“Varför?” undrade jag.

“Jag vill prata med Justin själv. Seså, gå nu.” mandade han och jag satte mig upp i chock över att min yngre bror kört ut mig ur rummet. Vanligtvis brukade det vara tvärt om men jag antog att det fick vara så här nu.

Blicken jag mötte var tom. Sömn var något jag inte fått mycket av dem senaste dagarna. Oron över Jake hade varit alldeles för stor, även fast han redan hade vaknat. Att se honom i smärta var bland det värsta jag visste. Spegelbilden framför mig tillät mig att bevittna dem mörka ringarna under mina ögon och torrheten på mina spruckna läppar. Jag hade insett för längesedan att jag inte skulle vara vacker efter en vecka på sjukhuset, men jag brydde mig inte.

 Paparazzina hade inte lämnat sjukhusets entré då det inte var privat mark, men Justin hade tydligen kontakter i Sverige som skulle hjälpa oss att komma ut på ett annat sätt. På hela sjukhuset fanns det cirka fem utgångar och alla fem var okkuperade av Paparazzina. Långsamt drog jag mina fingrar igenom mitt smutsiga hår och drog upp det i en boll på huvudet. Elenor hade i flera dagar manat mig att åka hem, byta kläder och duscha men jag hade vägrat. Jag ville inte lämna Jakes sida. Elenor hade dock gett upp efter några timmar med kläderna. Hygien var A och O för henne och därför hade hon åkt raka spåret hem och plockat med sig en hel väska kläder till mig. Jag log åt tanken. Det sved i mina läppar, något som fick mig att sluta.

”Lex?” Leos trötta röst fyllde rummet jag stod i. Mitt huvud vreds automatiskt mot hans håll.

”Ja? Vad är det Leo?” frågade jag honom mjukt. Han gnuggade sig sömnigt i ögonen med små knytnävar.

En gäspning lämnade hans mun, ”Mamma sa att du schunde ge mig fchukost.”

Jag gick fram och lyfte upp honom, ”Självklart. Vad vill du ha? Gröt?”

”Nej! Inte gchöt! Mamma har gett mig gchöt i fleja dagaj.” klagade han upprört. Ett skratt lämnade min strupe,

”Jaså minsann? Då ska vi fixa fram… lite våfflor tycker jag!”

Leo nickade entusiastiskt. Ungen var bara för söt… Med tunga kliv gick jag ut ur rummet. Stressen som hängt i korridoren dem senaste dagarna var som bortblåst. Branden hade tagit stor del av läkarnas uppmärksamhet men nu var allt som vanligt igen. Som tur var hade ingen jag kände råkat illa ut i den.  

Hissen var proppfull med sköterskor och andra ting, så jag bestämde mig att ta trapporna istället. Leo vägde inte allt för mycket och dessutom befann vi oss på första våningen så det skulle inte bli så långt att gå. Vägen ned gick snabbare än jag trott. Leo lekte med en hårslinga som hade glidit ur min håruppsättning medan jag gick mot cafeterian som i princip var tom. Kanske halvfull. Jag kände i fickan till mina svart-vit randiga byxor och fann till min lycka en hundralapp. Den skulle förmodligen täcka våfflorna till Leo. Bestämt gick jag fram till kassan där en äldre dam mötte min blick, halvt leendes.

”Vad får det lov att vara?” harklade hon fram med ljus mormors röst.

Jag kollade på Leo i försök att få honom att ta till orda men inte ett pip lämnade hans läppar,

”Våfflor… och…”, jag granskade menytavlan bredvid mig i jakt på något att själv ta, ”en tonfisksallad.”

”Det blir… åttiofem kronor tack.” Damen knappade på sitt tangentbord med sina långa, rödfärgade naglar. Summan hon nyss uttalat visades på en liten skärm framför mig medan jag räckte fram hundringen med Leo vilandes på min höft. ”Femton kronor tillbaka.”

Jag tog emot småmynten hon räckte över och tryckte ned dem i fickan. Snäll som hon var placerade hon maten på en bricka. Som tack log jag mot henne innan jag satte av mot närmsta bord med en barnstol. Egentligen behövde inte Leo sitta i barnstol, men det kändes bäst. Jag skulle inte orka alls om han skulle ramla ned i cementgolvet.

”Ska jag skära åt dig?” frågade jag vänligt. Leo kollade trött upp på mig och nickade sedan långsamt. Koncentrerat började jag skära mig igenom den gyllenbruna våfflan som var dränkt i sylt, bokstavligen. I samma stund som jag blev klar vibrerade mobilen i fickan på mig. Jag räckte snabbt över gaffeln till Leo och svarade sedan på samtalet.

”Alex?” andades jag ut. Medan jag väntade på svar från den andre, okända personen drog jag bort locket till min sallad. ”Hallå? Det är inte kul. Ska du inte prata med mig kan du lika gärna lägga på.”

”Va? Hallå? Alex?” gäspade en välbekant röst i andra änden. Justin.

 Ett leende kröktes på mina läppar, ”Justin… varför ringer du just nu?”

”Alfredo ringde. Du kom på tal och så helt plötsligt räckte han över sin mobil till mig… jag vet inte.”

Jag stoppade in en pastaskruv i munnen, ”Kom på tal?” ekade jag förvånat. Hade dem talat om mig?

Justin skrattade nervöst, ”Ja… eller.. öh… vi snackade om… din…dina dans… danskunskaper?”

”Okej, du behöver inte berätta vad ni snackade om men en sak är säker – du måste träna på att ljuga. Ditt stammande avslöjar allt Justin! Vi får öva på det när vi ses igen om några veckor.” jag slängde en blick på Leo för att kolla så att läget var okej. För tillfället satt han och slickade i sig sylten. Åsynen gjorde det omöjligt att inte le.

”Om några veckor…?”

”Ja dummer. Jag har ju bal och student. Sedan kommer jag till L.A, efter en veckas ledighet här. Det var ju dealen. Att efter All Around The World skulle det vara några veckors uppehåll innan Believe. Eller hur?” mumlade jag förvirrat fram. Hade jag helt fel eller var det bara Justin som var trött?

”Ja, du har helt rätt. Förlåt. Jag var bara lite förvirrad… hah. Vad gör du?” frågade han lugnt.

Jag vek ett salladsblad som jag sedan placerade i min mun, ”Äter med Leo. Själv då?”

Justin andades lättat ut, ”Å, har ni lämnat sjukhuset än?” undrade han glatt.

”Idag åker vi. Om Jake känner sig okej för att åka hem.” förklarade jag och tog en klunk av vattnet damen snällt hade ställt på brickan.

”Skönt”, suckade Justin. Jag hörde hur han förflyttade sig någonstans, kanske utomhus. ”Du…?”

”Mhm?” hummade jag till svar medan jag torkade Leo runt munnen.

”Jag saknar dig. Det är tråkigt utan dig här… du är liksom… alltså… det är svårt att förklara hur du är.”

Jag skrattade, ”Ska jag ta det som en komplimang?”

”Oh ja.”

”Aw. Jag saknar dig också Justin, jättemycket. Det gör ont i kroppen – så mycket saknar jag dig!” tjöt jag dramatiskt till svar i luren. Justin skrattade till i andra änden och Leo kollade undrandes på mig. ”Nej men seriöst. Det är så det är. Inget annan än rena rama sanningen.”

Jag kunde höra hur Justin slog sig ned, ”Det var trevligt att höra. Nu mår jag lite bättre.”

Mitt leende suddades ut, ”Varför mådde du dåligt?” frågade jag ledsamt. Möjligtvis en gnutta sarkastiskt då jag redan anade vad svaret skulle vara.

”Jag saknar dig.”

Bingo.

”Det är inget att må dåligt över. Jag kommer ju snart. Då kan vi hitta på en massa kul. Gå på Six flags, gå på bio, dansa, bada och bara ha allmänt kul! Vi måste ju ta vara på den lilla ledighet som vi får.”

”Yeah. Men du… Alfredo tjatar på mig just nu. Jag måste dra.” mumlade Justin sorgset fram.

”Ja, okej! Men vi kan höras mer på Skype någon dag. Det är bara att smsa.”

”Bra. Bye crewmateeeeeee.”

”Hej med dig Justeeeeeen.”

Det pep till och samtalet var över. Ledsamt lade jag undan telefonen på bordet för att sedan fortsätta äta, något som var omöjligt då Leos blick brände i kinden på mig. Frustrerat kollade jag upp på honom.

”Vad har jag gjort nu då?”

”Du äj dum.” muttrade han fram och korsade sina små armar över bilden på Blixten McQueen på hans tröja.

”Hur kommer det sig att du tycker så?” frågade jag en aning sårat. Leo brukade aldrig bli sur på mig.

”Jag fick inte pjata med Jus. Dum Lex!”

Jag slog mig tröttsamt ned i soffan bredvid Alfredo. Twist kollade på mig bakom sin ölflaska.

”Vad?” utbrast jag när jag insåg att dem båda kollade på mig. Ett flin spred sig på Ryans läppar.

”Du gillar henne.” skrattade han fram. Twist och Fredo nickade instämmande som två robotar. Jag drog en hand igenom mitt hår i väntan på ett argument ifrån någon av dem.

Twist tog då till orda, ”Du lämnade inte en killkväll för att ens snacka med Selena! Alla dem gånger Fredo ringt henne när vi suttit så här har du alltid lagt på, kommit med en ursäkt. Men den här tjeje… wo! Hon måste vara något speciellt om du går ifrån oss för att snacka med henne.”

”Hon är speciell. Men ni har definitivt inte med saken att göra. Blir vi… eller skulle det ske att hon blev min, så skulle ni vara dem första att veta. Men till dess angår det inte er! Dessutom så är hon min vän. Inget annat än det. Hon känner förmodligen ingenting för mig förutom vänskap.”

"It's none of your business."

”Joho.” invände Alfredo tvärt.

”Och hur fan vet du det?” flinade jag till svar. Han verkade tro att han var någon sorts kärleksgud.

Han höjde på ena ögonbrynet, ”Varför tror du att hon grät som en galning på flygplatsen i Oslo?”

”För att vi bråkade?” antog jag som om det vore en självklarhet. Ryan suckade ifrån fåtöljen snett framför mig.

”Idiot! Hon har känslor för dig! Ingen annan tjejkompis skulle gråta över ett sådant litet tjafs!”

En känsla sade mig att han kunde ha rätt. Men att Alfredo möjligtvis hade rätt tog min uppmärksamhet mer än faktumet att Alex kanske gillade mig… men det var ingen idé att dra förhastade slutsatser. Om Alex skulle vilja ha en relation med mig som mer än vänner så skulle hon förmodligen nämna det. Så enkelt var det. Vi var knappast nio längre och gick runt i hemlighet. Ioförsig gjorde ju jag det, men det var endast för att jag inte ville förstöra det vi hade byggt upp. Det speciella bandet vi hade. Om vi skulle besluta att bli ett par skulle det vara bådas beslut och inte bara den enas. Om jag skulle nämna mina känslor för henne kanske hon skulle känna sig tvungen att bli ihop med mig. Det var det sista jag ville.

”Strunt samma. Släpp ämnet.” muttrade jag och reste mig upp, i kurs mot köket.

Envist följde Alfredo efter mig, ”Inse det Justin! Du gillar henne, hon gillar dig.. Det blir perfekt!”

”Jag bad dig att byta samtalsämne. Är det så svårt?!” han började gå mig på nerverna. Ifall Alex och jag gillade varandra var det endast varandra vi skulle diskutera det om. Inte med våra vänner. Vad gjorde det Twist, Fred och Ryan om jag gillade Alex? Och vad gjorde det Tyra om Alex gillade mig? Ingenting. Så därför var det lika bra att hålla känslorna för sig själv.

”Chilla.” utbrast Alfredo med sina händer på var sida om sitt huvud i en försvarande gest.

”Jag chillar. Det är du som borde chilla. Låt mig ha mina känslor för dig själv. Jag frågar väl inte dig om ditt och Tyras kärleksliv, eller hur?”

”Nej, men du och Alex har ju inget kärleksliv så det finns inte direkt något att berätta om.” protesterade han envist.

”Precis! Just därför ska du sluta prata om det! Vi är vänner – inget annat.” försäkrade jag honom innan jag tog en klunk av Fantan jag just tagit ut ur kylskåpet.              

 ”Jaja... Skitsamma.” sa Alfredo och gick iväg.

Jag lutade rumpan mot diskbänken och stod där för att fundera en stund. Kanske var jag kär i Alex, på riktigt trots alls. Killarna hade rätt med att jag gick aldrig ut för att prata på telefon med Selena när vi hade killkväll. Men med Alex hade jag kunnat åka till Sverige nu direkt bara hon bad mig göra det.

Jag saknade henne så mycket. Hennes skratt, hennes ögon, hennes leende, hennes godhet, hennes rumpa och ja, henne överhuvudtaget. Alfredo pratade med Tyra hela tiden så han var inget alternativ, Twist var upptagen med inspelning av sitt kommande album och Nick var ovänn med mig. Ingen av mina närmsta vänner kunde jag umgås med, förutom Alex, men hon var på andra sidan jordklotet.

En gnutta ångest växte inom mig och jag kunde inte hålla fingrarna i styr. Innan jag visste ordet av hade jag skickat iväg ett sms.

Till Lex:

Kom hem snart, jag saknar dig vid min sida.

Så fort jag tryckt på skicka ångrade jag mig. Jag höll verkligen på att falla för henne men jag ville inte att hon skulle veta något och jag var sämst på att inte visa det om man säger så.

Innan jag hunnit få mer ångest tog jag min fant och gick ut till grabbarna igen. Jag slog mig ned i soffan och såg på medan de spelade 2K13.

”Nå?” undrade Ryan och sneglade åt mitt håll.

”Nå?” upprepade jag frågandes.

”Ringde du upp henne igen då?” Alla blickar var riktade åt mitt håll. Jag satte nästan fantan i halsen.

”Va? Varför skulle jag ringa upp henne?” hostade jag fram till svar.

Twist himlade med ögonen, ”För att berätta om dina känslor! Att du diggar henne.”

”Ursäkta men jag ’diggar’ inte Alex. Och även om jag skulle gilla henne så skulle det fortfarande inte ha med er och göra – som jag har sagt över tio tusen gånger denna kväll. Så sluta snacka om Alex på riktigt nu. Annars går jag och lägger mig. Jag skojar inte.” hotade jag dem med. Alla tre tystnade då dem visste att i samma stund som jag gick och lade mig skulle dem vara tvungna att sticka härifrån. Tja, alla förutom Ryan då som var på besök ända ifrån Stratford. Jag kunde knappast tvinga iväg honom till ett hotell även om jag ibland kände för det.

”Okej boss.” skrattade Fredo fram och slog sedan på spelet igen. Ryan blev snabbt uppslukad av spelets gång, något som fick mig tid att gå igenom twitter och instagram i lugn och ro. Mitt i mitt skrollande plingade mobilen till. Alex hade svarat. En varm känsla bubblade upp inom mig. Fan. Jag orkade inte förstöra ännu en vänskap genom att bli ihop med tjejen. Visst, både Selena, Caitlin och Jasmine konstaterade att vi var vänner men ingen av dem hade hört av sig sedan uppbrottet. Det berodde ju endast på att vi inte var vänner. Tjejer var allt för konstiga ibland… dubbelmoraliska.

Från Lex:

Jag kommer snart! Lovar att tiden kommer rulla på snaaaabbt! När jag väl är där kommer du inte vilja ha kvar mig. Haha. Bara tre veckor ungefär. Sen så blir det parteeh. Inte bokstavligen, men du förstår. Ha så kul. Puss.

Puss. Hon hade skickat puss. Det var ett kliv framåt i vår vänskap. Kanske var det ett tecken, men vad visste jag? Jag var bara en tonårskille som var lika förvirrad som vilken annan kille som helst med kärleksproblem.

Jag slängde en blick på klockan. Halv två på natten. Det måste betyda att den var runt åtta hos Alex i Sverige. Jag tänkte tillbaka på våran natt tillsammans i Berlin. Vår kyss… eller om man ens kunde kalla det kyss. Det kanske mer hade varit en vänskaplig puss. Jag vet inte hur jag skulle tolka den. Det var trots allt mig den kommit ifrån, så det borde ju vara enklast för mig att tolka vad jag hade menat med den men tydligen inte. En spontankyss hade det varit kunde man nog säga. För att få tyst på Alex. Jag log åt minnet. Hennes läppar var som gjorda för mina… men så var det nog alltid med den man var kär-gillade-tyckte om. Alla tankar om kärlek gav mig huvudvärk. Det enda jag ville nu var att gå och lägga mig i min säng och sova tills Alex kom tillbaka, så att vi kunde fortsätta våran vänskap utan förvirrade tankar om kärlek. För min del i alla fall. Jag hade ingen aning om vad hon kände eller tänkte angående läget mellan oss.

Läget mellan oss? Vad tänker du på Justin? Läget mellan oss är vänskap. V-Ä-N-S-K-A-P. Vänner.

Jag suckade trött, ”Jag går och lägger mig. Jag började bli rätt trött…”

”Meh! Vi är ju mitt i en match.” tjöt Twist förtvivlat fram.

Jag vred på huvudet när jag kommit fram till trappans fot mot dem, ”Stanna kvar ni och spela.”

Ett ’Yes’ lämnade deras munnar i kör. Jag skakade på huvudet innan jag fortsatte upp för trappan in i mitt rum. Väl inne drog jag av mig mina kläder och lade mig sedan ned under täcket. Att borsta tänderna var jag alldeles för trött för. En natt skadade nog inte. Jag kunde borsta dem tre gånger imorgon istället… sekunderna tickade långsamt förbi och snabbare än jag anat hade jag fallit i djup sömn.

Skrivet av Liv och lite Ema, som dessvärre åker idag! :(

Vad tyckte ni? Lite förvirrat kapitel, men det tog tid... haha. Hoppas ni gillar det och kommenterar mycket! Puss.