”Varför inte?”

”Jag vet inte. Det bara-”

Mer hann han inte säga innan en ringsignal började låta inifrån fickan på hoodien jag bar. Det var säkert Scooter. Jag drog ut mobilen ur fickan åt Justin när jag skymtade ett nummer jag kände igen.

”Vänta… det här är Elenors nummer.” sade jag och svarade sedan snabbt, ”Hallå det är Alex?”

”Tack och lov! Alex! Jag har ringt dig över tusen gånger!” skrek Elenor med tjock röst i andra änden. Jag stelnade till bara av att höra hennes tonfall. ”Det har hänt något. Du måste komma hem Alex. Nu.”

Det var min pappa. Han hade råkat ut för något. De har tagit honom, de människorna han var skyldig pengar. Nej, det är Leo eller Jake. Rånarna från banken hade hittat dem och gjort dem illa. Eller så var det Elenor som gjort något fel på sjukhuset som kostat någon livet och nu har hon stämts och vi kommer inte ha några pengar kvar. Vi kommer bo på gatan. Nej, Alex sluta tänka så. Det är säkert inget. Tänkte jag.
Jag kunde inte dra några slutsatser om situationen när jag inte visste någonting om den förutom att det var så pass allvarligt att jag var tvungen till att lämna Paris omedelbart och åka hem.

Jag gick med raska steg på flygplatsen i Köpenhamn. Scooter hade bokat nästa flyg till mig och jag hade lämnat turnén omedelbart och Scooter var nästan säker på att jag inte skulle hinna tillbaka innan Believe Tour. Han och Justin visste vad som hade hänt hemma, men de ville inte berätta något. Förmodligen för att jag skulle slippa oroa mig, men det gick inte. Jag oroade mig ändå.

När jag kom ut från flygplatsen såg jag genast Elenors vita Range Rover stå och vänta på mig. När jag närmade mig såg jag att det inte var El bakom ratten, utan Filip, Elenors systerson. Jag gick till bilen och öppnade bagageluckan. När jag lastat in mitt bagage såg jag till bakluckan att jag stängt ordentligt innan jag satte mig i passagerarsätet.

”Vad har hänt?” Var allt jag kunde förmå mig själv att fråga. Jag brydde mig inte ens om att hälsa.

”Alex du kanske vill vänta och se själv.” viskade han sårat.

”Nej. Jag måste veta. Nu.”

Han suckade, ”Lika envis som alltid.... Det är Jake. Han ligger inne på sjukhuset. De krockade med laget på väg hem från en match.”

Jag tappade andan. Jag kunde inte tro mina öron. Min lilla Jacob, han låg på sjukhuset. Nej, nej. Det fick inte vara sant.

”Hur mår han?” fick jag fram även om rösten skar sig.

Återigen suckade Filip. ”Läget är väldigt stabilt för tillfället men vi vet inte hur han mår eftersom han ligger i koma.”

Han ligger i koma. I koma. Orden ekade i huvudet på mig. Han kanske aldrig skulle vakna. Föralltid ligga i koma, aldrig öppna ögonen för att se på mig igen. Han kanske aldrig skulle få se oss igen. Jag skulle inte klara av detta. Jag klarade helt enkelt inte av att mista en person till. Det skulle förstöra mig. På alla sätt de går. Hålet i hjärtat växte sig större av bara tanken på att jag kanske mister ännu en person. Alla tankarna och känslorna blandades och jag gick igenom de så noga i huvudet att jag inte märkte när Filip parkerade bilden utanför sjukhuset, hemma i Malmö. Efter att jag stigit ur bilen smällde jag igen dörren efter mig. Filip dök upp vid min sida och gav mig en kram.

”Allt kommer ordna sig.” Då bröt jag ihop. Tårarna ville inte stanna kvar och bränna under ögonlocken utan de forsade istället ner för mina kinder.

”Jag vet inte om jag klarar av att förlora ännu en människa Fille.” grät jag mot hans axel. Han strök mig över ryggen och tryckte mig hårdare mot honom.

”Sch… Jake är stark, han kommer klara sig.” viskade han innan han lade sina händer på mina kinder och sköt tillbaka mitt ansikte så han kunde se mig i ögonen. Hans händer var inte alls lika mjuka som Justins och hans blicka var inte alls lika lugnande som Justins.

”Torka bort tårarana så går vi. Du behöver se Jacob med egna ögon, se att han inte ser så dålig ut.” Jag torkade mig under ögonen och tog ett djupt lugnande andetag innan jag gick efter Filip mot ingången.

När vi närmade oss huvudentrén fick några paparazzis syn på oss och började knäppa bilder. Filip placerade sin arm runt min rygg och jag höjde min lediga hand framför ansiktet. Vilka oförskämda typer. Att de inte skämdes över att dyka upp här när min bror låg i koma och fråga mig sådana saker som om hur Justin var i sängen, om vi var tillsammans och om jag blivit vald som Justins dansare för jag låg med honom.

Jag gick med huvudet högt och ignorerade vad de sa. Jag visste sanningen och det var det viktigaste.

Vi hann precis komma innanför dörrarna när jag hörde något som fick mig att tappa det.

”Din lilla bror, Jacob, ligger på sjukhuset och din mamma är doktor. Vad konstigt att den lilla horan inte kan rädda honom. Vilken mamma…” Det fick mig att på mindre än en millisekund vända mig om och springa ut igen.

”Ursäkta? Vad sa du? Vem var det som sa så om min familj?” skrek jag och såg runt på nio de paparazzis som stod utanför. Alla stod bara stilla och fortsatte att ta bilder och filma eller vad de nu än gjorde. Ingen vågade stå på sig för orden de tidigare yttrat.

”Är det ingen som vill erkänna?” frågade jag och lät de fundera en stund. Fortfarande inget svar. ”Ni är så jävla respektlösa. Springer runt där med era kameror och tror att ni gör något bra. Men nej verkligen inte, ni förstör folks liv. Ni får människor att må dåligt av era påhopp och ert eviga utfrågande. För att besvara era frågor så blev jag vald som Justins dansare för att jag är en duktig dansare. Och innan ni nu skriver i era tidningar att jag är självupptagen bitch så säger jag det redan nu, när man kan erkänna för sig själv att man är duktig då är man verkligen det. Man är medveten om sina styrkor. Ert eviga undrande om Justin är bra i sängen kan jag inte svara på för jag har inte haft sex med honom. Jag är oskuld. Ja skriv det nu så att alla kan lägga det på minnet. Jag är fucking oskuld.” Jag var tvungen till att ta en paus ur mitt skrikande för att andas. Jag stängde ögonen och tog några djupa andetag innan min röst återgick till min vanliga igen.

”För det sista, ja min bror ligger på sjukhuset. I koma om ni känner att ni behöver veta det. Min mamma,” jag slängde upp händerna i luften och gjorde citationstecken vid det sistnämnda, ”är inte min mamma. Min mamma är död. Elenor är mamma till mina halvsyskon och hon är definitivt ingen hora. Ni har ingen rätt att kalla henne hora, det är nedlåtande för en kvinna som El. Ni känner henne inte. Lämna mig, min familj och mina vänner ifred. Jag ber er. Jag orkar inte mer, jag kommer bryta ihop snart.” min röst vek sig i slutet och tårarna började rinna igen. Flera folk hade samlats runt oss. Jag såg mig omkring medan jag med pekfingret torkade några av tårarna som rann på den högra kinden.

Filip slöt upp bakom mig och tog tag i min arm. ”Vi går nu.” Han drog nu med mig in i sjukhuset och vi gick längst de vita korridorerna Det luktade sjukhus och bara lukten fick mig att må dåligt. Under barndomen hade jag spenderat många dagar på detta ställe. Jag hade opererat min arm, flera gånger. Jag hade haft ett extra litet ben i armen som hade bidragit med att en av mina leder där hade slagit knut på sig. Det tog de flera månader innan de upptäckte vad som var fel därav mina långa vistelser. Min mamma hade befunnit sig här dag ut och dag in då. Aldrig lämnat min sida. Ett flertal gånger hade hennes jobb stått på spel, men hon hade låtit det vara. Åh, jag saknade henne så mycket.

”Här.” Filip nickade mot en dörr längre ned för korridoren. Utanför stod Elenors föräldrar, samt mina farföräldrar och farbröder. Pappa hade tre bröder och en syster, men endast två av bröderna hade kommit hit. Förmodligen för att de resterande inte orkade lämna USA eller inte kunde. Jag skakade bort tankarna. Nu skulle jag inte fokusera på min pappas familj borta i USA, eller om vilka som var här eller inte. Allt jag skulle lägga fokus på var Jake.

Farmor kollade upp på mig och lade huvudet på sned. Jag började springa mot dem med hjärtat i halsgropen. Snälla Gud, bad jag medan jag sprang, Snälla… säg att Jake lever och att inget kommer hända. Jag gör vad som helst. Snälla. När jag kommit fram försökte farmor att dra in mig i sin omfamning, men jag skyndade mig istället in på rummet. Där låg han. Blek, med smutsigt hår och slangar intryckta i både näsa och mun. Nålar var instuckna under huden på hans armar. Det var hemskt att se honom så.

”Lex!” utbrast Leo ledsamt och sprang mot mig. Jag sträckte mina armar mot honom och bar upp honom.

”Vad hände?” ville jag veta, även fast Filip redan förklarat allt. Jag ville veta specifika detaljer.

Pappa harklade sig, ”Dem hade varit på en fotbollsmatch och skulle åka hem i lagbussen när ett rattfyllo körde in i sidan på bilen. Sidan där Jake satt. Oscar och Bastian ligger även dem i koma och alla andra har svåra skador – både inre och yttre.”

”Jake…” flämtade jag ut och gick med tunga steg mot hans säng. Utan att märka det hade jag sträckt min hans efter hans ansikte. Jag smekte det som om han vore gjord av porslin. Men jag ville verkligen inte skada honom mer än vad som redan var. Farfar kom in bakom mig och sköt en stol mot mina ben.

”Slå dig ned gumman.” viskade han medlidsamt fram. Jag hade i tanke att möta hans blick med ett simpelt tack, men förmådde mig inte att vända blicken ifrån Jakes döda ansikte. Han var inte död. Men ansiktet var alldeles… uttryckslöst. Inte en känsla reflekterades. Klumpen i halsen blev större när jag tänkte på hans pojkaktiga flin som oftast brukade sitta där. Leo klamrade krampaktigt tag om min hals.

”Lex… Jake kommer vakkna… elle hur?” viskade han mot min hals. Jag svalde bara hårt. Jag ville inte svara på den frågan. Jag kunde inte svara på den frågan. Men att föreställa sig ett liv utan en Jake… det gick bara inte. Långsamt strök jag med min hand mot Leos rygg. Han behövde tröst, inte tafatta chansningar. Inom kort kunde jag höra hans djupa andetag slå mot min hals. Allt kommer bli bra, intalade jag mig själv. Allt måste bli bra.

”Alex… älskling…” Elenors röst var mjuk mot mina trumhinnor. Jag kramade trött om kudden som låg under mitt huvud. Var det skola? Varför väckte hon mig? Jag var ju ledig från skolan… då slog det mig. Jake. Olyckan. Sjukhuset. Skräckslaget satte jag mig käpprakt upp i sjukhusbädden jag låg i. ”Alex…”

”Vart är Jake? Vart är jag?! El, vart är han?” skrek jag förtvivlat. Tårarna brände i ögonvrån på mig.

Elenor drog lugnt med sin hand mot min panna, ”Lugn… han är på operation. Han bröt ett antal revben i kraschen, så dem måste få ut flisorna så att hans lungor inte punkteras.”

Jag nickade sömnigt medan jag gnuggade mig i ögonen. Genom glasdörren kunde jag se Elenors mamma Katharina sitta och vagga Leo i sin famn, sjungandes på någon vaggvisa. Hur jag visste att hon sjöng var för att hennes läppar konstant rörde sig i långsamma rörelser.

”Här.” El räckte över en bricka med mat. Eller mat och mat. En tallrik gröt och en kopp kaffe låg placerade på brickans mitt. Klassisk sjukhusfrukost. Med tanke på att jag faktiskt var hungrig så greppade jag tag om en sked innan jag rörde ihop gröten och sylten till en enda stor smet. Jag föredrog en söt gröt, därav sylten.

”Hur mycket är klockan?” frågade jag med maten i munnen. Elenor slängde en blick på sitt armbandsur.

”Halv åtta. Jake åkte in runt sjutiden, så det är nog klart inom en timma. Det tar tid.”

Jag nickade,

”Hur mår han? Eller vet ni något?”

”Han har inte vaknat än om det är det du menar… men doktorerna konstaterar att läget är stabilt för nu. De hoppas på att han kommer vakna upp inom dem närmsta tolv timmarna. Jake är stark. Jag vet det. Du vet det.” tröstade Elenor mig och drog en hand igenom sitt bruna hår.

”Jag vet. Men jag kan ändå inte hålla mig från att vara orolig…” mumlade jag fram. ”Jag menar.. jag kommer ihåg så tydligt när jag låg där. Jag var orolig för mig själv då också. När du skulle föda Leo och de var tvungna att ta till med kejsarsnitt, då var jag också orolig. Sjukhus gör mig svag. Bräcklig.”

”Jag förstår dig. Du har gått igenom för mycket hemskt för att vara en så fin tjej… men Gud har en plan för dig Alex. Jag kan lova dig det.” Elenor böjde sig fram för att placera en kyss mellan mina ögonbryn.

Jag ville så gärna tro på hennes ord, men det gick inte. Om han hade en plan för mig… varför visade han mig den då inte? Hur många hemska saker skulle jag behöva gå igenom innan denne ”plan” uppenbarade sig? Hur länge skulle jag behöva lida? Det fanns en gräns för vad en människa orkade. Jag hade passerat den gränsen innan mamma dog men jag var kvar på jorden. För jag kunde inte låta pappa, Elenor, Jake, Leo, Tyra och Justin gå igenom samma smärta som jag gjorde. Det skulle vara själviskt om jag skulle ta självmord. Men jag visste att mamma var stolt. Jag kände det rakt in i benmärgen. ”Har Justin hört av sig?”

”Ja. Han ringde när du låg och sov tidigare i morse. Han frågade hur Jake mådde… och hur du mådde. Han är en bra kille Alex. Han finns för dig. Det är unikt.” sa El vänligt, lugnt. Hon brukade rata mina killkompisar något enormt. När hon träffat Victor hade hon lagt salt på hans pannkakor. Barnsligt, men det var ett gott minne nu efteråt. Det gladde mig att hon gillade Justin. För det gjorde jag också. Som vän eller inte. Jag visste att han aldrig skulle lämna min sida.

”Jag vet… det känns jobbigt att inte ha honom här dock.” mumlade jag sorgset fram och sköt ifrån mig gröttallriken som nu var tom innan jag fortsatte, ”Alltså… han tröstar mig som ingen annan.”

El nickade, ”Jag kan se det på dig. På er. Ni ger varandra tröst. Ni är ett.” det var poetiskt sagt, men sant. Jag kände likadant. Han var som min bror, men ändå inte. Vi kunde slappna av i varandras sällskap som om vi vore ett par. Vi hade delat ett antal intima stunder och gått vidare som vänner. Det var speciellt.

”Men han är han. Och jag är jag.” suckade jag och drog upp mitt rufsiga hår i en tofs.

”Vad menar du med det unga dam?” utbrast Elenor en aning strängt.

Jag ryckte på axlarna, ”Jag menar… han är världskänd. Jag är en dansare ifrån Skåne. Ser du skillnaden?”

”Äh! Trams. Vare sig du är ifrån Peru eller Indien eller Ryssland så är du du och Justin gillar dig. Och sen när ser du Justin som – jag citerar – världskänd? Visst. Han må vara känd men han är samma person som du.”

”Jag vet. Eller.. åh! Jag vet inte vad som tar åt mig. Jag är trött, rädd, orolig och förvirrad. Jag menade det inte så.”

”Jag vet det.” svarade Elenor lugnt och drog in mig i sin varma omfamning, ”Jag vet det gumman.”

Hon vaggade mig långsamt fram och tillbaka i sin omfamning. I en sekund kände jag mig trygg tills jag hörde ett alarm tjuta utifrån korridoren. Vad var det som hände? Både El och jag skyndade oss ut med blicken flackandes från höger till vänster. Sköterskor sprang förbi oss utan att ens bry sig om att det satt en orolig familj här. Pappa reste sig upp och grabbade tag om en som såg hysterisk ut i blicken.

”Vad är det som händer?!” frågade han högljutt för att överrösta springandet och tjutandet.

”Det har skett en olycka. En brand i en gymnastiksal! Jag måste skynda mig.” hon drog sig ur greppet och fortsatte ned för korridoren. Jag lugnades genast. I en sekund hade jag trott att det var Jake allt spring handlade om. Att han hade slutat andas eller värre… en ilning for igenom min ryggrad. Positiv. Var positiv Alex.

Jag vände om in i rummet och skulle precis lägga mig ned igen när en röst kallade på mig. Filips. Snabbt sprang jag ut i korridoren igen där jag såg en doktor komma gåendes mot oss. Då kändes allt i hela världen hopplöst. Klumpen i halsen blev så stor att jag knappt fick in något syre alls. Hålet i hjärtat tog över själva hjärtat och allt började snurra. Snälla… snälla kom med bra nyheter.

Vad tror ni doktorn säger?.... Åh, Jakiieeee. :( Det var några utav er som anade att något som detta hade inträffat - och ni hade rätt som ni läser här över. Vad tror ni händer med Jake?

Detta var skrivet av oss bådaaa! Och förresten så gör det inget om ni skriver du.. det går bra det med. Båda tar åt sig. Vi lovar. :) Kommentera! x L&E.