiktet var alldeles… uttryckslöst. Inte en känsla reflekterades. Klumpen i halsen blev större när jag tänkte på hans pojkaktiga flin som oftast brukade sitta där. Leo klamrade krampaktigt tag om min hals.
”Lex… Jake kommer vakkna… elle hur?” viskade han mot min hals. Jag svalde bara hårt. Jag ville inte svara på den frågan. Jag kunde inte svara på den frågan. Men att föreställa sig ett liv utan en Jake… det gick bara inte. Långsamt strök jag med min hand mot Leos rygg. Han behövde tröst, inte tafatta chansningar. Inom kort kunde jag höra hans djupa andetag slå mot min hals. Allt kommer bli bra, intalade jag mig själv. Allt måste bli bra.
”Alex… älskling…” Elenors röst var mjuk mot mina trumhinnor. Jag kramade trött om kudden som låg under mitt huvud. Var det skola? Varför väckte hon mig? Jag var ju ledig från skolan… då slog det mig. Jake. Olyckan. Sjukhuset. Skräckslaget satte jag mig käpprakt upp i sjukhusbädden jag låg i. ”Alex…”
”Vart är Jake? Vart är jag?! El, vart är han?” skrek jag förtvivlat. Tårarna brände i ögonvrån på mig.
Elenor drog lugnt med sin hand mot min panna, ”Lugn… han är på operation. Han bröt ett antal revben i kraschen, så dem måste få ut flisorna så att hans lungor inte punkteras.”
Jag nickade sömnigt medan jag gnuggade mig i ögonen. Genom glasdörren kunde jag se Elenors mamma Katharina sitta och vagga Leo i sin famn, sjungandes på någon vaggvisa. Hur jag visste att hon sjöng var för att hennes läppar konstant rörde sig i långsamma rörelser.
”Här.” El räckte över en bricka med mat. Eller mat och mat. En tallrik gröt och en kopp kaffe låg placerade på brickans mitt. Klassisk sjukhusfrukost. Med tanke på att jag faktiskt var hungrig så greppade jag tag om en sked innan jag rörde ihop gröten och sylten till en enda stor smet. Jag föredrog en söt gröt, därav sylten.
”Hur mycket är klockan?” frågade jag med maten i munnen. Elenor slängde en blick på sitt armbandsur.
”Halv åtta. Jake åkte in runt sjutiden, så det är nog klart inom en timma. Det tar tid.”
Jag nickade,
”Hur mår han? Eller vet ni något?”
”Han har inte vaknat än om det är det du menar… men doktorerna konstaterar att läget är stabilt för nu. De hoppas på att han kommer vakna upp inom dem närmsta tolv timmarna. Jake är stark. Jag vet det. Du vet det.” tröstade Elenor mig och drog en hand igenom sitt bruna hår.
”Jag vet. Men jag kan ändå inte hålla mig från att vara orolig…” mumlade jag fram. ”Jag menar.. jag kommer ihåg så tydligt när jag låg där. Jag var orolig för mig själv då också. När du skulle föda Leo och de var tvungna att ta till med kejsarsnitt, då var jag också orolig. Sjukhus gör mig svag. Bräcklig.”
”Jag förstår dig. Du har gått igenom för mycket hemskt för att vara en så fin tjej… men Gud har en plan för dig Alex. Jag kan lova dig det.” Elenor böjde sig fram för att placera en kyss mellan mina ögonbryn.
Jag ville så gärna tro på hennes ord, men det gick inte. Om han hade en plan för mig… varför visade han mig den då inte? Hur många hemska saker skulle jag behöva gå igenom innan denne ”plan” uppenbarade sig? Hur länge skulle jag behöva lida? Det fanns en gräns för vad en människa orkade. Jag hade passerat den gränsen innan mamma dog men jag var kvar på jorden. För jag kunde inte låta pappa, Elenor, Jake, Leo, Tyra och Justin gå igenom samma smärta som jag gjorde. Det skulle vara själviskt om jag skulle ta självmord. Men jag visste att mamma var stolt. Jag kände det rakt in i benmärgen. ”Har Justin hört av sig?”
”Ja. Han ringde när du låg och sov tidigare i morse. Han frågade hur Jake mådde… och hur du mådde. Han är en bra kille Alex. Han finns för dig. Det är unikt.” sa El vänligt, lugnt. Hon brukade rata mina killkompisar något enormt. När hon träffat Victor hade hon lagt salt på hans pannkakor. Barnsligt, men det var ett gott minne nu efteråt. Det gladde mig att hon gillade Justin. För det gjorde jag också. Som vän eller inte. Jag visste att han aldrig skulle lämna min sida.
”Jag vet… det känns jobbigt att inte ha honom här dock.” mumlade jag sorgset fram och sköt ifrån mig gröttallriken som nu var tom innan jag fortsatte, ”Alltså… han tröstar mig som ingen annan.”
El nickade, ”Jag kan se det på dig. På er. Ni ger varandra tröst. Ni är ett.” det var poetiskt sagt, men sant. Jag kände likadant. Han var som min bror, men ändå inte. Vi kunde slappna av i varandras sällskap som om vi vore ett par. Vi hade delat ett antal intima stunder och gått vidare som vänner. Det var speciellt.
”Men han är han. Och jag är jag.” suckade jag och drog upp mitt rufsiga hår i en tofs.
”Vad menar du med det unga dam?” utbrast Elenor en aning strängt.
Jag ryckte på axlarna, ”Jag menar… han är världskänd. Jag är en dansare ifrån Skåne. Ser du skillnaden?”
”Äh! Trams. Vare sig du är ifrån Peru eller Indien eller Ryssland så är du du och Justin gillar dig. Och sen när ser du Justin som – jag citerar – världskänd? Visst. Han må vara känd men han är samma person som du.”
”Jag vet. Eller.. åh! Jag vet inte vad som tar åt mig. Jag är trött, rädd, orolig och förvirrad. Jag menade det inte så.”
”Jag vet det.” svarade Elenor lugnt och drog in mig i sin varma omfamning, ”Jag vet det gumman.”
Hon vaggade mig långsamt fram och tillbaka i sin omfamning. I en sekund kände jag mig trygg tills jag hörde ett alarm tjuta utifrån korridoren. Vad var det som hände? Både El och jag skyndade oss ut med blicken flackandes från höger till vänster. Sköterskor sprang förbi oss utan att ens bry sig om att det satt en orolig familj här. Pappa reste sig upp och grabbade tag om en som såg hysterisk ut i blicken.
”Vad är det som händer?!” frågade han högljutt för att överrösta springandet och tjutandet.
”Det har skett en olycka. En brand i en gymnastiksal! Jag måste skynda mig.” hon drog sig ur greppet och fortsatte ned för korridoren. Jag lugnades genast. I en sekund hade jag trott att det var Jake allt spring handlade om. Att han hade slutat andas eller värre… en ilning for igenom min ryggrad. Positiv. Var positiv Alex.
Jag vände om in i rummet och skulle precis lägga mig ned igen när en röst kallade på mig. Filips. Snabbt sprang jag ut i korridoren igen där jag såg en doktor komma gåendes mot oss. Då kändes allt i hela världen hopplöst. Klumpen i halsen blev så stor att jag knappt fick in något syre alls. Hålet i hjärtat tog över själva hjärtat och allt började snurra. Snälla… snälla kom med bra nyheter.
Vad tror ni doktorn säger?.... Åh, Jakiieeee. :( Det var några utav er som anade att något som detta hade inträffat - och ni hade rätt som ni läser här över. Vad tror ni händer med Jake?
Detta var skrivet av oss bådaaa! Och förresten så gör det inget om ni skriver du.. det går bra det med. Båda tar åt sig. Vi lovar. :) Kommentera! x L&E.
Love Me Like You Do - 32
“Tack för idag Bieber. Jag hade det jätte mysigt.”
“Tack själv Lex. Jag gillar att vara med dig, så nöjet var på min sida.” sade han när hissen stannade till på andra våningen. Han gjorde armkrok med mig och vi gick ut. “Ser detta mer vänskapligt ut tycker du?” undrade han och antagligen var syftet armkroken.
“Det är vad omvärlden ser det som.” svarade jag. Jag ville säga att det som hände där uppe kändes som något mer än vänskap, men jag hindrade mig själv. Justin och jag var vänner, inget mer. Och även om det var så att jag började få känslor, vilket jag egentligen inte vet om jag har, så skulle jag ändå inte sagt något till Justin. Jag ville inte försöra det vi hade om det var så att han inte tyckte detsamma.
Jag kramade om mitt hår, något som fick allt vatten att rinna ned för min nakna kropp, innan jag virade en handduk runt det. Hela min kropp var utsliten. Kvällens show hade varit något extra. Vi hade ändrat koreografin en aning, vilket hade resulterat att vi hade fått träna så mycket som vi bara kunnat när jag och Justin kommit tillbaka ifrån vår lilla picknic. Dessutom så hade vi även snabbare tempo på allting då hela konserten hade blivit uppskjuten i en timma på grund av vår försening. Så fort jag och Kaili hade klivit innanför dörren hade jag varit snabb med att ta mig in på badrummet.
Nu, fyrtio minuter senare var jag äntligen klar. Jag hade varit så trött att jag behövt stå i över tjugo minuter med bara vatten rinnandes ned för min kropp. Därefter hade jag tvingat mig till att greppa tag om alla rengöringsmedel som stod på hyllan vid duschen.
”Äntligen.” muttrade Kaili trött ut när jag slog upp dörren. Hon reste sig upp ur sin säng och skyndade sig in på badrummet, förbi mig. Jag ryckte på axlarna och gick fram till min reseväska. Vi hade aldrig tiden att packa upp och även om vi skulle packa upp så skulle det vara onödigt. Vi stannade aldrig på ett ställe mer än trettio timmar under All Around The World turnén. Ärligt talat så längtade jag en aning efter att få komma hem till Sverige ett tag. Bara känna sig hemma, ta det lugnt och umgås med kompisar. Dansarna här var också mina kompisar, men det var en annan sorts vänskap än med dem kompisar jag hade i Sverige.
Istället för att fundera mer på vänner så slog jag upp min reseväska och drog ut ett par rena trosor samt min stora Superman t-shirt. Jag drog det på mig och hängde handduken jag haft runt kroppen på stolen som stod placerad vid skrivbordet. Mamma hade alltid hängt handdukarna där för att dem skulle torka snabbare. Jag svalde hårt. Nej Lex, tänk inte på mamma nu… du kommer bara sluta upp i tårar. Inte nu, manade en röst i huvudet på mig. Jag kliade mig nervöst i nacken och gick tillbaka till sängen, där jag drog åt mig laptopen vi fått låna av Scooter som låg placerad på Kailis säng. Jag slog upp locket och klickade mig in på facebook. Många meddelanden från mina svenska kompisar hade strömmat in. Det var allt ifrån ’Tack för att vi fick komma på festen!’ till ’Hur är det där borta?’ Det gladde mig att dem brydde sig så pass mycket att dem tog kontakt med mig. De flesta hade inte ens hälsat på mig när jag kommit tillbaka från USA.
Jag svarade på alla meddelanden och klickade sedan upp min och Justins chatt. Han var inloggad, så varför inte skriva till honom?
Alex Smith: Hey, vad händer Biebuuuuuuur?
Justin Bieber: Fredo och Dan spelar GTA. Själv då Aleeeeeex?
Alex Smith: Väntar på Kaili som duschar… har precis gjort det själv ;)
Justin Bieber: Du skulle ha ringt!
Alex Smith: Hahahah, varför då?
Justin Bieber: Jag ville ju göra dig sällskap…:(
Alex Smith: I dina drömmar Justin. Men om du vill kan du komma hit nu? Kaili bryr sig nog inte.
Justin Bieber: Nä, kom du!
Alex Smith: Men jag är tröööööööööttt!
Justin Bieber: Jag med. Kom du eller ingen.
Jag bet mig löst i underläppen, funderandes över om jag skulle orka ta mig hela vägen till Justins rum.
Alex Smith: Ingen. Byeee!
Justin fick allt ta sig hit om han ville ha någorlunda bra sällskap. Alfredo och Dan spelade ju spel, så jag antog att Justin knappast fick vara med om han satt inloggad på facebook. Ett flin spreds över mina läppar. Jag kände på mig att han skulle komma hit. Så småningom.
Dörren in till badrummet öppnades och en pyjamas klädd Kaili kom utstigandes. Vi hade precis samma utstyrsel, båda med stor t-shirt och turban, vilket var en aning roligt. Jag fnissade till. Varför jag ansåg att det var roligt hade jag ingen aning om. Kanske berodde det på att jag hade mens. Då skiftade mitt humör något enormt. Jag kunde tycka att kolla på en banan var superroligt och att få en nagel flikad var det värsta som kunde hända. Det förklarade ju varför jag och Justin bråkat så förfärligt i morse.
”Vad gör du?” frågade Kaili och nickade mot datorn som låg framför mig på sängen.
Jag ryckte på axlarna, ”Kollar Facebook, twitter och sånt nödvändigt. Vad gjorde du då?”
”Kollade porr. Som vanligt.” skämtade hon nonchalant, ryckandes på axlarna hon med. Jag flinade åt hennes torra skämt.
”Precis. Och det är därför historiken visar facebook och youtube?”
”Jag kanske raderade den historiken. Det tänkte du inte på va…?” motargumenterade hon med ett brett leende lekandes på sina läppar. Jag bet mig själv i underläppen, frustrerad över att jag inte vunnit denna diskussion.
Kaili drog ur sin turban då hennes korta, lila hår redan hade torkat. Ibland önskade jag också att jag hade kort hår. Man slapp den otroliga hettan i nacken om somrarna och det torkade på nolltid. Men jag älskade mitt hår. Det var som mitt lilla barn. Jag älskade att ta hand om det, att köpa nya hårprodukter som jag kunde använda. Om man kollade mitt bankkonto så kunde man se att det mesta av mina pengar var lagt på hårprodukter. Och Nutella. Ifall det inte vore så att en massa andra saker som grönsaker toapapper och räkningar skulle betalas så skulle jag lätt kunna leva på bara Nutella och hårvårdsprodukter. Det skulle vara pricken över i:et i mitt liv. Jag förstod mig inte på folk som hatade Nutella. Hur kunde man hata världens godaste choklad smet?! Omöjligt.
”Alex?!” ropade Kaili och slog till mig i bakhuvudet. Jag förde min hand dit innan jag kollade upp på henne.
”Vad?” väste jag till svar, nu irriterad över slaget mot mitt huvud. Hon hade inte slagit hårt alls men det gjorde ändå ont. Varför, moder natur, varför var man så bräcklig och ömtålig varje månad som kvinna? Orättvisan var stor. Män slapp. Justin slapp. Men ioförsig så ville jag inte låta Justin gå igenom detta. Han skulle bryta ihop på sekunder.
”Det knackar för hundrade gången!” utbrast Kaili irriterat. Hennes kinder var blossande röda av ilska. Jag förstod henne. När man var tvungen att upprepa saker för en person som inte hade något intresse alls av att lyssna så tog det endast några nanosekunder innan ilskan började koka inombords.
”Åh.” anadades jag ut och reste mig sedan upp i kurs mot dörren. Så snart jag greppat tag i guldhandtaget så upphörde knackningarna. Jag blev förskräckt av tanken av att jag låtit något stå och vänta, så jag slet snabbt upp dörren innan presonen hunnit gå sin väg. Till min lycka fann jag Justin ståendes där.
”Hej!” log han med sina händer i fickan. Jag blev så otroligt överlycklig bara av ett simpelt ’Hej’ ifrån honom så att jag slängde mig om halsen på honom. Gud, jag hatade detta mer än mest. ”Wow.. vad är det?”
"Hi!"
”Inget. Jag blev bara så glad av ditt hej. Och leende.” svarade jag glatt mot hans axel.
Justin skrattade till vilket orsakade att hela hans kropp under mig vibrerade, ”Va? Ett leende?” frågade han förvirrat.
”Mens.” ursäktade jag mig snabbt. Justin rullade in sina läppar medan han nickade. Jag kliade mig på kinden och kom på mig själv med att endast stå i t-shirt och turban framför Justin. I en sekund kom paniken flödandes men snart därpå försvann allt som en vindpust. Det gjorde ingenting. Justin hade sett mig i mina värsta dagar, så detta var ingenting alls.
”Hej Justin!” ropade Kaili inifrån rummet. Jag vred på huvudet bara för att se att hon beslagtagit datorn igen.
”Tja! Hur är det Ka?” frågade Justin med en nick åt Kailis håll. Jag suckade. Skulle dem bygga upp en sorts hundraårig konversation nu? Det orkade jag verkligen inte.
”Hon mår bra, tralala.” sjöng jag snabbt fram för att förhindra konversationen som jag fasade.
Justin höjde på ögonbrynen åt mitt håll, ”Okej…”
”Ge mig din hoodie.” sa jag till Justin medan jag drog på mig Kailis ljusa UGGS. Hon skulle ändå inte använda dem nu kunde jag hoppas och dessutom låg mina nedpackade. Skulle jag ta mig an att gräva efter dem skulle jag inte vara klar förrän efter midnatt.
När jag återigen rätade på mig så förvånades jag över att Justin hade gjort som jag beordrat. Jag greppade tag om hans mörkblåa hoodie och drog den över huvudet på mig. Den var varm mot min hud och luktade Justin. Det var underbart att bära den. Jag skulle precis gå med Justin ut i korridoren när jag kom på att jag fortfarande bar min turban. Snabbt skyndade jag mig in på badrummet för att istället dra upp mitt hår i en hög tofs på huvudet.
”Hej då Ka! Jag kommer om någon timme! Lovar.” ropade jag till Kaili innan jag stängde igen dörren.
”Någon timme?” ekade Justin oförstående, ”Jag trodde du var så trött att du inte ens kunde pallra dig till hissen och åka upp till mig.”
”Ja, men när jag såg dig… alltså du utstrålar energi. Så jag orkar mer nu. Men jag kommer orka ännu mer om vi skyndar oss över till Starbucks och köper varsin latte. Jag är så överdrivet sugen på kaffe just nu. Och chokladsås. Och en brownie.”
”Ska bli ma’am.” log Justin och höll upp sin arm i tecken på att jag skulle kroka fast min med hans – något jag också gjorde. Vi skuttade som två treåringar mot hissen lite längre ned i korridoren. Väl framme sträckte jag upp mitt ben och klickade på knappen med foten. Justin log åt mitt håll. Hissen plingade till och i samma stund som vi skulle kliva in i den så vart vi stoppade av en välbekant, sträng röst.
”Justin! Alex! Vart är ni påväg?” ropade Scooter efter oss, småjoggandes ned för korridoren för att nå oss.
”Starbucks. Kvällskaffe.” berättade jag snabbt med ett brett leende på mina läppar.
Scooter skakade på huvudet, ”Det krylla mer fans utanför. Ni kan inte gå ut nu. Speciellt inte ensamma.”
”Kolla bara.” orden som lämnade Justins mun var så snabba att jag knappt hann uppfatta dem. En rynka tog plats mellan Scooters mörka ögonbryn då han inte verkade förstå vad som skulle ske, men bara sekunden efter drog Justin med mig in i hissen.
”Justin!” ropade Scooter men det var för sent. Dörrarna hade redan stängts och hissen var på väg nedåt. Jag fuktade mina läppar. Skulle jag säga åt Justin eller låta honom hållas? Jag var trots allt väldigt sugen på en kaffe. Och brownie. Vad är det värsta som skulle kunna hända?
Hissen plingade återigen till och Justin drog med mig ut ur den, in i den folktomma lobbyn. Receptionisten kollade upp på oss från sitt skrivbord men beslöt att låta oss vara. Smart drag. Varken jag eller Justin skulle orka diskutera med en gammal, sur receptionist om varför vi var på väg ut den här tiden på dygnet och alldeles ensamma. Vi skyndade oss fram till glasdörren som ledde ut och spejade efter Beliebers.
”Ha! Scooter hade fel. Det är ju inte en enda kotte här.” konstaterade Justin glatt och sköt sedan upp dörren för oss. Jag ryckte på axlarna. Scooter kanske hade en aning om vad som skulle hända om några Beliebers fick tag i oss. Förmodligen skulle det inte bli vackert. Justin var den mest efterlängtade killen i den här staden just nu. Först skulle dem väl försöka kidnappa honom och sedan styckmörda mig på något diskret sätt. Bara tanken fick det att rysa i ryggraden på mig.
Helt inne i mina tankar, märkte jag inte att vi redan kommit över gatan och stod framför Starbucks. Jag log stort mot Justin innan jag slog upp dörren. Det plingade till och kassörskans blick for upp mot oss. Hon log snett. Det var ingen tvekan om att hon var vacker, men Belieber verkade hon inte vara då hon lugnt och sansat fortsatte torka av bänken. Justin drog upp sina hängiga byxor och fuktade sig om läpparna innan han kom över till mig som redan stod vid disken.
”Bonjour.” hälsade Justin på tjejen som glatt hälsade tillbaka med sin klingande, söta stämma. Han började snacka franska med henne, vilket gjorde mig otroligt frustrerad. Jag kunde ingen franska överhuvudtaget. Okej, ett bonjour kanske jag kunde men alla ord han uttalade just nu var främmande för mig. ”Alex? Vad vill du ha?” frågade Justin mig snabbt.
”En caramel latte och en brownie med smält choklad i sig.”
Justin återupprepade det jag hade sagt, dock på franska. Det förstod jag eftersom att jag hörde ordet ’Caramel’ i hans mening. Hon knappade in allt på sin apparat och bad sedan om betalt. Då slog det mig. Vi hade inte med oss några pengar överhuvudtaget. Men Justin var ju ioförsig Justin Bieber… men ändå. Hon skulle väl ha betalt.
Men som med allt annat så fanns det ett kort hit. Justin visade upp det och fick ett brett leende till svars av tjejen. Jag himlade med ögonen. Skrytmåns. Bara för att man är vacker måste man inte trycka upp det i allas ansikten. Speciellt inte killar som Justin. Han var min vän, och jag tänkte inte låta någon fransk brutta fängsla honom i sitt bländande leende. Alex! Vad tar det till dig?! Skrek helt plötsligt en röst i huvudet på mig. Den hade antagligen rätt. Jag brukade aldrig döma personer efter dess utseende annars. Varför var hon annorlunda? Det var fel av mig. Som ett förlåt log jag ett prövande leende mot henne, men hon verkade inte se något annat förutom Justin just nu. Kanske var hon en Belieber trots allt…
”Jag går och sätter mig.” informerade jag Justin snabbt, som var fullt upptagen med att små prata med kassörskan. Frustrerat stampade jag iväg till första bästa bås. Cafét var i princip folktomt. Det satt en äldre man med en laptop några bord iväg och ett gäng tonårskillar men bortsett från det var det bara vi här.
Jag lade upp mina ben på skinnsoffan jag satt i medan jag väntade in Justin och vårt fika. Han stod säkert fortfarande och pratade med den där tjejen… varför det irriterade mig så mycket visste jag inte. Kanske för att han var min bästa vän? Det kanske tillochmed var svartsjuka. Men inombords visste jag ändå att han aldrig skulle dissa mig för en tjej som hon. Eller – han fick ju bli ihop med henne bäst han ville, men han skulle aldrig sluta umgås med mig. Eller?... tveksamheten som sköljde över mig var obekväm. Jag ville få bort den. Nu.
”Ett skepp kommer lastat med brownies!” utbrast Justin till sidan av mig och lade försiktigt ned en bricka full med koppar och tallrikar på bordet. Han hade köpt en brownie till sig själv med, samt en extra kopp kaffe.
”Hade du planerat att stanna uppe natten lång?” skrattade jag fram och sträckte mig efter min latte.
Justin skakade dumt på huvudet, ”Varför tror du det?!”
”Jag vet inte. Kanske din brist på kaffe..” ryckte jag på axlarna till svar. Han flinade mot mig,
”Den är till Dan. Han ville ha kaffe, han har tjatat om det kvällen lång. Så jag kunde vara snäll och greja det åt honom.”
”Aw.. best friends. Gulle.” jag gjorde till min röst som om jag tilltalade en treåring. Det var kul. Jag hade inte haft en chans med Leo, då han nu var tre och förstod ren svenska helt galant.
”Bara för att du inte har någon.” protesterade Justin innan han tryckte in en sked brownie i munnen.
”Hey! Jag har ju dig.”
Han skakade på huvudet, ”Jag gills inte.”
”Varför inte?”
”Jag vet inte. Det bara-”
Mer hann han inte säga innan en ringsignal började låta inifrån fickan på hoodien jag bar. Det var säkert Scooter. Jag drog ut mobilen ur fickan åt Justin när jag skymtade ett nummer jag kände igen.
”Vänta… det här är Elenors nummer.” sade jag och svarade sedan snabbt, ”Hallå det är Alex?”
”Tack och lov! Alex! Jag har ringt dig över tusen gånger!” skrek Elenor med tjock röst i andra änden. Jag stelnade till bara av att höra hennes tonfall. ”Det har hänt något. Du måste komma hem Alex. Nu.”
Detta kapitlet är ENBART skrivet av Liv. Ema är på bal och kunde därför inte hjälpa till, och jag ville så gärna ge er ett kapitel nu... så här har ni! Vad tror ni har hänt? Kommentera :)
Love Me Like You Do - 31
”Ja, det tycker jag.” skrattade jag till svars och slog mig ned i skräddarställning på filten. Justin satte sig ned bredvid mig med korgen i sitt knä. Det doftade ljuvligt om korgen, men vad det var kunde jag inte sätta fingret på. Justin slog upp locket till den och började lägga ut innehållet på filten. Det var allt möjligt mellan himmel och jord. Grillad kyckling, en baguette, jordgubbar, saft, två äpplen, någon sås och bestick.
”Wow.” utbrast jag chockat. Hur hade dem lyckats fixa detta utan att vi märkt något? Det var makalöst.
”Jag håller med. Wow.” ekade Justin fram, leendes. Jag fuktade mina läppar och kollade upp på honom.
”Justin?”
Han väntade ett tag innan han svarade, ”Ja?”
”Du är bäst. Den bästa.”
“Nu tycker jag att jordgubbarna ser rätt så inbjudande ut. Tycker inte du det Alex?” undrade Justin och sträckte sig efter dem.
”Jag är mer sugen på Nutella. Men visst jordgubbar med choklad funkar också.” suckade jag och stoppade en jordgubbe i munnen.
”Vet du vad? Jag tror… nog…” mumlade han när han ställde sig upp och gick fram till picknickorgen. Han rotade lite och tog fram en sked och en burk Nutella.
”Den som packat denna picknickorg förtjänar en fet kyss.” utbrast jag och hoppade upp. Jag gick fram och försökte nå burken när Justin sträckte upp armen i luften så att Nutellan var utom räckhåll för mig.
”Det var jag som packade denna. Kyss mig nu.”
”Ha ha. Jätte kul. Du visste inte ens att Scooter, Fredo och Kaili ordnat detta, så försök inte.” andades jag fram medan jag försökte hoppa upp och ned i hopp om att få tag i burken. ”Justiiiiiiin, släpp ner den! Jag har inte ätit Nutella på jätte länge!”
Justin gjorde en snabb rörelse åt vänster, som lurade mig, innan han gick åt höger och gick runt för att sätta sig på filten igen. Han ställde ner burken och skeden på filten innan han lutade sig tillbaka med ryggen mot pelaren.
Jag gick fram och satte mig på knä. ”Fångar du?” undrade jag och höll upp en jordgubbe som jag skulle mata honom med.
”Jag fångar alltid.” svarade han självsäkert och jag kastade jordgubben åt hans håll. Precis som han hade antytt fångade han den och tuggade sönder den innan han svalde. ”Vad var det jag sa?”
”Skrytmåns.” muttrade jag innan jag kröp fram till honom. ”Sära på bena!” manade jag sedan och han gjorde precis som jag sade. Jag placerade min kropp mellan hans ben och lutade min rygg mot hans bröstkorg.
Justin pillade mig i håret och jag skyfflade in Nutella i munnen. “Det här är mysigt.”
“Ja det är det. Du, jag och denna Nutellan. Bästa sällskapet om jag får säga det själv.” sa jag och höll upp Nutellan framför mina ögon för att beundra den.
"Du och din Nutella..."
"Du gillar det Bieber."
"Ja faktiskt. Det är gulligt och det är något som gör dig till dig." sade han och fortsatte leka med mitt hår.
Jag satt där ett tag och funderade om jag skulle fråga det jag velat fråga sedan igår. Men jag visste inte om jag vågade. Justin hummade på en låt när jag bestämde mig för att ge det ett försök. Han var min bästa vän, jag skulle inte skämmas för att fråga sådant här.
"Justin?" viskade jag rädd för att någon annan än vi skulle befinna sig här uppe och höra vårt samtal.
"Hmm?"
"Varför gjorde du det?"undrade jag.
"Gjorde vad?"
Jag tog ett djupt andetag, "Hade sex med blondinen." Justin stelnade under mig och jag kände hur han pausade pillandet i mitt hår i någon sekund innan han fortsatte. “Du behöver inte säga om du inte vill. Men jag fick en annan uppfattning om dig bara.” Var jag snabb med att tillägga.
"Om jag ska vara helt ärlig?" han släppte ut ett djupt andetag, "...så vet jag inte. Jag hade druckit och jag saknade någon att vara med liksom. Jag kände mig ensam nu såhär närainpå uppbrottet med Sel."
"Du är inte ensam. Jag är här? Kanske inte för de sexuella sakerna som ett riktigt förhållande innebär. Men jag är här, om du vill prata, om du vill gråta, mysa, äta skräpmat, kolla på film eller vad som helst. Som en bästa vän."
“Du får mig att låta som en fjolla.” skrattade Justin fram. Jag vred upp huvudet mot honom.
“Fjolla?” ekade jag oförstående.
Han skrattade till, “Kolla på film, gråta, mysa... gråta? Det andra går väl an, men Alex.. jag är ingen tjej hörru.”
"Nej det vet jag väl, men killar har väl också känslor som de vill få ut." sade jag allvarligt och lutade mig lite åt vänster för att kunna se honom i ögonen.
"Inte jag. Jag är sten. Inga känslor, ingenting."
"Kul Justin, kul. Om du varit sten hade du inte gråtit som Fredo sa tidigare." skratttade jag och rättade till mig så jag hade blicken upp mot himlen igen.
"Jag fick något i ögat bara." muttrade han.
"Javisst Bieber, vi säger så."
En tystnad spreds över oss och gav mig tid till att tänka lite. Jag tänkte på min och Justins relation och hur snabbt vi klickat och blivit så bra vänner. Det var nästan för bra för att vara sant. Jag kommer ihåg hur mycket jag hade tvekat den där dagen på flygplatsen. Jag hade tvekat på om jag skulle säganågot till honom eller inte. Det var löjligt när jag tänkte på det nu i efterhand, men jag var glad att våra vägar korsades.
“Alex?”
“Ha?”
"Tror du man kan vara så bra vänner som vi är utan att få känslor för varandra?”
Jag var chockad över frågan han just ställt. Menade han... nej, det var ingen idé att dra förhastade slutsatser.
“Ja. Eller jag tror det, jag menar tänk på det som syskon... dem kan bete sig som bästa vänner utan att bli kära. Det kan vara svårt när det gäller vänner och inte släkt... men jag tror vi kan klara det. Inte för att jag skulle ha något emot att vara din tjej, bara det att vänskap oftast förstörs av förhållanden.” mumlade jag med en rynka mellan mina ögonbryn.
“Ja. Precis min tanke.” svarade Justin och lade armarna om min mage. En hetta spred sig inom mig, men jag beslutade att inte lägga mer uppmärksamhet på det. Han var en bra vän - inget mer. Om jag skulle gå och kära ned mig i honom, skulle det vara rena rama dubbelmoralen. Jag stoppade in sista skeden av Nutella i munnen för att sedan sätta på locket till den igen.
“Inte mer?” frågade Justin förvånat. Jag sneglade upp på honom, leendes.
“Jag tycker det räcker för nu. Min mage är full. Kolla!”, utbrast jag och drog upp den vita tröjan en aning. “Ser ju gravid ut.”
“Nej. Din mage är vacker.” fjantade Justin sig. Jag kollade upp på honom, bara för att se att han var allvarlig. Hans blick låg kvar på min solkyssta mage en lång stund, så jag beslutade mig för att reta honom och dra ned tröjan. “Nej!”
“Vadå nej? Vill Bieber se lite mer av showen...?” flinade jag och vickade på ögonbrynen mot honom.
Han skrattade, “Luft partiklarna vill se mer av showen.”
“Då ska dem väl få det.”
Jag greppade tag om kanten till tröjan och drog den över huvudet, så att det enda jag bar på överkroppen var min spetsklädda BH. Justins ögon dubblades i storlek när jag lade ifrån mig tröjan.
“Solen ligger på oss. Jag vill ha en bränna....”, hummade jag retsamt fram. “Kan jag ligga på dina ben?”
Justin svalde hårt - så pass hårt att adamsäpplet i hans hals rörde sig flera centimeter nedåt - innan han nickade. Jag fnissade till när jag lade ned mitt huvud några millimeter ifrån hans ägodel. Ett djupt andetag hördes ifrån Justins håll vilket fick mig att behöva bita mig hårt i kinden för att inte brista ut i gapskratt. Det var för roligt att retas med honom för att ge upp nu. Jag stönade till och vred huvudet åt hans håll.
“Hoppas jag inte bränner mig...” mumlade jag fram i en sexig ton. Justin nickade.
“Nej, det skulle ju vara en tragedi.”
“Visst?” instämde jag och slog igen ögonlocken. Det var faktiskt skönt att ligga utan tröja, men jag skulle sätta på mig den. Snart. Utan att ens behöva kolla visste jag vart Justins blick låg och vilade. Tanken gjorde mig alldeles varm inombords. Varför hade jag ingen aning om.
“Nu när jag tänker efter...” sade Justin och greppade tag om kanten på sin tröja, “så kan jag också behöva lite färg.” Tröjan åkte av vilket gjorde att mina ögon for upp och automatiskt letade sig till hans bara överkropp. Jag såg hur hans muskler bildade ett sexpack och kunde inte hindra mig själv från att stirra.
“Gillar du vad du ser?” undrade han och sneglade ner på mig. Jag vaknade till från mina drömmar om hans överkropp och slet blicken ifrån honom.
“Lika mycket som du gillar det du ser.” mumlade jag och stängde ögonen för att njuta av solen.
“Vad sa du? Att du älskar det?”
“Om det hjälper dig sova om nätterna, så visst, Bieber.”
“Ouf, jag älskar när du kalla mig Bieber. Det är så sexigt.” viskade han, med hes och sexig röst. Jag rös lite och rättade till mig där jag låg.
Plötsligt kände jag skugga i mitt ansikte. Jag öppnade ögonen för att se Justin med utsträckte händer hålla sin mobil ovanför mig som i ett försök att fota. Genast flög jag upp.
“Justiiiin! Du kan inte fota mig såhär!” skrek jag. Jag satte mig gränsle över hans ben och försökte få tag i mobilen. Han sträckte upp armarna ovanför sitt huvud. Jag flyttade mig närmre inpå honom och sträckte upp händerna. Han lekte med mig och flyttade sina händer från sida till sida, upp och ner så att jag tillslut var tvungen att sträcka på mig. Jag ställde mig på knä och när jag gjorde det var mina bröst precis i ögonhöjd på Justin. Han verkade bli en aning distraherad så jag fick snabbt åt mig mobilen. Jag satte mig ner igen, fortfarande över hans skrev och hans händer vilade på min rumpa. Han hade aldrig haft dem där men på något sätt var jag okej med det. Jag gillade att han hade dem på min rumpa, dem passade bra där och det kändes bra.
Jag slappnade av och låste upp mobilen för att sedan klicka mig in på bilder. Jag fick upp bilden han hade tagit på mig.
“Justin?! Vad fan? Jag ser förjävlig ut! Kolla!” utbrast jag och höll fram mobilen så att han kunde se vart jag pekade. “Mitt bröst ser ut att ploppa ut och jag ser allmänt tjock ut! Ta bort den.”
“Nej!” Han slet telefonen ur händerna på mig och tryckte på hemknappen innan han låste den. “Bilden var fin, lägg av.”
“Men nej! Mitt bröst ser helt konstigt ut, sluta! Snälla ta bort den. Tänk om någon ser den?”
“Ingen kommer se den Lex. Och snälla sluta säga att du ser konstig ut. Du är perfekt som du är.” Det kändes i hjärtat när han uttalade just dem orden. “Du är perfekt som du är” det betydde mycket för mig att höra dem från just Justin. Det kändes bra och jag blev alldeles varm inombords.
“Tycker du det?” viskade jag.
“Ja det tycker jag.” sade han och jag lutade huvudet mot hans axel.
“Tack Jus.” viskade jag nästan ohörbart och kysste hans nyckelben.
Jag hörde hur han log. Jag ville att detta ögonblicket skulle vara för evigt. Vi två, uppe på Eiffeltornet, mysandes och bara njöt. Jag älskade att vara med Justin, han gjorde mig till världens lyckligaste människa och det var underbart att kunna dela något så fint som detta med honom.
“Kom, vi tar en bild tillsammans.” sa han och höll upp mobilen framför oss. Jag log in i kameran medan jag hade min kind tryckt mot Justins hals. Vi tog två fina bilder innan jag bestämde mig för att slänga in en grimas. Jag sträckte ut tungan och höll en hand på nästippen och drog den uppåt så att min näsa såg ut som en gris tryne. Justin skrattade.
“Du är allt bra du.” skrattade han fram och såg ner på mig innan han vände sig om för att även han bidra med grimaser till våra fina bilder. Scooters namn uppenbarades på skärmen och avbört vår lilla photoshot vi hade. Justin lät fingret glida över skärmen innan han tryckte mobilen mot örat.
“Hej Scoot! Sup man?” svarade Justin. “Aha, ja okej. Är vi redan sena eller?” undrade han. Jag gjorde ett försök i att resa mig upp men Justin stoppade mig han höll emot med handen som fortfarande var placerad på min rumpa och tryckte mig mot sig. “Ja okej, vi kommer snart. Och du Scooter? Tack för allting, man. Jag uppskattar det, eller vi uppskattar det rättare sagt.” Med det sagt lade han på luren och slingrade även den andra armen om mig. Jag såg upp på honom med händerna på hans vältränade axlar.
“Vi måste gå nu va?” undrade jag och han nickade bara medan han såg på mig.
“Jag vill inte.” sa jag och lutade mig mot honom igen. “Detta var mysigt.”
“Jag vet babe, inte jag heller. Vi kan ju ligga kvar här ett tag till om du vill?” sade han och strök mig över ryggen.
Jag andades in Justins doft genom ett par djupa andetag innan jag drog mig ifrån. “Hur mycket vi än vill ligga kvar kan vi inte göra dina fans besvikna Jus...” jag reste mig sakta upp men denna gången hindrade Justin inte mig. “Kom nu.” sade jag därefter och stäckte ut mina händer. Han tog tag i dem och tillsammans lyckades vi dra upp honom från hans plats på filten.
Jag böjde mig ner för att ta upp min tröja och dra den över huvudet och Justin gjorde lika så med sin.
“Jag som njöt av att se dig utan tröja...” muttrade han och lade allt skräp i en soptunna några meter ifrån vår filt.
“En annan gång kanske.” sa jag och log när han kom tillbaka. Vi började gå mot hissen när Justin bestämde sig för att ta min hand. Hans mjuka och lena händer kramade om mina och vi steg in i hissen tillsammans. Efter drygt en halv minut närmade vi oss andra våningen där vi var tvungna till att byta hiss drog jag åt mig min hand.
“Och hur gärna jag än vill hålla dig i handen vill vi inte att folk ska tro att detta är något annat än vad det är. Okej?” viskade jag och lutade min haka mot hans axel.
Han vred på huvudet och lät blicken vila på mina läppar en kort stund innan han kollade mig i ögonen. “Du har rätt.” log han. Jag ställde mig på tå och lutade mig aningen fram gav honom en puss på kinden.
“Tack för idag Bieber. Jag hade det jätte mysigt.”
“Tack själv Lex. Jag gillar att vara med dig, så nöjet var på min sida.” sade han när hissen stannade till på andra våningen. Han gjorde armkrok med mig och vi gick ut. “Ser detta mer vänskapligt ut tycker du?” undrade han och antagligen var syftet armkroken.
“Det är vad omvärlden ser det som.” svarade jag. Jag ville säga att det som hände där uppe kändes som något mer än vänskap, men jag hindrade mig själv. Justin och jag var vänner, inget mer. Och även om det var så att jag började få känslor, vilket jag egentligen inte vet om jag har, så skulle jag ändå inte sagt något till Justin. Jag ville inte försöra det vi hade om det var så att han inte tyckte detsamma.
Aw gulligt, eller? De närmsta kapitlena kommer vara någon form av mellankapitel men oroa er inte. Drama är på väg. We love you guys! / Ema & Liv ♥
Love Me Like You Do - 30
”Skulle du kunna ge detta till rum 608?” sade jag och räckte fram en 50 dollars sedel jag visste jag hade i shortsfickan. ”Hälsa från Justin och säg att jag behöver en ny laddare till min telefon.” Blondinen närmade sig och när hon tog emot sedeln var hon tvungen till att se på mig. Och direkt insåg jag vem det var. Det var hon från igårkväll. ”Tack!” ropade jag sedan och stängde dörren.
”Alex?” sa jag och hon mumlade ett enkelt ”mm” till svars. “Blondinen jag gick upp med igår? Går hon i din klass?”
”Haha, nej absolut inte. Då hade jag ju inte gjort tummen upp. Alla i min klass har typ klamydia eller något så mycket som de ligger runt. Håll dig borta från dem.” skrattade hon. Fan.
Mina handflator var kokheta efter att ha legat vilandes på min Starbucks kopp i över tjugo minuter. Själva drickan hade dock redan hunnit svalna. Vi befann oss på Norges flygplats i väntan på att få bära av till Paris. Justin satt bredvid mig, disskuterandes med Alfredo om vem som var bäst på Call Of Duty. Onödigt samtalsämne om man frågade mig. Dock var jag så trött att jag inte orkade flika in och få dem att byta samtalsämne, så jag lät dem hållas.
Tröttsamt förflyttade jag mina händer från koppen mot mitt handbagage där mina hörlurar låg hoptrasslade. Suckandes tog jag tag i dem för att börja reda ut sladdarna. När allt var klart pluggade jag in dem i telefonen och klickade igång min Spotify-lista för resor. Musiken dånade så högt i mina öron att jag i princip vart isolerad ifrån omvärlden. Det var skönt. Jag njöt av ensamheten. Medan musiken dånade i mina öron hade Alfredo rest sig upp för att beställa ännu mer sötsaker ifrån caféet. Istället för att ägna uppmärksamhet åt det började jag leka med skummet till min iskalla dryck. Detta var så typiskt mig. Att jag beställde något, som inte blev uppdrucket. Slöseri med pengar, rent ut sagt.
Mitt i mina tankar fick jag ett hårt slag mot mitt smalben. Irriterat flyttade jag upp blicken mot Justin som log mot mig. Jag drog ur ena luren och höjde på ögonbrynen, ”Vad är det?”
”Varför är du så off? Alex brukar inte vara så här osocial. Vart är min kompis? Ge tillbaka henne!” retades han samtidigt som han dramatiskt gestikulerade med sina händer över huvudet.
”Ha-ha. Jag är här, bara en aning tröttare. Jag har aldrig rest så här mycket inom loppet av en vecka. Det är slitsamt.”
”Jag varnade dig”, försökte Justin protestera, ”Du kunde ha sagt nej till mitt jobberbjudande. Nu är det för sent gullet.”
”Jag älskar mitt jobb. Jag är bara trött och vill sova. Nu. När går planet?” frågade jag i ett svep.
Justin slängde en blick mot sitt armbandsur, ”Om en halvtimma. Förlåt babe, men du får hålla dig vaken.”
”Toppen...” muttrade jag surt.
Sömn var precis vad jag behövde nu. Vanligtvis brukade jag inte vara så här trött. Hela jag brukade sprudla av liv, men allt festande hade tagit lika mycket på mig som alla olika tids-zoner och dansande. Fast jag ångrade inte en sekund av festen. Det var den bästa jag varit på tror jag. Det hade varit så kul att träffa alla igen, inte bara Tyra utan alla mina andra klasskamrater. Julia, Sheyna, Mohammed, Oscar, Gustaf, Ayla och Venus hade varit underbart att träffa. Vi hade trotsallt gått i skolan tillsammans i snart tre år, så starka band var nog rätta ordet för vad vi hade skapat. Vänskapen kunde dock variera i våran klass. Ibland umgicks jag mycket med Ayla och Gustaf, sedan endast med Tyra och samma sak med dem. Vi hade inga speciella grupperingar utan umgicks med dem vi trivdes med. Så enkelt var det. Jag vände blicken mot fönstret istället för att sitta med blicken ned på mina skor. Regnet smattrade hårt mot rutan och några kilometer bort kunde man ana en blixt. Regn var det mysigaste jag visste om. Så fort jag hörde ordet ’nederbörd’ på teven så började jag studsa av lycka, för när det regnade kunde man ligga inne och mysa eller ställa sig ute i det.
”Vad funderar du på?” undrade Justin med händerna knäppta under sin haka. Jag följde hans exempel innan jag svarade,
”Vädret.”
”Vädret? Hur kommer det sig?” hostade han fram och rynkade på pannan åt mitt håll.
Jag ryckte på axlarna, ”Det regnar. Jag gillar regn. Och nu kommer Alfredo, så ni kan fortsätta snacka om ert...”
”Nej, du kan gärna vara delaktig.” utbrast Justin snabbt innan jag hunnit fått i hörluren i örat igen.
”I er heta diskussion om Call Of Duty? Nej tack.” sade jag och stoppade tillbaka hörluren i örat igen bara för att Justin sekunden senare skulle dra i sladden och få ut båda lurarna.
”Vad är ditt problem Alex? Varför är du så otrevlig idag?” utbrast han. Jag hoppade till av den plötsliga rörelsen från hans sida.
”Vad håller du på med Justin?!”
”Vadå jag? Det är ju du som helt plötsligt är världens suraste person!” morrade han ilsket tillbaka.
Jag skakade på huvudet, ”Du är ju dum i hela huvudet! Bara någon är trött, så ska Justin Bieber bli sur! Du måste alltid stå i centrum! Åh, jag är så trött på detta!”
”Om du nu är så trött kan du lika gärna sluta!” skrek han nu och reste sig upp, högröd i ansiktet.
”Det kanske jag gör!” svarade jag medan jag följde hans exempel. Jag visste inom mig att jag inte skulle sluta. Aldrig. Men just nu bubblade det så mycket ilska inom mig, så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
”Och vad menar du med ‘så ska Justin Bieber bli sur’?! Om jag hade varit otrevlig mot dig skulle du reagera likadant!” protesterade han argt. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig Justin i det här humöret. Aldrig.
Jag drog en hand igenom mitt hår, ”Du ska alltid få som du vill bara för att du är känd! Jag orkar inte med det här längre! Hitta en annan kompis!” skrek jag och vände sedan på klacken med Justins blick brännandes i nacken på mig.
Om han skulle vara så otacksam att han inte ens kunde låta mig vara ifred under mina mörkaste dagar, så kunde han likagärna slippa mig under alla dagar. Stampandes gick jag fram till Kaili som satt och läste en skvallertidning med ett rosa tuggummi i munnen. Hon kollade kort upp på mig när jag slog mig ned bredvid henne.
”Hej tjejen! Hur är det?” frågade hon vänligt och lade ihop tidningen för att istället kunna lägga all uppmärksamhet åt mig.
Jag skulle svarat, om det inte hade varit för den enorma klumpen i min strupe. Eller torrheten i min mun. Alla känslor kom flödande på en och samma gång. Det hade inte varit vara meningen att bråka med Justin, eller skrika på honom. Hela situationen hade blivit så fel. Innan jag visste ordet av så satt jag ihopkrupen i Kailis famn med tårar strömmande ned för mina kinder. Detta var så olikt mig. Att gråta, skrika och vara allmänt otrevlig. Kunde den här dagen bli värre?
Tjockheten i halsen på mig blev större och försvårade andningen för mig. Jag greppade krampaktigt om Kailis axel medan jag hulkade ur mig en massa förlåt. Något inom mig bad mig att lägga av. Resa mig upp och gå iväg som om inget hade skett. Men en annan del älskade att få gråta. Att få visa sina känslor ibland framför någon. Det enda jag gråtit över i hela mitt liv var mamma. Men nu var även Justin med på den listan. Allt var så överväldigande att jag nästan svimmade.
”Scchhyy... Alex, vad som än har hänt så kommer allt bli bra. Jag lovar.” tröstade Kaili mig och drog långsamt sin hand upp och ned över min rygg. Jag snörvlade till, beredd på att svara med inte ett enda ord lämnade min mun.
Det tutade till i högtalarna som informerade oss om att vårat plan snart skulle lyfta. I ögonvrån såg jag hur Justin kom gåendes mot oss med Alfredo, Moshe, J.D, Jon och Elysandra till följe. Så snabbt som jag förmådde mig reste jag mig upp med ryggen emot honom. Jag ville inte att han skulle se mina tårar. Inte nu.
Flygresan gick snabbt. Snabbare än det brukade. Kanske berodde det på att vi bara befunnit oss runt två land ifrån Frankrike. Kaili hade varit så vänlig hon kunnat mot mig under hela resan. Hon hade kollat på film med mig, hämtat sötsaker och målat mina naglar. Nagel-grejen hade jag inte förstått, men hon hade iallafall fått göra det. Trots allt Kaili hade gjort för att få mig på bättre humör hade mina tankar endast involverat Justin. Jag vet inte vad som hände, ilskan tog bara över och jag visste att jag egentligen inte borde sagt det jag sade. Men det var inte mitt fel. Eller, det var inte helt och hållet mitt fel. Delvis var det ju för att jag hade varit otrevlig men Justin hade inte behövt reagera så som han gjorde.
Hela vägen till hotellet hade jag undvikit Justin och jag var glad över att få dela rum med Kaili. Jag klarade inte av att vara ensam. När vi blivit tilldelade våra rumsnycklar sprang jag och Kaili upp på rummet.
”Så... Vad ska vi göra nu?” undrade Kaili när vi båda hade slängt oss i våra sängar.
”Jag vet inte? Har vi ledigt fram till ikväll eller?”
”Japp. Vad sägs om att besöka Eiffel Tornet en runda?”
”Ah visst, det kvittar mig.” svarade jag, lite väl drygt kanske. Men jag var inte på humör. Hela incidenten hade påverkat mitt humör inför dem närmsta tre åren kändes det som. Det var inte vanligt att bråka för mig.
Jag bytte snabbt om till ett par ljusblå jeansshorts med en vit tröja. Till det matchade jag mina rosa Nike Air Max. Kaili hade ursäktat sig och sagt att vi skulle mötas i lobbyn eftersom hon hade behövt prata med Scooter om något innan. Jag ville inte låta henne vänta så länge så jag tog min telefon och rumsnycklen innan jag lämnade rummet. I hissen flätade jag mitt hår till en lös fläta och precis när det plingade till blev jag klar. Jag steg ur hissen och såg ut över lobbyn. Kaili sågs inte till, men till min otur satt Justin på en stol med Fredo framför sig. Jag gick till receptionen och frågade om jag kunde lämna min nyckel där, så jag inte blev av med den och de tog glatt emot den.
När fem minuter passerat reste sig Fredo och Justin för att gå. Jag kände hela tiden blickar från Justin men ignorerade dem. Precis när de skulle försvinna ut genom dörren ropade jag på Alfredo. Han vände sig om och såg på mig med leende.
”Har du sett Kaili någonstans?” undrade jag.
”Ja, det har jag. Hon bad dig åka till McDonald’s. Ni skulle mötas där.” log han till svar. Blickarna från Justin brände i kinden på mig. Det var svårt att inte kolla tillbaka, men jag lyckades.
”Okej, tack.”
Med snabba steg tog jag mig förbi dem, ut på gatan. Solen sken och det var väldigt varmt vilket jag var tacksam över. Regnet i Oslo hade varit mysigt, men sol var alltid skönt. Till min lycka stod det ett flertal taxibilar parkerade vid trottoaren, så det var bara för mig att hoppa in. Scooter hade tidigare berättat att bara vi visade upp ett speciellt passagerkort så åkte vi gratis, eftersom att alla taxiresor redan var betalda.
”Vart vill du åka mademoiselle?” frågade chauffören vänligt. Han såg riktigt fransk ut, med mustasch och ett stort födelsemärke på kinden.
”Närmsta McDonald’s...” svarade jag trött. Han nickade och satte sedan av mot McDonald’s. Resan tog lite mindre än tio minuter, vilket var skönt. Jag orkade inte åka i flera mil. Inte för att det skulle vara så långt annars, men på ett ungefär.
”Det blir-” började han men jag avbröt honom snabbt genom att visa upp mitt kort som Scooter givit mig.
”Tack för skjutsen.” log jag innan jag drog på mig mina Ray Bans och klev ut ur bilen.
Inte ett spår av Kaili syntes utanför restaurangen. I ögonvrån anade jag Eiffeltornet och kände ett pirr växa i magen på mig. Jag hade åkt upp där en gång i hela mitt liv, fast då hade jag endast varit 6 år gammal och legat i pappas famn av skräck. Många av mina vänner som hade varit där hade alltid berättat om hur mysigt och fint det var där uppe. Jag längtade tills jag fick uppleva det själv.
Jag skulle precis gå in på McDonald’s för att söka efter Kaili där istället när min mobil plingade till. Irriterat klickade jag upp sms:et och läste det snabbt.
Från: Kaili
Förlåååååt Alex, men jag är redan uppe i tornet! Scooter skjutsade :) Längst upp, kom dit! x Ka
Jag stampade frustrerat med foten i marken. Hon kunde inte valt ett sämre tillfälle för sina fåniga lekar. Jag såg upp mot tornet och tyckte inte att det såg ut att ligga så långt borta. Max en kilometer. Jag styrde mina fötter dit så snabbt jag kunde. Eller så snabbt de passerande människorna tillät mig. Det var jobbigt att skynda när det fanns så mycket annat folk som gick sakta.
Efter knappa tio minuter anlände jag. Jag stod precis under tornet och såg på de tre entréerna som var öppna. Köerna var oerhört långa även till trappuppgången. Jag vände mig om och såg på den fjärde entrén och till min lycka såg jag en vakt röra sig dit. Jag halvsprang fram och knackade honom på axeln.
”Ska ni öppna här med?” undrade jag så glatt jag kunde. Jag ville inte verka otrevlig.
”Ja, om fem minuter. Men du kan ställa dig så länge.” svarade han och jag ställde mig längst fram i kön.
Efter dryga tio minuter hade en kö bakom mig bildats och mannen ropade han på mig. Jag betalade de tio eurona det behövdes för att kunna få åka högst upp och gick sedan vidare till hissen. Där väntade en annan vakt och såg till att vi fyllde hissen innan den åkte till andra våningen. På andra våningen var jag tvungen att byta hiss. Jag gick runt bland de många människorna och försökte hitta hissen som skulle ta mig till tredje våningen.
När jag hittade den i ett avlägset litet hörn längre bakom souvenirshoppen som fanns där uppe stoppade en vakt mig.
”Vart ska du unga dam? Översta våningen är bokad för idag. Tyvärr.” Kaili var där uppe, det visste jag och jag mindes att Scooter pratat om att hyra översta våningen så att vi alla kunde vara där. Min hjärna fattade direkt vad jag behövde göra och jag rotade fram mitt passagerkort och höll upp det.
”Blir detta bra?” undrade jag och han såg, nästan lite chockat, på mig innan han öppnade hissen och lät mig kliva in.
Hissen åkte sakta och det tog sin tid innan jag var uppe men när dörrarna äntligen öppnades kände jag att jag kunde andas igen. Jag hade ingen hisskräck men att åka i Eiffeltornet var ganska läskigt. Jag steg ut och funderade på åt vilket håll jag skulle gå.
”Äntligen Fredo, vart har du...” Jag vände mig om och såg Justin stå där. Han stod som fastfrusen och stirrade på mig.
”Har du sett Kaili?” muttrade jag. Den sista jag ville tillbringa tid med just nu var precis Justin. Jag antar att ödet ville få något sagt.
”Nej. Det är bara jag här uppe. Kaili har inte ens varit här.” Underbart. Jag är här ensam med den sista personen jag vill umgås med just nu. Justins mobil plingade till och han drog upp den ur fickan för att svara.
”Alex, det är Scooter. Han vill prata med oss båda.” Jag himlade med ögonen innan jag gick över till honom. Han satte på högtalaren. Det knastrade till ifrån mobilen innan Scooters välbekanta röst fyllde mina öron.
”Hej på er.” hälsade han stelt. Ingen värme eller vänlighet, endast en professionell stelhet.
”Vad är det här Scooter?” Justin gick rakt på sak vilket jag gillade. Jag ville också veta om vad i hela friden som försiggick.
Scooter suckade, ”Ni får ge er. Alfredo berättade för mig om hur du Justin låst in dig själv på badrummet, och kommit ut rödögd. Kaili berättade om din gråtattack på flygplatsen Alex. Vi drog slutsatsen om att ni två hade bråkat, vilket visade sig vara helt rätt. Ni får lösa det.” begärde Scooter. Han lät verkligen vuxen i den här stunden.
”Men om vi inte vill det då?” nu var det jag som tog till orda. Justin svalde hårt när jag uttalat min mening.
”Åh, ni vill!” utbrast Alfredo i bakgrunden. Jag hörde Kaili skratta instämmandes,
”Eran vänskap är unik, ni vet båda om det och ni skulle inte kunna klara er utan den andre. Det bevisades förut, när båda två brast ut i tårar. Lös det. Nu.”
Justin drog en hand igenom sitt bruna, rufsiga, otroligt sexiga hår, ”Okej då...”
”Och förresten...”, mumlade Scooter lurigt fram, ”kolla bakom den stora pålen.”
Det pep till och samtalet var avslutat. Justin slängde en snabb blick mot mitt håll innan han började gå mot den stora pålen bakom sig. Jag småjoggade fram till honom för att få se vad som låg där i samma stund som han. Jag ville verkligen inte vara efter. Jag hatade att få reda på saker sist.
Klumpen i halsen löstes upp när jag såg vad som låg där bakom. En vit filt, med en picknickorg och en massa ljus. Hade dem gjort detta för oss? Det var vänligt, väldigt vänligt. Men vi var fortfarande ovänner, så jag förstod inte hur dem hade tänkt att en picknic skulle genomföras. Men vad förväntade dem sig? Att det skulle ta två sekunder och sedan skulle vi vara bästa vänner direkt? Det gick inte till så.
”Jag väntar.” muttrade Justin sammanbitet fram. Jag skakade på huvudet och placerade en hand på min höft.
”På vad om jag får fråga?”
”Ett förlåt.” svarade han överlägset. Som om det vore jag som hade gjort fel från första början. Hade han bara låtit bli mig när jag bad honom så skulle detta aldrig inträffat alls.
Jag suckade, ”Du får vänta ett bra tag till.”
”Hur svårt kan det vara Alex? Jag gjorde inget fel. Du var sur. Då kan du väl bara säga ett enkelt förlåt?”
”Nej. Jag har inte gjort fel. Du kunde ha låtit bli mig, men som den treåringen du är så kunde du inte.” protesterade jag, nu med armarna i kors.
Justin spände käken. ”Du kan ärligt talat inte säga att jag skulle låta bli dig?! Tänk om du hade gjort illa dig och jag bara lät det vara? Hur skulle du må då? Då skulle du istället hata mig för att jag inte märkte att du var nere!” käftade han emot. Gud, varför kunde han bara inte säga ett förlåt?
”Jag vet vad problemet är.” suckade jag irriterat fram utan att lägga så mycket som en blick åt hans håll.
”Jaså? Vad är det då?”
”Du är för mallig. Du är problemet. Bara för att du är kändare och rikare än mig, betyder inte det att du ska få allt du begär serverat på ett silverfat! Hur många gånger har du, Justin Bieber, behövt be om ursäkt sen du blev känd? Om jag får gissa är antalet inte ens tvåsiffrigt. Du är ingen jävla Gud Justin, inse det!”
Justin stod tyst en stund innan han svarade, ”Jag antyder inte att jag är det. Men jag har lärt mig att man aldrig ska be om ursäkt om man inte gjort fel! Och jag har inte gjort fel!”
”Du gjorde fel när du fortsatte hålla på med mig efter jag bett dig sluta! Jag sa att allt var bra, jag var trött! Jag är en tjej Justin. Tror du att vi alltid är på bra humör? Det finns något som kallas PMS och mens. Hade du ens en tanke på att jag kanske har det just nu? Jag tror inte det. Du gjorde fel när du inte lät bli mig. Inse det.”
Jag var tvungen att ta flera djupa andetag efter att ha talat så snabbt. Jag hade aldrig läxat upp någon så här rejält förut. Men Justin kanske behövde det. Att vara känd i alla länder i hela vida världen hade förmodligen gått honom över huvudet. Att få skäll lite här och var skulle endast båda honom gott.
”Förlåt.” ordet jag längtat efter under hela dagen lämnade Justins mun. Han vände upp huvudet och kollade rakt in i mina ögon. ”Förlåt för att jag var elak och uppkäftig på flygplatsen. Förlåt för allt jag sade.”
Så fort orden lämnat hans mun insåg jag att jag också kanske borde be om förlåtelse. Det var ju trots allt jag som hade varit uppkäftig tillbaka. ”Förlåt, jag med. Jag vill inte sluta dansa med dig och jag vill definitivt inte sluta vara din vän. Det skulle krossa mitt hjärta.” mumlade jag ledsamt fram och tog ett kliv framåt mot honom. Justin gjorde detsamma och sekunden därefter stod vi i varandras armar.
”Och förlåt för jag sa allt det jag nyss sa.. Jag vet att du inte tror du är Gud.”
Justin drog in ett djupt andetag, ”Jag vet. Men jag är tacksam för att du sa det. Det fick mig att inse att jag måste coola ner lite. Jag hoppas detta var första och sista gången vi bråkade.”
”Jag med. Det var hemskt. Jag har mått överdåligt.” erkände jag med kinden lutandes mot hans axel.
”Samma här.”
Vi stod tysta en stund innan jag lutade mig tillbaka. Justin kysste min hjässa och log stort.
”Ska vi hugga in?”
”Ja, det tycker jag.” skrattade jag till svars och slog mig ned i skräddarställning på filten. Justin satte sig ned bredvid mig med korgen i sitt knä. Det doftade ljuvligt om korgen, men vad det var kunde jag inte sätta fingret på. Justin slog upp locket till den och började lägga ut innehållet på filten. Det var allt möjligt mellan himmel och jord. Grillad kyckling, en baguette, jordgubbar, saft, två äpplen, någon sås och bestick.
”Wow.” utbrast jag chockat. Hur hade dem lyckats fixa detta utan att vi märkt något? Det var makalöst.
”Jag håller med. Wow.” ekade Justin fram, leendes. Jag fuktade mina läppar och kollade upp på honom.
”Justin?”
Han väntade ett tag innan han svarade, ”Ja?”
”Du är bäst. Den bästa.”
Hoppas ni gillar detta bättre än det förra. Kommentera mycket så ska vi försöka få upp nästa snart. Love u. Puss, E/L.
Love Me Like You Do - 29
Han såg på mig, med inget annat än lust i sina ögon. Han placerade sina silkeslena handflator på mina kinder innan han återigen igen tryckte sina läppar mot mina. Denna gången inte lika försiktigt. Det fanns glöd, passion och känslor inblandade i den kyssen och jag ville bara ha mer. Jag lade min hand på hans nacke och tryckte hans läppar hårdare mot mina. Jag kunde inte få nog. Justin log in i kyssen och det fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Att han gjorde detta för mig, för att hålla Victor undan. Jag förstod inte. Justin var nog den bästa vännen jag någonsin skulle ha, och jag älskade honom. Mer än vad jag borde.
Jag drog ifrån kyssen sakta och lutade min panna mot Alex. Jag behöll mina ögon stängda jag försökte föreställa mig att hennes silkeslena läppar fortfarande var hårt pressade mot mina. De var mjuka och saftiga och jag ville bara ha mer. De var som en drog jag inte kunde få nog av. Jag kom ihåg när vi låg i min säng hos mig i Los Angeles och hon hade kysst mig på mungipan. Det pirrade i hela kroppen och jag kände en stöt genom min kropp. Lika så kände jag igår kväll på mitt hotellrum när jag hade kysst henne på munnen för första gången.
Jag sneglade till höger och såg att Victor sneglade åt vårt håll. Ett leende formades på mina läppar. “Jag tror inte han kommer störa dig mer.” Jag öppnade ögonen och det gjorde Alex också sekunden efter. Hon log och lade sina händer på mina kinder.
“Tack.” viskade hon och gav mig en lätt puss på munnen. Jag log medan jag kollade efter henne när hon gick ut på dansgolvet mot sina klasskamrater. Ett leende spred sig på mina läppar. Jag gillade att se Alex lycklig. Jag vände mig om till bartendern som log brett mot mig, “Din tjej eller, Bieber?”
“Nej. Vi är bara kompisar.” försäkrade jag honom och beställde sedan en blå, söt dricka. Eftersom jag valt att dricka ikväll så kunde jag lika gärna slå på stort. När bartendern lade fram min dricka framför mig svepte jag den med en gång och gick sedan ut på dansgolvet.
Snabbt hittade jag mig en blondie att dansa med och det var ingen frågan om att hon var duktig. Fredo och Tyra slöt upp och började dansa med oss och blondinen vars namn jag fortfarande inte var informerad om vände rumpan mot mig och började dansa mer intimare och började gnida sin bakdel mot mig. Mina tonårshormoner tog över och jag placerade mina händer på hennes höfter för att hjälpa hennes rörelser.
En timme eller två hade passerat och jag hade jätte kul med mitt crew och mina vänner när Kaili ropade på mig. Jag sprang över till henne där hon stod vid baren med nästan halva Alex klass.
“Dags för bodyshots!” skrek hon i mitt öra. Jag såg någon kliva upp på baren så jag trängde mig igenom folkmassan som samlats och såg Alex.
“Heeeeej Justiiin. Dags att dricka lite shots eyooo! Jag är redo. Min kropp är redo för dig. Jag lovade dig ju!” skrek hon och lade sig ner på baren. Hon var onykter, väldigt onykter, och jag var rätt så taggad på att få dricka från hennes kropp. Jag skulle ljug för mig själv om jag sa att hon inte var het, för det var hon. Hon var riktigt snygg. Hennes kropp var att dö för och jag kunde inte hjälpa det jag jag granskade hennes kropp. Jag var kille, det är sånt vi gör. Dessutom är jag hennes vän då borde jag få kolla. Eller? Alex började sedan långsamt dra av ena axelbandet till sin shortsdress. Jag svalde hårt medan jag iakttog henne. Damn. Alla killar i det här rummet reagerade säkerligen som jag just i denna stund. Men vem kunde klandra dem?
När Alex fått ned det första bandet insåg jag en sak. Hon bar ingen BH. Jag ville verkligen inte att alla i detta rum skulle se henne helt barbröstad, för att sedan komma ihåg det imorgon och i resten av alla dagar i deras liv.
“Alex! Kom, kom.” manade jag henne och greppade tag om hennes handled med mjukhet för att få ned henne. Jag hjälpte henne få upp axelbandet på plats igen och försökte så gott jag kunde att hålla ögonen borta så att jag inte såg något jag inte borde se.
“Aw, men Justiiiin, du ska dricka shots från min kropp ju! Jag vill ge dig all min vätska.” flinade hon medan hon hoppade ned på golvet. Jag bet mig hårt i läppen när dem orden flödade ur hennes mun. Varesig vi var bästa vänner eller inte - så kunde jag inte motstå att bli tänd på den repliken.
Jag skakade på huvudet, “En annan gång. När du bär en BH. Jag vill inte att ska behöva visa dig halvt naken inför hela din klass.”
“Äh, dem ser jag aldrig mer snart ändå. Dessutom skulle det vara kul att se Victors min när du drack ifrån mig. Men men.” hon ryckte på axlarna och placerade en blöt kyss på min nacke för att sedan bege sig ut på dansgolvet.
Jag följde hennes ryggtavla hela vägen ut tills hon inte gick att kika efter längre. Då vände jag istället om, tillbaka mot baren där Kaili och Alex’ klasskamrater börjat dricka body-shots från en okänd tjej. Kaili märkte mig genast och vinkade dit mig, men jag kände illamåendet bubbla upp i magen på mig så jag avstod. Jag slog mig ned lite längre bort vid bardisken där jag beställde en cola. Sötma. Jag var sugen på något sött. Någon enstaka sekund passerade innan ett kallt cola glas placerades framför min hand. Ett trött ’tack’ lämnade min mun medan jag snurrade på stolen för att kunna ha full uppsyn över dansgolvet. Till min förvåning stod blondinen jag dansat med förut framför mig.
”Biebeeeeeer.” gnydde hon stönandes. Ett flin lekte sig fram på mina läppar.
”Okänd blondieeeeeee.” härmade jag hennes gny. Hon höjde på sitt ena, välplockade ögonbryn och skakade sedan på huvudet.
”Så… vad händer inatt då?” frågade hon med blicken travandes upp och ned över min kropp.
Jag förstod genast vad hon tänkte. Nej. Men ändå ja.
”Sömn. Vi ska till Paris imorgon, så… du förstår nog.” flörtade jag bort hennes invit. Tjejen verkade dock inte kunna handskas med ett nej, utan placerade sin hand långt upp på mitt lår endast några centimeter ifrån mitt skrev. En ilning for igenom min kropp vilket gjorde mig illa tvungen till att sträcka på mig.
Hon bet sig löst i sin ljusrosa underläpp, ”Men… jag är sååå pigg på natten. Och livlig.” matade hon på.
”Hmm.. då har vi något gemensamt.” flinade jag och tog en klunk av min cola. En droppe letade sig ut ur min mungipa som sedan rann ned för min haka. Tjejen böjde sig fram och slickade sedan långsamt bort den. Mitt nedre parti hårdnade genast till en aning.
”Ditt rum?” viskade hon in i mitt öra.
Allt jag förmådde mig att göra var att nicka innan hon greppade tag i min hand. På vägen ut såg jag Alex sitta i ett hörnbås med Tyra och några andra tjejkompisar, kolla åt mitt håll med en rynka mellan ögonbrynen. Med min lediga hand pekade jag ett finger uppåt. Hon log stort och besvarade mitt finger med en tumme upp. Snabbt besvarade jag hennes leende innan jag och blondinen vars namn jag fortfarande inte snappat upp försvann ut ur lokalen. Vakterna hade slagit sig ned vid ett litet bord jämsides med dörren och spelade kort. Så upptagna som dem var, kollade dem endast upp på mig och sedan ned på sina kort igen. Jag skakade på huvudet.
Inne i hissen kunde jag inte hålla händerna borta. Jag tryckte blondinen mot väggen och pressade mina hungriga läppar mot hennes. Hon placerade en hand på min nacke och tryckte våra huvud närmare varandra. Hennes läppar smakade jordgubb men var inte alls lika duktiga på detta som Alex var. Alex? Glöm henne Justin du är med denna blondien nu, sade en röst inom mig. Snart plingade hissen till och jag drog ifrån kyssen för att ta tag i hennes hand och föra henne mot mitt rum.
När dörren från rummet hade åkt igen hoppade tjejen upp i min famn och jag fick ha mina händer under hennes rumpa för att hålla henne uppe. Hennes rumpa var inte alls lika fin som Alex. Alex igen, okej nu måste du verkligen sluta Justin, tänkte jag. Blondinen fortsatte att kyssa min nacke med sina hungriga läppar och jag kämpade mig till sovrummet och sängen. Mer än gärna ville jag bara ta ner henne på golvet och göra det där och då, men jag var bättre än så. Tjejer ska behandlas med respekt. Det var en av de många grejerna min mamma hade lärt mig.
Snart kände jag sängkanten vid mina knän. Jag släppte sakta ner tjejen jag bar på och klättrade själv över henne. Jag lade mina händer på varsin sida av hennes huvud som stöd och böjde mig ner för att kyssa henne. Tjejens händer letade sig ner till min tröjkant och drog den över mitt huvud. Hon slängde den åt sidan och såg hungrigt på mig. Medan kyssarna fortsatte var mina jeans också av och jag var kvar endast i kalsonger. Jag drog ifrån kyssen för att se på henne med då tog hon tillfället i akt och vände på oss, så att jag låg i sängen och hon satt gränsle över mig.
Snabbt började tjejen dra av sig sin klänning, vilket lämnade kvar henne i trosor. Alltså bar hon ingen BH. Vad var detta? Använde man inte BH i Sverige eller? Eller så hade hon dragit av sig den i samband med sin klänning. Alex hade inte haft det och inte denna tjejen heller. Konstiga brudar. Jag placerade mina händer på hennes lår men snart började hon backa nedåt. Jag visste genast vad hon tänkte göra och ilningar for genom min kropp. Det var ett tag sen jag hade upplevt denna njutning.
Men ack så fel jag hade. Blondie hade dragit av mina kallingar med tänderna och sedan fått av sina trosor på mindre än en millisekund.
”Var har du kondomer?” frågade hon bara och jag nickade mot jeansen. Snabbt for hon upp och hittade en i min ficka. Sekunden senare var hon tillbaka och trädde på den. Vid det här laget var jag hård och otroligt sugen. Hon hade varit bossen här och verkade inte vilja ha förspel, vilket enligt mig leder till bättre sex, så jag spelade bara med när hon tog mig i händerna och hjälpe mig tränga in i henne. Gud, denna känslan hade jag saknat.
Jag vred och vände på mig i sängen och hörde någons förfärliga röst från badrummet. Helvete. Mina ögon for upp och jag låg klarvaken och stirrade upp i taket. Fan, fan, fan. Hade inte tjejen från igår gått? Hennes klass borde väl ha saknat henne? De skulle ju åka tidigt idag.
Vattnet inne ifrån badrummet slutade rinna och jag väntade otåligt på att få se vem det var. Jag vände mig så jag låg på sidan med huvudet på badrumsdörren och sedan låtsades jag sova, fast jag hade ena ögat aningen öppet. Snart öppnades dörren och någon kom ut. Jag såg inte riktigt men min nyfikenhet tog över och jag var tvungen till att öppna ögonen. Alex.
”Alex?” Hon vände sig om och såg på mig.
”Eh... Hehe, ja godmorgon. Förlåt om jag väckte dig.” ursäktade hon sig. Hon hade en morgonrock om sin kropp och hennes hår var lindat i en turban med hjälp av en handduk.
”Vad gör du här? I min dusch?” frågade jag och satte mig upp i sängen så jag lutade ryggen mot väggen.
”Ehm, jo det är såhär... att... eh, det är lite pinsamt.”
”Amen kom igen! Det är bara jag, jag är din bästa vän, du kan berätta för mig.” tröstade jag. Hon lutade sig mot dörrkarmen och såg på mig.
”Jag spydde typ i hela badrummet inne hos mig.” sa hon snabbt och vände sig om och gick ut. Jag for snabbt upp ur sängen och sprang efter henne. På vägen kollade jag så mina kalsonger var på plats och till min lycka satt de där.
”Hahahhahahahahah! Skojar du?” skrattade jag fram medan hon var på väg att öppna dörren. ”Kommer du ens ihåg något från igår?” frågade jag henne för att stoppa henne.
”Nja, svagt. Jag kommer ihåg att jag och Tyra kom dit. Sen drack jag och du några shots men sedan är det svart.”
”Jävlar vad du måste ha druckit.” sade jag och slog mig ner i en av sofforna. Alex kom strax och damp ned i fotöljen.
”Skojar du? Jag kommer inte ens ihåg sist jag drack så här mycket. Typ i sjuan eller åttan kanske?”
”Vet du att du var nära på att blotta dig själv framför alla?” undrade jag.
”Va? Skojar du? Åh herre Gud.” sa hon och drog händerna för ansiktet. ”Snälla säg att jag inte gjorde det.”
”Jag skulle dricka shots från din mage. Sedan när du började klä av dig din shorts klänning eller vad ni tjejer kallar det, så såg jag att du inte hade någon BH på dig. Och jag kunde inte låta dig göra det så jag stoppade dig.” berättade jag och hon såg på mig.
”Allvarligt?” undrade hon. Jag nickade bara och hon log. ”Seröst Justin, du är den bästa killen någonsin! Vem skulle ha gjort något sådant? Tack.”
”Allting för dig bestie.”
”På tal om nakenhet. En sak jag faktiskt minns var att du lämnade festen med en blondin igår. Hur var hon?” Inombords var jag tvungen att skratta eftersom Alex påminde mig väldigt mycket om mina killkompisar. ”Hur var hon?” vilken tjej säger något sådant? Fast ja, hon var ju min bästa vän.
”Det var förfärligt. Jag njöt, det var ett tag sen sist. Men det var fan ta mig inte alls bra. Sämsta sexet någonsin!” utbrast jag och hon skrattade.
”Du har ju bara Selena att jämföra med din tönt!” skrattade hon och kastade en kudde på mig.
”Okej sant. Men hon var en riktigt dålig kyssare.”
”Vem är den bästa du kysst?” undrade hon sedan och det fick mig att undra ifall hon hade kommit ihåg att vi hade hånglat igår. Vem var den bästa jag hade kysst? Selena var inte så jätte bra. Hon hade för mycket av ”filmkyssandet” och det var bra men inte hela tiden. Blondien igår var inte alls bra. Jasmine var inte så dålig men hon var inte bäst. Och Caitlin skulle jag inte tala om, hon hade aldrig kysst en kille förut så jag hade varit tvungen att lära henne. Det lämnade mig med Alex. Hennes läppar var som en pusselbit som passade perfekt mot mina och hon var oemotståndlig. Jag ville bara ha mer.
”Du.” svarade jag ärligt efter någon minuts tänkande.
Alex kinder blev röda och hon log generat. ”Mig? Är jag den bästa du kysst?” undrade hon.
”Japp.”
”Men hur?... Åh, just det, ehm.” harklade hon sig. Hon kom alltså ihåg. Jag log. Innan jag hann tänka ut något svar knackade det på dörren.
”Vem kan det vara nu?” undrade jag och ställde mig upp och gick snabbt in i sovrummet för att få på mig ett par shorts.
”Jag beställde roomservice åt dig innan. Jag tänkte att du kanske ville äta innan vi åker?” sade hon och jag gick mot dörren.
”Vad vore jag utan dig?” log jag och öppnade dörren. En blondin stod ute med en vagn med massa brickor med mat på.
”Roomservice.” sade hon drygt och undvek min blick. Hon rullade in vagnen och ställde den bara innanför dörren innan hon backade ut igen. Jag blev med ens nyfiken och försökte komma på något sätt att få henne att se på mig.
”Ursäkta men innan ni går?!” ropade jag i hallen. Hon stannade upp och vände sig om. Fortfarande med blicken undvikande och håret i ansiktet.
”Ja?”
”Skulle du kunna ge detta till rum 608?” sade jag och räckte fram en 50 dollars sedel jag visste jag hade i shortsfickan. ”Hälsa från Justin och säg att jag behöver en ny laddare till min telefon.” Blondinen närmade sig och när hon tog emot sedeln var hon tvungen till att se på mig. Och direkt insåg jag vem det var. Det var hon från igårkväll. ”Tack!” ropade jag sedan och stängde dörren.
”Alex?” sa jag och hon mumlade ett enkelt ”mm” till svars. “Blondinen jag gick upp med igår? Går hon i din klass?”
”Haha, nej absolut inte. Då hade jag ju inte gjort tummen upp. Alla i min klass har typ klamydia eller något så mycket som de ligger runt. Håll dig borta från dem.” skrattade hon. Fan.
Nämeeeen. Justin fick sig ett ligg.. ;) Myspys. Vad tycker ni? Kommentera, x E/L.
Love Me Like You Do - 28
”Jag måste gå nu. Pussa alla där hemma från mig!”
”Pussa Juschtin fjån mej.” Och med det lade han på luren. Ja du Leo, jag pussar gärna Justin. Både från mig och från dig.
Jag lade mobilen på laddning, även fast den nästan var fulladdad, och bestämde mig för att ta en dusch när de knackade på dörren. Jag gick fram och öppnade dörren och där stod ingen mindre än Justin, lite alltför allvarlig än vad han brukade vara.
”Pratade nyss med Leo, han ville att jag skulle pussa dig från honom.” sade jag istället för att hälsa.
”Alex, vi måste prata.” var allt han sa och jag gjorde en gest med handen för honom att stiga in. Vad kan det vara nu?
Justin kom in och ställde sig i hallen. Han såg fortfarande allvarlig ut och jag blev med ens orolig över vad han skulle säga, säkert att Scooter övertalat honom att vi inte fick umgås mer.
”Så... jag snackade med Scooter.” började han och såg på mig där jag stod mitt emot honom med korsade armar.
”Vi får inte umgås mer?” gissade jag. Han sa ingenting utan såg bara på mig. ”Jag visste det!” utbrast jag och slängde med armarna för att sedan vända mig om och gå bort för att ställa mig vid fönstret. Jag såg ut över Oslo och tänkte på vad som skulle hända nu. Vad var problemet? Justin och jag är bara vänner, inget mer. Jag ville inte förlora honom.
Snart kände jag ett par armar viras runt min midja och Justin lutade sin haka mot mina axlar.
”Det jag kom för att berätta var att jag lyckades övetala Scooter att låta oss vara. Jag hade inte klarat av att förlora dig nu.” Hans grepp om mig hårdnade och jag kände hur jag slappnade av lite. Jag vred på mig så att jag stod öga mot öga med Justin, hans armar vilade precis ovanför min rumpa.
”Varför sa du inte det tidigare? Utan såg helt allvarlig ut och lät mig dra en slutsats och bli sur?”
”Och vadå? Missa din reaktion? Aldrig babe.” sa han och hånlog.
”Jaja, jag är bara glad att vi slipper låtsas som att vi inte är vänner.” sa jag och kastade armarna om hans nacke. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och Justin strök mig tröstande över ryggen.
”Tro inte att du kommer bli av med mig så lätt.” viskade han. Vi stod där och bara var ett tag när jag plötsligt hörde dörren öppnas. Jag tittade upp från Justins axel och där stod Alfredo och Tyra.
”Tyra! Fredo!” ropade jag och sprang över till dem. Fredo öppnade sina armar för att ta in mig i sin omfamning, men Tyra hann före. Hon tryckte hårt på min rygg med sina händer.
”Aleeeex, åh, jag har saknat dig sååååå mycket!” utbrast hon mot min axel.
Jag drog in hennes söta doft, ”Och jag dig! Du måste berätta senaste skvallret och hur det var på vägen hit!” begärde jag och drog mig ur omfamningen för att kunna hälsa på Fredo likaså.
”Hej på dig lillen.” hälsade han glatt. Jag gav honom en lätt smälll på pannan innan jag backade tillbaka mot Justin.
”Innan vi berättar något... vad har hänt här?” frågade Tyra med ett höjt ögonbryn, pekandes mellan oss.
Justin lade en arm om mina axlar, ”Vi är ett par nu.” sa han och såg ner på mig. Han blinkade snabbt med det högra ögat så att Tyra och Fredo inte såg. Jag förstod direkt och spelade med.
”Hehe, ja precis. Det han sa.” sade jag en aning generat och lutade mig mot hans axel.
”På riktigt? Herre Gud, vi med!” skrek Tyra glatt. ”Vi kan dubbeldejta och ha couplesnight och sånt kul som alla par gör!”
”Påriktigt man? Grattis till er båda, jag visste att det skulle ske snart.” sa Fredo och nickade åt Justin medan han själv lade handen om Tyras midja. Jag kunde knappt hålla mig för skratt och när jag tittade upp på Justin så började vi båda skratta. Han släppte taget om mig och gick fram och kramade både Fredo och Tyra i en kram.
”Vi skojade med er lovebirds, men ett erkännande fick vi allt. Eller hur Alex?” undrade Justin och såg på mig igen.
”Absolut.” log jag och gjorde dem sällskap i gruppkramen.
Jag stod vid sidan om scenen, bakom kulisserna och blickade ut över folkmassan. Det var väldigt mycket folk, troligen mer än vad det hade varit igår i Berlin. Jag fick syn på Tyra, hon satt med Victor och han verkade ställa henne en massa frågor medan Tyra inte fäste större uppmärksamhet på honom och hade ett drygt ansiktsuttryck.
Det hade varit skönt att få umgås med Tyra lite, för omväxlingens skull. Vi hade legat i min säng och bara pratat tills det var dags för henne att möta upp klassen igen. Hon hade berättat att Victor fortfarande var jobbig och ville veta varför jag inte hade svarat på hans fråga om jag ville vara hans baldejt. Jag hade bett Tyra att inte säga något, bara undvika ämnet och hon skötte det galant.
Sedan hade Tyra berättat om henne och Alfredo, de hade pratat i princip varje dag sedan de träffades den dagen i L.A och att de inte orkade vänta utan de ville vara tillsammans och se om det funkade. Så nu hade Tyra pojkvän och jag stod där med en stalkande ex kompis, en baldejt jag inte kände alltför väl och en bästa killkompis jag skulle kunna vara med för evigt. Schyrre, tänkte jag.
Vi hade fått åka ut till arenan tidigare då den låg ute på vattnet. Det var rätt cool och ett bra sätt att hålla sig undan fans.
”Nervös?” Jag vände mig om för att se att Kaili slutit upp bredvid mig. Hon log och såg ut över havet av tonårstjejer.
”Inte så värst. Jag tänker mer på hur lyckligt lottad jag är som står här, du vet... jag är 17 och är bakgrundsdansare till världens kändaste tonåring. Ibland måste jag ta en stund för mig själv för att smälta in det.” Jag tog ett djupt andetag och tänkte på varför jag egentligen stod här. Här på denna scenen. Det var min mor, hon vakade över mig nu och jag gjorde allt jag kunde för att göra henne stolt. Jag var här på jorden för att göra henne stolt.
”Det där idag...” började Kaili sedan och bröt tystnaden som hade legat över oss. ”Om att det är något mellan dig och Justin... Glöm det, det var bara på skoj. Om det skulle vara något annat än vänskap hade ni själva valt att berätta det när det hade varit dags för oss att veta. Det var inte meningen att snoka.” Hon vred huvudet så att hon såg på mig och jag var tvungen till att möta hennes blick.
”Det är lugnt. Men jag lovar att det inte är mer än vänskap, för nu.” Kaili lyfte på ena ögonbrynet.
”För nu?” undrade hon.
”Alltså ja, jag vet inte. Vi njuter av varandras sällskap. Han är så snäll och omtänksam och han är alltid där och lyssnar på mig. Just nu är det vänskap, men Selena fick mig att tänka till här om dagen. Hon sa ”det var så det började för oss också” eller något i den stilen, när jag sa att vi bara var vänner.” Jag tog en paus för att känna efter vad jag egentligen kände. ”Jag vill inte förlora honom som vän, Kaili. Det skrämmer mig. Han har fått mig att öppna upp mig så som ingen annan har gjort innan.”
”Det löser du tjejen, jag vet det.” sa hon och kramade om mig.
”Samling allihopa, scenen om 5!” Var det någon som ropade och jag och Kaili drog ifrån vår kram.
”Woah, det där va djupt.” sa jag. Kaili mötte mig med ett leende innan hon krokade sin arm med min och vi gick ner till de andra.
När vi kom ner stod alla i crewet i en ring och väntade på mig och Kaili. Justin släppte taget om J.D när han såg oss och sträckte ut en hand. Men vi ställde oss istället mellan Jon och Johnny som stod närmre oss. När vi stod där kastade Justin en frågande blick åt mitt håll, men jag bara log och skakade på huvudet i en ”vi tar det senare” gest jag hoppades han skulle förstå.
”Jag vill tacka Gud och Jesus Kristus för att ha tagit mig dit jag är idag, jag är tacksam för detta livet jag fått och tacksam över att få uppleva det med denna gruppen människor som låter mig vara mig själv. Amen.” sa Justin och alla mumlade Amen för sig själva.
”Ducks på tre allihopa!” Skrek Nick och vi alla sträckte ut händerna framför oss i ringen.
”Ett, två, tre!”
”Ducks, ducks, ducks, duck, quack, quack, quack, quack, zooooooooom!” ropade alla och rummet fylldes med glädjetjut. Alla särade på sig och Fredo kom fram till mig med ett stort flin lekandes på sina läppar.
”Showtime.”
Jag besvarade hans leende för att sedan ta följe ut på scenen med Kaili som snällt nog hade väntat på mig vid draperiet. Hon kramade om min handled innan vi särade på draperiet och sprang ut på scenen. Alla tjejer - och få pojkar - som stod i folkmassan började skrika för full hals bara av att se oss. Ett leende kröktes på mina läppar. Jag förstod varför Justin hade valt detta yrket. Fansen gjorde till och med mig glad.
Jag intog min plats och kollade ned på mina fötter medan jag räknade takten. På ‘ått’ så slogs musiken igång och Justin kom utspringandes på scenen. Min hjärna stängde automatiskt av den yttre världen och allt jag fokuserade på var att inte krocka med någon och att göra alla steg rätt. Då och då tog jag mig lite tid att kolla upp på Justin. Han kollade intensivt men ändå kärleksfullt ut på havet av Beliebers. Svettdroppar rann ned för hans hjässa. Snabbt bröt jag blicken från hans ansikte för att förhindra felsteg. Efter det, gick allting galant.
Jag svalde klunken av vatten utan att ens lägga så mycket som en tanke på i vilken strupe jag hällde ned vattnet i, vilket resulterade att jag endast några få sekunder senare stod hukad och hostade vatten.
”Djupa andetag Alex.” lugnade Justin mig medan han slog på min rygg med lätta tag.
”Lätt”-host-”För”-host-”dig”-host-”att säga.” hostade jag fram till svar. Det jag hatade mest av allt i hela världen när det gällde mig själv, var när folk bad mig att lugna ned mig så fort jag gjort illa mig. Förstod dem inte bara att man ville vara ifred? Förvånads vis nog så var det inte så med Justin. Jag kände inget begär av att slå till honom över ansiktet, eller att skrika på honom som Tyra och Victor många gånger råkat ut för. Justin var annorlunda. Men dock så kunde man inte jämföra sina vänner. Det gick bara inte.
När hostattacken upphört så rätade jag på mig. Elysandra stod lutad mot väggen med Jon och Johnny på var sida om sig. Kaili satt med Carlena och J.D i soffan med blicken på den lilla teven som fanns där. Resten av crewet yrade omkring som galna höns runt om oss.
”Hallå?” utbrast jag och fick genast allas uppmärksamhet. ”Ska vi kanske kliva på den dumma båten och ta oss härifrån? Festen börjar ju snart!”
Instämmande mummel hördes på utspridda ställen och alla skyndade sig med att fixa iordning allting. Fansen stod fortfarande ute och skrek på Justin, i hopp om att han skulle komma ut en sista gång. Jag rullade in mina läppar. Det sista som skulle ned nu var mixerbordet sen kunde alla åka, eftersom att några andra snubbar skulle fixa undan allting från flotten.
”Justin? Kan du komma hit...?” frågade jag Justin lågt eftersom att han endast stod två meter ifrån mig. Han ursäktade sig till Jen och gick sedan med tre snabba steg emot mig.
Ett leende kröktes på hans läppar, ”Vad begär du, min sköna böna?”
”Snälla... skulle inte du kunna gå ut på scenen? Bara vinka hej då eller något. Alla skulle bli såååå överlyckliga. Det går snabbt. Jag kan hänga med om du är rädd för vattenflaskor...”
”Ha-ha.” muttrade han till svar efter mitt hån. För några dagar sedan hade Elysandra visat mig en video på youtube som jag helt hade missat. Klippet var när Justin hade snackat på scenen och sedan fått en vattenflaska slängd på sitt huvud. Jag hade skrattat i flera timmar, även fast jag själv insåg att det inte var så värst snällt.
”Men det kan jag väl.” fortsatte han sedan. Ett tjutande ljud lämnade min strupe i samband med att jag studsade upp och ned i lycka. Jag vet inte varför, men jag vart så glad över att göra andra glada. Det var något jag var född med. I mina yngre år hade jag också varit dödskär i ett band, U2 och när jag äntligen varit på deras konsert så hade jag varit överlycklig i flera dagar för att dem kommit ut i slutet och vinkat. Det hade var verkligen the time of my life.
Justin greppade tag om min hand innan jag hunnit motargumentera och drog med mig ut på scenen igen. Alla började skrika trippelt så högt som innan och började fota för full. Jag lutade mig fram mot Justins öra för att kunna överrösta alla skrik,
”Du borde släppa.. dem kanske tror annat!”
Justin skakade på huvudet, ”De litar på mig. Aldrig att dem skulle dra förhastade slutsatser utan min bekräftelse. Kanske mina falska beliebers, men inte mina äkta.”
”Okej.” nickade jag bara och vinkade sedan leendes mot folkmassan som genast blev galnare. Skrattet gick inte längre att hålla inne. Jag lät det flöda ut ur min mun likt vatten som föll ned för ett vattenfall. Det kändes så rätt. Justin sneglade på mig med ett stort leende på sina läppar och nickade bak mot sin rygg. Jag förstod vad han menade och hoppade upp på hans rygg. Hans hals var varm under mina armar, något jag inte kunde undgå att ta vara på mer. Vanligtvis var Justin väldigt kall så lite värme skadade verkligen inte.
Fansen skrek högre och högre när Justin vände på sig för att gå in backstage igen med mig på ryggen. Innan vi försvann bakom draperiet vred jag på huvudet och vinkade mot dem.
När vi kommit in längre in kom Scooter gåendes mot oss. Justins grepp om mig hårdnade och han vände sig mot Scooter som såg rasande ut. Mest av allt ville jag bara hoppa ned nu och stå på mina egna ben när vi skulle bli utskällda men det kändes ändå tryggt uppe på Justins rygg.
”Vad tänker ni med?! Jag bad er klart och tydligt att hålla låg profil imorse!” fräste han irriterat, högröd i ansiktet. Skamset kollade jag ned på golvet men kollade sedan snabbt upp igen. Det var respektlöst att kolla ned när någon tilltalade en.
”Förlåt.. det var min idé..” ursäktade jag mig och kollade rakt in i Scooters ögon. Inte mellan, inte i pannan, inte på ögonbrynen som jag brukade.. utan rakt in. Jag visste att jag hade gjort fel och ville därför stå för det.
”Nej. Det var helt klart min idé. Alex, du behöver inte ta skulden för något du inte gjort.” försvarade Justin mig.
”Det gör jag inte!” protesterade jag högt. ”Det var min idé, båda två vet om det. End of story.”
Scooter suckade frustrerat, ”Strunt samma. Vi tar det imorgon. Alla väntar på båten, så snälla rara kan ni två pallra er ut dit?”
”Yes boss.” svarade Justin och började sedan snabbt gå mot båten. Jag lutade min haka mot hans axel.
”Du behövde inte.”
”Jag ville.” svarade han bara innan han släppte ned mig på egna ben.
”Ta denna!” tjöt Tyra förtjust och höll upp en marinblå tight shortsdress med djup skärning mellan brösten. Inte för tight, men tight nog. Jag bet mig löst i underläppen innan jag greppade tag om den tillsammans med mina svarta Dr. Martens.
”Detta?”
Tyra nickade, ”Det blir perfekt! Med plattat eller lockigt hår, och en svart sotning och lite smycken! Åhh!”
”Tip-top.” log jag och drog på mig byxdressen över mina underkläder jag stått i ett bra tag. Som tur var så drog jag på mig kläderna underifrån så att min turban inte föll ihop. Bh:n åkte av på grund av den låga skärningen i dressen. När jag fått på mig kläderna så hade Tyra likaså klätt på sig. Hon bar en svart klänning och ett par beigea pumps. Hon såg riktigt bra ut. Det var nog det snyggaste hon haft på sig för en fest någonsin. Förmodligen var det för att Fredo skulle befinna sig där. Jag förstod fullkomligt att hon ville göra sig fin för sin pojkvän.
”Nu... håret! Nej.. skojar bara med dig. Sminket!” tjöt Tyra exalterat och slängde ned mig på stolen framför mitt skrivbord. Suckandes slog jag igen mina ögonlock och lät henne göra sitt.
Fyrtio minuter senare tillät hon mig äntligen att slå upp mina ögon. Jag vart rent utsagt chockad av att se min egna spegelbild. Hon hade gjort mina läppar ljusare, min hy mörkare och hade ramat in mina ögon i mörka färger. Ett stort leende växte fram på mina läppar.
”Det är så fint Tyra... på riktigt. Åh, tack så hemskt mycket.”
”Äh, du är min bästi. Så klart jag vill att du ska vara fin. Dessutom så vill jag att Justin ska ha något att tråna efter ikväll. Och Victor. Och Nick. Alltså Alex - du är värsta killmagneten! Jag driver inte ens.” babblade Tyra på.
Jag nickade bara glatt eftersom att jag inte hade en aning om vad jag skulle svara. Hon plockade upp sin plattång och hårfön för att kunna börja med mitt hår. Som med sminket lutade jag mig bara tillbaka och slappnade av medan hon fixade och trixade med mig. Minutrarna tickade förbi, mitt hår blev klar och Tyra började fixa med sitt egna utseende för ett tag. I samma stund som jag knutit min vänstra känga knackade det på dörren. Tyra slängde en frustrerad blick mot den, men fortsatte vilket som att fixa sig så jag fick gå och öppna den. Till min förvåning stod Victor utanför. Jag himlade med ögonen och slog igen dörren bakom mig.
”Vad är det?” muttrade jag irriterat. Var han tvungen att komma just nu? I denna precisa stunden?
”Du är fin ikväll.” berömde han mig och log, utan att lägga någon vikt på min fråga.
Jag grymtade till, ”Vad.. är... det?”
”Du har inte svarat på mina frågor.” antydde han sårat.
”Du har inte frågat några.”
Han nickade, ”Jo det har jag.” svarade han övertygande. Jag skakade på huvudet.
”Inte till mig. Du har frågat Tyra. Det är stor skillnad. Så snälla, kan du gå här ifrån nu?”
”Vi kan tala mer på festen...” mumlade han ledsamt och lunkade sedan tyst iväg mot hissen. Jag skakade på huvudet. När skulle han ge sig? Jag vände mig om för att gå in igen när Tyra slog upp den, färdigfixad med sin väska i hennes hand. Jag däremot hade stuntat i väskan. Allt jag behövde var min mobil och den hade jag i fickan på shortsdressen jag bar.
”Ska vi dra på fest nu eller?!”
”Nu är det fest!” skrek jag och vi gick tillsammans mot hissen som skulle ta oss ner till restaurangen där vår privata efterfest hölls. Ingen var inbjuden förutom crewet och min klass, vilket var skönt. Alla kunde slappna av och bara vara, utan några paparazzi’s som sprang runt och fotade varje sekund, och fans som skrek efter Justin. Hissen plingade till och vi steg ut ur den och mot dörrarna som ledde in till restaurangen. Det stod två norska vakter som glatt hälsade på oss och vi höll upp våra biebercrewkort för att få tillstånd att komma in till festen.
Vi steg in och möttes av en folkmassa. Det var folk som dansade, satt vid baren, satt i någon av de flera sofforna och minglade. Snart fick Fredo syn på Tyra från baren och rusade över till oss. Han greppade tag om hennes midja och snart började de hångla. Jag såg äcklat bort på Justin som satt på en barstol, bredvid den Alfredo just lämnat, vid baren. Han log mot mig och jag gick mot honom. När jag var några knappa meter ifrån Justin ställde han sig upp och mötte mig.
”Vad vacker du är Lex.” sa han och kysste mig på pannan. Jag älskade att han kallade mig Lex. Det var Leos smeknamn på mig ingen annan än han kallade mig det men när Justin sa det lät det mer än rätt att låta honom fortsätta.
”Tack.” mumlade jag generat medan jag log och såg ner i marken. Justin skrattade lätt till och sedan ställde han sig bakom mig för att hjälpa mig upp på barstolen innan han själv satte sig på sin.
”Vad får det lov att vara?” undrade han när han vinkat över bartendern till oss.
”Hmm... Det är ju ett speciellt tillfälle ikväll... så vad sägs om shots?” föreslog jag.
”Får jag dricka dem från din mage?” undrade Justin och vickade på ögonbrynen, så som han alltid gjorde när han hade snuskiga tankar.
”Om jag blir tillräckligt full.”
”Deal!” skrek Justin och beställde shotsen åt oss. Under tiden bartendern hällde upp våra shots hade någon slutit upp bakom oss och jag kände personens blick i ryggen. Jag vände mig om och där stod Victor.
”Hej.” skrek han så jag kunde höra honom även om musiken som spelades, spelades onödigt högt. När Justin sett vad jag hade gjort vred han också på sin stol och såg på Victor. Jag blev med ens irriterad över Victors närvaro och vred tillbaka stolen utan ett ord.
”Sorry bro.” hörde jag Justin säga till honom innan han vände sig om mot baren igen. ”Victor?” undrade han och även fast han visste svaret nickade jag bara för att bekräfta det han påstod.
”Han knakade på hos mig innan vi kom ner och sa saker som ”åh vad du är fin” och ”varför har du inte svarat på mina frågor”. Vilken mes han är som inte vågar fråga mig öga mot öga, utan måste gå via Tyra.”
”Jag kan hålla med honom om att du är fin.”
”Sluta, Jus. Jag klarar inte av komplimanger. Jag vet inte vad jag ska säga.” sade jag ärligt och såg när bartendern kom med en bricka. På den var det sex shotglas placerade med varsin lime och lite salt.
”Säg bara tack och le, svårare än så är det inte.” sa han och log. Justin lyfte upp två shotglas och gav mig det ena. Jag höll limen mellan min tumme och mitt pekfinger, saltet placerade jag på området mellan tummen och pekfingrets fäste. ”För vår vänskap.” sa Justin och vi skålade. Jag slickade upp saltet, svepte tequilan och bet sedan av limen. Både mitt och Justins ansiktuttryck var obeskrivliga när vi svalde den starka vätskan. Vi skrattade båda åt våra miner innan Justin greppade tag om min arm.
”Jag fick en idé!” skrek han för att överrösta musiken.
”Berätta!” ropade jag glatt tillbaka.
”Jag vet hur du ska bli av med Victor. För det är vad du vill, eller?” undrade han och såg på mig. Hans ansikte var inte så långt ifrån mitt och jag kände tequila lukten från hans mun. Jag kunde inte förmå mig själv att prata så jag nickade bara. Justin slickade sig om läpparna, ”spela bara med.” sa han och jag nickade helt ovetande över vad han skulle ställa till med.
Han ställde sig upp så att han stod mellan mina ben. Sedan såg han ner i mina ögon, hans ansikte närmade sig för varje sekund som passerade. Snart var han så nära så jag kände hans läppar snudda vid mina. Vid det här laget visste jag vad som skulle ske. Jag stängde mina ögon och i sekunden senare kände jag hans varma läppar perfekt mot mina. Det var som att fyrverkerier tändes runt om oss och elektriska stötar for genom min kropp. Sekunden senare drog Justin ifrån och jag öppnade mina ögon. Han såg på mig, med inget annat än lust i sina ögon. Han placerade sina silkeslena handflator på mina kinder innan han återigen igen tryckte sina läppar mot mina. Denna gången inte lika försiktigt. Det fanns glöd, passion och känslor inblandade i den kyssen och jag ville bara ha mer. Jag lade min hand på hans nacke och tryckte hans läppar hårdare mot mina. Jag kunde inte få nog. Justin log in i kyssen och det fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Att han gjorde detta för mig, för att hålla Victor undan. Jag förstod inte. Justin var nog den bästa vännen jag någonsin skulle ha, och jag älskade honom. Mer än vad jag borde.
Vi vill ha ALLAS reaktioner nu. Kommentera.
Love Me Like You Do - 27
Rysningar for genom hela min kropp och jag knep igen ögonen igen. Sekunden senare drog Justin ifrån. Nej, jag ville ha mer av det där.
”Vet du? Ibland pratar du för mycket Crewmate.” sade han och klättrade ner från mig och kröp till sin sida av sängen. “Kom, nu sover vi.” Han klappade på platsen bredvid sig. Jag visste inte hur jag tog mig dit, men snart låg jag med ryggen upptryckt mot Justins mage och ännu en gång var hans armar slingrade runt mig. Jag kunde inte förstå vad som precis hade hänt. Det kändes rätt men samtidigt så fel. Han mjuka läppar passade perfekt mot mina och det störde mig att jag ville ha mer för vi var ju bara vänner och jag ville att det skulle förbli så.
Orangea prickar hoppade omkring på mina ögonlock. Det var så det var när solen sken på mina ögonlock. Frustrerat - för att slippa prickarna - slog jag upp ögonen. Solen sken ute och himlen var klarblå. Inte ett enda moln överhuvudtaget. Äntligen.
Jag satte mig upp i sängen och märkte att jag inte befann mig i mitt egna rum. Då kom jag på det.. jag hade ju sovit hos Justin. Allt ifrån gårdagen rullade igenom min hjärna som en film. När jag kom hit, grät, pratade, kramades, när Scooter kommit och kyssen... utan att jag märkte det så fördes mina fingrar mot mina läppar. Det hettade till om kinderna på mig bara av att tänka på att Justins läppar hade befunnit sig där. Men jag kom snabbt på mig själv och drog ilsket ned handen igen. Vad höll jag på med? Vi var vänner, och den vänskapen skulle jag inte riskera. Vi må ha kyssts, men det gjorde oss inte automatiskt till pojk- och flickvän. Eller…? Nej. Vi var vänner. Bästavänner. Det var så det var.
”God morgon solstråle.” flinade Justin från dörröppningen. Han stod iförd i full klädsel, vilket jag var otroligt tacksam för. Annars visste jag inte vart jag hade tagit vägen. Kanske hade jag rusat ut ur rummet i panik? Jag vet inte...
Jag gäspade, ”Hur länge har du varit vaken då morgon... vad det än heter.”
”Idiot.” skrattade Justin fram, ”Jag klev upp runt 8. Vi fick sovmorgon idag. Det finns ändå inget vettigare att göra än att sova, kolla på teve eller åka till arenan. Så Scooter gav oss ett val. Jag valde sömn.”
”Hur mycket är klockan nu då?” undrade jag och drog av täcket ifrån min varm kropp. Varför var alla hotell tvungna att ha duntäcken? Man svettades ju ihjäl. Speciellt nu på våren. Och speciellt när man låg bredvid någon.
”Halv tio. Du fick sova lite extra. Jag är på bra humör idag.”
Undrar varför.. tänkte jag ironiskt och log åt min tanke. Av dem två killarna jag haft i mitt liv hade jag fått höra att jag var en utmärkt kyssare. Justin hade nog inte haft något emot mina oemotståndliga läppar då.
”Finns det frukost?” frågade jag i samma stund som min mage brast ut i ett murrande läte.
Justin skrattade, ”Ja, jag beställde roomservice. Hoppas du gillar pannkakor.” log han och vände på klacken.
Jag reste mig glatt upp ur sängen. Glad över att Justin var glad, över att solen sken och över att vi hade fått sovmorgon. Glad över att vår vänskap fortfarande fanns där. Men glad var nästan en underdrift - jag var överlycklig. Jag skulle precis lämna sovrummet när jag kom på att jag endast bar en stor t-shirt. Tänk om någon annan satt där ute? Kanske Kenny, Moshe, Fredo eller Jon? Vem som helst skulle ju kunnat sällskapa med Justin en morgon som denna. Kanske tillochmed Selena.
”Justin?” ropade jag ut till honom i vardagsrummet.
”Ja?”
Jag drog en hand igenom mitt toviga hår, ”Kläder?”
Han skrattade, ”Det finns på stolen! Carin var inne på ditt rum och hämtade åt dig!”
”Jaha, tack!”
Jag gick fram mot klädhögen bredvid dörren som ledde in till badrummet och granskade kläderna. Ett par leopardmönstrade tights och en tunn, grå tjocktröja. Carin hade redan uppfattat på så kort tid vad jag gillade. Jag gillade det. Jag skrattade åt min tanke och drog sedan av mig t-shirten för att klä på mig. När kläderna satt på min kropp gick jag in i badrummet, sökandes efter en hårborste. Jag slog mig ned på huk framför handfatet och slog upp luckorna till skåpet under det. Där fanns allt möjligt mellan handdukar, tvålar och - till min lycka - borstar. Jag greppade tag om en och började kamma igenom mitt rufsiga hår.
När det äntligen låg platt på mina axlar så gick jag ut till vardagsrummet. På bordet stod en tallrik pannkakor med bacon och sirap, samt ett glas juice och väntade. Eftersom jag var vrålhungrig skyndade jag mig att slå mig ned bredvid Justin och började skyffla in maten i munnen på mig.
Det tog bara någon minut innan tallriken och glaset var tomma. Flinandes kollade jag på Justin som skrattandes skakade på huvudet åt mig.
”Du är bara för bra.” skrockade han fram. Jag slog armen runt hans hals och gnuggade honom i hårbottnen med min knytnäve.
”Vad menade du med det hörrö?” utbrast jag ironiskt medan jag gnuggade hans hår. Han skulle precis svara när dörren öppnades och in kom Scooter, Allison, Moshe, Nick och Dan. Jag släppte snabbt taget om Justins hals och skyndade mig in i köket med disken. När jag kom ut i vardagsrummet igen satt alla ned tysta.
”Varför denna tystnad? Ska jag gå eller?” frågade jag oroligt, pekandes på dörren.
Scooter skakade på huvudet, ”Nej då. Slå dig ned Alexandra.”
Wow, han kallade mig Alexandra. Då kanske det var något viktigt vi skulle tala om. Jag gjorde som jag blivit tillsagd och slog mig ned, pinsamt nog, mellan Justin och Nick. Generat kollade jag ned i mitt knä och följde ointresserat mönstret på mina tights med blicken. Justins knä brändes mot mitt och Nicks blick detsamma i nacken på mig. Om jag fick sätta pinsamheten på en skala mellan ett till tio, skulle jag välja tjugo.
”Vad är detta? Ska vi snacka om kvällens show eller?” frågade Justin och höjde på sina ögonbryn.
Allison nickade, ”Det också.”
”Också?” ekade jag oförstående. Vad var detta? Lekte dem med oss eller?
”Ni är väldigt tighta.” konstaterade Dan för att förklara för oss vad det var som försiggick här.
Jag ryckte på axlarna, ”Och? Vi är vänner - vänner brukar vara tighta.” protesterade jag stelt.
”Men det vet inte media om. Dem kanske missuppfattar alltsammans. Justin, du har precis gjort slut med Selena. Om du nu, en och en halv vecka senare syns med en ny tjej vet jag inte vad för rykten det skulle skapa.” förklarade Scooter allvarligt. Justin spände hela kroppen.
”Vad är det du vill komma fram till?” morrade han sammanbitet fram.
Scooter kollade på Allison, i hopp om att hon skulle kunna tala med honom istället.
”Vad vi menar är att ni två kanske inte ska umgås så mycket. I alla fall inte på ett tag.”
Justin ställde sig snabbt upp, ”Vad säger du?! Menar du att jag ska hålla mig borta från denna enda på den här turnén som faktiskt gör mig en aning glad i allt detta arbete?! Om det är det du menar, så slutar jag.”
”Nej, det gör du inte.” suckade Nick bredvid mig. Jag sneglade surt på honom för att få honom att inse att i denna situationen så skulle han bara sitta där och hålla käften. Jag förstod inte ens vad Nick gjorde här. Han har inget med min och Justins relation att göra med efter det han gjorde.
”Justin..”, började Scooter lika allvarligt som förut om inte allvarligare, ”Följ med mig.”
De gick tillsammans mot ytterdörren och försvann sedan snabbt ut igenom den. Kvar satt vi andra, tysta. Nick var den första som reste sig för att lämna hotellrummet. Strax därefter gick även Moshe ut så att det tillslut bara var jag, Allison och Dan kvar.
“Så.. vad tror ni händer?” frågade jag och flackade med blicken mellan dem.
”Justin kommer förmodligen gå i tak.” trodde Dan medan han skrattade. Jag kollade på Allison.
Hon rullade in sina läppar, ”Jag tror också det. Han har tycke för dig tjejen. Han skulle aldrig låta det glida igenom fingrarna på sig.”
”Åh...” var allt jag fick ur mig. Jag gillade Justin också. Men hur visste jag inte. Men en sak visste jag, och det var att jag vägrade förstöra våran vänskap. Det hade jag lyckats så gott med, med andra killar och ville helst inte göra det med Jus.
Jag svalde ned riset tillsammans med en klunk vatten. Danscrewet hade beslutat att gå och äta lite Sushi, nu när vi ändå hade ledigt. Vi hade även haft tur med fansen. Endast ett tjugotal hade kommit fram och bett om autografer och bilder. Chockerande nog hade inte så många kommit till just mig. Det gladde mig en aning med tanke på att jag inte var så speciellt fotogenetisk.
Jon hade problem med pinnarna och Carlena hade tappat hela sushi-biten i soya. Man kunde minst sagt säga att dem var ovana vid att äta med pinnar. Jag hade haft många års träning då Tyras favoriträtt är Sushi, så många skolluncher hade spenderats på Sushi-köket i stan.
”Hur var det hos Justin inatt?” frågade Johnny efter några minuter. Alla blickar riktades mot mig.
”Va? Vad menar du?” skrattade jag dumt bort det. Jag orkade inte ta upp allt med dem också.
J.D skrattade, ”Jag och Johnny såg dig smyga till Justins rum igår. Vi stod vid hissen. Du hade en stor tisha och sandaler. Det var sött.”
”Äh, håll käften.” skrattade jag fram. Elysandra log brett mot mig för att pressa mer information ur mig.
”Jaja.. vi kollade på lite film bara. Jag somnade i soffan.” ljög jag snabbt ihop. Alla skakade på huvudet.
”Du ljuger.” sade dem i kör. Jag höjde på ögonbrynen och skakade på huvudet för att försvara mig och min usla lögn. En sak var säker och det var att jag skulle gå på en kurs om hur man lärde sig att ljuga. Eller iallafall ljuga bättre än vad jag gjorde.
”Gör jag inte alls.” protesterade jag medan jag pillade bort stjärten på räkan. Jag visste att man egentligen inte skulle äta räkan, men den var redan död och vad var det för skillnad på om jag åt den eller slängde den? Ingen alls.
Kaili suckade, ”Erkänn inte då. Men vi kommer få reda på allt så småningom..”
”Det finns inget att ta reda på.” matade jag på med lögner. Hon kollade oskyldigt på mig och ryckte på axlarna.
”Säger du det så.”
Jag valde att inte hålla uppe konversationen utan koncentrerade mig istället på maten. Bitarna försvann därför snabbt, en efter en tills tallriken var tom och endast klicken med wasabi låg kvar.
“Nu är jag mätt.” andades jag ut och tog en sista klunk av mitt vatten.
”Äntligen.” utbrast Jon och jag såg oförstående på honom. ”Vi har varit klara rätt länge.” lade han till och jag såg mig omkring bara för att inse att allas tallrikar redan var tomma.
”Hehe, ojsan. Förlåt.” skrattade jag bort det. Vi reste oss för att gå ut ur restaurangen och tillbaka till hotellet.
Vi gick alla i samlat gäng och några tjejer stannade för att kolla på oss, sedan viskade de saker till varandra och fortsatte att gå. Det tog oss inte lång tid att gå till hotellet och under tiden hade Jon spelat in en video. Han ville “dokumentera vår resa”, sade han. Vid hotellet hade nu samlats flera hundra fans som stod och skrek. Jag undrade ifall det var Justin de såg eller de alltid skrek så där högt.
Inne i lobbyn mötte vi Scooter. Han gav oss lite info om när vi skulle åka ut till arenan och andra viktiga saker. Jag lyssnade inte speciellt mycket utan fokuserade på min mobil som vibrerade.
Från Bestie:
Hej bestiieeeee :) precis landat i Norge mit das klass. Vet inte vad som händer nu. Men antar att vi ses innan showen? Är Fredo där än?
Hennes sms fick mig att tänka på Alfredo. Han skulle anlända från USA idag. Han hade varit hemma hos sin familj och varit tvungen att stanna lite längre, så han missade Berlin showen.
Till Bestie:
Shoooooo bre! Grejt vi ses nog där. Nope, Fredo har inte anlänt än, men borde göra det any second :))))))))
Jag skickade iväg sms:et och lade ner mobilen i fickan igen. Jag lyssnade på det sista Scooter hade att säga, vilket i princip var att vi skulle åka vidare till Paris i natt. Ännu en sömnlös natt, tänkte jag. Han avslutade vårt lilla möte och vi splittrades. Några stannade kvar i lobbyn och andra gick ut för att handla snacks. Jag bestämde mig för att gå upp till rummet och vila lite innan det var dags att åka.
När jag klev ur hissen småjoggade jag bort till mitt rum, men stannade när jag sprang förbi Justins dörr. Han kanske ville ha lite sällskap, och jag ville veta vad Scooter hade sagt. Snabbt låste jag upp hans dörr, med nyckeln jag fått och sprang in och la mig i sängen. Jag låg där ett tag med blicken på klockan. Sekunderna tickade förbi. En minut. Fem. Tio. Tjugo. När jag hade legat där i en halvtimma gav jag upp. Han kanske var och mötte upp Alfredo? Jo, så var det nog.
Jag gick ut till köket i hans lyxiga svit och öppnade kylskåpet. Ingenting. Öppnade frysen, och till min lycka fann jag en strutglass liggandes där. Jag mumlade ett lågt ’yes’ och greppade tag om glassen för att sedan lämna rummet. Slickandes på glassen slog jag upp dörren till mitt rum och stegade in. Jag rotade i min väska efter mitt lilla smyckesskrin och började omorganisera det. Varför visste jag inte. Kanske brist på annat att göra men när jag hade kommit halvvägs slängde jag in alla smyckena igen och la mig i sängen. Jag tog min telefon och slog ett nummer.
”Hallå?”
”Hej pappsen!”
”Hej gumman!” utbrast pappa på andra sidan linjen.
”Jo, jag ringde bara för att kolla så ni kom hem okej.” sade jag och gick upp ur sängen för att vanka av och an i rummet. Vad var det med mig idag? Varför kunde jag inte stå still?
”Jodå hemresan gick bra. Vi mår bra. Fast vi saknar dig här hemma.”
”Ja du farsan, jag saknar er med. Men du jag har inte så mycket tid. Är Leo i närheten?”
”Ja visst. Han kommer här. Vi älskar dig gumman. Hör av dig när du kan.”
”Älskar er med daddy.” svarade jag.
”Hej Lex.” Det var Leo. Han lät aningen nedstämd och att höra honom så gjorde mig ännu mer förbannad på Nick.
”Hej gubben. Jag ville bara säga att jag älskar dig och att du är bäst. Hör du det? Du gjorde inget fel igår. En olycka kan hända alla. Okej?” tröstade jag honom.
”Äjskaj dej, och Juschtin. Tack Ajeksandja.” sa han och det fick mig att le. Han var en stark unge och jag älskade honom något så otroligt.
”Jag måste gå nu. Pussa alla där hemma från mig!”
”Pussa Juschtin fjån mej.” Och med det lade han på luren. Ja du Leo, jag pussar gärna Justin. Både från mig och från dig.
Jag lade mobilen på laddning, även fast den nästan var fulladdad, och bestämde mig för att ta en dusch när de knackade på dörren. Jag gick fram och öppnade dörren och där stod ingen mindre än Justin, lite alltför allvarlig än vad han brukade vara.
”Pratade nyss med Leo, han ville att jag skulle pussa dig från honom.” sade jag istället för att hälsa.
”Alex, vi måste prata.” var allt han sa och jag gjorde en gest med handen för honom att stiga in. Vad kan det vara nu?
Eftersom ni var duktiga på att kommentera på bra på förra kapitlet så får ni det andra redan nu!
Kommentera era tankar och åsikter om detta! Puss, E&L ♥
Love Me Like You Do - 26
”Håll dig undan från Leo och Alex, rör du någon av dem, eller någon i Alex familj kommer du få ångra det.” Jag tog Alex hand och drog henne ut ur rummet. Hon gick stumt vid min sida. I korridoren mötte vi upp Jake och tillsammans gick vi mot min loge. Jag kan inte fatta att Nick sa så där. Först det till Leo men sedan även det om att jag skulle knulla Alex. Tror han verkligen jag hade kunnat göra något sådant, bara så där? Men också kunde jag inte förstå vad som hade tagit till mig. Jag hade blivit som en annan person. Försvarsinstinkten hade tagit över och det var något som sällan hände. Men Nick hade gått för långt, och det skulle kosta honom vår vänskap.
Det fanns inga norska paparazzi’s på plats på flygplatsen i Oslo när vi anlände klockan tre på natten, vilket var ganska skönt då vi alla var trötta och helst bara ville till hotellet och sova.
Min första show inför så stor publik hade gått alldeles utmärkt och jag var inget annat än nöjd med min insats. Det som störde mig var händelsen som inträffade innan showen. Nicks vredeutbrott på min lillebror, Justin och Nicks bråk och därefter pinsamheten mellan mig och Nick. Justin och Nick skötte det galant, precis så som de hade kommit överens om. Affärsmässigt. Jag däremot klarade inte av det. Dels eftersom jag var anledningen och dels eftersom jag tyckte det kändes otroligt pinsamt. Jag och Nick hade inte sagt ett ord till varandra ända sedan det inträffade och jag visste inte riktigt om jag ens hade något att säga.
Nu längtade jag efter Tyra, som tillsammans med hela min klass samt mentor och rektor var inbjudna till kvällens konsert i Oslo. Även fast jag såg fram emot att få träffa alla, så var jag något otroligt nervös. Nervös över att få träffa Victor igen. Efter det han hade sagt, så skulle det inte bli någon direkt rolig stämning mellan oss - precis som mellan Nick och mig.
Jag suckade åt mina tankar. Varför oroade jag mig så mycket? Varken Nick eller Virre kunde göra mig illa mer än dem redan gjort. För att göra allt värre skulle dem vara tvungna att ge sig på någon jag älskade, vilket jag inte ville. Men varför skulle Nick åka till Skåne för att göra illa Leo, Jake, Elenor eller pappa? Bara tanken var skrattretande. Dessutom så tror jag inte Nick var sur på mig mig. Utan mer på det faktum att jag spenderade mer tid med Justin, än med honom. Kanske också för att min lillebror råkade förstöra hans dator. Men det var ju en olyckshändelse, det borde Nick inse han själv. När incidenten skett, hade jag bara stått där. Jag vet inte varför. Det kändes som att alla mina känslor försvann när Nick skrek på Leo - och mitt mod följde visst också med. Jag var tacksam att Justin hade varit där och tacksam över att det inte varit någon mer än vi i rummet för tillfället förutom J.D. Justin och jag hade inte pratat om det än, men jag insåg att jag skulle bli tvungen till att tacka honom. För att han var där och sa ifrån.
Vi gick alla tillsammans ut ur flygplatsen och hoppade snabbt in i mini bussen som stod och väntade på oss utanför. Jag åkte med dansarna medan Justin åkte själv i sin bil.
Tystnaden som låg runt oss var obehaglig och konstig. Vi var aldrig tysta annars, men idag var vi trötta. Dessutom anade jag att resten av gänget hade hört vad som hade hänt och valde därför att inte ens göra ett försök till att samtala, men det gjorde inte mig något. Jag fick då tid att samla tankarna och bara vara. Redan på planet hade jag gått fram till Scooter för att be honom om att få ett eget rum. Jag behövde all ensamtid jag kunde få just nu. Det kändes bara så. Saknaden efter min familj och min mamma var stor, just nu. Speciellt när jag var bortrest. Dessutom kanske jag skulle kunna smyga in Tyra på rummet om jag hade ett eget rum. Scooter hade självklart förstått och fixat det så fort som möjligt.
Resan till hotellet tog inte så lång tid, även om det kändes som det. När vi kom fram hade vi nästan lika mycket tur som på flygplatsen. Det stod två-tre paparazzis utanför hotellet och knäppte bilder. Men det var inget någon brydde sig om. Inne i lobbyn blev vi tilldelade våra rum och vi alla åkte tillsammans upp till sjätte våningen där våra rum befann sig på. Några från bandet samt andra administrativa personer samtalade lågt, men förutom det verkade ingen ha ork nog för att öppna munnen.
Mitt rum låg längst ner i korridoren, tre rum ifrån Justins, men han syntes inte till. Scooter gick bara in för att lämna av Justins väska där inne innan han gick till sitt egna rum. Vi alla skiljdes åt i korridoren och jag var helt enkelt för trött för att ens hälsa god natt till någon. Så jag låste upp dörren med nyckeln jag hade fått och gick in i rummet. Jag släppte ned min väska på golvet i den lilla hallen och blickade över rummet. Det var betydligt större än vad jag väntat mig. Större än det jag delade med Carlena i Berlin, men jag tänkte inte så mycket mer på det. Det var ju trots allt ett annat hotell. Här kanske de hade större rum. Vem vet?
Efter att jag dragit på mig pyjamas, i form av en over size t-shirt och borstat tänderna gick jag och la mig i sängen. Efter dryga fem minuter av evigt vridande och vändande i sängen bestämde jag mig för att gå och kolla om Justin var vaken. Jag kunde inte sova och jag kände att jag behövde ha någon som var hos mig. Jag tog på mig mina flipflopps och tog rumsnycklen. Jag öppnade dörren och kikade ut. Ingen där. Min t-shirt nådde ändå ned till lite över knäna så det skulle inte vara jätte pinsamt ifall jag träffade på någon. Så jag bestämde mig för att gå ut för att sakta och ljudlöst trippa fram till Justins dörr. Jag knackade tyst tre gånger och bad till Gud att han var där inne. Inom kort öppnades dörren på glänt och Justin kikade ut.
”Alex?” frågade han förvirrat.
”Ja. jag mår inte så bra och klarade inte av att vara ensam.” erkände jag. Sekunden senare öppnades dörren ännu mer och jag steg in i Justins svit. Han stod i jeansen han bar idag och bar överkropp.
”Hur är det?” undrade han när han stängt dörren. Han såg plågat på mig.
”Jag vet inte riktigt. Jag vill inte prata om det. Jag vill bara ha någon hos mig.”
”Vill du sova här i natt?” frågade han sedan. Jag nickade bara och han lade armarna om min kropp. Precis så som han hade gjort när vi varit hemma hos mig i Los Angeles och jag hade berättat om min mamma. Det kändes mycket bättre att ha honom i närheten av mig. Justin gjorde alltid allting bättre och denna gången var inget undantag. Bara av att känna av hans närvaro kunde göra saken bättre.
Jag drog mig ur kramen och vi gick tillsammans till den stora sängen som fanns bakom den stora dörren i vardagsrummet. Jag gled in under täcket och inväntade Justin. Han drog av sig sina jeans och drog på sig ett par shorts istället. Förmodligen för att respektera mig. Jag låg på rygg och kollade upp i taket. Justin lade sig bredvid mig på sidan och jag kunde känna hans blick bränna i kinden på mig.
”Jag ville bara, ehm... säga tack. Tack för du, liksom... tack för det du gjorde för mig och Leo igår. Jag var så chockad att jag inte kunde agera. Så, tack för du fanns där för mig och för min lillebror.” sade jag osäkert och fortsatte att stirra upp i taket.
”Alex, du är min vän nu. Din familj är min familj och jag tänker inte låta någon göra det Nick gjorde mot er igår. Det var verkligen respektlöst från hans sida och jag kunde inte bara stå där och ta det. Jag gjorde bara vad jag skulle gjort mot dem jag bryr mig om. Och du är en av dem jag bryr mig väldigt mycket om.” sa han i låg ton. Utan att jag visste det kände jag hur en tår rann ned för min kind. Jag snyftade till, sedan vände jag huvudet mot honom och skrattade.
”Förlåt, jag vet inte varför jag gråter. Antar att allting bara blev för mycket.” Justin skrattade lågt han också, sedan placerade han sina händer på mina kinder. Men tummarna strök han bort de tårarna som inte ville sluta rinna. Jag vände mig så jag låg mittemot honom och flyttade närmre honom. Han var så mysig. Inte som Victor. Vi brukade nästan aldrig göra sådana här saker och om vi gjorde det kändes det inte så som det känns nu med Justin. Med honom var det helt annorlunda. Ingenting var påtvingat och vi kunde bara vara. Vi kunde slappna av i varandras sällskap. Jag gillade det. Jag gillade honom.
”Vad tänker du på?” frågade Justin efter en stund, sneglandes på mig.
”Oss.” erkände jag och såg på hans hals, för rädd för att se på honom.
Justin vred hela huvudet åt mitt håll, ”Oss?” frågade han oförstående. De hasselnötsbruna ögonen var fyllda med förvirring.
”Ja, oss. Jag gillar oss. Vår relation, att vi kan vara så bra vänner. Jag känner mig som mig själv när jag är med dig. Jag känner mig på något sätt trygg runt om dig. Dessutom så dömer du inte, så jag kan prata med dig om allt.”
”Samma här. Jag njuter i ditt sällskap med. Det är som om vi varit vänner i en evighet. Första sekunden jag yttrade ett ord till dig så visste jag att du var speciell. Jag älskar det. Jag är glad över att du tycker så också, det är just det jag vill kunna men inte kan med alla. Men med dig är det helt klart annorlunda. Du är som en ängel från himmeln. Förr trodde jag inte så värst på ödet, men jag trodde på Gud och hans beslut. En vecka innan vi träffades så bad jag faktiskt honom om en förbättring i allt. Och så mötte jag dig.. Det var hans tecken.”
”Varför bad du om en förbättring?” vågade jag mig på att fråga, fortfarande för rädd för att kolla på honom. Jag gosade in mig i hans nacke och drog in han doft, medan jag väntade på svar.
Han suckade, ”Allt var bara dåligt. Mitt humör, Jazmyn hade blivit sjuk, Selena och jag hade det tufft, alla beliebes tar allt för givet... jag mådde bara dåligt helt enkelt. Allting är inte en dans på rosor även fast man lever drömlivet.”
”Det är tur att vi har varandra, ibland tänker jag på var jag varit nu om jag inte hade börjat prata med dig den dagen på flygplatsen. Vad hade jag liksom gjort? Hade vi träffat varandra ändå eller hade jag bara åkt tillbaka till Sverige och vi aldrig skulle ses igen? Det är lustigt när jag tänker efter. Hur en enda liten gest kan förändra ens framtid.” Jag suckade och drog mig undan för att för första gången på ett tag, se in i hans mörka ögon. ”Jag ångrar inte att jag var modig nog att prata med dig. Det har bara bådat gott för mig och jag är otroligt tacksam för att Gud förde ihop oss.”
”Tro mig - det är jag med. Jag har blivit väldigt förtjust i dig på så kort tid. Du är en av dem bästa vännerna jag haft och jag skojar inte ens. Ingen förstår. Alla bara dömer. Förutom du.” andades Justin ut.
”Jag tycker om dig Jus, väldigt mycket. Tack för att du är den du är.” viskade jag och kramade om honom.
”Och jag dig Alex. Mer än du anar.. ”, hans röst tonade ut i samband med att han svalde. “och tack för att du låter mig vara mig själv omkring dig.”
En tystnad la sig över oss och det enda man kunde höra var våra andetag. Jag låg fortfarande med huvudet i Justins nacke och hans armar höll ett fast grepp om min kropp. Justin var bra han. Han fick mig alltid tänka på annat. Jag placerade en mjuk kyss på hans nacke innan jag vände mig om så jag låg med ryggen mot honom. Hans händer lossade på taget medan jag vände mig men hamnade sedan runt min kropp och på min mage. Han drog mig närmre intill sig.
”Mhm... Hett.” viskade han. ”Först en het kyss på nacken och nu din rumpa mot mig. Jag kan vänja mig vid det här.”
”Ja du Justin. Detta är en fin vänskap, det.” skämtade jag och la mina händer på hans.
”En väldigt fin vänskap.” instämde Justin. Vi låg tysta där en stund och bara var.
Jag låg och tänkte på hur Justin hade det när han inte var känd. Han hade berättat om sin mormor och morfar samt sina bästa vänner, Chaz och Ryan lite ytligt. Men vart var de nu? Pratade han ofta med dem och träffades de ofta? Jag skulle precis öppna munnen och fråga när någon knackade på dörren. Jag stelnade till. Vem kan det vara nu?
”Lugn.” lugnade Justin mig, ”Det är nog bara Scooter.” sade han sedan.
”Vadå bara Scooter? Tänk om han ser oss här tillsammans? Det går inte. Han kan inte se oss Justin! Det hade varit väldigt pinsamt.” väste jag.
”Sch... Lugna dig baby, ligg du kvar här så ordnar jag det.” sade han och drog sig ur sängen.
”Och varför skulle det vara pinsamt? Han vet att vi är vänner. Och tighta sådana. Men visst, tycket du att det är pinsamt kan du gömma dig här inne.” sade han medan han sakta backade ut mot dörren.
”Men ändå. Jag är tjej Justin, och vi tjejer uppskattar inte när folk vet att vi ligger i en säng tillsammans med en kille.”
”Tjejer alltså...” muttrade han och vände sig om och gick mot dörren. Jag lämnades ensam i sovrummet med nya tankar. Vad ville Scooter Justin nu? Han kanske ville komma in. Nej, hoppas inte. Gud vad pinsamt det hade varit. Mer han jag inte tänka när Justin kom insmygandes tillbaka till sovrummet
”Scooter kom för att han ville att jag skulle se till så du mådde bra. Han är väldigt orolig Alex, han såg på dig att du mådde dåligt inatt. Kom och säg hej och visa att allt är okej.” berättade Justin. Jag övervägde att tacka nej, men kunde inte. Scooter var orolig för mig. Precis som Justin hade sagt så visste han att vi var tighta. Jag steg upp ur sängen och drog täcket med mig för att vira det runt kroppen. Sedan följde jag Justin ut till dörren där Scooter mycket riktigt stod.
”Hej.” hälsade jag en aning nedstämd.
”Hej Alex, jag ville bara se till så du mådde bra. Är allting som det ska?” undrade han oroligt. Han lät nästan lite som min pappa.
”Jag trodde jag ville vara ensam, men faktum är att jag inte klarade av att vara ensam. Så jag kom över hit för att prata med Justin. Tack för att du oroar dig. Du påminner om pappa.”
Scooter skrattade lågmält och skakade på huvudet. ”Ni två är mer lika än ni tror. Vad bra att du mår bra.” Sedan såg han mellan mig och Justin. ”Mitt jobb här är att vara som en extra pappa. Håll bara inte Justin uppe för länge och... Jag hoppas ni skyddar er.” Det tog mig ett tag innan jag förstod vad han sa sedan skakade jag äcklat på huvudet.
”Euw... Jag och Justin?” Jag kollade på Justin och han stod bara där och log. ”Nej, absolut inte. Vänner, Scooter. Vänner.” Scooter nickade åt mitt täcke jag hade om kroppen och Justins bara överkropp och höjde på ögonbrynen.
”Vad det än är så bör ni skydda er om ni ska, ja ni vet... Göra det.” sade han och började gå mot sitt rum. ”Jaja ungar, god natt!” ropade han sedan efter sig och försvann in genom sin dörr.
Justin skrattade bara och stängde dörren. Jag såg äcklat på honom.
”Vad?” undrade han.
Jag skakade på huvudet, ”Sisten till sängen måste dricka råa ägg till frukost imorgon!” utmanade jag honom och började springa mot sängen. Jag hörde hur han sprang efter mig och precis när jag skulle slänga mig i den stora sängen kände jag Justins armar ta tag i min midja och slänga ned oss båda. Justin kämpade med att försöka att inte mosa mig.
”Jag antar att vi båda var först och att båda var sist.” sa Justin och jag vände mig, så att jag låg på rygg under honom.
”Nej! Absolut inte! Du fuskade Justin! Du slängde dig över mig men den som egentligen nuddade sängen först var...” längre hann jag inte fortsätta innan jag kände något snudda vid mina läppar. Jag öppnade ögonen och det var då jag förstod vad som hände. Justins läppar mot mina var som om det var där de hörde hemma.
Rysningar for genom hela min kropp och jag knep igen ögonen igen. Sekunden senare drog Justin ifrån. Nej, jag ville ha mer av det där.
”Vet du? Ibland pratar du för mycket Crewmate.” sade han och klättrade ner från mig och kröp till sin sida av sängen. “Kom, nu sover vi.” Han klappade på platsen bredvid sig. Jag visste inte hur jag tog mig dit, men snart låg jag med ryggen upptryckt mot Justins mage och ännu en gång var hans armar slingrade runt mig. Jag kunde inte förstå vad som precis hade hänt. Det kändes rätt men samtidigt så fel. Han mjuka läppar passade perfekt mot mina och det störde mig att jag ville ha mer för vi var ju bara vänner och jag ville att det skulle förbli så.
Nu MÅSTE ni kommentera. M-Å-S-T-E. Puss, E&L.
Love Me Like You Do - 25
Från Alex:
Sorry, men jag slog mig ned här för att folk inte skulle börja fråga. Det börjar bli jobbigt att förklara hur man kan vara bra vänner som vi är för folk... ha en trevlig resa med törnrosa där borta! :-)
Jag skrattade åt sms:et innan jag fullbordade det jag tog upp mobilen för att göra. Planet skakade till under oss och någon minut senare flög vi några meter över marken. Vi lyftes högre och högre och när vi befann oss över molnen lutade jag mig tillbaka för att försöka få mig några timmars sömn. Att flyga var det värsta jag visste, så sömn var den bästa medicinen för att inte tänka på det.
Min kropp landade mjukt i den fint bäddade sängen och jag grävde ner ansiktet i kudden.
”Detta var den mjukaste sängen jag någonsin legat i.” konstaterade jag och Carlena mumlade instämmande.
Rummet jag och Carlena delade var normalstort. Eller ja, tillräckligt stort för att rymma två sängar, en TV, skrivbord, garderob och toalett.Det var fint och mysigt, men det var inte så konstigt då det var Berlins finaste hotell. Vilket om man frågar mig var bortkastade pengar. Vi skulle sova här en natt. Vi behövde inte ta det finaste och dyraste. Pengarna kunde lika gärna ha gått till välgörenhet eller något. Barnen i Afrika skulle kunna fått en hel måltid för dem här pengarna.
Carlena lyfte upp sin väska på skrivbordet innan hon slog upp minibaren som innehöll en massa godsaker. Allt mellan alkohol till chips. Jag reste mig snabbt upp och gick fram till henne.
”Vi ska inte göra något idag, eller?” frågade hon sömnigt och greppade tag om en kall Pepsi.
”Jo? Vi har en show att dansa på.” påminde jag henne. Stackars Carlena, J.D hade hållit henne vaken i princip hela flygresan.
”Ja det vet jag, men under dagen?”
”Nej. Tror inte det. Jag ska luncha med mina föräldrar så jag hoppas verkligen vi är lediga.” svarade jag och drog upp min väska så den låg bredvid hennes på skrivbordet.
”Okej bra. Jag ska däcka nu. Väck mig om det är något viktigt.” sa hon och ställde Pepsin på nattduksbordet innan hon kröp ner under täcket.
”Godnatt.” sa jag och fiskade upp ett par rena underkläder ur min resväska. Jag behövde en dusch. Jag ville inte träffa min familj svettig och äcklig efter flygresan. Så jag gick in till badrummet och tog av mig alla mina kläder för att sedan kliva in i det stora duschutrymmet.
Med hela kroppen våt, smetade jag in mig i schampoon, hårinpackningar och tvålar i söta dofter. Skulle man på lunch med familjen kunde man åtminstone lukta lite gott. När allt lödder hade åkt ned i avloppet vred jag av vattnet och satte på mig den vita badrocken som hängde bredvid dörren. Jag torkade mitt hår med hjälp av en handduk och drog sedan upp det i en bulle på huvudet. Lite lockar kunde vara fint. Sedan drog jag på mig mina ljusrosa underkläder och hängde upp morgonrocken på kroken igen. Carlena låg ändå och sov och även om hon hade suttit uppe så skulle det kvitta. Vi var båda tjejer och hade samma kroppar.
Gåshud uppenbarades på mina armar och ben när jag klev ut i sovrummet. Många ogillade den frusna känslan man fick när man klev ut ifrån ett varmt badrum, men jag gillade den faktiskt. Att bli nerkyld när jag var varm var det bästa jag visste. På somrarna kunde jag bada i kalla hav medan mina kompisar låg på stranden eftersom att jag tyckte att det var allt för varmt uppe på land. Jag log åt mina minnen och drog fram en ljusblå, jeansskjorta och ett par ljusa jeans ur min väska. Det fick duga för en kort lunch.
Med kläderna på min kropp sprayade jag några sprut med min favoritparfym och rollade med deo under armarna innan jag släppte ut mitt fuktiga hår. Några lockar hade det inte precis blivit, men små vågor hade jag lyckats skapa. Jag sprayade på saltvatten för att dem skulle hålla lite bättre under dagen och duttade på lite concealer under ögonen för att gömma mina hemska, mörka ringar. Skönhetssömnen Justin hade lovat hade misslyckats.
Mer smink än så orkade jag inte använda. Concealer var bara nödvändigt så att människor inte skulle bli rädda för mig. Efter en sista blick i spegeln tog jag min rumsnyckel och mobiltelefon innan jag tyst gick ut ur rummet. Justin stod redan där ute och väntade på mig. Han bar en OBEY snapback, collegejacka, svarta jeans och som vanligt Supras. Jag granskade honom uppifrån och ner innan jag log och började gå mot hissen.
”Kollar in mig ser jag?” sa Justin och tryckte på knappen som skulle kalla dit en av de tre hissarna.
”Inte ens i dina drömmar, Bieber.” sa jag och vi båda skrattade lite lätt. Justin gav mina axlar en kram och vi steg in i hissen tillsammans.
”Du är allt bra du Alex.”
”Du med Jus.” log jag och resten av den korta hissresan åkte vi i tystnad.
Hissen plingade till när vi nådde entréplan och vi gick tillsammans ut i lobbyn. Jag kollade runt för att se ifall jag kunde se min familj någonstans.
”Skulle de möta oss här eller?” undrade Justin.
”Ja, om jag inte minns fel.” Precis efter jag hade svarat på Justins fråga fick jag syn på en liten filur jag tycktes känna igen. ”Leo?”
Pojken vände sig om och sprang mot mig.
”Lex!” ropade han och slängde sig i min famn.
”Har du redan saknat mig?” undrade jag då han var ovanligt entusiastisk över att se mig.
”Ne, schläp ne mej. Va e Juschtin?” Jag gjorde som han sa och släppte ner honom på golvet.
”Leo, detta är Justin och Justin detta är min lillebror Leo.” sa jag och pekade mellan dem. Justin satte sig på huk så han var i samma höjd som Leo.
”Hej buddy. Vad kul att träffa dig.” sa han och drog in honom i en kram. Leo drog sig snart undan och tog tag i Justins hand för att hålla den uppe så han kunde göra någon sorts handskakning. Justin skrattade och rufsade till Leos hår.
”Alex!” Jag tittade upp bara för att se min pappa komma utgående ur hotell restaurangen. Jag gick fram till honom och kramade honom.
”Hej pappa. Läget?”
”Hej kiddo. Jodå trött efter flygresan, annars bra. Hur är det själv?”
Jag såg bak och såg att Justin plockat upp Leo och kom mot oss. ”Nervöst.” viskade jag fram och pappa blinkade.
”Jag förstår, men det kommer gå bra. Jag vet att du kan det här.” sade han sedan tröstande. Denna gång på engelska, förmodligen för att Justin, som slutit upp bredvid mig, skulle förstå.
”Pappaaaa. De hä äj Juschtin. Alex kille.” Min vadå? Kille? Nej verkligen inte. Både jag och Justin brast ut i skratt och Justin räckte fram handen till pappa som såg aningen sur ut.
”Justin, Alex vän - inte pojkvän. Trevligt att råkas Mr Smith.”
”Snälla Justin, kalla mig Robert.” svarade pappa och de släppte greppet om varandras händer.
”Robert.” sa Justin, mer för sig själv än oss andra och nickade.
”Sho Alex.” Det var Jake som, även han, hade kommit utgåendes ur hotellrestaurangen med Elenor strax bakom sig. Han hade på sig baggyjeans, en t-shrit stor nog att passa Justin, sneakers och en snapback. Det var... annorlunda.
”Är det Jake?”
”Vem annars ska det vara?”
”Tja... Med tanke på din klädsel skulle jag inte gissat på det.” sa jag och gav honom en kram.
”Du är bara avundsjuk för du inte har lika mycket swag som jag.”
”Jag tror jag måste hålla med Jake." lade sig Justin i. ”Du är bara avundsjuk för du inte har swag.” Såklart kommer Justin hjärntvätta mina bröder och vända de mot mig.
"I think I have to agree with Jake.."
”Jag har visst swag!” protesterade jag.
”Äsch, jag skulle inte kalla det swag, Alex.”
”Ite ja hejjej.” höll Leo med. Jag ställde mig vid pappa och Elenor.
”Pappa säg till dem! De säger att jag inte har swag.”
”Men Alex gumman, det har du ju inte.” sa Elenor och alla förutom jag började skratta och gå mot utgången.
”Det är jag som är Justin föresten.” sade Justin och hälsade på Elenor. Jag stampade fötterna i marken för att markera min ilska innan jag följde efter. Jag? Inte ha swag? De måste skämta med mig.
När jag kom ut hade alla redan satt sig i bilen som väntat på oss och vi åkte mot pappas favorit hamburgarställe. Han brukar alltid äta där när han är i Berlin med jobbet. Jag satt där och hoppades det inte skulle vara ”för vanligt” för Justin.
Resan dit var inte så lång och vi var snart framme. Jag gick först ut ur bilen med de andra efter mig men väl ute tog pappa ledningen för att leda oss alla in. När vi kom in var de en man som hälsade på pappa på tyska. Mina tyska kunskaper var inte de bästa, men av det jag kunde förstå antydde mannen att pappa inte varit där på ett tag sedan sa pappa att vi var hans familj, mannen log och vinkade åt oss sedan slutade det med att han visade oss vägen till vårt bord.
Väl framme slog jag mig ned på kortsidan till bordet, mitt emot Jake, pappa och Elenor på ena långsidan och Justin och Leo på andra. Jake och Leo hade protesterat om att få sitta bredvid Justin, det var precis som hans fans hade varit ifall de varit här.
Precis när vi satt oss till rätta kom en servitör för att ge oss menyer, men pappa stoppade honom snabbt.
”Vi ska ha husets original, allihopa.” Sedan vände han sig mot oss. ”Ni bara måste prova detta.” sa han. Servitören nickade och frågade vad vi skulle dricka. Pappa och Elenor beställde vin, Justin och Jake tog en Cola, jag en mineralvatten och Leo fick en juice. Servitören tackade vänligt och gick ifrån bordet. Nervöst började jag trumma med mina medellånga naglar på bordsskivan. Minst sagt ett irriterande ljud, men alla valde att avstå från att säga åt mig så jag fortsatte.
”Så, Justin.. jag har hört väldigt mycket om dig dem senaste åren. Hur går allting?” frågade pappa som om Justin hade följt med oss bara för att bli förhörd. Jag sparkade diskret till honom under bordet, men aj:et kom istället från Elenor. Jag måste ha sparkat på fel ben .
Justin log mot pappa innan han svarade,
”Det går bra. Tack för att du frågar. Vi har jobbat mycket med Believe tour så jag hoppas det blir toppen.”
”Så klart det kommer bli. Du har ju Alex med dig.” skröt pappa och nickade åt mitt håll. Generat kollade jag ned på serveten i mitt knä. Var han tvungen att skryta om mina danskunskaper för alla vi träffade? Till och med min chef, samt bästavän?
”Jo jag vet. Det skulle vara ännu ett plus i kanten om hon var lika bra på att hålla tiden som att dansa.” retades Justin med mig. Leo kollade upp på honom med en rynka mellan sina ljusa, nästintill genomskinliga ögonbryn.
”Fad menaj du mäd det?” frågade han förvirrat. Jag var minst lika förvirrad. Leo brukade förstå saker perfekt, kanske var det bara språket som förvirrade honom.
”Han menar att jag är sen mycket.” förklarade jag snabbt för Leo på svenska. Justin log stort mot mig.
”Vad?” skrattade jag fram och höjde på ögonbrynen.
Justin skakade på huvudet. ”Det är bara så lustigt.. när du pratar svenska och så. Men jag vänjer mig nog.”
”Det måste du, jag kommer ju tala svenska med dig hela turnén.” berättade jag som om det vore en självklarhet. Justin himlade med ögonen och tog en klunk av sin cola. Jake började samtala intensivt med Justin om fotboll, vilket gav mig och pappa en chans till att tala lite.
”Så, du gillar honom?” viskade han på svenska med blicken liggandes på Justin. Jag nickade.
”Som en vän.”
”Inget annat? Ni verkar ha en unik relation..” konstaterade han lyckligt. Det gladde mig att jag gjorde pappa lycklig genom att skaffa så bra vänner. I mitten av min och Tyras vänskap hade pappa inte alls gillat Tyra. Men han hade kommit över det så snart vi börjat i gymnasiet, då Tyra mognat till sig en aning.
Jag suckade belåtet, ”Nej. Jag gillar Justin och vår relation.. jag vill ha den kvar.”
”Det förstår jag älskling.” andades han ut och kramade om mig. Jag drog in hans doft i näsborrarna.
”Jag har saknat dig.” mumlade jag mot hans axel.
”Jag har saknat dig med gumman. Det är tomt utan dig.”
Jag nickade, ”Det är tomt utan dig också. Och grabbarna. Och Elenor.”
Justin skulle precis säga något till mig när tre servitriser kom med våra tallrikar. Jag log mot Justin och mimade ett ”berätta sen” innan jag greppade tag om mina bestick för att hugga in. Vid det här laget var jag utsvulten.
”Wow! Den är kollosal!” utbrast Elenor imponerat. Justin log skrytsamt mot henne.
”Äh, den är okej-stor. Madison Square Garden är större.”
”Vänta... Madison Square Garden?! Du får inte döma mig nu Justin, jag har inga kunskaper inom Bieber området, men wow! Har du uppträtt där? Det är liksom... Rolling Stones, Michael Jackson och The Beatles som har uppträtt där! Det är helt fantastiskt, grattis.” babblade Elenor hetsigt fram. Jag skrattade diskret och lyfte över Leo till min andra arm. Han hade lyckats somna och gnydde därför till när jag förflyttade honom. Tung var han inte, det var tur det för annars hade mina armar gått av.
”Ska vi dra in?” frågade Justin och nickade mot bakdörren. Vi hade tagit pappas bil till arenan för att alla fans som stod samlade utanför inte skulle gå lösa på Justin.
Jake nickade, ”Jag tycker vi borde det. Skriken från andra sidan tar kål på mig. Och jag tror inte det dröjer länge innan dina fans inser att det finns en bakväg.”
”Precis.” log Justin och rufsade till i Jakes hår. Vi gick mot dörren i snabb fart eftersom att det kändes som att skriken kom allt närmre oss. Justin knappade in en kod som låste upp dörren och vi gick in. Två vakter stod innanför dörren för att kontrollera att endast folk som hade med Justins crew att göra kom in. Jag undrade varför dem inte stod på utsidan, men insåg sedan att alla så kallade Beliebers skulle förstå att detta var en väg in då. Det var faktiskt väldigt smart att ha vakterna på insidan av dörren.
”Alex, vi måste gå till samlingsrummet. Nick väntar på oss där.” berättade Justin och kollade på mig.
”Men Elenor och pappa då?” frågade jag. Killarna kunde allt ta och följa med. Det kanske skulle vara nyttigt för dem att ha en liten insyn i arbetslivet, dessutom så var ingen av dem bråkstakar så det skulle inte bli några problem.
”Ni kan gå in där. Bara fortsätt rakt fram, sen går ni till höger. Det är fika rummet. Det finns allt mellan tårtor, mackor, kaffe, té och glass där inne. Det är bara att ta för sig. Om någon undrar så kan ni räcka över dessa”, berättade Justin och räckte över två kort till dem, ”Det är passerkort. Alla som jobbar här har såna.”
”Okej, tack.” tackade pappa.
Elenor tog ett steg fram till mig, ”Se till att killarna sköter sig nu. Du bestämmer och får dra in på vad som helst. Om någon av dem är elaka, så kan du dra in veckopeng eller teve-tid i två veckor.”
”Yes ma’am.”
Mer hann jag inte säga innan Justin drog med mig och Jake in på ett rum. Jag hade trott att alla dansare skulle befinna sig där, men dem enda personerna som var där var Nick och J.D.
”Vart är alla?” frågade jag förvånat och släppte ned Leo som hade vaknat till.
Nick kollade upp på mig, ”Dansar. Du kan ju allt så bra, så du kan få planera med oss.”
”Okej.” sade jag bara och drog åt mig Leo när jag slog mig ned. Justin, som hade gått fram till kylskåpet direkt när vi kommit in, räckte över ett saftglas till Leo som glatt tog emot det.
”Chack Chustin.”
”Inga problem kiddo.” flinade Justin tillbaka och slog sig sedan ned på en stol framför Nick och mig, bredvid J.D. Jake hade slagit sig ned i en sacko-säck vid fönstret med sitt Nintendo. I vanliga fall skulle jag ha slitit det ifrån honom, men jag förstod honom. Att vara sju år i en sån här miljö och inte kunna göra något sög så han fick hållas.
”Under Boyfriend så har vi ändrat lite. Istället för att Carlena går uppifrån och ned och du nerifrån och upp, så ska det vara tvärtom. Du går uppifrån och ned och hon nerifrån och upp.” berättade Nick med blicken liggandes på mig.
”Ja, okej. När vi smeker Justin eller?” frågade jag. Justin flinade pervers åt mitt håll.
”Precis då. ja.”
”Du ska få dig ett redigt kläm där uppe på scenen Bieber. Förbered dig.” varnade jag honom mordiskt.
Justin log bara, ”Kan knappt bärga mig.”
Jag skrattade och skulle precis fråga Nick om en sak angående Love Me Like You Do när ett svagt, nästan ledsamt ord fann sig sin väg in i mitt öra.
”Ojsan.”
Jag och Alex var de enda som skrattade när Leo plötsligt råkade välta sitt glas med juice över en Mac som låg på bordet.
”Shit, shit, shit. Jake?! Spring och hämta papper!” Alex hade rest sig upp och stod lutad över bordet. Hon lyfte försiktigt datorn och skakade av den juicen. ”Förhoppningsvis klarade den sig. Vems är det?” undrade hon lugnt.
”Vafan! Kom det över datorn? Jävla skit barn! Hur kan du vara så korkad? Ser du inte att det är en jävla dator där eller? Den är dyrare än allt det du har på dig, tillsammans!” skrek Nick. Han stod och skrek på en treåring, som råkat välta ett glas juice, som vilken treåring hade kunnat göra, eller som vilken annan människa på jorden hade kunnat göra. Ett misstag. ”Och den funkar säkert inte!” han slog upp locket och mycket riktigt var skärmen helt svart. Men det var inte så konstigt, glaset hade nästan varit helt fullt när Leo vält det.
”Ser du vad du gjort eller? Din lilla skit?” Nick var ursinnig och han skrek, allting riktat mot Leo. Alex hade ställt sig i försvarposition framför honom men jag satt kvar. Jag var minst sagt chockad. Jag förstod inte att Nick kunde göra något sådant här. Han som var så snäll, speciellt mot barn. Vad var nu detta? Och lilla oskyldiga Leo. Han såg ut att börja gråta i vilken sekund som helst.
Jag kunde inte se på mer. Jag ställde mig upp gick fram till Leo och bar upp honom i min famn.
”Nick, lugna dig. Han är bara ett barn. Jag köper dig en ny dator.” sade jag så lugnt jag kunde.
Nick fnös, ”En ny dator? Det handlar inte om datorn utan vad som är i den. Jag har massa viktiga saker i den Justin. Det borde du veta. Och vadå jag köper en ny dator? Bara för du har så mycket pengar eller och du tror du kan slänga med dem hur mycket du vill? Nej kompis, jag vill inte ha dina äckliga pengar. Gå och betala någon hora att knulla dig istället, verkar som om det var länge sen du fick något. Eller varför inte knulla Alex? Ni är ju så pass bra vänner.” Det där var droppen.
”Vem tror du att du är? För det första, så ska du fan ta och skita i att skrika åt Leo. Han är ett barn. Tre år Nick. TRE. Det var inte direkt så att han välte glaset med meningen, okej? Det var en jävla olyckshändelse och hade kunnat hända vem som helst. Du har ingen rätt till att skrika på honom. Fattar du? För det andra, ja jag har pengar och jag skulle vilja ersätta din nu, trasiga laptop. Men vill du inte ha en ny? Fine. Fixa det själv. Och för det tredje, hur fan vågar du kalla Alex för en hora? Hur kan du Nick? Jag trodde du visste bättre än så. Speciellt när du har en crush på henne. Ops... Ja jag sa det. Nöjd nu, din fegis? Du är för gammal för henne. Jag och Alex är vänner, men vem vet det kanske blir något mer. Och vet du vad? Ifall det blir det så har du inget med det och göra, jag bryr mig inte om dina känslor. Kan du vara så känslokall som att skrika på en treåring så kan jag vara lika känslokall mot dig. Vafan? Hoppas du förstår vad du ställt till med, jag vill inte vara vän med sådana som du.”
”Schysst Justin, verkligen. Gå och knulla henne nu, jag bryr mig inte mer. Jag vill inte heller vara vän med en person som är med en tjej han vet jag har ett öga för. Från och med nu blir det jobb snack. Inget annat.”
”Håll dig undan från Leo och Alex, rör du någon av dem, eller någon i Alex familj kommer du få ångra det.” Jag tog Alex hand och drog henne ut ur rummet. Hon gick stumt vid min sida. I korridoren mötte vi upp Jake och tillsammans gick vi mot min loge. Jag kan inte fatta att Nick sa så där. Först det till Leo men sedan även det om att jag skulle knulla Alex. Tror han verkligen jag hade kunnat göra något sådant, bara så där? Men också kunde jag inte förstå vad som hade tagit till mig. Jag hade blivit som en annan person. Försvarsinstinkten hade tagit över och det var något som sällan hände. Men Nick hade gått för långt, och det skulle kosta honom vår vänskap.
WOWOWOWOWOWOOOOO. Jäklar. Vad tyckte ni om det nu? ;) Justin blev lite galen, men gulligt även att han bryr sig om Alex såpass mycket. Aw. Många kanske tycker att "Justin är inte sån lalala" men jag tror att även som alla vanliga 18-19 åringar så bråkar Justin med folk. Så don't blame us, bara läs. Dramaaaaa - bara vi som älskar det?
Förresten.. om ni undrar alltså - NEJ vi har inget emot Nick. Båda två av oss älskar Nick, han verkar vara goaste personen på jorden (efter Justin dåra) men han spelar en roll som ni alla förstått.
Kommentera så blir vi jäääätteeeglada! Puss, E&L <3
Love Me Like You Do - 24
“Jag ställde klockan på sex... vi får iallafall runt fyra timmars sömn skulle jag tro.” berättade han trött.
“Okej.” sade jag och lutade mig fram mot honom för att ge honom en kram. Han kramade tillbaka och lutade sig sedan tillbaka, så jag tog chansen och gav honom en snabb puss på mungipan. Mina läppar brände till en aning, men det var inget jag lade större tyngd på. Det var allt. Vi var vänner.“God natt crewmate. Sov så gott.”
Nicks Perspektiv:
Elysandra rörde på sig över mina armar, vilket fick mig att vakna till. Försiktigt drog jag åt mig mina armar och satte mig upp. Sömndrucket förde jag min blick mot klockan som hängde bredvid dörren som ledde ut till tomten. Halv 5 visade den. Mentalt förbannade jag mig över att ha vaknat så tidigt.
Jag ställde mig upp och gick med slöa steg mot kylskåpet. Väl framme slog jag upp det och greppade tag om en kall vattenflaska som vad fylld med kolsyrat, citronvatten. Jag tog en klunk och kollade sedan ut över alla sovandes dansare, endast för att se att Alex och Justin inte befann sig bland dem. Med rynkad panna började jag gå mot trappans fot. Kunde dem ligga där uppe och sova? Jag lyssnade noggrant och hörde en låg snarkning som tillhörde Justin. Antingen låg Alex där uppe med honom, eller så hade hon gått någon annan stans.
Jag gick snabbt upp för trappan, två steg i taget tills jag stod mitt framför Justins stänga sovrumsdörr. Det kanske var respektlöst att bara slå upp dörren när han låg och sov, men han kanske dog där inne. Vad visste jag? Istället för att grubbla på endera jag skulle öppna dörren eller låta bli, så kramade jag om guldknoppen till handtag och slog ljudlöst upp dörren. Allt som krävdes för att jag skulle få en skymt över vem som befann sig i sängen var att jag behövde ta ett steg in i rummet. Snabbt, så att jag inte hann ångra mig, klev jag fram med blicken liggandes på sängen. Som jag hade anat låg Justin där, med armarna runt Alex kropp. Båda låg i djup sömn, tätt tryckta mot varandra.
Det stack till i bröstet på mig. Justin visste att jag hade en crush på Alex, men ändå så gjorde han såhär. Alex hade inte visat några känslor för mig, utom vänskapliga så egentligen hade jag inget att förvänta mig. Varför skulle hon bli kär i mig, när hon hade snygga Justin Bieber i sin hand?
”Nick?” Utbrast en trött röst bakom mig. Jag hoppade snabbt tillbaka och slog igen dörren till Justins rum innan jag vände mig om.
”Kaili... Du skrämde mig...” andades jag ut.
Hon drog en hand genom sitt korta hår, ”Vad gör du här? Det är väll Justins rum? Eller...?”
”Jag kollade bara läget lite.” log jag. Tekniskt sätt ljög jag inte, för jag kollade faktiskt läget mellan honom och Alex.
”Jaha... Hur mycket är klockan?” undrade hon och vi gick tillsammans ner för trappan.
"Tjugo i fem kanske?" gissade jag.
"Åh, jag är hungrig. Ska vi fixa lite käk?" Jag nickade och vi gick in i köket. Hela tiden tänkte jag på det jag hade sett där uppe i Justins rum. Han visste att jag tyckte om Alex. Eller tyckte om och tyckte om vi hade inte hunnit lära känna varandra speciellt mycket. Men hon var speciell och det var det jag gillade.
Jag hörde förfärliga läten från nedervåningen som tvingade mig att slå upp ögonen. Jag såg mig sömndunket omkring när min blick landade på Alex. Hon låg på min bröstkorg med hennes ena arm om min nacke. Min högerarm vilade på hennes korsrygg och jag fick göra allt för att motstå frestelsen av att låta min hand vila på hennes rumpa istället.
Alex, hon var så vacker, så fridfull. Det var lugnande att se på henne. Hon var verkligen en fin vän. En av mina bästa om jag fick säga det själv. Hon var så olik alla andra. Unik. Man drogs till henne på ett sätt som inte gick att förklara. Vår vänskap var speciell, och skulle den gå förlorad vet jag inte vad jag skulle ta mig till.
Försiktigt drog jag undan min arm för att kunna sätta mig upp. Alex gnydde tröttsamt till bredvid mig.
”Justin...?” viskade hon hest fram. Jag sträckte mig efter ett par mjukisbyxor innan jag vände mig om mot henne.
”Ja?” svarade jag vänligt medan jag drog på mig byxorna. Alex gnuggade sig trött i ögonen och hävde sig upp på armbågen.
”Har alarmet gått?” gäspade hon fram, med lika hes röst. Hennes nyvakna röst var allt för gullig. ”Eller är du bara väldigt tidig?”
Jag skrattade till, ”Alarmet har inte gått. Så jag antar att jag är tidig. Du kan fortsätta sova om du inte vill du upp ännu.”
”Nej... Men en dusch skulle inte sitta helt fel.” En tanke om att duscha tillsammans slog mig men jag skakade snabbt av mig den. Ni är vänner, Justin. Intalade jag mig själv.
”Såklart du får duscha.” sade jag och ställde mig upp. Jag lade märket till hennes blick som landade på min bara överkropp, men låtsades som ingenting. ”Du har handdukar i det stora skåpet där inne och om du vill kan du lyssna på musik i duschen, det är bara till att trycka på den röda knappen så kan du bläddra bland låtar.” Jag drog fram en munktröja och drog den över huvudet. ”Behöver du något mer?”
”Nej, det är bra så. Tack Jus.” svarade hon och gick upp ur sängen. Jag stod nu lutad mot byrån och granskade henne. Min t-shirt hon hade fått låna gick henne ner till lite ovanför knäna men den passade henne. Jag gillade att hon bar på något som var mitt.
”Jag är där nere och fixar ihop lite käk åt oss alla. Kom ner när du är klar.” Alex vände huvudet åt mitt håll och nickade. Med det sagt tog jag tag i mobilen och gick ut ur rummet. Jag hörde fortfarande oväsen på nedervåningen och styrde snabbt mina steg mot vardagsrummet. Men ingen var där jag såg till vänster och där satt alla. Vissa på barstolarna och vissa på diskbänken. Vid spisen stod Nick och Kaili och lagade något.
”Godmorgon sömntuta!” ropade Carlena från en av barstolarna. Alla blickar vändes åt mitt håll och jag vinkade bara.
Jag slog upp kylskåpet och tog en vattenflaska innan jag hoppade upp på diskbänken på andra sidan köket, så att jag satt mittemot de andra.
”Så, Justin. Du och Alex?” undrade Johnny och allas blickar landade ännu en gång på mig. Alla utom Nicks. Han såg ner i stekpannan med spända käkar.
”Vadå jag och Alex?” Nu log alla när de såg på mig. Vad är detta? Jag förstod inte.
"What do you mean, me and Alex?"
”Spela inte dum Bieber. Ni har något, eller hur?” nu var det Nick som hade talat. Men inte skämtsamt utan allvarligt, nästan lite surt. Just det. Nick gillar Alex, jag och Alex är bra vänner. Vi sov tillsammans och nu tror Nick jag är världens sämsta vän. Fast då slog det mig, hur skulle han kunna veta om att vi sov tillsammans? Jag har ju faktiskt flera rum på övervåningen, så han kan inte klandra mig ifall det vore så att vi hade sovit på samma våning.
”Nej. Alex och jag är bara vänner.”
”Så vänner sover tillsammans, kramandes?” ännu en gång var det Nick som hade tagit till orda.
”Ja vadå? Du och Elysandra sov ju tillsammans inatt, kramandes. Är ni något nu eller?” Nick stelnade till och jag visste att jag hade fått honom att fatta nu. ”Nej precis. Så kom inte och säg att det är något mellan mig och Alex då. Och även om det var något så har ni inte med det att göra. Alla ni här är ändå för gamla för henne. Så släpp det nu.”
Nick kollade ned i stekplattan igen. Jag förstod genast vilka tankar som kretsade i hans huvud med tanke på meningen jag yttrat. Alla här är ändå för gamla för henne. Ett sting av skuldkänslor ilade igenom min kropp, men mer hann jag inte tänka på det ämnet när min mobil plingade till. Jag drog med tummen över skärmen och klickade upp sms:et som Alex hade skickat till mig. Onödigt, med tanke på att hon var på våningen över mig.
Från Alex:
Zup crewmate? Nej, skojar bara med dig. :-) Hörrö, är det lugnt om jag snor en hoodie av dig? Dem är såååå bekväma. Bara för att ha idag, du kan få tillbaka den om du vill. X Alex.
Jag log medan jag knappade in ett svar.
Till Alex:
Så klart du får ta en hoodie av mig. Att behålla om du så vill.. ;-)
Det gick några minuter innan Alex kom ned för trappan. Hennes hår hade hon dragit upp i en lös fiskbensfläta. Hon hade tagit på sig en grå hoodie över sina mönstrade tights. Hon var vacker - även i en slapp outfit för en dag som denna. Nick kollade snabbt upp mot henne när hon slog sig ned mellan mig och honom vid köksön, men han vred tillbaka blicken mot sina ägg lika snabbt igen.
”Så... har du sovit gott?” frågade Kaili Alex och vickade på sina välplockade ögonbryn.
Alex kollade oskyldigt tillbaka på henne, ”Som ett litet barn.”
”Trevligt..” muttrade Nick, kanske troendes om att ingen skulle höra honom. Alex vägrade dock låta det vara, precis som vanligt.
”Är det något problem Nick?” frågade hon Nick, fortfarande i samtalsvänlig och trevlig ton.
Nick skakade på huvudet, “Nä..”
”Vad gnabbar du om då?” skrattade Alex fram och knuffade till honom i sidan. Jag kunde ärligt talat kyssa henne just då. Efter att jag fått Nick på dåligt humör, så kom hon och muntrade upp honom som den ängeln hon var. Jag lovade mig själv att gå och be om ursäkt till Nick lite senare. Han var en bra vän som jag verkligen inte ville vara osams med. Nick kollade nu upp på alla istället för att sitta med blicken ned i tallriken.
”Så... vilka är taggade?” frågade han alla som satt runt köksön.
”Jag!” utbrast alla i kör, till och med Jon som precis kommit ut ifrån toaletten några meter bort. Johnny brast ut i gapskratt men varför gick det inte att tyda. Kanske för att Jon såg grymt efterbliven ut där han stod, med byxorna i knävecken.
Där vi alla satt och skrattade kunde jag inte undgå från att tänka att vi hade fått till ett bra gäng människor. Jag var glad för det. Glad och tacksam för allt jag har. Familj, vänner, fans, Alex. Det var underbart och att jag skulle spendera det närmsta året med dessa människor gjorde mig glad. Självklart fanns det alltid folk som gick emot, men dem var det bara att ignorera. Positivitet var något jag var född med och något jag var stolt över att jag hade. Folk som bara såg negativt på saker brukar ju oftast sluta upp på något mentalhem eller kanske till och med utan familj. Det var något jag definitivt inte skulle klara mig utan.
”Ska vi börja göra oss redo? Liksom... jag måste sminka mig.” antydde Carlena i samband med en suck. Elysandra och Kaili nickade instämmande. Deras tankar om smink gjorde mig tvungen att kolla mot Alex, som himlade med ögonen. Ett leende spred sig snabbt på mina läppar.
”Vad flinar du åt?” frågade Johnny mig. Allas blickar riktades mot mig, precis som när jag uppträdde.
Mitt leende växte sig större, ”Nah. Inget speciellt... bara... jag gillar det här.”
”Aw. Jag med.” retades Jon och lade en arm över min axel. Jag slog till honom i magen för att få honom att släppa, men dock inte så hårt så att han fick jätteont. Bara så ont som han förtjänade... ”Aj! Varför gjorde du så?”
”Tänk på det du.” nickade jag mot honom innan jag började duka av från köksön som var belamrad med porslin, stekpannor, tillbringare och andra tillbehör som behövdes vid frukost. Alex reste sig upp för att börja hjälpa mig, men blev stoppad av Nick som tog sakerna hon höll i.
”Jag fixar detta.. gå till tjejerna.” log han mot henne. Alex protesterade inte utan log bara mot honom. Hon ville antagligen vara så snäll mot honom som hon förmådde sig att vara på grund av hans tidigare beteende. Nick vände sig om och började lyfta över allt som stod på köksön till diskbänken. Där ifrån lyfte jag upp alla tillbehör i skafferiet. Allt arbete gjordes under tystnad, vilket jag störde mig något ofantligt på.
”Nick...” började jag lågt för att fånga hans uppmärksamhet, ”Förlåt. För mitt beteende tidigare alltså.”
”Det är lugnt. Jag var ingen dans på rosor jag heller. Jag överreagerade... sorry bro’. Nästa gång ska jag tala med dig och inte dra några förhastade slutsatser. För det är väl inget mellan dig och Alex?” undrade Nick utan att släppa mig med blicken.
Jag andades lugnt ut, ”Inget som inte är vänskap.”
”Bra.” nickade han och ställde upp det sista i skafferiet.
Bra? Varför var det bra? Även om jag och Alex var ihop så skulle han inte kunna göra något åt saken. Det är inte så att han skulle kunna ta henne ifrån mig på något magiskt sätt eller något. Kanske trodde han att hämnd var lösningen... men varför i Guds namn tänkte jag på detta nu? Alex och jag var inte ihop och Nick var inte en sån person. Det var bara att släppa ämnet.
När vi var klara gick vi ut i vardagsrummet där Jon, J.D och Johnny satt med blickarna på teven som visade Jersey Shore. Utan att yttra ett ord om mina åsikter angående Jersey Shore slog jag mig ned bredvid J.D. Precis när programmet började efter reklamen kom tjejerna ned, sminkade och påklädda. Alex var den enda som såg ut som hon gjort när hon kommit ned till frukosten. Det gladde mig på ett sätt. Att hon lyckades hålla sig ifrån strömmen. Hon tog sin egna väg och brydde sig enbart om vad hon själv tyckte. Det är starkt. Riktigt starkt.
”Ska vi dra eller? Planet går om fyrtio minuter.” konstaterade Elysandra med armarna i kors över OBEY märket på sin t-shirt. Alla som satt i soffan hoppade upp på fötter förutom jag. Planet kunde ändå inte gå om inte jag var där, så jag fann ingen brådska i det hela.
“Justin? Bilen kommer om typ fem minuter!” påminde Nick mig allvarligt. Jag skakade på huvudet.
”Nähe. Min bil kommer om tjugo.” svarade jag snabbt och kollade på teven som fortfarande var på bakom honom.
Jon slog ihop sina händer, ”Ja? Men dansarnas bil kommer om fem minuter! Du kanske borde göra något förutom att sitta där som en slöfock?”
”Justin kan jag åka med dig? Jag måste packa om min väska, hehe. Jag öppnade den i morse.” frågade Alex med sin hand en aning uppräckt som om vi befann oss i ett klassrum.
”Självklart.” svarade jag utan att tveka. Diskret sneglade jag på Nick för att se om han gjorde någon min, men han stod fortfarande lika utrycklöst och stirrade på mig. “Jaja. Vad behöver ni småungar hjälp med?”
”Inget.” svarade Carlena ärligt. Jag ryckte på axlarna med händerna upp över huvudet.
”Vad tjatar ni då om?!”
”Inget... sitt kvar där du.” skrattade Jon fram och vände på klacken för att hämta sitt bagage. De andra följde hans exempel och i slutändan var det bara jag och Alex kvar i vardagsrummet, men hon försvann snart hon med upp för trapporna. Jag ryckte på axlarna och lutade mig tröttsamt tillbaka i soffan för att fortsätta kolla på Jersey Shore medan dem gjorde sig klara.
Jag höll upp dörren åt Alex som med ett brett leende hoppade in. Därefter hoppade jag in på platsen bredvid henne och slog sedan igen dörren. Chauffören började genast köra när Moshe harklade sig. Ibland var det skönt att ha betjänter. Till exempel när man var dödstrött och inte orkade göra något själv överhuvudtaget, så fanns dem där. Nästan som en extra mamma. Inte för att min mamma hade gjort så mycket åt mig i min barndom, jag hade fått hjälpa till lika mycket som hon och mormor gjorde i hemmet. Morfar hade skött om ekonomin och trädgården medan jag fått hjälpa till inomhus. Jag kom ihåg att jag var jättesur över det i flera år. Min enda önskning på julafton och födelsedag i två år hade varit att jag skulle få hjälpa morfar istället för mamma och mormor. Tragiskt nog hade aldrig den önskningen gått i uppfyllelse.
”Så, Tyskland. Det blir ju spännande.” andades Alex fram. Moshe sneglade bak på mig i bakspegeln och log retfullt mot mig. Jag kollade mordiskt tillbaka. Han skulle få igen för det där flinet.
”Ja. Det ska bli kul att få träffa den omtalade Leo. Han är för gullig, vem har uppfostrat honom? Inte är det du.”
”Hah, faktiskt så är det jag.” berättade Alex leendes. Jag höjde på ögonbrynen åt hennes håll.
”Skojar du? Fantastiskt. Bara det hade funnits en till du att uppfostra dig när du var liten. Då hade du varit minst lika gullig.” retades jag med henne. Hon log stort och lutade sedan sitt huvud mot min axel och gäspade.
”Det här tar på mina krafter. Liksom... seriöst. Jag vill bara sova.” gnällde hon medan hon slog på mitt ben.
Jag log, ”Du får ta det som det kommer. Det ingår, som du säger. Ska du dansa med mig får du vänja dig.”
”Det rimmade.” skrattade hon fram. Då förstod man hur trött hon egentligen var, som tyckte det fåniga var roligt. Jag skulle precis svara när dörren slogs upp till sidan av mig. Vi var redan framme. Jag klev ut ur bilen med Alex tätt bakom mig. Dansarna verkade redan ha tagit plats inne i planet, så det var bara oss kaptenen väntade på. Scooter stod med Allison och Dan vid trappan som ledde ut till planets fot. Moshe tog våra väskor och nickade mot Scooter i tecken på att vi skulle gå dit.
När vi kom fram till Scooter hälsade han inte, utan tillhänvisade oss bara upp för trappan. Alex gick före mig, men inte med så långt avstånd. Jag skulle precis säga åt henne att vi kunde sätta oss vid teven när hon redan slagit sig ned bredvid Elysandra. Jag kollade förvirrat på henne men hon var redan upptagen med att prata med Elysandra, så istället gick jag och slog mig ned bredvid Jon som satt ensam. Dock hade han somnat så något vidare bra sällskap kunde jag inte förvänta mig. Kaptenen sade lugnt i högtalarna att vi skulle sätta på oss bältena för att vi snart skulle bära av, så jag gjorde som han sade och skulle precis sätta på musik i mina lurar när mobilen plingade till. Jag klickade upp sms:et och läste det långsamt med trötta ögon.
Från Alex:
Sorry, men jag slog mig ned här för att folk inte skulle börja fråga. Det börjar bli jobbigt att förklara hur man kan vara bra vänner som vi är för folk... ha en trevlig resa med törnrosa där borta! :-)
Jag skrattade åt sms:et innan jag fullbordade det jag tog upp mobilen för att göra. Planet skakade till under oss och någon minut senare flög vi några meter över marken. Vi lyftes högre och högre och när vi befann oss över molnen lutade jag mig tillbaka för att försöka få mig några timmars sömn. Att flyga var det värsta jag visste, så sömn var den bästa medicinen för att inte tänka på det.
Vi presenterar här kapitel 24, också skriver av oss båda och är runt 3200 ord långt. Kommentera bra nu så får ni nästa snart - vi lovar. Puss, E&L!
Love Me Like You Do - 23
“Men skit i det nu. Det jag ringde för var att jag kom på varför jag hade ringt dig idag och det var inte för att berätta om fansen. Det jag ville säga var att när jag skulle till Walmart så stod det ett dussintal paparazzis utanför min port och jagade mig och ställde massa frågor om dig, om mig. Om oss.”
“Det är inte bra Alex... inte för att dem frågar om mig eller dig, för det har du bevisat att du klarar av, utan för att dem vet vart du bor. Du kommer bli attackerad så länge vi umgås. Åh, jag är så ledsen Alex.” ursäktade Justin sig bekymrat i andra änden.
“Det är en risk jag är villig att ta. Inte bara för dansens skull utan för min och din. Du är min vän och jag gillar dig allt för mycket för att sluta umgås med dig.”
Jag hörde något oväsen men kunde inte lägga ord på vad det var. Snart blev det högre och jag knep ihop ögonen för att stänga ute det.
”ALEEEEEEX! ÖPNNA NU” Jag slog upp ögonen och sneglade på klockan som hängde på väggen. Shit. Jag sprang upp ur sängen och ut mot ytterdörren. När jag slog upp den stod Justin där. Fullt påklädd i träningskläder redo för dansrepetition, mörkröd om kinderna.
”Klockan är sju. Sju Alex!” skrek Justin innan han stampade förbi mig, raka spåret in på mitt mörkbelagda sovrum. Sömndrucket gick jag efter honom för att finna honom vid min garderob. En gäspning lämnade min strupe i samma stund som jag slog mig ned på min obäddade säng. Nick hade verkligen tagit på mina krafter. Jag var rent utsagt dödstrött. Justin kastade ett svart linne på mig med matchande mjukis byxor.
”Ta på dig det där, med den där.” sa han snabbt och pekade på den rödrutiga skjortan jag burit när Nick varit här igår.
Eftersom att jag hade piggnat till en aning kunde jag få på mig kläderna inom loppet av två minuter. Inte det snabbaste, men i alla fall snabbt. Jag drog upp mitt hår i en hög hästsvans på huvudet och skyndade mig in på badrummet för att kunna tvätta bort orenheter som intagit mitt ansikte under nattens gång. Jag pumpade ut lite ansiktskräm i handflatan som jag sedan smetade ut över hela ansiktet. Snabbt sköljde jag bort det med kallt vatten, torkade av ansiktet och var på väg ut till Justin när jag stoppade mig själv. Jag drog av mig skjortan och rollade lite – mycket – deo i armhålorna innan jag var redo för att gå ut på riktigt.
Jag svepte med blicken över vardagsrummet där han inte satt och beslutade att gå in i köket. Sista utvägen skulle vara mitt rum och vad skulle han där och göra? Som jag hade anat satt han vid köksbordet, trummandes med fingrarna på bordet med ett glas mjölk och två stora bagels på en assiette framför sig.
”Slå dig ned och ät.” manade han mig myndigt. Utan att protesterade slog jag mig ned och började äta utav maten. Jag var vrålhungrig efter att endast fått några enstaka kex till middag igår, så storleken på dem två bagelserna gjorde inte mig något illa. Justin kollade frustrerat ned i sin mobil varannan sekund som om det vore en tickande bomb. Med rynkad panna tog jag en sista klunk av mjölken för att sedan kunna gå ut i hallen för att ta på mig mina sneakers. Justin följde med mig ut i hallen, men stannade inte där utan fortsatte ut i trapphuset. Jag förstod honom. Om någon av mina dansare hade försovit sig med två timmar skulle jag vara minst lika arg och stressad som han var just nu. Det enda jag hann ta med mig var en vattenflaska, mobil och nycklar innan jag med snabba steg sprang efter Justin i trapphuset. När jag nådde bilen satte jag mig i passagerarsätet och spände snabbt fast mig. Justin körde så fort jag stängt dörren och jag såg på honom att han var sur.
Jag vände mig mot honom och log ”Förlåt” skrattade jag försiktigt fram. Hans käkar slappnade av en aning och jag släppte ut andan jag inte ens visste jag höll.
”Varför ber du om ursäkt? Jag försov mig också, jag är bara på lite dåligt humör när jag inte fått tillräckligt med sömn.”
”Aw, du fick inte din skönhetssömn. Det syns på dig.” sa jag så drygt jag bara kunde. Han såg lika drygt tillbaka på mig.
”Tack så mycket. Vilken bra vän du är.”
"You're such a good friend."
”Ja det är jag väl. Istället för att ljuga för dig och bara ’Åh Justin, det syns inte på dig att du inte sovit. Du ser jätte bra ut’. Så berättar jag sanningen för dig. Det syns att du sovit dåligt liksom.” Nu var jag allvarlig, även om allting hade börjat som ett skämt. Jag såg menande på honom men han behöll ögonen på vägen. Jag kunde dock urskilja att ett leende började ta form på hans läppar. Jag undrade vad han tänkte. Innan jag kunde filosofera om hans tankar stannade bilen till. Redan? Jag såg upp och vi var parkerade utanför dansstudion jag, Nick och Justin hade dansat i bara förra månaden.
Vi steg ut ur bilen och smällde igen dörrarna bakom oss. Justin slöt strax upp vid min sida och tillsammans gick vi mot entrédörren.
När vi öppnade dörren möttes vi av hög musik som dunsade ut ur högtalarna. På dansgolvet framför spegeln var ett tiotal dansare placerade och rörde sig till musiken. Vid sofforna satt Dan, Scooter och några andra människor. Justin drog med mig fram till Nick, som glatt log mot mig.
“Där har vi törnrosa! Eller ska jag säga törnrosorna? Ni ser ut att behöva sova, men too late.” retades Nick med oss. Justin skakade på huvudet och gick sedan sin väg mot soffan där han slog sig ned mellan Scooter och Dan, som båda kollade ned i sina datorer. Antagligen satt dem och antecknade om hur dansarna skötte sig på dansgolvet. Förhoppningsvis skulle jag klara igenom mig dagen felfritt, men det var tveksamt.
Nick suckade, “Gå och fyll vattenflaskan så ska jag köra om allt.”
“Vad menar du? Har ni dansat mycket?” utbrast jag förvånat. Jag ville verkligen inte göra mödan värre för alla andra, bara för att jag gjort ett misstag och försovit mig. Men Justin hade ju också gjort det, så om jag hade vaknat till mitt alarm jag inte slagit på ens, så skulle vi vilket som kommit sent.
“Nej, vi är på låt nummer två bara”, log han lugnandes mot mig och placerade sin hand på min överarm. Av ren reflex ryggade jag tillbaka av hans beröring, vilket fick hans ansiktsuttryck att sjunka ihop en aning. Leendet suddades ut och han vände på sig mot stereo anläggningen.
“Ta fem minuters paus allihopa!” ropade han ut till dem utmattade dansarna som allihopa skyndade sig fram till sina vattenflaskor.
Jag snodde runt och småjoggade fram till dörren som ledde in till toaletterna. Mina steg förde mig mot handfatet samma stund som jag kom innanför dörren. Medan vattnet rann ned i flaskan granskade jag min spegelbild och upptäckte en liten finne vid hårfästet. Suckandes skakade jag på huvudet. Sånt är livet... Finnar kom liksom på köpet när man växte upp, så man fick bita i det sura äpplet och leva vidare. Jag ryckte till när en välbekant röst fyllde rummet.
“Hej, Alex va?”
Jag vred på huvudet och kände genast igen tjejen. Carlena. Från klubben.
“Ja, precis. Carlena om jag inte misstar mig?” hon nickade, “Dansar du också med Justin eller är du bara här?”
“Nej, jag fick en plats här som dansare. Det är skitcoolt tycker jag. Justin Bieber liksom? Inte för att jag har en grej för honom, bara... han är så stor, du vet? Det är alltid coolt att sammarbeta med en superkänd person.” babblade hon på innan hon förde sin vattenflaska mot munnen.
Jag vred på korken till min, som vid det här laget var fylld med vatten. “Jag håller verkligen med.”
“Så.. du och Justin?” frågade hon.
Generat kollade jag ned på mina fingrar men hann inte komma med ett svar innan dörren slogs upp.
“Showtime ladies.” log Nick mot oss. Jag ryckte på axlarna åt Carlenas håll och gick sedan ut ur toaletten. Vi gick i tystnad tillbaka till danssalen där alla var uppställda. “Vi kör igenom hela numret nu utan stopp. Med Justin.” lade han till och slängde en blick mot Justin som motvilligt vred sig i soffan.
Han såg ut som att han var tvungen att äta råa sniglar medan han hade en hand på en kokhet platta. Bara att se honom ha det ansiktsuttrycket fick mig nästan att brista ut i skratt. För att förhindra det kollade jag istället ned på mina löst knutna skor. Justin gick snabbt förbi bakom mig och jag hoppade till lite när jag kände att han knep mig på rumpan. Nu kunde jag inte hålla mig, utan brast ut i skratt. Skrattet var så krafigt att jag var tvungen att vika mig dubbel för att inte falla ned på golvet. Allas blickar hamnade på mig och jag gick och ställde mig på min plats och bad Nick starta musiken. De köpte det och vände sig mot speglarna på väggen.
Så fort musiken spelades glömde jag allting runt om mig och levde mig in i dansen. Jag tog ut alla rörelser så bra jag kunde som om det var nu det gällde. Allting runt om mig försvann och det var som m det bara var jag i rummet. Åtta efter åtta passerade och snart var hela numret klart. Sista låten var “Baby” och i slutet försvann vi dansare in bakom “kulisserna” som nu inte fanns utan vi fick föreställa oss dem själva.
När Justin också var klar med sin del kom han över till oss andra som hade placerat oss på golvet framför sofforna där Dan och Scooter fortfarande satt.
“Så... Vad säger ni om att lära känna varandra lite?” frågade Scooter och såg på oss. Jag nickade och såg mig omkring. Den enda jag kände förutom Justin och Nick var Carlena, och jag kände inte ens henne. Det hade varit kul att lära känna varandra innan vi åker på en turné som skulle vara i flera månader. “Börja med att berätta lite om er själva.” föreslog Scooter. “Alex, du kan börja.”
“Så... Ehm...” började jag. Vad skulle jag säga? Detta var en av de grejerna jag var lite sämre på. “Ehm... Ja, Jag heter då Alexandra Smith. Jag är från Sverige. Har dansat på riktigt sedan jag var typ sju och jag gillar att äta nutella ut bruken.” jag log glatt och resten av dansarna bemötte mig även de med ett leende.
“Tjockis.” muttrade Justin där han låg på mage med hakan i händerna.
“Jag låtsas som om jag inte hörde det där.” sa jag och lade armarna i kors och crewet skrattade. “Någon annan som vill berätta något?”
“Jag kan köra.” Sade en kille med dreads. Han var rätt snygg om jag får säga det själv. “Jag heter också Justin. Justin DeVera. Komiskt, men sant. Kalla mig J.D så slipper vi missförstånd. Jag är härifrån och har dansat hela mitt liv. Har dansat lite överallt men har dansat med Justin de senaste åren. Jag trivs och anser crewet som en extra familj.” Vi nickade och fortsatte till nästa person. Jonathan som skulle lansera egen klädkollektion och som varit med Britney Spears på turne. Luke som även han varit med Britney på turne. Johnny som var från Miami och har varit lärare ett tag även han ska lansera en klädkollektion. Carlena som dansat hela sitt liv och varit med i “So You Think You Can Dance.” Kaili, det var tjejen med det coola korta håret i lila färg. Vågat men snyggt. Även hon hade dansat hela livet. Sista personen som presenterade sig var Elysandra hon var från L.A och gillade mode och hade dansat hela livet.
Jag kunde inte undgå tanken på att alla var fyra till fem år äldre än mig och hade dansat hela livet. Alltså var de alla mycket bättre än mig och det kändes som om jag alltid skulle vara den yngsta bland alla. Kanske skulle jag känna mig utanför? Nej. Jag älskade detta och gjorde detta för mig själv.
“Okej, eftersom jag vill vara en så bra boss som möjligt kan vi alla ha en sleepover hos mig så vi kan lära känna varandra bättre. Vad tycker ni? Vi sover alla hos mig sedan åker vi imorgon på morgonen.” det var Justin som yttrat orden och jag gillade idén lite. Det hade kunnat bli mysigt. Lite lära känna varandra tid. Alla utbrast i glada tjut, vilket fick Justins läppar att krökas i ett leende. Hans blick landade på mig och jag kunde inget annat än att lé tillbaka.
“Nio hos mig! Ta med er packning, för vi åker tidigt imorgon bitti.” ropade Justin ut när alla lugnat ned sig en aning. “Förresten - är någon allergisk mot något? Nötter, gluten, laktos...? Bara så jag vet vad jag kan bjuda på.”
Carlena harklade sig, “Jag har en allergi mot Alex...”
Alla brast ut i skratt och jag vred på huvudet mot Carlena för att kunna ge henne en irriterad blick. Justin kollade snett mot mig,
“Sorry Alex.. jag vill inte döda mina dansare, så du får tyvärr stanna hemma.”
“Men jag kanske dör hemma, av att se min sexiga bakdel... då dör ju en dansare vilket som.” protesterade jag med armarna i kors.
Justin nickade. “Dig är jag villig att förlora. Förlåt. Men det är så det är.”
“Fan ta dig.” muttrade jag ironiskt tillbaka och rättade till min hästsvans innan jag slängde min halvfulla vattenflaska i huvudet på honom. Den träffade hans panna och vattnet rann ut på honom. Tystnaden spred sig snabbt i danssalen. Justins blick mörknade medan den låg på mig.
“Klockan nio hos mig allesammans.” sade han och satte fart mot mig. Snabbt for jag upp på fötter för att kunna springa ifrån honom, ut i korridoren. “Alex! Du ska få fan för det där!”
Skratt forsade ut ur min mun medan jag sprang runt i byggnaden, utan att veta vilka dörrar jag slog upp överhuvudtaget. Mina steg blev långsammare då mina ben var utmattade efter allt dansande. Jag trodde att jag var mycket längre fram än vad jag egentligen var och saktade ned farten rejält. Någon sekund senare kände jag två händer runt min mage och slängdes upp över Justins axel.
“Justiiiiiiiin!” skrattade jag fram medan jag sprattlade med benen. Han fortsatte gå framåt, oberört av det faktum att mina fötter var någon centimeter från att sparka honom rakt i ansiktet. Jag lade utmattat ned mitt huvud mot hans rygg och skrattade samtidigt. “Släpp ner mig, annars.. annars...”
“Annars vadå?” sade Justin och sköt upp en dörr så att han kunde gå ut. Min blick for ned mot marken. Vita stenar täckte gräset som egentligen skulle vara där, vilket betydde att vi måste varit ute på baksidan. Paniken spred sig snabbt inom mig och jag började genast sprattla igen - denna gång utan skratt.
“Justin! Neeej! Du VÅGAR inte! Justin, släpp ner mig nuuuu!!!” skrek jag för full hals och slog honom på ryggen, men då var det alldeles för sent. Han hade redan släppt ned mig i det kalla vattnet som fyllde den stora fontänen.
Vid det här laget var jag sur på honom. Eller jag snarare låtsades vara sur på honom. Jag greppade tag om kanten till fontänen för att häva mig upp på ben. Justins skadeglada leende var så stort att man ville trycka ned hans huvud i vattnet för att få det att försvinna. Men jag var bättre än så. Jag skulle leka med honom på ett annat sätt. Jag klistrade på min suraste min jag hade och klev över kanten till fontänen. När jag var på torra land igen kramade jag ur mina kläder så gott jag kunde och gick mot Justins bil som stod parkerad runt hörnet.
Jag satte mig tillrätta i sätet och Justin hoppade strax in i förarsätet. Han såg på mig, antagligen försökte han på något sätt få kontakt med mig men jag ignorerade honom. Efter några minuter av stirrande bestämde han sig för att starta upp bilen och backa ut från parkeringen och köra ut på vägen.
Mina blöta mjukisbyxor klibbade fast sig mot mina ben. Känslan var minst sagt obehaglig. Tröttsamt lutade jag huvudet tillbaka mot stödet och klickade igång radion, men Justin var lika snabb med att stänga av den.
“Är du sur?” frågade han lågmält med en snabb snegling mot mitt håll. Allt jag gjorde var att sucka och fortsätta ignorera honom. “Alex... snääälla babe. Förlåt. Du kan få en nute-”
“Jag ska ha två.” avbröt jag honom så snart jag visste hur hans mening skulle lyda. Ett leende formades på hans läppar,
“Fine. Två burkar ska det bli.”
“Perfekt.” tyckte jag och vred på huvudet så att jag inte satt med det vänt ifrån honom. Det var omöjligt att inte lé nu.
Jag stoppade in framsidan av den vita t-shirten i jeansen och drog på mig mitt halsband innan jag gick ut till Justin, som satt och knaprade på lite av kexen jag glömt ställa in igår kväll med blicken nere i sin vita iPhone. Jag tryckte ned min mobil i fickan innan jag slog på vattnet som forsade ned i diskhon. Justin kollade upp på mig.
“Vad gör du?” frågade han förvånat. Jag viftade med diskborsten framför ansiktet på honom.
“Diskar? Vad tror du? Det är mitt hem, och jag måste ta hand om det.” påminde jag honom och skvätte lite diskmedel över kopparna och assietterna som stod nere i diskhon. För att göra detta så tråkigt för Justin som jag bara kunde, skrubbade jag långsamt borsten mot porslinet fram och tillbaka. Hans blick brändes i nacken på mig och med tanke på att han inte såg mig, kunde jag lé precis hur stort jag ville.
“Alex, jag kan bara ringa över mina betjänter. De-”
“Varför då?” frågade jag dumt medan jag sköljde av den första assietten.
Justin suckade, “Strunt samma... skynda dig bara. Har du ens packat?”
”Ja, det har jag.” försäkrade jag honom och diskade snabbt upp det sista som låg i diskhon.
”Bra.” sade han, utan att släppa blicken från mig.
Jag torkade av diskbänken med min blommiga trasa innan jag fortsatte in på mitt rum för att städa undan lite och sedan dra ut väskan till hallen. Justin kollade ned på den, sedan upp på mig.
”Ska du ha med så mycket?” frågade han, nästan chockat.
Jag ryckte på axlarna, ”Ja? Eller..? Vadå, vi är väll borta ett tag?” antydde jag nu med armarna i kors.
Han kliade sig i nacken, ”Jo visst. Ha med så mycket du vill.”
Jag nickade nöjt och såg mig själv i spegeln. Smink var inte ens något jag lagt ned tid på, även fast finnen irriterade mig en aning. Vi skulle bara sitta ett litet gäng och käka pizza typ, det var allt så jag såg ingen mening med att sminka mig till det. Skulle det varit en fest dock så hade jag sminkat mig med lite mascara och ögonskugga. Kanske till och med lite puder.
Jag drog en hand igenom mitt hår medan jag drog på mig min svarta hoodie, som fungerade perfekt som en lite tunnare vårjacka. På våren i L.A var det lika varmt som sommaren i Sverige dock – men det hindrade mig inte från att klä mig som om jag fortfarande befann mig i Sverige. Klädseln var det enda jag fortfarande hade detsamma. Det enda som fick mig att komma ihåg varför jag klädde mig för ett annat klimat. Jag vände på mig och hoppade i mina svarta sneakers.
”Justin? Kommer du eller?” ropade jag till Justin som fortfarande satt vid matbordet. Inom någon sekund kom han ut i hallen och tog på sig sina ytterkläder han med. Färdigklädd lyfte han upp min väska men släppte ned den lika snabbt.
”Vad är det i den här?!” utbrast han förskräckt som om jag hade mördat tio personer.
”Kläder, lite privata grejer och min kamera. Fast den ska jag ha i handbagaget sen. Vadåra?”
Han stirrade stint på mig, ”Den är tung som in i helvete. Ursäkta mitt ordval.”
”Vadå, har du inga muskler eller?” skrattade jag retsamt och nöp honom på sin biecep. En suck lämnade hans strupe och utan att svara lyfte han återigen upp väskan och gick ut i trapphuset med kurs mot hissen.
Jag checkade hela lägenheten en sista gång så att inget stod på eller öppet innan jag gick in i hissen tillsammans med Justin som i samband med ett stön släppte ned väskan. ”Tjejer..”
”Ja, tjejer. Det mostatta könet. Har du något emot oss eller?” undrade jag och tryckte upp honom mott hissväggen så att hela hissen skakade till.
Ett leende kröktes på hans läppar, ”Äh, ni är allt bra fina när ni väl vill.”
Skrattandes släppte jag taget om hans jackärm och gick ut ur hissen. En sekund funderade jag på om jag skulle erbjuda mig att ta väskan, men insåg sedan att Justin envist skulle protestera. Killar och deras stolthet…
Solen stod högt på himlen när vi klev utanför porten. Bakom några bilar kunde jag se paparazzis stå och fota för fullt, så jag drog därför upp huvan över huvudet på mig. Justin måste ha fattat vinken och skyndade sig därför med att slänga in min väska i bagageutrymmet för att sedan slå sig ned bredvid mig i bilen och starta motorn. ”Jäkla paparazzis.”
”De kommer på köpet.” påminde jag honom. Man fick stå ut med allt livet kom med – för allt kom på köpet. Det hade mormor alltid sagt till mig när jag varit liten. Nu fanns hon inte längre. Det var jobbigt. Den enda jag verkligen kunde prata med om mamma hade varit mormor, men hon hade dött för mindre än tre år sedan i bröstcancer tragiskt nog. Under den perioden hade sorgen varit stor. Både mormor och mamma hade varit – och är – en stor del av mitt liv, men så helt plötsligt var båda borta. Ingen av dem fanns att tala med längre. Bara att tänka på det krossade mitt hjärta.
”Så… vad ska vi käka tycker du?” frågade Justin och väckte mig ur mina deprimerande, djupa tankar.
”Pizza.” orden flödade ur min mun som om jag var född till att säga just det ordet. Pizza.
”Säkert?”
Jag nickade, ”Bombsäker.”
”Då blir det Pizza.”
Han svängde in framför Pizza Hut och parkerade. Jag kollade in i den proppfulla restaurangen.
”Ska jag gå in? Det kanske blir kaotiskt om du gör det…” trodde jag ärligt.
Justin rullade in sina läppar. ”Ja. Gå in du.. här har du hundra dollar. Köp fem pizzor, två Hawaii, två ost och en med vad du vill.” sade han och räckte över den skrynkliga sedeln.
”Jag grejar.” försäkrade jag honom och klev ut ur bilen i full fart mot glasdörren som ledde in till byggnaden.
Jag slängde den sista pizzakanten i kartongen och stängde den. Alla hade ätit sig mätta, men jag var den enda som fått äta en hel pizza för mig själv eftersom ingen gillade kyckling på pizza. Jag menar kom igen? Kyckling. På pizza? Det är ju svingott. Standard i Sverige. Om Believe Tour hade ett stopp i Sverige någon gång så skulle jag lätt ta med hela crewet för att käka kebab. Ingen hade tydligen smakat kebab, någonsin. Det var en självklarhet. J.D var den som stönade först, men bara strax därefter utbrast alla i kör, “Gud vad mätt jag är!”
Inom loppet av en sekund låg vi och skrattade, men gnydde på samma gång. Det var roligt. Vi hade roligt.
“Vad ska vi göra härnäst mån tro?” frågade Kaili och tog en klunk utav sin coca cola.
“Jag vet inte...” mumlade Luke till svar. Hans blick gled över allas ansikten för att se om någon hade något förslag. Elysandra ställde sig snabbt upp.
“Jag vet!” utbrast hon. Alla kollade upp på henne, nyfikna över vad hon skulle föreslå. “Kurragömma!”
“Ja!” instämde jag glatt och slog till Justins knä för att få ett instämmande från honom likaväl.
Han suckade. “Visst.. ett... två... tre...”
Alla for upp på ben för att hitta bästa gömstället först. Elysandra, Carlena och Luke sprang upp på övervånigen medan vi andras stannade kvar här nere. Jonathan gömde sig bakom gardinen, Johnny i en kista som var fylld med filtar och Kaili i en garderob medan jag stod kvar framför Justin som hade börjat räkna i tiotal. Förskräckt över att han redan kommit till åttio skyndade jag mig in bakom köksön. Jag var officiellt sämst på att gömma mig, men där satt jag, ihopsjunken under köksön. Jag drog barstolarna som stod placerade där närmare mig så de skymde mig aningen bättre.
“Hundra!” skrek Justin högt och tydligt. Jag hörde hans steg komma närmre och närmre och till sist såg jag han passera bredvid köksön, utan att ens slänga en blick under den. Korkskalle. Där satt jag. Inte ett ljud hördes från nedervåningen. Men där uppe kunde jag höra hur Justin hittade en efter en. Snart hörde jag rösterna ännu starkare och jag antog att de hade kommit ner igen.
“Jag ser dig bakom gardinen, buddy.” ropade Justin och jag kunde höra hur han sprang dit för att se vem det var. “Jon! Haha, på riktigt? Du är sämst.” Om jon var sämst, vad var då jag? Jag satt under en köksö. Justin hade gått förbi men inte sett mig. Fast det fick mig på andra tankar. Justin är inte så korkad. Han borde ha insett att jag var där. Han lät mig vinna den rackaren. Hehe, that’s my boy. Med bredaste flinet satt jag där och inväntade Justin. Kort därefter såg jag hans ben komma gåendes igen. Han stannade och drog ut barstolen, men istället för att huka sig ned och säga att han hittat mig. Satte han sig på barstolen och började sparka med fötterna. Han sparkade inte hårt men de slagen jag fick var ändå otroligt jobbiga.
“Ja ja, du har hittat mig.” muttrade jag och ställde mig upp.
“Ojsan Alex, var du där? Jag var nära på att ge upp.” När Justin försökte leka rolig blev det bara fel. Han försökte för mycket för att det skulle vara kul. När han sedan ställde sig upp ur stolen passade jag på att leka lite med honom. Så jag tog sats och hoppade upp på hans rygg och virade benen kring hans midja.Han kramade om mina lår med sina händer i tecken på att jag fick stanna på min plats där uppe.
Jag böjde mig leendes fram mot hans öra, “Jag kan hjälpa till.”
“Lugnt babe, du vann ju.” Där hade jag beviset. Han hade låtit mig vinna. Jag kramade om hans hals för att hålla balansen. Min ena hand hängde lite längre ner och jag kände hans hårda muskler. Jävlar. Jag trodde inte Justin tränade så. Okej Alex, sluta tänka så.
“Du lät mig vinna. Men jag lovar din hemlis är säker hos mig, babe.” viskade jag i hans öra. Justin vred på huvudet och kollade snett upp på mig med ett flin.
“Fan vad hett när du kallar mig babe.” tyckte han.
“Synd. För det var en engångshändelse.”
“Okej ni två där borta. Vi tänkte köra lite dans battles.” ropade Luke till oss och Justin styrde mot dem i vardagsrummet. Resten av crewet hade bildat en ring medan Justin, och jag då, gick för att sätta på musik på hans sorround system. Så fort musiken började spelas satte gänget igång och dansade. Justin skulle precis ta plats i ringen när det ringde på dörrklockan.
“Konstigt. Vem kan det vara så här dags?” muttrade Justins och sneglade på sitt armbandsur som visade halv tolv.
“Vill du att jag ska hoppa av?” undrade jag. Vi visste ju inte vem det var så det kanske var bäst om han gick och öppnade dörren själv.
“Nej, det är lugnt. Jag vill ha dig kvar.” sade han bestämt. Jag nickade även fast han inte såg det. “Ursäkta mig hörni. Jag ska bara se vem det är.” ursäktade han sig sedan artigt och gick ut i hallen. Fortfarande med mig på ryggen.
Eftersom Justin höll mig under låren så jag inte skulle trilla så fick jag stäcka mig fram för att öppna dörren. Jag vred om handtaget och Justin tog ett steg tillbaka så jag kunde öppna dörren. Han backade ett steg så att jag skulle kunna få upp dörren helt, men slutade så snart personen som knackat uppenbarades.
“Selena?”
“Hej.” hälsade Selena stelt. Underbart. Jag sprattlade lätt till med benen så att Justins tag lossnade och jag gled ner för hans rygg. Detta var pinsamt, om något.
“Hej! Hur är det?” undrade jag. Inte för att jag brydde mig. Jag kände inte Selena, men mest för att vara artig.
“Jodå. Jag tänkte hämta mina grejer. Men jag ser att ni har fest, så kanske en annan dag?” Vi det här laget hade hon slappnat av lite.
“Nej men det är lugnt. Jag hämtar din låda nu.” sade Justin och joggade upp för trapporna. Great. Han lämnade mig själv. Med henne. Vad skulle jag säga? Jag kände redan på mig att hon inte gillade mig. Vad hade jag då att säga till henne?
“Så... Du och Justin?” frågade hon, inte avundsjukt utan mer som överbeskyddande.
"You and Justin?"
“Va?” jag var chockad. “Jag och...” jag pekade upp för trappan, “Justin?” hon nickade och såg på mig. Sedan brast jag ut i skratt. “Nej, nej, nej. Eller inte för att jag inte hade kunnat eller så. Men vi är bara vänner. Jag är inte ute efter ett förhållande just nu.” svarade jag. Hon såg på mig och skakade på huvudet.
“Det var så allting började mellan oss också. Vi var bara vänner, men det växte till något mer och resten vet du ju själv. Men Alexandra. Jag ville be om ursäkt för igår. Jag kanske verkade otrevlig, det var liksom första gången vi sågs sen... Ja du vet. Och jag tyckte det kändes lite konstigt.” hon pausade. Jag förstod henne på ett sätt. Det är aldrig lätt att se sitt ex med någon annan. Även om de bara är vänner. Jag nickade och mumlade ett enkelt “jag förstår dig”.
“Jag bryr mig fortfarande om honom och kommer nog alltid göra det. Men du verkar vara en bra tjej. Så snälla, ta hand om honom, som vän eller som pojkvän. Han är en bra kille och förtjänar det bästa.”
“Tack Selena. Det betyder mycket. Och du är nog inte så tokig du heller. Jag lovar att jag ska ta hand om honom.” Jag var ärlig. Jag kunde inte vara otrevlig och oartig mot en person jag inte ens kände. Hon log tacksamt och jag kände mig stolt. Stolt över att ha hanterat denna situationen som en vuxen.
Precis när vi fått slut på samtalsämnen kom Justin ned med en kartong. På locket stod det “Selena” med stora bokstäver, skrivet i röd spritpenna. Han räckte över den till henne och vinkade sedan till Mandy som satt i en bil på Justins uppfart. Undra hur dem hade kommit in, innanför grinden...
“Vi kanske kan ses någon dag när jag är tillbaka från turnén?” tyckte jag leendes. Selena ville kanske lära känna mig och något inom mig ville verkligen lära känna henne också.
“Ja! Det blir toppen”, svarade hon ärligt och log stort. “Men... ni får ha det så trevligt! Ni är tillbaka inom någon månad va? Det är bara några få länder nu i början om jag förstått allt rätt.”
“Ja, precis. Alex har ju bal och tar studenten. Det får hon ju inte missa..” flinade Justin och knuffade till mig i sidan. En suck lämnade min mun.
“Nej det skulle ju vara alldeles förskrääääckligt om jag missade balen.” gnällde jag ironiskt med händerna på var sida av mitt huvud. Selena fnissade till.
“Men nu ska ni får vara ifred. Vi hörs!” sade hon och vände sedan snabbt på klacken för att gå tillbaka till sin väntande mamma. Justin slog igen dörren och kollade rakt på mig.
“Det där var...”
“...awkward.” avslutade jag hans mening. Han nickade instämmande.
“Nästa gång kommer jag kolla i nyckehålet innan jag öppnar.” försäkrade han mig och började gå mot vardagsrummet.
“Eller så bara ser du till att du inte har en tjej som rider på din rygg nästa gång.”
När vi kom in möttes vi av en chockande syn. Alla, precis alla, hade fallit i djup sömn. Hur länge var vi borta egentligen? Kaili och Jon låg på varandra, Luke satt i fåtöljen. Elysandra och Nick låg likaså på varandra på golvet bland ett dussintal kuddar. Nicks armar var slingrade runt Elysandras tana kropp. Jag log. Kanske skulle jag slippa honom om han var kär i Elysandra... nej Alex. Så där tänker man inte. Nick är en snäll person, som förtjänar all vänlighet som han ger tillbaka. Du kan inte behandla honom som skit bara för att du har en aning om att han är kär i dig. Det är fel.
“Vad säger du om att jag och du däckar i min säng och får vår skönhetssömn?”
Jag kollade upp mot klockan som visade strax efter halv två och gäspade. “Ja, visst.” Justin vände bakdelen mot mig och jag antog att han ville att jag skulle hoppa upp på hans rygg, vilket jag inom några sekunder gjorde. Justin gick mot trappan och på vägen släckte han lamporna i vardagsrummet och i hallen. Han gick upp för trapporna i normal fart som om jag inte ens var där, som om han inte nästan bar dubbelt så mycket av vikten han vanligtvis brukade bära på.
När vi kom fram till hans sovrum släppte han ner mig på sängen. Jag kollade mig runt och förvånades över hur “vanligt” det såg ut. Justin kanske var världens rikaste 18-åring. Men han betedde sig inte som det. Allt han hade i rummet var en stor säng placerad i mitten. En gigantiskt Tv på väggen mittemot. Dörr till hans walk in closet och dörr till hans badrum. Sedan några enkla möbler som piffade till rummet. Allting i enkla färger så som brun och beige.
“Ehm... Skulle jag kunna få låna något att sova i? Min pyjamas är någonstans långt inne i väskan, vill inte riskera att öppna den.” undrade jag och log mitt hundvalpsleende.
“Självklart, gullet.” svarade han och gick till byrån han hade och drog ut en t-shirt.
Jag tog emot t-shirten han räckte över som jag kunde få sova i och vände ryggen till honom. Jag var alldeles för utmattad för att gå in på badrummet, så drog bara av mig min t-shirt och sedan på med hans snabbt som attan även fast jag visste att han kollade in min rygg. Jag drog in mina händer under den alltför stora t-shirten han gett till mig och knäppte upp min BH för att sedan slänga den tillsammans med mina jeans på golvet. Justin hade redan lagt sig ned under täcket med bar överkropp. Jag skulle ljuga om jag sa att han inte var attraktiv, för det var han. Jag bet mig löst i underläppen och kröp sedan ned bredvid honom.
“Jag ställde klockan på sex... vi får iallafall runt fyra timmars sömn skulle jag tro.” berättade han trött.
“Okej.” sade jag och lutade mig fram mot honom för att ge honom en kram. Han kramade tillbaka och lutade sig sedan tillbaka, så jag tog chansen och gav honom en snabb puss på mungipan. Mina läppar brände till en aning, men det var inget jag lade större tyngd på. Det var allt. Vi var vänner.“God natt crewmate. Sov så gott.”
Detta kapitlet är skrivet av oss båda och c.a 6000 ord långt. Sex-frekking-tusen ord. Knappt så att vi själva förstår hur vi lyckades! Hehe... men här presenterar vi iallafall kapitel 23! Enjoy, och kommentera så det rycker! Much love, E&L.
Love Me Like You Do - 22
”Jag kan bekräfta Justin och Alex förhållande.” sade en röst jag inte kände igen. ”Mitt namn är Lisa.” sade hon sedan. Jag slängde mig över radion för att stänga av den. Denna ”Lisa” är inte något namn jag känner till, alltså finns det ingen chans i världen att hon känner till något om min och Justins relation. Så jag bedömde att det vore bäst för mig att inte lyssna på hennes påhitt.
Jag gick ut ur bilen och tog tag i mina 3 kassar, fyllda med allt ifrån mat till kläder. Walmart var bäst när det gällde sköna dans t-shirtar. Jag kämpade med att få med mig alla påsar till hissen och tryckte på knappen som kallade ner den. Precis innan det plingade till ringde min telefon. Jag tog upp den och Justins namn syntes på skärmen.
”Seriöst. Du har sämst timing buddy.” påpekade jag istället för att hälsa.
”Hej på dig med Crewmate.”
”Heeeeeej Crewmate!”
”Du är ju knäpp, haha. Men varför ringde du innan? Jag kunde inte svara just då, jag klämde på rumpor.”
”Hmm… Det var ju konstigt. Jag var ju inte med dig och min rumpa är den enda du vill klämma på så du kan omöjligen ha varit upptagen med det?”
”Fan också, du kom på mig. Jag var med Scooter och hade inte min mobil i närheten, var det något viktigt?” Jag funderade ut varför jag hade ringt medan jag lastade in alla påsar i hissen.
”Just ja, jag ville berätta om en incident.” Jag pausade och tryckte på ettan i hissen.
”Ja?”
”Jag träffade massa fans som ville ta bild med mig utanför Walmart.”
”Vad gjorde du? Sa du något? Frågade de dig något? Vad sa du? Gjorde de dig illa?” Wow. Alla dessa frågor. Det var ju nästan värre än alla paparazzis. Jag blev lite förvånad av hans oro, som om han trodde jag skulle säga något som skulle ge honom dåligt rykte.
”Jag tog självklart bilder med dem. De undrade om vi var tillsammans och jag sa att vi bara var vänner och att jag var din dansare och nej de gjorde mig inte illa! Vad är det för fråga?”
”Oh, Alex. Du känner de inte och vet inte vad de är kapabla till. Men du skötte dig bra.” hissen plingade till. Jag lade mobilen mellan örat och axeln för att kunna höra Justin samtidigt som jag böjde mig ner för att ta kassarna. Jag puttade på dörren med röven och när jag vände mig om krockade jag i någon.
”Åh förlåt mig! Jag såg dig inte.” Jag såg upp och där stod Nick. Jag förstod först inte att det var han innan jag släppte mina kassar och slängde mig i hans famn. ”Heeeeeeeeej!” utbrast jag.
”Vilket glatt bemötande.” svarade Nick, bärgis leendes mot min axel. Jag drog mig ur omfamningen och tog tag i mobilen för att förhindra att den skulle falla ned på marken.
“Alex? Vad händer?” frågade Justin oroligt i andra änden. Jag skulle precis svara honom när Nick drog mobilen ur min hand.
“Jag ska våldta denne Alex nu, to bad att du inte kunde vara här Bieber...” mumlade han fram med tillgjord, mörk röst. Jag slog handen för munnen för att inte brista ut i gapskratt. Oturligtvis nog kunde jag inte höra Justins svar, men Nicks ansiktsuttryck avslöjade det mesta. Flinandes lyfte jag upp alla kassar i en hand och fiskade upp mina nycklar i andra.
Jag gick rakt in i köket när jag låst upp dörren och ställde ned kassarna på golvet. Nicks skratt ekade mellan väggarna in i lägenheten, så Justin hade antagligen förstått att allt bara var ett prank. Medan han och Justin talades vid packade jag in alla varor i skafferiet och kylskåpet, samt kläderna i garderoben. När jag återigen kom ut i hallen stod Nick där med min mobil uträckt.
“Justin hälsar. Och hoppas att jag inte våldtar dig, för att han ville ha din rumpa för sig själv... jag förstod inte vad han menade med det, men jag köper det iallafall.” skrockade Nick fram.
Jag tog tag i mobilen, “Jag förstår precis vad han menar med det. Vill du komma in?”
“Jag är redan inne.” antydde han med ett höjt ögonbryn. Jag himlade med ögonen och gjorde en hangest mot ingången till vardagsrummet.
“Komma in i själva lägenheten. Inte bara stå i hallen. Jag kan bjuda på té om du vill? Eller dricker inte storstads killar som Nick DeMoura té?” jag vickade på ögonbrynen åt hans håll.
“Självklart. Jag är mästare på att dricka té, så förbered dig Alex Smith.” svarade han och slängde av sig sina vita supras. Jag banade in i köket igen och fyllde vattenkokaren med vatten, för att därefter ta ned burken med blåbärsté som jag köpt på Walmart.
“Vill du ha något snack till?” ropade jag till Nick som hade intagit sin plats inne i vardagsrummet på soffan.
“Det spelar ingen roll!” ropade han tillbaka utan att bryta blicken ifrån sin iPhone. Jag ryckte på axlarna och fyllde en assiette med saltade kex. Vattenkokaren klickade till och vattnet var färdigt.
Jag tog fram två mörkblåa koppar som Elenor hade gett till mig som inflyttningspresent.
“Honung eller socker? Vill du ha mjölk i?” frågade jag, ståendes på tå med blicken in i skafferiet.
Jag kunde höra hans leende ända till köket.“Honung blir toppen! Ingen mjölk tack.”
Med allt klart placerade jag det på en blomdekorerad bricka och gick in i vardagsrummet där Nick satt och väntade. Hans blick föll på mig så snart jag klivit in i rummet. Det var ingen obekväm blick, utan mer en ‘hej-du-är-som-en-solnedgång-man-vill-kolla-på-blick’, ungefär så som mina två förgående pojkvänner hade gett mig och Victor då, han hade också gett mig den blicken. Skräcken spred sig snabbt i ryggraden på mig. Nick? Kär...? I mig? Nej, aldrig. Jag skakade diskret på huvudet. inte en chans. Dessutom gillade jag inte honom på det sättet. Varför tänkte jag ens på detta? Jag var inte säker på att det var sant.
“Här är ditt té DeMoura.” sa jag, aningen obekvämt och satte koppen på bordet framför honom.
“Mhm...” hummade han innan han lyfte på koppen för att kunna smutta på teét. Jag greppade tag om ett kex mellan pekfingret och tummen men utan att stoppa in det i munnen. Stelheten i det här rummet på en skala mellan ett och tio var en klar tolva. Ingen yttrade ett ord, inte ens andetagen vid tog hördes. Att Nick stirrade på mig hjälpte inte för den delen heller.
“Gott té.” sade han efter en stund medan han sträckte sig efter ett kex. Jag log ett snett leende mot honom.
“Tack. Eller tack?” skrattade jag fram, “Det är inte jag som gjort teét. Men jag tackar åt Walmart. Eller Lipton, som egentligen har skapat teét. Gud vad jag babblar på om té... förlåt mig.”
“Det är lugnt. Prata på bara. Annars blir det pinsam tystnad och sådana vill vi ju inte ha. Eller hur?” han slog vänskapligt till mig på axeln och jag kände verkligen hur pinsamt det blev. Jag och Nick vi är inte riktigt bästavänner som har saker att prata om hela tiden. Han var min boss, det var Justin i och försig också, men det var annorlunda med honom. Nick var min boss och så ville jag att det skulle förbli. Vi kunde vara vänner men inte så bra som Justin och jag. Justin och jag hade träffats som vänner, Nick och jag hade träffats proffisionellt. Arbetsmässigt. Det var en av sakerna som gjorde relationerna annorlunda.
“Så... “ sa jag och funderade starkt på att sms:a Justin och fråga om han vill komma över. Hela situationen med Nick var krampaktig, på riktigt. “Har du någon tjej då?” Redan när jag yttrat första bokstaven förbannade jag mig själv.
Nick kollade upp på mig med stora ögon. “Nej, jag är singel och redo att mingla. Du då?”
“Öh... jag är också...” började jag med en osäker hand i min svettiga nacke, “singel, men inte riktigt redo att mingla. Har inte tid för sånt vet du.”
Han log retsamt mot mig. “Du kanske hittar någon under vår turné tid. Många städer, nya länder., nytt kött. Bara att hugga till.”
“Nej... om jag hittar någon utomlands så skulle det ändå inte funka, jag ogillar distans förhållande något grovt. Hellre dör jag än att vara ihop med någon på andra sidan jordklotet. Det skulle vara alldeles för smärtsamt, för båda parterna.”
“Jag förstår.” svarade han nu, en aning besviken. Helvete om mina aningar hade stämt. Varför hade jag tagit upp detta ämne överhuvudtaget? Jag hade ingen lust att åka på turné med någon som var upp över öronen förälskad i mig, som jag inte kände något annat än vänskap för. Det skulle vara minst lika hemskt som att ha en pojkvän i Kina när man bodde i Afrika.
“Tack.” var allt jag fick ur mig, även fast jag visste att det kanske inte var den smartaste saken att svara på en sådan sak när man hade en tanke om att personen hade en liten förälskelse i en själv.
Nick tog en klunk från sitt té. “Inga problem... Känslor är mitt område. Eller på sätt och vis. Jag dansar ju, och man släpper ofta ut sina känslor i dans. Jag har lätt att tyda dans och därför kan jag tyda känslor.”
“Ofta? Coolt. Jag har inte riktigt hunnit lägga så mycket fokus på andras dans, allt jag lägger uppmärksamhet på är min egna dans. Allt omkring mig spelar ingen roll när jag rör på fötterna i danssalen.”
“Jaha, ja men så kan det vara. Hur har det gått för dig i skolan då?” undrade han och tog ännu en klunk té.
“Skolan är som skolan. Det som är bra med min skola är ju att jag slipper ha massa tråkiga lektioner hela tiden. Det enda jag behöver göra nu är att gå på danslektionerna allt annat fick jag betyg på medan jag pluggade här i L.A.” jag tänkte tillbaka på när jag fått beskedet och hur glad jag var. Ett leende uppenbarades på mina läppar och Nick kollade på mig. Jag jag trodde jag var paranoid när jag kände hans huvud luta sig närmare mitt. Vad vill han mig? Jag vände bort och tog upp min kopp från bordet. Pinsamt.
“Så... Vad menade Justin när han sa att han ville ha din rumpa för sig själv?”
“Hehe, nej då. Det är bar en sak jag och han skojar om.” svarade jag och skrattade. Jag ville inte riktigt berätta hela storyn bakom vårt interna rumpskämt. Dels för att jag ansåg att Nick inte behövde veta sånt och dels för att jag inte ville att han skulle känna sig avundsjuk på Justin om det nu var så att han hade känslor för mig.
“Om du säger så...” åh. Jag avskydde det här. Detta var riktigt pinsamt. Var är Justin när man behöver honom?
“Alltså det är inget ‘hemligt’ men det är bara en konstig sak jag började med som inte ens är värd att ta upp. Så känn dig inte utanför eller något.” log jag vänligt mot honom och reste mig upp.
“Vart ska du?” frågade han i samma stund som jag tog ett steg. Jag slog mentalt till honom i bakhuvudet.
“Jag ska bara byta tröja... det är läggdags för mig snart. Justin ville ha mig pigg imorgon, vi ska ju träna som bara den.” påminde jag honom och fortsatte min färd in på sovrummet där jag drog på mig ett par svarta hotpants, ett linne i liknande färg och en röd och svart rutig skjorta över det. Skjortan skulle jag inte sova i, utan det var bara något jag hade nu när Nick var här. Annars skulle situationen bli mer än awkward. Jag övervägde mellan badrummet och att gå tillbaka in i vardagsrummet, men beslutade att gå in på badrummet. Väl inne öppnade jag det lilla fönstret jag hade på glänt och började sedan smörja in mitt ansikte i olika krämer för att få bort smink och annat smuts som befann sig i ansiktet på mig.
I samma stund som jag torkade av ansiktet med min svarta handduk knackade det på dörren. Nick.
“Alex? Är du död eller? Du har varit där inne ett tag.” konstaterade han med en gnutta - stryk det, en liter oro i rösten. Jag suckade och drog upp mitt hår i en slarvig knut innan jag slog upp dörren. Nick backade ett par steg för att låta mig komma ut. I det här tillfället kändes han som en liten unge, seriös. Han var tusen gånger värre än Leo och Jake och Justin tillsammans. Jag var ovan med den här sortens jobbighet.
“Jag ordnade mig bara inför natten.” förklarade jag för honom. Han nickade och gick sedan med mig tillbaka in i vardagsrummet. På färden slängde jag en hastig blick på klockan. Halv tio... om Nick gick härifrån klockan 10 skulle jag alltså få sju timmars sömn. Det var på tok för lite, men vad skulle jag göra åt saken? Klockan gick inte att dra tillbaka direkt.
“Jag kanske borde dra då? Vi ska väl ses rätt så tidigt?” Ja. Snälla. Gå bara.
“Runt sju skulle vi väl börja? Varför frågar du mig? Du är ju chefen.” skämtade jag, glad över att han snart skulle gå.
“Ja. Något sånt var det ja. Får nog kolla upp det.” sa han och gick mot dörren. Han drog på sig sina skor och slängde ut armarna i hopp om att få en kram. Jag gav honom en lätt kram innan jag drog mig ur den.
“Vi ses imorgon Nick.”
“Sov så sött Alex.” sa han och steg utanför dörren. Jag brydde mig inte ens om att kolla efter honom utan smällde igen dörren direkt. Äntligen.
Jag stegade tillbaka in i vardagsrummet och tog undan brickan med kopparna vi använt. Jag brydde mig inte ens om att diska dem utan lät dem ligga på diskbänken. Min kopp var inte ens färdigdrucken. På väg till sovrummet tog jag min mobil och då kom jag på den riktiga anledningen till varför jag hade ringt Justin tidigare idag. Jag skulle berätta om att paparazzis hade attackerat mig. Inte om fansen jag träffat vid Walmart. När jag nådde sängen slängde jag mig i den och drog täcket över kroppen. Innan jag kopplade in mobilen i laddaren slog jag Justins nummer och tryckte telefonen mot örat. Knappt den första signalen hade hörts innan jag hörde Justin i andra änden.
“Hallå babe. Har du redan sakat min rumpa?”
“Jag hatar att erkänna det... Men ja. Ikväll med Nick var en pina. Det var pinsamt. Jag visste inte vad jag skulle snacka om, det var inte detsamma som att vara med dig. Dessutom tror jag att han gillar mig. Som mer än vän.” Jag hörde mig själv och insåg att jag hade låtit som en klagande fjortis. Usch.
“Ja du, synd att jag... Men vänta. Vad menar du med att du tror att Nick gillar dig som mer än vän?”
“Ja.. sättet han kollade på mig, han var som en krävande liten unge dessutom. Det var inte så jag hade uppfattat honom när vi hade träffats på klubben. Dessutom så frågade han mig om när vi började. Han borde väll veta det? Jag antar att han bara ville ha något att prata om...” mumlade jag in i telefonen och tuggade på min kind, där jag redan hade ett sår efter en tidigare tuggnings-incident.
“Men skit i det nu. Det jag ringde för var att jag kom på varför jag hade ringt dig idag och det var inte för att berätta om fansen. Det jag ville säga var att när jag skulle till Walmart så stod det ett dussintal paparazzis utanför min port och jagade mig och ställde massa frågor om dig, om mig. Om oss.”
“Det är inte bra Alex... inte för att dem frågar om mig eller dig, för det har du bevisat att du klarar av, utan för att dem vet vart du bor. Du kommer bli attackerad så länge vi umgås. Åh, jag är så ledsen Alex.” ursäktade Justin sig bekymrat i andra änden.
“Det är en risk jag är villig att ta. Inte bara för dansens skull utan för min och din. Du är min vän och jag gillar dig allt för mycket för att sluta umgås med dig.”
Aw... vad tycker ni om Nick allihopa? Detta kapitlet var skrivet utav oss båda, så redigt med kommentarer innan nästa! Muchlove, E&L
Love Me Like You Do - 21
”Sååååå… Det där med Selena var ju pinsamt.” Jag såg ner på Alex och försökte låta bli att skratta. Hennes ansiktsuttryck var seriöst men ögonen såg ut att brista ut i skratt i vilken sekund som helst. Och jag hade rätt. Sekunden senare började hon skratta och jag följde hennes exempel.
”Du skulle sett din min när jag kramade om dem! Prislös!” Jag skrattade ännu mer och stannade vid övergångsstället för att se mig om. Alex gick baklänges framför mig och jag blickade en bil några meter fram komma körandes i full fart mot henne.
”Alex!” skrek jag och ljudet av bilens tvärbromsning fyllde mina öron.
Kommentera /Liv
Love Me Like You Do - 20
”Och du är inte ens påklädd än!” vrålade Justin med händerna om kinderna så fort jag tagit ett steg utanför dörren. Jag skrattade bara åt honom och skyndade mig in på rummet där jag drog på mig det första jag kunde hitta vilket var ett par höga shorts och en vit topp. Till det fick det bli mina Dr Martens och ett armband. Jag greppade tag om min mobil och väska innan jag lämnade rummet.
”Redo att gå?” frågade jag Justin som slagit sig ned i soffan med mobilen upptryckt i ansiktet.
”Va? Är du redan klar? För Selena brukade det ta-”
”Men jag är inte Selena. Ska vi gå?” avbröt jag honom med en blinkning. Justin nickade och följde lydigt med mig ut i trapphuset.
”Gud vad jag är full!” utbrast jag och höll mig för magen samtidigt som vi lämnade den Indiska restaurangen Justin hade valt åt oss. Tydligen var Justin stamkund där då alla hälsade vänligt på honom och pratade med honom som om de hade känt varandra hela tiden. Maten hade varit utom ordentligt god och jag hade redan planerat in nästa besök. Till middag!
”Vad sägs om att vi går en runda på stan. Sedan köper vi en glass?” Seriöst? Vi hade precis ätit värsta måltiden, jag lovar den hade kunnat mata en hel familj, och nu pratar han om att äta glass?
”Vi åt precis Jus, chilla lite va?”
Han skrattade och slog till mig på axeln. ”Ja, jag vet, det var därför jag föreslog att vi skulle gå en runda inom stan. Du kanske vill shoppa något fint. Kanske nya trosor, du vet, för eventuella händelser i framtiden. Om du förstår vad jag menar.” han vickade på ögonbrynen och log ett Justin-peddo-leende.
”Ha, ha. Jätte kul. Det som hände idag kommer, hände idag och aldrig mer. Förstått?” Jag lade mina armar i kors och var så seriös som jag kunde. Något inom mig sade dock emot mig och jag kände att jag på ett sätt ändå ville vara nära honom. Jag ville att han skulle ge mig komplimanger, jag ville att han skulle ha sina händer på min midja. Precis så som han hade haft dem i morse. Men det var fel. För det första har jag inte tid med sådant här, och för det andra så var jag och Justin vänner. Inget mer.
”Vi får väl se, babe.” Återigen vickade han med brynen och såg ner på mig. En lätt rodnad spred sig över mitt ansikte när han uttalade smeknamnet han just gett mig. Varför rodnade jag? Jag brukade inte vara den som rodnar. Aldrig. Men detta var annorlunda. Varför vet jag inte, det bara var så.
Vid det här laget hade vi hunnit fram till Foverver 21 butiken och jag gjorde en gest med huvudet åt Justin som tydde på att jag ville gå in där. Han nickade för att försäkra mig om att han fattat innan han sprang fram till dörren och höll upp den för mig att gå in först.
”Damerna först.” sa han och bugade. Jag tvärstannade dock precis vid tröskeln och han såg undrandes på mig. ”In med dig Alex.” manade han.
”Men du sa ju damerna först, så jag väntar på dig.” jag log retligt och Justin skakade bara på huvudet med ett flin.
”In med dig nu bara. Jag är hungrig jag vill ha glass.”
”Justin! Hungrig igen? Vi åt ju precis!” utbrast jag och steg in i affären men Justin strax bakom mig.
”Hey!?Var tror du jag får all energi ifrån?” jag skrattade lite och gick mot tjejavdelningen. Jag bläddrade lite bland de olika byxorna, modet nuförtiden var en pina och ändrades hela tiden. Jag ville helst ha baggyjeans och mjukis hela tiden. Men ibland tittar min tjejigare sida fram och vill ha lite med sofistikerade kläder. Idag var en sådan dag. Min blick föll på ett par vinröda stuprörsjeans samtidigt som jag ökade takten mot dem ringde min mobil i fickan. Vem kan det vara nu?
Okänt nummer. Jag drog tummen över skärmen och tryckte telefonen mot örat.
”Hallå?”
”Hej gumman! Hur är det med dig?”
”Elenor?” frågade jag, lite osäker på vem det var på andra sidan luren.
”Ja gumman, det är jag. Hur är det med dig?” undrade hon glatt.
”Oj jag kände inte igen din röst, men ja jag mår väl bra. Jag och Justin är ute och shoppar. Hur är det med dig och alla andra?” undrade jag. Vi det här laget hade jag kommit fram till de vinröda byxorna och granskade dem noga. De var väldigt fina och väldigt i min smak. Jag tog de paret som hängde längst fram på ställningen och tryckte dem mot mig. Elenor babblade på om hur hela familjen var exalterad inför deras resa till Tyskland där de skulle se mig uppträda för första gången. Jag mumlade några ”ja” lite då och då för att hon skulle veta att jag var kvar och vände mig om för att leta efter en spegel. När jag fann mig själv i en av de långa speglarna bakom mig granskade jag mig själv. De skulle nog sitta rätt bra på mig.
”Ja Elenor det ska bli jätteroligt. Vi ska träna imorgon en sista gång innan vi ger oss av på onsdag morgon.”
”Ja det låter skoj…” jag vände mig om och såg Justin komma gåendes, så jag höll återigen upp plagget framför mina ben och han granskade byxan jag höll upp. Jag mumlade ännu några ”ja” till Elenor och Justin höll upp tummen för att bekräfta mitt beslut om att köpa byxorna. Så jag försökte leta upp min storlek.
”Men du gumman jag måste gå nu. Jake behöver hjälp med läxorna. Ha det nu så bra och hälsa alla där, okej?”
”Ja det ska jag göra. Pussa Jake och Leo från mig, eller pappa också för den delen men ingen sån snuskig puss ni brukar ge varandra utan en sådan på kinden, du vet.” skrattade jag.
”Jag lovar. Vänta! Leo vill prata med Justin. Sköt om dig hjärtat.”
”Du med!” sa jag och räckte över telefonen till Justin. Han tog emot den men såg frågandes på mig. ”Det är någon som vill prata med dig.” sa jag då och blinkade åt honom.
Jag tog emot telefonen förvirrat. Alex, som verkade lägga märket till ändringen i mitt ansiktsuttryck, sa ”Det är någon som vill prata med dig.” hon blinkade och jag förstod genast vem det var, Leo.
”Hej buddy!” utbrast jag glatt och lämnade Alex bakom mig.
”Hej Juschtin!” jag log när jag hörde honom. Även fast jag aldrig träffat honom personligen så kunde jag dra slutsatsen att han var urgullig. Hans uttal var något av det sötaste, bort sett från min egna lillebrors uttal då ju. Jag sträckte fram handen för att öppna dörren till butiken och steg ut på gatan.
”Hur är det med dig lilleman?”
”De äe braaaaaa, schjälv?” Jag fick kämpa för att hålla mig för skratt. Denna pojke var ju allt för söt han.
”Jodå det är bra med mig, Alex är här med mig.”
”Ja vet, men jag schaknar inte henne, hon va häe igåj.”
”Jag har saknat henne. Men snart ska vi träffas kompis! I Tyskland. Har din mamma berättat det?” undrade jag och lutade mig mot väggen bredvid dörren.
”Ja! Ja vill tjäffa dej Justin. De scha bji såååå kuj! Vi ska leka kujjajömma.”
”Ja det ska vi! Och tjuv och polis också!” jag vände mig om och skulle precis gå in i butiken igen när Alex kom ut. Hon log och hade världens största kasse med sig för att bara ha handlat byxor. Jag snodde runt och höll nästan gå in i någon. Jag såg ner lite och där stod ingen mindre än Selena. Med hennes mamma.
”Leo, jag måste gå nu buddy. Vi ses i Tyskland okej? Hälsa Jake från Alex och mig. Hejdå!”
”Okej Juschtin. Hedåååå!” Och med det sagt la jag på luren och gav den till Alex. Sedan såg jag på Selena igen och hon log.
”Hej Sel.” sa jag och kramade henne. Hon stelnade till lite under min beröring men det var inget som påverkade mig. Ända sedan vi gjort slut har jag mått bättre. Mindre stress och mindre bekymmer. Jag drog mig ur omfamningen och vände mig sedan mot hennes mamma. ”Hej Mandy! Hur är det?”
”Jo tack Justin det är bra. Hur är det själv?” frågade hon vänligt.
Jag ryckte på axlarna. ”Samma gamla visa.” Sedan vände jag mig mot Alex. ”Ehm… Alex, det här är Selena. Selena, Alex.” sa jag och de skakade hand. Jag skulle precis öppna munnen för att presentera Alex för Mandy också när hon avbröt mig.
”Åh hej Selena! Så trevligt att äntligen träffas. Jag har hört så mycket bra om dig!” Selena log lite, inte henens vänliga leende utan ett leende som tydde på hat. Snälla Selena, var snäll, tänkte jag.
”Jaså vad trevligt.” sa hon bara och drog tillbaka sin hand. Fan.
”Ehm, Mandy, detta är Alexandra, min dansare. Alex detta är Mandy, Selenas mamma.” sa jag och även dem skakade hand.
”Hej Mandy, trevligt att träffas.”
”Detsamma Alexandra.” svarade Mandy och de släppte varandras händer. En tystnad spred sig och detta var pinsammare än något annat jag varit med om. Och tro mig när jag säger att jag varit med om ganska många pinsamma stunder.
”Så…” började jag och stoppade ner händerna i mina bakfickor.
”Jag tänkte, du kanske vill hämta dina grejer som är kvar hos mig och jag kan hämta mina grejer hos dig?” sa Selena och fick det att låta som en fråga.
”Visst.” svarade jag. Ungefär lika drygt som hon hade svarat Alex. Hon kanske inte gillade henne men hon behövde inte vara otrevlig. Alexandra är min vän och Selena borde veta bättre än att vara respektlös mot henne. ”Jag kanske kommer över. Eller så skickar jag Moshe jag har fullt upp imorgon och vi åker på onsdag.” fortsatte jag sedan.
Hon nickade bara och såg på Alex. ”Men vi hörs då?”
Jag nickade ”Absolut. Ni får ha det så bra, så ses vi! Ta hand om varandra.”
”Det var trevligt att träffa er båda!” sa Alex och kramade om dem. Jag ville ge henne en fet box, men det skulle jag aldrig. Varför var hon så snäll när Sel hade varit så otrevlig mot henne? Alex var en bra person, jag kunde se det på henne. Även om hon var lite dryg ibland så menade hon väl. Hon kanske var för bra?
Vi gick tyst ned för gatan när min blick hamnade på hennes kasse. Den var enorm. De kunde väl inte ha gett henne den kassen för ett par byxor? Det kunde knappast vara miljövänligt. Jag försökte snegla in i den så jag kunde se vad hon köpt men det gick inte. Så jag bestämde mig för att rycka den ur hennes händer och tjuvkolla.
”Justin! Vad fan?!” hon ryckte den ur mina händer igen. ”Vad håller du på med?”
Jag log. Hon hade köpt på sig lite underkläder och av det jag kunde se såg de sexiga ut. Fast varenda kille tycker väl att underkläder är sexiga så det var väl inget konstigt.
”Så du förbereder dig inför framtida händelser, va? Bra. Jag tror rosa kommer passa dig.”
”Ha! Du kommer aldrig få se dem på mig.” hon log stolt och stannade vid ett glasstånd.
”Nej det hoppas jag verkligen.” För tredje gången idag vickade jag på ögonbrynen medan Alex bara såg förvirrat på mig. Jag väntade ett tag och lät henne tänka efter ett tag.
”Men du sa ju preci… Ahaaaaaa,” Sa hon och slog handflatan i pannan. ”att jag inte förstod det. Din lille perversa pajas. Aldrig. Hör du mig? Aldrig.” hon vände sig om mot glassförsäljaren och beställde en glass till sig själv och jag gjorde detsamma innan vi fortsatte att gå mot parken lite längre fram.
”Eller åtminstone inte innan det ligger en ring på detta finger.” Hon höll upp vänstra ringfingret och jag förstod direkt vad hon menade. Hon vill vänta tills hon gift sig med såna grejer som sex. Det var bra. Det betydde att hon tog sådana saker på allvar och inte var som andra tjejer. Jag gillade det. Jag brukade vara likadan. Men vad som hände vet jag inte. Jag var med Selena och vi båda tyckte att vi var redo, sen hände det bara liksom.
”Jag tycket det är starkt av dig. Det är inte många tjejer som tänker så.” Jag var stolt över att jag hittat någon som henne. Jag hade fått dålig kritik på senaste tiden för att ha börjat umgås med Lil Twist och Lil Za. Folk tyckte tydligen de hade dålig inverkan på mig. Men jag är inget barn längre, jag kan ta hand om mig själv. Dock känns det skönt att ha en person som Alex här. Hon var annorlunda och påverkades inte av det faktum att jag var världskänd. Hon såg mig för mig, och det är sådana personer jag har svårt för att träffa. Visst jag hade haft Sel, men hon hade annat och hon offrade inte lika mycket som jag för att kunna vara med mig. Vilket tillslut gjorde att vårt förhållande blev komplicerat.
”Ja jag ser ingen mening i att inte vänta. Jag menar, vad gör det för skillnad om du gör det nu, eller om du gör det när du är gift? Mannen eller kvinnan du gifter dig med kanske kommer uppskatta dig mer för att ingen annan rört dig. Eller, så tänker jag. Men man vet aldrig. Det kanske händer någon gång innan. Jag vet inte, men jag vill i alla fall hålla mig. Jag har inte bråttom med sådant. Jag har hela livet framför mig sen ju!”
Jag var mållös. Fanns det verkligen sådana tjejer kvar här i världen? Alex gav mig ett hopp. Ett hopp om att alla inte var likadana och att det fortfarande fanns människor där ute som gjorde det dem själva tyckte passade bäst för dem.
En tystnad spred sig omkring oss. Den var inte pinsam eller något, utan lugnande. Som två vänner som umgicks varje dag och som inte hade behov av att prata hela tiden. Det var skönt att kunna vara såhär med Alex. Jag kände mig som den lilla pojken från Stratford igen. Och det kändes bra.
”Sååååå… Det där med Selena var ju pinsamt.” Jag såg ner på Alex och försökte låta bli att skratta. Hennes ansiktsuttryck var seriöst men ögonen såg ut att brista ut i skratt i vilken sekund som helst. Och jag hade rätt. Sekunden senare började hon skratta och jag följde hennes exempel.
”Du skulle sett din min när jag kramade om dem! Prislös!” Jag skrattade ännu mer och stannade vid övergångsstället för att se mig om. Alex gick baklänges framför mig och jag blickade en bil några meter fram komma körandes i full fart mot henne.
”Alex!” skrek jag och ljudet av bilens tvärbromsning fyllde mina öron.
Oooooooooojsan vad hände där? Pinsam träff med tanke på Selena och Justins situation och hur gullig är inte Leo? Önskar att jag också hade en sån bror.
Jag sitter och fangirlar över min egna novell ibland. Jag måste vara dum i huvudet, eller bara väldigt egoistisk. Men vad tycker ni? Er åsikt är viktig. Kommentera, era tankar och funderingar. Vi tar emot all kritik! Love /E
Love Me Like You Do - 19
”Jag spelar Candy Crush. Måste koncentrera mig.”
”Åh jag med! Vilken level är du på?” undrade jag, glad över att jag inte var den enda som också spelade det spelet.
”Tjugosju.” svarade han.
”HA! Jag är på trettiotvå!”
”Du fuskar säkert Alex."
”Nej, superstjärnan. Tål du inte att någon är bättre än dig?” jag vände mig med ryggen mot Justin och efter några minuters tystnad så orkade inte mina ögon hållas uppe och jag hamnade i en djup dvala.
Jag slog yrvaket upp ögonen efter att ha känt av en rörelse under min kropp. En konstig sådan. Sedan när började min säng röra på sig? Ikea hade inte sagt ett dugg om att sängen skulle leva när jag köpte den. Sömndrucket kollade jag ned på madrassen och till min chock var det inte sängen jag låg på, utan på Justins bröstkorg som sakta och fridfullt lyftes upp och ned i samband med hans andningar.
Jäklar… jag hade nästan glömt bort att jag befann mig i Los Angeles, i samma säng som Justin Bieber. På något sätt var tanken omtumlande. Jag menar – han är ju trotsallt världens kändaste (och snyggaste) tonåring. Vem skulle inte bli förvånad över att vakna på hans bröstkorg?
Något inom mig undrade om jag hade druckit igår på grund av mitt svaga minne, men bestämt skakade jag på huvudet. Nej. Inte med Justin. Jag dricker inte, så varför skulle det vara annorlunda nu? Min blick for mot den lilla runda klockan, jag köpt på en andrahands butik nere i stan, som stod placerad på det vänstra nattduksbordet. Klockan visade strax efter halv sex. Jet-lag är bara fantastiskt… tänkte jag sarkastiskt och reste mig sedan upp ur sängen. Golvet knarrade till en aning under mig, så jag stannade till för att försäkra mig om att jag inte hade väckt Justin. Ett litet stön for ur hans strupe men det hindrade inte honom från att fortsätta sova. Lättat fortsatte jag ut till mitt kök. Damm hade samlat sig i varenda vrå av diskbänken. Justin hade verkligen haft rätt angående städningen.
Jag greppade tag om en vattenflaska ifrån kylskåpet och vred upp korken för att kunna börja klunka i mig det kalla vattnet. Jag hade en hemsk tendens att sova med öppen mun, vilket resulterade att jag alltid vaknade torr i hela munnen. Vatten var prio ett i såna lägen. Inom några sekunder kändes vattenflaskan betydligt mycket lättare och jag antog att den var slut och slängde den i papperskorgen under diskhon. Jag snodde runt för att fortsätta in i vardagsrummet när ett skrik lämnade min strupe. Jag slog min hand mot min bröstkorg och kände mitt hjärta slå hårdare än en kollibris vingar innanför mitt kött.
”Justin! Du skrämde livet ur mig, geez.” andades jag ut mellan mina hastiga flåsningar. Justin, som fortfarande var trött efter nattens sömn, förstod inte ett dugg om vad jag snackade om utan gnuggade sig endast i ögonen.
”Har du kaffe? Eller juice kanske… det spelar ingen roll. Red Bull?” frågade han med tjock, sömnig röst.
Jag slog återigen upp kylskåpsdörren och beslutade att Justin lätt kunde behöva något godare än kaffe den här tiden på dygnet och räckte därför över en iskall flaska red bull som jag hade glömt innan jag åkt här ifrån sist. ”Drick, att städa är jobbigt.”
”Jaaa, bada är kul ja..” viskade han sömnigt fram medan han knyckte upp locket till burken. Jag granskade hur hans adamsäpple rörde sig upp och ned i samband med sväljningarna. Justins adamsäpple var vackert på något vis. Inte som Victors, som stack ut tre centimeter (ja, vi hade mätt) utan det bara låg där. Ungefär som ett litet, litet, litet ägg.
”Förresten”, mumlade Justin fram en aning piggare denna gång, ”Sov vi bredvid varandra inatt?”
Jag kollade generat ned på mina rödmålade naglar, ”Jaa..”
”Jag tyckte väl att jag kände en sexig rumpa mot min kropp. Min kunde det knappast varit.”
”Pfft… ska vi äta frukost eller?” frågade jag med höjda ögonbryn, i hopp om att Justin skulle släppa samtalsämnet om rumpor. Det påminde mig bara om mitt pinsamma kläm igår.
Justin nickade, ”Vad ska vi äta?”
Jag ställde mig på tå för att kunna se in i skafferiet men ändå så nådde jag inte med blicken. Jag ryckte till när två händer placerades på min midja och drog ned mig på fötter igen. Justin log.
”Jag fixar det här gullet. Ta hand om ditt morgonruffs istället…”, sade Justin men ändrade sig sedan. ”Nej låt det vara. Det är sexigt när jag tänker efter.”
Hettan blossade upp på mina kinder. Komplimangerna gjorde mig alldeles till mig. Till och med en aning knäsvag. Speciellt när han sa det med sin hesa morgon röst… ååh… Lägg av. Justin ställde ned ett brödpaket och jordnötssmör på diskbänken medan han sökte efter assietter i skåpet bredvid.
”Det här är allt du har. Vi måste handla… seriöst Alex, du kan inte svälta. Jag ville inte ha mina dansare feta, men inte för smala heller för den delen!”
”Vi åker ändå snart. Det spelar ingen roll, jag klarar mig på nudlar eller något.” svarade jag snabbt.
”Jag tvivlar på det.”
”Skit samma.” muttrade jag och öppnade kylskåpet för att ta ut det sista, halvfulla mjölkpaketet. Justin hade redan dukat fram alltihopa på det lilla, vita matbordet jag ägde så jag banade iväg dit med mjölkpaketet och två glas. Jag drog ned min stora sovt-shirt en aning innan jag slog mig ned. Det sista jag ville var ju att Justin skulle se mina töntiga trosor med rosa hjärtan. Mina så kallade ’natt-trosor.’ Jag använde slappa trosor om nätterna och lite snyggare om dagarna eftersom att det var obekvämt att sova i till exempel string.
Jag greppade tag om kniven som i princip stod upp på jordnötssmöret. Justin grimaserade oskyldigt efter första tuggan.
”Brödet kanske är lite torrt… och jordnötssmöret en aning beskt… men annars var det gott.” ljög han och svalde tuggan med ett helt glas mjölk. Efter han svalt alltsamma ändrade hans ansikte färg till en lite grönare variant.
”Mjölken är gammal…” rapade han fram med handen på magen. Jag kunde inte hjälpa det, utan brast ut i gapskratt på en gång. Mitt anfall var så pass kraftigt att jag inom några sekunder föll ned på golvet. Justin kollade bara ned på mig med stora ögon. ”Vadå?”
”Du ser ut som en gammal farfar som försöker bevisa för sitt barnbarn att gammal mat går att äta.” skrattade jag fram medan jag kippade efter luft. Justin drog en hand genom hans rufsiga hår.
”Jag kanske är farfar.”
Mitt skratt upphörde på en gång.
”Det kan du inte, det är ju omöjligt.” svarade jag allvarligt och hävde mig upp tillbaka på stolen.
”Tror du på dig själv eller? Jag skojar med dig dumskalle.” svarade han bittert tillbaka med en gnutta ironi i rösten.
”Håll käften idiot.” fräste jag tillbaka.
”Jag gillar att prata, problem eller ditt… ööh… tå-ludd.”
Jag brast ut i skratt. ”Kom du inte på något annat än tå-ludd? Du är ju sämst din pajas.”
Jag reste mig upp och plockade undan från bordet. Allt hamnade i soptunnan, tillochmed porslinet. Det gick alltid att köpa nytt. Dessutom var inte två assietter, två glas och lite bestick en särskilt stor förlust. Justin ställde sig upp i dörröppningen till mitt sovrum och inte förrän då märkte jag att han inte bar några byxor, precis som jag. Det tjocknade till i halsen på mig men inte av sorg eller rädsla. Det var en känsla jag inte kunde sätta fingret på.
”Ska vi sätta igång då?” frågade Justin och nu med armarna i kors. Jag nickade hastigt medan jag log.
”Let’s do this.”
Efter att ha dragit på mig mina jogging byxor så hade vi dragit igång. Justin hade börjat dammsuga och jag dammade av olika ställen. Musiken dunkade högt från högtalarna och fyllde hela lägenheten. Det var nästan som en städfest. Jag drog sista draget med fönsterskrapan och sjönk sedan ihop i soffan i samma stund som Justin slog av dammsugaren inifrån köket.
”Är du klar?” ropade han in till mig.
”Ja! Är du?” svarade jag trött. Det knakade till i golvet när han kom in i vardagsrummet. Han kollade upp mot fönstret där jag hade lindat gardinerna runt gardinstången för att slippa få dem blöta.
”Perfekt. Nu ska vi bara greja köket, moppa golvet och fixa din röriga garderob! Sedan kan vi gå på lunch.”
”Du låter hemsk. Jag hatar dig just nu, vet du det?” mumlade jag surt fram men Justin log bara mot mig.
”Du älskar mig, alla gör det. Jag är flawless. En irresistable person.” flinade han och vände sedan dramatiskt på klacken in till köket igen. Jag greppade tag om hinken som var fylld med smutsigt fönstervatten och släpade med den in på badrummet där jag hällde ned allt i badkarlet. Till min förvåning var badrummet också städat. Justin var superman när det gällde städning och ändå valde han att ha städare till det. Innan jag gick sköljde jag noggrant undan det smutsiga vattnet med duschen.
När jag kom ut igen hade Justin redan satt igång med moppandet i mitt sovrum. ”Jag gör det.”
”Nej men det är helt okej Alex. Jag vill hjälpa till. Det var längesedan jag städade själv. Ta köket du!” tyckte Justin allvarligt. Hans argument var tillräckligt bra för mig att gå min väg in till köket. Väl inne slog jag upp alla luckor och slängde ner alla ätbara föremål jag kunde hitta. Inget av det var ätbart vid det här laget ändå, så det spelade ingen roll. Vad skulle jag annars göra med det? Be Justin röra förpackningarna och sälja det på ebay?
”Justin!” ropade jag så snart jag smält in min tanke. Det tog en stund innan han svarade,
”Ja?!”
”Skulle du kunna komma hit ett slag?” frågade jag och greppade tag om ett gammalt knäckebröd paket. Justin kom in lika snabbt som en sengångare i köket och ställde sig framför mig. Jag fiskade upp min telefon ur fickan medan jag höll fram knäckebröd paketet till honom.
”Kan du hålla i detta och låta mig fota dig?” frågade jag. Han tog tveksamt emot paketet.
”Varför då?”
”Jag ska sälja det på ebay.” log jag till svars och knäppte snabbt en bild. Justin såg fortfarande tveksam ut.
”Vad ska pengarna gå till?” protesterade han och sneglade ned på min skärm medan jag fingrade på ebay.
”Hälften går nog till UNICEF och andra halvan ska jag köpa mat för. Jag vill inte dö här.”
”Jaja.” svarade Justin bara innan han gick igen. Jag ryckte på axlarna och fortsatte slänga allting förutom knäckebröd paketet. Mobilen vibrerade non-stop i bakfickan på mig, men på ett sätt var det skönt. Det kändes ungefär så som Justin hade känts under nattens gång. Tanken fick mig att le en aning. Det hade varit rätt så my-… På riktigt Alex. Lägg av. Jag fick inte gå och kära ner mig i någon, även fast jag inte visste om det jag kände var kärlek eller vänskap ännu.
När jag äntligen var färdig med maten bytte jag plats på allt porslin i lådorna och gick sedan ut med den stora påsen som innehöll all min gamla mat. Jag hoppades innerligt på att någon uteliggare skulle komma och äta upp den, så att inte denne dog av svält eller något liknande. Men i Los Angeles var det nästan omöjligt att svälta. Folk slängde mat lika lätt som dem andades in här. Jag skyndade mig upp till lägenheten igen och mötte Justin i dörröppningen.
”Allt är klart. Jag grejade din garderob också eftersom du var så seg och jag orkade inte vänta. Ska vi gå och äta lite mat nu, snälla?” bad han och kollade på mig som ett litet barn. Jag rynkade på pannan.
”Jag har på mig en alldeles för stor, vit t-shirt, flipflops och träningsbyxor. Tror du seriöst att jag går ut såhär? Bara för att du hade en snäll kompis som kunde komma förbi med rena kläder till dig betyder inte det att jag ska gå ut som en fullkomlig pajas.”
”Klä på dig nu då!” manade Justin mig med en knuff. Jag skakade på huvudet.
”Jag måste duscha först. Det går snabbt, jag lovar.” sade jag och försvann sedan in på badrummet. Kläderna jag hade städat i lade jag ned i tvättkorgen eftersom dem förmodligen hade blivit en aning svettiga vid det här laget. Att städa var inte en dans på rosor direkt. Kanske om man hette Justin Bieber då.
På nolltid hade jag hunnit schamponera och balsamera håret, tvålat in mig och rakat mig lite här och var utan att Justin hade behövt knacka en enda gång. Knackningar tog dock fart när jag stod med min hårfön i ena handen och min deodorant i andra.
”Alex SKYNDA!” skrek Justin otåligt på andra sidan dörren. Han var precis som en liten unge, värre en Leo brukade vara tillochmed och Leo var tre. Jag rollade mig snabbt i armhålorna och stressblåste håret medan jag sminkade mig. Eftersom jag inte haft någon tid överhuvudtaget till att styla håret medan jag blåst det så drog jag bara upp det i en hårdoughnut. Jag sprayade två spray av Britney Spears parfym innan jag låste upp dörren och gick ut.
”Och du är inte ens påklädd än!” vrålade Justin med händerna om kinderna så fort jag tagit ett steg utanför dörren. Jag skrattade bara åt honom och skyndade mig in på rummet där jag drog på mig det första jag kunde hitta vilket var ett par höga shorts och en vit topp. Till det fick det bli mina Dr Martens och ett armband. Jag greppade tag om min mobil och väska innan jag lämnade rummet.
”Redo att gå?” frågade jag Justin som slagit sig ned i soffan med mobilen upptryckt i ansiktet.
”Va? Är du redan klar? För Selena brukade det ta-”
”Men jag är inte Selena. Ska vi gå?” avbröt jag honom med en blinkning. Justin nickade och följde lydigt med mig ut i trapphuset.
Sådär ja! Vad tyckte ni? Hoppas ni gillade det hursom helst! Kommentera sönder nu, xoxo Liv.
Love Me Like You Do - 18
När jag kommit halvvägs ryckte någon till i ytterdörren där nere och ringde på ringklockan utan att sluta. Denna plötsliga händelse orsakade att jag hoppade till i sängen och välte ut nagellacket över en stor del av täcket. Fan. Jag lät det vara så så länge för att springa ned för trappan för att se vem som förde oväsendet. När jag öppnade dörren såg jag Tyra framför mig, röd i ansiktet av ilska.
”Jag kommer döda honom!” Döda vem? Vem pratade hon om?
”Tyra vad pratar du om?”
”Victor. Han tycks inte kunna bestämma sig.”
Jag letade med blicken över folkmassan på flygplatsen, trots att klockan var över ett på natten så var det fullt med människor som förmodligen väntade på att någon ska anlända. Jag hade sagt till Justin att jag skulle landa klockan fyra på eftermiddagen, men ack så fel jag hade. Jag sökte med blicken efter honom men kunde inte hitta honom någonstans. Han kanske väntar ute i bilen, tänkte jag och gick mot utgången släpandes på mina två stora resväskor.
Plötsligt kände jag en arm om min hals. Jag släppte taget om mina väskor av rädsla när jag hörde en mörk och obehaglig röst säga ”Är det du som har lovat mig ett kläm på rumpan eller?”
Justin. Jag vände mig om i hans omfamning och möttes av hans bredaste flin. Jag omfamnade honom och höll mina händer precis vid hans korsrygg.
”Heeeeeeej Crewmate!” utbrast jag glatt. Hans grepp om mig blev hårdare och jag kunde inte hjälpa när tanken slog mig om att hans armar om passade perfekt om min kropp.
”Bara lite längre ner Alex, lite till.” jag drog mig ur hans omfamning och slog till honom på axeln.
”Ha ha Jus, jätte kul. Var nu en man och hjälp till med väskorna, jag vill ha McDonald’s som lovat.”
”Nej inte för än du klämmer.” sade han bestämt och lade armarna i kors över bröstet. Jag granskade honom. Han såg rätt bra ut. Han hade ljusa jeans med en vit t-shirt, svart snapback som satt bak och fram på huvudet och till det converse. Otippat, men sant. Justin och converse? Det hade jag aldrig gissat på men det klädde honom. Han var snygg.
Jag skakade på huvudet för att få bort tankarna jag hade och grabbade tag i mina väskor och började styra mot utgången. Jag hörde snabba fotsteg bakom mig och snart dök Justin upp bakom mig och tog ifrån mig väskorna och gick med snabba steg framför mig. Så snabba att jag nästan var tvungen att springa för att hinna med. När jag nådde utgången och steg ut träffades jag av den varma luften. Genast kände jag att jag bar alldeles fel kläder på mig för detta väder. Men som tur hade jag mina träningsshorts under mina mjukisbyxor.
Justin öppnade bagageluckan och tryckte in väskorna. Jag gick över till honom för att även slänga in min handväska. När han lutade sig ner för att bättre få en blick över bagageutrymmet kunde jag få en bättre syn över hans sexiga rumpa som han själv väljer att beskriva den. Och jag ska inte ljuga, den såg rätt hyfsad ut. Jag placerade min hand precis ovanför hans rumpa som för att stödja mig och böjde mig ner. Jag tryckte in min handväska och han kastade en blick på mig och log. Jag log retsamt tillbaka och vände mig för att gå till pasagerarsätet. Men innan jag gick kastade jag blickar omkring oss och såg till att det inte var någon där som kunde se oss för att sedan snabbt förflytta min hand på hans rumpa och gav honom ett kläm. Han hoppade till av den plötsliga rörelsen men fortsatte sedan med sitt. Jag hoppade in i passagerarsätet och kort därefter kom Justin och satte sig. Han sa inget, utan flinade bara.
I tystnad åkte vi till en McDonald’s som vi tidigare besökt. Den är enligt Justin och Fredo lite mer avlägsen så det är inte lika mycket folk som kan lägga märket till dem. När skylten började komma i sikt för både mig och Justin harklade han sig.
”Ska vi äta här eller ta med?” frågade han.
”Ta med? Eller? Jag orkar verkligen inte sitta i restaurangen.”
Han pustade lättat ut, ”Inte jag heller. Jag kan hjälpa dig packa upp, eller så kan du få fortsätta klämma på min rumpa. Det var skönt.”
Åh nej. Mina kinder hettade till. Jag ville inte prata om det. Det var en spontan sak jag gjorde, som verkade rätt för stunden. Nu ångrar jag det lite. Men varför skämdes jag? Jag är inte den typen som skäms. Nej Alexandra, du ångrar det inte. Gjort är gjort.
”Drive in blir det alltså.” svarade jag och undvek rumpämnet. Justin flinade bara och svängde in till Drive in.
”Hem ljuva hem.” mumlade jag när jag steg över tröskeln och in i min hall. Även fast mitt riktiga hem låg i Malmö så hade jag spenderat ett halvår här och liksom vant mig. Nu kändes detta mer som mitt hem än hemma hos familjen. Ingenting hade ändrats. Den lilla hallen med hatt- och skohyllan samt den stora golvspegeln stod där de alltid stått. Vardagsrummet såg exakt likadant ut med de fluffiga sofforna och min vita vägg tv. Den höga diskbänken med de vita barstolarna bredvid där jag åt frukost varje morgon i sex månader. Jag sprang in till mitt sovrum där den stora sängen, även den fluffig, stod på sin plats med nattduksbord på sidorna. Jag såg mig om och bredvid badrumsdörren stod, även där, en golvspegel full med damm. Jag gick fram och skrev ”ALEX” på den innan jag slängde mig i sängen med ansiktet i täcket. Strax efter hörde jag ljud och när jag vände mig om hade Justin också skrivit sitt namn på spegeln.
”Jaha, då får vi väl städa imorgon, antar jag.” sa han och skrattade.
"I guess we have to clean tomorrow."
”Vadå vi?” frågade jag och gick efter honom ut i köket. Han tog McDonald’s påsen och placerade den på diskbänken. Jag hoppade upp på barstolen och lika så gjorde Justin.
”Ja, det går snabbare om vi är två, och dessutom har jag inget att göra imorgon så…” Han tog ut mina nuggets och placerade dem framför mig.
”Justin du behöver inte…”
Han högg in i sin Big Mac men öppnade munnen för att prata ”Alechs schlutha, jaoug vfill hjälfhpa thilll.” Jag grinade åt synen av hans mat när han pratade men sa inget.
”Som du vill, superstjärnan.” Han log brett som om han precis vunnit på lotto och vi åt upp i tystnad.
”Så Alexandra, berätta. Vad har hänt i ditt liv de senaste dagarna?” Justin hade tagit sig friheten och lagt sig ner i min säng medan jag försökte hitta mina pyjamasshorts och t-shirt i mina fullproppade resväskor.
”Ja, var ska jag börja? Vad har jag varit hemma? Två veckor? Det har i alla fall varit två händelserika veckor. För det första,” jag tog en paus när jag fann min t-shirt och tog i med all kraft för att få ut den ur högen med kläder, ”så kom inte min familj mig till mötes på flygplatsen. För det andra,” jag reste mig upp och gick in i badrummet. Drog snabbt av mig mina kläder, hoppade i nya underkläder och tog på mig min pyjamas innan jag gick ut till Justin igen, ”så bråkade jag med min bästa killkompis, som även kallade mig hora. För det tredje var jag med om ett bankrån och har mått dåligt efter det. Och för det fjärde så kom Tyra hem till mig efter att vi hade pratat den dagen och berättade att Victor ville be om ursäkt och att han hade planer på att ta mig till balen. Samtidigt som en annan kille på skolan hade frågat Tyra om hon trodde jag hade kunnat tänka mig gå med honom på balen.” Jag gick fram och slängde mig i sängen, en halvmeter ifrån Justin. Jag ville inte ligga för nära, det hade bara varit skumt. ”Så ja du Justin, det är ungefär vad som hänt i mitt liv de senaste veckorna.”
Jag var tvungen till att snegla åt hans håll för att se till så han var vid liv då han inte gav mig några tecken på det. Han låg på rygg och stirrade upp i taket, precis som jag. Så jag vände tillbaka blicken till den punkten i taket jag innan hade studerat.
”Hur mår du nu. Efter allt det?” viskade han osäkert. Frågan jag undvikit att ställa mig själv hade nu uttalats och väntade på att få besvaras. Men jag visste inte ens hur jag kände. Vad kände jag? Var jag verkligen inte så påverkad av det Virre sa? Har jag verkligen förlåtit pappa bara sådär för att ha struntat totalt i min hemkomst? Har jag förlåtit mig själv för att ha tagit med Jake och Leo till banken den dagen och vem vill jag gå med på balen? Allt det jag undvikt att tänka på snurrade nu runt i min hjärna desperat efter svar. Hur mådde jag egentligen?
”Ehm, jag vet inte. Allt är bara för mycket att jag inte ens vet hur jag känner…” mumlade jag.
”Mamma berättade om bankrånet. Hon sa hur stark du hade varit och hon var väldigt glad över att ha träffat dig och tjatar om att få träffa dig igen.” Jag hörde på rösten att han log och orden han just hade uttalat fick mig att le. Jag gillade Pattie. Hon var så snäll och omtänksam att det måste vara omöjligt att hata henne.
”Vi får se till så att vi träffar henne någon dag innan vi åker.”
”Ja det fixar vi. Men nog om det. Du sa något om att din ”bästa” killkompis hade kallat dig hora.” Han gjorde citationstecken när han uttalade bästa. ”Tror han borde lämna över bästa killkompis platsen till mig för en bästa vän kallar inte den andra för hora och jag skulle aldrig göra det.”
Jag tog ett djupt andetag och suckade innan jag berättade vad som hade hänt. Från det att vi började umgås till den dagen vi hade vårt bråk.
”Han har ingen rätt till att kalla dig hora och vad är det nu han vill? Be om ursäkt och fråga om du vill gå med honom på balen? Vad är det för kille? Nej Alex, jag tycker du ska gå med han andra killen som frågade Tyra.”
Jag tänkte tillbaka på dagen då Tyra kommit hem till mig och berättat att både Victor och Samuel hade pratat om att bjuda mig till balen. Det som gjort Tyra förbannad den dagen var att Victor betedde sig som ett barn och ville att Tyra skulle be om ursäkt åt honom. Sedan ändrade han sig flera gånger innan han bestämde sig för att strunta i det. Tyra hade sagt att om hon var jag skulle hon gått med Samuel och det sa Justin nu också. Så jag antog att jag redan visste vem jag skulle gå med. Samuel.
”Jag tror jag ska gå med Samuel, han andra killen.” sa jag och vände mig om så jag låg på sidan och såg på Justin.
”Det gör du rätt i.” En liten del av mig hoppades dock att Justin skulle fråga ifall jag ville gå med honom men jag visste att det aldrig skulle hända. Eller det fick rättare sagt inte hända. Han var min chef och jag var hans dansare. Det skulle inte funka.
”Ska bara borsta tänderna.” sa jag och gick upp ur sängen och tillbaka in till badrumet. Jag fann kläderna jag tidigare tagit av mig på golvet och slängde genast in de i tvättkorgen innan jag gick över till handfatet. Mitt långa hår som hängde fritt över axlarna drog jag upp i en knut mitt på huvudet innan jag borstade mina tänder.
Mina tankar hamnade på Victor utan att jag märkte det och jag undrade varför han plötsligt ville be om ursäkt. Vi hade inte pratat på en och en halv vecka och bara några dagar efter rånet hade han börjat gå på Tyra. Vad var hans problem? Tyckte han synd om mig nu? För jag behöver inte has sympati. Samuel, han var fin och manlig. Imorgon skulle jag sms:a honom och säga att jag gärna går med honom på balen hade jag bestämt.
När jag kom ut ur badrummet, några minuter senare, hade Justin mobilen upptryck i ansiktet.
”Vill du förstöra din syn eller?” undrade jag och slängde mig återigen ner på sängen. Denna gången hamnade jag lite närmre honom men bestämde mig för att stanna där och inte flytta mig.
”Jag spelar Candy Crush. Måste koncentrera mig.”
”Åh jag med! Vilken level är du på?” undrade jag, glad över att jag inte var den enda som också spelade det spelet.
”Tjugosju.” svarade han.
”HA! Jag är på trettiotvå!”
”Du fuskar säkert Alex."
”Nej, superstjärnan. Tål du inte att någon är bättre än dig?” jag vände mig med ryggen mot Justin och efter några minuters tystnad så orkade inte mina ögon hållas uppe och jag hamnade i en djup dvala.
Ett av mina sämre kapitel, tyvärr. Men jag kände att jag behöve få upp något! Kommentera gärnet n då. Liv har redan börjat på kapitel 19. Muchlove /E
Love Me Like You Do - 17
Jag placerade båda händerna på varsin sida om hennes kinder och drog ifrån från kyssen. ”Jag kommer alltid att älska dig.” viskade jag innan jag gav henne en sista kyss. När jag släppt ner mina händer öppnade hon ögonen.
”Jag kommer också alltid älska dig. Vad som än händer.” Hon kysste mig på kinden innan hon vände på klacken och gick mot gatan för att stoppa en taxi.
”Låt mig åtminstone köra dig hem, Sel?” Hon hade till sin tur stoppat en taxi som hade haft vägarna förbi. När hon öppnade dörren kastade hon en blick åt mitt håll. Hon log ledsamt och skakade på huvudet.
”Jag klarar mig.” Jag såg när hon hoppade in i taxin och såg henne åka iväg.
Och bara sådär tog det vi hade slut.
Strecket på det vita pappret verkade vilja reta mig. Det hade stått och blinkat i över en timma nu. Svenska-läraren hade ringt hem till pappa för att förklara att jag inte bara kunde sitta hemma, utan behövde göra något skolarbete om dagarna. Därför hade jag fått en uppsats att skriva, om mina månader i USA. Det var lättare sagt än gjort.
Jag lutade mig tillbaka mot min vägg. En suck for ur min strupe innan jag lutade mig fram mot datorn och sparade ett tomt dokument som ”AlexUppsats.docx” på datorn. Det stack till inom mig, att veta att jag inte gjort något överhuvudtaget, även fast jag hade lovat pappa att skriva klart uppsatsen innan kvällens slut. Frustrationen var vid det här laget stor. Jag hade ingen lust att tillbringa dagen sittandes inne på mitt rum, ångerfylld över en oskriven uppsats. Istället för att sitta kvar inne på rummet reste jag mig upp och gick ut i köket. Klockan hade slagit tolv och hungern hade börjat uppenbara sig. Jag slog upp kylskåpet och blickade snabbt hyllorna som var fyllda med lådor och olika matvaror. Elenor hade märkt en vit matlåda med ”Spagetti med Köttfärsås.” Det tog en sekund för mig att bestämma mig över om jag skulle värma det eller inte, men valde att ta fram min älskade Nutella burk istället.
Jag greppade tag om en sked från besticklådan och gick ut till vardagsrummet. När jag satt mig tillrätta i soffan slog jag på Tv:n och zappade fram Disney Channel. Även fast jag var nära min artonårsdag känner jag att man aldrig riktigt kan bli för gammal för att se på Disney. Till min lycka gick ett gammal program just nu, Hannah Montana. Dock blev jag en aning besviken när det var ett nytt avsnitt och inget avsnitt från äldre dagar. Men Hannah Montana var ju alltid Hannah Montana, som Tyra brukade säga. Jag drog upp benen i soffan och slevade upp en hög chokladkräm på skeden, som en nanosekund senare befann sig i munnen på mig. Njutningen Nutella gav mig var oslagbar. Det var som ett stort paradis i munnen. Det var nästan som kärlek. Stryk det. Det var kärlek. Det är kärlek och det kommer alltid att vara kärlek. Undantaget var bara det att Nutella inte sårade en. Jo, förutom när burken tog slut. Annars kunde man leva lyckligt, med ett helt hjärta. Jag avbröts i mitt tänkande när mobilen vibrerade i fickan. Jag placerade varsamt burken på tv bordet och fiskade därefter upp mobilen ur fickan. Justins namn lyste klart och tydligt, vilket fick ett leende att ta plats på mina läppar.
”Heeeeeej Crewmate” utbrast jag glatt.
”Hej Alex.” svarade Justin en aning dystert. Leendet suddades genast bort från mitt ansikte.
”Har det hänt något?” frågade jag oroligt. Jag ville ju självklart inte att Justin skulle vara bekymrad eller ledsen. Inte ens arg för den delen.
”Alltså.. hänt och hänt...”, började han med en gömd suck i rösten. ”Selena och jag gjorde slut.”
”Oj. Vem...-” hann jag börja innan Justin avbröt mig.
”Vem gjorde slut? Det var ett gemensamt beslut. Båda hade liksom tappat gnistan, så det fanns inte så mycket att göra åt saken. Vi kan ju inte direkt vara ihop utan kärlek, det är ju bara.. fel.”
”Jag förstår. Jag är ledsen för din skull. Ni älskade ju ändå varandra, tills det inte gick helt enkelt. Men ni skiljdes väl åt som vänner hoppas jag?” kastade jag ur mig. Jag ville verkligen inte att Justin skulle bli dubbelt så ledsen över att inte ens kunna prata med Selena under turneérna.
”Ja, det är väl klart. Vi kommer förhoppningsvis förbli vänner livet ut. Hon är som min bästa vän, och syster på en och samma gång. Jag är på ett sätt glad över att vi gjorde slut. Det kanske gör hela våran relation en aning enklare.” hoppades Justin. Jag bet mig löst i underläppen.
”Precis... Känns det bättre nu, då?” förmådde jag mig att säga. Det kändes fel att fråga en sådan sak, men ändå väldigt rätt. Justin kanske behövde få just en sådan fråga.
”Jag vet inte riktigt. Jag saknar henne just nu, men det känns lite lättare i bröstet. Saknaden kanske bara är någon chock eller något liknande. Men det känns bättre, nu när jag känner efter.”
Ett svagt leende tog återigen upp platsen på mina läppar. ”Bra. Då är det ju inga bekymmer. Hakuna Matata Justin.”
”Exakt, perfekta mottot ju... Vad håller du på med då?” frågade han, mycket gladare än vad han hade varit i början av samtalet.
”Jo, du vet... gör lite läxor, äter fruktsallad. Kollar på nyheterna.” ljög jag snabbt och viftade lätt med handen i luften även fast jag visste att Justin inte kunde se mig,
”Betyder det att du äter Nutella och kollar på något konstigt tv program?” skrattade Justin fram.
”Hey, Hannah Montana är inte konstigt!” försvarade jag programmet jag kollade på.
Skrattet från Justins sida av luren blev allt högre, ”Hannah Montana? Du är allt för gullig du Alex.”
”Kom ihåg att jag är yngre. Du är inget gott föredöme just nu Justin. Man ska vara snäll, låta folk gilla det dem gillar. Mobba inte.” muttrade jag medan jag slog av teven.
”Jaja, skit samma. Har du börjat packa? När är det du landar på söndag?” frågade han och jag fick fundera ett tag innan jag kunde svara.
”Jag har inte riktigt koll men runt fyratiden skulle jag tro. Varför?”
”Om du vill skulle jag kunna plocka upp dig? Eller skicka en bil. Om jag får gissa så står din bil kvar utanför din lägenhet?” jag kunde nästan höra flinet på Justins läppar.
”Alltså jag kan gå, det är lungt alltså..” skämtade jag med honom i hopp om att han skulle förstå även fast hans hjärna var gjord av mos just nu.
”Gå? Verkligen? Okej..” svarade han och lät ganska seriös. Antingen var Justin trött eller så förstod han inte skämt helt enkelt. Jag hoppades på att han var trött. Om han inte skulle förstå skämt så skulle det vara värre än om en ettåring började strippa på lekparken.
”Ja, vadå? Några kilometer med två fullpackade resväskor kommer inte skada mig. Motion är ju bara nyttigt. Du sa väl att du ville ha dina dansare i form? Eller?” konstaterade jag, nu rakt sittandes upp i soffan.
”Ja, alltså det kan ju vara nyttigt.. men reseväskor som tillhör tjejer borde ju väga en hel del och jag vill ju inte att du ska vara biffigare än vad jag är, så, vad säger du om skjuts? Av mig? Snällaaaaaa.” bad han, som om det hjälpte honom något att skjutsa mig. Det ryckte i mungipan på mig.
”Visst, det blir bra det. På ett vilkor...!” hojtade jag snabbt ut innan Justin hade hunnit släppa ut sitt ’Yes.’
”Och det är?”
”Att du köper McDonald’s till mig på vägen till min lägenhet. Då får du skjutsa mig.” svarade jag.
”Vill du att jag ska köpa hela McDonald’s till dig?” Justin måste vara väldigt trött med tanke på hans tröga tänk.
”Nej dummer. Maten på McDonald’s! Men hela McDonald’s skulle ju inte skada.” skrattade jag fram. Justin aha-ade på andra sidan.
”Men det är ju bra. All mat på McDonald’s. Det kommer räcka i flera år till dig.”
Nu förstod jag att han bara lekte dum. Om man inte förstod det så var man dum själv. ”Vi säger så.”
En tystnad spred sig och jag hörde Justins regelbundna andetag i andra änden. Jag skruvade på locket på Nutellan och reste mig upp för att gå och lämna tillbaka den i köket. Snart bröt Justin tystnaden med en hög suck.
”Öh... det är tomt här utan dig.” mumlade han fram och jag kunde höra hur han slog sig ned. Jag följde hans exempel och slog mig ned vid köksbordet för att börja leka med några brödsmulor från resten av familjens frukost imorse.
”Hur menar du?” frågade jag. Det var inte det att jag inte visste, jag ville bara att han skulle formulera sig bättre.
”Jag saknar dig. Saknar att prata med dig, face to face liksom.” förvånade han mig genom att säga.
”Oj.. ja. Jag saknar dig också Justin. Det är rätt dött här i Sverige. Tyra är i skolan hela dagarna och jag gör i princip ingenting. Så ja, jag saknar dig med.” svarade jag ärligt.
”Vilken tur att vi snart ses då.” jag hörde hur han log och genast sken jag också upp i ett leende.
”Du kan ju röra din lilla rumpa till Sverige? Du vet, jag tar studenten snart och du får gärna komma för att fira.” antydde jag. Jag vill verkligen fira min student med Justin. Något inom mig ville det.
”Tack Alex, men jag kan inte. Inte för att jag har något speciellt att göra innan albumet släpps, men jag kan inte svika mina fans. Jag har aldrig varit i Sverige och att komma utan att ha en spelning vore fel. Jag vill inte göra de besvikna.” förklarade han ledsamt, men jag förstod.
”Ja, så klart! Vi kan ju fira när jag kommer till Los Angeles eller något.. om du känner för det så att säga. Annars spelar det ingen roll. Vi kommer nog ha roligt ändå.” jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev aningen besviken och ledsen över att Justin inte skulle närvara vid en så viktigt tidpunkt i mitt liv. Ändå förstod jag honom. Dels så kunde han inte svika sina fans - överhuvudtaget och vi hade knappt känt varandra i en månad. Vem skulle resa tvärs över Atlanten för någon man knappt kände? Det var patetiskt, men ändå så var det annorlunda mellan mig och Justin. Vi var som två små barn som inte brydde sig om hur länge man känt varandra eller inte. Bara man kunde namnet på varandra så var man bästisar för alltid. Det var ungefär så min och Tyras vänskap hade börjat. Men vi hade träffats genom våra pappor.
”Jag är ledsen Alex. Men vi fixar det ja. Du kommer nog ha det kul med alla dina svenska kompisar. Med Tyra, som du inte kommer träffa på ett bra tag på grund av alla resor.. Ta vara på stunden med dina nära och kära som du har känt länge. Du kommer sakna de - tro mig.”
Jag suckade lätt, ”Ja. Men det spelar ingen roll. Vi ses snart och jag kommer ha en mottagning. Jag kommer inte dö utan att ha haft en mottagning, det är säkert. Det kommer bli kul.”
”Det kan inte bli något annat än kul, det kan jag lova dig.” svarade Justin lugnt. “Vad önskar du dig i studentpresent då?”
”Inget. Det behövs ingenting - seriöst. Bara ett leende kanske. Jag vill inte ha materiella saker.”
”Jag förstår läget. Så brukar jag också känna när någon frågar vad jag vill ha i Julklapp, eller födelsedagspresent. Men det räcker med att bara ha ett gott sällskap och en glad omgivning.” mumlade Justin fram i låg ton.
”Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.” berömde jag honom för hans lilla mini-tal. Jag slängde en blick på klockan och insåg att vi hade pratat i nästan en timme och först nu slog det mig att Justin inte var i samma tidzon som jag.
”Justin!” utbrast jag. “Klockan är runt fyra på morgonen hos dig! Varför sover du inte människa?!”
”Jag blev distraherad.” jag kunde se flinet på hans välformade läppar framför mig. Typiskt Justin.
”Gå och lägg dig, nu. Sov några timmar. Vi kan prata mer någon annan dag. Jag har en uppsats att göra ändå, så... So long crewmate.”
”Men jag vill inte sova.” mumlade han.
”Sluta vara en barnrumpa. Gå och lägg dig!” manade jag honom strängt, precis som de gångerna jag suttit barnvakt åt Jake och behövt lägga honom.
”Vad kallade du mig? Barnrumpa? Verkligen Alex? Tack men min rumpa är sexig.” sade han stolt.
”Ja den är jätte sexig, tror den förtjänar ett kläm nästa gång vi ses.” skämtade jag.
”Deal. God natt Crewmate. Glöm inte vår deal. Ett kläm på min sexiga rumpa, du sa det själv så skyll inte ifrån dig. Vi ses på flygplatsen jag hämtar diiiiiiiiig.” och med det sagt hade Justin lagt på och jag muttrade något för mig själv innan jag la ifrån mig mobilen.
Ett kläm? Verkligen Alex? Vad pratar du om? Frågade jag mig själv. Jag skakade fort bort tankarna och bestämde mig för att återgå till mitt uppsatsskrivande på övervåningen. När jag väl nådde fram till min dator insåg jag att jag ändå inte skulle orka skriva så jag beslöt mig för att ge mig själv en manikyr och pedikyr. Jag gick in på toaletten och hämtade lådan med alla mina nagellack och slängde mig tillsammans med den i sängen. Jag valde en klarröd färg och bestämde mig för att börja med tånaglarna. När jag kommit halvvägs ryckte någon till i ytterdörren där nere och ringde på ringklockan utan att sluta. Denna plötsliga händelse orsakade att jag hoppade till i sängen och välte ut nagellacket över en stor del av täcket. Fan. Jag lät det vara så så länge för att springa ned för trappan för att se vem som förde oväsendet. När jag öppnade dörren såg jag Tyra framför mig, röd i ansiktet av ilska.
”Jag kommer döda honom!” Döda vem? Vem pratade hon om?
”Tyra vad pratar du om?”
”Victor. Han tycks inte kunna bestämma sig.”
Vad menar Tyra med det? Hm... drama på G, eller vad tror ni? Kapitlet var rätt händelse-löst men ändå väldigt händelse-rikt. Svårt att förklara, men det här kapitlet förklarade nog en del.
Uppdateringen sucks - know, men innan veckans slut ska det ha kommit upp ett till Kapitel. Let's hope so. Jag och Ema skrev detta kapitel TILLSAMMANS. Alltså seriöst, typ någon mening här och var från mig osv, så vi skrev det samtidigt. Det var kul och gick fort! :)
